Jag vill inte ha en kvinnodag. Det sa hon den unga kvinnan på ANC:s kontor på Drottninggatan. Jag vill att alla ska vara värda lika mycket som människor.
Hon var en av de representanter som fanns i Stockholm i mitten på 1980-talet för ANC.
Du måste förstå att jag som är svart och kvinna finns längst ner. Alla trampar på mig.
När jag arbetar finns de de vita männnen längst fram, sen de färgade männen, sen de svarta männen och allra sist kommer jag. Då får jag vara glad om det finns löneförhöjningar och annat som jag kan få del av.
Jag är glad för att jag har fått studera och för att jag kan försörja mig.
Nästa dag kom hon flygande till Luleå och berättade om sin kamp i flyktinglägren norr om Sydafrikas gräns.
Vad hon hette? Det vågade hon inte berätta. Hon var rädd att Afrikandernas säkerhetspolis skulle straffa de i hennes familj som fanns kvar i kåkstäderna.
Varje år den 8 mars undrar jag hur hon har det hemma. Kom hon hem? Nu när hon inte behöver fly längre. Är det fortfarande hon som bär hela familjen och släpper fram alla män före sig i kön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar