Är han vårt hopp?

Jag vill tro att hans ord betyder det han säger.

Kommunstyrelsens ordförande är moderat.

Enligt debatten i vår riksdag gagnar det hur skoleleverna presterar på de nationella proven. Finns det ett samband mellan vilket parti som har kommunalrådsposten och hur mycket eleverna får lära sig i skolan? Det viktigt att få veta. För då kan vi kanske lösa de problem i skolan som ständigt diskuteras. Jag tror att det viktigaste är att politikerna tycker att skolan är det viktigaste kommunen har ansvar för. Mer lärarledd undervisning, läroböcker, studiematerial, besök i verkligheten, praktik och stöd till de människor som behöver det...

Bondeprognos

Vill du veta hur vintern blir titta ut genom fönstret. Det säger min granne vid älven. Hon har slagit upp Anna i bondepraktikan och där står det att vädret blir likadant hela vintern,( om det slaskar på Annadagen). Jag kunde inte låta bli att försöka få fram hur vädret känns, med hjälp av kameran, när det är några plusgrader, blågrått, halkigt och vått. Det konstiga är att allt det vinterbleka blir vackert. Jag hoppas att Bondepraktikan har lite fel. Jag vill inte gå med broddar hela vintern. Där går gränsen för mig.

Åh, jag glömde

Idag är det 40 år sedan ett arbetslag i Svappavaara satte sig ner och började strejka. De var trötta in döden på att bli behandlade som boskap.
Deras strejk var början på en ny tid på arbetsmarknaden.
Ur rädslan för de 5 000 arbetarna i gruvan som strejkade kom arbetsmiljölagen, lagen om anställningstrygghet, medbestämmandelagen och rätt till månadslön och tjänstepension för många LO-grupper.
Det ska vi fira tycker jag.

Mys

http://www.youtube.com/watch?v=vC0Y-CHIseg
Love without clothes med Martina Lundberg. Hon är en av de unga musiker som vi får lyssna på här uppe vid älvens strand. Vårt lokala skivbolag heter BDpop och de har många nya spännande artister.

Arbetslinjen???

Läs här om hur den moderatstyrda kommunen BODEN behandlar dem som blir sjuka och behöver hjälp.http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?ArticleId=5051312. Bakgrunden är att en ung mor får en stroke. Hon kommer till sjukvården som behandlar henne som om hon har blivit akut psykiskt sjuk.
Istället för akut behandling mot stroken läggs hon in på psykiatrisk avdelning utan medicinsk behandling.
Nu när den unga modern inte kan ta hand om sina barn efter felbehandlingen uppmanas hennes man att säga upp sig från sitt arbete och sälja allt de har för att sedan leva på socialbidrag. Mannen kör långtradare i Norge och är borta tio dagar per månad. Ett arbete som kan försörja familjen.
Kvinnan har aldrig hunnit få någon inkomst så hon har ingen rätt till sjukpenning.
Socialchefen i Boden säger till tidningen NSD att mannen borde tänka på sina barn i första hand och därför säga upp sig från jobbet.
Den unga familjen vill ha stöd och hjälp de tio dagar per månad när mannen inte är hemma.
(Dessutom har alliansregeringen infört regler när det gäller socialbidrag som inte skulle ge denna pappa rätt till stöd. Han kan ju inte arbeta, han måste ju ta hand om sin fru och barnen.)
Jag trodde inte mina ögon när jag slog upp tidningen i lördags och läste om den unga familjen. Har det gått så långt att människor som behöver samhällets stöd inte får det för att de har fel ålder? Hade den unga modern fyllt 65 hade hon fått allt stöd hon behöver av kommunen.
Denna kommun som är styrd av moderaternas stolthet kommunalrådet Olle Lindström. En kommun som partiet gärna visar upp som ett mönster.

Oviktigt

Min blogg är måttligt inflytelserik.Inflytande.se är bloggen som mäter att 46 procent av alla bloggar är mer inflytelserika än Granne med potatisodlaren. Jenny tipsade mig.

Ett smakprov

Här är en liten början på mitt bokprojekt. Jag har lagt undan texten i ett mörkt skrymsle i datorn. Men helt plötsligt fick jag lust att ta fram enliten del och visa er.

Stockholm lördag den 15 februari 1986

Kära barn!

Tänk att du är så långt borta och ändå är vi i Sverige bägge två. Igår när jag fick paketet med hjortronsylt, tunnbröd och den vackra halsduken kom jag på, att om sakerna kan flyga, så kan jag det också.

Alla var här och firade mig trots att jag bara fyllde 81 år. Jag fick till och med besök av Gullan. Hon är tio år yngre än mig, men hon klagar på allt. Jag försöker förstå hur hon tänker men det är svårt.

Jag får en stor klump i magen och minns hur det var när jag kom hem från telefonstationen den där eftermiddagen. Nu kommer jag inte ihåg vilken dag det var men jag vet att det var kallt ute. Mamma var på Röda Korset med alla sjuksköterskeuniformer som hon hade sytt. Gullan och Sven var hemma och väntade på mig. Jag känner fortfarande doften av ättika från strykbordet och hör hur Gullan ropar.

Hon skrek inte. Hon ropade på pappa.

Jag lyckades ta ut henne från kammaren och stränga dörren. Han hängde som en skugga i en krok i taket. Jag tittade inte. Jag bara tog ut lillgullan och stängde dörren. Det var 1920.

Varje gång som vi ses, Gullan och jag, hänger den där skuggan mellan oss. Jag känner skuld för att de två minsta var hemma utan någon vuxen. Gullan, hon bär på att hon inte förstod vad pappa skulle göra, när han hämtade repet och stolen.

Igår var det en ny handväska som pojkarna hade köpt till henne. Den var så dyr och så viktig att vi alla fick beundra den länge. Jag får tänka att det är tur att Gullan kan njuta av saker, jag får njuta av mina barn och barnbarn.

Tristan är ute i snön och rullar sig. Varje gång som han vill komma in så går han på baksidan och kattylar. Då hör jag honom. Du vet att fönstret alltid är öppet mot träden och berget. Jag har en ny fröautomat och varje morgon så sitter flera Domherrar i trädet och knaprar på solrosfröna. Jag tog vara på alla frön när vi var

2.

på landet i höstas. Det finns både till fåglarna och för att så

till våren.

Kommer du söderut till din födelsedag? Jag kan baka en Glömmingetårta om du vill ha kalas. En tårta räcker till 15. Vi kan väl vara hos mig. Jag bor ju mitt emellan alla.

Skriv snart och berätta. Många kramar Mormor.

Luleå måndag den 17 februari 1986

Kära mormor,

Vad bra att alla kom på din födelsedag. Sjalen ska du ha när du sitter vid teven. Det drar från dina gamla fönster så det är bra att ha varmt om axlarna. Jag kan inte åka ner nu. Jag måste hitta en egen lägenhet. Det är trångt och bökigt att bo hos min hyrestant.

Men du kan komma hit så snart jag har någonstans där jag kan ta emot dig. Men du vill nog inte vara här nu. Det är den fjärde veckan med -30 grader. Jag har en gammal päls och en jättesjal för att hålla värmen när jag går till jobbet. Det är bara mina ögon som inte är täckta. Tårarna fryser fast när vinden smiter in i sjalen.

