Jag har just kommit hem från Svealand

Lyssnade ni till Godmorgon världen i söndags? När sörlänningen, eller svealänningen Helena von Zweigbergk talade om en plats som hon kallade "Norrland". En konstruktion fylld av gördetsjälvare och knivbärare som äter björn.

Helt tyst är det och helt folktomt. Helt fritt från tänkande människor.

Tänk om vi som lever vid älvens strand skulle beskriva Svealand på samma sätt.

" Hej alla läsare jag vill bara berätta för er hur det är att hamna i Svealand. Vi börjar resan på Arlanda. Det första som möter oss är en röst i högtalarna som varnar oss för att släppa något ur händerna. De som bor här är tydligen väldigt på när det gäller att sno saker.

När vi ska ta en taxi varnar stora skyltar för att det finns taxibolag som tar tusentals kronor för att köra de fyra milen in till Stockholm. De tar alla chanser här att lura besökare är det första som vi tänker. Vi hyr en bil. Med självriskeliminering.

När vi kommer fram till porten får vi slå in en kod vid två olika dörrar för att ta oss till hissen. En granne kommer fram och hjälper oss med den tunga dörren och hälsar glatt. Uppe vid lägenheten är det två olika lås som vi öppnar innan vi kan kliva in.

Det krävs ordentligt med skydd mot tjuvar tänker vi, som har ytterdörren olåst när vi är hemma.

Vi låser alla lås och strosar ner mot centrum. Det luktar konstigt, en blandning av avgaser och sopor och när vi stannar till för att titta på ett vackert hus knuffar en man oss så att vi nästan ramlar. Han ursäktar sig inte.

Vi tar bilen till Djurgården för att komma ut ur avgasmolnet. Parkerar vid Thielska galleriet och betalar med hjälp av en parkeringsapp. Sätter oss på en bänk vid stranden och tittar ut mot farleden. Det är otroligt vackert. 

Inte lika kul när vi ska ta bilen igen och vi har fått p-böter. Stockholms kommun debiterar oss två gånger och biluthyrningsföretaget en gång för en bot som aldrig skulle skrivits ut. Efter fyra månader har vi betalat 2 000 spänn, som vi får tillbaka.

Den fina utställningen på Thielska känns inte lika intressant längre. Känslan av att vandra i en härlig park har liksom försvunnit.

Nästa dag går jag ner till mataffären för att att handla lite grann. Utanför vid väggen sitter en . tiggare.och hukar. Två personer går förbi och slår mot honom i luften. Vi förstår ingenting. Trängs med de andra på övergångsstället och går upp till lägenheten igen.

Händerna känns smutsiga av alla avgaser i luften, jag känner mig fel, det känns som om alla som bor här har tvingats trängas på en liten yta utan att de egentligen är hemma hos sig.

Jag tänker på hur de har det här i Svealand. Hur de tvingas leva på varandra utan tillit. Hur de hela tiden rusar fram. Men jag är helt säker på att det inte blir fler timmar jobbade här än i en mindre stad även om det finns män som hävdar att de jobbar dygnets alla 24 timmar. Det syns tydligt när vi tar en promenad längs med kontorshusen i centrum en fredag i januari. Varje rum är tomt. Inte en enda människa syns i de upplysta fönstren som vi går förbi. Ute på gatorna däremot är det fullt med shoppande och fikande folk.

De är bra på att överdriva de där svealänningarna tänker vi och tar flyget hem till Kallax. De har det rätt jobbigt där de går och trängs tillsammans. Där de tvingas låsa om sig, inte med ett lås utan lås överallt.

Det är tur för dem att det finns så mycket mer än jobb och trängsel. det är tur att de får del av nästan hela  kulturbudgeten."

Vill du lyssna till Helena von Z kan du göra det här.