Om brända manus

Evas värld inspirerar mig idag. Hon skriver om brända manus. Då minns jag ett möte med Anna Westberg, i ett litet trångt kontorsrum på Kvinnobiblioteket i Luleå. Det var en höstsöndag 1993 och jag hade åkt från Boden. Anna W var inbjuden att berätta om sin nya bok "Vargtagen". Vi satt där i det överbelamrade rummet och försökte möta varandra. Hon kom direkt från flyget och jag kom direkt från ett annat knäck.
Det var så illa att jag inte hade hunnit läsa hennes bok, och hon ville inte ge intervjuer i vanliga fall.
Man kan säga att allt var emot oss.
Men så snubblade jag över min väska på golvet och svor rejält när stortån ömmade. Och Anna hon började skratta.
Då började hon berätta.
Anna Westberg var en journalist som skrev på Aftonbladets kultursidor från Paris. Hon skrev tre romaner, Paradisets döttrar, Walters hus och Maria Moder.
Hon träffade en fransk filmskapare och flyttade ut med honom till en by på landet.
Allt lät som en dröm för en frankofil som jag. Men... Anna hon arbetade på och det gick rätt bra samtidigt som hennes man inte fick de uppdrag som han ville ha. Anna fick besök av svenska journalister och tevereportrar. Men hennes man hade ingen som frågade efter honom. Han såg som sin skyldighet att begränsa hennes liv. Att bestämma över allt som hon gjorde. Det blev allt värre och värre. Men Anna hon skrev och skrev för att få ha en egen skyddad zon.
En dag hände något som triggade hennes sambo att samla ihop alla sidor som hon hade skrivit och stoppa in dem i den öppna spisen. Han tände på. Och genom skorstenen försvann två års arbete. Anna Westberg förlorade sin bok, hon hade skrivit den på en skrivmaskin.
Hon sammanfattade sin berättelse så här: Jag förlorade min bok och min sambo, men jag vann tillbaka mitt liv. Boken "Vargtagen" handlar om den här berättelsen och sista tiden i Frankrike.
Anna Westberg drabbades av sjukdom och dog 2005 i Tällberg 59 år gammal.

Kurar

Trött skriver, ropar, säger alla.
Trött och frusen.
Trött och utled på mörkret.
Trött och
Hjälpen finns i lådan med stearinljus
i vaserna med tulpaner
i äpplena på bordet
bara jag hittar tändstickorna...

Hoppfull

Lyssna på RENAUD. Han ger lite hopp. Vilket jag kan behöva efter timmar av trassel med nyfärgat garn. Jag knöt tre gånger. Tre knutar som inte höll. Nu är allt en enda härva av trassliga trådar, och tankar.

Om intryck

Idag gladde mig Jessica Gedin när hon berättade att alla intryck som hon möter sätter igång hennes hjärna. "Det är som om hjärnan viftar med händerna och ropar -här är jag!, sa hon i teves morgonsoffa.
Där känner jag igen mig. Det krävs broderier och stickningar för att stänga av min pladdrande hjärna.
Jessika Gedin, hon använder korsord och två BBC program på teve. Ni vet de där programmen där förvånade engelsmän far till solen eller ut på landet för att hitta sin drömbostad. När tittarna i sakta lunk får o:a och a:a över badkar på tassar och utsikter över havet.
Mitt starkaste intryck denna morgon är strimman av sol på marken. Det är första gången sen i november som jag ser sol där. Vi får ju hålla tillgodo med sol på älvens is i den mörkaste midvintern.
Strimmor av sol, strålande klart och en helt ny dag. Vad kan vi mer begära?

DN ringer upp

Idag ringde en försäljare från DN. Hon arbetar på tidningen. Hon lovade att fråga varför redaktionen släpper debatten på nätet utan moderator. Jag undrade hur en så stor tidning har råd att missa tillfället att få låta debatten vara väsentlig för läsarna av nättidningen. Hon lovade att fråga. Vi får väl se om läsarna får något svar.

Inget slask än

Annika har hittat slask idag. Jag hittade ett hjärta. Det är fem minusgrader och lilagrått.
( Ljuset från gatlyktan färgade snön turkos. Det är mycket snyggare.)

Jag håller på med ett experiment. Lingarnet som jag har hemma har fel brunfärg. Nu ska jag färga det mer åt kaffehållet. Det ska bli spännande att se om det blir något resultat. En dam i Boden vill ha en sjal i den nyansen. Så jag får pröva.

Idag är annars en ilsken dag. Jag dricker te och försöker tänka bort ilskan. Ler och skojar, men jag är arg. Eller besviken. Jag hade hoppats så mycket på att saker och ting skulle bli lättare och lättare. Men idag kom de svar jag inte ville ha. Skulle vilja skriva alla svordomar jag kan komma på. Men då, i tanken på dem, börjar jag fnissa. Det är bara att ta nya tag.

Jag får titta ut på dem klarblå kvällshimlen blanda en drink och försätta mig i stämning för l'heure bleu. Lyssna till Melody Gardot, eller Jane Birkin. Få nya krafter.

(Planera för framtiden. Tänka på att det blir trädgårdsmässa. Skåneresa. Och ganska många dagar i Stockholm någon gång i april.)

Idag doftade snön vinter. Köket var fyllt av dofterna från Astrids kalops. Yllehalsduken luktar min nya doft från Issy Miyake. Det borde räcka för att hitta nya tag.

Pass sa regeringen

Kronofogdarna i Sverige vill att de som aldrig kan betala sina skulder ska kunna få skuldsanering. En kronofogde har kommit fram till att dagens fem år med ett liv i fattigdom är för lång tid.
Det beror främst på att de flesta som har skuldsanering har levt på existensminimum i minst fem år innan dess. Många har fått vänta ännu längre.
Kronofogdarna ser att skulderna rusar i väg under de år som de skuldsatta får vänta på att få skuldsanering.
Idag betalar många av på skulder som de fick när krisen var som värst på 1990-talet.
De som tvingades att sälja sina hus till bottenpris med stora skulder som återstod har flera miljoner kronor kvar att betala, samtidigt som de har betalat in hundratusentals kronor varje år.
I och med att husen såldes har de en ränta som ligger skyhögt över vanliga räntor.
Bankerna å sin sida har ofta försäkrat sig mot förlusterna. I förlängningen innebär det att de får ut pengar på sin försäkring. Sen säljer de lånet till ett kreditinstitut och får ut ännu mer.
Det är där lånen ligger när frågan om skuldsanering kommer upp. Då ska den skuldsatte betala allt utom existensminimum under fem år om kreditinstituten går med på det. Det tycker kronofogden är oskäligt. Kronofogdemyndigheten anser att det räcker med tre år. Vad säger då regeringen?
De passar. De vågar inte ta något beslut.
Trots att kronofogdarna har visat att samhället i förlängningen skulle vinna på att skulderna skulle skrivas av efter tre år.

Skrapar plåtar

Skrapar plåtar.
Får bort det där bruna.
Känner doften av det vidbrända mjölet. Far rakt ner i en av mormors berättelser.
Min mormor började arbeta i slutet av första världskriget på Änkan Karlssons spisbrödsbageri. Det låg i Sofia på Söder i Stockholm.
Varje morgon sprang hon fort, fort till bageriet. Hon var inte världsbäst på att gå upp tidigt om morgonen. När hon kom fram låg det runda degar och jäste överallt på alla bänkar. Änkan Karlsson gav hennes ett glas mjölk innan dagens slit började.
"Sen började det. Jag stod och skrapade plåtar från sex på morgonen till klockan var elva. Ibland var jag så hungrig att jag hade kunnat äta upp skräpet från plåtarna. Alla hade frukostrast och fick något att äta av änkan. Det var därför det var så bra att jobba hos henne. Jag fick riktig mat. Vi var två flickor som stannade efter maten och städade. När vi var klara vid två fick vi gå hem."
Då fick hon ta med sig det mjuka bröd som inte sålts, och de hårdbrödkakor som var brända, till sina småsyskon.
Hemma satt mor Elenora och sydde sjuksköterskeuniformer åt Röda korsets sjukhus och sjuksköterskeskola.
"Mamma trampade på symaskinen. Ungarna väntade på mig. När jag kom med brödet fick de äta så mycket som de ville. "
Mormor var tolv år när hon började skrapa plåtar. Det tänker jag på när det bruna mjölet rinner ner i diskhon.

Vill vi diskutera

Jag läser att Evas värld frågar sig om DN vill ha en rejäl diskussion eller pajkastning. Det undrar jag också. Tittar ut genom mitt fönster och tänker på den gångna veckan.

Den första diskussionen om manliga geniers rätt att använda sexuella förtryck mot dem de arbetar tillsammans med började med en intervju med Katarina Wennstam. Kommentarerna till artikeln på webben tillförde inget annat än hat och förtal.

Redan då undrade jag om DN tillåter att vad som helst publiceras. Har de en moderator som läser inläggen, eller ej?

Den andra artikeln diskuterade samma sak med utgångspunkt från att balettchefen på Operan i Stockholm sitter kvar efter en varning för sexuella trakasserier.
Åsa Beckman berättar i sin artikel om ett möte med Stig Larsson på ett redaktionsmöte. Stig Larsson vräker ur sig svinigheter på grund av en recension. Inte någon som är med reagerar och säger ifrån. Åsa Beckman ställer frågan om manliga genier inom kulturbranchen kan bete sig hur som helst utan att någon reagerar.

Sist jag tittade efter hade fler än 300 inlägg kommit in på artikeln. Och mer än 90 procent innehåller ingenting annat än galla.

Igår intervjuade Kurdo Baksi. Han har skrivit en bok om en annan Stig; Stieg Larsson. En bok som berättar om Stieg Larssons liv och kamp mot rasism.

När jag kommer till kommentarerna denna gång tänker jag att "här finns inget att spy galla över" men vad jag bedrog mig. Kurdo Baksi är invandrare. Därför kan de som skriver inlägg hitta på vad som helst. Och DN har fortfarande ingen som stoppar inläggen.

Dråpligt nog är en av dagens artiklar en presentation av bloggaren Sanna Lundell. Hon är gift med Mikael Persbrant och dotter till Ulf Lundell. Hon bloggar kommersiellt åt tidskriften Mama. Och hon är helt medveten om att hon är anställd på grund av sina släktförhållanden.
Men...
När hon fick kommentarer fylld av galla och avundsjuka togs funktionen bort. Nu kan ingen, som läser hennes inlägg om de tre barnen och vad de gör( i alla fall på bloggen), skriva om hennes man eller pappa.

Vad tycker ni? Kan man ha öppna diskussioner utan att en moderator lyfter fram debatten?

Undrar om de är glada

Måndag kväll hittade surdegsrecept, tisdag eftermiddag, revs äpple för att blandas med mjöl och vatten.
Onsdag, torsdag och fredag vilade allt högst uppe på skåpet.
Fredagkväll tillsattes mjöl och vatten en gång till.
På lördagmorgon var den klar. Min första surdeg gjord på frukt.
Men vad skulle det bli? Inte ett vettigt recept i sikte. Upphittad blev en bakbok från annu dazumal, 1988.
Nu blev det en liten deg att jäsa över da'n. Sen tillsattes ännu mer mjöl och surdegen. Varefter det hela fick vila nån timme.
Degen skars i limpor som skulle jäsas i ett dygn. Sen skulle plåtar värmas och ugnen vara het. Efter två timmars bakande i 250 grader och vatten och luft. Så finns de här mina första fyra surdegsbröd.
Under denna tid har historiens största jordskalv i Haiti hunnit ske.
Vi har fått en debatt om Stig Larssons rätt att bete sig svinaktigt, och Kurdo Baksi har skrivit en bok om sin vän Stieg Larsson vilket ger vissa män rätten att kalla honom kriminell på DNs webbsida.
Bröddegen har puttrat i sin skål. Surdegen har blivit glad. Men jag undrar, om alla dessa människor som strör invektiv omkring sig, är de glada?

Både och

Både och. Det är vad jag tänker på när jag förundras över den rädsla som Åsa Beckman rörde upp med sin artikel i fredags. Både och.
Vi kan vara både goda människor och göra fel. Män kan ta sig rättigheter som de inte har, samtidigt som kvinnor gör samma sak. Det ena utesluter inte det andra. Både och.
En chef kan vara en kreativ stjärna, men skada sin anställda med ständiga tjuvnyp. En ledare för en frivillig organisation samla in mest pengar och samtidigt dra in sin assistent i en härva av smek och slag. Både och.
Men det som Åsa Beckman gör med sin artikel är att vi får chansen att ifrågasätta kulten kring den duktiga kreatören. Vi får chansen att granska oss själva. Säger vi ifrån?
Både och.
Kräver vi att offentliga institutioner som drivs med skattepengar ska sopa rent framför sina dörrar?
Både och.
Det kan inte vara så att vi fortsätter vandra i samma hjulspår. Gatan på bilden skapades i slutet av medeltiden. Vi kan inte fortsätta anpassa oss efter de begränsningar som lever kvar från förr. En del t o m från medeltiden.
Vi måste se både och. Och reagera.
Evangelium enligt Eva en ljusgrå söndagsmorgon i januari.

Une folie

Åh vad jag tycker om Sax och maskins fina lampor från Paris. De är överdådiga. Blomstertuvor mitt i januari. Ser ni vallmon och fjärilen som lockar till drömmar om en annan årstid. Men bakom fönsterrutan drar vinden förbi och hela gatan är dekorerad med iskristyr.

Bortförklaringar

Jag längtar efter blomkålssoppa
inte efter förklaringar.
Inte efter att förstå varför manliga genier
alltid har fått bete sig som det passar dem.
Jag längtar efter en krämig blomkålssoppa
och att fler tar avstånd från
den traditionella genikulten.
Det spelar ingen roll, vem vi är
varken nu eller då,
vi är alla vanliga människor
vi är alla ansvariga.

Vita träkors

På begravningsplatsen i Gammelstads kyrkby står det fortfarande vita och grå träkors.
Ester dog när hon var femton år, hon dog i följdsjukdomar av en influensa.
Influensan som härjade kallades den spanska sjukan. Spansk blev den för att detta land i var neutralt under det första världskriget. Censuren i övriga Europa stoppade all rapportering om denna fasansfulla epidemi.
De vita korsen påminner om en tid när lunginflammation var en dödlig sjukdom, när det fanns en läkare på lasarettet i Luleå. Korsen har alltid gjort mig nyfiken på hur det var med den spanska sjukan som dödade fler människor än världskriget. I Sverige dog mer än en kvarts miljon människor, i hela världen varierar dödstalen från 20 till 50 miljoner människor.
För cirka fem år sen kom en spännande bok som skildrar hur olika forskare letade rätt på virus från spanskan i Alaska och på Svalbard. De ville använda viruset för att se om dagens influensor hade sitt ursprung ur den gamla epidemin. Boken heter "Spanska sjukan" och författaren Gina Kolata.
Det är en thriller.
Den historien kommer till liv när jag sakta vandrar i frostlandskapet mellan de gamla träkorsen.

Vi reser statyer i Övertorneå

Inför valet av ny präst i Övertorneå ansåg företrädaren Arne Hällefors att det krävdes en "ärrad galt" i predikstolen. De troende laestadianerna kan inte ta någon kvinna på allvar enligt honom.
Men.
Kyrkorådet tyckte annorlunda och nu är Birgitta Pirhonen anställd. Ove Kohkoinen socialdemokratisk ledamot sa: Det är flickorna som driver världen framåt.
Han behöver en staty tillsammans med de andra i kyrkorådet som bröt med patriarkatet och låter församlingsborna lyssna till en kvinna för första gången på 25 år.
De brydde sig inte om att lyssna på dem som spred rykten om att den nya prästen krävde för hög lön, eller att hon inte dög inför Gud.
Josefina Simu sammanfattade beslutet med att: Det är kränkande för kvinnor att låta könet avgöra lämplighet för ett yrke.
Biskopen han bara mumlar.

Vandring i kristyrlandet

Idag har vi alla vandrat i kristyrlandet. Tappat andan när frosten gripit tag i våra
andningsorgan
Isat igen
klistrat ihop
och tinat.

Apropå Polanski

Åsa Beckman skriver en av nyårets intressantaste artiklar på DN kultur idag. Tack Åsa. Den fnns tyvärr inte än i webbtidningen. Men den är värd en tjuga många gånger om.

Fortfarande Mitfords flickorna

Jag läser och läser de sex systrarnas brev. Det är som en "Feuilleton", som Nancy hade skrivit från rue Bonaparte till Diana i södra London, där hon förbereder Mosleys återgång till politiken. Nancy trånar år efter år efter en gaullistisk "colonel". Han lever med sin fru och sitt kall att styra la France. Hon köper Diorkläder, deltar i baler och väntar på att han ska dyka upp. Och så skrev hon fler romaner.
Jessica som är marxist lever San Fransisco med sin familj. Det var ingen som tog sig över Atlanten för att se hur hon hade det. De var istället rädda för hennes dom över deras liv under kriget.
Deborah lever som hustru till en arvtagare. Den riktige dog den sista krigsveckan i maj 45. Så hon är lika oförberedd på allt som sker som den engelska kungen.( Kungen hade ju också fått efterträda sin äldre bror, 1937.)
Den älskade Unity, som älskade Hitler, lever ett stilla liv med förstånd som en elvaåring.(Hon sköt sig i huvudet när Hitler gick in i Polen). En dag får hon en hjärninflammation när hon är på en ön utanför Skottland. Långt från all vård hinner hon dö innan doktorn kommer.
Spännande och härdande. För breven kräver oändligt många fotnötter för att bli begripliga.
Nästa kapitel börjar 1950.

Loppisfynd

Ett helt hus på Garnisonen i Boden fyllt med saker från golv till tak. Vi såg bara en bråkdel. Hittade två fina porslinsskålar som jag tänkte köpa. Vände ryggen till. Sen hade de vandrat hem med någon annan.
I min väska fanns till slut kritor, en kopparbrosch, skål för senap i pressglas, sen hittade jag inget mer. Det fanns massor som gömde sig undan min blick. Får ta och återkomma med en ny blick och andra tankar. Det gäller att kunna se. Jag såg inte mycket. Det krävs loppisövning.

Vissa dagar

Vissa dagar, var dagar, när min mormor inte satte på sin gasspis. När ingen putsade fönster, klättrade på stegar eller drog upp de tre vägguren.
Det var dagar då det fanns tid för att läsa Hemmets Journal, morfars Det Bästa eller leta efter fina knappar i farmorsbyrån.
Det var just en så'n dag som jag hittade en silvrig 25-öring bland alla de pärlemorskimrande skjortknapparna i den gamla byrån.
Så lite. Så försvinnande lite.
Men då. Ja, på den tiden, det år när Essingeleden skulle öppnas, då krävdes det planer över hur dessa ören skulle användas.
Det fanns tre möjliga butiker inom gångavstånd. Fruktis vid tunnelbanan, kiosken vid Lindhagensgatan och kondiset bakom Stiernhielmsvägen.
Alla dessa tankar på sött, surt och salt hade satt alla varningsklockor ur spel. Trots att det var en av dessa dagar så gick jag ner till kiosken för att köpa fem godisar.
Och kom hem med en.
Vissa dagar ska man inte gå till kiosken utan att noggrant se efter om de stora pojkarna hänger där. Då kommer man inte undan. Man måste bjuda alla.
Vissa dagar är dagar gjorda för väntan och återhämtning.
Dagar när man fortsätter räkna mormors knappar i teorin samtidigt som vardagen brusar förbi.

Jordbävning

Katastrofen på Haiti griper tag. Oöverskådligt många människor har drabbats. Jag hoppas att många, många gör allt de kan för att människorna kommer att få den hjälp som finns.
Det har varit ett problem vid tidigare katastrofer i det lilla landet. Nepotism, diktatur, korruption är de katastrofer som haitierna får leva med till vardags och som hindrar att de som ska ha hjälp får den.
Under helgerna gick en otroligt bra dokumentär om hur landet slitits ner av militärkupper och diktatur. Utgångspunkten var den fria radiostationen Radio Haiti som vid varje förändring hamnade i centrum. Varje ny makthavare ville stoppa den fria informationen och styra radion.
Nu är det viktigt att all information är öppen så att de människor som drabbats av alla dessa katastrofer får en chans att utkräva ansvar. Tystnaden får inte lägga sig över landet en gång till och stoppa utvecklingen mot ett demokratiskt land som kan utvecklas.

Ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden

Här på bloggen har jag försökt att förstå de nya sjukförsäkringsreglerna, hur de ska fungera och hur de sjuka ska bli friska. Vilka jobb de sjuka ska hitta på den reguljära arbetsmarknaden.
Ikväll har bland annat Henrik Bergsten gjort ett reportage om vad som hände Marie-Louise i Grängesberg. Titta här

J'y suis- här är jag

Kliv på i min temperaturhiss

Igår svävade jag fram i byn, över potatisängarna och njöt av den svaga polarsolen och de ljumma vindarna.
Idag klev jag ut på bron. Där fanns bara kölden. Jag klev fram och fick åka med ner mot dagens temperatur. Det är sexton grader kallare. Men hela landskapet är elektrifierat av den gnistrande frosten och jag andas in en särskild vinterluft.
Det är häftigt att få uppleva så stora svängningar.
Telefonledningarna blänker i morgonsolen. De finns där som en länk till den övriga världen. Den är påtaglig. Här vilar flyttfåglar på sin väg mot Afrika. Här strömmar dagens samtal och nattens nyheter i form av ettor och nollor. Nere vid skogsbrynet ligger rälsen som på samma sätt ger en kontinuitet. Jag kan böja mig ner och känna kontakten mellan vår lilla värld och den stora.
Ännu enklare är att slå på datorn. Här finns människor som jag möter enkelt och utan krav. Människor som berättar och ger mig sin syn på livet. Det är lycka. Doften av Evas kaffe på söder, känslan av Janes snö uppe vid Tanto, känna hur Sofie halkar fram i snön på Londons gator, Annikas promenader i mina barndomskvarter, Lenas härliga bilder från livet runt Dalälven. Jennys fina vandringar mellan stan och landet. Jag det finns så många möten som jag gläds åt i min lilla hörna nere vid älvens strand.

Räkna maskor i takt med berättandet, det var kvällens uppdrag.

Mina tisdagar är inbokade på kafé Fröjd. Härligt att möta en massa stickande och virkande kvinnor. Vi berättade lite grann utifrån de infall som kom flygande. Vi drack ekologiskt lingonte och åt soppa, varma mackor och kakor. Helt avslappnat. Utan något annat i hågen än lite maskor och en god historia.

Inte bara

Om jag behöver se konst,
posta ett brev,
låna en bok,
läsa Svd,
en vitamin,
en karamell,
eller kontanter
då far jag till
sjukhuset vid älven.
Här finns byns
service samlad.
Och sjukvård...

L'Aurore-morgonrodnad

Var är tjocktröjan, halsduken och dunjackan? Inte i uthuset i alla fall.
De finns bakom kläderna i hallen.
Har taxin kommit?
Nej, men solen får bergen på andra sidan älven att rodna.
Det är tidigt.
Taaxin är häär.
Varför måste jag ha med mig så tjocka kläder?
Lyssna på radion.
Stockholm minus tolv och nordlig vind.
Luleå plus två och vindstilla.
Jag ringer när vi har landat på Arlanda.
Puss.
Upptecknat av en lyssnande Celina kvart i nio på tisdagsmorgonen.

Avbruten installation

Det är slutinstallerat. Plusgraderna och den svaga polarsolen har tinat upp den förfrusna diskhandduken. Den hänger i värmen på tork. Doftar vår och nytvättat.
Dansar fram i plusgrader. Nya fötter beställde jag på fotvården. Vilken tur. Känner mig lätt, lättare, lättast den första riktiga vardagen. Celina kan äntligen njuta av sina promenader ovanpå snön.
Handduk med vårkänslor och en familj vid älvens strand med doften av droppande snö och smältande is i näsborrarna.

Måndagsfunderingar

Min blick är dimmig.
Mina tankar röriga.
Mina glasögon immiga.

Jag får börja om:

Min blick är klar.
mitt språk är pregnant.
mina glasögon blanka.

Nu börjar ett fantastiskt,
spännande,
vanligt, vardagligt, vänligt
år.
Eller hur?

Skrattar så golvet år i vågor

Det är vad min dotters kompisar gör. Jag ler. Fixar extrastor kyckling i ugnen och njuter av all glädje. Sista kvällen för sommarkompisen som ska återvända till västkusten. Sista timmarna på jullovet. Extra mycket av allt för att förebygga en grå vardag i morgon.
Muminkoppen fick jag när vi var på den östra sidan av Bottenviken. Tänk att vi är så många som just nu älskar dessa koppar. Isak fick sin igår och då hade han sin fina mumintröja med sig.

Syns det?

Syns det att det är nollgradigt?

Flickorna Mitford

Jag har fastnat i min bredvidläsningsbok. Systrarna Mitford har tagit över min lästid. Unity sitter på Osterian i München och spanar efter Adolf, Hitler ni vet.
Jessica rymmer till Baskien för att stötta regeringstrupperna mot Franco, Diana sitter i kvinnofängelset Holloway och suckar och längtar efter sin make nummer två, fascistledaren Mosley.
Pamela tar hand om Dianas fyra söner. De två äldsta är födda Guiness, och den äldste känner vi som Lord Moyne i Trustorhärvan. Nancy skriver och skriver. Den vassaste romanen är en parodi på fascisterna i Mosleys parti. Yngsta dottern Deborah gör en debut vid hovet och dansar sig genom en säsong. Mamma och pappa växlar mellan stor beundran för nazisterna och Hitler, och avsky.
När andra världskriget bryter ut skakar det Unity så mycket att hon skjuter sig i huvudet och blir helt förändrad. Där är jag nu efter många annorlunda och längtande brev mellan systrarna. Hela mellankrigstiden och, nu andra världskriget spelas upp för våra ögon med hjälp av deras korrespondens.

Allt rör på sig

Takraset bullrar, fönsterluckorna slår, vinden viner, temperaturen stiger, det drar på golvet, mörkret är kompakt, snön ramlar ner ur träden, julbelysningen gungar, vattenkokaren dånar, klockan är snart sju. Igår var det minus 28, idag minus 2,8. Allt rör på sig.

Händigt på radio

Sitter och lyssnar på P1. Vad vore livet utan denna kanal. En nyutbildad slöjdlärare från Göteborg berättar om var han törs sticka. Ja, det är svårt att våga ta fram sin stickning överallt. Det går inte på bussen, men på tåget kan det vara ok.
En genusforskare berättar att det är svårt därför att en man som handarbetar sänker sig i hierarkin.
Han gör något som de underordnade kvinnorna annars gör, därför måste han välja om han vill visa att han stickar.
Detta gäller dock inte virkande snowboardstjärnor. De höjer sin status.
En komisk poäng är att slöjdläraren tog med sig sin stickning när han skulle flyga. Då sågs den som ett vapen. Han fick stoppa ner den igen.
Jag kände igen mig från en resa till Kalmar. Jag höll på med att sticka mohairhalsdukar inför jul och tog med mig min stickning till en kurs i Kalmar.
Praktiskt, tyckte jag. Och på flighten från Luleå till Stockholm reagerade ingen. Men... i det lilla planet mot Kalmar blev personalen rädda. Jag satt där med lila plaststickor och ett fluffigt garn, när både kaptenen på planet och stewarden, kom fram för att gripa min stickning. Den fick åka i cockpit.
Jag hade stickabstinens.
Snowboardsåkare med virkning som specialitet använder sina kunskaper i virkning i sina cv när de söker jobb. Hoppas att arbetsgivaren ser det som en merit.

Med skräck i ögonen

Läste en söndagsintervju med Katarina Wennstam i DN. Hon har skrivit en roman som handlar om mäns våld mot kvinnor inom dramaindustrin. En helt vanlig text.
En text utan några andra pekpennar än den: att ingen vågade berätta om sina upplevelser öppet.
Men texten väckte ett kvinnohat bland läsarna av webb-tidningen.
Jag har sällan sett något liknande. 53 kommentarer och 50 som hånade och bespottade författaren och reportern som skrivit texten.
Det var som att kliva tillbaka före de första reportagen som Maria-Pia Boëthius skrev i Expresssen i mitten på sjuttiotalet, när hon berättade om vilka frågor kvinnor fick/får vid våldtäktsrättegångar. Finns dessa motsättningar i verkligheten? Helt plötsligt känner jag mig inte trygg.
Skräckfilmer kan aldrig skrämma upp mig på samma sätt som dessa kommentarer.

Nu är den slut ...ialla fall för vår vän som kommer nästa år igen.

I mitt huvud hade inget hänt. Julgranen stod där grön, fräsch och vacker. Den doftade. Jag njöt av hur vacker den var. Men sen kom Celina.
Jag tittade ner mot golvet. Barr, barr och barr överallt. Celina verkade inte bry sig först. Men efter ett tag när hon inte fått bort dem ute i snön hördes hennes klagande.
Vi bestämde tillsammans att ha årets julgransplundring. Jag tog fram alla kartonger och kassar. Plockade ner minst 50 olika kulor. Eller pumlor som det heter i Luleälvdal. Mina finaste glaskulor, som fyller 25 år i år, hamnade i den vadderade lådan. Julgransspiran från antikvitetsboden, som jag köpte till min kära man, hamnade i en vacker ask för doftande tvålar.(Den är 56 år i år, han också).
Celina pratade och promenerade runt med svansen högt. Hon ville ha sin godispåse. Jag borde ha ordnat en fiskdamm till hennes ära, tog istället fram hennes bästa godis-Temptations au saumon- tjusigt på franska, vardagligt på svenska, Laxpellets.

Hon var nöjd och barrfri tillslut.

Jag byter påse i dammsugaren och hoppas att alla barren ryms denna gång. Det är den sista. Påsen.

Borde stänga av datorn

Fastnar i Library pressdisplay. Får inte se någon kultursida. Inte någon alls.
Det verkar som om ettorna och nollorna långsamt vandrar längs med ledningarna nu när det är så kallt. Varje sida som jag bläddrar fram stannar i blurr. Varje tidning som jag söker, är full av blanka sidor.
Jag kommer på, att både jag och datornätet antagligen, är lika sega.
Idag ska jag hitta igen storkängorna. De kan ju inte ha vandrat längre bort än till uthuset.

Hushållsdikt

Sitter här och väntar och stickar
fel
Kaffet i muggen är kallt
Disken är staplad
Tvättmaskinen tömd
Nu är det en kvart kvar
Mad men

Sysselsättningar en midvinterdag

Startar mlle Renault och ser att hennes termometer visar på minus 36.
Njuter en värmande sopplunch i Lailas ateljé.
Fyller kaminen med sammanlagt tre vedkorgar fulla med ved.
Tittar på SKY-news. Det verkar vara värre i Storbrittanien. Vet inte om det är en tröst. Den tekniske chefen i Scarborough ser sorgsen ut när han berättar om att den icke fungerande snöröjningen visst fungerar.
Tänker på Sofie som berättade om hur dåligt det går att köra bil där hon bor. Huvudbilderna visar olika fyrhjulsdrivna stadsjeepar som knappt tar sig fram från p-platserna. Sommardäck?
Hämtar mer ved. Fyller kaminen en fjärde gång. Försöker minska energiåtgången. Tidningarna hotar med att en kwh kostar två kronor.
Gläds åt att solen för första gången i år står över trädtopparna. Det är som om ljuset återkommit från en lång resa.
Borde ta itu med mycket. Mycket litet blir gjort.

Blixtrande kallt

Midvinterkylan blixtrar. All statiskt elektricitet gör mig till en gnistrande docka. Dörrhandtaget i ytterdörren: gnister. Bildörren: gnister. Brevlådan:gnister.
Klappade Celina. Nu gömmer hon sig under soffan. Både hon och jag hoppade högt av stöten. Kikar på termometern: - 32,6 vid älvens strand.

Jag ser mot söder, bara två små öar sen börjar det stora havet

Blicken sveper över havet. Så här ser det ut allra längst norrut i Bottenviken på den östraste stranden den 6 januari klockan tio i två. Det var minus 27 och blixtrande stilla.

Upphittade minnen

Hon kan väl inte minnas allt det där...Nej det kan hon inte. Men jag håller på att försöka välja bort en massa ur mina minneskartonger. Och helt plötsligt när jag håller en bild eller läser en rad ur mina anteckningsböcker så kommer bilderna och känslorna springande. Det är som om jag öppnar en påse fylld med film från mitt tidiga liv. Därför minns jag.

Tidiga morgontankar

I morse när jag vaknade till det mörka, torra, kalla rantade mina tankar iväg. Jag väntade på att alla skulle komma hem och att jag skulle kunna somna om. Trettondagsafton, den sista hemvändarkvällen detta jullov, då är det fest på stan.
När dörren öppnades och slog igen var det svårt att somna om. Luften är så torr att allt är statiskt elektriskt. Je suis mal dans ma peau, den skaver
Men så rantade mina tankar till en tidigt morgon den sjätte januari för 30 år sedan. Jag väntade på att Annika skulle återvända från Sollefteå.
När hon kom fram var klockan sju på morgonen och den bittra kylan försvunnit från Paris. Det var ilande kallt, men plusgrader, fuktigt och blåsigt.
Vi hamnade på hennes väskor i väntsalen på gare du Nord. Där just då tappade vi lusten för att vara äventyrliga svenskor på vift. Vi längtade bort från alla män som ropade kommentarer. Vi önskade oss en utekväll utan klistriga, slippriga blickar.
Men så kom våra vänner och hämtade oss.
De hade förberett en lunch med mat från Marocko. Kryddor så värmande att vi trots den råa luften började svettas. De oroade sig för att Annika skulle frysa i sitt pigrum i den kalla korridoren högst upp under taket på sjätte våningen. De fixade och trixade så att hon fick bo i en lägenhet, tillsammans med dem.
De hade vana vid att längta bort från vintern i Paris. De hade kommit från norra Portugal och Spanien för att ta sina examina. De var våra vänner som genom sin omtänksamhet gjorde att vi kände oss hemma igen. Vi kunde sitta i en varm atmosfär och känna att vi var bien dans nos peaus. Livet skavde inte längre.

En omväg

Idag var det så ljust som det kan bli en trettondagsafton vid älvens strand. Då tog jag en omväg från hamnen och havet, ner till Gäddvik och Gäddviksbron. Jag blev inspirerad av ett brev från Mälardalen. Där bor en vän med rötter på den södra sidan av älven.
Torbjörn Säfve, författaren, som bodde i Luleå på Malmudden kallade ofta de bägge äldre broarna över till den södra sidan för våra två Brooklynbroar. Nu bor han vid ett annat vatten.
Här kommer en VINTERSAGA
precis så känns det när man rullar fram genom det isande kalla snöfyllda landskapet. Kön till Stadspuben finns tyvärr inte mer. Nu köar vi till pubar med irländsk scenografi.

Jag har inte rätt - det finns många rätt

Det finns en sak som jag har lärt mig här i kylan. Det finns många rätt. Många olika sanningar som ändå är sanna. Idag läste jag om kristdemokraternas vårdnadsbidrag i DN. Det blev som många med mig trodde: de kvinnor som har minst att erbjuda arbetsmarknaden, stannar hemma med vårdnadsbidrag. Vilket innebär att deras barn stannar i familjens hem och kommer till skolan utan kunskaper i svenska.
Men man kan också se det som ett bidrag till fattiga barnfamiljer som får 3 000 kronor per barn och månad som de kan köpa livets nödvändigheter för.
Bidraget är utformat så att det inte delas ut till familjer där föräldrarna är arbetsökande med bidrag.
Men en mamma som är arbetslös med flera barn under sex år kan få en högre inkomst genom att ta hem barnen från förskolan, sluta söka jobb, och få vårdnadsbidrag.
Familjer där bägge föräldrarna arbetar har rätt till vårdnadsbidrag om deras barn inte går i en förskola. De kan anställa någon som tar hand om barnen istället. Och mycket riktigt är det flest familjer i invandrartäta områden, och i välbärgade områden som tar ut vårdnadsbidrag.
De är inte många som väljer vårdnadsbidraget i det stora hela. Kristdemokraterna stred för väldigt få familjer.

Musik till bilderna

Här
sjunger Mari Boine. Passar bra till Britta Marakatt Labbas bilder.
Sofia
Jannok sjunger här.

Britta Marakatt Labba

Vi fick följa med i samernas fyra världar. Möta mytologin. Drottningsolen, de tre gudinnorna och följa med in i kåtan. Höra om livet på 50 och 60-talet i samebyn. Hur Britta tillsammans med sina nio syskon flyttade mellan fjällvärlden och skogsdalen. Britta som är född 1951 är den sista babyn som är född under höstflytten i sin by. Varje textilt verk flyttar oss in i Britta Marakatt Labbas värld av sagor, verklighet och myt. Får ni chansen åk till universitetet i Tromsö och möt 24 meter samiskt liv. Varje tråd, varje stygn, varje bild vibrerar av liv.

På bilderna ser ni applikation och broderi. Bilden i mitten är ett broderat sikskinn.

Tips: blogga istället

Här är länken till Jane Birkin när hon sjunger Elise. Varje gång jag går runt byn med min Ipod blir jag lätt om hjärtat när jag hör hennes innerlighet.
Det behövs när man får veta att unga konstnärer som söker jobb för att försörja sig inte kan ha egna hemsidor om de vill lyfta a-kassa. Hade de varit unga män som har två jobb till exempel en arbetslös metallare som har extraknäck som deltidsbrandman, hade de kunnat fortsätta med jobbet på Räddningstjänsten. Men nu när de söker jobb inom vården samtidigt som de arbetar med sin konst på kvällar och helger,( d v s när de inte springer som timvikarier inom vården), får de inte visa sina bilder på nätet.
De regler som slå undan fötterna för konstnärer är samma som gäller för egna företagare. Det är inte meningen att de som är arbetslösa ska kunna tjäna pengar på det som de har gjort i det egna företaget.Punkt. I och för sig är det inte troligt att någon kan försörja sig på att visa sina bilder på nätet, men i teorin finns det en chans.
Men blogga får alla göra...

Lager på lager

Väldoftande te med smak av apelsinblommor, bergamott och citron finns i koppen framför min dator.
Jag var ute och provade min nya halsduk. Tufft väder idag så det passade bra. Klädde mig i tjugo minuter. Två par långkalsonger, överdragsbyxor, linne, tröja, kofta och päls. Handlovsvärmare, fårskinnshandskar och storstövlar. Halsduk och mössa. Hämtade posten. Klev ner mot stranden men vinden bet i kinderna så jag vände mot söder. Gick till skolan men var helt stelfrusen och fick vända om. Tjugo minuter ute.
Ser det som en träning inför kvällens trip till stan. Britta Marakatt Labba ska berätta om sitt konstnärsskap och jag får skjuts med en granne.

Madmanshalsduk

När nian började sända Mad man i fredags då började jag sticka på min havsblå halsduk. Nu är den klar efter minst 12 avsnitt. Jag såg inte alla som sändes, men många, och förundrades över hur lätt det var att glida ur berättelsen. Den var så smooth att jag glömde bort vad som var på gång och tänkte på kläderna, hur de bodde, om det fanns strumpbyxor 1962, om svenskar bara slängde skräpet i naturen när de var på utflykt med bilen i början av 60-talet. Jag kunde inte fastna, kanske för att det fanns så lite att haka fast i.
Det känns tomt efter dessa tre da´r med stickningen framför tv:n, inte för att serien är dålig, men den är inte generös. Tur att det blev en halsduk i blått och en början på en lindblomsgrön.

Det är en minut från natt. Klockan är snart kvart i tre. Hann inte ut mer än några meter innan dagen tog slut.
Fastnade med silkesmohairmolnet i soffan. Började tänka på vad vi är och hur vi verkar vara. Mad men på kanal 9 får mig att tänka på hur det skulle vara att leva ett liv i flera lager. Ett lager som är offentligt, ett som är öppet för vänner och ett som innehåller allt. Då kommer jag på det. Idéen finns redan och heter Facebook.
För något år sedan rök jag ihop med en person- hon hävdade att vi alla har flera liv. Att i och med att vi lever i parallella liv kan hon som person drämma till med den ena handen för att skada samtidigt som hon smeker med den andra. Jag hävdade att jag bara har ett liv-vilket innebär att om jag tar avstånd från någon så gör jag det oavsett.
Jane Morén för en diskussion om detta på sin blogg.
Jag är säker på att vi alla mår bättre av att vi menar vad vi säger och gör. Det känns som om ett liv är lättare att leva än flera.

Je suis enfermé par la neige. Insnöad helt enkelt.

När morgonen kom låg snön blåkall överallt. När ljuset visade sig fylldes landskapet av fladdrande snöflingor och ännu mer kyla. Nu är det inte frågan om julsnö, eller vykortsvackert utan om snöhinder. Den lätta torra snön lägger sig tung över de otränade axlarna. Tur att vi känner en man med traktor och plog.