Nu är vi två som hyr rum. En ung kille från Afganistan kom igår. Han ska börja på tekniska högskolan här. Han trodde att han inte behövde lära sig svenska, men nu är han i Luleå för att det fanns plats på vuxengymnasiets kurser. Han har inte sett sin familj på fem år. De skickade honom till Moskva för att få utbildning och nu kan han inte hitta dem. Han har några kusiner som bor i Europa.

Sorgligt att vara helt ensam. Lika sorgligt som när du berättar om den dag som din pappa tog livet av sig. Kan du berätta mer om hur det var på Blekingegatan när du växte upp? Det vore bra om du berättar, som var med.

Svep sjalen runt axlarna och pussa Tristan. Skriv ett långt brev till mig så känns du inte så långt borta. Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 20 februari 1986

Kära barn,

Jag hoppas att du inte blir sjuk av kylan. Jag har köpt angorasockor som jag skickar för sig. De är bra mot kalla fötter både inne och ute. Jag har varit hos doktorn. Hon säger att jag har nervspetsinflammation. Det är därför min handstil är ojämn. Jag ska äta fyra tabletter varje dag i en månad och sen ska de ta prover igen.

Jag ska berätta om min första dag i skolan. När du berättade om din granne från Afganistan hamnade jag i klassrummet i mina tankar.

Jag började skolan hösten 1912. Jag hade en ny klänning som mamma hade sytt av tygbitar som blev över när hon sydde sjuksköterskeuniformerna. Men jag hade inga riktiga skor. Vi var många som började skolan den hösten så vi fick vara i olika lokaler runt folkskolan. Vår lärarinna hette Helga Persson och hon samlade in oss på led varje morgon när vi lekte på skolgården. Vi gick efter henne några kvarter ner mot Götgatan innan vi fick gå in i en stor lokal över gården. Jag kunde aldrig komma försent. Det var min största skräck.

Varje morgon vaknade jag av att något av småbarnen grät. Jag gick upp och såg hur mamma satt och sydde vid trampmaskinen. Hon gav mig kaffe och en bulle. Sen sprang jag ner till skolgården. Klockan var ofta inte mer än kvart över sju när jag kom fram. Vi var många som kom tidigt. Alla bodde trångt och ingen ville vara sen.

Helga Persson var sträng och ganska rättvis. Hon visste vilka som hade det svårt för vi fick skolmat. Varje dag klockan elva gick de flesta hem och åt frukost, men vi var tio som fick följa till skolans matsal. Vi fick ett glas mjölk och två smörgåsar. På vintern fick vi varm choklad ibland. I matsalen frågade hon om våra familjer. Hon hade papper som visade vilka föräldrar som var

ogifta. Jag hade tur. Mamma och pappa gifte sig när jag var fyra år. Då var vi fem syskon.Vi märkte att Helga Persson var ointresserad av dem som inte hade det bra. Hon lyssnade inte när vi svarade på hennes frågor. Jag fick hjälp hemma av min äldsta bror, Petter, han lärde mig att läsa. När jag kom till skolan räckte jag upp handen och frågade om jag fick läsa en vers. Hon sa att jag inte kunde, men då ställde jag mig upp och läste av hela mitt hjärta. Din klara sol går åter upp... Jag kan inte höra den psalmen utan att känna mig stolt. Sen fick jag mer uppmärksamhet och när jag slutade i hennes klass fick jag fina betyg.

Nu vill du väl veta om Greta Garbo. Hon bodde två gårdar från oss. Jag kommer ihåg att hon gick i en annan klass. Jag slutade skolan 1917 på våren, men hon fortsatte i flera år. När jag var på bio för första gången så var hon med i en reklamfilm. Det var då jag såg att det var Greta från Blekingegatan.

Nu får du skriva och berätta om din födelsedag. Ta på dig sockorna och tänk på att jag tänker på dig. Mormor.

Luleå söndag den 23 februari 1986

Min fina Mormor nu kan jag aldrig frysa om fötterna mer. Tack! Jag bakade en Glömmingetårta och bjöd alla på jobbet. Sen var vi några som gick och åt middag på restaurang ”smutsiga duken”. Det är en enkel bar där man kan äta dagens middag. Jag har äntligen kunnat flytta in i en egen liten lägenhet. Det är en etta och jag har ett kök. Det tar bara en kvart att gå till jobbet. Jag har köpt billigt tyg på Åhléns och sytt gardiner. Fick låna en symaskin av en granne.

Jag flyttade in i förrgår. Jag har fått låna en soffa till köket och stolar till rummet. Det fanns två soffor, en säng och bord i både kök och rum.

I kväll ska jag gå på auktion. Jag ska ropa in porslin och bestick. Lite lakan och handdukar. Det fattas en radio och teve.

Men om jag tänker på dig och hur ni hade det har jag mer än nog. Lägenheten på 56 kvadratmeter – hur stor var er? 35 kvadratmeter?

Skriv och berätta! Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 27 februari 1986

Mitt kära barnbarn!

Idag ringde Gullan. Hon hade varit på ” Gleisners Hårsalong”. Där mötte hon en kvinna som bodde nära oss efter första världskriget. Vi bodde i arbetarlängor där Södersjukhuset står i dag. Familjen flyttade dit på¨sommaren 1917 i en etta på hörnet. Ett stort rum, en alkov med vedspis och vattenkran, och en kammare. Dass på gården och ett hus med tvättstuga och badrum mellan alla längorna. All värme kom från ved.

Gullan talade om vårt RADHUS. Det låter något det. ”Jag växte upp i ett radhus på Söder med sjöutsikt”. Ja, ja det stämmer lite grann. Vi hade en täppa vid väggen åt söder och vi hade egen ytterdörr. Mamma och vi alla syskon fick bo där därför att pappa försvann.

Han gick ut genom dörren en sommardag och hördes aldrig av. Mamma var först arg men sen så var det som om hon kände till var han var. Hon sa aldrig något till oss. Vi flyttade ”ut på landet” och jag började mitt första jobb.

Klockan fem varje morgon gick jag till änkan Karlssons spisbrödsbageri. Jag skrapade plåtar. När klockan var tio hade jag ont i armarna och var så hungrig att jag kunde ätit upp allt brunt bränt som jag hade skrapat bort. Jag fick en ordentlig frukost och varje dag fick jag ta hem bröd till mina syskon. Mamma fortsatte sy till Röda korsets sjuksköterskeskola och Petter arbetade hos en bonde i Haninge.

Vi hade inte många ören och det var matbrist för kriget pågick fortfarande.

Då kom familjen Vigello. Fem personer som flydde från Sankt Petersburg. Brita Vigello, mamman, var kusin till mamma. Hon hade fått plats i Helsingfors när hon var nyutbildad kocka. Där träffade hon sin man skräddaren Vigello. De flyttade till Sankt Petersburg före sekelskiftet. Det gick bra för familjen och innan kriget hade de ett stort skrädderi med 100 anställda. Familjen hade flytt till Helsingfors och nu var de på väg till Berlin för att försöka bygga upp ett nytt skrädderi.

De kom vid advent. Mamma var glad för att de hade klarat sig undan striderna i Ryssland. Men var de skulle sova och vilken mat de skulle äta visste vi inte. Det blev aldrig några problem.

Skräddarn satte sig och sydde två kostymer i det finaste ylletyg. Sen gick han till ett varuhus och erbjöd dem flera kostymer. Han sydde på natten.

