Jordbävning

Katastrofen på Haiti griper tag. Oöverskådligt många människor har drabbats. Jag hoppas att många, många gör allt de kan för att människorna kommer att få den hjälp som finns.
Det har varit ett problem vid tidigare katastrofer i det lilla landet. Nepotism, diktatur, korruption är de katastrofer som haitierna får leva med till vardags och som hindrar att de som ska ha hjälp får den.
Under helgerna gick en otroligt bra dokumentär om hur landet slitits ner av militärkupper och diktatur. Utgångspunkten var den fria radiostationen Radio Haiti som vid varje förändring hamnade i centrum. Varje ny makthavare ville stoppa den fria informationen och styra radion.
Nu är det viktigt att all information är öppen så att de människor som drabbats av alla dessa katastrofer får en chans att utkräva ansvar. Tystnaden får inte lägga sig över landet en gång till och stoppa utvecklingen mot ett demokratiskt land som kan utvecklas.

Ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden

Här på bloggen har jag försökt att förstå de nya sjukförsäkringsreglerna, hur de ska fungera och hur de sjuka ska bli friska. Vilka jobb de sjuka ska hitta på den reguljära arbetsmarknaden.
Ikväll har bland annat Henrik Bergsten gjort ett reportage om vad som hände Marie-Louise i Grängesberg. Titta här

J'y suis- här är jag

Kliv på i min temperaturhiss

Igår svävade jag fram i byn, över potatisängarna och njöt av den svaga polarsolen och de ljumma vindarna.
Idag klev jag ut på bron. Där fanns bara kölden. Jag klev fram och fick åka med ner mot dagens temperatur. Det är sexton grader kallare. Men hela landskapet är elektrifierat av den gnistrande frosten och jag andas in en särskild vinterluft.
Det är häftigt att få uppleva så stora svängningar.
Telefonledningarna blänker i morgonsolen. De finns där som en länk till den övriga världen. Den är påtaglig. Här vilar flyttfåglar på sin väg mot Afrika. Här strömmar dagens samtal och nattens nyheter i form av ettor och nollor. Nere vid skogsbrynet ligger rälsen som på samma sätt ger en kontinuitet. Jag kan böja mig ner och känna kontakten mellan vår lilla värld och den stora.
Ännu enklare är att slå på datorn. Här finns människor som jag möter enkelt och utan krav. Människor som berättar och ger mig sin syn på livet. Det är lycka. Doften av Evas kaffe på söder, känslan av Janes snö uppe vid Tanto, känna hur Sofie halkar fram i snön på Londons gator, Annikas promenader i mina barndomskvarter, Lenas härliga bilder från livet runt Dalälven. Jennys fina vandringar mellan stan och landet. Jag det finns så många möten som jag gläds åt i min lilla hörna nere vid älvens strand.

Räkna maskor i takt med berättandet, det var kvällens uppdrag.

Mina tisdagar är inbokade på kafé Fröjd. Härligt att möta en massa stickande och virkande kvinnor. Vi berättade lite grann utifrån de infall som kom flygande. Vi drack ekologiskt lingonte och åt soppa, varma mackor och kakor. Helt avslappnat. Utan något annat i hågen än lite maskor och en god historia.

Inte bara

Om jag behöver se konst,
posta ett brev,
låna en bok,
läsa Svd,
en vitamin,
en karamell,
eller kontanter
då far jag till
sjukhuset vid älven.
Här finns byns
service samlad.
Och sjukvård...

L'Aurore-morgonrodnad

Var är tjocktröjan, halsduken och dunjackan? Inte i uthuset i alla fall.
De finns bakom kläderna i hallen.
Har taxin kommit?
Nej, men solen får bergen på andra sidan älven att rodna.
Det är tidigt.
Taaxin är häär.
Varför måste jag ha med mig så tjocka kläder?
Lyssna på radion.
Stockholm minus tolv och nordlig vind.
Luleå plus två och vindstilla.
Jag ringer när vi har landat på Arlanda.
Puss.
Upptecknat av en lyssnande Celina kvart i nio på tisdagsmorgonen.

Avbruten installation

Det är slutinstallerat. Plusgraderna och den svaga polarsolen har tinat upp den förfrusna diskhandduken. Den hänger i värmen på tork. Doftar vår och nytvättat.
Dansar fram i plusgrader. Nya fötter beställde jag på fotvården. Vilken tur. Känner mig lätt, lättare, lättast den första riktiga vardagen. Celina kan äntligen njuta av sina promenader ovanpå snön.
Handduk med vårkänslor och en familj vid älvens strand med doften av droppande snö och smältande is i näsborrarna.

Måndagsfunderingar

Min blick är dimmig.
Mina tankar röriga.
Mina glasögon immiga.

Jag får börja om:

Min blick är klar.
mitt språk är pregnant.
mina glasögon blanka.

Nu börjar ett fantastiskt,
spännande,
vanligt, vardagligt, vänligt
år.
Eller hur?

Skrattar så golvet år i vågor

Det är vad min dotters kompisar gör. Jag ler. Fixar extrastor kyckling i ugnen och njuter av all glädje. Sista kvällen för sommarkompisen som ska återvända till västkusten. Sista timmarna på jullovet. Extra mycket av allt för att förebygga en grå vardag i morgon.
Muminkoppen fick jag när vi var på den östra sidan av Bottenviken. Tänk att vi är så många som just nu älskar dessa koppar. Isak fick sin igår och då hade han sin fina mumintröja med sig.

Syns det?

Syns det att det är nollgradigt?

Flickorna Mitford

Jag har fastnat i min bredvidläsningsbok. Systrarna Mitford har tagit över min lästid. Unity sitter på Osterian i München och spanar efter Adolf, Hitler ni vet.
Jessica rymmer till Baskien för att stötta regeringstrupperna mot Franco, Diana sitter i kvinnofängelset Holloway och suckar och längtar efter sin make nummer två, fascistledaren Mosley.
Pamela tar hand om Dianas fyra söner. De två äldsta är födda Guiness, och den äldste känner vi som Lord Moyne i Trustorhärvan. Nancy skriver och skriver. Den vassaste romanen är en parodi på fascisterna i Mosleys parti. Yngsta dottern Deborah gör en debut vid hovet och dansar sig genom en säsong. Mamma och pappa växlar mellan stor beundran för nazisterna och Hitler, och avsky.
När andra världskriget bryter ut skakar det Unity så mycket att hon skjuter sig i huvudet och blir helt förändrad. Där är jag nu efter många annorlunda och längtande brev mellan systrarna. Hela mellankrigstiden och, nu andra världskriget spelas upp för våra ögon med hjälp av deras korrespondens.

Allt rör på sig

Takraset bullrar, fönsterluckorna slår, vinden viner, temperaturen stiger, det drar på golvet, mörkret är kompakt, snön ramlar ner ur träden, julbelysningen gungar, vattenkokaren dånar, klockan är snart sju. Igår var det minus 28, idag minus 2,8. Allt rör på sig.

Händigt på radio

Sitter och lyssnar på P1. Vad vore livet utan denna kanal. En nyutbildad slöjdlärare från Göteborg berättar om var han törs sticka. Ja, det är svårt att våga ta fram sin stickning överallt. Det går inte på bussen, men på tåget kan det vara ok.
En genusforskare berättar att det är svårt därför att en man som handarbetar sänker sig i hierarkin.
Han gör något som de underordnade kvinnorna annars gör, därför måste han välja om han vill visa att han stickar.
Detta gäller dock inte virkande snowboardstjärnor. De höjer sin status.
En komisk poäng är att slöjdläraren tog med sig sin stickning när han skulle flyga. Då sågs den som ett vapen. Han fick stoppa ner den igen.
Jag kände igen mig från en resa till Kalmar. Jag höll på med att sticka mohairhalsdukar inför jul och tog med mig min stickning till en kurs i Kalmar.
Praktiskt, tyckte jag. Och på flighten från Luleå till Stockholm reagerade ingen. Men... i det lilla planet mot Kalmar blev personalen rädda. Jag satt där med lila plaststickor och ett fluffigt garn, när både kaptenen på planet och stewarden, kom fram för att gripa min stickning. Den fick åka i cockpit.
Jag hade stickabstinens.
Snowboardsåkare med virkning som specialitet använder sina kunskaper i virkning i sina cv när de söker jobb. Hoppas att arbetsgivaren ser det som en merit.

Med skräck i ögonen

Läste en söndagsintervju med Katarina Wennstam i DN. Hon har skrivit en roman som handlar om mäns våld mot kvinnor inom dramaindustrin. En helt vanlig text.
En text utan några andra pekpennar än den: att ingen vågade berätta om sina upplevelser öppet.
Men texten väckte ett kvinnohat bland läsarna av webb-tidningen.
Jag har sällan sett något liknande. 53 kommentarer och 50 som hånade och bespottade författaren och reportern som skrivit texten.
Det var som att kliva tillbaka före de första reportagen som Maria-Pia Boëthius skrev i Expresssen i mitten på sjuttiotalet, när hon berättade om vilka frågor kvinnor fick/får vid våldtäktsrättegångar. Finns dessa motsättningar i verkligheten? Helt plötsligt känner jag mig inte trygg.
Skräckfilmer kan aldrig skrämma upp mig på samma sätt som dessa kommentarer.

Nu är den slut ...ialla fall för vår vän som kommer nästa år igen.

I mitt huvud hade inget hänt. Julgranen stod där grön, fräsch och vacker. Den doftade. Jag njöt av hur vacker den var. Men sen kom Celina.
Jag tittade ner mot golvet. Barr, barr och barr överallt. Celina verkade inte bry sig först. Men efter ett tag när hon inte fått bort dem ute i snön hördes hennes klagande.
Vi bestämde tillsammans att ha årets julgransplundring. Jag tog fram alla kartonger och kassar. Plockade ner minst 50 olika kulor. Eller pumlor som det heter i Luleälvdal. Mina finaste glaskulor, som fyller 25 år i år, hamnade i den vadderade lådan. Julgransspiran från antikvitetsboden, som jag köpte till min kära man, hamnade i en vacker ask för doftande tvålar.(Den är 56 år i år, han också).
Celina pratade och promenerade runt med svansen högt. Hon ville ha sin godispåse. Jag borde ha ordnat en fiskdamm till hennes ära, tog istället fram hennes bästa godis-Temptations au saumon- tjusigt på franska, vardagligt på svenska, Laxpellets.

Hon var nöjd och barrfri tillslut.

Jag byter påse i dammsugaren och hoppas att alla barren ryms denna gång. Det är den sista. Påsen.

Borde stänga av datorn

Fastnar i Library pressdisplay. Får inte se någon kultursida. Inte någon alls.
Det verkar som om ettorna och nollorna långsamt vandrar längs med ledningarna nu när det är så kallt. Varje sida som jag bläddrar fram stannar i blurr. Varje tidning som jag söker, är full av blanka sidor.
Jag kommer på, att både jag och datornätet antagligen, är lika sega.
Idag ska jag hitta igen storkängorna. De kan ju inte ha vandrat längre bort än till uthuset.

Hushållsdikt

Sitter här och väntar och stickar
fel
Kaffet i muggen är kallt
Disken är staplad
Tvättmaskinen tömd
Nu är det en kvart kvar
Mad men

Sysselsättningar en midvinterdag

Startar mlle Renault och ser att hennes termometer visar på minus 36.
Njuter en värmande sopplunch i Lailas ateljé.
Fyller kaminen med sammanlagt tre vedkorgar fulla med ved.
Tittar på SKY-news. Det verkar vara värre i Storbrittanien. Vet inte om det är en tröst. Den tekniske chefen i Scarborough ser sorgsen ut när han berättar om att den icke fungerande snöröjningen visst fungerar.
Tänker på Sofie som berättade om hur dåligt det går att köra bil där hon bor. Huvudbilderna visar olika fyrhjulsdrivna stadsjeepar som knappt tar sig fram från p-platserna. Sommardäck?
Hämtar mer ved. Fyller kaminen en fjärde gång. Försöker minska energiåtgången. Tidningarna hotar med att en kwh kostar två kronor.
Gläds åt att solen för första gången i år står över trädtopparna. Det är som om ljuset återkommit från en lång resa.
Borde ta itu med mycket. Mycket litet blir gjort.

Blixtrande kallt

Midvinterkylan blixtrar. All statiskt elektricitet gör mig till en gnistrande docka. Dörrhandtaget i ytterdörren: gnister. Bildörren: gnister. Brevlådan:gnister.
Klappade Celina. Nu gömmer hon sig under soffan. Både hon och jag hoppade högt av stöten. Kikar på termometern: - 32,6 vid älvens strand.

Jag ser mot söder, bara två små öar sen börjar det stora havet

Blicken sveper över havet. Så här ser det ut allra längst norrut i Bottenviken på den östraste stranden den 6 januari klockan tio i två. Det var minus 27 och blixtrande stilla.

Upphittade minnen

Hon kan väl inte minnas allt det där...Nej det kan hon inte. Men jag håller på att försöka välja bort en massa ur mina minneskartonger. Och helt plötsligt när jag håller en bild eller läser en rad ur mina anteckningsböcker så kommer bilderna och känslorna springande. Det är som om jag öppnar en påse fylld med film från mitt tidiga liv. Därför minns jag.

Tidiga morgontankar

I morse när jag vaknade till det mörka, torra, kalla rantade mina tankar iväg. Jag väntade på att alla skulle komma hem och att jag skulle kunna somna om. Trettondagsafton, den sista hemvändarkvällen detta jullov, då är det fest på stan.
När dörren öppnades och slog igen var det svårt att somna om. Luften är så torr att allt är statiskt elektriskt. Je suis mal dans ma peau, den skaver
Men så rantade mina tankar till en tidigt morgon den sjätte januari för 30 år sedan. Jag väntade på att Annika skulle återvända från Sollefteå.
När hon kom fram var klockan sju på morgonen och den bittra kylan försvunnit från Paris. Det var ilande kallt, men plusgrader, fuktigt och blåsigt.
Vi hamnade på hennes väskor i väntsalen på gare du Nord. Där just då tappade vi lusten för att vara äventyrliga svenskor på vift. Vi längtade bort från alla män som ropade kommentarer. Vi önskade oss en utekväll utan klistriga, slippriga blickar.
Men så kom våra vänner och hämtade oss.
De hade förberett en lunch med mat från Marocko. Kryddor så värmande att vi trots den råa luften började svettas. De oroade sig för att Annika skulle frysa i sitt pigrum i den kalla korridoren högst upp under taket på sjätte våningen. De fixade och trixade så att hon fick bo i en lägenhet, tillsammans med dem.
De hade vana vid att längta bort från vintern i Paris. De hade kommit från norra Portugal och Spanien för att ta sina examina. De var våra vänner som genom sin omtänksamhet gjorde att vi kände oss hemma igen. Vi kunde sitta i en varm atmosfär och känna att vi var bien dans nos peaus. Livet skavde inte längre.

En omväg

Idag var det så ljust som det kan bli en trettondagsafton vid älvens strand. Då tog jag en omväg från hamnen och havet, ner till Gäddvik och Gäddviksbron. Jag blev inspirerad av ett brev från Mälardalen. Där bor en vän med rötter på den södra sidan av älven.
Torbjörn Säfve, författaren, som bodde i Luleå på Malmudden kallade ofta de bägge äldre broarna över till den södra sidan för våra två Brooklynbroar. Nu bor han vid ett annat vatten.
Här kommer en VINTERSAGA
precis så känns det när man rullar fram genom det isande kalla snöfyllda landskapet. Kön till Stadspuben finns tyvärr inte mer. Nu köar vi till pubar med irländsk scenografi.

Jag har inte rätt - det finns många rätt

Det finns en sak som jag har lärt mig här i kylan. Det finns många rätt. Många olika sanningar som ändå är sanna. Idag läste jag om kristdemokraternas vårdnadsbidrag i DN. Det blev som många med mig trodde: de kvinnor som har minst att erbjuda arbetsmarknaden, stannar hemma med vårdnadsbidrag. Vilket innebär att deras barn stannar i familjens hem och kommer till skolan utan kunskaper i svenska.
Men man kan också se det som ett bidrag till fattiga barnfamiljer som får 3 000 kronor per barn och månad som de kan köpa livets nödvändigheter för.
Bidraget är utformat så att det inte delas ut till familjer där föräldrarna är arbetsökande med bidrag.
Men en mamma som är arbetslös med flera barn under sex år kan få en högre inkomst genom att ta hem barnen från förskolan, sluta söka jobb, och få vårdnadsbidrag.
Familjer där bägge föräldrarna arbetar har rätt till vårdnadsbidrag om deras barn inte går i en förskola. De kan anställa någon som tar hand om barnen istället. Och mycket riktigt är det flest familjer i invandrartäta områden, och i välbärgade områden som tar ut vårdnadsbidrag.
De är inte många som väljer vårdnadsbidraget i det stora hela. Kristdemokraterna stred för väldigt få familjer.

Musik till bilderna

Här
sjunger Mari Boine. Passar bra till Britta Marakatt Labbas bilder.
Sofia
Jannok sjunger här.

Britta Marakatt Labba

Vi fick följa med i samernas fyra världar. Möta mytologin. Drottningsolen, de tre gudinnorna och följa med in i kåtan. Höra om livet på 50 och 60-talet i samebyn. Hur Britta tillsammans med sina nio syskon flyttade mellan fjällvärlden och skogsdalen. Britta som är född 1951 är den sista babyn som är född under höstflytten i sin by. Varje textilt verk flyttar oss in i Britta Marakatt Labbas värld av sagor, verklighet och myt. Får ni chansen åk till universitetet i Tromsö och möt 24 meter samiskt liv. Varje tråd, varje stygn, varje bild vibrerar av liv.

På bilderna ser ni applikation och broderi. Bilden i mitten är ett broderat sikskinn.

Tips: blogga istället

Här är länken till Jane Birkin när hon sjunger Elise. Varje gång jag går runt byn med min Ipod blir jag lätt om hjärtat när jag hör hennes innerlighet.
Det behövs när man får veta att unga konstnärer som söker jobb för att försörja sig inte kan ha egna hemsidor om de vill lyfta a-kassa. Hade de varit unga män som har två jobb till exempel en arbetslös metallare som har extraknäck som deltidsbrandman, hade de kunnat fortsätta med jobbet på Räddningstjänsten. Men nu när de söker jobb inom vården samtidigt som de arbetar med sin konst på kvällar och helger,( d v s när de inte springer som timvikarier inom vården), får de inte visa sina bilder på nätet.
De regler som slå undan fötterna för konstnärer är samma som gäller för egna företagare. Det är inte meningen att de som är arbetslösa ska kunna tjäna pengar på det som de har gjort i det egna företaget.Punkt. I och för sig är det inte troligt att någon kan försörja sig på att visa sina bilder på nätet, men i teorin finns det en chans.
Men blogga får alla göra...

Lager på lager

Väldoftande te med smak av apelsinblommor, bergamott och citron finns i koppen framför min dator.
Jag var ute och provade min nya halsduk. Tufft väder idag så det passade bra. Klädde mig i tjugo minuter. Två par långkalsonger, överdragsbyxor, linne, tröja, kofta och päls. Handlovsvärmare, fårskinnshandskar och storstövlar. Halsduk och mössa. Hämtade posten. Klev ner mot stranden men vinden bet i kinderna så jag vände mot söder. Gick till skolan men var helt stelfrusen och fick vända om. Tjugo minuter ute.
Ser det som en träning inför kvällens trip till stan. Britta Marakatt Labba ska berätta om sitt konstnärsskap och jag får skjuts med en granne.

Madmanshalsduk

När nian började sända Mad man i fredags då började jag sticka på min havsblå halsduk. Nu är den klar efter minst 12 avsnitt. Jag såg inte alla som sändes, men många, och förundrades över hur lätt det var att glida ur berättelsen. Den var så smooth att jag glömde bort vad som var på gång och tänkte på kläderna, hur de bodde, om det fanns strumpbyxor 1962, om svenskar bara slängde skräpet i naturen när de var på utflykt med bilen i början av 60-talet. Jag kunde inte fastna, kanske för att det fanns så lite att haka fast i.
Det känns tomt efter dessa tre da´r med stickningen framför tv:n, inte för att serien är dålig, men den är inte generös. Tur att det blev en halsduk i blått och en början på en lindblomsgrön.

Det är en minut från natt. Klockan är snart kvart i tre. Hann inte ut mer än några meter innan dagen tog slut.
Fastnade med silkesmohairmolnet i soffan. Började tänka på vad vi är och hur vi verkar vara. Mad men på kanal 9 får mig att tänka på hur det skulle vara att leva ett liv i flera lager. Ett lager som är offentligt, ett som är öppet för vänner och ett som innehåller allt. Då kommer jag på det. Idéen finns redan och heter Facebook.
För något år sedan rök jag ihop med en person- hon hävdade att vi alla har flera liv. Att i och med att vi lever i parallella liv kan hon som person drämma till med den ena handen för att skada samtidigt som hon smeker med den andra. Jag hävdade att jag bara har ett liv-vilket innebär att om jag tar avstånd från någon så gör jag det oavsett.
Jane Morén för en diskussion om detta på sin blogg.
Jag är säker på att vi alla mår bättre av att vi menar vad vi säger och gör. Det känns som om ett liv är lättare att leva än flera.

Je suis enfermé par la neige. Insnöad helt enkelt.

När morgonen kom låg snön blåkall överallt. När ljuset visade sig fylldes landskapet av fladdrande snöflingor och ännu mer kyla. Nu är det inte frågan om julsnö, eller vykortsvackert utan om snöhinder. Den lätta torra snön lägger sig tung över de otränade axlarna. Tur att vi känner en man med traktor och plog.

Bränsle för maskin och själ

Tur att det finns, bränsle till sågen, nu när all skog tas ner av skotare.

Jag smög iväg och följde solen mot väster. Disken och tvätten fick vänta till solen hade gått ner. Det var tur att jag valde frisk luft och lite ljus. Nu känns det som om det har varit en dag.

En dag för att starta motorsågen?

Ibland är mycket, för mycket

Skotta sig fram efter ännu än natt med snöfall är för mycket.
Skotta sig fram mellan disken och disken är mycket av mycket.
Snön får ligga stilla, disken bada i hon.
Vattnet forsa i karet.
Bubblorna dansa och skummet yra.
Mycket för mycket
är ibland lagom.

Flingorna och jag

Strauss valser gör mig lätt. Graciös. Förflyttar mig till drömmen om den eviga ballerinan. Får mig att glömma all snö som fallit sen det förra året, sen igår. När jag lyfter blicken över strandskogen ser jag de apelsingula strålarna som bryter igenom snövalsen. Det finns hopp om ljus, det finns hopp om ett nytt år. Inget gammalt som tynger. Men Celina trampar på i samma spår. Hon doppar sina tassar i snön och kliver värdigt mot trädgårdsbordet. Jag hann bara få med spåren.

Nyårsvin

Här är vi högst upp på "Rocca di Monte Massi". Dit vill jag återvända. Därför öppnade vi en flaska rött från den lilla byn. Det smakade sammet och kryddigt. Passade perfekt till min dotters hemgjorda Bearnaise. Vinet finns på systemet och heter Le Focaie från Maremma i Toscana. Maremma som fram till 1960-talet var ett av Italiens allra fattigaste områden. Bara saltängar och klippor. Nu blomstrar regionen, åkrar och ängar skyddas av översvämmningskanaler och de små byarna högt uppe på klipporna har blivit turistmagneter.
Medelhavet är ovanligt rent här. Italiens renaste stränder lockar turisanläggningarna med. Maten, den karga naturen och vardagligheten lockar mig att återvända. Mitt i midvinterns snöstorm känner jag hur min kropp flyter fram i det salta ljumma vattnet. Det är lycka.

Nyårsafton vid älven

Gott nytt år och tack för en härlig höst. Nu väntar löjrommen, gravlaxen, oxfilén från Kalix och en typisk 70-tals efterrätt. Ananas med choklad. Om vi inte spricker ses vi nästa år.

Musik för nostalgiker

Två timmar nostalgi http://svtplay.se/t/123774/rock_and_roll_hall_of_fame. Jag dansade och njöt.

Essen -kulturstad

När jag växte upp var Essen en drömstad. Där bodde Tuttie, min farmors barnflicka. Helga/Tuttie var en ung tysk tjej som fick flytta till mina farföräldrar på 1920-talet från Estland. Hennes föräldrars gård i Estland blev förstatligad på 1920-talet när landet blev fritt från Ryssland/Sovjet. Hon kom till Sverige för att bo och studera. Samtidigt så tog hon hand om min farbror som var spädbarn.
När hon var klar med sina studier flyttade hon till Tyskland och gifte sig. Hon bodde med sin man i Ruhrområdet resten av livet. Men varje år kom hon på besök och då berättade hon om livet i sitt Tyskland.
Jag fick sitta med de vuxna och lyssna på hur hon odlade jordgubbar under plast för att undvika att de blev svarta av kolröken. Hon berättade tyska sagor-bröderna Grimm... och hon berättade om livet hos mina farföräldrar.
På nätterna vandrade hon ute för "att jaga bort sina minnen från kriget". Vi barn skulle förstå att det hade varit svårt i Tyskland för henne. Vilket bland annat berodde på att hennes man hade fått leva som dräng i en annan del av Tyskland för att klara sig från koncentrationslägren. Jag vet inte varför han var jagad, men det räckte med en farmor/mormor som var judinna för att man skulle sättas där.
Tuttie hade två barn som var födda före krigsutbrottet. Hon kunde inte ta sig till Sverige. Min farmor försökte få tillstånd att ta hit henne men det gick inte. Hon fick klara av att arbeta och ta hand om sina barn mitt i det brinnande kriget.
Efter kriget kom de allihop för att vara på Öland hos mina farföräldrar. De stannande i några månader.
Alla som ville kunde komma till Essen och bo och studera. Några av mina kusiner åkte dit för att lära sig tyska. Min farbror, som Tuttie tagit hand om, for dit för att ta hand om henne. Berättelserna om hur duktiga alla var i Essen och hur bra Tuttie hade det kom fram vid släktmiddagar.
På somrarna kom hon, med kakor från Tyskland, med hemska sagor och berättelser som ingen annan bar på. Och på nätterna sov Tuttie allt sämre.
Varje år i slutet av november kom en adventskalender fylld med choklad. Hon skrev då ett långt julbrev. Ett brev som vi svarade på med andakt. Alla framsteg i skolan skulle finnas med, hur vi hade växt, lärt oss spela instrument och hur det var i scouterna.
I mitt huvud var hon en svartögd vithårig dam som satt i sin gungstol i den fina staden Essen och stoppade i sig stora röda jordgubbar. En dam som utstrålade respekt. En dam som vi alla neg inför.
Åren gick och Tutties barn blev vuxna och köpte sommarstuga på Öland. Tuttie stannade allt längre eftersom att hennes man dött. Men för varje sommar som gick var nätterna allt svårare. Tills slut när hon var i 70-årsåldern kunde hon knappt gå in i sovrummet. Hemma i Essen sov hon sittande i en fåtölj berättade mina kusiner som varit på besök. Trots alla dessa mardrömmar och de svåra åren, både som ung och under kriget, levde hon till hon hade fyllt 90 år. Då fick vi ett brev från Essen, ett brev i frakturstil med ett avsked som Tuttie skrivit till alla sina "svenska barn".
Jag har aldrig klivit av tåget i Essen. Jag har aldrig vågat. Tänk om min drömstad med alla Tutties sagofigurer inte finns. Tänk om Essen är en stad som är lik alla andra. Nästa år är i alla fall Tutties stad Europas kulturhuvudstad.

Om att vara intressant och inte fin

( Ni som tittat på mina bilder vet vid det här laget att denna bild är en eftermiddagsbild från igår. Tagen nå'n kvart före den i gårdagens inlägg.)











Jag tar bort hänvisningen till bloggen då innehavaren inte vill vara offentlig. Mitt inlägg utgår från stark kritik mot Bodil Malmstens sätt att beskriva sitt "fiktiva" liv i Frankrike.
Det handlar om hur man borde uppföra sig som gäst i Frankrike, och inte om Bodil Malmstens författarskap. De som skriver har blandat ihop hennes liv med hennes diktande. De flesta inläggen tar upp det som mammor präglade in i små flickor som växte upp under det förra seklet. Det är varken fint eller artigt att ta upp det som är dåligt, det som inte fungerar, det som retar dig.
Vill du vara en fin flicka så säger du bara snälla saker. Det här är en av de saker som gör mig vansinnig. Tänk er var världen hade varit om alla kvinnor förblivit fina flickor som valt bort allt jobbigt, fult och tråkigt. Bodil M är så oförsynt att hon retar upp sig, blir arg och gnäller. Då är hon per definition varken rar eller trevlig längre. Och då blir hennes verk, böckerna dåliga, enligt denna logik.
Jag blir alldeles matt när jag läser om hur dessa kvinnor slår ifrån sig Bodils M:s ifrågasättande av livet i Frankrike som oartigt. Som ett tecken på att hon inte är tillräckligt bildad och som ett symptom på att hon inte vet hur man uppför sig.
Jag vill bara ropa, skrika, sjunga, viska och skriva långa litanior: Ta er i akt! Inget författarskap eller kvinnoliv finns där det bor en fin flicka.
Enligt mitt evangelium finns det inga fina flickor. Vi andra vi gnäller, skrattar och skäller när det är läge för det. Med detta inte sagt att jag tycker att allt Bodil M skriver är bra. Men det är inte dåligt för att hon gnäller.
Nu är det jag som gnäller.

Boden har en egen charm

Klev ut och tog in himlen. Klockan är snart kvart över två och solen tar farväl i en färgexplosion i sydväst. Vi tog bilen längs med älven för att njuta av de sista strålarna innan det blev mörkt.
I Boden var vi i Lennarts och Monas härliga affär fylld med gamla saker. Allt från det finaste fina till gamla veckotidningar. Hela världen är min favorit.
Vandrade förbi de gamla trähus som finns kvar och hamnade helt plötsligt i ett nytt köpcentrum. Där fanns inte bara butiker, utan vi såg ett kulturkafé, och biblioteket är en del.
Rullade hem i mörkret och kikade på den nästan fulla månen i öster. Idag har luften varit fylld av små iskristaller och jag gissar att ränderna på himlen har ett samband med dem. Nu värmer jag fötterna vid kaminen och börjar sticka i mitt härliga silkesmohairgarn från England. Satsar på att koncentrera mig.

Physalisplockardag

Idag är det minus 20 0ch klart. Snön har äntligen slutat falla. Cykeln den är kvarglömd i år igen. Igår önskade jag mig ljus. Idag har vi kritvit snö, sol, ljusbå himmel och krispig luft. Vinterdröm. Plockar physalis från busken vid altandörrarna i köket. Det är mogna goda små bär i det prasslande skalet. En c-vitaminkick. Bärplockning den 29:e december. Idag är det en bra dag, en härlig dag och en dag att ta vara på.

Yr och snöyr

Jag är yr. Och ute yr snön. Det tar aldrig slut. Kan ni se min ofrivilliga installation under all snö.
Och det är halt med snöflingorna som glider över den packade snön på gatorna. I dag stod vi och tittade på bilarna som försökte ta sig upp för Magasinsgatan. Tre stackars bilar i bredd som bara spann och två som kom från andra hållet och fick stå på bromsarna för att inte frontalkrocka. Hade gärna tagit en bild. Men jag glömde kameran hemma.
Yr i huvudet är jag av min nya behandling. Tröttsamt.
Ska snurra runt och lägga mig ner och vänta på morgondagen. Hoppas på snöstopp och stillastående omgivning. Lite ljus kanske.

Om att bryta upp

Jag läser om hur Eva på Evas värld har brutit upp ur sitt gamla liv och skapat sig ett nytt under det senaste decenniet. Det är mod. Hennes berättelse fick mig att minnas ett möte på tåget mellan Madrid och Stockholm.
Jag klev på för att åka hem efter en sen semester i november. Hela resan skulle ta minst 40 timmar. I kupén satt en blond kvinna med en svensk bok i handen. Vi häsade glatt. Så där som man gör när man träffar en landsman på ett tåg många hundra mil från Sverige.
Efter ett tag letar mitt ressällskap efter sitt pass och sina biljetter. Hon säger:
"Jag har aldrig rest själv förut. Jag har aldrig haft hand om mitt pass och mina biljetter."
I mina öron lät det otroligt. Jag var 24 år och reste jämt. Både ensam och med mina vänner. Jag frågar henne varför och då börjar hon berätta:
" Jag gifte mig när jag var 18, fick fyra barn innan jag hunnit bli 26. Jag har tagit hand om vår familj och min man har jobbat. Vi har bytt land vart tredje år ungefär. Nu har vi bott i Madrid i fyra år och vi ska byta land igen efter jul.
Jag är på väg till Sverige för att titta på ett hus som vi funderar på att köpa. Där ska vi bo när min man har slutat arbeta. Hela mitt liv har jag följt med och servat familjen. Det har aldrig varit tal om att jag skulle kunna resa eller göra något för mig själv."
I mina öron lät det nästan som om hon levt i en bur.
"Jag hade inga ambitioner när jag hade gått ut flickskolan. Jag började på en handelsskola men när jag mötte min man slutade jag gå dit. Min man är 10 år äldre och var redan på väg till sin första utlandsstationering. Vi gifte oss efter bara några månader. Sen reste vi ut. Jag väntade vårt första barn nästan direkt. Mådde dåligt och fick lov att stanna hemma i lägenheten ända till jag var i sjätte månaden. Då for vi hem till mamma, han återvände till jobbet och jag födde i Sverige. Vi bodde i London. Och det fanns en del grannar som jag lärde känna i parken. När Lars var ett år var jag höggravid igen. Min man körde oss i bilen till mamma så att jag fick föda i Sverige igen. Jan föddes i juni. Ett och ett halvt år senare föddes Per. Då hade vi flyttat till Columbia. Eftersom att det var så dyrt för företaget att låta oss resa hem till Sverige fick vi slå ihop två års ledigheter och då passade jag på att få min fina flicka Louise."
"Från Sydamerika gick resan till Hongkong. Sen bodde vi i Tokyo, Singapore och senast i Madrid. Barnen har gått på internatskolor från det de har fyllt 13. I höstas flyttade Louise till Sigtuna. Det är tomt hemma i Madrid när alla barnen är på skolor. Jag är bara 38 år och kan inte tänka mig att vara hemma och putsa fönster resten av livet."
Nu hade vi rullat genom Spanien i den mörka natten. Slumrat en del på de korta britsarna och sett hur solen gått upp strax innan vi kom fram till Hendaye. Där ledde jag henne till ett fik på stationen och så hoppade vi på tåget till Paris.
"Nackdelen med att flytta runt är att jag inte har några vänner, bara bekanta och affärsrelationer. Det blir så när ytan är viktig för min mans jobb. Jag har träffat massor med trevliga glada människor och haft kul. Men jag har inte mött människor som man skapar relationer med. Du vet kompisar som man ringer till när man är ledsen. Jag har haft min mamma och min syster. Min man har inte velat att jag skulle resa till Sverige när han jobbade så pojkarna har varit hos mormor när de haft korta lov. Nu ska jag träffa Louise på hennes höstlov. Sen stannar jag till jullovet börjar och då åker vi till Madrid tillsammans."
Jag frågade henne vad hon gör när hon är ensam om dagarna i Madrid. Då berättar hon att hennes man har gjort ett schema över vad som ska göras varje dag i hemmet. Hon har några timmar i veckan när hon möter andra kvinnor som lever på samma sätt. I svenska kyrkan och i en internationell klubb. Men i det stora hela håller hon hemmet perfekt. Handlar på de olika matmarknaderna och serverar middag klockan åtta varje kväll.
"Jag har aldrig tänkt efter. Jag har bara låtit livet ske. Men jag är säker på en sak och det är att mina barn aldrig ska bli skilsmässobarn. Det skulle de aldrig klara av även om det bara är Louise som är ett barn idag."
Jag som levt i ett inferno och önskat att mina föräldrar skulle skilja sig sen jag var tio år förstår henne inte. Så jag frågar varför.
"Tänkt vad handikappande det skulle vara för deras karriärer om de har en bakgrund med skilsmässa och föräldrar som inte bor på samma ställe."
Men samtidigt börjar hon vänja sig vid att stå på egna ben under resan. I Paris tar vi en taxi mellan stationerna och åker förbi alla platser som man ska se i Paris. Vi har tyvärr bara några timmar mellan tågen så vi får nöja oss med det. På gare du Nord är det hon som köper tidningar. Och letar rätt på avgångsspåret. I likadant när vi är på färjan mellan Puttgarten och Rödby. Det är hon som fixar smörrebröd och kaffe. När vi kommer till Köpenhamn är hon helt en annan person. Hon tar tag i att vi missat det första tåget till Sverige och lyckas byta våra platsbiljetter mot nya. Och hon är stolt.
Jag vet inte vad som hände i hennes liv. Men jag tänker på henne ibland och på att hon var så rädd för att skilja sig och börja ett nytt liv.

Vad kommer ni ihåg?

Nu börjar alla tidningar och radioprogram att summera året, och decenniet som passerat. Jag undrar vad det är som blir vårt gemensamma minne. Det är så många saker som jag minns som inte är viktiga.
Det viktigaste i mitt liv var konstskolan. Tre år fyllda av så mycket bra, dåligt, spännande, tråkigt, tungt, lätt, svårt, enkelt...
Mitt liv förändrades under dessa tio år.
Det som är konstigt är att alla stora händelser ute i världen som vi hört om till leda känns oviktiga när jag tänker tillbaka.
Det har hänt så mycket annat, som finns närmare, som påverkat mina nära och kära, mina vänner och livet för min släkt.
Jag har förlorat en oskuld. Jag trodde intensivt på att om alla gjorde sitt bästa så skulle allt bli enklare och bättre. Nu tar jag ett steg tillbaka och andas in djupt innan jag erbjuder mig att delta.
Idag andas vi lättare här vid älven. Temperaturen har stigit med fjorton grader.