Klockan är elva på kvällen

De osynliggjorda kvinnorna betalar

Håll i er och sätt fast säkerhetsbältena, jag kommer här för första gången att länka till Hanne Kjöller på DN. Hon är på Kristdemokraternas riksting och har upptäckt samma sak som vi andra. Kvinnorna finns inte. Ja, inte som personer som har ett eget liv och som arbetar utanför hemmet.
Hanne Kjöller är positiv till KD:s försök att förklara allt ont med de regler som vi gemensamt beslutat om i riksdagen. Men samtidigt gör hon en upptäckt. Ingen talar om allt det obetalda arbete som de flesta kvinnor utför under hela livet.

Hemma med barnen mer än åtta månader, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet.

Hemma med sjuka barn 75 procent av sjukdagarna, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet. Jobba 75 procent till barnen fyller åtta, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet.

Fixa allt som föräldrar och svärföräldrar inte klarar av. Beställa biljetter, ringa läkaren, handla mat, städa, tvätta och klättra upp på vinden för att leta efter svärfars käpp

Det är dyrt och arbetsamt att uppfylla de krav som Kristdemokraterna ställer på kvinnorna.  Kvinnorna hör definitivt inte till verklighetens  folk, de som skulle vinna på att rösta på Göran Hägglund.

Affischen

Jag måste bara visa den fina affischen som S gjort till min utställning. Välkomna ni som har vägarna förbi.

Aftonrodnad vacker natt

 Här är Norrbottens senaste debutant. Ella Jonsson har nu gett ut sin första roman. Igår välkomnade vi boken med en fest. Härligt att ses. Vi var fyra från klassen Ulrika Vallgårda som har gett ut diktsamlingar och reportageböcker. Ella som har gett ut en barnbok på överkalixmål förutom romanen, Inger Thurfjell som arbetar med sin diktsamling och så jag. Som borde arbeta mer med min textsamling.
Det var en magisk kväll. Alla svarta regnmoln bara försvann och solen lyste från en allt mer klarblå himmel. Vi var många som ville önska Ella och hennes bok lycka till.

Vilket är värdet?

"Jag är den enda som kan den här maskinen",säger han.
Och han är säker på att han får en löneförhöjning.

Hon lägger barnen.

Nästa morgon lyckas hon få tant Ulla att följa med till vårdcentralen.

När de återvänder
möter chefen henne.
"Resan i taxi och tiden i väntrummet ser jag som en rast."


Tror du att detta kommer att ändras på grund av vilket parti som vi röstar på i höst?

Den frågan vill hon ha svar på.

Hör ni ?

 Det är som om en dusch sätts på högsta tryck.

 Hela natten har jag legat vaken och lyssnat.

 När jag tittade ut var allt suddigt.

Hela omgivningen ångar. Jag hoppas att det är det här som naturen behöver. För jag känner inget direkt behov av mörka moln och mera väta. Inget behov av att tända belysningen inomhus den första juli.
Jag tassar upp tillsammans med Celina och tänder värmeljus. Kokar en kopp te och lyssnar till regnet en gång till. Nu är det sommarens musik jag hör. Det är sommarens alla dofter som möter mig på väg till brevlådan. Rosor, grönt gräs, de sista syrenerna... Hela tillvaron är en nykomponerad parfym.

Läs orden

Manufaktur och husgeråd.
Tråd, tyg och knappar.
Glas, bestick och porslin.
Trosor, strumpor och en underkjol.

Dukar.

I ett grått träslott. I Töre.
Fanns allt.
Nu går vi tvärsöver.
Arvet bärs vidare av ICAnära.


Den manuella charken är fylld till bredden av
lokal mat.
I hyllorna finns det mesta.
Dammsugarpåsar omöjliga att
hitta. I Töre finns de.

I Finland lever han året runt

Vi rullade österut i mlle Renault . När vi korsat gränsen som inte längre finns möttes vi av denna skylt. Det var fortfarande juni. Temperaturen var fortfarande plus 18 och solen sken.

Jag kan helt ärligt berätta att jag inte längtar dit. Till jultomtens land bland myggen i Rovaniemi.

Nej, jag längtar till havet. Vi satt och tittade söderut vid Bottenvikens strand. Vi längtade efter kaffe och tog en sväng till Kängsö hamn.

Här är det lika mycket fejk som i i tomteland. Alla husen på bryggan är uppförda på 1990-talet. Men det ser genuint ut. I sommar ska kaffet serveras ända till åtta på kvällen, men när vi kom fram hade personalen rymt och låst. Det gjorde inte så mycket. För det är en idyll att njuta av även utan kaffe.

En av de 36

Våra 36 solrosor börjar lysa gult i västerrabatten. De värmer innan kvällssolen hinner dit. Nu är de inte riktigt 36 som har överlevt utplanteringen. Men de som står där och solar sig på kvällskvisten räcker långt.

La vie en rose

 Nu blommar den. Den lilla ynkliga taggiga bruna busken som fått vara med på bloggen sen i höstas. Här Sofie är de första rosorna på min Rosa pimpinella Poppius.

Såld II

Jag kommer aldrig att glömma min yngsta dotters lycka. Klassen skulle göra en skoltidning. De var 10-11 år gamla och skulle använda sina språkkunskaper och sina bilder i ett eget magasin. Och nu hade den strålande glada lilla tjejen hittat den viktigaste rubriken som skulle stå överst på första sidan och på löpsedeln:
Sunderbybo har sålt Skunk. Nu mångmiljonär.

Skunk är en av våra första nätcommunities som startade 1998 av en ung kille här från byn. Han hade under sin tid på Konstskolan kommit på sin idé om en plats där alla unga kunde mötas och där de kunde uttrycka sig.  Skunk drevs i några år som ett eget projekt. Men i början av 2000-talet köpte det hypade Spray saiten. Det var då klassen gjorde sitt scoop. De var ensamma om den stora nyheten.

Idag är situationen en helt annan. Spray har låtit Skunk långsamt tappa sina medlemmar. Idag finns bara 4 000 kvar. På servrarna finns många av de texter som publicerats de senaste åren. Texter som är litteratur. I morgon stängs allt av. Då försvinner i värsta fall ursprunget till många av de berättelser som har publicerats de senaste åren. Bland annat Elin Ruuths bok "Fara vill" kom till som dagboksanteckningar på Skunk. Kolla här.

Såld

Jag fick inte köpa Le Monde. Det fick Pierre Bergé,(fd sambo med Yves Saint Laurent), Matthieu Pigasse, en bankman och Xavier Niel, en telecomföretagare. En grupp som  president Sarkozy räknar som vänster. Alla tre stöder socialistpartiet inför nästa val. Vad den kostade? En miljard.

Konkurrenten Libération gör en mycket elak presentation av de tre. Läs här.

Upphittat

Årets första liter med svenska jordgubbar!

Fransk film, nja, det kanske finns därborta...

Servicen för oss som gillar att se film från Frankrike, Spanien, Italien och Storbritannien är inte väl utbyggd. Men denna vecka hittade jag två osedda filmer från la belle France. Den första heter Paris 36 och är en romantisk komedi med Gérard Jugnot den underbare läraren i filmen Kören. Filmen utspelar sig i en tid som tippar mellan fascism och kommunism. Den är en film som på det där lätta franska handlaget berättar en historia som alla kan. Ja, i alla fall de som läst historia i skolan i Frankrike. Filmen tar sig fram genom sorg och glädje med små lugna steg.

Den andra filmen är en dramatisering av Anna Gavaldas roman "Jag älskade honom!" Den är helt uppbyggd kring den otroliga Daniel Auteuil. Den gillade jag mycket. Kanske för att den påminner om ett kammarspel. Det är flera olika kärlekshistorier som berättas. Men alla utspelas i ett eget rum, på en egen plats. Känslan av att vara fångad, att inte kunna styra sitt liv är den röda tråden genom alla historierna.

Det här är inte världens bästa filmer. Men det är filmer som har ett eget berättande. Det är filmer som är enkla på ytan men som talar med en egen röst. Se dem. Det är de värda.

Det första jobbet

Mitt första jobb var som jordgubbsplockare. Vi gick upp klockan fem varje morgon för att cykla till odlaren. Han fanns fem kilometer söder om oss. På morgonen var det dagg och lite kallt att cykla så vi hade vantar på händerna. Det var för att inte få ont.
Landen var oändliga. Vi hade metallställningar med lådor i. Det rymdes tolv kartonger i varje låda. Första året var vi tio år. Vi lyckades få plocka i en vecka. Men sen fick vi inte fortsätta. Odlaren tyckte att vi var för små. När vi for hem med vår första lön var vi överlyckliga. Det året kunde vi köpa vad vi ville på Algutsrums marknad.
Ja, så kändes det. Och den känslan gjorde att vi plockade varje sommar. Helst före midsommar. Då fick vi bättre betalt. Midsommargubbarna var värda sin vikt i guld sa odlaren när han delade ut 25 öre per plockad liter.
De mogna gubbarna skulle vara plockade till klockan nio. Då kom långtradaren som tog gubbarna till Stockholm.

De första åren tog det lång tid att plocka i hop de första tolv literna, men sen gick det som en dans. Vi lärde känna nya kompisar som tältade vid jordgubbsodlingen för att få vara med och plocka. Och på Algutsrums marknad hade vi pengar till det vi ville köpa.Friheten att bestämma själv över pengar. Det var nog den som fick oss att kliva upp klockan fem varje morgon under säsongen.

Jordgubbar? Men det finns inga jordgubbar.

Det är den första midsommar som jag inte har ätit en enda jordgubbe. Det är sant.

Jag känner mig helt lugn med det. Det skulle ingen kunna tro. För jag har varit en jordgubbsfanatiker.

Uppväxt med somrar som jordgubbsplockare har det varit helt självklart att äta jordgubbar varje dag hela säsongen. Men nu har jag gett upp. Jordgubbar ska helst inte åka 130 mil innan de äts. De ska plockas direkt i landet. Vi har haft en jordgubbsodlare som granne förut. Men han flyttade hem och lämnade sina land mot att köparen plöjde bort alla jordgubbsplantorna.

Jag väntar på våra fina gubbar. De brukar vara mogna till Margareta (20 juli). I år ser det ut som om de kommer långt tidigare. I år har jag fyllt på med Rebecca, smulgubbar. De är ljuvligt söta. Och redan vita.

Spirean har vuxit upp genom Kirunarosen. En buske som blivit dubbelt så stor i vårvärmen.

Den rosa rosen heter Theres Bugnet och kommer från, just det, Ryssland. Den doftar och blommar i ungefär en månad.

Vispade moln

Det doftar pannkaka i köket. Vi har stängt alla dörrar och fönster för nu kommer årets första åska. På andra sidan älven blixtrar det och dundrar. Vi sitter och ser på solen och åskan. Vinden griper tag i blommor och buskar. Alla fåglar har tystnat. Nere vid älven slår vågorna hårt mot stranden. Men än har inte en enda droppe regn fallit på vår sida.

Midsommar i Kyrkbyn

 Isak och Merja sitter på vår picknickfilt. Det är så härligt att se hur Isak koncentrerar sig trots sorlet från 5 000 andra besökare på årets Midsommarfest.
Största folksamlingen i Luleå säger J. Han jobbar och mina flickor vill inte trängas säger dom.
Isak och jag vi äter av Merjas finska goda midsommarpannkaka. Lyssnar till sommarsång och musik.

 Men det finns annat att göra på Hägnan bland alla gamla hus. Torrdasset är som gjort för att klättra in och ut. Det kul tar aldrig slut.

Nej, midsommar med sol och goda vänner är en evig glädje.

Rostig poesi

 I ett hörn granne med hönshuset står kristyrträdgårdsmöblerna bortglömda. Den vackra rosten, den vädernötta bordskivan, de vildväxande brännässlorna allt utstrålar evigt lugn. Det finns ingenting att göra. Bara vara och njuta.

Det är mitt recept för en härlig midsommarhelg. Bara vara och njuta. Låta allt som händer bli en överraskning.

Tyvärr är jag säker på att jag aldrig kommer att kunna uppfylla dessa goda intentioner. Klockan är bara halv åtta och jag har redan brutit mot dessa helgförväntningar.

Bara vara och njuta är inte riktigt som man ska vara. I alla fall inte om man lyssnar på alla människor runt om. De flesta släpar hem stora kassar med mat. Bakar. Och fixar picknick för hela släkten. Eller...Jag hoppas att det inte är så för alla. Nu i början av sommaren är det nog att hinna avsluta alla projekt och hinna till målsnöret före semestern.

 Jag gillar verkligen att det står saker och bara är. Saker som rostar och förändras av att bara vara. Att de blir vackrare och mer en del av platsen de står på för varje år. Kvarglömda? Kanske inte. Men glömda att vara sig själva.

Konfliktskapande

 I morse satt jag på trappen med min bärbara och läste om Jerusalems borgmästare. Han vill tvångsförflytta 22 palestinska familjer. Riva deras hus. Och skapa en park.
Jag hade så svårt att koncentrera mig på texten. Jag kunde inte begripa hur en person skulle kunna vilja skapa ännu en konflikt i Jerusalem. Och runt mitt huvud flaxade några stora svarta fåglar. Som onda omen. Ja, så kändes det. De började gräla och kraxa.
Hela omgivningen fylldes av hårda ord från deras arga näbbar.
De slog sig ner mitt över vägen. Först såg jag två svartvita ilskna skator.

Sen blev de tre. Och då bröt stora fågelkriget ut. De buffade och skrek. De gick runt skorstenen och ylade. Ingenting lyckades. De tredje skatan bara skrattade och trippade lugnt ett steg i taget.












När alla tre tystnat. Då försvann retstickan. Då satte sig det första paret och njöt i solen.

Fiat på parkeringen

Visst är den fin. En drömbil var den när vi åkte till skidbacken med Monicas mamma. Skidorna stack upp ur taket och vi satt i knät på varandra. Bak fanns en korg med termosar med varm choklad. Monicas mamma hade klokt nog en kasse med yllesockor och extra vantar mellan bena. Trångt och lyxigt tyckte vi. Tänk att slippa bära skidorna fem kilometer från busshållplatsen. Tänk att få med sig både skidor, varma sockor och termosen med varm choklad.
Nu är den ett museiföremål. En bil som står utställd som en staty.
Vaniljgul.
Fungerar bäst i varmt solsken.

Fritz Ohlssonparken behövs

Här spelar och sjunger två unga musiker. En pojke och en flicka spelar schack. Två unga män äter sin lunch mitt i solen. På en bänk sitter två damer i hatt.

Tänk vad bra vi har det som har fått en plats där vi kan mötas i solen på lunchen. Fritz Olssonparken behövs.

Om glädjen med en liten fjäril

Det var en annan luft, ett annat ljus och en liten fjäril som fick mig att tro på sommaren. I morse klev jag ut och upptäckte att den där lite kärva morgonkylan inte var kvar. Istället fladdrade det fjärilar från bärbuskarna till midsommarblommorna. Några av våra gäster med vingar har gett sig av. Det är en annan ljudbild nu när ungarna kan flyga. Men under taket till altanen sitter tre små, små ungar och kippar efter mammas mat. De är aldrig tysta.

Oj, en överraskning!

Den blå tussilagon blev medelhavsturkos i trycket.

Sverige förändras

Det är bara tio dagar kvar på den allmänna värnplikten. Vad som kommer sen är något helt nytt. En armé som har kriget, och försvaret som yrke. Nu försvinner den plats där alla män möttes under minst sex månader för att tillsammans bli en del av vårt folkförsvar.

Den plats där vårt samhälle skapades i varje ny generation.

Nu kommer vårt försvar att bestå av människor med en utbildning, den i försvaret. Hittills har vi haft ett försvar med alla utbildningar representerade. Henrik Berggren i DN skriver här om denna stora förändring av Sverige.

Måndagsutflykt till Högsön.

Här inne i den fina kvarnen ska jag ställa ut mina bilder under Högsödagarna. Hela byn ställer till med fest och utställning i dagarna tre mellan den 9-11 juli.

I   byagården samlas både kvinnor och män på måndagskvällarna. Där väver många fina mattor och löpare. Igår hade en väv med tagel tagits ner. När väven klipps itu blir det annorlunda och fina grytunderlägg.

I köket finns den gamla järnspisen och den fina kaffeburken framme. Snart kommer alla som kan för att mötas kring fikat.

Detta är en kollega. Ja, hon bor också  med potatisodlaren. De har sparat många hundra kilo potatis till paltfesten som avslutar Högsödagarna. Då kommer 300 personer och äter minst två paltar var. Undrar hur mycket vinterpotatis det går åt då? Minst 250 personer brukar köa för att vara säkra på att få äta palt.

Jag ska planera vilka bilder som ska få hänga på de gamla timmerväggarna. Välkomna.

Till salu

I morgon måste du lägga bud. Ja, imorgon är det sista dagen för att lägga bud på Le Monde. Det krävs runt en miljard för att rädda tidningen från konkurs. President Sarkozy har kallat upp ägarna och låtit dem få veta att han inte vill ha utländska ägare eller ägare till vänster.

Idag ägs Le Monde av anställda, och före detta anställda genom en stiftelse.

För 25 år sedan tillbringade jag en vecka på den politiska redaktionen. Jag fick se hur de rosade artiklarna kom till. Jag fick lyssna på reportrar och krönikörer som disputerat inom det franska systemet med elituniversitet, "Les grandes écoles".

Här hemma hade datorerna kommit in på nästan alla redaktioner, men i Paris fanns inte en enda. När jag frågade om de hade några fick jag till svar: Mais, madame, les ordinateurs c'est quoi pour la journalistique?. Och jag kunde inte svara på vad datorerna var för journalistiken. För då var de bara en bra ordbehandlare. Och på Le Mondes redaktion vandrade alla artiklar från reportern, som lämnade handskrivna anteckningar till en språkutbildad sekreterare, vidare till en redaktör för att slutligen skrivas ut av en sekreterare som var statsvetare. Ingen nyhetsjakt där inte.

Det är nog det som gjort att inga pengar finns kvar. Oron för att låta journalisterna jobba utan ett skyddsnät av sekreterare och redaktörer.

Jag skulle sakna Le Monde som en symbol.

Det var de Gaulle som såg till att den började ges ut samtidigt som Frankrike blev fritt från den tyska ockupationen 1945. Den ersatte Le Temps en tidning som tyskarna gjort till sin. Le Monde har varit en självständig röst och är en av tre europeiska tidningar, de andra två är The Times och Frankfurter Allgemeine Zeitung, som står för den bästa journalistiken.

Lördagsgodis i kvadrat

Idag har vi varit onyttiga. Helt otroligt onyttiga. Suttit på våra rumpor och stirrat på klänningar, kungligheter och lyssnat till vacker musik. Stoppat i oss goda finska piroger, maschmallowtårta och chokladkakor. Lutat oss bakåt och fått en underbar middag serverad av Merja. Avslutat hela festen med grönt te och bär. Hela kroppen är sockerstinn. Och ögonen ser bara diadem.

Klockan sex i sommarregn

Luleå tolv och Kiruna åtta grader. Regnet droppar och syrenen doftar. Det är tidig sommarmorgon här i byn. Tåget mot Narvik sjunger längs med järnvägen där borta i öster. Det rullar i sin egen takt mellan Bottenviken och den salta fjorden där uppe i norr. Bilderna av den djupa skogen, de vida fjällmyrarna och snön uppe på topparna. Den vackra Lapporten fylld med tunga lila regnmoln. De finns för alltid i mitt huvud. Den som sitter vid fönstret på Nordpilen får uppleva mycket längs med den 60 mil långa vägen ner till Rombakken och den stora hamnen.

Jag lyssnar på tåget som rullar mot Sävast och Boden. Och ser inte var jag sätter mina fötter. Nästan i flickornas sommarrabatt.

Lövskärshamn

Här sitter jag och dagdrömmer om sommarbad. Igår hann jag åka ända ut till Lövskär. Det är hit jag rullar i mlle Renault när jag vill doppa fötterna i Bottenviken. Här finns den där oändliga horisonten som jag längtar till.

Hamnen är fylld med små båtar och fiskefartyg. Skärgårdsbåten, Kungsholm, kommer inte hit förrän om två veckor. Då hoppas jag på högsommar och en sval bris.

Hur vattnet var? Kallt. Iskallt. Min vän Katarina rekommenderade bastubad före sommarens första dopp. Hon fiskar strömming hela helgen.

Det är så jag alltid har gjort. Städat och tänkt.

Superstädare. Ett nytt yrke. Med hög ingångslön. Vad ska man tänka. Läs om Uppsalas nya giv.

Junistjärnor

Amandusskog är fylld med junistjärnor. Våra vitsippor som A sa när vi gick ner och njöt av alla skogsdofter. Det är länge sen Svens traktor rullade på stigen ner mot vattnet. Nu får vi titta ner och trampa rätt mellan skogsstjärnor, åkerbärsblom och björkskotten. Celina hon är inte nöjd. Det finns inga kattherrrar som vill uppvakta henne. Och trots att hon pratar högt och vilt stannar alla fåglar som byggt bo under altantaket kvar. De vill inte låta sig skrämmas. Istället sjunger de dygnet runt i ljuset som aldrig tar slut. Tystnaden finns inte, bara glädjen över att leva, och att allt lever.

Robyn - Fembot Onsdagslåt

Detta är vår värdefullaste älv

Nu har alla fiskare längs med Luleälven fått veta vad deras förstörda fiske är värt. Vadå förstört undrar väl du? Jo, nu när älven är reglerad från Boden upp till Porsi  finns ingen fisk kvar. Älven ger kraft till hela landet. Men kommunalrådet i Jokkmokk med Europas högsta BNP måste åka ner till Stockholm och tigga för att ha råd att sätta igång gatlysena.
Byaåldermannen i Södra Sunderbyn, Nils-Olof Lindfors, som har arbetat i Afrika säger att statens politik mot vattenkraftkommunerna är värre än den de multinationella bolagen bedriver där.

I Kanada får kraftbolagen betala för varje kubikmeter vatten som de använder.

Det skulle ge 700-800 miljoner kronor per år till kommunerna längs med Lule älv.

Fisket i Sunderbyn är värt 861 843 kronor för alla år framöver enligt vattendomen.


I Norge får vattenkraftskommunerna 3 miljarder kronor per år.


Vill du läsa mer titta i Norrländskan här.

Hip Hurra!

Nu har sista korrekturet kommit och det är klart. Mera kackel kommer ut i augusti. Med ett fint förord av Katarina Mazetti. Hon skriver:
Det är koncentrerade livserfarenheter och
minnen, sammanfattade av ett antal kvinnor som står
mitt i det korstryck som kallas kvinnoliv. Förvirrade, förbannade,
förskräckta, förälskade och förlorade, ja allting
på “”för”” utom förkonstlade. De har inte tid att krångla
till det. Vilket inte betyder att texterna är konstlösa -– en
del av författarna är så välformulerade att man frågar sig
varför man inte redan känner till dem.

Säkerhet och rädslor

Sanna Ryman i Svd vill ha mer taggtråd kring Forsmark.
Jag vill ha mer säkerhet.
Jag vill ha ordentligt med säkerhetsarrangemang och vakter där alla kärnkraftverk finns. Greenpeaces aktion har visat mig att idag finns det ingen säkerhet alls.
I år är det 2010. I år skulle alla våra reaktorer vara avvecklade.
I Östhammar, Oskarshamn och på västkusten finns nu helt oskyddade kärnkraftverk.
Det är jag rädd för.

Inte för att flyga utan säkerhetskontroll.

Tänk om vi skulle lägga ner samma kraft på att säkra  alla kraftverk.

Små rosa blommoln

Vår rosa tid är nu. Den vackra Rosentryn sveper in oss i rosa skyar av blommor. Den har stått där och växt sedan 1932. Busken har ingen form. Stammen och grenarna är lite skadade av alla katter som vässat sina klor. Men blommolnet är som en sagodröm.

Vi borde klippa ner den stora busken. Vi borde se till att trädgården inte ser ut som den är bortglömd. Men jag vågar inte ta bort fler grenar än jag absolut måste. Tänk om det inte kommer att blomma nästa sommar då.



Både jag och humlorna skulle sakna dem så.

Oj blev bilden så här...

Har fått chansen att vara med på en tryckning av mönster till underlägg. Jobbade hårt igår med bilden och blev klar efter hur många om och men som helst. Nu håller jag tummarna för att det håller. Att bilden går att använda och att allt blir klart till första veckan i juli. Då är det meningen att jag ska ställa ut i Högsön lite öster om Luleå.

Det är något som surrar

Jag tänkte inte berätta.
Jag tänkte ignorera.
Jag tänkte att om jag inget sa.
Då skulle inga
myggor va.

Rosfilosofi

Ibland rusar tiden förbi. Alla härliga intryck fyller varenda sekund. Nu har vi haft tre dagar med vänner, släkt och familj. Inte ett enda moment av stillhet. En resa i höghastighetstakt. Jag är så glad och omtumlad.

I morse när jag gick ut hann jag se att de senaste sommardagarna har fått vår enorma buske med Kirunarosor att slå ut. Den står där vid husknuten som ett minne av när vi flyttade hit. Varje år i slutet av juni fylls den av små enkla ceris rosor. Det är en rosenbuske som överlevt allt. När jag köpte den sa den gamla damen i trädgårdsbutiken att det är en ros som kommer att överleva alla andra växter även om den planteras i zon 8. Jag har klippt ner den så att det bara är 10 centimeter kvar av alla grenar, men den överlistar allt. Idag är den nästan två meter hög.

Det blir som en bild av vad som hunnit hända de senaste dagarna. Först var allt lugnt och vi förberedde festerna. Och sen fylldes hela huset, hela livet, med vänner och familj. Nu finns alla minnen som doftande rosor som kommer att överleva det mesta.