Tidiga morgontankar

I morse när jag vaknade till det mörka, torra, kalla rantade mina tankar iväg. Jag väntade på att alla skulle komma hem och att jag skulle kunna somna om. Trettondagsafton, den sista hemvändarkvällen detta jullov, då är det fest på stan.
När dörren öppnades och slog igen var det svårt att somna om. Luften är så torr att allt är statiskt elektriskt. Je suis mal dans ma peau, den skaver
Men så rantade mina tankar till en tidigt morgon den sjätte januari för 30 år sedan. Jag väntade på att Annika skulle återvända från Sollefteå.
När hon kom fram var klockan sju på morgonen och den bittra kylan försvunnit från Paris. Det var ilande kallt, men plusgrader, fuktigt och blåsigt.
Vi hamnade på hennes väskor i väntsalen på gare du Nord. Där just då tappade vi lusten för att vara äventyrliga svenskor på vift. Vi längtade bort från alla män som ropade kommentarer. Vi önskade oss en utekväll utan klistriga, slippriga blickar.
Men så kom våra vänner och hämtade oss.
De hade förberett en lunch med mat från Marocko. Kryddor så värmande att vi trots den råa luften började svettas. De oroade sig för att Annika skulle frysa i sitt pigrum i den kalla korridoren högst upp under taket på sjätte våningen. De fixade och trixade så att hon fick bo i en lägenhet, tillsammans med dem.
De hade vana vid att längta bort från vintern i Paris. De hade kommit från norra Portugal och Spanien för att ta sina examina. De var våra vänner som genom sin omtänksamhet gjorde att vi kände oss hemma igen. Vi kunde sitta i en varm atmosfär och känna att vi var bien dans nos peaus. Livet skavde inte längre.

En omväg

Idag var det så ljust som det kan bli en trettondagsafton vid älvens strand. Då tog jag en omväg från hamnen och havet, ner till Gäddvik och Gäddviksbron. Jag blev inspirerad av ett brev från Mälardalen. Där bor en vän med rötter på den södra sidan av älven.
Torbjörn Säfve, författaren, som bodde i Luleå på Malmudden kallade ofta de bägge äldre broarna över till den södra sidan för våra två Brooklynbroar. Nu bor han vid ett annat vatten.
Här kommer en VINTERSAGA
precis så känns det när man rullar fram genom det isande kalla snöfyllda landskapet. Kön till Stadspuben finns tyvärr inte mer. Nu köar vi till pubar med irländsk scenografi.

Jag har inte rätt - det finns många rätt

Det finns en sak som jag har lärt mig här i kylan. Det finns många rätt. Många olika sanningar som ändå är sanna. Idag läste jag om kristdemokraternas vårdnadsbidrag i DN. Det blev som många med mig trodde: de kvinnor som har minst att erbjuda arbetsmarknaden, stannar hemma med vårdnadsbidrag. Vilket innebär att deras barn stannar i familjens hem och kommer till skolan utan kunskaper i svenska.
Men man kan också se det som ett bidrag till fattiga barnfamiljer som får 3 000 kronor per barn och månad som de kan köpa livets nödvändigheter för.
Bidraget är utformat så att det inte delas ut till familjer där föräldrarna är arbetsökande med bidrag.
Men en mamma som är arbetslös med flera barn under sex år kan få en högre inkomst genom att ta hem barnen från förskolan, sluta söka jobb, och få vårdnadsbidrag.
Familjer där bägge föräldrarna arbetar har rätt till vårdnadsbidrag om deras barn inte går i en förskola. De kan anställa någon som tar hand om barnen istället. Och mycket riktigt är det flest familjer i invandrartäta områden, och i välbärgade områden som tar ut vårdnadsbidrag.
De är inte många som väljer vårdnadsbidraget i det stora hela. Kristdemokraterna stred för väldigt få familjer.

Musik till bilderna

Här
sjunger Mari Boine. Passar bra till Britta Marakatt Labbas bilder.
Sofia
Jannok sjunger här.

Britta Marakatt Labba

Vi fick följa med i samernas fyra världar. Möta mytologin. Drottningsolen, de tre gudinnorna och följa med in i kåtan. Höra om livet på 50 och 60-talet i samebyn. Hur Britta tillsammans med sina nio syskon flyttade mellan fjällvärlden och skogsdalen. Britta som är född 1951 är den sista babyn som är född under höstflytten i sin by. Varje textilt verk flyttar oss in i Britta Marakatt Labbas värld av sagor, verklighet och myt. Får ni chansen åk till universitetet i Tromsö och möt 24 meter samiskt liv. Varje tråd, varje stygn, varje bild vibrerar av liv.

På bilderna ser ni applikation och broderi. Bilden i mitten är ett broderat sikskinn.

Tips: blogga istället

Här är länken till Jane Birkin när hon sjunger Elise. Varje gång jag går runt byn med min Ipod blir jag lätt om hjärtat när jag hör hennes innerlighet.
Det behövs när man får veta att unga konstnärer som söker jobb för att försörja sig inte kan ha egna hemsidor om de vill lyfta a-kassa. Hade de varit unga män som har två jobb till exempel en arbetslös metallare som har extraknäck som deltidsbrandman, hade de kunnat fortsätta med jobbet på Räddningstjänsten. Men nu när de söker jobb inom vården samtidigt som de arbetar med sin konst på kvällar och helger,( d v s när de inte springer som timvikarier inom vården), får de inte visa sina bilder på nätet.
De regler som slå undan fötterna för konstnärer är samma som gäller för egna företagare. Det är inte meningen att de som är arbetslösa ska kunna tjäna pengar på det som de har gjort i det egna företaget.Punkt. I och för sig är det inte troligt att någon kan försörja sig på att visa sina bilder på nätet, men i teorin finns det en chans.
Men blogga får alla göra...

Lager på lager

Väldoftande te med smak av apelsinblommor, bergamott och citron finns i koppen framför min dator.
Jag var ute och provade min nya halsduk. Tufft väder idag så det passade bra. Klädde mig i tjugo minuter. Två par långkalsonger, överdragsbyxor, linne, tröja, kofta och päls. Handlovsvärmare, fårskinnshandskar och storstövlar. Halsduk och mössa. Hämtade posten. Klev ner mot stranden men vinden bet i kinderna så jag vände mot söder. Gick till skolan men var helt stelfrusen och fick vända om. Tjugo minuter ute.
Ser det som en träning inför kvällens trip till stan. Britta Marakatt Labba ska berätta om sitt konstnärsskap och jag får skjuts med en granne.

Madmanshalsduk

När nian började sända Mad man i fredags då började jag sticka på min havsblå halsduk. Nu är den klar efter minst 12 avsnitt. Jag såg inte alla som sändes, men många, och förundrades över hur lätt det var att glida ur berättelsen. Den var så smooth att jag glömde bort vad som var på gång och tänkte på kläderna, hur de bodde, om det fanns strumpbyxor 1962, om svenskar bara slängde skräpet i naturen när de var på utflykt med bilen i början av 60-talet. Jag kunde inte fastna, kanske för att det fanns så lite att haka fast i.
Det känns tomt efter dessa tre da´r med stickningen framför tv:n, inte för att serien är dålig, men den är inte generös. Tur att det blev en halsduk i blått och en början på en lindblomsgrön.

Det är en minut från natt. Klockan är snart kvart i tre. Hann inte ut mer än några meter innan dagen tog slut.
Fastnade med silkesmohairmolnet i soffan. Började tänka på vad vi är och hur vi verkar vara. Mad men på kanal 9 får mig att tänka på hur det skulle vara att leva ett liv i flera lager. Ett lager som är offentligt, ett som är öppet för vänner och ett som innehåller allt. Då kommer jag på det. Idéen finns redan och heter Facebook.
För något år sedan rök jag ihop med en person- hon hävdade att vi alla har flera liv. Att i och med att vi lever i parallella liv kan hon som person drämma till med den ena handen för att skada samtidigt som hon smeker med den andra. Jag hävdade att jag bara har ett liv-vilket innebär att om jag tar avstånd från någon så gör jag det oavsett.
Jane Morén för en diskussion om detta på sin blogg.
Jag är säker på att vi alla mår bättre av att vi menar vad vi säger och gör. Det känns som om ett liv är lättare att leva än flera.

Je suis enfermé par la neige. Insnöad helt enkelt.

När morgonen kom låg snön blåkall överallt. När ljuset visade sig fylldes landskapet av fladdrande snöflingor och ännu mer kyla. Nu är det inte frågan om julsnö, eller vykortsvackert utan om snöhinder. Den lätta torra snön lägger sig tung över de otränade axlarna. Tur att vi känner en man med traktor och plog.

Bränsle för maskin och själ

Tur att det finns, bränsle till sågen, nu när all skog tas ner av skotare.

Jag smög iväg och följde solen mot väster. Disken och tvätten fick vänta till solen hade gått ner. Det var tur att jag valde frisk luft och lite ljus. Nu känns det som om det har varit en dag.

En dag för att starta motorsågen?

Ibland är mycket, för mycket

Skotta sig fram efter ännu än natt med snöfall är för mycket.
Skotta sig fram mellan disken och disken är mycket av mycket.
Snön får ligga stilla, disken bada i hon.
Vattnet forsa i karet.
Bubblorna dansa och skummet yra.
Mycket för mycket
är ibland lagom.

Flingorna och jag

Strauss valser gör mig lätt. Graciös. Förflyttar mig till drömmen om den eviga ballerinan. Får mig att glömma all snö som fallit sen det förra året, sen igår. När jag lyfter blicken över strandskogen ser jag de apelsingula strålarna som bryter igenom snövalsen. Det finns hopp om ljus, det finns hopp om ett nytt år. Inget gammalt som tynger. Men Celina trampar på i samma spår. Hon doppar sina tassar i snön och kliver värdigt mot trädgårdsbordet. Jag hann bara få med spåren.

Nyårsvin

Här är vi högst upp på "Rocca di Monte Massi". Dit vill jag återvända. Därför öppnade vi en flaska rött från den lilla byn. Det smakade sammet och kryddigt. Passade perfekt till min dotters hemgjorda Bearnaise. Vinet finns på systemet och heter Le Focaie från Maremma i Toscana. Maremma som fram till 1960-talet var ett av Italiens allra fattigaste områden. Bara saltängar och klippor. Nu blomstrar regionen, åkrar och ängar skyddas av översvämmningskanaler och de små byarna högt uppe på klipporna har blivit turistmagneter.
Medelhavet är ovanligt rent här. Italiens renaste stränder lockar turisanläggningarna med. Maten, den karga naturen och vardagligheten lockar mig att återvända. Mitt i midvinterns snöstorm känner jag hur min kropp flyter fram i det salta ljumma vattnet. Det är lycka.

Nyårsafton vid älven

Gott nytt år och tack för en härlig höst. Nu väntar löjrommen, gravlaxen, oxfilén från Kalix och en typisk 70-tals efterrätt. Ananas med choklad. Om vi inte spricker ses vi nästa år.

Musik för nostalgiker

Två timmar nostalgi http://svtplay.se/t/123774/rock_and_roll_hall_of_fame. Jag dansade och njöt.

Essen -kulturstad

När jag växte upp var Essen en drömstad. Där bodde Tuttie, min farmors barnflicka. Helga/Tuttie var en ung tysk tjej som fick flytta till mina farföräldrar på 1920-talet från Estland. Hennes föräldrars gård i Estland blev förstatligad på 1920-talet när landet blev fritt från Ryssland/Sovjet. Hon kom till Sverige för att bo och studera. Samtidigt så tog hon hand om min farbror som var spädbarn.
När hon var klar med sina studier flyttade hon till Tyskland och gifte sig. Hon bodde med sin man i Ruhrområdet resten av livet. Men varje år kom hon på besök och då berättade hon om livet i sitt Tyskland.
Jag fick sitta med de vuxna och lyssna på hur hon odlade jordgubbar under plast för att undvika att de blev svarta av kolröken. Hon berättade tyska sagor-bröderna Grimm... och hon berättade om livet hos mina farföräldrar.
På nätterna vandrade hon ute för "att jaga bort sina minnen från kriget". Vi barn skulle förstå att det hade varit svårt i Tyskland för henne. Vilket bland annat berodde på att hennes man hade fått leva som dräng i en annan del av Tyskland för att klara sig från koncentrationslägren. Jag vet inte varför han var jagad, men det räckte med en farmor/mormor som var judinna för att man skulle sättas där.
Tuttie hade två barn som var födda före krigsutbrottet. Hon kunde inte ta sig till Sverige. Min farmor försökte få tillstånd att ta hit henne men det gick inte. Hon fick klara av att arbeta och ta hand om sina barn mitt i det brinnande kriget.
Efter kriget kom de allihop för att vara på Öland hos mina farföräldrar. De stannande i några månader.
Alla som ville kunde komma till Essen och bo och studera. Några av mina kusiner åkte dit för att lära sig tyska. Min farbror, som Tuttie tagit hand om, for dit för att ta hand om henne. Berättelserna om hur duktiga alla var i Essen och hur bra Tuttie hade det kom fram vid släktmiddagar.
På somrarna kom hon, med kakor från Tyskland, med hemska sagor och berättelser som ingen annan bar på. Och på nätterna sov Tuttie allt sämre.
Varje år i slutet av november kom en adventskalender fylld med choklad. Hon skrev då ett långt julbrev. Ett brev som vi svarade på med andakt. Alla framsteg i skolan skulle finnas med, hur vi hade växt, lärt oss spela instrument och hur det var i scouterna.
I mitt huvud var hon en svartögd vithårig dam som satt i sin gungstol i den fina staden Essen och stoppade i sig stora röda jordgubbar. En dam som utstrålade respekt. En dam som vi alla neg inför.
Åren gick och Tutties barn blev vuxna och köpte sommarstuga på Öland. Tuttie stannade allt längre eftersom att hennes man dött. Men för varje sommar som gick var nätterna allt svårare. Tills slut när hon var i 70-årsåldern kunde hon knappt gå in i sovrummet. Hemma i Essen sov hon sittande i en fåtölj berättade mina kusiner som varit på besök. Trots alla dessa mardrömmar och de svåra åren, både som ung och under kriget, levde hon till hon hade fyllt 90 år. Då fick vi ett brev från Essen, ett brev i frakturstil med ett avsked som Tuttie skrivit till alla sina "svenska barn".
Jag har aldrig klivit av tåget i Essen. Jag har aldrig vågat. Tänk om min drömstad med alla Tutties sagofigurer inte finns. Tänk om Essen är en stad som är lik alla andra. Nästa år är i alla fall Tutties stad Europas kulturhuvudstad.

Om att vara intressant och inte fin

( Ni som tittat på mina bilder vet vid det här laget att denna bild är en eftermiddagsbild från igår. Tagen nå'n kvart före den i gårdagens inlägg.)











Jag tar bort hänvisningen till bloggen då innehavaren inte vill vara offentlig. Mitt inlägg utgår från stark kritik mot Bodil Malmstens sätt att beskriva sitt "fiktiva" liv i Frankrike.
Det handlar om hur man borde uppföra sig som gäst i Frankrike, och inte om Bodil Malmstens författarskap. De som skriver har blandat ihop hennes liv med hennes diktande. De flesta inläggen tar upp det som mammor präglade in i små flickor som växte upp under det förra seklet. Det är varken fint eller artigt att ta upp det som är dåligt, det som inte fungerar, det som retar dig.
Vill du vara en fin flicka så säger du bara snälla saker. Det här är en av de saker som gör mig vansinnig. Tänk er var världen hade varit om alla kvinnor förblivit fina flickor som valt bort allt jobbigt, fult och tråkigt. Bodil M är så oförsynt att hon retar upp sig, blir arg och gnäller. Då är hon per definition varken rar eller trevlig längre. Och då blir hennes verk, böckerna dåliga, enligt denna logik.
Jag blir alldeles matt när jag läser om hur dessa kvinnor slår ifrån sig Bodils M:s ifrågasättande av livet i Frankrike som oartigt. Som ett tecken på att hon inte är tillräckligt bildad och som ett symptom på att hon inte vet hur man uppför sig.
Jag vill bara ropa, skrika, sjunga, viska och skriva långa litanior: Ta er i akt! Inget författarskap eller kvinnoliv finns där det bor en fin flicka.
Enligt mitt evangelium finns det inga fina flickor. Vi andra vi gnäller, skrattar och skäller när det är läge för det. Med detta inte sagt att jag tycker att allt Bodil M skriver är bra. Men det är inte dåligt för att hon gnäller.
Nu är det jag som gnäller.

Boden har en egen charm

Klev ut och tog in himlen. Klockan är snart kvart över två och solen tar farväl i en färgexplosion i sydväst. Vi tog bilen längs med älven för att njuta av de sista strålarna innan det blev mörkt.
I Boden var vi i Lennarts och Monas härliga affär fylld med gamla saker. Allt från det finaste fina till gamla veckotidningar. Hela världen är min favorit.
Vandrade förbi de gamla trähus som finns kvar och hamnade helt plötsligt i ett nytt köpcentrum. Där fanns inte bara butiker, utan vi såg ett kulturkafé, och biblioteket är en del.
Rullade hem i mörkret och kikade på den nästan fulla månen i öster. Idag har luften varit fylld av små iskristaller och jag gissar att ränderna på himlen har ett samband med dem. Nu värmer jag fötterna vid kaminen och börjar sticka i mitt härliga silkesmohairgarn från England. Satsar på att koncentrera mig.

Physalisplockardag

Idag är det minus 20 0ch klart. Snön har äntligen slutat falla. Cykeln den är kvarglömd i år igen. Igår önskade jag mig ljus. Idag har vi kritvit snö, sol, ljusbå himmel och krispig luft. Vinterdröm. Plockar physalis från busken vid altandörrarna i köket. Det är mogna goda små bär i det prasslande skalet. En c-vitaminkick. Bärplockning den 29:e december. Idag är det en bra dag, en härlig dag och en dag att ta vara på.

Yr och snöyr

Jag är yr. Och ute yr snön. Det tar aldrig slut. Kan ni se min ofrivilliga installation under all snö.
Och det är halt med snöflingorna som glider över den packade snön på gatorna. I dag stod vi och tittade på bilarna som försökte ta sig upp för Magasinsgatan. Tre stackars bilar i bredd som bara spann och två som kom från andra hållet och fick stå på bromsarna för att inte frontalkrocka. Hade gärna tagit en bild. Men jag glömde kameran hemma.
Yr i huvudet är jag av min nya behandling. Tröttsamt.
Ska snurra runt och lägga mig ner och vänta på morgondagen. Hoppas på snöstopp och stillastående omgivning. Lite ljus kanske.

Om att bryta upp

Jag läser om hur Eva på Evas värld har brutit upp ur sitt gamla liv och skapat sig ett nytt under det senaste decenniet. Det är mod. Hennes berättelse fick mig att minnas ett möte på tåget mellan Madrid och Stockholm.
Jag klev på för att åka hem efter en sen semester i november. Hela resan skulle ta minst 40 timmar. I kupén satt en blond kvinna med en svensk bok i handen. Vi häsade glatt. Så där som man gör när man träffar en landsman på ett tåg många hundra mil från Sverige.
Efter ett tag letar mitt ressällskap efter sitt pass och sina biljetter. Hon säger:
"Jag har aldrig rest själv förut. Jag har aldrig haft hand om mitt pass och mina biljetter."
I mina öron lät det otroligt. Jag var 24 år och reste jämt. Både ensam och med mina vänner. Jag frågar henne varför och då börjar hon berätta:
" Jag gifte mig när jag var 18, fick fyra barn innan jag hunnit bli 26. Jag har tagit hand om vår familj och min man har jobbat. Vi har bytt land vart tredje år ungefär. Nu har vi bott i Madrid i fyra år och vi ska byta land igen efter jul.
Jag är på väg till Sverige för att titta på ett hus som vi funderar på att köpa. Där ska vi bo när min man har slutat arbeta. Hela mitt liv har jag följt med och servat familjen. Det har aldrig varit tal om att jag skulle kunna resa eller göra något för mig själv."
I mina öron lät det nästan som om hon levt i en bur.
"Jag hade inga ambitioner när jag hade gått ut flickskolan. Jag började på en handelsskola men när jag mötte min man slutade jag gå dit. Min man är 10 år äldre och var redan på väg till sin första utlandsstationering. Vi gifte oss efter bara några månader. Sen reste vi ut. Jag väntade vårt första barn nästan direkt. Mådde dåligt och fick lov att stanna hemma i lägenheten ända till jag var i sjätte månaden. Då for vi hem till mamma, han återvände till jobbet och jag födde i Sverige. Vi bodde i London. Och det fanns en del grannar som jag lärde känna i parken. När Lars var ett år var jag höggravid igen. Min man körde oss i bilen till mamma så att jag fick föda i Sverige igen. Jan föddes i juni. Ett och ett halvt år senare föddes Per. Då hade vi flyttat till Columbia. Eftersom att det var så dyrt för företaget att låta oss resa hem till Sverige fick vi slå ihop två års ledigheter och då passade jag på att få min fina flicka Louise."
"Från Sydamerika gick resan till Hongkong. Sen bodde vi i Tokyo, Singapore och senast i Madrid. Barnen har gått på internatskolor från det de har fyllt 13. I höstas flyttade Louise till Sigtuna. Det är tomt hemma i Madrid när alla barnen är på skolor. Jag är bara 38 år och kan inte tänka mig att vara hemma och putsa fönster resten av livet."
Nu hade vi rullat genom Spanien i den mörka natten. Slumrat en del på de korta britsarna och sett hur solen gått upp strax innan vi kom fram till Hendaye. Där ledde jag henne till ett fik på stationen och så hoppade vi på tåget till Paris.
"Nackdelen med att flytta runt är att jag inte har några vänner, bara bekanta och affärsrelationer. Det blir så när ytan är viktig för min mans jobb. Jag har träffat massor med trevliga glada människor och haft kul. Men jag har inte mött människor som man skapar relationer med. Du vet kompisar som man ringer till när man är ledsen. Jag har haft min mamma och min syster. Min man har inte velat att jag skulle resa till Sverige när han jobbade så pojkarna har varit hos mormor när de haft korta lov. Nu ska jag träffa Louise på hennes höstlov. Sen stannar jag till jullovet börjar och då åker vi till Madrid tillsammans."
Jag frågade henne vad hon gör när hon är ensam om dagarna i Madrid. Då berättar hon att hennes man har gjort ett schema över vad som ska göras varje dag i hemmet. Hon har några timmar i veckan när hon möter andra kvinnor som lever på samma sätt. I svenska kyrkan och i en internationell klubb. Men i det stora hela håller hon hemmet perfekt. Handlar på de olika matmarknaderna och serverar middag klockan åtta varje kväll.
"Jag har aldrig tänkt efter. Jag har bara låtit livet ske. Men jag är säker på en sak och det är att mina barn aldrig ska bli skilsmässobarn. Det skulle de aldrig klara av även om det bara är Louise som är ett barn idag."
Jag som levt i ett inferno och önskat att mina föräldrar skulle skilja sig sen jag var tio år förstår henne inte. Så jag frågar varför.
"Tänkt vad handikappande det skulle vara för deras karriärer om de har en bakgrund med skilsmässa och föräldrar som inte bor på samma ställe."
Men samtidigt börjar hon vänja sig vid att stå på egna ben under resan. I Paris tar vi en taxi mellan stationerna och åker förbi alla platser som man ska se i Paris. Vi har tyvärr bara några timmar mellan tågen så vi får nöja oss med det. På gare du Nord är det hon som köper tidningar. Och letar rätt på avgångsspåret. I likadant när vi är på färjan mellan Puttgarten och Rödby. Det är hon som fixar smörrebröd och kaffe. När vi kommer till Köpenhamn är hon helt en annan person. Hon tar tag i att vi missat det första tåget till Sverige och lyckas byta våra platsbiljetter mot nya. Och hon är stolt.
Jag vet inte vad som hände i hennes liv. Men jag tänker på henne ibland och på att hon var så rädd för att skilja sig och börja ett nytt liv.

Vad kommer ni ihåg?

Nu börjar alla tidningar och radioprogram att summera året, och decenniet som passerat. Jag undrar vad det är som blir vårt gemensamma minne. Det är så många saker som jag minns som inte är viktiga.
Det viktigaste i mitt liv var konstskolan. Tre år fyllda av så mycket bra, dåligt, spännande, tråkigt, tungt, lätt, svårt, enkelt...
Mitt liv förändrades under dessa tio år.
Det som är konstigt är att alla stora händelser ute i världen som vi hört om till leda känns oviktiga när jag tänker tillbaka.
Det har hänt så mycket annat, som finns närmare, som påverkat mina nära och kära, mina vänner och livet för min släkt.
Jag har förlorat en oskuld. Jag trodde intensivt på att om alla gjorde sitt bästa så skulle allt bli enklare och bättre. Nu tar jag ett steg tillbaka och andas in djupt innan jag erbjuder mig att delta.
Idag andas vi lättare här vid älven. Temperaturen har stigit med fjorton grader.

Det är så kallt att värmeljusen fryser

Det är bara stearinet närmast veken som smälter och brinner upp. Resten förblir hårt och vitt. Värmeljusen brinner i en timme istället för i fem. Sätter ljusen i vita påsar. Jag gillar illusionen av att påsarna är självlysande. Men det hjälper inte mot kylan. Minus 25 i mörkret på annandagsmorgonen.
Gläds åt flanellpyjamas, ljuvligt franskt te med smak av kryddor och citrus när jag värmer fingrarna runt koppen. Vi har tagit fram en massa gamla deckare från en låda. Har läst en samling med noveller av Stig Trenter på natten. På dan har jag läst om No, en ung tjej som är uteliggare i Paris. Det är Delphine de Vigan som skrivit om henne. Och Sekwa har gett ut förståss.
Vi hade tänkt göra en utflykt ut i det vintervita blåskimrande landskapet med bilen. Åka till Finland och Haparanda. Inte nu när det är under 20. Vi får ta sparkarna och glida fram över kullarna mot skogen. Vägen ner till älven är täckt av lätt, fjäderlätt, snö som inte håller för sparkens medar. Skulle behöva snöskor. Vi får plumsa ner till iskanten.
Ett bra och effektivt sätt att få upp värmen på är att skotta och ta in mer ved. Jag börjar där.

Minus 21 klockan kvart i åtta

Jultraditioner är viktiga för många. Jag har burit på traditioner från min uppväxt som skiljer sig från de vi har idag. Jag växte upp med nästan hela min släkt inom bara någon timmes resväg. Julafton var ett resande mellan olika delar av släkten.
Utan bil.
Jullunch med dans kring granen hos mormor och morfar på Kungsholmen. Snabbvisit hos min faster vid Humlegården, för överlämnande av klappar. Julmiddag och klappar hemma.
Resandet mellan de olika matborden tog många timmar på julafton. Min far har alltid byggt upp sin förväntan inför julmaten och klapparna på samma sätt som när han var barn. Dessa drömmar om en jul likadan som i hans barndom låg tung över våra önskningar. Det var han som var barnet i vår familj på julafton.
När jag var 18 år började jag arbeta. Jag hade jobb som krävde att jag arbetade på jularna. Det tyckte jag var skönt. Det var vilsamt att julen inte fylldes med så många förväntningar.
Här uppe vid älvens strand har vi skapat egna traditioner.
Vi har börjat julafton med gudstjänst och hämtning av mor- och farföräldrar till för några år se'n. En av mina döttrar sjöng många år i kören. Sen har vi varit i Gammelstads kyrkby och njutit av hur vackert det är. (490 kyrkstugor runt en medeltida kyrka.) Dopp i grytan i köket, Kalle Anka och jultomte och sen middag. Vi spelade ofta sällskapsspel.
Men nu är flickorna vuxna. Mina föräldrar för gamla för att orka resa i jultrafiken och farfar har dött.
Vår julafton är på nytt något som vi ska fylla med andra traditioner. Inget nytt om flickorna få bestämma. I år började julen med dopp i grytan och vinterpromenad. Julklappar, middag och besök av barndomsvänner. Lugnt och rofyllt.
När jag växte upp var varenda dag inbokad med traditioner. Juldagen var det stor middag hos mormor och morfar, på annanda'n hemma hos oss med mammas del av släkten. En av mellandagarna samlades vi hos min pappas moster T'annie. Hon serverade stor julkalkon med kastanjepuré. Mina kusiner som alla är äldre lurade mig att ta stora skedar med den gryniga purén som jag alltid fick gömma i servetten. Tallriken skulle vara tömd när man lämnade bordet.
De flesta jularna firades utifrån de vuxnas önskningar om hur det skulle vara. Barnen skulle vänta på klapparna i det längsta. Maten skulle vara tillagad för de vuxna och barnen vara glada om något passade deras smak. Jag är mycket ambivalent inför jultraditionerna som jag har växt upp med. Kanske för att julafton var en dag då vi sprang efter bussar och tunnebanetåg, stressade för att hinna med måsten som inte var nödvändiga. Vi hann aldrig sätta oss ner och koppla av.
Det är det viktigaste med julen för mig idag. Trevliga samtal vid matbordet och tid att koppla av.

En strimma sol

Dagen försvann i en strimma sol. Nere vid älven drog vinden in från nordväst. Kinderna blossade. Snön fastnade i ögonfransarna. Andedräkten dimmade glasögonen. Benen trampade i den halvmeterdjupa snön. När snön nådde upp över knäna gav jag upp. Promenaden avslutades med dopp i grytan.

Julkortssnö

Julaftonsmorgon och det har kommit en halvmeter snö. Endast ... är vaken och vandrar längs med vägen. Några små julbilder från älvensstrand. Här yr snön fortfarande.

Grandoft

Jag önskade mig en riktig gran och nu står den på plats. Huset är helt fyllt av doften.
Jag hoppas att ni får era önskningar till jul uppfyllda. En god och fröjdefull jul.

Snöprat

Klockan är snart nio på morgonen. Snön dansar sakta ner. Småfåglarna får sina solrosfrön och i köksfönstret sitter Celina och tittar när de knaprar. Hon vill inte kliva omkring i nysnön. Den är för djup. Vi har nu hunnit få 30 centimeter. Lika mycket som Sarah i Skåne har fått. Snön har hunnit komma till jul därnere vart femte år, här har den täckt marken tre år av fyra på julafton. Den statistiken står meteorologerna på tv för.
Snön ger tystnad. Ljuden, från malmtågen, som färdas över potatislanden när jorden är bar, är så dämpade att de knappt kan skönjas. Min jullyx i år är att jag lyssnar på Melody Gardot. Hennes häftiga stämma följer mig i stökandet och pyntandet idag.

En blues om snökaos

Lagen om tingens jävlighet har slagit till längs med järnvägsspåren i Frankrike. Eurostar rullar inte alls sedan tre dagar. Loken klarade inte snö och kyla.
Snabbtågen från Paris söderut rullar långsamt. Och dessutom är det strejk. Personalen längs med en av pendeltågslinjerna vill ha bättre villkor. Järnvägen tappar all sin populäritet på bara några dagar.
Vi som var i Paris julen 1978 minns samma kaos som idag. Kung Bore slog till på juldagen. Snön kom på annandagen och sen stod allt stilla.
I norra Europa föll det en halvmeter snö på tolv timmar. Det var storm och elen försvann söder om Vättern. Strömlöst från Jönköping till Liége.
Vi väntade på våra vänner som klivit på tåget i Köpenhamn på annandagens kväll.
De fastnade först i Rödby. Sen fick de kliva på färjan mot Puttgarten. Stormen drev den enorma båten bort från Puttgarten till en annan hamn närmare Hamburg. Där fick de kliva av järnvägsvagnarna och sova i en skola.
Samtidigt kom det allt mer snö i Paris. Bussarna slutade gå. Bilarna tog sig inte fram. Vi promenerade från Alesia till Gare du Nord i våra skidkläder. Det tog hela dagen. Matpaus hade vi både på Centre Georges Pompidou och vid Les grandes boulevards.
På morgonen den 28:e lyckades en av passagerarna på tåget i Tyskland ringa till oss i Paris. Då skulle tåget avgå från Hamburg. På kvällen möttes vi och det var ett hungrigt uttröttat gäng som vi lotsade ner till 14:e arrondisment.
Allt var lugnt till nyårsnatten. Då blev det minus 15 och en helt annan historia.
Då på sjuttiotalet hade Stockholm fortfarande en ordentlig budget för snöröjning. Nu måste den ligga nära noll. Vilket innebär att det inte finns några snöröjare att hyra in när det behövs. Vem har råd att hålla traktor med plog för två miljoner när kommunerna inte har några budgetar för snöröjning? Min mamma som har 200 meter till bussen kan inte ta sig dit. Ingen röjer trottoaren. (Här är det tvårtom. Alla gång och cykelvägar röjs först. Sen är det gatornas tur.) Nu har snön utanför hennes port blivit till knöglig is och då vågar hon inte gå ut.
Inte bara äldre damer halkar lätt. Det gör vi alla när vi inte vet om det är is under snön och var vi kan sätta våra fötter. Vill man vara positiv kan man säga snällt att politikerna verkligen tror att Mälardalen inte ligger i den del av världen som har snövinter. Vill man inte det då blir man gnällig.

Snöhöljd

Nu är den ett minne i snön. Den ofrivilliga installationen. Den är bara en liten kulle under snötäcket. Tålamodet tryter. Beslut tas imorgon.

Snöjobb

Tänk om man skulle skriva en deckare där denna dag hade en huvudroll. Den börjar med två kvinnor som sitter insnöade och väntar på att snöplogbilen ska komma. Den ena kvinnan får hela tiden samtal på sin mobil, men när hon svarar är ingen där. Och avsändaren har skyddat nummer. Den andra kvinnan eldar i kaminen och sitter däremellan klistrad framför ett gammalt avsnitt av Morden i Midsommer. Ljudet från teven hörs som en kuliss. Ett väggur slår fem slag. Snön slår mot fönstren. En traktor hörs på långt håll.
Utanför dörren slår en kvast mot väggen. Ingen gör något. Elden knastrar och dörren öppnas för att stå och slå i vinden. Traktorns ljud kommer allt närmare och när gården blir skottad skjuts kvinnorna i skydd av ljudet.
Ska mannen som höll i vapnet klara sig? Det får vi veta i nästa reklamsnutt för Telia...
Va, fan inte orkar jag hitta på mer när jag har borstat bron, skottat fram trappen och borstat bilen, skrapat rutorna och burit in ved.
Ni får hålla tillgodo med bilderna.

Massor med nysnö

Vi som sitter här vid älvens strand och kikar ut ser bara snö. Nu har yrvädret från södra delarna av landet smygit sig upp till oss på årets mörkaste dag. Det är nio grader kallt och snöflingorna flyger horisontellt i vinden. Skriver jag med fönstret i ryggen. Vänder mig om och ser hur snötussarna singlar ner och upptäcker att vinden försvann. Hurra.
Det är paket som ska skickas i sista minuten och möten som ska passas och massor med måsten. Då är det bättre med makliga svävande snökristaller.
Det blir inte ljusare än så här idag. Bäst att ta sats ut i virvlet.

Ohuggen julgran

Vår julgran står ohuggen vid diket. Den får stå kvar. Vid husväggen ståtar vi med en enorm grantopp. Den ska kortas med två meter minst. Eller stå kvar ute. Resten av familjen tänker plastgran. Jag tänker grandoft. Det är mitt bästa på jul. Vakna på morgonen och sitta i mörkret med julgranen tänd. Doften av gran, stearin, julkakor och kaffe det är lycka.

Knytis

Jag tantade mig hem klockan kvart i tio när resten av festen gick ut på lokal.
Det började med knytis. Nio av medlemmarna från vår saknade ateljé kom med pajer, sallader, hummus, ostar druvor, bröd och kladdkaka. Mat till minst det dubbla. Vi stoppade och proppade i oss allt som vi bara kunde. Samtliga trugade och ingen kunde säga nej. Nyheterna flög runt bordet.
Elin A har fått Skum-priset, en utmärkelse som Norrbottensakademin delar ut. Hon målar stora gripande oljemålningar med många lager av känslor, och så driver hon Kulturgården i Gammelstad. Ett hus från 1700-talet fyllt av kulturella uttryck och ett kafé.
Anna S bor numera i Malmö. Där har hon tagits ut till årets utställning med konst av unga. Det var många som ansökte och bara ett tiotal som fick vara med. Utställningen har turnerat från Dunkers kulturhus i Helsingborg till Malmö.
Isa L sprider sina goda idéer om hur alla kan närma sig konst och hantverk. Idag bjuder hon upp till julhantverksbord på Kulturens hus.
Marie G Å har haft många, många utställningar i år. Hon arbetar med emalj och stengods.
Fredrik har äntligen bestämt sig för att de två otroliga målningar som han har målat på sen ett år nu är färdiga. Den ena har fått helt ny temperatur, den andra är inlämnad för inramning. Han försökte berätta om hur den har förändrats, men vi satt där och fattade inte allt. Nästa fest blir hemmavernissage.
Elsa R målar bilder med ett helt nytt intryck. Spännande. Hon blev antagen med tre målningar på årets julsalong.
Senast vi träffades var på vår avskedsutställning "Ateljé sökes" i september. Vi söker fortfarande en bra och billig ateljé. En plats där vi kan jobba, mötas och komma vidare.

Tvåhundra

Tvåhundra inlägg är möjligt.

Tvåhundra önskningar,
om lycka och ett gott liv,
vill jag göra möjliga.
Löften om att kunna tänka om.

Tvåhundra möten med människor,
med andra tankar,
olika vanor,
rädslor, ilska och glädje.

Det är möjligt, i en by vid älvens strand, granne med potatisodlaren.