Marias galleri

Här kommer lite fler bilder från det nyöppnade galleriet.http://skapa.krukmakeri.se/

Galleripremiär

Maria och Ninnie skålar för Hammenhögs färskaste galleri. Maria Ekbergs krukmakeri och galleri.

Stegen

Är det någon som kliver ner?

Lång tid

Ibland går det många år innan man ses igen. Igår mötte jag A efter sex år. Hon har flyttat, bytt liv och är fortfarande densamma. Då spelar år ingen roll.

Det är så med vänskap. Man går ut. Försvinner ur varandras sikt. Men så möts man på en annan plats i en annan tid och det känns som vi sa hejdå igår.

Gammal vänskap kallar vi det. Inte riktigt lika gammal som kastanjen i Övedskloster.

Ett sken

Hela himlen brann när jag tittade bakåt.

Spår av resor

Här finns spår av resor, spår av tiden som rullat fram.

Havshorisont

Skillinge hamn. Hav, sill och en möjlighet att segla i väg till fjärran land. I mina drömmar.

Bakom ett hörn

är allt inte lika välordnat och vackert. Här har årens patina fått finnas kvar. Det är ljuvligt med alla rosor, stockrosor, allt korsvirke och allt annat som gör Ystad till Ystad. Men nyfikenheten väcks när jag kikar in på bakgårdarna.

Morgonsång

Här be-hövs ingen väckarklocka. En kör av pigga fåglar sjunger i morgonens ljus.

Blå sång

Sommarens första måne. Den syns där genom den fuktigt tussiga luften. Allt är så där sammetslent.
Någon sjunger en blues i trädgården intill. Rösten är lite raspig.
Balans.

Vad han spelar?

Ne me quittez pas...

Kullar

Vi hör hur Jacques Werup spelar sax när vi stannar mitt emot korna. Kanelbulle och te. Musiken är smekande. Allt tilldrar sig i ett frodigt växthus på Österlen.

Artig, jag?!

Sveriges radios korrespondenter har de senaste dagarna berättat om den automastiska artighet som främlingar bemöter varandra med i USA, Storbritannien och Frankrike. Ni vet när alla säger god dag, hur mår du? och förlåt när man stöter till varandra.
Människor som reser sig i buss och tunnelbana när en gravid kvinna kommer ombord, eller en äldre person som behöver sitta.

Helt okända fenomen i Stockholm, enligt Beatrice Jansson och de andra.

Inte helt, men allt ovanligare säger jag som är på besök i huvudstaden. Jag kan nästan demonstrativt resa på mig för någon som behöver sitta. Be om ursäkt när jag tar mig fram genom stan. Det känns bättre så.

Andres Lokko som berättar om artighet i London drar en slutsats som kanske är en förklaring. Han tycker att de samhällen där det är mycket långt mellan människorna har en högre artighetsgrad. Artigheten behövs som ett sammanhållande kitt när klyftorna vidgas allt mer. Artigheten blir viktig för att det ska finnas en anledning till att samhället håller ihop, trots de enorma avstånden, både bildligt och på riktigt, mellan olika delar av riket. Kanske det?

Jag vet bara att min mammas vän Ca blev vält av en man i 30-årsåldern på Sveavägen. Hon gick tillsammans med några damer i 80-årsåldern när han ville fram. Ca bröt ben. Han anklagade henne för att gå på fel ställe. Gav henne sitt visitkort och lovade att det var han som skulle vinna om hon stämde honom. Det slutade med att den stressade mannen bad om ursäkt. Men han fick tänka efter.

Min granne potatisodlaren

Ser ni att min granne fanns redan på 1600-talet. Då fick han vara med på ett fruktbarhetsfönster i Tyska kyrkan. Han sår och frun sätter potatis.

Rätt kul att möta vardagen i ett fint målat kyrkfönster.

Idag har det fläktat ordentligt från Strömmen. Vi har promenerat från Södershöjder till Karl XII. Bakom hans rygg satt vi i vinden och njöt av te.

Jag har hittat en annorlunda polisroman från DDR. Christa Bernuth heter författaren som skriver om tiden bakom järnridån. Boken heter Inre säkerhet. Jag gillar den mycket efter de första 139 sidorna.

Söndagsturism

Hur ser det ut i Sigtuna? Det frågade S som länge undrat. Vi tog bilen och körde dit. I Sigtuna såg det ut som när jag var hos Sippan, Lotta och Anette. Där tillbringade jag många lördagar och söndagar på mellan- och högstadiet.

Men vi såg inte dem. Här var det bara Tant Brun som är inföding en sommarsöndag. Minst femhundra turister på den lilla Storgatan.

Sippan var min mors vän. Lotta var min vän. Hon var så spännande och fascinerande för det hände alltid tusen saker kring henne. Idag finns Anette kvar i livet. Hon var den lugna kloka storasystern som hittade på äventyrslekar när vi var små. Anette är otroligt bra på att berätta hemska sagor. Jag kan fortfarande efter 45 år känna skräcken inför barnhemsbarnens nöd i hennes ruskiga historier.

Vi smög i ruiner. Gömde oss i Mariakyrkan. Och när vi blev högstadieelever gick vi på ungdomsgården. S undrade varför vi inte berättar om privatskoleeleverna. Det gör vi inte därför att de fanns inte för vanliga Sigtunabarn.

Jag tänker på något helt annat.

I denna lilla stad satt Sveriges populäraste damtidningskåsörer. Bägge två.

I den ena ändan fanns Getrud Zetterholm som skrev för Femina, och i den andra fanns Kerstin Thorvall som skrev i Damernas värld. Jag tror att Sigtunas lugn och litenhet är bra för kreativiteten.

På vattnet

På böljan den blå har vi varit sen vi kom till stan. Istället för buss har vi åkt hoppapå-hoppa avbåtar. Svalt vid vattnet. Och nära till våra remål. Fotografiska är ett av dem. Både huset och utställningarna är värt en lång resa.

Från köksfönstret

En altan som jag skulle vilja ha.

Tekniken dansar med någon annan

Ibland fungerar ingen teknik. Den tar och lär sig steg som jag aldrig sett utföras förr. Jag blir förvirrad och trampar mig själv på tårna. Tekniken flämtar fram av ansträngning i en ojämn otakts dans. Därför kan det bli både bildlöst och ordlöst ett tag. Vi får se om S som tar allt med en klakspark hittar de nya turerna.

Vissa dagar är vackrast

Visa vänner,
varm omtanke,

Det börjar bra.

Glada timmar,
härliga dagar.

Nu har världens bästa
semester tagit fart.

Fläktarna surrar. Bilarna rullar.
Sibirien är vår adress.

Emaljkonst

Kall soppa

Vilken tur att vi åt kall soppa till lunch. Hur hade vi annars kunnat äta i fyra timmar på kvällen? Ovanlig dag den 14:e juli. Den första riktiga semesterdagen

Malva

Lycklig . Läste att tolv böcker gör skillnad.
Kort uppmärksamhet försämrar vår förmåga att tänka på djupet, som när vi är på nätet.
Det läser M för mig vid morgonkaffet. Ett eget bibliotek med tolv böcker gör skillnad. Det gör mig lycklig.

Malva är sommar för mig. Den är perenn söder om Dalälven. Det gör mig lycklig att vakna och se många malvor i den fina trädgården. Nu är vi framme vid Mälarens strand.

Igår mötte jag två nya drycker Lirac ett gott rödvin från Rhonedalen och Pommeau de Normandie. Äpplen på flaska. Mmmm

Morgondoppet som frös inne

 Det var dagg i solrosen när jag gick ner till stranden. Idag skulle det bli av. Mitt första morgondopp i sommar.

 Jag hittade några väl gömda vallmor under solrosorna. Det är så där med oregisserade rabatter. Det kommer fram andra aktörer än dem manuset är skrivet för.









Vinden den tar ingen regi. Nu har den vänt. Vattnet är en meter djupare. Och kommer rinnande från norr. Det morgondoppet frös inne.

Första riktiga simturen

Ljumt vatten från havet strömmar in till älvens strand. Första riktiga simturen med riktiga vågor och måsar som tjuter.
Som ni inte får se. För min mobil och jag är inte kompatibla idag.


Till lunch frossade vi i de godaste paltar vi någonsin ätit. S och J bara njöt. Och jag kunde inte avhålla mig. Tack alla i Högsön. Vi förstår om receptet är hemligt.

Tropiskt varmt.

För kvistfria

 Idag var det ljumt när jag vaknade. Hela huvudet var fullt av alla intryck som jag fått i Högsön.  Den fina grävmaskinen från 1950-talet. Vacker som en skulptur. Och en hård konkurrent. Dieselångorna och intresset för maskiner vann.

När jag körde genom sommaren till galleriet undrade jag över hur man kokar mer än 600 paltar. Det fick jag se när jag kom fram. Alla vattenvärmare i byn fanns på plats. Istället för vatten till tvätt och bad var det paltar som simmade runt i jättegrytorna.
















Palt för kvistfria som vi skämtar här hemma. Vilka är de? Jo, kvistfria har växt upp i kyla och mörker så virket blir kompakt och hårt. Tål kyla och allt ruskväder. Men värme är inte populärt. Jag går ner i matkällaren säger S. Tur att vi har A/C i bilen säger J. A och jag bara njuter av att de varma graderna blir fler än 25.

Långsamt

Den sista bilden på pimpinellarosen i år.
Igår regnade alla de ljusrosa blombladen ner på de vissna liljekonvaljerna.
Idag är en helt annan dag.
Allt är nytvättat, nästan nystärkt.
Älven rinner djupt ultramarin under en himmel som vibrerar av blått.
Vinden drar i granens ljusgröna barr.
Det är en förändring på gång.

Långsamt.

Det är inte som att vara uppe vid fjällens fot.
Där kan ett helt års årstider fladdra förbi på en förmiddag.  Det är häftigt.


Idag blir vi påminda om massakern Srebrenica. Tänk att de unga männen som var barn då återvänder varje sommar för att begrava de kvarlevor som återfunnits under året som gått. Då går tiden långsamt.