Det är inte mer än lite blod

Det finaste kortet, Liv Strömquists bild av vår irrationella rädsla för att det ska synas att vi har mens. I vintras kom det i min brevlåda från hennes utställning på Grafikens hus i Mariefred. Tack Maria. Bilden av det allra tjusigaste, en isprinsessa, som läcker blod, får mig att rysa. Och att bli arg.

Ilsken. Förbannad. Generad. Ledsen. Och jublande glad för att Liv Strömquist tar tag i vårt kön och vår rädsla.

Jag minns hur somrarna i åtsittande slimmade vita jeans skapade en oro för att det skulle synas. Att någon skulle se att det var på det viset. Att någon skulle förstå att denna vecka hade jag mens. Jag tog varje chans att kolla i olika speglar att inget läckte ut. Jag rusade hem från jobbet för att vara säker på att ingen skulle kunna se om en enda liten droppe hade tagit sig ut. Skulle någon se och få veta så skulle jag skämmas till jag dog.

Detta har jag tänkt skriva sedan kortet kom, men så många idéer har trängts sig före, så idag när Liv Strömquist är huvudperson i DN:s kulturdel så måste jag bara berätta. Mycket för att så många som ser kortet i min hall fnyser och tycker att det inte är något att visa. Stoppa undan den där, måste den synas?

Ja, det måste de flesta av Liv Strömquists bilder, och böcker. Det finns så mycket igenkänning och humor att den kan vi inte leva utan.