söndag 29 maj 2016

30 år vid älvens strand


I morse gick jag ner till den spegelblanka älven och doppade en tå i det iskalla vattnet. I strandskogen hoade skogsduvan och på ängen drillade storspoven, jag tänkte tillbaka på alla dessa promenader på stigen . Ja, när vi badade hela dagarna och vattnet var ljummet. När vi byggde kojor på isen på vårvintern och solade på renskinnen vid en liten eld.

När regnet hållit takten och Bibi, vår hund, och jag har sprungit ner till strandskogen och dyblöta tillbaka igen. När S och L tappade taget om Bibis koppel och de sprang i dikena och över dikena för att hinna upp denna otroligt busiga tik.  Stövlar fyllda med lera och en hundpäls ingrodd med löv, kvistar och sunkigt vatten.

Älven är som en dagbok. En vy där vi kan se på vattnets färg om det är svalt eller högsommarvarmt. Nu i början av sommaren vibrerar den blå ytan mot himlens turkosa sky. I augusti när vattnet är badvarmt så har färgen liksom blaskats ur.

Första sommaren när A kröp ner mot vattnet. Den andra när hon och M badade i vattenspridaren. Träden som har vuxit sig höga, vinbärsbuskarna som blir allt fler när fåglarna har skitit ut kärnorna på väg söderut. Blåbärsris, lingonris, kråkbärsris, tranbärsris, åkerbärsblommor och några vita hjotronblommor. Ett skafferi inför vintern.

Lyrisk. det är det lätt att vara. Men ibland stampar vinterkylan och snöyran på bron, och då gäller det att bära med sig en majmorgon när häggen doftar och solen väcker oss klockan ett, annars kan de 35 kalla graderna och bilen som laddat ur bli övermäktiga.


1 kommentar:

Evas blogg sa...

Vad fint du skriver om älven. Och så stilla och vacker den är på dina bilder. Ja det är viktigt att minnas de varma, sköna dagarna när vintern tränger sig på.