Långsamt

Den sista bilden på pimpinellarosen i år.
Igår regnade alla de ljusrosa blombladen ner på de vissna liljekonvaljerna.
Idag är en helt annan dag.
Allt är nytvättat, nästan nystärkt.
Älven rinner djupt ultramarin under en himmel som vibrerar av blått.
Vinden drar i granens ljusgröna barr.
Det är en förändring på gång.

Långsamt.

Det är inte som att vara uppe vid fjällens fot.
Där kan ett helt års årstider fladdra förbi på en förmiddag.  Det är häftigt.


Idag blir vi påminda om massakern Srebrenica. Tänk att de unga männen som var barn då återvänder varje sommar för att begrava de kvarlevor som återfunnits under året som gått. Då går tiden långsamt.

Min dator tjuter och vill inte det jag vill.

Nu är den helt slut.
Datorn.
Den tjuter och gnäller.
Jag räknar bakåt och inser att den fyller sex och ett halvt.
Måste byta. Måste bestämma mig för vilken dator.
En stor bärbar, en liten bärbar, en stationär liten.
Jag vet inte hur jag ska kunna bestämma mig.
Måste.
Eller så bestämmer jag att jag väntar till efter semestern.
Får nöja mig med den pyttelilla, utan photoshop.
Om jag kan klara det.

Morgonradio som sänds från hela landet

Det finns ett radioprogram som gör mig säll. Varje lördag när jag vaknar längtar jag till att Naturmorgon ska börja. Det är ett program som har ett vuxet tilltal och som får mig att lyssna. Ett program med ett innehåll som jag lär mig något nytt av.

Det är också ett program som jag känner igen. Det är kanske inte lika bra. Men formen, den att alla platser i vårt avlånga land vaknar, att årstiderna rullar på, oavsett var i landet vi befinner oss och att vanliga lyssnare med naturintresse har något att berätta.

Det gillar jag.

Nu är allt klart

 Hälften emalj, hälften akvarell.
De gamla timmerväggarna i kvarnen har både mage och midja.

 Utanför den gamla kvarnen finns en nyhet, en masugn. Inte lätt att känna igen. Men spännande att se hur den fungerar.

Jan har hjälpt mig att hänga. Och att sätta upp myggspiraler. Det be-hövs när solen går i moln.

Mer Almedalen

Inger Arenander kommenterar Mona Sahlin i radions morgoneko:
Hon använder det klassiska kommunistiska citatet: "åt var och en efter behov".

Och jag som trodde att det var något som kommer ur vårt kristna arv.

Har jag fel? Var det Marx och Engels som för första gången tog upp hur vi fördelar det som alla behöver?

Wikipedia hänvisar till Karl Marx och Peter Krapotkin, anarkist. Och till israeliska kibbutzer.

Brygghus i skärgården och annat

Här är en del av gårdagens arbete samlat. Och då ser jag att jag har haft små röda stugor vid bryggorna i skärgården på hjärnan. Så kan det bli.

Idag har jag läst Victor Estbys reflektion över att bo granne med den Holländska ambassaden. Ni vet huset som är från 1600-talet vid Slussen i början av Götgatan, det rosa.

Där är min mormors pappa uppväxt. Han slarvade bort allt, både allt han ägde och sin familj.

Det finns ett konkret minne som jag känner till. Det är en biljett från isbanan på Nybroviken. Där  svävade momormorsmor, Ellen, tillsammans med unge herr Hellström, till den levande musiken. (Tänk vad musikerna måste ha frusit.)

På baksidan har den unge mannen skrivit ner sitt namn. Det var på 1890-talet.

Victor undrade om jag skrivit om detta. Jo, jag har försökt lite grann.
Det återkommer jag till en annan gång.

Bara Almedalen

Men tänk t o m Kulturnytt på radion lyckas med att hitta en föreställning på Gotland att recensera. Macbeth spelas på Roma teater. Rösterna från Almedalen fyller annars etern. Konservativa förslag utan annan grund än populism.
Vi föräldrar är så dåliga på att förstå utvecklingssamtal och skriftliga besked om våra barn att vi måste få ett betyg i handen, säger Jan Björklund. Det skulle betyda allt för att eleverna skulle få chansen att lära sig det de ska.

Skitsnack, säger jag.

Lärare som inte skyller barnens misslyckanden på andra. Det är vad som gör skillnad. Gunilla Hammar Säfström, läraren i svenska, som var med och gjorde teveprogrammen om klass 9 A i Johannnesskolan i Malmö, hon poängterar att ansvaret ligger hos lärarna. I de skolor där lärarna var överens om att skolarbetet ska ske i skolan under ledning av lärare så når eleverna goda resultat.
Gunilla HS säger att de lärare som ser elevers misslyckanden som något som de inte kan påverka kommer aldrig att kunna nå målen i skolan.  "Vi misslyckas om eleverna misslyckas," säger hon inför en ny tv-serie om pedagogik och lärande som kommer i höst.

Mamma, säger S vi har haft en av de bästa lärarna i historia. Ingen ville missa hans lektioner. Vi fick tänka och lära oss och han lyssnade och hjälpte oss.

Och för alla som har glömt. Läroplanen som kom 1994 och som Jan Björklund skyller för allt ont. Den är moderat. Den lades fram av dåvarande skolministern Beatrice Ask (m) i den borgliga regeringen som valdes 1991.

De blev turkosa

Nu har underläggen kommit fram. Turkosa. Diametern är 21 cm. Och premiärpriset 120 kronor.

Chockdoktrinen

Om ni vill veta vad som kommer att hända i Storbritannien och i alla de andra europeiska länderna med "kris", läs Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Den kom för två år sen. Där berättar hon om hur de ekonomiska "kriserna" drabbar medborgarna. Hur de omdanar länder och vår uppfattning om demokratin.

En läsupplevelse utöver det vanliga.

Jag hittade boken på en resa genom Finland till Tallin. När vi vandrade runt i de nya delarna av Tallin fanns det oräkneliga bankpalats som svenska banker byggt upp. Storleken och antalet var obegripligt i en så'n liten stad. Och det gick fort när allt rasade. Och det gick efter Naomi Kleins beskrivning.

Vad kommer medborgarna i Europa att förlora för rättigheter?


Regeringen i London hotar med att ta bort 40 procent av utgifterna i statsbudgeten.

I den finns all sjukvård, all utbildning, all omsorg för de har inte delat upp sin budget som vi i kommuner, landsting och stat.

Vad kommer de brittiska medborgarna att få ge upp?

Idag klagar Drottningens stab för att den kungliga budgeten måste dras ned med 2,5 procent under året som kommer. "Vi kommer att ha röda siffror" påpekar staben.

Samtidigt visar nya siffror från utbildningsdepartementet att britterna väljer att satsa fel i grundskolan.

Andelen elever som misslyckas ökar för varje år. Och de ledande forskarna anser att det beror på att engelska barn stängs in i klassrummen vid fem års ålder.

Låt barnen leka till de är sju! Det är pedagogernas nya stridsrop.

Meteorologernas drömdygn

Igår fick vi uppleva alla sommarväder på ett dygn. Komprimerat och packeterat. Morgonen började med värme, sol och sommarluft. Mitt på dagen drog molnen in med regn och lite svalka. När vi hade ätit vår middag drog de grå skyarna vidare och vi fick en ljum sommarkväll med sol. Ljus kväll och ingen natt. Det verkar bli en repris idag.

Drömtåg II

 Skogen speglar sig i de blanka vagnarna.  Jag bara drömmer om resor på järnvägsspår ner mot Bosporen. Minns den första gången jag förstod att man kan faktiskt åka tåg ända till minareterna i Istanbul.

Det var när jag förtvivlat letade efter min plats på tåget till  Sierre i Valaisdalen i Schweiz. Tåget var så långt att vagnarna stod efter tre perronger på Gare de Lyon. Vid en liten asterix i tidtabellen stod det en upplysning, anslutning till Istamboul finns.

Då fanns det inget direkt tåg som rullade genom Europa. Vid varje större station var det ett tågbyte. Men på sidan av min vagn stod det inom parentes; Orientexpressen på tre språk.

Två år senare stod jag på perrongen i Wien.

Jag vinkade av min barndomsvän M. Hon var på väg till Paris. Vagnen som rullade in till perrongen var märkt med Beograd, Bukarest, Istamboul, och en massa andra städer i öst. Wien var den första på vår sida om järnridån. Ur vagnen  strömmade ungrare och rumäner.

Hon fick för första gången höra historier om hur livet förminskades när ideologin och Sovjet styrde allt.

Jag fick ett långt brev som innehöll all den hopplöshet hon mött på tåget.

Men då fanns det inga sovvagnar de luxe. Det var gamla skabbiga, rappliga vagnar som rullade i de internationella tågen.  Det kändes som om de var anpassade till livet i öst.

Men så kom det glada 80-talet när champagnen flödade och företagen styckades. Då skapade några nostalgiker en ny Orientexpress som rullade med renoverade vagnar från London, över Paris och Venedig till orientens port i Istanbul. En resa som som ackompanjerades av måltider med fem rätter, champagnefrukostar och lyxsängar. Efter sex dygn var man framme. Då hade resan kostat mer än två månadslöner.

Vagnarna som står här i skogen vid Karlsvikshyttan kommer från detta tåg. Nu rullar de hem mot Göteborg.

Jag får stå här och drömma mina drömmar om en resa utan byte till Europas centrum.

Drömtåg

Vackraste sovvagnarna i världen. Med kortaste sängarna. Tänk att få kliva ombord vid stationen i byn och kliva av i Istanbul. Det vore en dröm. Göterborgsfantasterna som har dessa vagnar har rullat genom hela Sverige till Karlsvikshyttans station. Ett museiområde utanför Luleå. Där har de bott och servat två ånglok. Idag kör de 550 passagerare till Haparanda. En resa på 26 mil t o r. Den tar 14 timmar.

Klockan är elva på kvällen

De osynliggjorda kvinnorna betalar

Håll i er och sätt fast säkerhetsbältena, jag kommer här för första gången att länka till Hanne Kjöller på DN. Hon är på Kristdemokraternas riksting och har upptäckt samma sak som vi andra. Kvinnorna finns inte. Ja, inte som personer som har ett eget liv och som arbetar utanför hemmet.
Hanne Kjöller är positiv till KD:s försök att förklara allt ont med de regler som vi gemensamt beslutat om i riksdagen. Men samtidigt gör hon en upptäckt. Ingen talar om allt det obetalda arbete som de flesta kvinnor utför under hela livet.

Hemma med barnen mer än åtta månader, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet.

Hemma med sjuka barn 75 procent av sjukdagarna, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet. Jobba 75 procent till barnen fyller åtta, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet.

Fixa allt som föräldrar och svärföräldrar inte klarar av. Beställa biljetter, ringa läkaren, handla mat, städa, tvätta och klättra upp på vinden för att leta efter svärfars käpp

Det är dyrt och arbetsamt att uppfylla de krav som Kristdemokraterna ställer på kvinnorna.  Kvinnorna hör definitivt inte till verklighetens  folk, de som skulle vinna på att rösta på Göran Hägglund.

Affischen

Jag måste bara visa den fina affischen som S gjort till min utställning. Välkomna ni som har vägarna förbi.

Aftonrodnad vacker natt

 Här är Norrbottens senaste debutant. Ella Jonsson har nu gett ut sin första roman. Igår välkomnade vi boken med en fest. Härligt att ses. Vi var fyra från klassen Ulrika Vallgårda som har gett ut diktsamlingar och reportageböcker. Ella som har gett ut en barnbok på överkalixmål förutom romanen, Inger Thurfjell som arbetar med sin diktsamling och så jag. Som borde arbeta mer med min textsamling.
Det var en magisk kväll. Alla svarta regnmoln bara försvann och solen lyste från en allt mer klarblå himmel. Vi var många som ville önska Ella och hennes bok lycka till.

Vilket är värdet?

"Jag är den enda som kan den här maskinen",säger han.
Och han är säker på att han får en löneförhöjning.

Hon lägger barnen.

Nästa morgon lyckas hon få tant Ulla att följa med till vårdcentralen.

När de återvänder
möter chefen henne.
"Resan i taxi och tiden i väntrummet ser jag som en rast."


Tror du att detta kommer att ändras på grund av vilket parti som vi röstar på i höst?

Den frågan vill hon ha svar på.

Hör ni ?

 Det är som om en dusch sätts på högsta tryck.

 Hela natten har jag legat vaken och lyssnat.

 När jag tittade ut var allt suddigt.

Hela omgivningen ångar. Jag hoppas att det är det här som naturen behöver. För jag känner inget direkt behov av mörka moln och mera väta. Inget behov av att tända belysningen inomhus den första juli.
Jag tassar upp tillsammans med Celina och tänder värmeljus. Kokar en kopp te och lyssnar till regnet en gång till. Nu är det sommarens musik jag hör. Det är sommarens alla dofter som möter mig på väg till brevlådan. Rosor, grönt gräs, de sista syrenerna... Hela tillvaron är en nykomponerad parfym.

Läs orden

Manufaktur och husgeråd.
Tråd, tyg och knappar.
Glas, bestick och porslin.
Trosor, strumpor och en underkjol.

Dukar.

I ett grått träslott. I Töre.
Fanns allt.
Nu går vi tvärsöver.
Arvet bärs vidare av ICAnära.


Den manuella charken är fylld till bredden av
lokal mat.
I hyllorna finns det mesta.
Dammsugarpåsar omöjliga att
hitta. I Töre finns de.

I Finland lever han året runt

Vi rullade österut i mlle Renault . När vi korsat gränsen som inte längre finns möttes vi av denna skylt. Det var fortfarande juni. Temperaturen var fortfarande plus 18 och solen sken.

Jag kan helt ärligt berätta att jag inte längtar dit. Till jultomtens land bland myggen i Rovaniemi.

Nej, jag längtar till havet. Vi satt och tittade söderut vid Bottenvikens strand. Vi längtade efter kaffe och tog en sväng till Kängsö hamn.

Här är det lika mycket fejk som i i tomteland. Alla husen på bryggan är uppförda på 1990-talet. Men det ser genuint ut. I sommar ska kaffet serveras ända till åtta på kvällen, men när vi kom fram hade personalen rymt och låst. Det gjorde inte så mycket. För det är en idyll att njuta av även utan kaffe.

En av de 36

Våra 36 solrosor börjar lysa gult i västerrabatten. De värmer innan kvällssolen hinner dit. Nu är de inte riktigt 36 som har överlevt utplanteringen. Men de som står där och solar sig på kvällskvisten räcker långt.

La vie en rose

 Nu blommar den. Den lilla ynkliga taggiga bruna busken som fått vara med på bloggen sen i höstas. Här Sofie är de första rosorna på min Rosa pimpinella Poppius.

Såld II

Jag kommer aldrig att glömma min yngsta dotters lycka. Klassen skulle göra en skoltidning. De var 10-11 år gamla och skulle använda sina språkkunskaper och sina bilder i ett eget magasin. Och nu hade den strålande glada lilla tjejen hittat den viktigaste rubriken som skulle stå överst på första sidan och på löpsedeln:
Sunderbybo har sålt Skunk. Nu mångmiljonär.

Skunk är en av våra första nätcommunities som startade 1998 av en ung kille här från byn. Han hade under sin tid på Konstskolan kommit på sin idé om en plats där alla unga kunde mötas och där de kunde uttrycka sig.  Skunk drevs i några år som ett eget projekt. Men i början av 2000-talet köpte det hypade Spray saiten. Det var då klassen gjorde sitt scoop. De var ensamma om den stora nyheten.

Idag är situationen en helt annan. Spray har låtit Skunk långsamt tappa sina medlemmar. Idag finns bara 4 000 kvar. På servrarna finns många av de texter som publicerats de senaste åren. Texter som är litteratur. I morgon stängs allt av. Då försvinner i värsta fall ursprunget till många av de berättelser som har publicerats de senaste åren. Bland annat Elin Ruuths bok "Fara vill" kom till som dagboksanteckningar på Skunk. Kolla här.

Såld

Jag fick inte köpa Le Monde. Det fick Pierre Bergé,(fd sambo med Yves Saint Laurent), Matthieu Pigasse, en bankman och Xavier Niel, en telecomföretagare. En grupp som  president Sarkozy räknar som vänster. Alla tre stöder socialistpartiet inför nästa val. Vad den kostade? En miljard.

Konkurrenten Libération gör en mycket elak presentation av de tre. Läs här.

Upphittat

Årets första liter med svenska jordgubbar!

Fransk film, nja, det kanske finns därborta...

Servicen för oss som gillar att se film från Frankrike, Spanien, Italien och Storbritannien är inte väl utbyggd. Men denna vecka hittade jag två osedda filmer från la belle France. Den första heter Paris 36 och är en romantisk komedi med Gérard Jugnot den underbare läraren i filmen Kören. Filmen utspelar sig i en tid som tippar mellan fascism och kommunism. Den är en film som på det där lätta franska handlaget berättar en historia som alla kan. Ja, i alla fall de som läst historia i skolan i Frankrike. Filmen tar sig fram genom sorg och glädje med små lugna steg.

Den andra filmen är en dramatisering av Anna Gavaldas roman "Jag älskade honom!" Den är helt uppbyggd kring den otroliga Daniel Auteuil. Den gillade jag mycket. Kanske för att den påminner om ett kammarspel. Det är flera olika kärlekshistorier som berättas. Men alla utspelas i ett eget rum, på en egen plats. Känslan av att vara fångad, att inte kunna styra sitt liv är den röda tråden genom alla historierna.

Det här är inte världens bästa filmer. Men det är filmer som har ett eget berättande. Det är filmer som är enkla på ytan men som talar med en egen röst. Se dem. Det är de värda.

Det första jobbet

Mitt första jobb var som jordgubbsplockare. Vi gick upp klockan fem varje morgon för att cykla till odlaren. Han fanns fem kilometer söder om oss. På morgonen var det dagg och lite kallt att cykla så vi hade vantar på händerna. Det var för att inte få ont.
Landen var oändliga. Vi hade metallställningar med lådor i. Det rymdes tolv kartonger i varje låda. Första året var vi tio år. Vi lyckades få plocka i en vecka. Men sen fick vi inte fortsätta. Odlaren tyckte att vi var för små. När vi for hem med vår första lön var vi överlyckliga. Det året kunde vi köpa vad vi ville på Algutsrums marknad.
Ja, så kändes det. Och den känslan gjorde att vi plockade varje sommar. Helst före midsommar. Då fick vi bättre betalt. Midsommargubbarna var värda sin vikt i guld sa odlaren när han delade ut 25 öre per plockad liter.
De mogna gubbarna skulle vara plockade till klockan nio. Då kom långtradaren som tog gubbarna till Stockholm.

De första åren tog det lång tid att plocka i hop de första tolv literna, men sen gick det som en dans. Vi lärde känna nya kompisar som tältade vid jordgubbsodlingen för att få vara med och plocka. Och på Algutsrums marknad hade vi pengar till det vi ville köpa.Friheten att bestämma själv över pengar. Det var nog den som fick oss att kliva upp klockan fem varje morgon under säsongen.

Jordgubbar? Men det finns inga jordgubbar.

Det är den första midsommar som jag inte har ätit en enda jordgubbe. Det är sant.

Jag känner mig helt lugn med det. Det skulle ingen kunna tro. För jag har varit en jordgubbsfanatiker.

Uppväxt med somrar som jordgubbsplockare har det varit helt självklart att äta jordgubbar varje dag hela säsongen. Men nu har jag gett upp. Jordgubbar ska helst inte åka 130 mil innan de äts. De ska plockas direkt i landet. Vi har haft en jordgubbsodlare som granne förut. Men han flyttade hem och lämnade sina land mot att köparen plöjde bort alla jordgubbsplantorna.

Jag väntar på våra fina gubbar. De brukar vara mogna till Margareta (20 juli). I år ser det ut som om de kommer långt tidigare. I år har jag fyllt på med Rebecca, smulgubbar. De är ljuvligt söta. Och redan vita.

Spirean har vuxit upp genom Kirunarosen. En buske som blivit dubbelt så stor i vårvärmen.

Den rosa rosen heter Theres Bugnet och kommer från, just det, Ryssland. Den doftar och blommar i ungefär en månad.

Vispade moln

Det doftar pannkaka i köket. Vi har stängt alla dörrar och fönster för nu kommer årets första åska. På andra sidan älven blixtrar det och dundrar. Vi sitter och ser på solen och åskan. Vinden griper tag i blommor och buskar. Alla fåglar har tystnat. Nere vid älven slår vågorna hårt mot stranden. Men än har inte en enda droppe regn fallit på vår sida.

Midsommar i Kyrkbyn

 Isak och Merja sitter på vår picknickfilt. Det är så härligt att se hur Isak koncentrerar sig trots sorlet från 5 000 andra besökare på årets Midsommarfest.
Största folksamlingen i Luleå säger J. Han jobbar och mina flickor vill inte trängas säger dom.
Isak och jag vi äter av Merjas finska goda midsommarpannkaka. Lyssnar till sommarsång och musik.

 Men det finns annat att göra på Hägnan bland alla gamla hus. Torrdasset är som gjort för att klättra in och ut. Det kul tar aldrig slut.

Nej, midsommar med sol och goda vänner är en evig glädje.

Rostig poesi

 I ett hörn granne med hönshuset står kristyrträdgårdsmöblerna bortglömda. Den vackra rosten, den vädernötta bordskivan, de vildväxande brännässlorna allt utstrålar evigt lugn. Det finns ingenting att göra. Bara vara och njuta.

Det är mitt recept för en härlig midsommarhelg. Bara vara och njuta. Låta allt som händer bli en överraskning.

Tyvärr är jag säker på att jag aldrig kommer att kunna uppfylla dessa goda intentioner. Klockan är bara halv åtta och jag har redan brutit mot dessa helgförväntningar.

Bara vara och njuta är inte riktigt som man ska vara. I alla fall inte om man lyssnar på alla människor runt om. De flesta släpar hem stora kassar med mat. Bakar. Och fixar picknick för hela släkten. Eller...Jag hoppas att det inte är så för alla. Nu i början av sommaren är det nog att hinna avsluta alla projekt och hinna till målsnöret före semestern.

 Jag gillar verkligen att det står saker och bara är. Saker som rostar och förändras av att bara vara. Att de blir vackrare och mer en del av platsen de står på för varje år. Kvarglömda? Kanske inte. Men glömda att vara sig själva.

Konfliktskapande

 I morse satt jag på trappen med min bärbara och läste om Jerusalems borgmästare. Han vill tvångsförflytta 22 palestinska familjer. Riva deras hus. Och skapa en park.
Jag hade så svårt att koncentrera mig på texten. Jag kunde inte begripa hur en person skulle kunna vilja skapa ännu en konflikt i Jerusalem. Och runt mitt huvud flaxade några stora svarta fåglar. Som onda omen. Ja, så kändes det. De började gräla och kraxa.
Hela omgivningen fylldes av hårda ord från deras arga näbbar.
De slog sig ner mitt över vägen. Först såg jag två svartvita ilskna skator.

Sen blev de tre. Och då bröt stora fågelkriget ut. De buffade och skrek. De gick runt skorstenen och ylade. Ingenting lyckades. De tredje skatan bara skrattade och trippade lugnt ett steg i taget.












När alla tre tystnat. Då försvann retstickan. Då satte sig det första paret och njöt i solen.

Fiat på parkeringen

Visst är den fin. En drömbil var den när vi åkte till skidbacken med Monicas mamma. Skidorna stack upp ur taket och vi satt i knät på varandra. Bak fanns en korg med termosar med varm choklad. Monicas mamma hade klokt nog en kasse med yllesockor och extra vantar mellan bena. Trångt och lyxigt tyckte vi. Tänk att slippa bära skidorna fem kilometer från busshållplatsen. Tänk att få med sig både skidor, varma sockor och termosen med varm choklad.
Nu är den ett museiföremål. En bil som står utställd som en staty.
Vaniljgul.
Fungerar bäst i varmt solsken.

Fritz Ohlssonparken behövs

Här spelar och sjunger två unga musiker. En pojke och en flicka spelar schack. Två unga män äter sin lunch mitt i solen. På en bänk sitter två damer i hatt.

Tänk vad bra vi har det som har fått en plats där vi kan mötas i solen på lunchen. Fritz Olssonparken behövs.

Om glädjen med en liten fjäril

Det var en annan luft, ett annat ljus och en liten fjäril som fick mig att tro på sommaren. I morse klev jag ut och upptäckte att den där lite kärva morgonkylan inte var kvar. Istället fladdrade det fjärilar från bärbuskarna till midsommarblommorna. Några av våra gäster med vingar har gett sig av. Det är en annan ljudbild nu när ungarna kan flyga. Men under taket till altanen sitter tre små, små ungar och kippar efter mammas mat. De är aldrig tysta.

Oj, en överraskning!

Den blå tussilagon blev medelhavsturkos i trycket.

Sverige förändras

Det är bara tio dagar kvar på den allmänna värnplikten. Vad som kommer sen är något helt nytt. En armé som har kriget, och försvaret som yrke. Nu försvinner den plats där alla män möttes under minst sex månader för att tillsammans bli en del av vårt folkförsvar.

Den plats där vårt samhälle skapades i varje ny generation.

Nu kommer vårt försvar att bestå av människor med en utbildning, den i försvaret. Hittills har vi haft ett försvar med alla utbildningar representerade. Henrik Berggren i DN skriver här om denna stora förändring av Sverige.

Måndagsutflykt till Högsön.

Här inne i den fina kvarnen ska jag ställa ut mina bilder under Högsödagarna. Hela byn ställer till med fest och utställning i dagarna tre mellan den 9-11 juli.

I   byagården samlas både kvinnor och män på måndagskvällarna. Där väver många fina mattor och löpare. Igår hade en väv med tagel tagits ner. När väven klipps itu blir det annorlunda och fina grytunderlägg.

I köket finns den gamla järnspisen och den fina kaffeburken framme. Snart kommer alla som kan för att mötas kring fikat.

Detta är en kollega. Ja, hon bor också  med potatisodlaren. De har sparat många hundra kilo potatis till paltfesten som avslutar Högsödagarna. Då kommer 300 personer och äter minst två paltar var. Undrar hur mycket vinterpotatis det går åt då? Minst 250 personer brukar köa för att vara säkra på att få äta palt.

Jag ska planera vilka bilder som ska få hänga på de gamla timmerväggarna. Välkomna.

Till salu

I morgon måste du lägga bud. Ja, imorgon är det sista dagen för att lägga bud på Le Monde. Det krävs runt en miljard för att rädda tidningen från konkurs. President Sarkozy har kallat upp ägarna och låtit dem få veta att han inte vill ha utländska ägare eller ägare till vänster.

Idag ägs Le Monde av anställda, och före detta anställda genom en stiftelse.

För 25 år sedan tillbringade jag en vecka på den politiska redaktionen. Jag fick se hur de rosade artiklarna kom till. Jag fick lyssna på reportrar och krönikörer som disputerat inom det franska systemet med elituniversitet, "Les grandes écoles".

Här hemma hade datorerna kommit in på nästan alla redaktioner, men i Paris fanns inte en enda. När jag frågade om de hade några fick jag till svar: Mais, madame, les ordinateurs c'est quoi pour la journalistique?. Och jag kunde inte svara på vad datorerna var för journalistiken. För då var de bara en bra ordbehandlare. Och på Le Mondes redaktion vandrade alla artiklar från reportern, som lämnade handskrivna anteckningar till en språkutbildad sekreterare, vidare till en redaktör för att slutligen skrivas ut av en sekreterare som var statsvetare. Ingen nyhetsjakt där inte.

Det är nog det som gjort att inga pengar finns kvar. Oron för att låta journalisterna jobba utan ett skyddsnät av sekreterare och redaktörer.

Jag skulle sakna Le Monde som en symbol.

Det var de Gaulle som såg till att den började ges ut samtidigt som Frankrike blev fritt från den tyska ockupationen 1945. Den ersatte Le Temps en tidning som tyskarna gjort till sin. Le Monde har varit en självständig röst och är en av tre europeiska tidningar, de andra två är The Times och Frankfurter Allgemeine Zeitung, som står för den bästa journalistiken.