söndag 25 oktober 2009

Tankar om instängdhet

Jag vet inte varför denna bild från "Hela världen" en veckotidning från tidigt 50-tal retar mig på samma sätt som tvånget att täcka sin kropp och sitt huvud i olika religioner. Kanske för att denna kvinna ser så ansträngd ut, så tillrättalagd. Hon lever upp till andras förväntningar på hur hon ska le och vara.
Tidigt i morse satte jag mig och läste en lång text från the Guardian om livet i en madras på Jemens landsbygd. Det är en religiös skola dit unga kvinnor från hela världen åker för att lära sig mer om sin religion. I Jemen ett av världens fattigaste och mest konservativt religiösa länder lär man ut samma form av Islam som i Saudi Arabien.
De unga kvinnorna har nikab. De är täckta från topp till tå med svartnylontyg. Det är bara ögonen som syns. De kommer från rika länder i väst och ska, när utbildningen är färdig, återvända till sina liv i Storbrittanien, Kanada, Västeuropa och Australien. Många med en familjebakgrund från stamsamhällen i Pakistan, andra med en egen drift att söka efter en religiös frälsning.
På skolan lever de helt avskilda från män, livet utanför i den fattiga dalen och i en auktoritär kultur. Inte någon vågar fråga, om innehållet i undervisningen, för att få budskapen belysta från olika håll.
Runt omkring dem lever några av de fattigaste kvinnorna på jorden utan möjlighet till att vaccinera sina barn, få medicinsk hjälp när de behöver det eller att äta sig mätta. De får aldrig under sina liv ifrågasätta varken sin familj eller sina makar. Många lever i makens familj tillsammans med ett flertal andra hustrur.
Trots det anser de unga eleverna att kvinnorna har ett bättre liv än de. De poängterar att de fattiga unga mammorna som springer längs med stigarna har ett RENT liv.
I skolan finns det manliga lärare som får stjärnstatus när flickorna trånar genom sina svarta slöjor.
Just det att de är täckta gör att varje skymt av hud, en hand eller en blick blåses upp till enorma proportioner. En flicka sparar en burk med kaffe som den populäraste manliga läraren har hållit i med sin hand. Den är fylld av hans karisma säger hon när hon erbjuder den engelska reportern att ta emot den.
Det påminner starkt om det trams som mina släktingar berättat om inom frikyrkan. Hur kläder och auktoritära ledare förpestade livet för kvinnorna. Min hyrestant som var 80 år när jag kom till Luleå berättade gärna om hur hon gick till kyrkan i Tornedalen på 60-talet och fick lyssna till osande predikningar. Hon hade alltid en hilka på knoppen. Hennes hilka var i bomullstyg. Men i skåpet fanns en i det finaste siden. Den hade hon använt en gång. Men då hade kvinnorna vid kyrkan talat om för henne att hon var för enkel för att få ha den svarta silkeskarven på sitt huvud!
Jag blir arg på mig själv när jag blir provocerad av religiösa kvinnor med nikab, burka eller dok. Jag känner att de förhärligar de svåra outhärdliga förhållanden som kvinnorna lever under i Jemen, Afganistan eller de katolska delarna av Afrika.
Det känns så barnsligt att klä ut sig i tygsjok för att visa gud allvaret i sin tro. Jag provoceras av nunnorna i Rom som lär sig att leva efter auktoriteter som de inte får ifrågasätta. Det är som om de måste hålla i tygsjoken för att kunna hålla kvar sin tro.
Att allt det svarta och blå tyget stänger inne deras förmåga att tänka och ifrågasätta. Det är dessa starka känslor av instängdhet och förbud som gör att jag aldrig kan acceptera att någon människa gömmer sig i tygtält. Undrar om det är skräcken inför klostret i Sound of music som lever kvar.
En sak är klar det är kvinnorna som ska välja, frågan är; HAR DE NÅGOT VAL?
Ps. Artikeln finns på Library Press Display.com i The Guardians weekendbilaga. Rachel Aspden heter reportern som levde med de unga kvinnorna i Jemen.

Inga kommentarer: