
Här är något ovanligt ljust. En strålande sol i slutet på november. Härliga violetta skuggor ger färg åt det höstsmutsiga. Gräset tar nya tag och lyser grönt under de förmultnande löven. Det finns rymd.
Tankar och funderingar från Luleälvens strand. Världen är aldrig långt borta från livet 10 mil söder om polcirkeln.



Samma dimma. Mer dimma, massor med dimma. Förr var det ovanligt med dimma vid älvens strand. Nu har klimatet förändrats på ett tydligt sätt. Jag tycker mycket om dimmiga dagar i november, men oroar mig. Är förändringen av godo, eller ej?
En bild från soldagen igår. Jag har ingen från idag. Skulle fota vår fina stad i höstmörkret. Tittade inte var jag satte fötterna, och satte mig pladask mitt ute på gatan. En grop stor som min fot tippade mig. Nu har jag ett knä som är svällande stort och en fotankel som är lite mindre svullen. Tur att min arbetskamrat Ulf kom och gav mig stöd. Hann i alla fall ta med mig tre böcker från bibblio. Hoppas att jag kan ta nya steg i morgon.
Där borta på andra sidan selet hör jag svanarna igen. De är mycket upprörda. Vattnet ångar mitt ute i älven men här vid stranden är isen tjock. På morgonen var det minus fem. Vi halkade runt på det frostiga gräset och hamnade med fötterna i vattnet. Mellan grästuvorna var det fortfarande en tunn is som inte höll för tunga steg.