Igår var det premiär. Urpremiär. På "Dans i Bregottfabriken", eller som den heter musikalen Grabben i graven bredvid. En föreställning som både fick mig att skratta och som fick mig att bli modstulen.
Först det det mest geniala i hela föreställningen; de mjölkstinna kornas härliga dans. Tack för den koreografin Sara Larsson Fryxell. Den dansen, de korna och det samspelet var värt varenda minut av det som kommer sen.
Ja, det som kommer sen är något som jag aldrig trodde att jag skulle får se och höra 2012. Inte nu, inte i en stad som har ett kvinnounderskott på 45/55. Men ändock, likväl så fick alla gubbar sin chans att få se hur alla kor utom den enda som spelas av en man blev ordentligt klappade på rumpan, mannen, han fick en klapp på huvudet han.
När det senare ska dras några skämt oss bönder emellan ligger nivån på FIBAktuellt år 1972. Och då vet de flesta att det inte är några skämt som någon modern människa vill höra.
Och här finns kanske förklaringen till varför ingen som ser denna föreställning kan förstå varför bonden Benny och bibliotekarien Desirée hamnar i samma säng. Hur skulle vi kunna tro på att det finns någon spänning mellan dessa två?
En lagom gammal, tjock, fyrkantig man i sin bästa neonoranga fleesejacka och denna väna, beiga skönsjungande, kvinna. De får inte föreställningen att gå ihop. Nej, den håller inte samman.
Hade jag inte läst Katarina Mazettis härliga bok och sett filmen, då hade jag inte förstått vad som utspelar sig.på scenen. Boken är etta, filmen nummer två och med hjälp av den oförglömliga kobaletten kommer musikalen på plats tre.
2 kommentarer:
Och tänk så tröttsamt många filmer man sett där trötte "Bonden Benny" erövrar den allra vackraste flickan hälften så gammal som han. Medan motsatsen bara inte finns.
Tur i alla fall att Woody Allen slutat spela de rollerna själv, det var riktigt tröttsamt att se hans filmer ett tag.
Du har så rätt. Riktigt tröttsamt.
Skicka en kommentar