Vad gör vi?

Här är en artikel som jag aldrig trodde att vi skulle få läsa 2012.  En artikel som berättar om varför de flesta unga kvinnor som lever i Norrbotten längtar någon annanstans. I alla fall under de tre viktiga åren då de går på gymnasiet. Ingen kan tro att det har gått 25 år sedan jag och min kollega på NSD i Boden visade att för varje tia till pojkarnas fritidsintressen så satsade kommunen 25 öre på flickorna. Vi räknade och räknade och undrade om vi verkligen räknade rätt. Vi hade rätt 1986, har inget hänt?
Varför är det på detta viset, frågade rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Ja varför har inget hänt med de strukturer som får unga kvinnor att känna sig mindre värda?

Ett av mina första jobb som nyutbildad journalist var att gå till länsstyrelsen. Där var det månadens presskonferens och landshövdingen tillsammans med styrelsen satt vid ett långt bord vända mot journalisterna. I rummet fanns två män och två unga kvinnor. Vad hände? Jo, landshövdingen frågade lite irriterat om inte det skulle komma några journalister från tidningen. Ja, männen hälsade han på och då klev vi två kvinnor fram och presenterade oss. Förvånat tog han oss i hand.

Tio år senare kallade en annan landshövding till presskonferens. Två forskare från universitetet skulle berätta om en undersökning som länsstyrelsen hade beställt. Det var forskning som behövdes för att kunna anpassa styrelsens arbete inför framtiden. På scenen stod flera kvinnor när landshövdingen kom ner för trapporna. Förvånat tittar han runt omkring sig och undrar vänd mot kvinnorna:

Har forskarna blivit försenade?

Var de sena? Nej de var kvinnor.

De hade klivit över den mur som många bygger upp mellan de yrken som en man och en kvinna kan utföra. Vill vi att fler ska riva dessa murar då går det inte att organisera barnomsorgen som Luleå kommun.