Om att dricka färg

När solen inte vill stiga över skogen är det bara att njuta av alla olika färger som uppstår. Den överfixade bilden visar vilka färger som dominerar i väster vid etttiden på dagen. Det är som om vi dricker färg med ögonen. Den svarta skogen, den flammande himlen, den blå snön finns i väster, det ljusrosa babyblå och gnistrande i söder. Det blå när solen sakta glider ner bakom den nattsvarta skogen.

Jag hittade en lapp till bland mina okastade pappersbitar. Det är min sjuåriga dotter som skriver sin första dikt.

Våren har en blomma
Det är en maskros
Jag plockade upp den.
den luktade
gult och gott.
Den luktade vår.


Min fortsättning skulle vara:

December har ett ljus,
det ger oss hopp.
Jag ser det,
njuter av det.
Rosa, orange, blått.
Det är vinter

Influensalarm

Gå in och titta på Play Rapport om ni vill se ett inslag som inte borde gjorts. Det är Katja Elliot som rapporterar om ett nytt ROTO-virus, som eventuellt kommer att resultera i vinterkräksjuka någon gång nästa år. När inslaget börjar blir vi alla övertygade om att detta hemska virus redan drabbat många. När det är slut finns ingen substans kvar och jag undrar varför detta inslag sändes. Skäms ansvarig utgivare, skäms nyhetsredaktör. Vi behöver inte skrämmas med fler virus. Dessutom ett som vi inte vet om det kommer. Det räcker nu. Ni som vill skrämmas satsa på fiktion-låt nyheterna vara. Och du smittskyddsläkare som ställde upp och lekte med. Jag hoppas att du inte får fler forskningsanslag.

Om en parambol

Lycka är att slänga för att få livsrum-för att citera Charlie Brown. Kommer ni ihåg alla de där små kvadratiska böckerna som fanns på 70-talet fyllda av Snobben och hans vänner?
Jag hade ett intensivt förhållande till de visdomsord som de strödde omkring sig. Men böckerna har jag inte kvar. De var uruselt gjorda. Alla sidor lossnade och tills slut var det inte många kvar. De hamnade i soporna.
Att slänga eller inte slänga det är frågan. En fråga som jag hämtat från http://evaswedenmark.blogspot.com/.
Jag har inga gener för att slänga. Varje gång jag kommer hem till ett prydligt hem utan saker, ryser jag av beundran. Jag föreställer mig mitt liv i en miljö med rena ytor och ordning överallt. Berättar för mina döttrar och de säger direkt. "Det tar bara sex timmar, mamma, sen har du börjat göra allt mysigt."
När de var i yngre tonåren beundrade de kompisars hem som ser ut som uppslag i Sköna Hem. Nu säger de till min egen förvåning att det känns inte som om det prydliga är hemma.
Jag har inte gett upp. Men tagit en paus i mitt ordnande av de lager med saker som lyckats hamna här efter alla år vid älvens strand.
Det finns så många känslor i varje liten pappersbit. Hittade min äldsta dotters önskemål inför julen 1994 då hon var 7 år.
Snela mamma o pappa kan vi nte söpa en parambol så at vi kan se mnga program. På baksidan har hon skrivit ett recept: Saft, Fata, Kivi, Vatn, blir mit aplsinbåll. Kanske något att prova som en frisk drink utan alkohol i mellandagarna.
Nej, det är inte lätt att slänga minnen av det liv som var. Jag som tyckte att det var ganska fjantigt när andra pratade om vilka minnen de har från sina barns uppväxt har svårt att släppa. En lapp kan jag väl få spara?

Elins inlägg

Gå in på Evas Blogg och läs Elins inlägg. Än en gång får polisen uppdrag att begränsa vanliga människors rättigheter. Adressen är: http://bakomberget.blogspot.com/

Hausse på elbörsen

Hela Europa fryser. Kärnkraftverken står stilla.
I Frankrike räknar staten förtvivlat. Var tog kilowatttimmarna vägen?
Vi som lever vid älven, (den som producerar mest vattenkraft i landet), får läsa i tidningen att en kilowatttimme idag kostar 2 kronor och 33 öre. Ute står kylan som en imaginär vägg. Tur att vår tids predikanter, meteorologerna, predikar om moln och sakta uppvärmning av luften.
Det är ilande vackert, det är knastrande torrt, det är nypande kallt, det är vinter vid älvens strand.
(Gläds ni som bor i lägenheter, eller har fast elpris.)

Sex dagar i frysen

Frystorkad bomullshanduk senast använd till att torka disk. Varje fiber är fri från föroreningar efter nedfrysning. Frågor finns om framtiden. Idag minus 22,1.

Pansarhårt

Handduken är pansarhård och rubbas icke ur läge. Jag undrar om det är som med grenar, i urkylan, att fibrerna i tyget brister om jag slåss mot isen och bryter loss den. Kanske 20 minusgrader är gränsen för vad en diskhandduk kan tåla.

Nedfryst på femte dagen

Kylan tilltar

Rakt i öster finns sjukhuset i älvens land. Solen speglar sig i glasgaveln. Temperaturen blir allt lägre. Det är ilande vackert och isande kallt. Idag når inga strålar fram till älvens strand.

Iskall väckning

Jag andas och kylan; fyller mig, rullar över mig, tar tag i mig och stoppar mig. Termometern visar på minus 20. Det känns som minus 35.

Vilsamt

Allt är gömt i snö och natt.
Tyst och tussigt.
Strålar från
lyktor
Värme från
eld
Tio minusgrader
knastrande steg
Vilar väntar
väljer

Deckare II

Läs den underhållande och inte lite oroliga analysen av svenska nya deckare från Aftonbladet. Carl-Mikael Edenborg har sin syn på hur deckarna påverkar vår samtid.


Får inte till en fungerande länk. Gå in på aftonbladet och läs ändå.

Installation dag fyra

Vantar,

vadar, varligt, vingligt, vitt, vadd, vinterljus, vilsamt, vackert, vinterlandskap, vinterny.

En debutant

Ligger i min säng och läser en debutant. Jag har aldrig provat öppna den förut. När jag bläddrar och läser känner jag igen allt från första sidan.
Ut kliver en liten engelsk by. På herrgården pågår maktförtryck. En inbjudan bevaras med ja. In på scenen kliver kapen Hastings. En av grannarna är en pensionerad belgisk polis.
Allt rullar igång för första gången i "En dos stryknin". Språket och persongalleriet och miljön ger mig en känsla av att Mrs Agatha Christie byggde en egen värld som hon sen använde gång på gång. Jag gillar hennes hantverk ändå. Inte för att en deckare med Hercule Poirot är en litterär pärla, utan för att den inte är det. Det är vilsamt och fullständingt avkopplande att möta ett giftmord 90 år senare.

