Tåget gick trots frost och fler än tjugo kalla. Och ryktet om att det inte finns något att förtära ombord är sant. Det fick jag höra från skogens och myrarnas land.
Idag ska länets nya konstmuseum låna stadshuset i Kiruna, som ska utplånas, och hänga upp kommunens otroligt intressanta och värdefulla konstsamling. Ja, museet är virtuellt och det nya stadshuset kanske försenas ännu mer nu när malmpriserna är lägre.
Vi påverkas ofta av att världsmarknadspriserna förändras. Just nu är det priset på malmen som är lägre men då räddar den europeiska centralbanken LKAB genom att de urvattnar eurons värde och får dollarn att stiga.
Det gör att LKAB får ut fler kronor per ton malm.
Jag tänker på att vi ska kunna hålla ihop såna här resonemang för att kunna förstå vad som händer och hur påverkas. Det krävdes aldrig av de människor som jobbade på och som hade jobb att gå till före alla dessa ekonomiska kriser. Jag gick ut nian under oljekrisen, började arbeta när det var sjuttiotalets värsta arbetslöshet.( nu skulle vi kalla den full sysselsättning), jag reste och pluggade under de år när europas ekonomi förändrades och allt fler hamnade utanför. Då kämpade politikerna för att försöka motverka arbetslöshet och bostadslöshet. Det byggdes med subventioner och många fick läsa vidare på komvux för att kunna ta ett jobb eller börja utbilda sig.
Jag hann jobba i några år innan våra politiker tokförsvarade kronans värde och utlöste 90talskrisen. Istället för att försvara bostäder och jobb drev Bildtregeringen tillsammans med Ingvar Carlsson en linje som fick vanliga bostadsägare och småföretagare utfattiga. Det som var bra med denna kris var att vi har lärt oss värdet på allt som inte är nytt. Vi kan sedan dess hitta det vi behöver utan att slita mer på vår jord. Den vinsten är hög. Men förlusten för dem som hade fått lån till sin bostad eller företag och som förlorade sina lån på grund av räntorna var och är fortfarande enorm. Vi har som samhälle inte återhämtat oss än. Nu kallar politikerna 5 procents arbetslöshet för låg, innan 1990-tals krisen var det massarbetslöshet.
Alla dessa kriser har hela tiden vidgat klyftan mellan dem som kan roffa åt sig och dem som jobbar i yrken där både friheten att bestämma över arbetet är låg och lönen.
Nyheten idag om att SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Lööf avgår hade varit en sensation 1989. Men idag är vi inte förvånade över att det finns en gubbhylla med stofiler som inte ser några gränser för vad de kan unna sig med hjälp av arbetsgivarens pengar. De tror att de är företaget. Och de är så långt borta från vår verklighet att de inte ens förstår att deras kultur att ta vad de kan från företaget inte går hem hos kunderna.
Ja, för vem är deras kunder? Inte de jaktkompisar som Sverker Martin-Lööf fraktat runt med privatjeten, utan det är de kvinnor som kånkar kassar från mataffären och byter blöjor eller bindor från Mölnlycke.
Och de kvinnorna och männen som väljer vilken sorts blöja som de ska köpa har makten över företagets framtid, inte gubbarna med jaktvapen på väg till skogarna och villan där SCA har satsat 100 miljoner kronor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar