lördag 25 februari 2012

Varning för något ännu värre

Vaknar till ljudet av mammas radio. Hon har BBC Worldservice på högsta volym. Långt borta i Berlin sitter fem olika ekonomer och ropar till varandra. Det är Paul, Richard, Ben och två till. De diskuterar om allt som sker denna vintervecka. Och allra mest är de överens om att allt som görs mot Grekland är fel.

- Ingen ekonomi kan bli bra av att svältas. Det såg vi redan på 1930-talet i Tyskland. Där fanns det en lag mot att staten använde skattepengar till att utveckla ekonomin. Och se vad som hände, säger Paul.

Jag blir allt mer vaken och undrar varför inget stort massmadium har intervjuat någon av alla ekonomer som arbetar med detta område. Varför får vi bara höra om motbilder till vad Internationella valutafonden och den europeiska kommissionen ställer till mitt i natten. Det frågar jag mig när programmet slår om till lördagens naturmorgon.

Kollar in deras site för att hitta efternamnen på ekonomerna. Det fixar jag inte men jag hittar en beskrivning av Sverige som låter som en saga. Läs den här.

Får vi fortsätta vara ett undantag?

Den frågan ringer i mina öron.

Lyssna till Laleh!


fredag 24 februari 2012

Badar Victoria bastu?

Visst är den gullig- Riktigt söt. Den rosa hyllningen till vår nyfödda prinsessa.

Den förvånade mig när jag promenerade runt Katarina södra skola. Jag trodde att den delen av södershöjder är mer republikanska. Det är spännande att leta sig fram i kvarter som jag inte varit i på många år. Där min mormor bodde som barn står en skylt med Greta Garbos torg. Där mjölkaffären fanns doftar det av olivtvål och på fönstret lockar skylten med Hammam.

I en gammal butik lyser kristallkronor som denna dag kan ses som en hyllning till kvinnlig tronföljd. Ja, tronföljden är jämställd. Nu kommer vi att få två drottningar i följd om vi inte tröttnar på monarkin. Men här i vårt län är jämställdheten ännu något okänt för många makthavare. Jag undrar om turistchefen Jaensson bryr sig om och svettas över sitt bastubrev.

Johan Håkansson hoppas att det var ett knep för att marknadsföra länet.

Men jag tror inte att det är så uttänkt. Jag tror att gubbarna här uppe sitter i sina gubbreservat och fortsätter att tänka på och söka sin like.

Det är inte mycket som har hänt sedan mitten av 1980-talet. Då var det en otroligt duktig kvinna som återinvandrade till sin barndomsstad. En dag möttes vi och talade om kvinnomakt i och med att hon  numera var ägare av ett företag. Hon berättade att hon kom från ett möte med den verkställande ledningen. Till sin förvåning märkte hon snabbt att de hade haft ett förmöte i bastun. Där hade gubbarna bestämt vad som gällde. Det spelade ingen roll att hon ägde mer än 50 procent av sitt företag, Dessa gubbar var säkra på att det var de som bestämde. Hon bestämde sig för att flytta verksamheten.

Det gör många kvinnor. Bestämmer sig för att de har fått nog.

En av mina favoritkrönikörer heter Anna Laestadius Larsson. Idag skriver hon om en annan aspekt på trögheten i vårt jämställdhetsarbete. Hon berättar om de vandringssägner som människor rädda för förändring sprider.

Kommer ni ihåg råttan i pizzan?

Idag skriver Anna om Diande leksaksbilar ,


en sägen som rädda människor tar sin tillflykt till. Nu kan vi två vandringssägner. Den om att alla människor i Tornedalen måste få en landshövding som vill sitta och svettas med gubbarna i bastun och den om flickor som är födda till att leka med dockor. 




onsdag 22 februari 2012

Vår blå kvart

Jag har upptäckt en sak denna morgon. De blå minuterna är bara sekunder här vid Östersjöns strand. Jag tittade upp och lyssnade på två talgoxar när den första strimman ljus syntes där borta på himlen. Det fanns en blå ton i skyn som snabbt ändrade sig mot det mer grålila. Våra blå minuter som ofta varar en hel kvart har vi nog fått för att varje morgon ska vara en ny skatt. Något som vi varje dag vill upptäcka på nytt. Det tror jag här  på gränsen mellan inga grader alls och i en undran om dessa tunga moln ska ge oss snö eller regn.

tisdag 21 februari 2012

Ni ser ett äppelträd, jag ser min mormor

Tidningsbudet på moped väcker mig till plusgrader och småregn. Först vet jag inte var jag är, sen ser jag äppelträdet. Det som var en kärna 1965. En kärna som mormor och jag planterade i en stor kruka. Efter några år fick den lilla plantan bosätta sig i rabatten utanför hennes port på Stiernhielmsvägen. Och när vi hade sett hur det växte över sommaren tog vi med oss plantan till mammas rabatt. Nu står det där och ni ser ett äppelträd när jag ser mormor.

måndag 20 februari 2012

Det small och tjöt

Ny vecka när den gamla har blåst sin väg. Tur att den tog slut, den gamla veckans storm. Ett rosa skimmer på himlen och allt är stilla. Det enda som hörs är ett malmtåg som passerar stationen. Ute i trädgården har äppelträden fått nya vita kläder. Jag kan bara se kronorna. Hoppas på att det är ett gott omen inför sommaren.

Vinden i natt höll mig och Celina vakna. Katten protesterade mot att hon inte kan vara ute. Jag hörde hur byarna tog tag i plåttaket. Ett ljud som fick mig att drömma om trafikkaos och snurriga vägar. Det small och tjöt. Taket och Celina samarbetade för att inte en stund skulle vara lugn. Sen vet jag inte vad som hände. Men helt plötsligt var allt lugnt.

Nu tränar jag på att vara i nuet. I denna veckas första soluppgång.

söndag 19 februari 2012

och kvinnorna fick en klapp på rumpan

Igår var det premiär. Urpremiär. På "Dans i Bregottfabriken", eller som den heter musikalen Grabben i graven bredvid. En föreställning som både fick mig att skratta och  som fick mig att bli modstulen.

Först det det mest geniala i hela föreställningen; de mjölkstinna kornas härliga dans. Tack för den koreografin Sara Larsson Fryxell. Den dansen, de korna och det samspelet var värt varenda minut av det som kommer sen.

Ja, det som kommer sen är något som jag aldrig trodde att jag skulle får se och höra 2012. Inte nu, inte i en stad som har ett kvinnounderskott på 45/55. Men ändock, likväl så fick alla gubbar sin chans att få se hur alla kor utom den enda som spelas av en man blev ordentligt klappade på rumpan, mannen, han fick en klapp på huvudet han.

När det senare ska dras några skämt oss bönder emellan ligger nivån på FIBAktuellt år 1972. Och då vet de flesta att det inte är några skämt som någon modern människa vill höra.

Och här finns kanske förklaringen till varför ingen som ser denna föreställning kan förstå varför bonden Benny och bibliotekarien Desirée hamnar i samma säng. Hur skulle vi kunna tro på att det finns någon spänning mellan dessa två?

En lagom gammal, tjock, fyrkantig man i sin bästa neonoranga fleesejacka och denna väna, beiga skönsjungande, kvinna. De får inte föreställningen att gå ihop. Nej, den håller inte samman.

Hade jag inte läst Katarina Mazettis  härliga bok och sett filmen, då hade jag inte förstått vad som utspelar sig.på scenen. Boken är etta, filmen nummer två och med hjälp av den oförglömliga kobaletten kommer musikalen på plats tre.