Dagens avsked

På bara några få minuter blir dagen blå. Ljuset springer mot morgondagen och finns där bakom natten. Imorgon återkommer ljusstrimman i öster och vi får ta farväl av morgonens stjärnor.

På den tredje dagen

Florsockersnö,
ordförklaring;
små vita fjun som
vilar

Vinterfest

Torr snö och nio minusgrader. Ljuset som smyger fram över den mörkblå himlen. I öster slocknar morgonstjärnan, samtidigt släcks gatlycktorna.
Det är åtta dagar kvar till det vänder.
Vintersolståndet det firar vi. Det är en tradition som blir allt starkare.
Visserligen är den 22:a en dag som alltid har varit viktig i min uppväxt. Då firade vi en kusin och min moster som fyller år.
Här i norrskenets land har dagen en annan innebörd. Det är både mörkrets och ljusets dag. Den da'n är det ljust i tre timmar, om det är klart. Vi tänder massor med ljus och marschaller. Pysslar och kokar julgott. Lyssnar på julsånger och sjunger med.
Mörkret är förutsättningen för att alla vackra levande lågor ska lysa starkt.
Jag har lyckats uppmana mina allra mest positiva tankar trots vintermörker, is och kyla. Det är roligt att tänka tvärtom. Helt plötsligt märker jag att tankens kraft är stor. Det vintergrå förmiddagsljuset ger nya färger som jag nästan aldrig har haft tid att se förut. Jag gläds åt violetta nyanser i den turkosa morgonsnön. Nästan som ängen var fylld med vinterblommor.

Luciaevangelium

Klockan ät snart nio och en enda ljusstrimma väcker mig. Idag är det Lucia och det har jag glömt. Det är tre år sedan vårt yngsta barn sjöng Luciasånger i skolan och sex år sedan hon sjöng i alla Luciatåg i byn. Strålande får istället Luciasolen vara.
(Bilderna visar hur ljuset har tilltagit under morgonens tidningsläsning.)
Jag borde avstått från tidningar och nyheter på radion. Jag har svårt att stå ut när vuxna journalister talar om hur olika politiker förväntas göra med utgångspunkt från teoretiska frågeställningar. Sjukförsäkringen som något abstrakt. Istället för att ställa politikerna till svars för att de inte rehabiliterar sjuka och låter folk få stöd och hjälp att bli friskare, under värdiga ekonomiska förhållanden, frågar de hur detta kommer att påverka makten inom regeringen!!!
Det är som om eliten på våra nyhetsredaktioner aldrig har mött en människa med behov av en sjukförsäkring, riksdagsledamöterna har ju slutat sjukskriva sig, höginkomsttagare "arbetar hemma", och de andra får väl skylla sig själva.
Nu har vi fått en försäkring som ger människor med enkla besvär skydd, men de med svåra kroniska sjukdomar kommer att bli samhällets nya ekonomiska underklass. De har betalat skatt och sjukförsäkringsavgifter, men regeringen anser att de är sjuka på fel sätt. Ni vet så där som Livets ord predikar. "Alla som Gud älskar blir friska och håller sig friska, sjukdom är ett tecken på synd." De som har obotliga sjukdomar med svåra besvär får skylla sig själva på något konstigt sätt. Fru Husmark Persson kan inte förstå att det finns sjukdomar som inte kan botas inom 180 dagar. Hon tycker att det är generöst att de sjuka får "bidrag" så länge.
Vi som bor här ute vid älvens strand granne med länets största sjukhus vet att sjukvården inte är jämlik.
Förutom att kön, utbildningsnivå, ålder, diagnos och social förmåga påverkar vad vi får för vård, vet vi att avstånd har stor betydelse.
Vi vet att antalet läkare är lägst per invånare i vårt län. Vi vet att antalet läkare är högst där regeringen lever, där riksdagen arbetar, där de stora nyhetsredaktionerna verkar. Vi undrar hur vi som bor i älvens län ska få möjlighet att träffa en läkare med rätt kompetens? Ja, hur ska vi få den vård som vi behöver? Det är dagens frågor enligt Evas evangelium.

Andra dagen

Nypudrad,
förstelnad,
förfrusen.

Tomt

När hon stängde dörren till lägenheten hörde hon hur balkongen föll ner. Nu har väggarna vissnat. Hon sväljer ner dammet. Gråten stockade sig och ville ta över hennes tankar, istället ler hon. Ett snett leende över hennes betongpudrade ansikte. Fest? Det blir fest.

Stranden är förgylld

Igår hörde jag en missnöjd amerikan definiera skillnaden mellan människor i Europa och USA.
Han sa mycket missbelåtet efter att ha arbetat med de norska oljefälten: Ni européer arbetar för att leva- vi amerikaner lever för att arbeta.
Han kunde inte förstå att de norska oljearbetarna kunde få rätt när de strejkade för bättre arbetsförhållanden och säkerhet.
Var lever vi bäst? Det är en fråga som dyker upp när jag hör hur olika vi tänker.
Jag tror att svaret är olika beroende på
vilken längtan vi har,
vad vi strävar efter,
hur vi ser på varandra.
Jag lever bäst där alla har lika värde. Där det finns tid för att uppleva en gyllene sol vid älvens strand de få minuter den syns.

Ofrivillig installation

Torkade disken igår.
Dörrklockan ringde
handduken hamnade
på sne
bortglömd
vädrad
och infryst
bakteriefri
vinterdoftande
men
omöjlig
att rubba.
Valet står mellan
kokande vatten
och tålamod.

Press plock

Nu har jag spanat efter vad som är högst upp på agendan utanför min lilla vrå.
I Frankrike är det Obamas tal i Oslo och att de kommer att införa straffskatt på bonusar liksom engelsmännen.
I England är det fortfarande parlamentsledamöternas räkningar till skattebetalarna. Allt från blomrabatter till tekokare har de krävt betalt för. Obamas tal lyfts fram med hjälp av CNN:s påstående att bara 19 procent av amerikanerna anser att Barak Obama är värd nobelpriset.
Kommentarerna till talet är försiktigt positiva.
I Stockholm ser bägge tidningarna exakt likadana ut. Och det har gjort nästan samma jobb om klänningarna på nobelfesten. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/klanningar-nobelfesten-2009-1.1011873, och http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/nobelpriset/svd-betygsatter-klannigar_3922859.svd)
De tycker dock inte samma. Maria Wetterstrand får beröm för sin second hand-klänning från det gamla modehuset Leja i DN men svenskan tycker att den inte duger. Mona Sahlin får beröm i svenskan för sin röda balklänning, men DN tycker att den är för stor. Eniga är bägge tidningarna om att både Silvia och Madeleine har valt fult och fel.
Jag gillade att Maria Wetterstrand hade hittat en second hand-klänning. Och Leja är ett modehus som förekommer i många gamla deckare av Maria Lang, Stig Trenter och Vic Sunessson. Det gjorde att jag blev mest imponerad av den klänningen efter Hertas.

Det är sju dagar sen

Nu sitter jag här ljustörstande och njuter. (Det är sju dagar sen det var kalla grader och det är ännu längre sen vi såg en sol.)
Idag får vi njuta av bägge.
Himlen blir vidare, luften ger liv,
ja, allt känns som om det är nytt.
Frasandet under fötterna.
Andedräktens dimma.
Frosten i vantens ludd.
Det grå som blir blått
Det bruna som blir violett
Det gula ljuset.
Apelsingult, saffransbröd, ringblommor, krasse,
snön
får en egen nyans.

Blåögd

Precis så här blåögd känner jag mig inför Barack Obamas retorik. Men han ger mig trots det ett hopp.

Är han vårt hopp?

Jag vill tro att hans ord betyder det han säger.

Kommunstyrelsens ordförande är moderat.

Enligt debatten i vår riksdag gagnar det hur skoleleverna presterar på de nationella proven. Finns det ett samband mellan vilket parti som har kommunalrådsposten och hur mycket eleverna får lära sig i skolan? Det viktigt att få veta. För då kan vi kanske lösa de problem i skolan som ständigt diskuteras. Jag tror att det viktigaste är att politikerna tycker att skolan är det viktigaste kommunen har ansvar för. Mer lärarledd undervisning, läroböcker, studiematerial, besök i verkligheten, praktik och stöd till de människor som behöver det...

Bondeprognos

Vill du veta hur vintern blir titta ut genom fönstret. Det säger min granne vid älven. Hon har slagit upp Anna i bondepraktikan och där står det att vädret blir likadant hela vintern,( om det slaskar på Annadagen). Jag kunde inte låta bli att försöka få fram hur vädret känns, med hjälp av kameran, när det är några plusgrader, blågrått, halkigt och vått. Det konstiga är att allt det vinterbleka blir vackert. Jag hoppas att Bondepraktikan har lite fel. Jag vill inte gå med broddar hela vintern. Där går gränsen för mig.

Åh, jag glömde

Idag är det 40 år sedan ett arbetslag i Svappavaara satte sig ner och började strejka. De var trötta in döden på att bli behandlade som boskap.
Deras strejk var början på en ny tid på arbetsmarknaden.
Ur rädslan för de 5 000 arbetarna i gruvan som strejkade kom arbetsmiljölagen, lagen om anställningstrygghet, medbestämmandelagen och rätt till månadslön och tjänstepension för många LO-grupper.
Det ska vi fira tycker jag.

Mys

http://www.youtube.com/watch?v=vC0Y-CHIseg
Love without clothes med Martina Lundberg. Hon är en av de unga musiker som vi får lyssna på här uppe vid älvens strand. Vårt lokala skivbolag heter BDpop och de har många nya spännande artister.

Arbetslinjen???

Läs här om hur den moderatstyrda kommunen BODEN behandlar dem som blir sjuka och behöver hjälp.http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?ArticleId=5051312. Bakgrunden är att en ung mor får en stroke. Hon kommer till sjukvården som behandlar henne som om hon har blivit akut psykiskt sjuk.
Istället för akut behandling mot stroken läggs hon in på psykiatrisk avdelning utan medicinsk behandling.
Nu när den unga modern inte kan ta hand om sina barn efter felbehandlingen uppmanas hennes man att säga upp sig från sitt arbete och sälja allt de har för att sedan leva på socialbidrag. Mannen kör långtradare i Norge och är borta tio dagar per månad. Ett arbete som kan försörja familjen.
Kvinnan har aldrig hunnit få någon inkomst så hon har ingen rätt till sjukpenning.
Socialchefen i Boden säger till tidningen NSD att mannen borde tänka på sina barn i första hand och därför säga upp sig från jobbet.
Den unga familjen vill ha stöd och hjälp de tio dagar per månad när mannen inte är hemma.
(Dessutom har alliansregeringen infört regler när det gäller socialbidrag som inte skulle ge denna pappa rätt till stöd. Han kan ju inte arbeta, han måste ju ta hand om sin fru och barnen.)
Jag trodde inte mina ögon när jag slog upp tidningen i lördags och läste om den unga familjen. Har det gått så långt att människor som behöver samhällets stöd inte får det för att de har fel ålder? Hade den unga modern fyllt 65 hade hon fått allt stöd hon behöver av kommunen.
Denna kommun som är styrd av moderaternas stolthet kommunalrådet Olle Lindström. En kommun som partiet gärna visar upp som ett mönster.

Oviktigt

Min blogg är måttligt inflytelserik.Inflytande.se är bloggen som mäter att 46 procent av alla bloggar är mer inflytelserika än Granne med potatisodlaren. Jenny tipsade mig.

Ett smakprov

Här är en liten början på mitt bokprojekt. Jag har lagt undan texten i ett mörkt skrymsle i datorn. Men helt plötsligt fick jag lust att ta fram enliten del och visa er.

Stockholm lördag den 15 februari 1986

Kära barn!

Tänk att du är så långt borta och ändå är vi i Sverige bägge två. Igår när jag fick paketet med hjortronsylt, tunnbröd och den vackra halsduken kom jag på, att om sakerna kan flyga, så kan jag det också.

Alla var här och firade mig trots att jag bara fyllde 81 år. Jag fick till och med besök av Gullan. Hon är tio år yngre än mig, men hon klagar på allt. Jag försöker förstå hur hon tänker men det är svårt.

Jag får en stor klump i magen och minns hur det var när jag kom hem från telefonstationen den där eftermiddagen. Nu kommer jag inte ihåg vilken dag det var men jag vet att det var kallt ute. Mamma var på Röda Korset med alla sjuksköterskeuniformer som hon hade sytt. Gullan och Sven var hemma och väntade på mig. Jag känner fortfarande doften av ättika från strykbordet och hör hur Gullan ropar.

Hon skrek inte. Hon ropade på pappa.

Jag lyckades ta ut henne från kammaren och stränga dörren. Han hängde som en skugga i en krok i taket. Jag tittade inte. Jag bara tog ut lillgullan och stängde dörren. Det var 1920.

Varje gång som vi ses, Gullan och jag, hänger den där skuggan mellan oss. Jag känner skuld för att de två minsta var hemma utan någon vuxen. Gullan, hon bär på att hon inte förstod vad pappa skulle göra, när han hämtade repet och stolen.

Igår var det en ny handväska som pojkarna hade köpt till henne. Den var så dyr och så viktig att vi alla fick beundra den länge. Jag får tänka att det är tur att Gullan kan njuta av saker, jag får njuta av mina barn och barnbarn.

Tristan är ute i snön och rullar sig. Varje gång som han vill komma in så går han på baksidan och kattylar. Då hör jag honom. Du vet att fönstret alltid är öppet mot träden och berget. Jag har en ny fröautomat och varje morgon så sitter flera Domherrar i trädet och knaprar på solrosfröna. Jag tog vara på alla frön när vi var

2.

på landet i höstas. Det finns både till fåglarna och för att så

till våren.

Kommer du söderut till din födelsedag? Jag kan baka en Glömmingetårta om du vill ha kalas. En tårta räcker till 15. Vi kan väl vara hos mig. Jag bor ju mitt emellan alla.

Skriv snart och berätta. Många kramar Mormor.

Luleå måndag den 17 februari 1986

Kära mormor,

Vad bra att alla kom på din födelsedag. Sjalen ska du ha när du sitter vid teven. Det drar från dina gamla fönster så det är bra att ha varmt om axlarna. Jag kan inte åka ner nu. Jag måste hitta en egen lägenhet. Det är trångt och bökigt att bo hos min hyrestant.

Men du kan komma hit så snart jag har någonstans där jag kan ta emot dig. Men du vill nog inte vara här nu. Det är den fjärde veckan med -30 grader. Jag har en gammal päls och en jättesjal för att hålla värmen när jag går till jobbet. Det är bara mina ögon som inte är täckta. Tårarna fryser fast när vinden smiter in i sjalen.

Nu är vi två som hyr rum. En ung kille från Afganistan kom igår. Han ska börja på tekniska högskolan här. Han trodde att han inte behövde lära sig svenska, men nu är han i Luleå för att det fanns plats på vuxengymnasiets kurser. Han har inte sett sin familj på fem år. De skickade honom till Moskva för att få utbildning och nu kan han inte hitta dem. Han har några kusiner som bor i Europa.

Sorgligt att vara helt ensam. Lika sorgligt som när du berättar om den dag som din pappa tog livet av sig. Kan du berätta mer om hur det var på Blekingegatan när du växte upp? Det vore bra om du berättar, som var med.

Svep sjalen runt axlarna och pussa Tristan. Skriv ett långt brev till mig så känns du inte så långt borta. Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 20 februari 1986

Kära barn,

Jag hoppas att du inte blir sjuk av kylan. Jag har köpt angorasockor som jag skickar för sig. De är bra mot kalla fötter både inne och ute. Jag har varit hos doktorn. Hon säger att jag har nervspetsinflammation. Det är därför min handstil är ojämn. Jag ska äta fyra tabletter varje dag i en månad och sen ska de ta prover igen.

Jag ska berätta om min första dag i skolan. När du berättade om din granne från Afganistan hamnade jag i klassrummet i mina tankar.

Jag började skolan hösten 1912. Jag hade en ny klänning som mamma hade sytt av tygbitar som blev över när hon sydde sjuksköterskeuniformerna. Men jag hade inga riktiga skor. Vi var många som började skolan den hösten så vi fick vara i olika lokaler runt folkskolan. Vår lärarinna hette Helga Persson och hon samlade in oss på led varje morgon när vi lekte på skolgården. Vi gick efter henne några kvarter ner mot Götgatan innan vi fick gå in i en stor lokal över gården. Jag kunde aldrig komma försent. Det var min största skräck.

Varje morgon vaknade jag av att något av småbarnen grät. Jag gick upp och såg hur mamma satt och sydde vid trampmaskinen. Hon gav mig kaffe och en bulle. Sen sprang jag ner till skolgården. Klockan var ofta inte mer än kvart över sju när jag kom fram. Vi var många som kom tidigt. Alla bodde trångt och ingen ville vara sen.

Helga Persson var sträng och ganska rättvis. Hon visste vilka som hade det svårt för vi fick skolmat. Varje dag klockan elva gick de flesta hem och åt frukost, men vi var tio som fick följa till skolans matsal. Vi fick ett glas mjölk och två smörgåsar. På vintern fick vi varm choklad ibland. I matsalen frågade hon om våra familjer. Hon hade papper som visade vilka föräldrar som var

ogifta. Jag hade tur. Mamma och pappa gifte sig när jag var fyra år. Då var vi fem syskon.Vi märkte att Helga Persson var ointresserad av dem som inte hade det bra. Hon lyssnade inte när vi svarade på hennes frågor. Jag fick hjälp hemma av min äldsta bror, Petter, han lärde mig att läsa. När jag kom till skolan räckte jag upp handen och frågade om jag fick läsa en vers. Hon sa att jag inte kunde, men då ställde jag mig upp och läste av hela mitt hjärta. Din klara sol går åter upp... Jag kan inte höra den psalmen utan att känna mig stolt. Sen fick jag mer uppmärksamhet och när jag slutade i hennes klass fick jag fina betyg.

Nu vill du väl veta om Greta Garbo. Hon bodde två gårdar från oss. Jag kommer ihåg att hon gick i en annan klass. Jag slutade skolan 1917 på våren, men hon fortsatte i flera år. När jag var på bio för första gången så var hon med i en reklamfilm. Det var då jag såg att det var Greta från Blekingegatan.

Nu får du skriva och berätta om din födelsedag. Ta på dig sockorna och tänk på att jag tänker på dig. Mormor.

Luleå söndag den 23 februari 1986

Min fina Mormor nu kan jag aldrig frysa om fötterna mer. Tack! Jag bakade en Glömmingetårta och bjöd alla på jobbet. Sen var vi några som gick och åt middag på restaurang ”smutsiga duken”. Det är en enkel bar där man kan äta dagens middag. Jag har äntligen kunnat flytta in i en egen liten lägenhet. Det är en etta och jag har ett kök. Det tar bara en kvart att gå till jobbet. Jag har köpt billigt tyg på Åhléns och sytt gardiner. Fick låna en symaskin av en granne.

Jag flyttade in i förrgår. Jag har fått låna en soffa till köket och stolar till rummet. Det fanns två soffor, en säng och bord i både kök och rum.

I kväll ska jag gå på auktion. Jag ska ropa in porslin och bestick. Lite lakan och handdukar. Det fattas en radio och teve.

Men om jag tänker på dig och hur ni hade det har jag mer än nog. Lägenheten på 56 kvadratmeter – hur stor var er? 35 kvadratmeter?

Skriv och berätta! Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 27 februari 1986

Mitt kära barnbarn!

Idag ringde Gullan. Hon hade varit på ” Gleisners Hårsalong”. Där mötte hon en kvinna som bodde nära oss efter första världskriget. Vi bodde i arbetarlängor där Södersjukhuset står i dag. Familjen flyttade dit på¨sommaren 1917 i en etta på hörnet. Ett stort rum, en alkov med vedspis och vattenkran, och en kammare. Dass på gården och ett hus med tvättstuga och badrum mellan alla längorna. All värme kom från ved.

Gullan talade om vårt RADHUS. Det låter något det. ”Jag växte upp i ett radhus på Söder med sjöutsikt”. Ja, ja det stämmer lite grann. Vi hade en täppa vid väggen åt söder och vi hade egen ytterdörr. Mamma och vi alla syskon fick bo där därför att pappa försvann.

Han gick ut genom dörren en sommardag och hördes aldrig av. Mamma var först arg men sen så var det som om hon kände till var han var. Hon sa aldrig något till oss. Vi flyttade ”ut på landet” och jag började mitt första jobb.

Klockan fem varje morgon gick jag till änkan Karlssons spisbrödsbageri. Jag skrapade plåtar. När klockan var tio hade jag ont i armarna och var så hungrig att jag kunde ätit upp allt brunt bränt som jag hade skrapat bort. Jag fick en ordentlig frukost och varje dag fick jag ta hem bröd till mina syskon. Mamma fortsatte sy till Röda korsets sjuksköterskeskola och Petter arbetade hos en bonde i Haninge.

Vi hade inte många ören och det var matbrist för kriget pågick fortfarande.

Då kom familjen Vigello. Fem personer som flydde från Sankt Petersburg. Brita Vigello, mamman, var kusin till mamma. Hon hade fått plats i Helsingfors när hon var nyutbildad kocka. Där träffade hon sin man skräddaren Vigello. De flyttade till Sankt Petersburg före sekelskiftet. Det gick bra för familjen och innan kriget hade de ett stort skrädderi med 100 anställda. Familjen hade flytt till Helsingfors och nu var de på väg till Berlin för att försöka bygga upp ett nytt skrädderi.

De kom vid advent. Mamma var glad för att de hade klarat sig undan striderna i Ryssland. Men var de skulle sova och vilken mat de skulle äta visste vi inte. Det blev aldrig några problem.

Skräddarn satte sig och sydde två kostymer i det finaste ylletyg. Sen gick han till ett varuhus och erbjöd dem flera kostymer. Han sydde på natten.

Mat kom från Petter. I och med att kostymerna betalades kontant kunde vi köpa mat utan kort. Tant Brita lagade till kålrötter och potatis med kryddor som hon hade lärt sig använda i Sankt Petersburg och vi kände oss aldrig hungriga. De bodde hos oss på madrasser på golvet fram till nästa jul. Då var tyglagret slut och de sista kostymerna syddes av ett stickigt billigt tyg från svartabörsen.

Jag fick ett nytt jobb och det berättar jag om i nästa brev.

Ha det bra och njut av att snön är vit, här är den smutsgrå. Kramar Mormor.

Luleå lördag den 1 mars 1986

Mormor! Tänk att vår statsminister är mördad! På Sveavägen utan att någon tog fast mördaren. Jag blev uppringd av några kompisar i natt. De hade varit på en fest och hört vad som hänt när de stod på T-centralen. Jag som varken har teve eller radio ringde till TT:s nyhetsnummer. Där sa de bara att han var skjuten och att han dog före midnatt. Jag ska träffa en tjej på jobbet. Vi får väl titta på teve där.

Skriver mer när jag förstår vad som hänt. Kram Elisabeth.

Stockholm tisdag den 4 mars 1986

Kära barn du ska inte bry dig om statsministern. De som borde brytt sig det, var inte på plats. Vad lever vi i för tid när landets ledare kan bli skjuten på gatan? Vi har aldrig haft det bättre och då skjuter man honom. Jag hoppas att de hittar mördaren snart.

Jag tror inte att det var en politisk motståndare som höll i pistolen jag tror att det var någon som hade privat agg till Palme.

Första gången jag såg Olof Palme så låg han i en vagn. Jag skulle leverera ett paket med kläder som mamma hade sytt. Familjen som skulle ha det bodde på Blasieholmen där Handelsbanken finns idag. Jag tog huvudingången och klättrade upp till andra våningen. Där stod en barnvagn med en bebis i. Jag knackade på dörren och en kvinna öppnade. Hon hötte med näven och drog in vagnen i hallen. Jag fick inte lämna mitt paket där. Det var bara att klättra ner och ta kökstrappen.

På den tiden fick jag dricks när jag kom med paket från mamma. I den här familjen tyckte man att deras avlagda leksaker var bra att ge som dricks. Jag for hem med leksakerna men mamma åkte tillbaka nästa dag med alla sakerna. Hon accepterade inte välgörenhet. Att vi inte fick välja, utan bara ta emot vad andra ville bli av med. När Palme blev känd 1968 berättade mamma att han bodde hos familjen med leksakerna.

Nu var det våren 1919. Mamma sydde och jag började på televerket. De sökte flickor som kunde hålla de enorma televäggarna dammfria. Varje vägg hade fem telefonister som kopplade samtal i de olika hålen. Vi gick med en speciell dammvippa och tog bort allt som kunde bryta samtalen. Jag var på Rikstelefonbolaget. Det fanns bredvid Slottsbacken i Gamla Stan. Vi arbetade i skift. Jag hade eftermiddag mellan elva och nitton och kväll mellan arton och midnatt.

En morgon bad mamma att jag skulle följa med henne till Drottninggatsbacken. Det var långt för oss som bodde på södra sidan av Söder. Hon hade ett kuvert i handen och ville att jag skulle gå in hos en urmakare och lämna brevet. Jag klev in och såg en ung kvinna stå vid disken. Jag lämnade brevet och sprang ut till mamma. Kvinnan kom efter och sa att det inte var hon som bestämde över Erik. Hon ville gärna att han flyttade hem igen.

Mamma frågade när barnet skulle komma. Då först såg jag att kvinnan hade en jättemage. Sen gick vi till Hötorget och tog en spårvagn. Mamma berättade aldrig hur hon kunde veta var kvinnan och pappa fanns. Bara några dagar senare kom han hem. Nu har jag förstått att han kanske flydde småbarnsgråten.

Min pappa tjänade aldrig några pengar som jag minns. Han bara fanns hemma på kvällarna och på dagarna var han försvunnen.

Alla vuxna var tysta om det som inte var rätt eller annorlunda. Jag trodde att alla pappor var som han. Men Petter kom hem från gården i Haninge och berättade om livet där. Då förstod jag att min pappa var ovanlig. Han talade gärna om utflykter till Skärgården och promenader på Djurgården men aldrig om oss i familjen. Han var frånvarande även om han hade kommit hem igen.

Nu var vi fyra som hade lön, mamma, Petter, Klas, och jag. Jag lämnade min lön varje fredag till mamma. Hon bad mig aldrig, det var bara naturligt att alla pengar skulle gå till hela familjen. Pojkarna lämnade sina pengar när det passade dem. Petter kom hem på söndagarna med grönsaker och mjölpåsar. Klas som sprang bud åt en speceriaffär kunde ta med sig trasiga förpackningar hem. Vi hade mat och mamma sparade pengar till min konfirmation.

