fredag 3 februari 2012

Den kylan ger inga rosor på kinden

Det är kallt. I natt var det minus 42,7 grader i Kvikkjokk. I morse under 31 här vid älvens strand.

Men allra kallast var det i söndags när All för Alla ordnade sin överklassafari till Solsidan. Såg ni mannen som arbetade alla da'r i veckan med affärer? De unga killarna i dunjackor som trosvisst deklarerade att de som var med på bussen var lata och arbetade inte? Och spåren efter ägg på bussen fönsterrutor? ( Är det tillåtet att slänga ägg på bussar i Saltsjöbaden?)

Då känns det kallt och vasst.

Kallt ska det ju vara när det är Jokkmokks marknad. Årets är inget undantag. På marknaden spelar Evighetens orkester Ice music på sina is - instrument. 


Kylan sprider sig in i köket när jag läser om de fyra kvinnor som fått besked om att de hade bröstcancer. Men det var inte sant. Här är en artikel som berättar vad som hände 2007 när landstinget blev osams med de patologer om arbetade i Sunderbyn.

Nu är det landstingsledningen som ber om ursäkt.

Kylan kan också vara praktisk. Nu jobbar Luleå, Boden och Piteå för att få fler företag att etablera sina servrar i länet. Mark Brzezinski USA:s ambassadör är i Luleå för att se var Facebook etablerar sig  och för att få Sverige att stödja USA:s säkerhetspolitik.

Många gånger tror jag inte vad jag hör. I morse trodde jag att jag läste fel. Men det är sant. Arbetsförmedlingen anser att de som tvingas delta i Fas 3 inte har rätt att vara lediga efter det att de har jobbat i vanliga arbeten. Lars-Ove Berglund som är timvikarie som busschaufför tvingas gå till Fas 3 alla vardagar trots att han har jobbat upp till 100-150 timmar per månad som busschaufför på helgerna.

När han ville vara ledig en vardag fick han till svar att det är frivilligt att arbeta, men att Fas 3 är obligatoriskt.

Men nu säger Göran Nilsson marknadschef på arbetsförmedlingen att arbete på öppna arbetsmarknaden kommer i första hand. Han säger att alla som arbetar ska deklarera antalet timmar och att ingen ska tvingas att arbeta mer än 40 timmar per vecka. Hoppas att de anställda på arbetsförmedlingen får veta detta.


Det känns verkligen kallt och ruggigt när alla de som arbetar och sliter ses som en kostnad. När alla kvinnor som sliter ut sig i vården får nej till livränta.  Läs här om hur det kan vara.När män med oklanderliga kostymer bestämmer, ja, då tänker jag på Tony Judt och hans Illa far landet. Den har kommit i pocket. Det är mitt lästips.

Tipset för att hålla värmen är en jättekram. Och en famn med ved.

Jag citerar Ella Jonsson, en skrivarvän: Kylan. Som ett vasst, förlamande, ljudlöst skrik. Helt utan mening


Och tågen står stilla.


Varken trafiken i norr eller i Stockholm lyckas jätteorganisationen trafikverket hålla igång.

torsdag 2 februari 2012

Det är bara att njuta

Jag leker. Provar allt. Ibland blir det till bilder som jag aldrig kunnat göra utan massor med teknik. Det är ljuset. Det är alla de 24 kalla graderna som glittrar i ögonfransarna och ger rosor på kind. Nu njuter vi vid älvens strand.

onsdag 1 februari 2012

Massor med prat

I morse vaknade jag till en rar äldre dam på P1. Hon berättade att hon arbetat som sjuksköterska och att hon och hennes man lyckats arbeta ihop till sitt hus i Tyresö. Hon var upprörd över att unga människor använder ord som klasshat.
- Dom som bor i Saltsjöbaden betalar skatt som alla vi andra. Det är dom som jobbar. Dom där ungdomarna utnyttjar bara våra välfärdssystem.

Jag hoppas att damen är rar, i betydelsen sällsynt. Eftersom att hon missat alla förändringar på arbetsmarknaden. Därför att hon har missat att de som jobbar som riskkapitalister mycket sällan tar ut någon lön. De tar istället ut kapitalvinster i något skatteparadis. Och med hjälp av ett Visa-kort kan de ta ut sina pengar enkelt  i Sverige.

Det är många som nu avslutar sitt arbetsliv eller som har gått i pension som inte har upplevt det alla ungdomar lever i varje dag. Trots att de sköter sina jobb och ha sin arbetstid ojämnt fördelad över veckorna får de inte fast jobb. De kan gärna ha sju dagars arbetsvecka med halvlånga pass för att ha en dag ledigt och sen ha arbetsvecka på mer än 50 timmar för att avsluta med två lediga vardagar. Utan fast jobb. Bara korta kontrakt. Om de är lyckligt lottade. De andra jobbar på timme och rings in dag för dag. För att inte glömma att alla får börja sitt jobb med att arbeta gratis i många veckor. Det kallas praktik.


Sen ringde en ung kille från Farsta. Han känner klasshat sa han. Med det menade han att det upprör honom varje dag att det är så stora hälsoskillnader mellan Saltsjöbaden och övriga Sverige. Han ville att politikerna ska utjämna skillnaderna så att vi alla har en chans att leva ett någorlunda gott liv.

- Det vinner alla på, sa han.

Men det tycker inte den sista talaren i P1. han tycker att alla har sig själv att skylla. Är de sjuka så beror det på att de inte har skött sin hälsa. Och sjukdomar beror inte på inkomststskillnader och brist på utbildning.

- Det är gratis att promenera, poängterade han.

Och missade att den högre sjukligheten i områden där låginkomsttagare bor beror på att vården inte är utbyggd och tillgänglig. Hur många läkarmottagningar finns det per capita i centrala Stockholm? Hur många finns det i Husby, eller Älvsbyn? Dessutom visar alla undersökningar att de som arbetar i vården tar höginkomsttagare på större allvar. Vilket enligt samma undersökningar beror på att vi alltid lyssnar mer till dem som har samma språkbruk. Jämlikheten beror alltså på en massa små saker som tillsammans påverkar våra liv. Allas liv. Ju lägre jämlikhet ju lägre hälsa hos hela befolkningen visar FN:s undersökningar.






tisdag 31 januari 2012

Värmande

Morgonen började med frost i ögonfransarna. Koboltblå himmel och lätta snöflingor i luften.

Det är arton kalla grader där ute vid brevlådan. Och sjutton varma vid altandörren. Elden i kaminen behövs både för att värma golven och för att få hjärnan att tro på att det är varmt.




Högtryck i öster öppnar för moln fyllda med snö. Ingen nyhet här vid älvens strand.

En liten övervintrande fågel kvittrar i björken och lovar oss att det kommer en vår. Ska vi tro på det?

måndag 30 januari 2012

Dimmiga svar

Fredrik Reinfeldt tänker inte tala ur skägget i Bryssel och berätta att han inte har en majoritet i riksdagen, om inte flera undantag görs, för att ansluta Sverige till finanspakten i EU. Han vägrar att diskutera den kritik som framförs av bland annat Leif Pagrotsky, (s).

Vad fattas för att säga ja?

Det svarar statsministern med att punkt sex är uppfylld. Vad det betyder får vi aldrig veta.

Hans mumlande och undvikande svar gör mig orolig. Vad är det han kommer att rösta för i Bryssel idag? Vad kommer vi att tvingas göra i framtiden? Ha en statsbudget som godkänns att en EU-byråkrat?


söndag 29 januari 2012

När reser vi hem?

Jag log stort när jag läste Svenska Dagbladet i morse. De tar upp en sak som jag legat och tänkt på i natt.

När blir vi en del v den plats som vi flyttar till? De är som vanligt helt fixerade vid den tidpunkt då

  inflyttare  kallar sig stockholmare


Mina tankar rörde sig mer vid vad som gör, att vi känner, 


att vi åker hem när vi reser till vår nya hemort.


I år har jag bott lika länge vid älvens strand som jag hade bott i Stockholms län. Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar inte till vardagen i denna stad fylld av människor som rusar fram och sällan stannar upp. Men jag längtar efter att ha nära.

Jag vill ha nära till massor med människor. Jag vill ha nära till massor med kultur. Och jag vill också ha nära till mitt liv vid älvens strand. Det är en ekvation som känns omöjlig att hitta en lösning på.

En orsak är att som jag skrivit förr. Underligt nog är resan på 60 minuter hit  alltid längre för dem som bor söderut.

Till kulturen är det nära hos oss. Igår fick vi njuta av eldfesten på Hägnan i Kyrkbyn, idag ska vi se den finska fotokonstnären Jaakko Heikkiläs bilder från Tornedalen. Han har ställt ut runt om i Europa.

Människorna som han porträtterar griper tag i betraktaren.

Trots allt känner jag mig hemma på många platser.

 Larvet om vilken typ av person vi skulle vara på grund av var vi är födda lämnar jag över till hembygdsföreningarna. Det spelar mycket lite roll var vi är födda, men det spelar en allt större roll av vem.

Det är vad som styr våra liv. Vad våra föräldrar gav oss, vilka gener och vårt sociala arv.

Det är det enda vi kan mäta.