söndag 29 januari 2012

När reser vi hem?

Jag log stort när jag läste Svenska Dagbladet i morse. De tar upp en sak som jag legat och tänkt på i natt.

När blir vi en del v den plats som vi flyttar till? De är som vanligt helt fixerade vid den tidpunkt då

  inflyttare  kallar sig stockholmare


Mina tankar rörde sig mer vid vad som gör, att vi känner, 


att vi åker hem när vi reser till vår nya hemort.


I år har jag bott lika länge vid älvens strand som jag hade bott i Stockholms län. Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar inte till vardagen i denna stad fylld av människor som rusar fram och sällan stannar upp. Men jag längtar efter att ha nära.

Jag vill ha nära till massor med människor. Jag vill ha nära till massor med kultur. Och jag vill också ha nära till mitt liv vid älvens strand. Det är en ekvation som känns omöjlig att hitta en lösning på.

En orsak är att som jag skrivit förr. Underligt nog är resan på 60 minuter hit  alltid längre för dem som bor söderut.

Till kulturen är det nära hos oss. Igår fick vi njuta av eldfesten på Hägnan i Kyrkbyn, idag ska vi se den finska fotokonstnären Jaakko Heikkiläs bilder från Tornedalen. Han har ställt ut runt om i Europa.

Människorna som han porträtterar griper tag i betraktaren.

Trots allt känner jag mig hemma på många platser.

 Larvet om vilken typ av person vi skulle vara på grund av var vi är födda lämnar jag över till hembygdsföreningarna. Det spelar mycket lite roll var vi är födda, men det spelar en allt större roll av vem.

Det är vad som styr våra liv. Vad våra föräldrar gav oss, vilka gener och vårt sociala arv.

Det är det enda vi kan mäta.







2 kommentarer:

Evas Värld sa...

Vilken intressant fråga Eva, vad det ger mig mycket att tänka på. Jag som bott längre i Stockholm än någon annanstans men alltid svarar Sundsvall när någon frågar var jag kommer ifrån. Men jag bor i Stockholm, säger jag sen. Ändå är Stockholm hemma också, det är platsen där mina barn bor, mitt barnbarn. Men jag är i själen alltid en Sundsvallsflicka. Ändå skulle jag aldrig mer kunna tänka mig att bo där. Men Eva, vi är ju "parisiennes" också:)

Granne med potatisodlaren sa...

Det är en fråga som jag tänker på då och då. Nu senast när jag tittade på safariresan till Saltsjöbaden på Rapportsändningen.

Det var så tydligt när både de slickade ungdomarna och den fadern hävdade att de som inte är rika inte arbetar. Och när guiden på bussen berättade hur husägarna arbetade hårt för att slippa betala skatt. Det är så fascinerande med denna aningslöshet som de rikaste demonstrerar. Denna okunskap om livet. Detta patetiska omkväde som de alltid tar till. "jag jobbar 24/7", som om de skulle kunna göra det.

Ja, vi är till en liten parisiennes. Vilket gav god träning inför hur Sverige förändras.