En blues om snökaos

Lagen om tingens jävlighet har slagit till längs med järnvägsspåren i Frankrike. Eurostar rullar inte alls sedan tre dagar. Loken klarade inte snö och kyla.
Snabbtågen från Paris söderut rullar långsamt. Och dessutom är det strejk. Personalen längs med en av pendeltågslinjerna vill ha bättre villkor. Järnvägen tappar all sin populäritet på bara några dagar.
Vi som var i Paris julen 1978 minns samma kaos som idag. Kung Bore slog till på juldagen. Snön kom på annandagen och sen stod allt stilla.
I norra Europa föll det en halvmeter snö på tolv timmar. Det var storm och elen försvann söder om Vättern. Strömlöst från Jönköping till Liége.
Vi väntade på våra vänner som klivit på tåget i Köpenhamn på annandagens kväll.
De fastnade först i Rödby. Sen fick de kliva på färjan mot Puttgarten. Stormen drev den enorma båten bort från Puttgarten till en annan hamn närmare Hamburg. Där fick de kliva av järnvägsvagnarna och sova i en skola.
Samtidigt kom det allt mer snö i Paris. Bussarna slutade gå. Bilarna tog sig inte fram. Vi promenerade från Alesia till Gare du Nord i våra skidkläder. Det tog hela dagen. Matpaus hade vi både på Centre Georges Pompidou och vid Les grandes boulevards.
På morgonen den 28:e lyckades en av passagerarna på tåget i Tyskland ringa till oss i Paris. Då skulle tåget avgå från Hamburg. På kvällen möttes vi och det var ett hungrigt uttröttat gäng som vi lotsade ner till 14:e arrondisment.
Allt var lugnt till nyårsnatten. Då blev det minus 15 och en helt annan historia.
Då på sjuttiotalet hade Stockholm fortfarande en ordentlig budget för snöröjning. Nu måste den ligga nära noll. Vilket innebär att det inte finns några snöröjare att hyra in när det behövs. Vem har råd att hålla traktor med plog för två miljoner när kommunerna inte har några budgetar för snöröjning? Min mamma som har 200 meter till bussen kan inte ta sig dit. Ingen röjer trottoaren. (Här är det tvårtom. Alla gång och cykelvägar röjs först. Sen är det gatornas tur.) Nu har snön utanför hennes port blivit till knöglig is och då vågar hon inte gå ut.
Inte bara äldre damer halkar lätt. Det gör vi alla när vi inte vet om det är is under snön och var vi kan sätta våra fötter. Vill man vara positiv kan man säga snällt att politikerna verkligen tror att Mälardalen inte ligger i den del av världen som har snövinter. Vill man inte det då blir man gnällig.

Snöhöljd

Nu är den ett minne i snön. Den ofrivilliga installationen. Den är bara en liten kulle under snötäcket. Tålamodet tryter. Beslut tas imorgon.

Snöjobb

Tänk om man skulle skriva en deckare där denna dag hade en huvudroll. Den börjar med två kvinnor som sitter insnöade och väntar på att snöplogbilen ska komma. Den ena kvinnan får hela tiden samtal på sin mobil, men när hon svarar är ingen där. Och avsändaren har skyddat nummer. Den andra kvinnan eldar i kaminen och sitter däremellan klistrad framför ett gammalt avsnitt av Morden i Midsommer. Ljudet från teven hörs som en kuliss. Ett väggur slår fem slag. Snön slår mot fönstren. En traktor hörs på långt håll.
Utanför dörren slår en kvast mot väggen. Ingen gör något. Elden knastrar och dörren öppnas för att stå och slå i vinden. Traktorns ljud kommer allt närmare och när gården blir skottad skjuts kvinnorna i skydd av ljudet.
Ska mannen som höll i vapnet klara sig? Det får vi veta i nästa reklamsnutt för Telia...
Va, fan inte orkar jag hitta på mer när jag har borstat bron, skottat fram trappen och borstat bilen, skrapat rutorna och burit in ved.
Ni får hålla tillgodo med bilderna.

Massor med nysnö

Vi som sitter här vid älvens strand och kikar ut ser bara snö. Nu har yrvädret från södra delarna av landet smygit sig upp till oss på årets mörkaste dag. Det är nio grader kallt och snöflingorna flyger horisontellt i vinden. Skriver jag med fönstret i ryggen. Vänder mig om och ser hur snötussarna singlar ner och upptäcker att vinden försvann. Hurra.
Det är paket som ska skickas i sista minuten och möten som ska passas och massor med måsten. Då är det bättre med makliga svävande snökristaller.
Det blir inte ljusare än så här idag. Bäst att ta sats ut i virvlet.

Ohuggen julgran

Vår julgran står ohuggen vid diket. Den får stå kvar. Vid husväggen ståtar vi med en enorm grantopp. Den ska kortas med två meter minst. Eller stå kvar ute. Resten av familjen tänker plastgran. Jag tänker grandoft. Det är mitt bästa på jul. Vakna på morgonen och sitta i mörkret med julgranen tänd. Doften av gran, stearin, julkakor och kaffe det är lycka.

Knytis

Jag tantade mig hem klockan kvart i tio när resten av festen gick ut på lokal.
Det började med knytis. Nio av medlemmarna från vår saknade ateljé kom med pajer, sallader, hummus, ostar druvor, bröd och kladdkaka. Mat till minst det dubbla. Vi stoppade och proppade i oss allt som vi bara kunde. Samtliga trugade och ingen kunde säga nej. Nyheterna flög runt bordet.
Elin A har fått Skum-priset, en utmärkelse som Norrbottensakademin delar ut. Hon målar stora gripande oljemålningar med många lager av känslor, och så driver hon Kulturgården i Gammelstad. Ett hus från 1700-talet fyllt av kulturella uttryck och ett kafé.
Anna S bor numera i Malmö. Där har hon tagits ut till årets utställning med konst av unga. Det var många som ansökte och bara ett tiotal som fick vara med. Utställningen har turnerat från Dunkers kulturhus i Helsingborg till Malmö.
Isa L sprider sina goda idéer om hur alla kan närma sig konst och hantverk. Idag bjuder hon upp till julhantverksbord på Kulturens hus.
Marie G Å har haft många, många utställningar i år. Hon arbetar med emalj och stengods.
Fredrik har äntligen bestämt sig för att de två otroliga målningar som han har målat på sen ett år nu är färdiga. Den ena har fått helt ny temperatur, den andra är inlämnad för inramning. Han försökte berätta om hur den har förändrats, men vi satt där och fattade inte allt. Nästa fest blir hemmavernissage.
Elsa R målar bilder med ett helt nytt intryck. Spännande. Hon blev antagen med tre målningar på årets julsalong.
Senast vi träffades var på vår avskedsutställning "Ateljé sökes" i september. Vi söker fortfarande en bra och billig ateljé. En plats där vi kan jobba, mötas och komma vidare.

Tvåhundra

Tvåhundra inlägg är möjligt.

Tvåhundra önskningar,
om lycka och ett gott liv,
vill jag göra möjliga.
Löften om att kunna tänka om.

Tvåhundra möten med människor,
med andra tankar,
olika vanor,
rädslor, ilska och glädje.

Det är möjligt, i en by vid älvens strand, granne med potatisodlaren.

Luleålördag

Vi rullar längs med älven söderut. Först kommer vår stålskulptur, sfären, som inte fastnade på bild och sen dyker Domkyrkan upp. Den slår två spröda slag och de blå skuggorna börjar ta över.
Det är inte fullt på Storgatan, det är bara juligt. Hittar bra saker att stoppa i paket till de flesta som väntar på tomten.
Njuter av hårtbröd, kalvsylta, rödbetssallad och julmust.
Vårt röda kulturhus värmer upp vinterftermidda'n. Det är sju minusgader, inte för kallt och inte så varmt att vi halkar.
Hemma tittar vi på Mysteriet på Greveholm avsnitt 12 och 13. Vi är lite efter i almanackan.

la Gelèe

Je suis mordu par la gelèe. Jag är frostbiten.

Chocolat

Hittade igen en papperslapp med mitt bästa chokladrecept. Varje gång jag gör dessa chokladtryfflar till jul minns jag jularna i Montparnasse. Hur skyltfönstren längs med boulevarderna fylldes av tårtor som ser ut som vedträn och choklad som liknar svart tryffel direkt från skogen.
Här är mitt franska recept:

200 gram minst 50 procentig choklad i kaka
2 msk smör
2 msk starkt kaffe
1 1/2 dl siktat florsocker
1 msk creme fraiche
smaksättning: cognac, armaniac, calvados, whisky eller vad du har, efter behag.

Smält choklad och smör i vattenbad utan att röra. Rör i florsockret. Tillsätt kaffe, creme fraiche och smaksättning. Låt stå kallt till smeten har stelnat. Rulla bollar och sätt i en tandpetare.
Låt stå kallt i en natt.

Dag 2
100 gram minst 50 procentig choklad
1 dl kakaopulver

Smält chokladen. Pensla kulorna. Lägg alla chokladkulorna i en burk med kakao. Skaka burken. Sätt på ett lock och förvara tryffeln i kakaon kallt.

Detta recept fick jag av Martine D julen 1978 när vi hade promenerat från gare Montparnasse till St Germain. Då hade vi gång på gång konstaterat att våra små resurser inte räckte till att köpa fler än en tryffel från de fina butikerna.

Om tillgång och efterfrågan

I DN idag kan du läsa om den ojämna tillgången på vård i Sverige. Där tar man upp att i och med att det finns många läkare i Stockholm så går människor i Stockholm mest till läkare av alla i landet. Det nya vårdvalet med kvantitet, antalet läkarbesök, som mått för att mottagningarna ska få betalt, har lett till att kostnaden för läkarbesök ökat med nästan 500 miljoner kronor. Och tant Lisa med tre sjukdomar, hjärtsvikt, diabetes och urkalkning får komma tre gånger till doktorn innan hon får hjälp. En gång för varje diagnos. Ekonomiskt fördelaktigt för läkarna på de privata vårdcentralerna. De får tre gånger pengarna och tant Lisa får åka tre gånger till doktorn. Dyrt för henne med vanlig kvinnopension, kanske trevligt att prata med doktorn, men inte klokt. Vården konsumeras - efter tillgång- inte behov.
Filippa Reinfeldts stora omläggning av vården, är bra på så sätt, att alla i Stockholm kan få träffa en läkare. Men hon har gjort ett system som läcker pengar. Ett system som inte ser till vad som är bäst för patienterna. (Det är inga kunder vi talar om). En läkare på akuten säger med en suck." Alla som inte har varit hos läkaren är friska- de som har undersökts får en diagnos. Det är som en brunn. Vi kan aldrig fylla behoven av sjukvård." Fylla behoven kan vi aldrig, men vi kan tala om vilka behov som ska fyllas. Ett grått vardagsevangelium skrivet i mörkret en lördagsmorgon.

Kläder och smycken och glögg

(högst upp Brita Weglin, tv Eva med nya kläder och Inger Thurfjell, th en topp i råsiden och den vintervita räven.)
Fredagsmys med Brita Weglin och Inger Thurfjell. De har gjort kläder i ylle, siden, linne och smycken som de visade. Mötte min arbetskamrat Ruth som slutade för länge sen. Och Britas döda vinterräv inköpt på mystisk loppmarknad i Torneå.

Om att dricka färg

När solen inte vill stiga över skogen är det bara att njuta av alla olika färger som uppstår. Den överfixade bilden visar vilka färger som dominerar i väster vid etttiden på dagen. Det är som om vi dricker färg med ögonen. Den svarta skogen, den flammande himlen, den blå snön finns i väster, det ljusrosa babyblå och gnistrande i söder. Det blå när solen sakta glider ner bakom den nattsvarta skogen.

Jag hittade en lapp till bland mina okastade pappersbitar. Det är min sjuåriga dotter som skriver sin första dikt.

Våren har en blomma
Det är en maskros
Jag plockade upp den.
den luktade
gult och gott.
Den luktade vår.


Min fortsättning skulle vara:

December har ett ljus,
det ger oss hopp.
Jag ser det,
njuter av det.
Rosa, orange, blått.
Det är vinter

Influensalarm

Gå in och titta på Play Rapport om ni vill se ett inslag som inte borde gjorts. Det är Katja Elliot som rapporterar om ett nytt ROTO-virus, som eventuellt kommer att resultera i vinterkräksjuka någon gång nästa år. När inslaget börjar blir vi alla övertygade om att detta hemska virus redan drabbat många. När det är slut finns ingen substans kvar och jag undrar varför detta inslag sändes. Skäms ansvarig utgivare, skäms nyhetsredaktör. Vi behöver inte skrämmas med fler virus. Dessutom ett som vi inte vet om det kommer. Det räcker nu. Ni som vill skrämmas satsa på fiktion-låt nyheterna vara. Och du smittskyddsläkare som ställde upp och lekte med. Jag hoppas att du inte får fler forskningsanslag.

Om en parambol

Lycka är att slänga för att få livsrum-för att citera Charlie Brown. Kommer ni ihåg alla de där små kvadratiska böckerna som fanns på 70-talet fyllda av Snobben och hans vänner?
Jag hade ett intensivt förhållande till de visdomsord som de strödde omkring sig. Men böckerna har jag inte kvar. De var uruselt gjorda. Alla sidor lossnade och tills slut var det inte många kvar. De hamnade i soporna.
Att slänga eller inte slänga det är frågan. En fråga som jag hämtat från http://evaswedenmark.blogspot.com/.
Jag har inga gener för att slänga. Varje gång jag kommer hem till ett prydligt hem utan saker, ryser jag av beundran. Jag föreställer mig mitt liv i en miljö med rena ytor och ordning överallt. Berättar för mina döttrar och de säger direkt. "Det tar bara sex timmar, mamma, sen har du börjat göra allt mysigt."
När de var i yngre tonåren beundrade de kompisars hem som ser ut som uppslag i Sköna Hem. Nu säger de till min egen förvåning att det känns inte som om det prydliga är hemma.
Jag har inte gett upp. Men tagit en paus i mitt ordnande av de lager med saker som lyckats hamna här efter alla år vid älvens strand.
Det finns så många känslor i varje liten pappersbit. Hittade min äldsta dotters önskemål inför julen 1994 då hon var 7 år.
Snela mamma o pappa kan vi nte söpa en parambol så at vi kan se mnga program. På baksidan har hon skrivit ett recept: Saft, Fata, Kivi, Vatn, blir mit aplsinbåll. Kanske något att prova som en frisk drink utan alkohol i mellandagarna.
Nej, det är inte lätt att slänga minnen av det liv som var. Jag som tyckte att det var ganska fjantigt när andra pratade om vilka minnen de har från sina barns uppväxt har svårt att släppa. En lapp kan jag väl få spara?

Elins inlägg

Gå in på Evas Blogg och läs Elins inlägg. Än en gång får polisen uppdrag att begränsa vanliga människors rättigheter. Adressen är: http://bakomberget.blogspot.com/

Hausse på elbörsen

Hela Europa fryser. Kärnkraftverken står stilla.
I Frankrike räknar staten förtvivlat. Var tog kilowatttimmarna vägen?
Vi som lever vid älven, (den som producerar mest vattenkraft i landet), får läsa i tidningen att en kilowatttimme idag kostar 2 kronor och 33 öre. Ute står kylan som en imaginär vägg. Tur att vår tids predikanter, meteorologerna, predikar om moln och sakta uppvärmning av luften.
Det är ilande vackert, det är knastrande torrt, det är nypande kallt, det är vinter vid älvens strand.
(Gläds ni som bor i lägenheter, eller har fast elpris.)

Sex dagar i frysen

Frystorkad bomullshanduk senast använd till att torka disk. Varje fiber är fri från föroreningar efter nedfrysning. Frågor finns om framtiden. Idag minus 22,1.

Pansarhårt

Handduken är pansarhård och rubbas icke ur läge. Jag undrar om det är som med grenar, i urkylan, att fibrerna i tyget brister om jag slåss mot isen och bryter loss den. Kanske 20 minusgrader är gränsen för vad en diskhandduk kan tåla.

Nedfryst på femte dagen

Kylan tilltar

Rakt i öster finns sjukhuset i älvens land. Solen speglar sig i glasgaveln. Temperaturen blir allt lägre. Det är ilande vackert och isande kallt. Idag når inga strålar fram till älvens strand.

Iskall väckning

Jag andas och kylan; fyller mig, rullar över mig, tar tag i mig och stoppar mig. Termometern visar på minus 20. Det känns som minus 35.

Vilsamt

Allt är gömt i snö och natt.
Tyst och tussigt.
Strålar från
lyktor
Värme från
eld
Tio minusgrader
knastrande steg
Vilar väntar
väljer

Deckare II

Läs den underhållande och inte lite oroliga analysen av svenska nya deckare från Aftonbladet. Carl-Mikael Edenborg har sin syn på hur deckarna påverkar vår samtid.


Får inte till en fungerande länk. Gå in på aftonbladet och läs ändå.

Installation dag fyra

Vantar,

vadar, varligt, vingligt, vitt, vadd, vinterljus, vilsamt, vackert, vinterlandskap, vinterny.

En debutant

Ligger i min säng och läser en debutant. Jag har aldrig provat öppna den förut. När jag bläddrar och läser känner jag igen allt från första sidan.
Ut kliver en liten engelsk by. På herrgården pågår maktförtryck. En inbjudan bevaras med ja. In på scenen kliver kapen Hastings. En av grannarna är en pensionerad belgisk polis.
Allt rullar igång för första gången i "En dos stryknin". Språket och persongalleriet och miljön ger mig en känsla av att Mrs Agatha Christie byggde en egen värld som hon sen använde gång på gång. Jag gillar hennes hantverk ändå. Inte för att en deckare med Hercule Poirot är en litterär pärla, utan för att den inte är det. Det är vilsamt och fullständingt avkopplande att möta ett giftmord 90 år senare.

Dagens avsked

På bara några få minuter blir dagen blå. Ljuset springer mot morgondagen och finns där bakom natten. Imorgon återkommer ljusstrimman i öster och vi får ta farväl av morgonens stjärnor.

På den tredje dagen

Florsockersnö,
ordförklaring;
små vita fjun som
vilar

Vinterfest

Torr snö och nio minusgrader. Ljuset som smyger fram över den mörkblå himlen. I öster slocknar morgonstjärnan, samtidigt släcks gatlycktorna.
Det är åtta dagar kvar till det vänder.
Vintersolståndet det firar vi. Det är en tradition som blir allt starkare.
Visserligen är den 22:a en dag som alltid har varit viktig i min uppväxt. Då firade vi en kusin och min moster som fyller år.
Här i norrskenets land har dagen en annan innebörd. Det är både mörkrets och ljusets dag. Den da'n är det ljust i tre timmar, om det är klart. Vi tänder massor med ljus och marschaller. Pysslar och kokar julgott. Lyssnar på julsånger och sjunger med.
Mörkret är förutsättningen för att alla vackra levande lågor ska lysa starkt.
Jag har lyckats uppmana mina allra mest positiva tankar trots vintermörker, is och kyla. Det är roligt att tänka tvärtom. Helt plötsligt märker jag att tankens kraft är stor. Det vintergrå förmiddagsljuset ger nya färger som jag nästan aldrig har haft tid att se förut. Jag gläds åt violetta nyanser i den turkosa morgonsnön. Nästan som ängen var fylld med vinterblommor.

Luciaevangelium

Klockan ät snart nio och en enda ljusstrimma väcker mig. Idag är det Lucia och det har jag glömt. Det är tre år sedan vårt yngsta barn sjöng Luciasånger i skolan och sex år sedan hon sjöng i alla Luciatåg i byn. Strålande får istället Luciasolen vara.
(Bilderna visar hur ljuset har tilltagit under morgonens tidningsläsning.)
Jag borde avstått från tidningar och nyheter på radion. Jag har svårt att stå ut när vuxna journalister talar om hur olika politiker förväntas göra med utgångspunkt från teoretiska frågeställningar. Sjukförsäkringen som något abstrakt. Istället för att ställa politikerna till svars för att de inte rehabiliterar sjuka och låter folk få stöd och hjälp att bli friskare, under värdiga ekonomiska förhållanden, frågar de hur detta kommer att påverka makten inom regeringen!!!
Det är som om eliten på våra nyhetsredaktioner aldrig har mött en människa med behov av en sjukförsäkring, riksdagsledamöterna har ju slutat sjukskriva sig, höginkomsttagare "arbetar hemma", och de andra får väl skylla sig själva.
Nu har vi fått en försäkring som ger människor med enkla besvär skydd, men de med svåra kroniska sjukdomar kommer att bli samhällets nya ekonomiska underklass. De har betalat skatt och sjukförsäkringsavgifter, men regeringen anser att de är sjuka på fel sätt. Ni vet så där som Livets ord predikar. "Alla som Gud älskar blir friska och håller sig friska, sjukdom är ett tecken på synd." De som har obotliga sjukdomar med svåra besvär får skylla sig själva på något konstigt sätt. Fru Husmark Persson kan inte förstå att det finns sjukdomar som inte kan botas inom 180 dagar. Hon tycker att det är generöst att de sjuka får "bidrag" så länge.
Vi som bor här ute vid älvens strand granne med länets största sjukhus vet att sjukvården inte är jämlik.
Förutom att kön, utbildningsnivå, ålder, diagnos och social förmåga påverkar vad vi får för vård, vet vi att avstånd har stor betydelse.
Vi vet att antalet läkare är lägst per invånare i vårt län. Vi vet att antalet läkare är högst där regeringen lever, där riksdagen arbetar, där de stora nyhetsredaktionerna verkar. Vi undrar hur vi som bor i älvens län ska få möjlighet att träffa en läkare med rätt kompetens? Ja, hur ska vi få den vård som vi behöver? Det är dagens frågor enligt Evas evangelium.

Andra dagen

Nypudrad,
förstelnad,
förfrusen.

Tomt

När hon stängde dörren till lägenheten hörde hon hur balkongen föll ner. Nu har väggarna vissnat. Hon sväljer ner dammet. Gråten stockade sig och ville ta över hennes tankar, istället ler hon. Ett snett leende över hennes betongpudrade ansikte. Fest? Det blir fest.

Stranden är förgylld

Igår hörde jag en missnöjd amerikan definiera skillnaden mellan människor i Europa och USA.
Han sa mycket missbelåtet efter att ha arbetat med de norska oljefälten: Ni européer arbetar för att leva- vi amerikaner lever för att arbeta.
Han kunde inte förstå att de norska oljearbetarna kunde få rätt när de strejkade för bättre arbetsförhållanden och säkerhet.
Var lever vi bäst? Det är en fråga som dyker upp när jag hör hur olika vi tänker.
Jag tror att svaret är olika beroende på
vilken längtan vi har,
vad vi strävar efter,
hur vi ser på varandra.
Jag lever bäst där alla har lika värde. Där det finns tid för att uppleva en gyllene sol vid älvens strand de få minuter den syns.

Ofrivillig installation

Torkade disken igår.
Dörrklockan ringde
handduken hamnade
på sne
bortglömd
vädrad
och infryst
bakteriefri
vinterdoftande
men
omöjlig
att rubba.
Valet står mellan
kokande vatten
och tålamod.

Press plock

Nu har jag spanat efter vad som är högst upp på agendan utanför min lilla vrå.
I Frankrike är det Obamas tal i Oslo och att de kommer att införa straffskatt på bonusar liksom engelsmännen.
I England är det fortfarande parlamentsledamöternas räkningar till skattebetalarna. Allt från blomrabatter till tekokare har de krävt betalt för. Obamas tal lyfts fram med hjälp av CNN:s påstående att bara 19 procent av amerikanerna anser att Barak Obama är värd nobelpriset.
Kommentarerna till talet är försiktigt positiva.
I Stockholm ser bägge tidningarna exakt likadana ut. Och det har gjort nästan samma jobb om klänningarna på nobelfesten. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/klanningar-nobelfesten-2009-1.1011873, och http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/nobelpriset/svd-betygsatter-klannigar_3922859.svd)
De tycker dock inte samma. Maria Wetterstrand får beröm för sin second hand-klänning från det gamla modehuset Leja i DN men svenskan tycker att den inte duger. Mona Sahlin får beröm i svenskan för sin röda balklänning, men DN tycker att den är för stor. Eniga är bägge tidningarna om att både Silvia och Madeleine har valt fult och fel.
Jag gillade att Maria Wetterstrand hade hittat en second hand-klänning. Och Leja är ett modehus som förekommer i många gamla deckare av Maria Lang, Stig Trenter och Vic Sunessson. Det gjorde att jag blev mest imponerad av den klänningen efter Hertas.

Det är sju dagar sen

Nu sitter jag här ljustörstande och njuter. (Det är sju dagar sen det var kalla grader och det är ännu längre sen vi såg en sol.)
Idag får vi njuta av bägge.
Himlen blir vidare, luften ger liv,
ja, allt känns som om det är nytt.
Frasandet under fötterna.
Andedräktens dimma.
Frosten i vantens ludd.
Det grå som blir blått
Det bruna som blir violett
Det gula ljuset.
Apelsingult, saffransbröd, ringblommor, krasse,
snön
får en egen nyans.

Blåögd

Precis så här blåögd känner jag mig inför Barack Obamas retorik. Men han ger mig trots det ett hopp.

Är han vårt hopp?

Jag vill tro att hans ord betyder det han säger.

Kommunstyrelsens ordförande är moderat.

Enligt debatten i vår riksdag gagnar det hur skoleleverna presterar på de nationella proven. Finns det ett samband mellan vilket parti som har kommunalrådsposten och hur mycket eleverna får lära sig i skolan? Det viktigt att få veta. För då kan vi kanske lösa de problem i skolan som ständigt diskuteras. Jag tror att det viktigaste är att politikerna tycker att skolan är det viktigaste kommunen har ansvar för. Mer lärarledd undervisning, läroböcker, studiematerial, besök i verkligheten, praktik och stöd till de människor som behöver det...

Bondeprognos

Vill du veta hur vintern blir titta ut genom fönstret. Det säger min granne vid älven. Hon har slagit upp Anna i bondepraktikan och där står det att vädret blir likadant hela vintern,( om det slaskar på Annadagen). Jag kunde inte låta bli att försöka få fram hur vädret känns, med hjälp av kameran, när det är några plusgrader, blågrått, halkigt och vått. Det konstiga är att allt det vinterbleka blir vackert. Jag hoppas att Bondepraktikan har lite fel. Jag vill inte gå med broddar hela vintern. Där går gränsen för mig.

Åh, jag glömde

Idag är det 40 år sedan ett arbetslag i Svappavaara satte sig ner och började strejka. De var trötta in döden på att bli behandlade som boskap.
Deras strejk var början på en ny tid på arbetsmarknaden.
Ur rädslan för de 5 000 arbetarna i gruvan som strejkade kom arbetsmiljölagen, lagen om anställningstrygghet, medbestämmandelagen och rätt till månadslön och tjänstepension för många LO-grupper.
Det ska vi fira tycker jag.

Mys

http://www.youtube.com/watch?v=vC0Y-CHIseg
Love without clothes med Martina Lundberg. Hon är en av de unga musiker som vi får lyssna på här uppe vid älvens strand. Vårt lokala skivbolag heter BDpop och de har många nya spännande artister.

Arbetslinjen???

Läs här om hur den moderatstyrda kommunen BODEN behandlar dem som blir sjuka och behöver hjälp.http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?ArticleId=5051312. Bakgrunden är att en ung mor får en stroke. Hon kommer till sjukvården som behandlar henne som om hon har blivit akut psykiskt sjuk.
Istället för akut behandling mot stroken läggs hon in på psykiatrisk avdelning utan medicinsk behandling.
Nu när den unga modern inte kan ta hand om sina barn efter felbehandlingen uppmanas hennes man att säga upp sig från sitt arbete och sälja allt de har för att sedan leva på socialbidrag. Mannen kör långtradare i Norge och är borta tio dagar per månad. Ett arbete som kan försörja familjen.
Kvinnan har aldrig hunnit få någon inkomst så hon har ingen rätt till sjukpenning.
Socialchefen i Boden säger till tidningen NSD att mannen borde tänka på sina barn i första hand och därför säga upp sig från jobbet.
Den unga familjen vill ha stöd och hjälp de tio dagar per månad när mannen inte är hemma.
(Dessutom har alliansregeringen infört regler när det gäller socialbidrag som inte skulle ge denna pappa rätt till stöd. Han kan ju inte arbeta, han måste ju ta hand om sin fru och barnen.)
Jag trodde inte mina ögon när jag slog upp tidningen i lördags och läste om den unga familjen. Har det gått så långt att människor som behöver samhällets stöd inte får det för att de har fel ålder? Hade den unga modern fyllt 65 hade hon fått allt stöd hon behöver av kommunen.
Denna kommun som är styrd av moderaternas stolthet kommunalrådet Olle Lindström. En kommun som partiet gärna visar upp som ett mönster.

Oviktigt

Min blogg är måttligt inflytelserik.Inflytande.se är bloggen som mäter att 46 procent av alla bloggar är mer inflytelserika än Granne med potatisodlaren. Jenny tipsade mig.

Ett smakprov

Här är en liten början på mitt bokprojekt. Jag har lagt undan texten i ett mörkt skrymsle i datorn. Men helt plötsligt fick jag lust att ta fram enliten del och visa er.

Stockholm lördag den 15 februari 1986

Kära barn!

Tänk att du är så långt borta och ändå är vi i Sverige bägge två. Igår när jag fick paketet med hjortronsylt, tunnbröd och den vackra halsduken kom jag på, att om sakerna kan flyga, så kan jag det också.

Alla var här och firade mig trots att jag bara fyllde 81 år. Jag fick till och med besök av Gullan. Hon är tio år yngre än mig, men hon klagar på allt. Jag försöker förstå hur hon tänker men det är svårt.

Jag får en stor klump i magen och minns hur det var när jag kom hem från telefonstationen den där eftermiddagen. Nu kommer jag inte ihåg vilken dag det var men jag vet att det var kallt ute. Mamma var på Röda Korset med alla sjuksköterskeuniformer som hon hade sytt. Gullan och Sven var hemma och väntade på mig. Jag känner fortfarande doften av ättika från strykbordet och hör hur Gullan ropar.

Hon skrek inte. Hon ropade på pappa.

Jag lyckades ta ut henne från kammaren och stränga dörren. Han hängde som en skugga i en krok i taket. Jag tittade inte. Jag bara tog ut lillgullan och stängde dörren. Det var 1920.

Varje gång som vi ses, Gullan och jag, hänger den där skuggan mellan oss. Jag känner skuld för att de två minsta var hemma utan någon vuxen. Gullan, hon bär på att hon inte förstod vad pappa skulle göra, när han hämtade repet och stolen.

Igår var det en ny handväska som pojkarna hade köpt till henne. Den var så dyr och så viktig att vi alla fick beundra den länge. Jag får tänka att det är tur att Gullan kan njuta av saker, jag får njuta av mina barn och barnbarn.

Tristan är ute i snön och rullar sig. Varje gång som han vill komma in så går han på baksidan och kattylar. Då hör jag honom. Du vet att fönstret alltid är öppet mot träden och berget. Jag har en ny fröautomat och varje morgon så sitter flera Domherrar i trädet och knaprar på solrosfröna. Jag tog vara på alla frön när vi var

2.

på landet i höstas. Det finns både till fåglarna och för att så

till våren.

Kommer du söderut till din födelsedag? Jag kan baka en Glömmingetårta om du vill ha kalas. En tårta räcker till 15. Vi kan väl vara hos mig. Jag bor ju mitt emellan alla.

Skriv snart och berätta. Många kramar Mormor.

Luleå måndag den 17 februari 1986

Kära mormor,

Vad bra att alla kom på din födelsedag. Sjalen ska du ha när du sitter vid teven. Det drar från dina gamla fönster så det är bra att ha varmt om axlarna. Jag kan inte åka ner nu. Jag måste hitta en egen lägenhet. Det är trångt och bökigt att bo hos min hyrestant.

Men du kan komma hit så snart jag har någonstans där jag kan ta emot dig. Men du vill nog inte vara här nu. Det är den fjärde veckan med -30 grader. Jag har en gammal päls och en jättesjal för att hålla värmen när jag går till jobbet. Det är bara mina ögon som inte är täckta. Tårarna fryser fast när vinden smiter in i sjalen.

Nu är vi två som hyr rum. En ung kille från Afganistan kom igår. Han ska börja på tekniska högskolan här. Han trodde att han inte behövde lära sig svenska, men nu är han i Luleå för att det fanns plats på vuxengymnasiets kurser. Han har inte sett sin familj på fem år. De skickade honom till Moskva för att få utbildning och nu kan han inte hitta dem. Han har några kusiner som bor i Europa.

Sorgligt att vara helt ensam. Lika sorgligt som när du berättar om den dag som din pappa tog livet av sig. Kan du berätta mer om hur det var på Blekingegatan när du växte upp? Det vore bra om du berättar, som var med.

Svep sjalen runt axlarna och pussa Tristan. Skriv ett långt brev till mig så känns du inte så långt borta. Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 20 februari 1986

Kära barn,

Jag hoppas att du inte blir sjuk av kylan. Jag har köpt angorasockor som jag skickar för sig. De är bra mot kalla fötter både inne och ute. Jag har varit hos doktorn. Hon säger att jag har nervspetsinflammation. Det är därför min handstil är ojämn. Jag ska äta fyra tabletter varje dag i en månad och sen ska de ta prover igen.

Jag ska berätta om min första dag i skolan. När du berättade om din granne från Afganistan hamnade jag i klassrummet i mina tankar.

Jag började skolan hösten 1912. Jag hade en ny klänning som mamma hade sytt av tygbitar som blev över när hon sydde sjuksköterskeuniformerna. Men jag hade inga riktiga skor. Vi var många som började skolan den hösten så vi fick vara i olika lokaler runt folkskolan. Vår lärarinna hette Helga Persson och hon samlade in oss på led varje morgon när vi lekte på skolgården. Vi gick efter henne några kvarter ner mot Götgatan innan vi fick gå in i en stor lokal över gården. Jag kunde aldrig komma försent. Det var min största skräck.

Varje morgon vaknade jag av att något av småbarnen grät. Jag gick upp och såg hur mamma satt och sydde vid trampmaskinen. Hon gav mig kaffe och en bulle. Sen sprang jag ner till skolgården. Klockan var ofta inte mer än kvart över sju när jag kom fram. Vi var många som kom tidigt. Alla bodde trångt och ingen ville vara sen.

Helga Persson var sträng och ganska rättvis. Hon visste vilka som hade det svårt för vi fick skolmat. Varje dag klockan elva gick de flesta hem och åt frukost, men vi var tio som fick följa till skolans matsal. Vi fick ett glas mjölk och två smörgåsar. På vintern fick vi varm choklad ibland. I matsalen frågade hon om våra familjer. Hon hade papper som visade vilka föräldrar som var

ogifta. Jag hade tur. Mamma och pappa gifte sig när jag var fyra år. Då var vi fem syskon.Vi märkte att Helga Persson var ointresserad av dem som inte hade det bra. Hon lyssnade inte när vi svarade på hennes frågor. Jag fick hjälp hemma av min äldsta bror, Petter, han lärde mig att läsa. När jag kom till skolan räckte jag upp handen och frågade om jag fick läsa en vers. Hon sa att jag inte kunde, men då ställde jag mig upp och läste av hela mitt hjärta. Din klara sol går åter upp... Jag kan inte höra den psalmen utan att känna mig stolt. Sen fick jag mer uppmärksamhet och när jag slutade i hennes klass fick jag fina betyg.

Nu vill du väl veta om Greta Garbo. Hon bodde två gårdar från oss. Jag kommer ihåg att hon gick i en annan klass. Jag slutade skolan 1917 på våren, men hon fortsatte i flera år. När jag var på bio för första gången så var hon med i en reklamfilm. Det var då jag såg att det var Greta från Blekingegatan.

Nu får du skriva och berätta om din födelsedag. Ta på dig sockorna och tänk på att jag tänker på dig. Mormor.

Luleå söndag den 23 februari 1986

Min fina Mormor nu kan jag aldrig frysa om fötterna mer. Tack! Jag bakade en Glömmingetårta och bjöd alla på jobbet. Sen var vi några som gick och åt middag på restaurang ”smutsiga duken”. Det är en enkel bar där man kan äta dagens middag. Jag har äntligen kunnat flytta in i en egen liten lägenhet. Det är en etta och jag har ett kök. Det tar bara en kvart att gå till jobbet. Jag har köpt billigt tyg på Åhléns och sytt gardiner. Fick låna en symaskin av en granne.

Jag flyttade in i förrgår. Jag har fått låna en soffa till köket och stolar till rummet. Det fanns två soffor, en säng och bord i både kök och rum.

I kväll ska jag gå på auktion. Jag ska ropa in porslin och bestick. Lite lakan och handdukar. Det fattas en radio och teve.

Men om jag tänker på dig och hur ni hade det har jag mer än nog. Lägenheten på 56 kvadratmeter – hur stor var er? 35 kvadratmeter?

Skriv och berätta! Kramar Elisabeth

Stockholm torsdag den 27 februari 1986

Mitt kära barnbarn!

Idag ringde Gullan. Hon hade varit på ” Gleisners Hårsalong”. Där mötte hon en kvinna som bodde nära oss efter första världskriget. Vi bodde i arbetarlängor där Södersjukhuset står i dag. Familjen flyttade dit på¨sommaren 1917 i en etta på hörnet. Ett stort rum, en alkov med vedspis och vattenkran, och en kammare. Dass på gården och ett hus med tvättstuga och badrum mellan alla längorna. All värme kom från ved.

Gullan talade om vårt RADHUS. Det låter något det. ”Jag växte upp i ett radhus på Söder med sjöutsikt”. Ja, ja det stämmer lite grann. Vi hade en täppa vid väggen åt söder och vi hade egen ytterdörr. Mamma och vi alla syskon fick bo där därför att pappa försvann.

Han gick ut genom dörren en sommardag och hördes aldrig av. Mamma var först arg men sen så var det som om hon kände till var han var. Hon sa aldrig något till oss. Vi flyttade ”ut på landet” och jag började mitt första jobb.

Klockan fem varje morgon gick jag till änkan Karlssons spisbrödsbageri. Jag skrapade plåtar. När klockan var tio hade jag ont i armarna och var så hungrig att jag kunde ätit upp allt brunt bränt som jag hade skrapat bort. Jag fick en ordentlig frukost och varje dag fick jag ta hem bröd till mina syskon. Mamma fortsatte sy till Röda korsets sjuksköterskeskola och Petter arbetade hos en bonde i Haninge.

Vi hade inte många ören och det var matbrist för kriget pågick fortfarande.

Då kom familjen Vigello. Fem personer som flydde från Sankt Petersburg. Brita Vigello, mamman, var kusin till mamma. Hon hade fått plats i Helsingfors när hon var nyutbildad kocka. Där träffade hon sin man skräddaren Vigello. De flyttade till Sankt Petersburg före sekelskiftet. Det gick bra för familjen och innan kriget hade de ett stort skrädderi med 100 anställda. Familjen hade flytt till Helsingfors och nu var de på väg till Berlin för att försöka bygga upp ett nytt skrädderi.

De kom vid advent. Mamma var glad för att de hade klarat sig undan striderna i Ryssland. Men var de skulle sova och vilken mat de skulle äta visste vi inte. Det blev aldrig några problem.

Skräddarn satte sig och sydde två kostymer i det finaste ylletyg. Sen gick han till ett varuhus och erbjöd dem flera kostymer. Han sydde på natten.

Mat kom från Petter. I och med att kostymerna betalades kontant kunde vi köpa mat utan kort. Tant Brita lagade till kålrötter och potatis med kryddor som hon hade lärt sig använda i Sankt Petersburg och vi kände oss aldrig hungriga. De bodde hos oss på madrasser på golvet fram till nästa jul. Då var tyglagret slut och de sista kostymerna syddes av ett stickigt billigt tyg från svartabörsen.

Jag fick ett nytt jobb och det berättar jag om i nästa brev.

Ha det bra och njut av att snön är vit, här är den smutsgrå. Kramar Mormor.

Luleå lördag den 1 mars 1986

Mormor! Tänk att vår statsminister är mördad! På Sveavägen utan att någon tog fast mördaren. Jag blev uppringd av några kompisar i natt. De hade varit på en fest och hört vad som hänt när de stod på T-centralen. Jag som varken har teve eller radio ringde till TT:s nyhetsnummer. Där sa de bara att han var skjuten och att han dog före midnatt. Jag ska träffa en tjej på jobbet. Vi får väl titta på teve där.

Skriver mer när jag förstår vad som hänt. Kram Elisabeth.

Stockholm tisdag den 4 mars 1986

Kära barn du ska inte bry dig om statsministern. De som borde brytt sig det, var inte på plats. Vad lever vi i för tid när landets ledare kan bli skjuten på gatan? Vi har aldrig haft det bättre och då skjuter man honom. Jag hoppas att de hittar mördaren snart.

Jag tror inte att det var en politisk motståndare som höll i pistolen jag tror att det var någon som hade privat agg till Palme.

Första gången jag såg Olof Palme så låg han i en vagn. Jag skulle leverera ett paket med kläder som mamma hade sytt. Familjen som skulle ha det bodde på Blasieholmen där Handelsbanken finns idag. Jag tog huvudingången och klättrade upp till andra våningen. Där stod en barnvagn med en bebis i. Jag knackade på dörren och en kvinna öppnade. Hon hötte med näven och drog in vagnen i hallen. Jag fick inte lämna mitt paket där. Det var bara att klättra ner och ta kökstrappen.

På den tiden fick jag dricks när jag kom med paket från mamma. I den här familjen tyckte man att deras avlagda leksaker var bra att ge som dricks. Jag for hem med leksakerna men mamma åkte tillbaka nästa dag med alla sakerna. Hon accepterade inte välgörenhet. Att vi inte fick välja, utan bara ta emot vad andra ville bli av med. När Palme blev känd 1968 berättade mamma att han bodde hos familjen med leksakerna.

Nu var det våren 1919. Mamma sydde och jag började på televerket. De sökte flickor som kunde hålla de enorma televäggarna dammfria. Varje vägg hade fem telefonister som kopplade samtal i de olika hålen. Vi gick med en speciell dammvippa och tog bort allt som kunde bryta samtalen. Jag var på Rikstelefonbolaget. Det fanns bredvid Slottsbacken i Gamla Stan. Vi arbetade i skift. Jag hade eftermiddag mellan elva och nitton och kväll mellan arton och midnatt.

En morgon bad mamma att jag skulle följa med henne till Drottninggatsbacken. Det var långt för oss som bodde på södra sidan av Söder. Hon hade ett kuvert i handen och ville att jag skulle gå in hos en urmakare och lämna brevet. Jag klev in och såg en ung kvinna stå vid disken. Jag lämnade brevet och sprang ut till mamma. Kvinnan kom efter och sa att det inte var hon som bestämde över Erik. Hon ville gärna att han flyttade hem igen.

Mamma frågade när barnet skulle komma. Då först såg jag att kvinnan hade en jättemage. Sen gick vi till Hötorget och tog en spårvagn. Mamma berättade aldrig hur hon kunde veta var kvinnan och pappa fanns. Bara några dagar senare kom han hem. Nu har jag förstått att han kanske flydde småbarnsgråten.

Min pappa tjänade aldrig några pengar som jag minns. Han bara fanns hemma på kvällarna och på dagarna var han försvunnen.

Alla vuxna var tysta om det som inte var rätt eller annorlunda. Jag trodde att alla pappor var som han. Men Petter kom hem från gården i Haninge och berättade om livet där. Då förstod jag att min pappa var ovanlig. Han talade gärna om utflykter till Skärgården och promenader på Djurgården men aldrig om oss i familjen. Han var frånvarande även om han hade kommit hem igen.

Nu var vi fyra som hade lön, mamma, Petter, Klas, och jag. Jag lämnade min lön varje fredag till mamma. Hon bad mig aldrig, det var bara naturligt att alla pengar skulle gå till hela familjen. Pojkarna lämnade sina pengar när det passade dem. Petter kom hem på söndagarna med grönsaker och mjölpåsar. Klas som sprang bud åt en speceriaffär kunde ta med sig trasiga förpackningar hem. Vi hade mat och mamma sparade pengar till min konfirmation.

Nu slutar jag. Ha det bra och kom snart ner till mig innan jag blir för gammal. Kramar Mormor.

En upplevelse x 3

Idag har jag upplevt tre olika konstnärsskap. Sara Edströms skupturer med så mycket inneboende kraft att jag blir alldeles rörd. Britta Marakatt-Labbas broderade berättelser om samernas liv. Varje stygn förmedlar en känsla. Varje tråd har en ton. Brita Weglins emaljer, grafik och bronsskulpturer som överfaller mig med sin kraft. De är tre fantastiska konstnärsskap som alla påverkar mig med sina olika uttryck. Gå in på http://www.kulturenshus.com/toppmeny/konst och titta.
Jag har dessutom lämnat emaljbroscher till muséet och konsthallen. En lyckad dag. Jo, jag såg den jurybedömda utställningen på SKÅDA. Fin.
En annan bra sak idag är att Eva på Evas värld har satt ord på hur det är att mötas på nätet och finna så många sympatiska själar.
Det är en rikedom. Tack alla ni som gör min vardag rikare.

Om tröst, rikedom och gratisbiljetter

Med och utan blixt. Tänk hur olika det blir. Halv nio på morgonen och det blå ljuset från öster sveper in mig i en tröstande filt. Det är så vackert att sennattens oro lyfter. Bakom busken sitter Celina och pratar med Sixten. Ni ser spåren i snön. Sixten är stor, rund, röd och blyg. Han vill gärna sitta på vårt balkongräcke och spana efter sork. Men Celina vill inte att han kommer in på vår tomt. Hon protesterar och då morrar han. Sen kliver Sixten sakta till diket. Där sitter han och spanar in under huset. Celina promenerar runt tomten med svansen på svaj. Här är det hon som bestämmer. Men den våta snön kryper in mellan tassarna och bägge två trippar hem mot värmen.
Jag känner mig rik. När jag klev in på vårt trevliga bibliotek i Gammelstad fanns sex eftertraktade böcker som jag lånade. Nu ska jag bestämma mig för om jag ska börja med Monica Fagerholms Glitterscenen. I övrigt fick jag med mig två böcker från sekwa, Delphine de Vigans , no och jag, och Léonora Mianos konturer av den dag som nalkas. Viktoria Myréns i en familj finns inga fiender från Ordfront, Aris Fiorentos Den siste greken och Stewe Claesons Än jublar fågelsången.
Biblioteket är antagligen mitt och mångas bästa möte med kultur. En rikedom. En möjlighet i vardagen, hur grå den än är, att bjudas upp till äventyr. Biljetten kostar ingenting.
(en parentes: såg ni hur många av boktitlarna som saknar versaler?)

Hoppas att klockan är fem i fem

Jag sitter här i mörkret och kan inte somna om. Klockan är fem i fem och jag oroar mig. Drömmer om konstiga somrar med snö i luften och blöta våta mörka vintrar med storm. Lyssnade för mycket på radioinslag om klimatmötet antar jag. Men min oro är på allvar.
I somras hade vi sol nästan varje dag. Men det var bara en vecka som var riktigt sommarvarm. De flesta andra somrar har det varit högsommar minst fyra veckor.
De senaste vintrarna har det varit ostadigt väder mer än någonsin. Och våren har trots de ovanligt milda vintrarna kommit sent.
Höstarna har däremot hållit sig varma en hel månad längre än på 80-talet. Jag är naturligtvis glad för att det är lättare att leva med färre minusgrader, men jag blir orolig. Kommer vi att får ett utslätat klimat. Ett klimat där vi har små förändringar över året och inga riktiga årstider?
Jag önskar att klockan är fem i fem och att vi har tid att göra något positivt. Tänk om klockan hunnit bli fem i tolv? Tänk om vi inte kan göra tillräckligt, snabbt nog? Jag hoppas att optimisterna har rätt. Att de förändringar vi märker, ligger inom de marginaler, som alltid har funnits. Att värmen på 1700-talet liknade den vi upplever nu. Då skulle vi inte ha påverkat mer än att vi kan lyckas vända trenden.

En vanlig grå måndag

Tre röda tulpaner i den tunga snön får pigga upp oss efter denna helt vanliga gråa dag. Plusgrader på gränsen till noll. Tur att jag inte dansade omkull. Roligt att jag kan göra snöbollar, men halt att trippa fram till bilen. En vanlig dag 2009, men en mycket ovanlig vinterdag 1989. Jag undrar om mötesdeltagarna i Köpenhamn märker att vi lever i en tid när vårt klimat är ovanligt grått, blött och blåsigt. Jag hoppas att de kan inse att det är viktigare att alla människor har en chans att överleva, än att politiker tar poänger. Låt denna dag vara en dag då ovanligt många politiker når en insikt om allas lika värde och allas lika rätt att leva. Då är detta en ovanlig grå dag.

Om mitt liv och mina böcker

Jag var bara tvungen att kopiera frågorna från Bokmania som Evas Värld hade på sin blogg. Är ni boktokar så svara ni också.


1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Ja, antingen vad jag ska läsa, vad jag har läst eller vad jag läser.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Livet utan böcker skulle jag inte klara. Tänk alla tvättmedelspaket som jag hade tvingats läsa på. Och hur bra litteratur är det.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Jag måste få läsa. Annars är det som om jag inte mår bra. Jag måste ha en liten hög med böcker som väntar. Annars känner jag mig fattig.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Läsning ger mig ro och en egen vrå där jag kan vila, läka och hela. När jag har ont hjälper böckernas värld mig att tänka bort smärtan. När jag är ensam, eller känner mig övergiven finns det alltid en bok som tröstar.

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Tiden finns inte för alla de böcker som jag drömmer om att läsa. Det finns för många vardagsmåsten för att hinna läsa allt.
6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Jag är som ett barn i bokslukaråldern. Vill aldrig släcka min lampa.
7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa?
Ja. Varför dammsuga och putsa fönster när det finns en god bok oläst.
8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Ja, jag fick gå ut när mina föräldrar tvingade mig och smyga in bakvägen när jag ville läsa på dagarna. Nu läser jag så mycket som jag vill.

Det är mina svar. Som ni märker är jag en obotlig litteraturromantiker. Läsandet är en del av mig. Det är mycket mer avkopplande att läsa en text än att titta på teve. Jag njuter av att det är tyst och så kryper jag upp med en bok. Då mår jag bra, mycket bra.

Morgon i december

Tystnad. Två adventsljus och vårt favoritpynt; den gjutna granen. Det är allt som behövs en trött andra advent. Gnuggar gruset ur ögonen och lyssnar på klockan som slår. Det är ogenomträngligt, mörkret utanför. Men två ljus och en doftande kopp te värmer och lyser inombords.