Sen sitter de där på sina luncher och och säger att ingen lever som de lär. Och det är ju rätt uppenbart att Jonas Sjöstedt inte gör, för han säger hela tiden att han vill bo i Umeå. Men hans fru jobbar på utrikesdepartementet och hon har rätt att hyra vissa lägenheter i andra hand under sju år efter det att familjen har återvänt från den senaste utlandsstationeringen. Det gjorde de 2010.
Intressant är att så här går det till inom flera områden i vårt samhälle nu när inga bostäder byggs. Organisationer, statliga verk och företag håller sina anställda med bostäder så länge som de är anställda för att annars skulle de inte kunna anställa alls.
Och detta problem att det inte går att anställa för att politikerna inte ger organisationen tillräckligt med pengar har drabbat barncancervården i Stockholm. Redan 2007 skickades svårt sjuka barn utanför Stockholms län för att det inte finns plats i Solna. Verksamhetschefen får inte de pengar som krävs för att kunna anställa fyra sköterskor, istället blir det en tjänst. Då slutar de som inte kan hjälpa och stötta familjerna för att personalen är alldeles för liten. Idag har kostnaden för att ta in bemanningsföretag på barnonkologen ökat med många hundra procent och de sjuka barnen får fortfarande åka till andra landsting när det inte finns plats.
Vad säger då Filippa Reinfeldt när DN får henne att svara på frågor om barncancervården? Jo, att det absolut inte finns några problem. Dessutom påstår hon att en ny avdelning ska öppnas och att ett samarbete med en annan avdelning ska ge fler platser.
Verkligheten då?
Jo, det finns så få sköterskor att två avdelningar på barnsjukhuset tvingas att bli en. Där ska neurologiskt sjuka och barncancerpatienter samvårdas.
Det vore väl värt en rubrik i Dagens industri. Ja, att Sveriges största arbetsgivare, och största organisation har en politiker i toppen som fabulerar när väljarna ska få veta hur det är med vården av barn som är cancersjuka. Det vore det väl mer intressant att skvallra om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar