Blyg som en viol verkar vara ett ideal som inte har blivit omodernt. I alla fall inte när unga kvinnor tar ton. Då är det lätt att tycka att det vore bättre med någon som inte kräver att blir hörd. Jag vet inte varför den där ryggradsreflexen dyker upp, men det är inte allt för sällan jag hör en kommentar om att det är jobbigt med kvinnor som säger vad de tycker. Det tycker inte jag.
Att allt låter och hörs är aldrig några problem när unga män far förbi med sina skotrar på vintern. Idag hörde jag den första mopeden som naturligtvis framfördes på cykelbanan. Ett vårtecken så gott som något.
Jag fortsätter med att skrämma fram vårkänslor med hjälp av tio penséer och hoppet om att minusgraderna på natten ska ta slut snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar