måndag 8 augusti 2016

Skydd mot bitande vintermorgnar

Badnymf har jag varit i flera veckor nu. Så fort som jag har varit nog pigg har jag kört ut till havet. Vi har en sån tur har upp längst i norr att våra stränder är långgrnda och har sandbotten. I flera veckor har vinden kommit från sydöst och det varma ytvattnet har samlats i vikarna vid älvens utlopp. Jag har kunnat simma utan att bli frusen. Det har varit som att ta nostalgiska dopp vid barndomens stränder. Sand i hårbotten, mellan tårna och en blöt baddräkt som hänger på tork.

Det är de här doppen i det ljumma vattnet som får mig att klara av de gråaste dagarna när inga varma kläder hjälper mot kylan, det gör minnen av att flyta fram i ett klart varmt havsvatten.

Jag stavade rätt; hierarkier, precis så.

Här sitter jag och försöker förstå. Ja, tvärsöver så sitter en massa information på finska som jag försöker dechiffrera. Visst är det konstigt att vi som är grannar har så olika språk? Bakom ryggen finns Torneås bokhandel och där finns massor av intressanta böcker som vi inte kan läsa. Det är ju inte direkt praktiskt att vi dessutom i långa tider har skapat en språkhierarki. Nu kanske skillnaderna mellan språken inte är lika stora men hur var det förr? Inte bättre. Nej helt förtvivlat dåligt.

Fina språk var latin (sic!),  forngrekiska, engelska, franska, tyska, italienska, spanska, isländska, norska, danska, ryska, finska, ungerska, estniska osv

Varför var det så otroligt viktigt att ordna allt i hierarkier? Moster och jag pratade om det igår. Hon berättade om alla fastrarna som nogrannt lärde ut att vissa människor var mindre värda än andra. De hade massor med olika skäl till att just de och deras familj var mycket bättre än andra.

Men om vi idag skulle berätta om dem så skulle vi säga att de kom från ett lantbruk i Västerhaninge, flyttade in till Södermalmsgatan där deras pappa hade den tidens åkeri. Ett stall vid Skanstull där hästar och vagnar förvarades mellan de olika uppdragen. I deras ögon var historien en helt annan. Och vissa av barnen i nästa generation fortsatte att leva, uppe bland molnen sa min mormor, i en låtsasvärld sa andra.

Ja, varför fanns det oskrivna regler om hur andra skulle leva? Ofta fick vi höra att andra trodde att de var något! Ja, de kunde ha ett par fina skor, eller en hatt som var ny. Det var lite som när tant Hildegard köpte wienerbröd i Linsänkan och inte nändes äta dem förrän dagen efter. Det var för fina skor, en för modern hatt eller ett för gott wiennerbröd. Och man ville ju inte att de andra skulle tro att man trodde att man var bra. Ja, bra var ju bara fastrarna och deras släkt som kunde vara nog fina.

Missades en examen hade den klarats av ändå. Var lägenheten mörk och fuktig så var adressen fin ändå. Fanns inga pengar så var det bättre än att ha några. Helt plötsligt var kontanter vulgära och gammalt bröd en delikatess.

De levde som om de hade en spegel där allt förvandlades till det bästa oavsett vad som hände. Det var ju jättebra om det hjälpte dem att överleva kriser och fattigdom, men det var inte lika bra för dem som hade ett behov av att veta hur det egentligen stod till.

Hur är det nu? Har vi samma behov av att tala om vad som är finast?