Räcker det?

Den 16 mars 1988 gasades barn och gamla, kvinnor och män ihjäl i den kurdiska staden Halabja av irakiska styrkor. Minns ni? Jag minns det ofta eftersom att en av de familjer som klarade sig. Ja, två av de vuxna barnen fanns i Turkiet när resten av familjen och släkten dog av giftig gas. De kom hit till Boden för att få studera hur svensk sjukvård fungerar för att kunna arbeta som läkare på svenska sjukhus.

I början var det svårt. Jag mötte dem för att de sökte efter begagnade cyklar. Och efter allt annat som man behöver för att kunna leva i en utrymd lägenhet.

Idag kommer flyktingarna från Syrien. Men inte hit. EU:s avtal om hur flyktingar ska tas emot av första land gör att de inte kan komma hit. Utan falska papper. Denna vecka har FN:s vapeninspektörer tagit sig till Damaskus. De vill veta om regimen eller oppositionen använder kemiska vapen. Samtidigt attackerades en stad under natten och de bilder som visas tyder på att någon har använt giftgas.

Nu får vi vänta och se om vi någonsin får veta vem som beordrade den nattliga attacken. Idag vet vi att Ali Hassan Al-Majid gav order om att Halabja skulle gasas.

I Syrien har hittills mer än 100 0000 människor dött utan att FN har gått in i landet för att stoppa dödandet. När kommer Ryssland och Kina att ge med sig? När kommer amerikanerna engagera sig? När får vi i EU nog?

Det är inte lätt att fly från en katastrof. Att fly från en massaker. Det berättade de två unga läkarna om när de kom med en jättestor tårta. De ville tacka för att vi hade förklarat hur vardagen fungerar och hjälpt dem med lite möbler. De mötte en helt annan kultur i Sverige och till slut fick den unge mannen nog. Han for vidare till andra operations salar. Men den unga kvinnan stannade kvar. Inte där hon drömt om att leva, men jag hoppas att hon har ett liv med drömmar kvar.