Mat kom från Petter. I och med att kostymerna betalades kontant kunde vi köpa mat utan kort. Tant Brita lagade till kålrötter och potatis med kryddor som hon hade lärt sig använda i Sankt Petersburg och vi kände oss aldrig hungriga. De bodde hos oss på madrasser på golvet fram till nästa jul. Då var tyglagret slut och de sista kostymerna syddes av ett stickigt billigt tyg från svartabörsen.

Jag fick ett nytt jobb och det berättar jag om i nästa brev.

Ha det bra och njut av att snön är vit, här är den smutsgrå. Kramar Mormor.

Luleå lördag den 1 mars 1986

Mormor! Tänk att vår statsminister är mördad! På Sveavägen utan att någon tog fast mördaren. Jag blev uppringd av några kompisar i natt. De hade varit på en fest och hört vad som hänt när de stod på T-centralen. Jag som varken har teve eller radio ringde till TT:s nyhetsnummer. Där sa de bara att han var skjuten och att han dog före midnatt. Jag ska träffa en tjej på jobbet. Vi får väl titta på teve där.

Skriver mer när jag förstår vad som hänt. Kram Elisabeth.

Stockholm tisdag den 4 mars 1986

Kära barn du ska inte bry dig om statsministern. De som borde brytt sig det, var inte på plats. Vad lever vi i för tid när landets ledare kan bli skjuten på gatan? Vi har aldrig haft det bättre och då skjuter man honom. Jag hoppas att de hittar mördaren snart.

Jag tror inte att det var en politisk motståndare som höll i pistolen jag tror att det var någon som hade privat agg till Palme.

Första gången jag såg Olof Palme så låg han i en vagn. Jag skulle leverera ett paket med kläder som mamma hade sytt. Familjen som skulle ha det bodde på Blasieholmen där Handelsbanken finns idag. Jag tog huvudingången och klättrade upp till andra våningen. Där stod en barnvagn med en bebis i. Jag knackade på dörren och en kvinna öppnade. Hon hötte med näven och drog in vagnen i hallen. Jag fick inte lämna mitt paket där. Det var bara att klättra ner och ta kökstrappen.

På den tiden fick jag dricks när jag kom med paket från mamma. I den här familjen tyckte man att deras avlagda leksaker var bra att ge som dricks. Jag for hem med leksakerna men mamma åkte tillbaka nästa dag med alla sakerna. Hon accepterade inte välgörenhet. Att vi inte fick välja, utan bara ta emot vad andra ville bli av med. När Palme blev känd 1968 berättade mamma att han bodde hos familjen med leksakerna.

Nu var det våren 1919. Mamma sydde och jag började på televerket. De sökte flickor som kunde hålla de enorma televäggarna dammfria. Varje vägg hade fem telefonister som kopplade samtal i de olika hålen. Vi gick med en speciell dammvippa och tog bort allt som kunde bryta samtalen. Jag var på Rikstelefonbolaget. Det fanns bredvid Slottsbacken i Gamla Stan. Vi arbetade i skift. Jag hade eftermiddag mellan elva och nitton och kväll mellan arton och midnatt.

En morgon bad mamma att jag skulle följa med henne till Drottninggatsbacken. Det var långt för oss som bodde på södra sidan av Söder. Hon hade ett kuvert i handen och ville att jag skulle gå in hos en urmakare och lämna brevet. Jag klev in och såg en ung kvinna stå vid disken. Jag lämnade brevet och sprang ut till mamma. Kvinnan kom efter och sa att det inte var hon som bestämde över Erik. Hon ville gärna att han flyttade hem igen.

Mamma frågade när barnet skulle komma. Då först såg jag att kvinnan hade en jättemage. Sen gick vi till Hötorget och tog en spårvagn. Mamma berättade aldrig hur hon kunde veta var kvinnan och pappa fanns. Bara några dagar senare kom han hem. Nu har jag förstått att han kanske flydde småbarnsgråten.

Min pappa tjänade aldrig några pengar som jag minns. Han bara fanns hemma på kvällarna och på dagarna var han försvunnen.

Alla vuxna var tysta om det som inte var rätt eller annorlunda. Jag trodde att alla pappor var som han. Men Petter kom hem från gården i Haninge och berättade om livet där. Då förstod jag att min pappa var ovanlig. Han talade gärna om utflykter till Skärgården och promenader på Djurgården men aldrig om oss i familjen. Han var frånvarande även om han hade kommit hem igen.

Nu var vi fyra som hade lön, mamma, Petter, Klas, och jag. Jag lämnade min lön varje fredag till mamma. Hon bad mig aldrig, det var bara naturligt att alla pengar skulle gå till hela familjen. Pojkarna lämnade sina pengar när det passade dem. Petter kom hem på söndagarna med grönsaker och mjölpåsar. Klas som sprang bud åt en speceriaffär kunde ta med sig trasiga förpackningar hem. Vi hade mat och mamma sparade pengar till min konfirmation.

Nu slutar jag. Ha det bra och kom snart ner till mig innan jag blir för gammal. Kramar Mormor.

En upplevelse x 3

Idag har jag upplevt tre olika konstnärsskap. Sara Edströms skupturer med så mycket inneboende kraft att jag blir alldeles rörd. Britta Marakatt-Labbas broderade berättelser om samernas liv. Varje stygn förmedlar en känsla. Varje tråd har en ton. Brita Weglins emaljer, grafik och bronsskulpturer som överfaller mig med sin kraft. De är tre fantastiska konstnärsskap som alla påverkar mig med sina olika uttryck. Gå in på http://www.kulturenshus.com/toppmeny/konst och titta.
Jag har dessutom lämnat emaljbroscher till muséet och konsthallen. En lyckad dag. Jo, jag såg den jurybedömda utställningen på SKÅDA. Fin.
En annan bra sak idag är att Eva på Evas värld har satt ord på hur det är att mötas på nätet och finna så många sympatiska själar.
Det är en rikedom. Tack alla ni som gör min vardag rikare.

Om tröst, rikedom och gratisbiljetter

Med och utan blixt. Tänk hur olika det blir. Halv nio på morgonen och det blå ljuset från öster sveper in mig i en tröstande filt. Det är så vackert att sennattens oro lyfter. Bakom busken sitter Celina och pratar med Sixten. Ni ser spåren i snön. Sixten är stor, rund, röd och blyg. Han vill gärna sitta på vårt balkongräcke och spana efter sork. Men Celina vill inte att han kommer in på vår tomt. Hon protesterar och då morrar han. Sen kliver Sixten sakta till diket. Där sitter han och spanar in under huset. Celina promenerar runt tomten med svansen på svaj. Här är det hon som bestämmer. Men den våta snön kryper in mellan tassarna och bägge två trippar hem mot värmen.
Jag känner mig rik. När jag klev in på vårt trevliga bibliotek i Gammelstad fanns sex eftertraktade böcker som jag lånade. Nu ska jag bestämma mig för om jag ska börja med Monica Fagerholms Glitterscenen. I övrigt fick jag med mig två böcker från sekwa, Delphine de Vigans , no och jag, och Léonora Mianos konturer av den dag som nalkas. Viktoria Myréns i en familj finns inga fiender från Ordfront, Aris Fiorentos Den siste greken och Stewe Claesons Än jublar fågelsången.
Biblioteket är antagligen mitt och mångas bästa möte med kultur. En rikedom. En möjlighet i vardagen, hur grå den än är, att bjudas upp till äventyr. Biljetten kostar ingenting.
(en parentes: såg ni hur många av boktitlarna som saknar versaler?)

Hoppas att klockan är fem i fem

Jag sitter här i mörkret och kan inte somna om. Klockan är fem i fem och jag oroar mig. Drömmer om konstiga somrar med snö i luften och blöta våta mörka vintrar med storm. Lyssnade för mycket på radioinslag om klimatmötet antar jag. Men min oro är på allvar.
I somras hade vi sol nästan varje dag. Men det var bara en vecka som var riktigt sommarvarm. De flesta andra somrar har det varit högsommar minst fyra veckor.
De senaste vintrarna har det varit ostadigt väder mer än någonsin. Och våren har trots de ovanligt milda vintrarna kommit sent.
Höstarna har däremot hållit sig varma en hel månad längre än på 80-talet. Jag är naturligtvis glad för att det är lättare att leva med färre minusgrader, men jag blir orolig. Kommer vi att får ett utslätat klimat. Ett klimat där vi har små förändringar över året och inga riktiga årstider?
Jag önskar att klockan är fem i fem och att vi har tid att göra något positivt. Tänk om klockan hunnit bli fem i tolv? Tänk om vi inte kan göra tillräckligt, snabbt nog? Jag hoppas att optimisterna har rätt. Att de förändringar vi märker, ligger inom de marginaler, som alltid har funnits. Att värmen på 1700-talet liknade den vi upplever nu. Då skulle vi inte ha påverkat mer än att vi kan lyckas vända trenden.

En vanlig grå måndag

Tre röda tulpaner i den tunga snön får pigga upp oss efter denna helt vanliga gråa dag. Plusgrader på gränsen till noll. Tur att jag inte dansade omkull. Roligt att jag kan göra snöbollar, men halt att trippa fram till bilen. En vanlig dag 2009, men en mycket ovanlig vinterdag 1989. Jag undrar om mötesdeltagarna i Köpenhamn märker att vi lever i en tid när vårt klimat är ovanligt grått, blött och blåsigt. Jag hoppas att de kan inse att det är viktigare att alla människor har en chans att överleva, än att politiker tar poänger. Låt denna dag vara en dag då ovanligt många politiker når en insikt om allas lika värde och allas lika rätt att leva. Då är detta en ovanlig grå dag.

Om mitt liv och mina böcker

Jag var bara tvungen att kopiera frågorna från Bokmania som Evas Värld hade på sin blogg. Är ni boktokar så svara ni också.


1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Ja, antingen vad jag ska läsa, vad jag har läst eller vad jag läser.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Livet utan böcker skulle jag inte klara. Tänk alla tvättmedelspaket som jag hade tvingats läsa på. Och hur bra litteratur är det.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Jag måste få läsa. Annars är det som om jag inte mår bra. Jag måste ha en liten hög med böcker som väntar. Annars känner jag mig fattig.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Läsning ger mig ro och en egen vrå där jag kan vila, läka och hela. När jag har ont hjälper böckernas värld mig att tänka bort smärtan. När jag är ensam, eller känner mig övergiven finns det alltid en bok som tröstar.

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Tiden finns inte för alla de böcker som jag drömmer om att läsa. Det finns för många vardagsmåsten för att hinna läsa allt.
6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Jag är som ett barn i bokslukaråldern. Vill aldrig släcka min lampa.
7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa?
Ja. Varför dammsuga och putsa fönster när det finns en god bok oläst.
8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Ja, jag fick gå ut när mina föräldrar tvingade mig och smyga in bakvägen när jag ville läsa på dagarna. Nu läser jag så mycket som jag vill.

Det är mina svar. Som ni märker är jag en obotlig litteraturromantiker. Läsandet är en del av mig. Det är mycket mer avkopplande att läsa en text än att titta på teve. Jag njuter av att det är tyst och så kryper jag upp med en bok. Då mår jag bra, mycket bra.

Morgon i december

Tystnad. Två adventsljus och vårt favoritpynt; den gjutna granen. Det är allt som behövs en trött andra advent. Gnuggar gruset ur ögonen och lyssnar på klockan som slår. Det är ogenomträngligt, mörkret utanför. Men två ljus och en doftande kopp te värmer och lyser inombords.

Allt är relativt

Idag var det grått. Ljuset försvann redan vid ett. Då satt jag i skolans matsal och njöt av årets första julskinka, julgröt och en saffransbulle. Härligt med julstämning och juldofter.
Nu har det snöat i flera timmar och det ser ut som skumbad i buskarna.
Evas värld har diskuterat vikten av att gilla läget när man inget kan göra för att förändra. Det har jag levt efter idag, Jag har njutit av snön och mörkret. Jag har varit glad för att det bara är någon minusgrad. Jag har levt i nuet och inte sett framåt eller bakåt. Och det hjälpte. Jag är förvånansvärt tillfreds efter en mörk, våt, kall decemberdag.

Deja vu

Alla larm i Icabutiken tjuter när jag kliver IN. Jag ska bara ha ett paket smör och lite torsk så jag skyndar mig genom affären. Märker helt plötsligt att jag är förföljd av butiksinnehavaren. Han ropar att jag måste tala om vad jag har som gör att larmet tjuter.
Jag blir bara trött och säger till honom att det är hans problem att larmet är felinställt.
Jag har ingenting. Plockar två paket torsk och ett paket smör. Rusar till kassan så att jag ska hinna hem i tid. Då sitter han där, Icaköpmannen och undervisar mig. Antingen har jag ett larm i kläderna som tjuter för att jag har statisk elektricitet i håret eller så har jag något annat som han inte kan hjälpa.
Jag medger att det slår gnistor om bildörren när jag stänger den i kylan. Det gör det alltid när det är kall, torr luft ute. Han säger att jag måste hålla reda på om jag har larm i mina kläder...
Då åker jag helt plötsligt med nostalgihissen till 1980.
Då jobbade jag i receptionen på CII Honeywell Bull vid Norrtull i Stockholm. Det franska dataföretaget hade på den tiden ett mycket modernt låssystem med magnetkort. Franskt, modernt och okänt för övriga världen.
Jag var på väg hem när jag fick i uppdrag att hämta tio nya magnetkort på posten. De kunde jag ta med mig hem och ta till jobbet nästa dag.
Hämtar paketet hoppar upp på buss 46 och åker till Norrmalmstorg. Har stämt möte med en ny kille, på NK. Glider in i ljusgården längst ner och hör hur alla larm i hela varuhuset,(kanske inte alla men nästan) börjar tjuta. Jag står vid informationen och fattar inte att det är magnetkorten i min väska som triggar larmen.
Men vakten fattar misstankar.
Han kommer hotfullt mot mig samtidigt som min date dyker upp. (Hur kul som helst... )Vakten väser att han vill se vad jag har i väskan och då kommer jag på att jag har paketet med låskort. Jag sliter upp paketet och visar det. Då sätter ännu fler larm igång. Nu är jag svettig, stirrig och arg! Vi öppnar paketet och samtidigt är det någon klok anställd som slår av larmen.
Mitt i tystnaden börjar jag skratta ,(istället för att gråta antar jag). Killen som jag skulle möta skrattar han också, kvinnorna vid informationsdisken också. Vakten lugnar ner sig och berättar att det har hänt att andra kommit med magnetkort som larmat.
Det hände någon gång då och då att jag glömde att jag hade mitt eget kort med mig och att utpasseringskontrollerna larmade, men allt fler företag installerade magnetkort och då fick butikerna ställa om sina larm. Jag blev härdad och vande mig vid att jag larmade lite här och var. Det var kanske därför jag blev irriterad idag. Inga fler larm var den tanke som kom.

Frosten biter

Ull, ylle, fårskinn och tovat, filtat, stickat och vävt. Tur att det finns lamm och får annars hade jag inte kunnat leva här vid älvens strand. Under många somrar gick fåren och betade på strandängarna och höll landskapet öppet. Det var så härligt på morgonen när de hälsade med sina bräkta stämmor. Nu har de flyttat till en annan älv.
Fåglarna har lämnat några nypon till efterrätt. De satt och kvittrade och knaprade på solrosfröna vid uthuset. Men snart kom Celina smygande. Trodde hon. Fåglarna såg direkt vem det var som doppade sina tassar i snön. De skakade på vingarna och hoppade ett steg högre upp på husväggen. När jag kom, skällde Celina på mig och alla talgoxarna flög sin väg. Himlen har små blå fläckar mellan de ljusvioletta molnen. En svag rosaskimrande sol finns där gömd bakom allt. Idag är det tur att frosten biter.

En vanlig torsdag

(Bild ett är de doftande underlägg som jag har tryckt tyget till och sytt. De doftar kardemumma.
Bild två är tagen klockan fem i två idag.)


(Jag slängde en blick ut genom fönstret och såg hur himlen brann. Rusade efter min kamera som fungerar igen. Den frös i morse när det var -13. Var tvungen att ladda om batteriet. Jag har haft lite bildkaos. Bilderna i datorn hamnade på ett för mig okänt ställe. När jag hittade dem var de sammanblandade. Men nu är ordningen återställd. Det är därför ni har fått se bilder från sommaren.)

Det var två parenteser.

Evas värld har berättat denna vecka hur illa hon mår av snö, is och kyla. Idag kunde jag verkligen känna igen mig. Trots ordentliga kläder frös jag om både tår och fingrar. Mindes kalla promenader hem från Solnais i Hagalund när jag var åtta. Hur fötterna var vita och skrek för varje steg och vantarna blöta. Nej, usch!
Här är det snabba svängar; i går plusgrader på morgonen, idag minus tretton. Det känns i kroppen.
Inte konstigt men oacceptabelt i vår värld. Jag har lyssnat på dagens konstiga debatt. En regering som lägger fram lagar som utgår ifrån att alla som är sjuka kan arbeta.
En försäkringskassa som uppmanar sjuka människor att säga upp sig om de inte kan arbeta heltid trots att de är sjuka. Politiker och tjänstemän som skyller på varandra och de sjuka.
Vad heter den där ordföranden i socialförsäkringsutskottet, moderaten Gunnar Axén, som maler på med samma litania oavsett vad han får för fråga, han ger ett förvirrat intryck.
Men han har makt att göra livet till ett ännu större helvete för dem som har svåra kroniska sjukdomar.
Sjukförsäkringen blir en försäkring för de som inte är sjuka, utan för de som är friska och som har en förkylning eller en influensa. Det kanske ska vara så. En försäkring för dem som nästan alltid är friska.
De andra de får sälja sina bostäder, bilar och annat för att kvalifiera sig för socialbidrag när de är så oskickliga att de är födda med eller får en allvarlig kronisk sjukdom som sätter ner deras förmåga att arbeta hela dagar. Tji fick ni ni som tror att ni har betalat in sjukförsäkringsavgift till en försäkring som gäller alla sjukdomar, den gäller inte din sjukdom i alla fall.
Tänk dessutom på att skaffa dig en läkare som kan skriva ett sjukintyg som försäkringskassan förstår, metastaser i hjärnan, är ingen allvarlig sjukdom enligt deras handläggare.
Jag blir både bestört och ledsen. Arg kan jag inte bli för det är verkligen helt bortom alla etiska regler som jag har levt efter. Jag hoppas att dessa politiker och tjänstemän tar och tänker efter hur vi ska behandla varandra.

Kolsvart

Kolsvart ute. Tanketomt inne. Varför blir det så? Kanske för att jag har försökt använda min andra hjärnhalva? Det händer då och då. När jag skapar med händerna så slutar språket att leva. Det är som om bilderna tar över och att orden står och väntar i en kö för långt borta. Jag når dem inte.
Och så kan det vara tvärtom. Det vita pappret förblir tomt, men orden dansar runt och finns hela tiden nära. Det är inga problem, bara att sträcka ut tanken och samla sig så finns orden där och kan formas direkt.
Igår var det ett samtal i Babel om 2000-talets litteratur. Vad hade skrivits och givits ut? Och vad skulle vi minnas av vad vi hade läst. Aase Berg poet och kritiker sa något som jag tror är sant. Vi har läst mycket och av lust. Men det är inte många böcker som vi kommer att återvända till om tio år. Aase Berg berättade att hon tror att vi vill bli roade snabbt inom en kort tidsperiod och att det har påverkat både utgivningen av böcker, vad som skrivs och hur vi läser. Vad tror ni?
Jag vet att jag har använt trötta sömnlösa nätter åt många böcker som jag vilat i. Tröstande berättelser. Nostalgi. Böcker som inte ger poäng, de ger istället igenkänning.(bilden är från vår utställning på Junkön.Mina små emaljer hänger på väggen)

Glädje

Glad blir man. Idag fick vi veta att grissprutan inte orsakat allt lidande den senaste veckan. Tur. Antibiotika in och feberfrihet i morgon.
Glad blir jag. Jag har hunnit göra några saker som legat och tyngt axlarna en tid. Nu känns det mycket bättre. Gladast är sommartjejerna på bilden. De är 16 år och ska ut på sina första sjobb. Det är sommarlovets första dag och hela tio veckor sommar ligger framför dem.
Samma känsla efterlyses av bägge döttrarna idag. Känslan av att all tid i världen tillhör dem. Det behövs när man kämpar med logaritmer...
Jag bli bara så glad när jag ser gymnasieelever som kan leka.

Utomhuselljuskrona

Ordförklaring...

Sol i fyra timmar, elljuspynt de övriga.

Solen ler över väderkartan. Det betyder fyra timmar över horisonten. Härliga sol, härliga ljus, härliga tider. Vaccineringsinfluensa för femte dagen på raken med över 39 graders feber på eftermiddagen. Ikväll blir det godis och panodil.
På balkongen har dottern smyckat med en ny ljusgirlang och en utomhuselljuskrona. (Vilket ord!). Alla trasiga lampor i belysningen på bron är bytta,(fler än tio). Nu strålar elljusen från oss till alla som passerar på sina kvällspromenader. Det är lite varmare och skönare att gå omkring i mörkret när var och varannan har massor med adventsljus på huset, i fönstren och i trädgården.

Snöglädje

Klockan är åtta
och vintern är blå.
Svanarnas debatt
har bytts mot
plogens skrik.
Skolbussen stannade
i månens sken.
Idag ramlar ettorna och
tvåorna i sina
nya vinteroveraller.
Det gör ingenting.
Vaktis har skottat en
isig backe.
Supersnabbt åker
majjen ner och
tröstar.
Solen syns i öster.

Hur var det nu igen?

När Anders braskar, julen slaskar, när Anders slaskar, julen braskar... Hur blir det när det är minus ordentligt på morgonen och plusgradssnöslask(vilket ord) efter tre?

Femton timmar på tåget

Nu är det undersökt. SJ sköter inte sina Norrlandståg. I ett tåg var ARTON toaletter trasiga. Och vid 23 tillfällen i somras var ventilationsanläggningen trasig i tåget. Nu får SJ betala 200 000 kronor till staten för att de inte har hållit den standard som de har lovat.
Tänk dig att åka i ett tåg utan ventilation med ett fåtal toaletter igång när resan tar femton timmar. Bättre att staten hade renoverat vagnarna och låtit SJ betala, än att döma till böter tycker jag.
Högst upp på bilden syns våra kopparkablar till telestationen. I gatan ligger minst tre fiberoptikkablar nergrävda, bredvid varandra. Banverket, kommuner och försvaret bygger på sitt bredband. Det finns obegränsade möjligheter. Det finns gränslösa drömmar om vad ett snabbare nät ska betyda för hela landet. Men ingen har ansvar för att koppla ihop människorna längs med linjen. Lika är det med transporter av gods och människor som inte tar sig fram i bits. Hallå!
Två spår söderut, det är vi lovade! (Stambanan är det ena, kustjärnvägen det andra).
Då får ni tillgång till fjäll, stål, och människor...JUST IN TIME.

Hurves ni?

Vi hurves. Kylan biter, som min mormor skulle ha sagt och tagit fram Niveaburken. Doften av Nivea i vinterkylan är en gratisbiljett till Dalarna. Då, när Nivea hjälpte mot kyla, var milspåret i Tällberg oändligt långt. Men med Nivea på näsan och kinderna, en apelsin i fickan på anoracken och nytvättade lovikkavantar klarade vi av minusgraderna.
Nu har vi hjälp av krämer från Clinique med köldskydd, jackor med dun, handskar fyllda med ludd och skor med fårskinnsfoder.
Men inget doftar, inget kommer att ge oss samma chans till nostalgitripper.
Jag hurves.

Två vaccinerade

Två nyvaccinnerade är hemma. En har hög feber, den andra ont i armen. Nästan som en influensa stönar den äldre och har 39 graders feber. Två täcken och fyra panodil senare ler livet igen för någon timme. En sak som är bra säger han med en illspecko blick. Jag kommer att tappa många kilo om detta fortsätter. Tre clementiner är allt jag fått ner. Hon med den onda armen skalar potatis och värmer julkorv till middag. Vi som inte orkade stå i kö för vår spruta, har tagit vara på dagen.

Väntan

Första advent. Klockan är snart nio på morgonen och det är minus tio ute. Hela landskapet är glaserat med en gnistrande frost. Inne lyser adventsljus. Apelsinerna med nejlikor doftar. Bereden väg för herran och Hosianna Davids son ljuder inne i mitt huvud. Alla adventssöndagar genom livet har lagrat förväntningar om hur det ska vara. De sitter i min kropp. Men jag behöver inte göra något, bara vara i lugnet. Tända ett ljus och vila i söndagen.
+-

Adventssol

Här är något ovanligt ljust. En strålande sol i slutet på november. Härliga violetta skuggor ger färg åt det höstsmutsiga. Gräset tar nya tag och lyser grönt under de förmultnande löven. Det finns rymd.

Inlandsisen försvann mycket tidigare än vi trodde

Nu vet vi att allt vi visste om inlandsisen är fel. Utgrävningarna i Kaunisvaara i Tornedalen norr om Pajala visar att där har det bott människor i 11 000 år. Det innebär att uppfattningen om att Norrbotten var täckt av is vid den tidpunkten är helt fel. Vid Torneälvens strand levde människor som kommit österifrån, inte från södra Sverige. Olof Östlund heter arkeologen som varit med och hittat de uråldriga boplatserna när de grävde för att förbereda för Sveriges nya malmfält utanför Pajala.

Livet i norr har förlängts med 3 000 år i och med dessa fynd.

Mer tid behöver vi alla för att hinna med alla våra överoptimistiska planer. Jag nöjer mig med en doftande hyacint inför advent. Istället satsar jag och min yngsta dotter på att slutföra hennes projekt.

Det är svindlande. Tänk att ingen har tagit reda på om det levde människor här uppe innan de fastslog att isen smälte för 8 000 år sedan.

Så ser den ut

Välkomna till årets hantverksmarknad!

Verklighet kontra teori

Jag är så glad. Min fina dotter har gjort två annonser till julmarknaden i byn. Hon bara sätter sig ner och efter en timme så finns den där; annonsen. Hon kan verkligen det som hon gör i gymnasiet. Hon går ingen flumskola som Jan Björklund påstår. Hon kämpar på med grafisk formgivning och dessutom de långa kurserna i matte, engelska och svenska.
Men vår utbildningsminister uttalar sig om att hennes studier på gymnasiet är värdelösa. Hur kan han ha en aning om vad som är värdefullt för dessa unga människor som ska överleva 13 år i skolan utan en chans till avbrott med jobb. Han påstår att inte alla behöver teoretiska ämnen om de ska utbilda sig till arbetare, men höjer intagningskraven till de praktiska gymnasieprogrammen. Om två år kan ingen komma in på kockutbildningen, snickarutbildningen eller elektrikerutbildningen utan godkända betyg i alla ämnen på grundskolan (12 st). Idag krävs det godkänt i ma, sv och eng. Men på de praktiska gymnasieutbildningarna sänks kraven i de tre ämnena. Detta trots att arbetsgivarna kräver goda teoretiska kunskaper för att alla måste kunna använda avancerade maskiner, datorer och annat som kräver mer än förr.
Och den utbildning som min dotter har gått, lägger utbildningsministern ner. Det är bara flum att gå en mediautbildning med grafisk formgivningen enligt hans evangelium. Det här var mitt.

Annas kopp

Anna Andersson heter den duktiga keramikern som gjort min bästa kopp. Glasyren är så levande. Koppen passar till allt och den passar perfekt i handen.

Julstämning inombords

Igår på eftermiddagen var Kronans atejéer öppna för alla. Tre gamla logement på regementet som lades ner för mer än 15 år sedan rymmer 30-talet konstnärer och hantverkare. Lokalerna är superfina efter en renovering på 90-talet. Här finns Konstnärernas kollektivverkstad där vi fick se bronsgjutning. I varje hörn fanns det massor av fint hantverk och konst. Det är inspirerande att se denna mångfald av idéer och uttryck. Smått fantastiskt att vi här i vår lilla stad har så många konstnärsskap.
Doften av glögg och alla fina ljus gjorde att jag kände en härlig julstämning inombords. Ute var det lika dimmigt och disigt som vanligt. Vi var lovade en snöig kväll men vi fick spöregn och kuling.
I morse var det några små flingor som kommit på sennatten. Men dimman tog över och nu är det lika Sherlock Holmeslikt som igår. När regnet slog mot fönsterrutorna i sydväst och vinden slet i granar och björkar klev jag in i Baskervilles hund. Det var bara ylandet som saknades. Men som sagt julstämningen finns inombords.

Onsdagsdimma

Samma dimma. Mer dimma, massor med dimma. Förr var det ovanligt med dimma vid älvens strand. Nu har klimatet förändrats på ett tydligt sätt. Jag tycker mycket om dimmiga dagar i november, men oroar mig. Är förändringen av godo, eller ej?
Det är glädjande när småfåglarna sjunger i granen och svanarna hojtar vid älven, men borde vi inte ha vinter nu?
Klimatet svänger i 30-40 års cykler fick jag veta på en kurs. Det är de små svängningarna. De stora skulle vara 150 år långa. Vilket skulle innebära att det var lika varmt på 1700-talet som nu. Det lär stämma.
Dimmigt är det i alla fall.

I dimmorna

Ballongknät höll mig nattvaken så nu har jag dagdrömt. Svävat fram mellan olika äventyr. Känner mig som en ny spännande okänd människa som jag hittade i sömnen. Ena sekunden en promenad i Paris, den andra i havet på en båt vid Ölands östra sida och så en måltid med löjrom vid Torneälvens strand. Jag är helt uppiggad.
Tack för all uppmuntran.
Eva, här är vår alldeles egna Chagallmålning. Bilden är inte bra men du kanske ser lite grann hur inspirerad min fina dotter var.
Just nu målar jag inte. Måleriet kräver stor plats i livet och den finns inte nu. Jag har en förälskelse i min enkla kamera och låter den vara min pensel.

Tisdagsdimma

Den rullar in från skogslandet i väster, sveper in byar, älven och skogen i ett mjukt dis. Tisdagsdimman vinner.

Hoppsan

En bild från soldagen igår. Jag har ingen från idag. Skulle fota vår fina stad i höstmörkret. Tittade inte var jag satte fötterna, och satte mig pladask mitt ute på gatan. En grop stor som min fot tippade mig. Nu har jag ett knä som är svällande stort och en fotankel som är lite mindre svullen. Tur att min arbetskamrat Ulf kom och gav mig stöd. Hann i alla fall ta med mig tre böcker från bibblio. Hoppas att jag kan ta nya steg i morgon.

Domsöndag i solens sken.

Där borta på andra sidan selet hör jag svanarna igen. De är mycket upprörda. Vattnet ångar mitt ute i älven men här vid stranden är isen tjock. På morgonen var det minus fem. Vi halkade runt på det frostiga gräset och hamnade med fötterna i vattnet. Mellan grästuvorna var det fortfarande en tunn is som inte höll för tunga steg.
Celina trampade med lätta steg och ropade. Grannens katt svarade slött. Argast blev en skata som tjattrade och styrde färden upp mot sjukhuset.

Väderprognosen bekräftad

Det var inte en saga. Nu kommer solen bakom dimman och hela vår värld vaknar. Halv tolv bröt solen igenom. Energikick. Ljusglädje!

Mer läsning

Skulle göra massor med saker. Men fastnade i det nya numret av Filter. Arton(18) sidor om clownen Manne och jag är helt såld.

Efter en blöt dag

Ibland är hösten bara för mycket. Då gäller det att tänka på annat. Tankar som man piggnar till av. Ikväll har vi kommit på att väderprognosen är kvällens mest upphetsande program på teven. Ni som har sett den vet varför.
Sol, sol, sol i två dagar och ljumma grader. Vi har inte missat en enda prognos. Lokala nyheter i TV4, Rapport klockan 18 och 19.30. Nordnytt två gånger. Sol, sol, sol.
Under tiden stod kycklingen i ugnen tillsammans med potatisen och salladen blandades med en god vinegrett. Skålade gjorde vi många gånger. Imorgon blir det löjrom, lax från Junkön, saftig äppelkaka och sol i glasen.

Blöt morgon

Det var alldeles svart
Det var alldeles tyst
Det var alldeles vitt
Då vakande jag av tidningsbilen.

Somnar om när duschens strålar
komponerar sin sång
mot badkarets emalj.
Långt borta sjunger malmtåget,
helt nära är det ett nytt
vinterdäck som är solist.

I drömmen springer jag
till bussen och missar
tiden.

Det ringer.
Väckarklockan
mobilen
telefonen.

Musiken från duschen saknar
melodi.
Det är sockor, långkalsonger
och ett värmande linne
som ligger på stolen.
Ihopknycklat.

Mackan i handen.
Paraplyet, stövlarna, halsduken
inget får glömmas.

Klockan nio och femtiosju
hållplatsen är tom.
Klockan tio och tretton
rullar vi in längs vägbanken.

Vindrutetorkarna ökar hastigheten
när buss nummer två
stannar.

Spegelläsning

En överdådig tårta som skulle kunna ha varit gjord till de fester som Johan Hakelius skildrar i sin bok.

Tre olika alster läste jag ut igår.
Pressbyråns tidskrift, SID, om magasin. Den var både mycket bra och halvbra. Många nya vinklar på tidskrifter och en traditionell dagbok från bevakningen av Victoriadagen på Öland. Otroligt häftigt att Pressbyrån satsar så mycket kraft.
Öppnade Vi läser och kunde inte lägga ifrån mig den. Gillade Kristina Lugn-intervjun.
Avslutade dessutom Johan Hakelius"Döda vita män". Den hade kunnat vara mindre omfångsrik. En eloge till författaren som lyckades bygga en röd tråd genom historien med brittiska original. Jag som gillar myten om Storbrittanien tyckte mycket om boken. Det som är intressant med berättelser om den brittiska överklassen är att motbilden syns bakom orden.
Varje öppnad champagneflaska speglar sig i en ljum pint.

Grön morgon

Borde göra en massa saker. Segt. Tittar på tidningar på Library pressdisplay och ser att The Guardian diskuterar hur många poäng Gordon Brown får för att hans satsar mer pengar på att ordna utbildning och praktikplatser till arbetslösa ungdomar. Inte ett ord om de snart en miljon arbetslösa ungdomarna. Bara ett teoretiskt samtal om Gordon Brown kommer att kunna vända opinionen.
I Paris går debattens vågor höga. Libération har bjudit in landets främsta filosofer. De får svara på vad det är att vara fransk.
Jag undrar om inte dessa artiklar bäddar för att vanliga medborgare som lever ett liv med vardagsfrågor på agendan känner sig uteslutna. Jag tror att om debatten bland politiker och i medierna handlar om bilden av verkligheten och inte om de problem som vi möter i vardagen, kommer vi att lämna fältet fritt för partier som Ny demokrati.
Vi känner alla till unga människor som trots goda arbetsinsatser inte får jobba. Låter vi teoretiska tänkare och politiska lobbyister styra debatten om vad vi kan göra för att förbättra arbetsmarknaden, istället för att ta till oss de praktiska resultat som vi nått genom åren, då hamnar vi i ett samhälle där majoriteten känner sig utanför.
Frågan om vad som är franskt, eller för all del svenskt, ställs på grund av att den är central i den propaganda som Front National och Sverigdemokraterna driver.
Jag minns ett besök i Provence när en av Front Nationals politiker läxade upp mig. Jag skulle inte tro att jag som svensk skulle kunna laga mat med provencalska örter. "Det madame, sa hon med eftertryck, är något som bara vi som är födda här kan. Jorden i Provence har gett oss de kunskaperna."
Sedan dess är jag allergisk mot att etnisitet lyfts fram, det är vår uppfostran och våra erfarenheter som ger oss vår roll som människa.
Nu är dagens Evangelium slut.