Nu slutar jag. Ha det bra och kom snart ner till mig innan jag blir för gammal. Kramar Mormor.

En upplevelse x 3

Idag har jag upplevt tre olika konstnärsskap. Sara Edströms skupturer med så mycket inneboende kraft att jag blir alldeles rörd. Britta Marakatt-Labbas broderade berättelser om samernas liv. Varje stygn förmedlar en känsla. Varje tråd har en ton. Brita Weglins emaljer, grafik och bronsskulpturer som överfaller mig med sin kraft. De är tre fantastiska konstnärsskap som alla påverkar mig med sina olika uttryck. Gå in på http://www.kulturenshus.com/toppmeny/konst och titta.
Jag har dessutom lämnat emaljbroscher till muséet och konsthallen. En lyckad dag. Jo, jag såg den jurybedömda utställningen på SKÅDA. Fin.
En annan bra sak idag är att Eva på Evas värld har satt ord på hur det är att mötas på nätet och finna så många sympatiska själar.
Det är en rikedom. Tack alla ni som gör min vardag rikare.

Om tröst, rikedom och gratisbiljetter

Med och utan blixt. Tänk hur olika det blir. Halv nio på morgonen och det blå ljuset från öster sveper in mig i en tröstande filt. Det är så vackert att sennattens oro lyfter. Bakom busken sitter Celina och pratar med Sixten. Ni ser spåren i snön. Sixten är stor, rund, röd och blyg. Han vill gärna sitta på vårt balkongräcke och spana efter sork. Men Celina vill inte att han kommer in på vår tomt. Hon protesterar och då morrar han. Sen kliver Sixten sakta till diket. Där sitter han och spanar in under huset. Celina promenerar runt tomten med svansen på svaj. Här är det hon som bestämmer. Men den våta snön kryper in mellan tassarna och bägge två trippar hem mot värmen.
Jag känner mig rik. När jag klev in på vårt trevliga bibliotek i Gammelstad fanns sex eftertraktade böcker som jag lånade. Nu ska jag bestämma mig för om jag ska börja med Monica Fagerholms Glitterscenen. I övrigt fick jag med mig två böcker från sekwa, Delphine de Vigans , no och jag, och Léonora Mianos konturer av den dag som nalkas. Viktoria Myréns i en familj finns inga fiender från Ordfront, Aris Fiorentos Den siste greken och Stewe Claesons Än jublar fågelsången.
Biblioteket är antagligen mitt och mångas bästa möte med kultur. En rikedom. En möjlighet i vardagen, hur grå den än är, att bjudas upp till äventyr. Biljetten kostar ingenting.
(en parentes: såg ni hur många av boktitlarna som saknar versaler?)

Hoppas att klockan är fem i fem

Jag sitter här i mörkret och kan inte somna om. Klockan är fem i fem och jag oroar mig. Drömmer om konstiga somrar med snö i luften och blöta våta mörka vintrar med storm. Lyssnade för mycket på radioinslag om klimatmötet antar jag. Men min oro är på allvar.
I somras hade vi sol nästan varje dag. Men det var bara en vecka som var riktigt sommarvarm. De flesta andra somrar har det varit högsommar minst fyra veckor.
De senaste vintrarna har det varit ostadigt väder mer än någonsin. Och våren har trots de ovanligt milda vintrarna kommit sent.
Höstarna har däremot hållit sig varma en hel månad längre än på 80-talet. Jag är naturligtvis glad för att det är lättare att leva med färre minusgrader, men jag blir orolig. Kommer vi att får ett utslätat klimat. Ett klimat där vi har små förändringar över året och inga riktiga årstider?
Jag önskar att klockan är fem i fem och att vi har tid att göra något positivt. Tänk om klockan hunnit bli fem i tolv? Tänk om vi inte kan göra tillräckligt, snabbt nog? Jag hoppas att optimisterna har rätt. Att de förändringar vi märker, ligger inom de marginaler, som alltid har funnits. Att värmen på 1700-talet liknade den vi upplever nu. Då skulle vi inte ha påverkat mer än att vi kan lyckas vända trenden.

En vanlig grå måndag

Tre röda tulpaner i den tunga snön får pigga upp oss efter denna helt vanliga gråa dag. Plusgrader på gränsen till noll. Tur att jag inte dansade omkull. Roligt att jag kan göra snöbollar, men halt att trippa fram till bilen. En vanlig dag 2009, men en mycket ovanlig vinterdag 1989. Jag undrar om mötesdeltagarna i Köpenhamn märker att vi lever i en tid när vårt klimat är ovanligt grått, blött och blåsigt. Jag hoppas att de kan inse att det är viktigare att alla människor har en chans att överleva, än att politiker tar poänger. Låt denna dag vara en dag då ovanligt många politiker når en insikt om allas lika värde och allas lika rätt att leva. Då är detta en ovanlig grå dag.

Om mitt liv och mina böcker

Jag var bara tvungen att kopiera frågorna från Bokmania som Evas Värld hade på sin blogg. Är ni boktokar så svara ni också.


1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Ja, antingen vad jag ska läsa, vad jag har läst eller vad jag läser.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Livet utan böcker skulle jag inte klara. Tänk alla tvättmedelspaket som jag hade tvingats läsa på. Och hur bra litteratur är det.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Jag måste få läsa. Annars är det som om jag inte mår bra. Jag måste ha en liten hög med böcker som väntar. Annars känner jag mig fattig.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Läsning ger mig ro och en egen vrå där jag kan vila, läka och hela. När jag har ont hjälper böckernas värld mig att tänka bort smärtan. När jag är ensam, eller känner mig övergiven finns det alltid en bok som tröstar.

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Tiden finns inte för alla de böcker som jag drömmer om att läsa. Det finns för många vardagsmåsten för att hinna läsa allt.
6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Jag är som ett barn i bokslukaråldern. Vill aldrig släcka min lampa.
7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa?
Ja. Varför dammsuga och putsa fönster när det finns en god bok oläst.
8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Ja, jag fick gå ut när mina föräldrar tvingade mig och smyga in bakvägen när jag ville läsa på dagarna. Nu läser jag så mycket som jag vill.

Det är mina svar. Som ni märker är jag en obotlig litteraturromantiker. Läsandet är en del av mig. Det är mycket mer avkopplande att läsa en text än att titta på teve. Jag njuter av att det är tyst och så kryper jag upp med en bok. Då mår jag bra, mycket bra.

Morgon i december

Tystnad. Två adventsljus och vårt favoritpynt; den gjutna granen. Det är allt som behövs en trött andra advent. Gnuggar gruset ur ögonen och lyssnar på klockan som slår. Det är ogenomträngligt, mörkret utanför. Men två ljus och en doftande kopp te värmer och lyser inombords.

Allt är relativt

Idag var det grått. Ljuset försvann redan vid ett. Då satt jag i skolans matsal och njöt av årets första julskinka, julgröt och en saffransbulle. Härligt med julstämning och juldofter.
Nu har det snöat i flera timmar och det ser ut som skumbad i buskarna.
Evas värld har diskuterat vikten av att gilla läget när man inget kan göra för att förändra. Det har jag levt efter idag, Jag har njutit av snön och mörkret. Jag har varit glad för att det bara är någon minusgrad. Jag har levt i nuet och inte sett framåt eller bakåt. Och det hjälpte. Jag är förvånansvärt tillfreds efter en mörk, våt, kall decemberdag.

Deja vu

Alla larm i Icabutiken tjuter när jag kliver IN. Jag ska bara ha ett paket smör och lite torsk så jag skyndar mig genom affären. Märker helt plötsligt att jag är förföljd av butiksinnehavaren. Han ropar att jag måste tala om vad jag har som gör att larmet tjuter.
Jag blir bara trött och säger till honom att det är hans problem att larmet är felinställt.
Jag har ingenting. Plockar två paket torsk och ett paket smör. Rusar till kassan så att jag ska hinna hem i tid. Då sitter han där, Icaköpmannen och undervisar mig. Antingen har jag ett larm i kläderna som tjuter för att jag har statisk elektricitet i håret eller så har jag något annat som han inte kan hjälpa.
Jag medger att det slår gnistor om bildörren när jag stänger den i kylan. Det gör det alltid när det är kall, torr luft ute. Han säger att jag måste hålla reda på om jag har larm i mina kläder...
Då åker jag helt plötsligt med nostalgihissen till 1980.
Då jobbade jag i receptionen på CII Honeywell Bull vid Norrtull i Stockholm. Det franska dataföretaget hade på den tiden ett mycket modernt låssystem med magnetkort. Franskt, modernt och okänt för övriga världen.
Jag var på väg hem när jag fick i uppdrag att hämta tio nya magnetkort på posten. De kunde jag ta med mig hem och ta till jobbet nästa dag.
Hämtar paketet hoppar upp på buss 46 och åker till Norrmalmstorg. Har stämt möte med en ny kille, på NK. Glider in i ljusgården längst ner och hör hur alla larm i hela varuhuset,(kanske inte alla men nästan) börjar tjuta. Jag står vid informationen och fattar inte att det är magnetkorten i min väska som triggar larmen.
Men vakten fattar misstankar.
Han kommer hotfullt mot mig samtidigt som min date dyker upp. (Hur kul som helst... )Vakten väser att han vill se vad jag har i väskan och då kommer jag på att jag har paketet med låskort. Jag sliter upp paketet och visar det. Då sätter ännu fler larm igång. Nu är jag svettig, stirrig och arg! Vi öppnar paketet och samtidigt är det någon klok anställd som slår av larmen.
Mitt i tystnaden börjar jag skratta ,(istället för att gråta antar jag). Killen som jag skulle möta skrattar han också, kvinnorna vid informationsdisken också. Vakten lugnar ner sig och berättar att det har hänt att andra kommit med magnetkort som larmat.
Det hände någon gång då och då att jag glömde att jag hade mitt eget kort med mig och att utpasseringskontrollerna larmade, men allt fler företag installerade magnetkort och då fick butikerna ställa om sina larm. Jag blev härdad och vande mig vid att jag larmade lite här och var. Det var kanske därför jag blev irriterad idag. Inga fler larm var den tanke som kom.

Frosten biter

Ull, ylle, fårskinn och tovat, filtat, stickat och vävt. Tur att det finns lamm och får annars hade jag inte kunnat leva här vid älvens strand. Under många somrar gick fåren och betade på strandängarna och höll landskapet öppet. Det var så härligt på morgonen när de hälsade med sina bräkta stämmor. Nu har de flyttat till en annan älv.
Fåglarna har lämnat några nypon till efterrätt. De satt och kvittrade och knaprade på solrosfröna vid uthuset. Men snart kom Celina smygande. Trodde hon. Fåglarna såg direkt vem det var som doppade sina tassar i snön. De skakade på vingarna och hoppade ett steg högre upp på husväggen. När jag kom, skällde Celina på mig och alla talgoxarna flög sin väg. Himlen har små blå fläckar mellan de ljusvioletta molnen. En svag rosaskimrande sol finns där gömd bakom allt. Idag är det tur att frosten biter.

En vanlig torsdag

(Bild ett är de doftande underlägg som jag har tryckt tyget till och sytt. De doftar kardemumma.
Bild två är tagen klockan fem i två idag.)


(Jag slängde en blick ut genom fönstret och såg hur himlen brann. Rusade efter min kamera som fungerar igen. Den frös i morse när det var -13. Var tvungen att ladda om batteriet. Jag har haft lite bildkaos. Bilderna i datorn hamnade på ett för mig okänt ställe. När jag hittade dem var de sammanblandade. Men nu är ordningen återställd. Det är därför ni har fått se bilder från sommaren.)

Det var två parenteser.

Evas värld har berättat denna vecka hur illa hon mår av snö, is och kyla. Idag kunde jag verkligen känna igen mig. Trots ordentliga kläder frös jag om både tår och fingrar. Mindes kalla promenader hem från Solnais i Hagalund när jag var åtta. Hur fötterna var vita och skrek för varje steg och vantarna blöta. Nej, usch!
Här är det snabba svängar; i går plusgrader på morgonen, idag minus tretton. Det känns i kroppen.
Inte konstigt men oacceptabelt i vår värld. Jag har lyssnat på dagens konstiga debatt. En regering som lägger fram lagar som utgår ifrån att alla som är sjuka kan arbeta.
En försäkringskassa som uppmanar sjuka människor att säga upp sig om de inte kan arbeta heltid trots att de är sjuka. Politiker och tjänstemän som skyller på varandra och de sjuka.
Vad heter den där ordföranden i socialförsäkringsutskottet, moderaten Gunnar Axén, som maler på med samma litania oavsett vad han får för fråga, han ger ett förvirrat intryck.
Men han har makt att göra livet till ett ännu större helvete för dem som har svåra kroniska sjukdomar.
Sjukförsäkringen blir en försäkring för de som inte är sjuka, utan för de som är friska och som har en förkylning eller en influensa. Det kanske ska vara så. En försäkring för dem som nästan alltid är friska.
De andra de får sälja sina bostäder, bilar och annat för att kvalifiera sig för socialbidrag när de är så oskickliga att de är födda med eller får en allvarlig kronisk sjukdom som sätter ner deras förmåga att arbeta hela dagar. Tji fick ni ni som tror att ni har betalat in sjukförsäkringsavgift till en försäkring som gäller alla sjukdomar, den gäller inte din sjukdom i alla fall.
Tänk dessutom på att skaffa dig en läkare som kan skriva ett sjukintyg som försäkringskassan förstår, metastaser i hjärnan, är ingen allvarlig sjukdom enligt deras handläggare.
Jag blir både bestört och ledsen. Arg kan jag inte bli för det är verkligen helt bortom alla etiska regler som jag har levt efter. Jag hoppas att dessa politiker och tjänstemän tar och tänker efter hur vi ska behandla varandra.

Kolsvart

Kolsvart ute. Tanketomt inne. Varför blir det så? Kanske för att jag har försökt använda min andra hjärnhalva? Det händer då och då. När jag skapar med händerna så slutar språket att leva. Det är som om bilderna tar över och att orden står och väntar i en kö för långt borta. Jag når dem inte.
Och så kan det vara tvärtom. Det vita pappret förblir tomt, men orden dansar runt och finns hela tiden nära. Det är inga problem, bara att sträcka ut tanken och samla sig så finns orden där och kan formas direkt.
Igår var det ett samtal i Babel om 2000-talets litteratur. Vad hade skrivits och givits ut? Och vad skulle vi minnas av vad vi hade läst. Aase Berg poet och kritiker sa något som jag tror är sant. Vi har läst mycket och av lust. Men det är inte många böcker som vi kommer att återvända till om tio år. Aase Berg berättade att hon tror att vi vill bli roade snabbt inom en kort tidsperiod och att det har påverkat både utgivningen av böcker, vad som skrivs och hur vi läser. Vad tror ni?
Jag vet att jag har använt trötta sömnlösa nätter åt många böcker som jag vilat i. Tröstande berättelser. Nostalgi. Böcker som inte ger poäng, de ger istället igenkänning.(bilden är från vår utställning på Junkön.Mina små emaljer hänger på väggen)

Glädje

Glad blir man. Idag fick vi veta att grissprutan inte orsakat allt lidande den senaste veckan. Tur. Antibiotika in och feberfrihet i morgon.
Glad blir jag. Jag har hunnit göra några saker som legat och tyngt axlarna en tid. Nu känns det mycket bättre. Gladast är sommartjejerna på bilden. De är 16 år och ska ut på sina första sjobb. Det är sommarlovets första dag och hela tio veckor sommar ligger framför dem.
Samma känsla efterlyses av bägge döttrarna idag. Känslan av att all tid i världen tillhör dem. Det behövs när man kämpar med logaritmer...
Jag bli bara så glad när jag ser gymnasieelever som kan leka.

Utomhuselljuskrona

Ordförklaring...

Sol i fyra timmar, elljuspynt de övriga.

Solen ler över väderkartan. Det betyder fyra timmar över horisonten. Härliga sol, härliga ljus, härliga tider. Vaccineringsinfluensa för femte dagen på raken med över 39 graders feber på eftermiddagen. Ikväll blir det godis och panodil.
På balkongen har dottern smyckat med en ny ljusgirlang och en utomhuselljuskrona. (Vilket ord!). Alla trasiga lampor i belysningen på bron är bytta,(fler än tio). Nu strålar elljusen från oss till alla som passerar på sina kvällspromenader. Det är lite varmare och skönare att gå omkring i mörkret när var och varannan har massor med adventsljus på huset, i fönstren och i trädgården.

Snöglädje

Klockan är åtta
och vintern är blå.
Svanarnas debatt
har bytts mot
plogens skrik.
Skolbussen stannade
i månens sken.
Idag ramlar ettorna och
tvåorna i sina
nya vinteroveraller.
Det gör ingenting.
Vaktis har skottat en
isig backe.
Supersnabbt åker
majjen ner och
tröstar.
Solen syns i öster.

Hur var det nu igen?

När Anders braskar, julen slaskar, när Anders slaskar, julen braskar... Hur blir det när det är minus ordentligt på morgonen och plusgradssnöslask(vilket ord) efter tre?

Femton timmar på tåget

Nu är det undersökt. SJ sköter inte sina Norrlandståg. I ett tåg var ARTON toaletter trasiga. Och vid 23 tillfällen i somras var ventilationsanläggningen trasig i tåget. Nu får SJ betala 200 000 kronor till staten för att de inte har hållit den standard som de har lovat.
Tänk dig att åka i ett tåg utan ventilation med ett fåtal toaletter igång när resan tar femton timmar. Bättre att staten hade renoverat vagnarna och låtit SJ betala, än att döma till böter tycker jag.
Högst upp på bilden syns våra kopparkablar till telestationen. I gatan ligger minst tre fiberoptikkablar nergrävda, bredvid varandra. Banverket, kommuner och försvaret bygger på sitt bredband. Det finns obegränsade möjligheter. Det finns gränslösa drömmar om vad ett snabbare nät ska betyda för hela landet. Men ingen har ansvar för att koppla ihop människorna längs med linjen. Lika är det med transporter av gods och människor som inte tar sig fram i bits. Hallå!
Två spår söderut, det är vi lovade! (Stambanan är det ena, kustjärnvägen det andra).
Då får ni tillgång till fjäll, stål, och människor...JUST IN TIME.

Hurves ni?

Vi hurves. Kylan biter, som min mormor skulle ha sagt och tagit fram Niveaburken. Doften av Nivea i vinterkylan är en gratisbiljett till Dalarna. Då, när Nivea hjälpte mot kyla, var milspåret i Tällberg oändligt långt. Men med Nivea på näsan och kinderna, en apelsin i fickan på anoracken och nytvättade lovikkavantar klarade vi av minusgraderna.
Nu har vi hjälp av krämer från Clinique med köldskydd, jackor med dun, handskar fyllda med ludd och skor med fårskinnsfoder.
Men inget doftar, inget kommer att ge oss samma chans till nostalgitripper.
Jag hurves.

Två vaccinerade

Två nyvaccinnerade är hemma. En har hög feber, den andra ont i armen. Nästan som en influensa stönar den äldre och har 39 graders feber. Två täcken och fyra panodil senare ler livet igen för någon timme. En sak som är bra säger han med en illspecko blick. Jag kommer att tappa många kilo om detta fortsätter. Tre clementiner är allt jag fått ner. Hon med den onda armen skalar potatis och värmer julkorv till middag. Vi som inte orkade stå i kö för vår spruta, har tagit vara på dagen.

Väntan

Första advent. Klockan är snart nio på morgonen och det är minus tio ute. Hela landskapet är glaserat med en gnistrande frost. Inne lyser adventsljus. Apelsinerna med nejlikor doftar. Bereden väg för herran och Hosianna Davids son ljuder inne i mitt huvud. Alla adventssöndagar genom livet har lagrat förväntningar om hur det ska vara. De sitter i min kropp. Men jag behöver inte göra något, bara vara i lugnet. Tända ett ljus och vila i söndagen.
+-