Domsöndag i solens sken.

Där borta på andra sidan selet hör jag svanarna igen. De är mycket upprörda. Vattnet ångar mitt ute i älven men här vid stranden är isen tjock. På morgonen var det minus fem. Vi halkade runt på det frostiga gräset och hamnade med fötterna i vattnet. Mellan grästuvorna var det fortfarande en tunn is som inte höll för tunga steg.
Celina trampade med lätta steg och ropade. Grannens katt svarade slött. Argast blev en skata som tjattrade och styrde färden upp mot sjukhuset.

Väderprognosen bekräftad

Det var inte en saga. Nu kommer solen bakom dimman och hela vår värld vaknar. Halv tolv bröt solen igenom. Energikick. Ljusglädje!

Mer läsning

Skulle göra massor med saker. Men fastnade i det nya numret av Filter. Arton(18) sidor om clownen Manne och jag är helt såld.

Efter en blöt dag

Ibland är hösten bara för mycket. Då gäller det att tänka på annat. Tankar som man piggnar till av. Ikväll har vi kommit på att väderprognosen är kvällens mest upphetsande program på teven. Ni som har sett den vet varför.
Sol, sol, sol i två dagar och ljumma grader. Vi har inte missat en enda prognos. Lokala nyheter i TV4, Rapport klockan 18 och 19.30. Nordnytt två gånger. Sol, sol, sol.
Under tiden stod kycklingen i ugnen tillsammans med potatisen och salladen blandades med en god vinegrett. Skålade gjorde vi många gånger. Imorgon blir det löjrom, lax från Junkön, saftig äppelkaka och sol i glasen.

Blöt morgon

Det var alldeles svart
Det var alldeles tyst
Det var alldeles vitt
Då vakande jag av tidningsbilen.

Somnar om när duschens strålar
komponerar sin sång
mot badkarets emalj.
Långt borta sjunger malmtåget,
helt nära är det ett nytt
vinterdäck som är solist.

I drömmen springer jag
till bussen och missar
tiden.

Det ringer.
Väckarklockan
mobilen
telefonen.

Musiken från duschen saknar
melodi.
Det är sockor, långkalsonger
och ett värmande linne
som ligger på stolen.
Ihopknycklat.

Mackan i handen.
Paraplyet, stövlarna, halsduken
inget får glömmas.

Klockan nio och femtiosju
hållplatsen är tom.
Klockan tio och tretton
rullar vi in längs vägbanken.

Vindrutetorkarna ökar hastigheten
när buss nummer två
stannar.

Spegelläsning

En överdådig tårta som skulle kunna ha varit gjord till de fester som Johan Hakelius skildrar i sin bok.

Tre olika alster läste jag ut igår.
Pressbyråns tidskrift, SID, om magasin. Den var både mycket bra och halvbra. Många nya vinklar på tidskrifter och en traditionell dagbok från bevakningen av Victoriadagen på Öland. Otroligt häftigt att Pressbyrån satsar så mycket kraft.
Öppnade Vi läser och kunde inte lägga ifrån mig den. Gillade Kristina Lugn-intervjun.
Avslutade dessutom Johan Hakelius"Döda vita män". Den hade kunnat vara mindre omfångsrik. En eloge till författaren som lyckades bygga en röd tråd genom historien med brittiska original. Jag som gillar myten om Storbrittanien tyckte mycket om boken. Det som är intressant med berättelser om den brittiska överklassen är att motbilden syns bakom orden.
Varje öppnad champagneflaska speglar sig i en ljum pint.

Grön morgon

Borde göra en massa saker. Segt. Tittar på tidningar på Library pressdisplay och ser att The Guardian diskuterar hur många poäng Gordon Brown får för att hans satsar mer pengar på att ordna utbildning och praktikplatser till arbetslösa ungdomar. Inte ett ord om de snart en miljon arbetslösa ungdomarna. Bara ett teoretiskt samtal om Gordon Brown kommer att kunna vända opinionen.
I Paris går debattens vågor höga. Libération har bjudit in landets främsta filosofer. De får svara på vad det är att vara fransk.
Jag undrar om inte dessa artiklar bäddar för att vanliga medborgare som lever ett liv med vardagsfrågor på agendan känner sig uteslutna. Jag tror att om debatten bland politiker och i medierna handlar om bilden av verkligheten och inte om de problem som vi möter i vardagen, kommer vi att lämna fältet fritt för partier som Ny demokrati.
Vi känner alla till unga människor som trots goda arbetsinsatser inte får jobba. Låter vi teoretiska tänkare och politiska lobbyister styra debatten om vad vi kan göra för att förbättra arbetsmarknaden, istället för att ta till oss de praktiska resultat som vi nått genom åren, då hamnar vi i ett samhälle där majoriteten känner sig utanför.
Frågan om vad som är franskt, eller för all del svenskt, ställs på grund av att den är central i den propaganda som Front National och Sverigdemokraterna driver.
Jag minns ett besök i Provence när en av Front Nationals politiker läxade upp mig. Jag skulle inte tro att jag som svensk skulle kunna laga mat med provencalska örter. "Det madame, sa hon med eftertryck, är något som bara vi som är födda här kan. Jorden i Provence har gett oss de kunskaperna."
Sedan dess är jag allergisk mot att etnisitet lyfts fram, det är vår uppfostran och våra erfarenheter som ger oss vår roll som människa.
Nu är dagens Evangelium slut.

Humor

Hela rummet skakar när familjen skrattar framför Pang i bygget. Den kan man, jag, se hur många gånger som helst. Trots alla stereotyper, eller kanske tack vare. Varför är vissa skämt roliga hur många gånger som helst, men andra bara faller platt den andra gången man hör dem? Det verkar John Cleese och de andra veta. Men ibland är hela han så mycket att jag måste titta bort en stund. Pinsamt. Varför tycker jag att han är pinsam? Är det för att han inte kan de koder som vi alla förväntar oss... och ibland är dåliga på att förstå. Mest kul är det och lite pinsamt.

Dagens eko

Vaknar,
gnuggar gruset ur ögonen.
Öppnar öronen och hör.
Mina sinnen.
Läser, lyssnar och badar
i ny information.
Vad är väsentligt
vad ska jag förstå.
Ord:
Helikoptrar,( som står på marken).
Jordbruksstöd, (för mycket har betalats ut).
Läkarbrist,(överallt och i armén).
Sjukbidrag, (många fler får leva i fattigdom).
Immunitet,(gamla flunsor ger skydd mot grisen).
Morgonljudet, morgonljuset väcker
inte bara oss vid älven
Vid stationen följer jag järnvägen med blicken
170 mil,
blänkande räl.
Ser alla radioapparater
i Bastuträsk,
Långsele,
Söderhamn,
Uppsala,
Norrköping,
Alvesta,
Eslöv
och Malmö.

Svanarnas parlament

Jag hör svanarna debattera på andra sidan älven. De tar sig ton och lägger mycket kraft bakom orden. Jag smyger ner genom Amandus skog. Inte en enda av svanarna har stannat kvar vid vår strand. Långt borta vid Avans färjeställe hörs ett plask. Det är där de ställer sina frågor till varandra. Hur ska de överleva i den kalla, fuktiga höstnatten. Det är alldeles grått när jag börjar promenera längs med älven. Ljuset försvinner mer och mer. När jag har hunnit fram till potatislanden har himlen färgats blå. Klockan är halv två när det blå ljuset djupnar och natten kommer krypande. Det är helt magiskt att kunna upptäcka dessa få blå stunder nu när det vardagsgrå tar överhanden. Luften var mjuk, fylld av väta och kändes som en lyxig hudbehandling. En härlig stund mitt i höstmörkret.

Fiffigt

Fiffighet har inte varit min starka sida. Men jag övar.
(Idag ska jag hitta ett sätt att trycka med vitt på vitt. Tyget är i nylon. Det är ett hopplöst material att trycka på. Jag provade försiktigt igår med stämpelfärg. Det syntes inte. Tog till lite akryl. Det ville inte fastna. Nu ska jag tänka ut något med täckande färg som innehåller något bindemedel som fastnar.)
Bilden här vid sidan om är en del av min övning i att lösa olika problem.
Jag hittade en bild från Bretagne tagen för 70 år sedan. På bilden fanns denna form. Den lockade mig och jag arbetade för att frilägga och förenkla.
Till slut blev det denna enkla screenbild som kan användas på många sätt och ges olika betydelser.
Vände den upp och ner.
Då kommer fina pingviner traskande över isen.
Horisontellt blir den en död fisk åt det ena hållet, en hare som söker skydd åt det andra.
Men vad föreställer bilden som jag hittade? Är det någon som vill gissa?

Vid vy

Öppenhet i landskapet gör mig vidsynt. Det vill jag tro i alla fall.
Hamnar i bland på bloggar konstruerade mellan Karlavägen och Stureplan. Skribenterna, oftast män, trippar försiktigt längs med Sturegatan och speglar sig i skyltfönstren. De vet vad som är rätt och fel. Viktigaste är hur de tar sig ut. Deras rädsla för att blotta en enda rynka på kläder, hud eller åsikter gör deras blick helt låst. De kan inte lyfta den över kastanjerna i Humlegården eller använda den för att läsa en bok på Hedengrens,(om nu den finns kvar).
Nej, störta ner i t-banan. Låna en bok på det otroligt mysiga biblioteket. Ta er till centralen och prova en resa till Enköping eller Eskilstuna. Se något annat än era likar. Upptäck livet utan yta. Prova möta en människa istället för att sitta på sammanträden. Då uppstår sprickor i våra fina rustningar. Då får vi chansen att hitta ett annat sätt att attackera verkligheten. Det är inte mer rätt, men det är i alla fall mindre förutsägbart.

Himlen speglas

Himlen speglas i glasprisman. Jag glömmer bort att öppna ljuslyktan för att tända morgonens värmeljus. I öster är himlens kupa blå, i väster mjölkvit och dimmig. Nattens regn har glufsat i sig den vita snön. Luften är tung, fylld av väta och plusgrader.
Novembermorgon.
Läser om hur tilltron till dödsstraffet minskar på grund av att många DNA-tester har visat att de dödsdömda var oskyldiga. De senaste åren har 140 fångar släpps fria från de dödsdömdas korridorer på amerikanska fängelser.
I the Guardian är det dagens hoppfulla nyhet.
Den negativa är att de största länderna som släpper ut mest inte vill sluta några avtal vid Köpenhamnsmötet. Deras regeringar slåss istället om vem som ska betala vad.
Vi andra vet att ingen slipper ifrån att betala för att vi släpper ut mer och mer koldioxid.
Betala, ja, betala får vi ägare av Vattenfall göra när det sker ett utsläpp från kärnkraften i Tyskland. "Gubbröran" i ledningen för detta energiföretag har satsat på kolkraft och kärnkraft istället för på framtiden.
Vattenfall hade kunnat vara världens mest miljövänliga energibolag i och med att de äger en så stor del vattenkraft. Men varför satsa på att utveckla distributionen av el, eller annat som kan minska vårt beroende av kol- och kärnkraft.
Vid en anläggning här vid min älv har en ny typ av turbiner installerats och en annorlunda form av överföring av spänning provats. Vinsten var 25-40 procent mer energi. Har ni andra hört talas om att denna möjlighet finns?
Nej, det är inte möjligt för ledningen i detta jättebolag att ta små steg mot stora vinster, de väljer stora kliv bakåt och hoppas att gårdagens teknologi ska ge dem jättepensioner och bonusar.

Ur mitt album

Versailles i september 1978. Det var så här jag såg ut när jag hade en liten roll i "Postcards..."

Det här är också jag

Jag började tänka på vad som hänt i mitt liv när jag läste "sju saker som du inte visste om mig" på Jennys och Evas blogg. Vad är det för små pusselbitar som skulle ge en annorlunda bild av mig?
1. Jag gråter ofta vid avsked. Måste ha med mig näsdukar.
2. Jag älskar att sticka. Inte krångliga saker. Glada, enkla utan beskrivningar.
3. Jag hatar att packa. Har ofta bara en strumpa av paret med mig.
4. Jag har mött Mikael Manley, Jamaicas premiärminister och Pierre Troudeau, premiärminister från Kanada när jag arbetade på Haga slott.
5. Jag har vandrat i Les Landes i ett vänskapsprojet mellan Norden och de fransktalande länderna i Europa.
6. Jag samlar på alla frön som jag ser, sår, och blir lycklig när de tar sig.
7. Jag var med i filmen"Postcards from Paris" inspelad 1978.

Kvart i tre

Ilande vardagsgrått förvandlades till sagoblått en kvart i tre. Nu är ljuset borta i det midnatssblå.

Höstfint

Jag gillar verkligen pumpor. Här är höstens minipumpor. Om vi har tur torkar de och blir fjäderlätta. Vintern vid älven bjuder på luft torr som talk. Det är praktiskt om man vill spara på pumpor.

Fredsinsats

Det är verkligen iskallt. Luften innehåller små, små
iskristaller som sticks bara man stiger utanför dörren. Älven är gråsvart med ett stråk av is. Men det är inte tyst. Småfåglarna kvittrar i granen och dyker ner mot fågelbordet. Långt borta på andra sidan mullrar dubbdäcken. Ljudet färdas långt över öppet vatten.
Vi som lever vid älvens strand har aldrig långt till världens konflikter. Många av våra grannar arbetar på "Kronan", i vårt försvar. En av de skadade i Afganistan är släkt med en person som vi känner väl. Våldet bland bergen lång borta blir verkligt i en by mellan Luleå och Boden. Mer genomskinligt än i en storstad.
Ända sen krigen i forna Jugoslavien har jag tänkt på hur jag ska ställa mig till, Natos operationer som vi deltar i, långt innan FN tar beslut om deltagande.
De internationella lagarna och reglerna är en sak, men så tillkommer något helt mänskligt.
Människor som deltar i dessa krig kommer hem med osynliga men.
Det behöver inte explodera bomber för att soldater ska bli skadade. Det räcker att leva under anspänning och under hot i en förläggning mitt ute bland rädda människor.
Jag är säker på att försvaret inte har skaffat de resurser som behövs för att hjälpa de hemvändande soldaterna. Efter krigen i Jugoslavien fanns bara en bråkdel av de resurser som krävdes då.
Unga män och kvinnor upplever outhärdliga händelser. Människor som ska vara föräldrar och leva ett vardagsliv. Kan de uthärda minnena från tiden i stridsområdet?
Det finns en annan aspekt på vad vi säger att vi gör; en fredsinsats. Är det vi gör, vi i det internationella samfundet, en fredsinsats för det afganska folket? Jag vet inte. Jag vet absolut inte om vi utför en fredsinsats, eller vad vi gör?

Härliga besked

(Fyra små hjärtan på väg att bli broscher.)
En härlig dag på många sätt. M som jag skrivit om förr fick idag de försäkringspengar som han ska ha. Han ringde glad och bjöd oss på middag för att fira.
(Jag hjälpte honom med att skriva ett brev för hans försäkringsbolag avslog alla krav utan prut. Det verkar som om de alltid säger nej och att alla måste överklaga för att få de ersättningar som de har rätt till. I samma anda som när arbetsgivare anser att avtal inte behöver uppfyllas verkar våra försäkringsbolag försöka smita från utbetalningar enligt de avtal de slutit med sina kunder.)
Härligt är också att vi har samlats och ätit god mat. Njutit av trevliga samtal och skrattat glatt åt många dråpligheter som när jag försökte elda upp fjärrkontrollen. Svagsynt som jag är så såg jag inte värmeljusen vid sidan om soffan utan placerade den fungerande fjärrkontrollen strategiskt mitt över en låga. Det stank. Men med lite vädring på iskall altan och nya batterier så fungerar den igen.
Lilla Vendela var på besök och drack Ramlösa ur ett litet barnglas. Först gick det bra sen sa hon anklagande att vattnet var för starkt. Tyckte att vi hade bättre vara i kranen. Men hon kunde inte begripa att vi inte dricker brussaft varje dag. Det är ett ord jag gillar. Saft som brusar, det verkar släcka törsten bra.
Ska smita ut och sätta upp lite marschaller i höstmörkret. De ska välkomna yngsta dottern när hon kommer körande från fest på stan. Det känns fortfarande konstigt att hon kör själv till stan efter alla dessa år utan vin och med telefonen vid sängen.

Om att statera och mycket annat

Min yngsta dotter fick ett jobb idag. Hon skulle vara inne i stan tidigt i morse för att statera i Kjell Sundvalls film. Men planerna ändrades och hon kom hem igen. Efter några samtal fick hon ett nytt jobb ute på flygplatsen. Hon skulle statera som resenär. Hennes favoritsysselsättning är att resa, så hon var riktigt glad. Mörka kläder, men inte svarta, resväska och så körde hon iväg. I väskan fanns väntlitteratur och en neutral kofta.
Lägg märke till att hon hittade en väska med tag. Det var viktigt.

Det är inte lätt att få tag på jobb när man är arton år. Hon var så sprudlande glad att det fanns ett till henne idag.

I morse tittade jag på morgonteve. Där satt två välmakade bloggare som skulle berätta om varför de är populära. Den ena kommer från Umeå och hon skriver om vad hon vill köpa och vad hon handlar. Den andra är från Stockholm och hon berättar om sitt liv som bloggkändis. Två snälla, söta, ofarliga konsumenter som lever på att ta emot varuprover och skriva om dem. Det är faschinerande att de kan leva på att skriva om prylar och konsumtion. Andra mer allvarligt lagda skribenter i deras ålder får inte en krona för att skriva om livet, politik eller det som de brinner för.

Många unga tjejer bloggar varje dag. De berättar om sitt liv i ord och bild. Väldigt ofta är det flitiga unga damer som sliter med sitt skolarbete, samtidigt som de ska leva upp till en roll av att vara coola. Det är sällan de har tid att koppla av. Jag hoppas att deras liv ska bli rikt trots att så mycket krävs av dem redan innan de har hunnit välja väg.

Bilden högst upp på sidan skulle ha hamnat här. Den är en del av min ljusdokumentation. Idag var det klart ute. Ljuset fanns kvar i minst tio minuter efter tre.

Upp till bevis SMHI

Här är en bild som visar hur vädret var idag. Ganska många tunna moln och sol. Men lyssnar jag på SMHI hade vi moln och lite snöfall.
Så här är det ofta vid älvens strand.
Vi lyssnar på metrologerna och tittar ut genom fönstret. Bilden vi hör och vad vi ser hör inte ihop.
Tur för oss. För vi har ofta sol när molnen täcker alla kartor och bilder som metrologerna visar. Sol. Inte lika många timmar som för en vecka se'n. Men ändå ljusare än molniga vyer från ovan.

Ljuset tar farväl

Någon minut före tre och sen var det natt.

Överlevare

I alla väder och temperaturer har vår murgröna överlevt allt sen början på maj. Storm, regn, nattkyla, sommartorka och snö. Jag undrar om detta är den sista veckan den finns kvar, vi har tvåsiffriga minusgrader på natten.
Idag är den det vackraste i trädgården med sina gröna blad och frostens spetsmönster. Det ser ut som om den är tillverkad av glas.
Vi är insvepta i frostdimma och luften känns som nålstick.
Inomhus sprakar brasan i kaminen. Kontrasten mellan luften i huset och utanför är hisnande.

"Insnöad"

Jag har "snöat in" på solens nedgång över älven. Det går så fort. Ena minuten lyser hela världen och snön är en enda ljusförstärkare, den andra är det redan natt. Idag höll kylan i sig och det blev aldrig varmare än minus fem. Bara doften av kyla fick Celina att vända i dörren. Nu ska det mycket till innan hon går ut. Hon doppar tassen i snön fnyser och vänder om. Ibland skulle jag vilja göra det samma. Vända ryggen till kylan.

Ljusrus

Vid älvens strand dansar dimman sin senaste dans. De nya stegen gör oss yra. Solens strålar följer oss när vi räknar. Vips har dimman dragit sig tillbaka och vi står där ljusrusiga och glada. Snön drippar och droppar från de isiga grenarna.

En vintersaga II

En Vintersaga

http://www.youtube.com/watch?v=ZZSl_IaIQOA&feature=related.
Lyssna och sjung med Monica Törnell. Strunta i bilderna.

Järnvägslinje till salu

Storbrittanien var först med att sälja ut sin järnväg. Både spåren och trafiken gick under klubban under Thatchers 80-tal. Sedan dess har det varit många olyckor, stora problem med att driva trafiken och ägarbyten hit och dit.
Idag är det linjen mellan London och Skottland som är till salu. Det privata bolaget som vann upphandlingen, (på tio år), har gett upp efter tre. Löften om måltider och service gick inte att hålla. I första klass serverades en kaka med te, istället för den måltid passagerarna hade betalat för.
Nu ska ett statligt bolag höja standarden och försöka hitta ett privat som kan driva Skottlandstågen inom 18 månader. Den statliga chefen börjar sitt arbete med att säga: Passagerarna ska inte tro att det kommer att bli som när brittiska SJ skötte tågen. "Vi kommer att fortsätta på samma sätt som det privata bolaget, men med riktiga måltider."
Här vid älvens strand har vi ett eget SJ. De sköter Norrlandstågen. Reglerna för passagerarna söder om Sundsvall är helt annorlunda än dem vi lever med. Ingen skulle tro oss när vi berättar om de gamla slitna vagnarna som vi får åka i på dagtågen. Ingen skulle vilja färdas med våra långsamma tåg söderut. Inte många vet att vi får lov att sova i Umeå om vi ska till Universitetssjukhuset med tåg.
Nu väntar vi otåligt på att vi ska få dubbelspår. Då kan allt fraktgods rulla söderut utan att ständigt stå och vänta på olika mötesstationer. Det ena spåret är stambanan, det andra kustjärnvägen, som funnits planerad i minst 15 år.Jag kommer aldrig att glömma det första beslutet om Norrbottniabanan. Då var min svärfar 83år,( han skulle ha fyllt 98 i år), han jublade och sa att äntligen skulle han kunna resa med tåget igen. Som gammal järnvägare saknade han tågresorna som han tvingats byta mot flyget. Då för 15 år sedan lovade politikerna att vi skulle få vår moderna järnväg till nästa år.
En resa till Umeå skulle ta knappt två timmar, en till Gävle fyra och en halv och till Stockholm sex timmar.
Idag vinkar jag av mina vänner vid byns station. De får snällt sitta på tåget i 14 timmar innan de är framme vid Stockholms central. Tre privata bolag har sedan avregleringen kört våra tåg. Vad vann vi? Att priset är högre och resan långsammare?

Mer snö

Här bor Amandus. Han har önskat sig snö i stora lass. Nu skottar han varje minut. Nere i grytet vid buskens rötter sitter småtomtarna och fnittrar. Tänk att Amandus aldrig lärde sig det mest elementära. Härlig fluffig snö ger behov av skottning hela da'n. Elvira som bor i stugan intill tar fram sin släde. Hon åker i full fart nedför backen. När hon är klar kan alla gå utan att få snö in i skorna. Snön får falla bäst den vill, tänker Amandus och rullar ner för kanten. På åkern gör han snöänglar. Tomtarna i grytet, de vågar inte gå ut. Elvira skottar ihop en hel hög med mjuk nysnö. Där hoppar hon tillsammans med Amandus. De mular varandra och kastar snöboll. Nu är de genomvåta och rödrosiga. Mamma har varm choklad och en brasa i spisen. Sockorna och mössan har torkat till nästa dag. Så var den da'n slut.

Etthundra

Etthundra inlägg och nu är det vinter. Fluffigt vitt överallt och ingenstans.

Skuggspel

Lagren av skuggor livar upp det bleka. Afrikansk batik blandat med skuggor från sakerna på fönsterbrädan. Solen står lågt. Lyser. Nu är det fyra månader till nästa gång den når samma styrka.

Bakelsekult

En enda gång har jag firat krigarkungen Gustaf Adolf.
Hösten 1975.
Regnet öste ner och jag hamnade på Paleys, ett tjusigt konditori mitt på Avenyn i Göteborg. Vi var tre, som aldrig hört talas om den västliga kulten för kungen, som stred i dimman vid Lützen. Men utan att ha hunnit öppna våra munnar för att beställa, (då hade vi avslöjat oss), fick vi tre bakelser med kungens siluett. Varmt te, imma på fönsterrutorna. En ljuvligt god bakelse med marsipan, sylt, mandel och choklad. Utanför ven vinden. Vi njöt av en högtid som är väl placerad. De mörkaste, fuktigaste och blåsigaste dagarna på hösten, då behöver vi tusentals kalorier och en sockerchock.
Idag ska jag fixa en riktig kaloribomb. Marsipan, smör, kardemumma och kanel i äpplen med vaniljgrädde. Jag hoppas att det blir en god kompensation för bristen på LJUS.

Skaka på huvudet

Sjukförsäkringen ska ge ersättning till dem som har så svåra symptom att de inte kan utföra ett arbete. Det är vad socialförsäkringsministern Christina Husmark Persson säger vid varje intervjutillfälle. Men så tillsatte hon en utredning...och nu ska två grupper med svåra symptom skiljas ur sjukförsäkringen - människor med svår sorg - de får lov att sörja i två veckor och gravida som får svåra symptom i slutet av graviditeten- de får vila sig en månad före beräknad nedkomst. Bägge grupperna med en ny etikett.
Vad vinner vi med detta?
Vad spelar det för roll vad ersättningen har för namn? Varför måste våra makthavare hitta på nya ord, istället för att hitta nya vägar som kan hjälpa de som är mest utsatta i vårt samhälle. Satsa pengarna på rehabilitering och stöd,( Anna Hedenborg kan klara sin försörjning utan bidrag från skattebetalarna).
Om vi fortsätter med att tillsätta utredningar som lämnar oklara förslag kommer vår verklighet att ha lika lite fokus på det som är viktigt, som sökaren i bilden ovanför.
Grått, suddigt, oklart, ofokuserat.
Inte en självklar väg att hitta användbara verktyg inför framtiden.

Ett vitt löfte

Lapphandskar dansar,
det är yrsnö,
kristallerna lägger sig över marken,
lätt snö,
nysnö,
spårsnö,
virvlande snödans.
Snödriva.

Ordtomt

Trots att jag köpte ett nytt alfabet känns det ordtomt. Orden har inget viktigt att säga. Det känns som när en totalitär diktatur har kidnappat språket.
Fredsinsats = 100.000 soldater i Afganistan
Hemlagad mat = på Findus i Bjuv
Innovativ chef = Bryter mot alla avtal.
Giftfritt = innehåller gift inom gränsvärdena
Jag tänker inte påminna er om fler ord som byter betydelse. Jag vill älska mitt klara tydliga språk. Våra korta meningar. Vara lycklig över att det korthuggna tvingar våra makthavare att tala klarspråk om de vill behålla sin trovärdighet.
Här vid älven råder ofta sparsamhet. Det är ingen idé att slösa med orden. Det är självklart att tystnad betyder att allt är bra.
Effektivt.
Det är ordet som beskriver vårt språk.
Det be-int-hövs mer än innerlighet.

Ja, ja, ja

Har sett denna lista på flera bloggar och nu hoppar även jag på. Jag gillar ju deckare men är jag verkligen en sån deckarfantast som jag tror?

Hur många av dessa har du läst?!

1. Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson
2. Flickan som lekte med elden – Stieg Larsson
3. Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson
4. Sprängaren – Liza Marklund
5. Nobels testamente – Liza Marklund
6. En plats i solen – Liza Marklund
7. Coq Rouge – Jan Guillou
8. Fiendens fiende – Jan Guillou
9. Madame Terror – Jan Guillou
10. Isprinsessan – Camillia Läckberg
11. Tyskungen – Camilla Läckberg
12. Sjöjungfrun – Camilla Läckberg
13. Mördare utan ansikte – Henning Mankell
14. Hundarna i Riga – Henning Mankell
15. Kinesen – Henning Mankell
16. Skuld – Karin Alvtegen
17. Saknad – Karin Alvtegen
18. Svek – Karin Alvtegen
19. Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser
20. Fallet G – Håkan Nesser
21. Människa utan hund – Håkan Nesser
22. Den döende dandyn – Mari Jungstedt
23. Den mörka ängeln – Mari Jungstedt
24. Den dubbla tystnaden – Mari Jungstedt
25. Gråt i mörker – Björn Hellberg
26. Pojken som inte ljög – Björn Hellberg
27. Nattvandraren – Björn Hellberg
28. Solstorm – Åsa Larsson
29. Det blod som spillts – Åsa Larsson
30. Svart stig – Åsa Larsson
31. Statsrådet och döden – Bo Balderson
32. Mord, herr talman – Bo Balderson
33. Statsrådet klarar krisen – Bo Balderson
34. Stum sitter guden – Anna Jansson
35. Alla de stillsamma döda – Anna Jansson
36. Må döden sova – Anna Jansson
37. Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson
38. Linda – som i Lindamordet – Leif GW Persson
39. Den som dödar draken – Leif GW Persson
40. God natt min älskade – Inger Frimansson
41. Skuggan i vattnet – Inger Frimansson
42. Mörkerspår – Inger Frimansson
43. Midvinterblod – Mons Kallentoft
44. Höstoffer – Mons Kallentoft
45. Sommardöden – Mons Kallentoft
46. Tunnare än blod – Åsa Nilsonne
47. I det tysta – Åsa Nilsonne
48. Ett liv att dö för – Åsa Nilsonne
49. Nattfåk – Johan Theorin
50. Gud som haver – Ingrid Elfberg.
51. Det är inte sant. När hann jag läsa dem? Jag brukar sova på nätterna. Det är texter som ofta runnit genom mina ögon, gett mig avkoppling, roat mig, låtit mig glömma smärta eller väntan.
    
52. Ja, ja, ja, jag älskar att läsa mycket och det mesta.

På en bänk

Här borde jag sitta oftare. I allt det bleka. Det är som om bristen på klatschiga färger gör bilden och tiden tydligare. Nuet blir verkligt. Det finns ett utrymme att stanna upp. (Bra tips: Glöm mobilen.)
Det var inte ett långt ögonblick nere vid älven, lite kallt när man satt stilla, men stillheten gav vila. Nya krafter att försöka ändra på saker. En koncentration.
Lunchen intogs i skolmatsalen, och tiden tappade jag bort precis som vanligt.
Vardagsprat, kaffebryggande, bulltuggande och skratt. Jag kanske hittade igen den(tiden) i möten med människor runt matbordet.

I Mellanrummet; emalj II

Nu syns det lite bättre, eller hur?

I mellanrummet;emalj

Små, små lekar med emalj och en större bild. Den större bilden med huset på Rådmansgatan är gjord förra gången i verkstan, de små kom till nu. Jag befann mig i "mellanrummet" så kreativiteten räckte till några lekfulla broscher.

Varma grader

Ibland bara pirrar det. Glädjen över några vackra blå minuter innan allt blir natt.
Det är inte kallt, utan lite fuktigt och flera plusgrader. Dagen liksom kom av sig när molnen rullade in och suddade ut all färg. Hade jag inte snavat över en hög med rostfärgade björklöv hade allt varit grått, ljusgrått, brungrått, blågrått och så smutsgrått.
Men...så ändrade sig ljuset och hela världen blev blå. Alla träden som står på parad vid stranden skimrade i blålila, luften blev ljust blå och bergen bortom älven ultrablå. Den blå timmen väckte mig ur det vardagsgrå, (och jag hann ut för att visa er andra). Ingen timme dock, utan blott tio minuter. De räckte för att få mig på glatt humör.
Här vid älven kan jag drömma om l'heure bleu på boulevarderna i Paris, tiden finns , men trampar jag på gatorna är det som om jag förlorar förmågan att uppleva varje minut.

Balett med stort B

Igår kväll fick jag vara med om något annorlunda. Jag och alla andra som tittade på tvåan fick se kreativitet. Jag fick uppleva hur danser uppstår, hur misstag rättas till och hur man filmar en dans kreativt.
På min skärm dansade Michail Baryschnikov och Ana Laguna i Niklas Eks fantastiska koreografi, filmade gjorde Jonas Åkerlund. Vi fick möta de utrycksfulla dansarna vid Bolschojteatern i Moskava.
De fick en dans av Christoffer Wheeldon... vars kreativitet kraschade till att börja med mot dansarnas tradition. I Moskva är man ett objet som gör som koreografen säger, nu fick alla vara med i skapandet av dansen. Det var omtumlande att se vad som hände danskompaniet när allt vändes upp och ned.
På köpet fick vi se hur stora dansarna vid Bolschoj är i hela Ryssland. Presskonferensen fyllde hela parketten, och dansarna de kunde köpa sin balettskor med 90 procents rabatt.
Spännande, nyskapande och en kväll då jag inte somnade framför tjockteven.

Tomhet

Här bakom AB hade vi vår härliga ateljé.
Tre trappor upp.
Nio olika temperament samsades
i köket, (disk, såpa till penslarna och gammalt porslin slogs om ytan).
Då hade vår kreativitet varsitt rum,
nu är den inte lika lätt att fånga.
Huset är döpt efter Fritz, som kom,
vandrande till Luleå och, öppnade butik.
Huset mot Storgatan är hans palats.
Två stora butiker med ur och guld.
Vår ateljé byggdes när var familj hade piga.
På FEM kvadratmeter fick hon leva.
Nu är huset snart tömt.
och vi får galleria nummer sex.
Ett högt hotell och en tomhet
där vår vackraste reklamskylt glittrar.

I mellanrummet

Jag befinner mig i mellanrummet.
Här har jag tänkt stanna en stund.
Vandra.
Vila och tänka långsamt.
En paus.
Hitta en idé, eller två. Plocka fram gamla.
Hoppas på ett möte med det oväntade.
Vända upp och ner på det invanda.
Vänta på att kreativiteten bjuder upp.
Då tänker jag lära mig alla stegen.

Fjolla

Fjolla - betyder vimsig kvinna eller feminin man, enligt den svenska nomenklaturen, säger upprörd äldre man.
Jag blev inte upprörd bara full i skratt.

Kyligare tider

Minus tio. Ser ni hur det känns. Stickande, ilande och otroligt vackert. .
Det är nu som skillnaderna i klimat märks mest. I Hammenhög gräver min vän i sina land och plockar de sista tomaterna i växthuset. I vår by är vi lyckliga över att vinterdäcken sitter på, att vi har hittat igen motorvärmarsladden i uthuset och att kommunen har sandat i Notviksrondellen när vi kör in till stan på morgonen.
Idag tänker jag mycket på centrum och perferi.
Dagens tidning berättar om en by söder om Gällivare där byborna får allas telefonsamtal. Precis så där som det är i gamla pilsnerfilmer. Ringer det till Johansson, så ringer det hos alla andra i Mettä Dokkas. Byborna felanmälde till Telia i maj. Idag svarar Telias talesman att:"Det är inte vi som äger ledningarna.". Han hänvisar till att ledningarna håller på att repareras av ägarna. Men det är inte byborna i Mettä Dokkas som hyr ledningar av bolaget, det är det Telia som gör, och som har ansvar inför sina abonnenter i byn. Byborna de får inte veta när de kan sätta in sina jack igen. Idag ringer det så ofta på nätterna att de har dragit ur dem.
Låt oss säga att samma sak skulle hända ännu närmare centrum. Att byborna var bosatta i Jakobsberg, (det är ungefär lika långt bort från stan), hade någon accepterat att bredbandet och telefonen inte fungerade som det ska i ett halvår?

En minut

En minut av det sista ljuset. En minut innan det blir natt. En grad kallt och så otroligt vackert.

Minnen från Sovjettiden

Jag läste ryska på gymnasiet. Vår lärare, Nina Billing, var yngsta dottern till en professor från tsarens Ryssland. Hon kom som sjuåring till Stockholm, hennes far undervisade och skrev läroböcker i Sverige.
En vecka in på första terminen fick alla elever som läste ryska i Sverige ett erbjudande om att få resa till Moskva och Leningrad på påsklovet. Resan kostade nästan ingenting och innehöll flyg, hotell och alla måltider.
Vi reste iväg påsken 1974. I bägge städerna, Leningrad och Moskva, var vi bevakade. En gång lyckades vi dra iväg till ett studenthem utan vår uppvaktning. Det berodde på att vi åkte fel och trasslade runt. Äntligen var vi ensamma när vi kom fram.
Vi lärde oss att människorna där vi var hade det hårt, svårt och att de ville något annat. (Bilden visar på hur förljuget livet i Sovjet presenterades.)
Parentes:Sen när hela systemet rasade tänkte jag ofta på att det var dessa människor som levde i sovjetsystemet som betalat för mycket av vår välfärd. Rädslan för att löntagarna i Norden skulle ta till revolutionära metoder med stöd från öst hade ju lett till att vi hade det bättre än många andra. Och jag var säker på att arbetsgivarna och kapitalägarna skulle ta chansen att ta över mycket av det som vi hade i den gemensamma sektorn...
Nu förstår jag att resan var ett sätt att ge oss band till Sovjet.
Eva, på en av mina vänbloggar berättar om möten och fester med ambassadtjänstemän. En ansträngning från ryssarnas sida som bara uppfattades som plump och tråkig.
Och så läser jag om Jan Guillou som antar erbjudandet och skriver på uppdrag av en kontakt på ambassaden två olika artiklar som han får betalt för. Middagar och luncher i minst fyra år. Och han tycker inte att han har passerat gränsen.
Tänk på alla människor i detta enorma land som först levde i en diktatur där de överlevde, men inte mycket mer. Sen kom murens fall och då kom bland annat östeuropaekonomen Anders Åslund från Sverige och sa: "Riv alla strukturer, förstör hela ekonomin, då kommer ni att få det lika bra som väst." Nu fick de en begränsad frihet, men knappt någon möjlighet att överleva.
Det ryska folket får betala igen och igen.
Men vi här hemma har ännu lyckats behålla vår stora medelklass. Även om de borgliga partierna gör sitt bästa för att sälja ut både bostäder och innehållet i vår gemensamma sektor. Lite á la Anders Åslund. Priset för välskötta vårdcentraler, skolor och förskolor baseras på vad de begagnade möblerna är värda. Ingen ska tro att det finns något värde att sätta på vad de anställda gör, så länge som de är anställda av kommunerna. Eller?
Nu hoppas jag att Carin Jämtin vågar strida, på socilademokraternas kongress som börjar idag, för att alla skattepengar används till verksamheten och inte till vinstutdelning.
(Detta var dagens evangelium den första dagen på socialdemokraternas kongress.)

En helig gral

Det kommer över mig ibland. Lusten att predika. Dagens evangelium handlar om föräldraskap. Lyssnar lite slappt på radion och hamnar i en diskussion för länge sen. Cecilia och Ola, mina vänner,Emils föräldrar och jag.
En eftermiddag på vintern när pojken var nio månader satt vi i solen och drack termoskaffe på gården i stan. Cecilia hade ingen ro. Hon lämnade oss vid sandlådan och gick in för att städa. In genom porten kommer Ola rusande. Han stryker snabbt över Emils kind. Tar emot en väska och rusar in i taxin igen.
Cecilia gör en grimas. "Det är tre veckor sen Ola var hemma när Emil var vaken." Hon berättar att det går otroligt bra på jobbet för Ola. Han är borta hemmifrån minst tolv timmar per dag. Idag for han på ett möte i London. Imorgon är det New York.
Något år senare samlas vi igen.
Ola kommer för att säga hej. Emil vill inte att hans pappa ska ta i honom. Cecilia säger överslätande att barnet är trött. Ola han säger stolt att han träffar sin son minst en gång per vecka. Då gör de killsaker. "Det är inte en massa tid vi behöver för att vara bra föräldrar, det är kvalitet", säger den stolte fadern.
Då dyker en illspecko räv upp bakom mitt öra. Jag frågar lugnt: "Vad gör du alla timmar som du är på jobbet? Kräver inte dina arbetsuppgifter kvalitet?"
Jag ler stort. Ola skrattar till. Han kan inte direkt säga att alla timmar på kontoret är effektiva. Om han tänker efter är väl sex av tolv arbetstimmar riktigt bra. Men arbetet kräver att han är på plats.
Jag vänder mig till Cecilia som inte kan arbeta mer än halvtid.
Hur många timmar effektiv arbetstid har hon?"Fyra på jobbet och tolv hemma", svarar hon trött.
Ola, han är en god förälder, enligt alla runt omkring. Cecilia gör bara vad som förväntas av henne. Hela släkten förundras över att Ola alltid gör en sak per vecka med sitt barn. Cecilia får både ta ansvar för Emil och allt annat. Det är en helig gral att en framgångsrik man alltid är en bra förälder- men gäller detsamma en kvinna?

Regntung

Bara prata om väder, det gör vi
när ljuset är grått.

Bara prata
gör vi när
vi mår
gott.

Hundra regndroppar, flera skäl för att vara glad.

Regnorden ger vi till varandra.

Mjukt regn,
regnet står som spön i backen,
duggregn,
regnstorm,
regnkappa, stövlar
och paraply,
(nu vill jag fly).

Vi talar om livet
om orden som
har betydelse.

Födelse, glädje, omtänksamhet, vänskap och kärlek.

Däremellan sitter vi och väntar
lyssnar på bilarna
som kör förbi.

Tittar i tidtabellen,
två minuter kvar.
Buss nummer tio
är sen idag.

(En hållplats
en väntan
ett möte.)

Hjälp finns

När svårigheterna tornar upp sig, borde jag ordna, ordna i mina proppfulla hyllor.De är fyllda med kunskap, poesi och berättelser från världens alla hörn.
Men jag njuter.
Av vackra böcker om konst och länder långt borta. Jag läser gamla deckare och myser med Maria Lang. Jag stoppar i mig Marabous söta choklad och avslutar det hela med svarta lakritsbåtar.
Drömmer mig bort.
Till
den svartvita tiden
ordning och reda
men
sen minns jag
hur det var
och då prisar jag
oordning
digitalrevolution
och möjligheten att
försiktigt ta en
bit Valronachoklad.