Humor

Hela rummet skakar när familjen skrattar framför Pang i bygget. Den kan man, jag, se hur många gånger som helst. Trots alla stereotyper, eller kanske tack vare. Varför är vissa skämt roliga hur många gånger som helst, men andra bara faller platt den andra gången man hör dem? Det verkar John Cleese och de andra veta. Men ibland är hela han så mycket att jag måste titta bort en stund. Pinsamt. Varför tycker jag att han är pinsam? Är det för att han inte kan de koder som vi alla förväntar oss... och ibland är dåliga på att förstå. Mest kul är det och lite pinsamt.

Dagens eko

Vaknar,
gnuggar gruset ur ögonen.
Öppnar öronen och hör.
Mina sinnen.
Läser, lyssnar och badar
i ny information.
Vad är väsentligt
vad ska jag förstå.
Ord:
Helikoptrar,( som står på marken).
Jordbruksstöd, (för mycket har betalats ut).
Läkarbrist,(överallt och i armén).
Sjukbidrag, (många fler får leva i fattigdom).
Immunitet,(gamla flunsor ger skydd mot grisen).
Morgonljudet, morgonljuset väcker
inte bara oss vid älven
Vid stationen följer jag järnvägen med blicken
170 mil,
blänkande räl.
Ser alla radioapparater
i Bastuträsk,
Långsele,
Söderhamn,
Uppsala,
Norrköping,
Alvesta,
Eslöv
och Malmö.

Svanarnas parlament

Jag hör svanarna debattera på andra sidan älven. De tar sig ton och lägger mycket kraft bakom orden. Jag smyger ner genom Amandus skog. Inte en enda av svanarna har stannat kvar vid vår strand. Långt borta vid Avans färjeställe hörs ett plask. Det är där de ställer sina frågor till varandra. Hur ska de överleva i den kalla, fuktiga höstnatten. Det är alldeles grått när jag börjar promenera längs med älven. Ljuset försvinner mer och mer. När jag har hunnit fram till potatislanden har himlen färgats blå. Klockan är halv två när det blå ljuset djupnar och natten kommer krypande. Det är helt magiskt att kunna upptäcka dessa få blå stunder nu när det vardagsgrå tar överhanden. Luften var mjuk, fylld av väta och kändes som en lyxig hudbehandling. En härlig stund mitt i höstmörkret.

Fiffigt

Fiffighet har inte varit min starka sida. Men jag övar.
(Idag ska jag hitta ett sätt att trycka med vitt på vitt. Tyget är i nylon. Det är ett hopplöst material att trycka på. Jag provade försiktigt igår med stämpelfärg. Det syntes inte. Tog till lite akryl. Det ville inte fastna. Nu ska jag tänka ut något med täckande färg som innehåller något bindemedel som fastnar.)
Bilden här vid sidan om är en del av min övning i att lösa olika problem.
Jag hittade en bild från Bretagne tagen för 70 år sedan. På bilden fanns denna form. Den lockade mig och jag arbetade för att frilägga och förenkla.
Till slut blev det denna enkla screenbild som kan användas på många sätt och ges olika betydelser.
Vände den upp och ner.
Då kommer fina pingviner traskande över isen.
Horisontellt blir den en död fisk åt det ena hållet, en hare som söker skydd åt det andra.
Men vad föreställer bilden som jag hittade? Är det någon som vill gissa?

Vid vy

Öppenhet i landskapet gör mig vidsynt. Det vill jag tro i alla fall.
Hamnar i bland på bloggar konstruerade mellan Karlavägen och Stureplan. Skribenterna, oftast män, trippar försiktigt längs med Sturegatan och speglar sig i skyltfönstren. De vet vad som är rätt och fel. Viktigaste är hur de tar sig ut. Deras rädsla för att blotta en enda rynka på kläder, hud eller åsikter gör deras blick helt låst. De kan inte lyfta den över kastanjerna i Humlegården eller använda den för att läsa en bok på Hedengrens,(om nu den finns kvar).
Nej, störta ner i t-banan. Låna en bok på det otroligt mysiga biblioteket. Ta er till centralen och prova en resa till Enköping eller Eskilstuna. Se något annat än era likar. Upptäck livet utan yta. Prova möta en människa istället för att sitta på sammanträden. Då uppstår sprickor i våra fina rustningar. Då får vi chansen att hitta ett annat sätt att attackera verkligheten. Det är inte mer rätt, men det är i alla fall mindre förutsägbart.

Himlen speglas

Himlen speglas i glasprisman. Jag glömmer bort att öppna ljuslyktan för att tända morgonens värmeljus. I öster är himlens kupa blå, i väster mjölkvit och dimmig. Nattens regn har glufsat i sig den vita snön. Luften är tung, fylld av väta och plusgrader.
Novembermorgon.
Läser om hur tilltron till dödsstraffet minskar på grund av att många DNA-tester har visat att de dödsdömda var oskyldiga. De senaste åren har 140 fångar släpps fria från de dödsdömdas korridorer på amerikanska fängelser.
I the Guardian är det dagens hoppfulla nyhet.
Den negativa är att de största länderna som släpper ut mest inte vill sluta några avtal vid Köpenhamnsmötet. Deras regeringar slåss istället om vem som ska betala vad.
Vi andra vet att ingen slipper ifrån att betala för att vi släpper ut mer och mer koldioxid.
Betala, ja, betala får vi ägare av Vattenfall göra när det sker ett utsläpp från kärnkraften i Tyskland. "Gubbröran" i ledningen för detta energiföretag har satsat på kolkraft och kärnkraft istället för på framtiden.
Vattenfall hade kunnat vara världens mest miljövänliga energibolag i och med att de äger en så stor del vattenkraft. Men varför satsa på att utveckla distributionen av el, eller annat som kan minska vårt beroende av kol- och kärnkraft.
Vid en anläggning här vid min älv har en ny typ av turbiner installerats och en annorlunda form av överföring av spänning provats. Vinsten var 25-40 procent mer energi. Har ni andra hört talas om att denna möjlighet finns?
Nej, det är inte möjligt för ledningen i detta jättebolag att ta små steg mot stora vinster, de väljer stora kliv bakåt och hoppas att gårdagens teknologi ska ge dem jättepensioner och bonusar.

Ur mitt album

Versailles i september 1978. Det var så här jag såg ut när jag hade en liten roll i "Postcards..."

Det här är också jag

Jag började tänka på vad som hänt i mitt liv när jag läste "sju saker som du inte visste om mig" på Jennys och Evas blogg. Vad är det för små pusselbitar som skulle ge en annorlunda bild av mig?
1. Jag gråter ofta vid avsked. Måste ha med mig näsdukar.
2. Jag älskar att sticka. Inte krångliga saker. Glada, enkla utan beskrivningar.
3. Jag hatar att packa. Har ofta bara en strumpa av paret med mig.
4. Jag har mött Mikael Manley, Jamaicas premiärminister och Pierre Troudeau, premiärminister från Kanada när jag arbetade på Haga slott.
5. Jag har vandrat i Les Landes i ett vänskapsprojet mellan Norden och de fransktalande länderna i Europa.
6. Jag samlar på alla frön som jag ser, sår, och blir lycklig när de tar sig.
7. Jag var med i filmen"Postcards from Paris" inspelad 1978.