Idag kan du läsa om skolstarten. Fasan inför att tvingas vistas på samma plats som dem som fryser ut och är elaka. En fasa som många vuxna inte vill ta på allvar.
Jag har ett starkt minne från lågstadiet. Vi gick på en skola som var proppfull. I varje årskull fanns de sju klasser. För vår klass innebar det att vår "fröken" väntade med att gå i pension. Hon stannade kvar efter 65 år.
En dag när vi skulle sluta gick jag ut med Inger. Hon hade berättat på lunchen att hon tyckte att en av killarna i fyran var jättesnygg. De hörde de flesta i klassen och nu skulle Inger få skämmas. Ja, det tyckte Kerstin i alla fall. Den snygga killen gick förbi vår bänk där vi klädde på oss och då ropade Kerstin högt så att det hördes i hela korridoren: Inger älskar dig!
Både Inger och jag kände oss så generade att vi knappt vågade gå ut på skolgården. Tänk om han fanns där och skulle säga något.
Sen upprepades Kerstins skrik och rop varje dag när den arma killen passerade i vår korridor. Inger gick till "fröken" som bara sa att det gjorde väl inget. Men det gjorde det. Inger blev allt mer tyst och hon slutade med att vara bäst i matte. Till slut fick hennes storasyster veta vad som pågick. Hon gick i åttan och hon tog tag i Kerstin och lovade henne att hon skulle berätta för alla killar på hela skolan att Kerstin var kära i dem. Då först fick Inger lugn och ro.
I dagens tidning får vi läsa om att utfrysning och elakheter kan påverka livet för den som drabbas hela livet. Det tycker jag att vi alla ska tänka på innan vi viftar bort barns oro.
Läs om Lisa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar