Inget mer garn från Morjärv

Detta är det sista av mitt garn från Morjärvs ullspinneri. Spinneriet gick i konkurs och nu har jag inte fått tag på mer tvåtrådigt garn. Det är en epok som försvinner. Den då människor satsade för att skapa arbeten utanför städerna. Nu får vi hålla tillgodo med de garner som spinns söderut. Och det är ju helt ok. Men jag sörjer de fina färgerna och möjligheten att njuta av allt som kvinnorna i Morjärv tillverkat.

Många kändisar

Idag var det en härlig sensommardag med massor av vänliga besök i ateljén. Två av medlemmarna i Vikta fåglar kom förbi och då kom jag på att ta fram lite musik från Youtube. De repade i vår ateljé inne i stan. Och ibland blev låtarna så bra att jag fick tårar i ögonen. Det vill jag gärna minnas.

Kick med Vikta fåglar.

Vikta fåglar - bandet som jag delade ateljé med.

Första augustimorgonen

När jag ser den första rallarrosen då vet jag. Ja, att sommaren vänder mot höst. Därför har jag aldrig gillat denna otroligt vackra blomma. Den bär på ett förebud om att sommaren inte är oändlig.

Men i morse när solen sken över vår stora ogräsrabatt fylld med rallarros och vildsådda vinbärsbuskar så kände jag att det är tid för omvärdering.  Tänk om de rosa blommorna ändå är en gåva till oss som har så få färger att vila ögonen på om fyra månader. Ett minne av sommarljus som vi kan ta fram när vi urrar oss i vintermörker.

Den ger oss ett meddelande om att lev nu. Upplev nuet. Det ska jag träna på idag.

Och tack för inspiration Eva S. Här finns en länk till hennes sommarmorgon.

Oj så många

Hela ateljén har varit full av besökare hela dagen.
Vi fick hjälp av regnet på eftermiddagen.  
Kul var det med alla kommentarer och nya ansikten.
Nu ska jag vila hjärnan och vakna pigg imorgon.

Nytt ljus klockan elva

 Nu är sommaren här igen.
God sallad med regndoppad krasse.
Ögonfröjd med nytvättade blommor.

Och alla fälten ångar av morgonens regn.

Åska klockan åtta

 Jag vaknade klockan sex och gick ner till älven. Solen sken och jag planerade ett dopp.


Men först skulle jag bara....



Och klockan blev åtta.


Mörkret kom.

 Gatlyktorna tändes.


Hela familjen vaknade.


Celina kröp in under det tjockaste täcket.


Blixtarna for runt; än åt söder, än åt öster, det tog aldrig slut.


Så började regnet ösa ner.




Det var ljummet som en sommarsjö.

Men mörkret låg kvar.


Vinden tog tag i allt som hängde och slängde.


En timme tog det.



Att byta årstid.



Sensommar. Med mörka kvällar.



Morgonen som började med sommarljus vände om och vi fick en dag med spridda skurar och osäker prognos.

Tur att jag ska ordna min utställning.

Välkommen till Kronan 10-16 lördag och söndag i H3.

En stund

Te klockan fem och en konstutställning. Marta Clausén från Fjällbonäs utanför Arvidsjaur har inriktat sig på att göra bilder som är skulpturer som är collage som är målningar.

De finns på Evas KONSTiga kafé i Norra Sunderbyn.

Retur

Det tog en dag att landa. Resan från den vita sanden i söder till den röda vid älvens strand tog tio timmar. Och ett dygn. Det är som om jag behöver vänta in mina tankar och som om kroppen behöver vänja sig vid att bara vara hemma. Ljuset är nytt. Luften är ny. Och ändå är det bara det gamla vanliga.

Lek med ord

Tycker du om att leka med ord och tävla lite grann gå då in på Evas och Annikas bärblogg.

Bilar jag sett och gillar

Denna semester har jag missat att ta bilder på två av mina favoriter. En cittra med " tvåhästkrafter..."och en otroligt fin Fiat sportbil. Rödaste röd med mjuka bulliga former. Hoppas på att någon med kamera hittar igen dem. De är verkligen värda en eller två bilder.

Morgonljus

Ibland är det skuggan,
konturen av vad jag ser
som visar vad det är.

Soldis och morgonljus
fågelsång,
klockan är snart sex.

Marias galleri

Här kommer lite fler bilder från det nyöppnade galleriet.http://skapa.krukmakeri.se/

Galleripremiär

Maria och Ninnie skålar för Hammenhögs färskaste galleri. Maria Ekbergs krukmakeri och galleri.

Stegen

Är det någon som kliver ner?

Lång tid

Ibland går det många år innan man ses igen. Igår mötte jag A efter sex år. Hon har flyttat, bytt liv och är fortfarande densamma. Då spelar år ingen roll.

Det är så med vänskap. Man går ut. Försvinner ur varandras sikt. Men så möts man på en annan plats i en annan tid och det känns som vi sa hejdå igår.

Gammal vänskap kallar vi det. Inte riktigt lika gammal som kastanjen i Övedskloster.

Ett sken

Hela himlen brann när jag tittade bakåt.

Spår av resor

Här finns spår av resor, spår av tiden som rullat fram.

Havshorisont

Skillinge hamn. Hav, sill och en möjlighet att segla i väg till fjärran land. I mina drömmar.

Bakom ett hörn

är allt inte lika välordnat och vackert. Här har årens patina fått finnas kvar. Det är ljuvligt med alla rosor, stockrosor, allt korsvirke och allt annat som gör Ystad till Ystad. Men nyfikenheten väcks när jag kikar in på bakgårdarna.

Morgonsång

Här be-hövs ingen väckarklocka. En kör av pigga fåglar sjunger i morgonens ljus.

Blå sång

Sommarens första måne. Den syns där genom den fuktigt tussiga luften. Allt är så där sammetslent.
Någon sjunger en blues i trädgården intill. Rösten är lite raspig.
Balans.

Vad han spelar?

Ne me quittez pas...

Kullar

Vi hör hur Jacques Werup spelar sax när vi stannar mitt emot korna. Kanelbulle och te. Musiken är smekande. Allt tilldrar sig i ett frodigt växthus på Österlen.

Artig, jag?!

Sveriges radios korrespondenter har de senaste dagarna berättat om den automastiska artighet som främlingar bemöter varandra med i USA, Storbritannien och Frankrike. Ni vet när alla säger god dag, hur mår du? och förlåt när man stöter till varandra.
Människor som reser sig i buss och tunnelbana när en gravid kvinna kommer ombord, eller en äldre person som behöver sitta.

Helt okända fenomen i Stockholm, enligt Beatrice Jansson och de andra.

Inte helt, men allt ovanligare säger jag som är på besök i huvudstaden. Jag kan nästan demonstrativt resa på mig för någon som behöver sitta. Be om ursäkt när jag tar mig fram genom stan. Det känns bättre så.

Andres Lokko som berättar om artighet i London drar en slutsats som kanske är en förklaring. Han tycker att de samhällen där det är mycket långt mellan människorna har en högre artighetsgrad. Artigheten behövs som ett sammanhållande kitt när klyftorna vidgas allt mer. Artigheten blir viktig för att det ska finnas en anledning till att samhället håller ihop, trots de enorma avstånden, både bildligt och på riktigt, mellan olika delar av riket. Kanske det?

Jag vet bara att min mammas vän Ca blev vält av en man i 30-årsåldern på Sveavägen. Hon gick tillsammans med några damer i 80-årsåldern när han ville fram. Ca bröt ben. Han anklagade henne för att gå på fel ställe. Gav henne sitt visitkort och lovade att det var han som skulle vinna om hon stämde honom. Det slutade med att den stressade mannen bad om ursäkt. Men han fick tänka efter.

Min granne potatisodlaren

Ser ni att min granne fanns redan på 1600-talet. Då fick han vara med på ett fruktbarhetsfönster i Tyska kyrkan. Han sår och frun sätter potatis.

Rätt kul att möta vardagen i ett fint målat kyrkfönster.

Idag har det fläktat ordentligt från Strömmen. Vi har promenerat från Södershöjder till Karl XII. Bakom hans rygg satt vi i vinden och njöt av te.

Jag har hittat en annorlunda polisroman från DDR. Christa Bernuth heter författaren som skriver om tiden bakom järnridån. Boken heter Inre säkerhet. Jag gillar den mycket efter de första 139 sidorna.

Söndagsturism

Hur ser det ut i Sigtuna? Det frågade S som länge undrat. Vi tog bilen och körde dit. I Sigtuna såg det ut som när jag var hos Sippan, Lotta och Anette. Där tillbringade jag många lördagar och söndagar på mellan- och högstadiet.

Men vi såg inte dem. Här var det bara Tant Brun som är inföding en sommarsöndag. Minst femhundra turister på den lilla Storgatan.

Sippan var min mors vän. Lotta var min vän. Hon var så spännande och fascinerande för det hände alltid tusen saker kring henne. Idag finns Anette kvar i livet. Hon var den lugna kloka storasystern som hittade på äventyrslekar när vi var små. Anette är otroligt bra på att berätta hemska sagor. Jag kan fortfarande efter 45 år känna skräcken inför barnhemsbarnens nöd i hennes ruskiga historier.

Vi smög i ruiner. Gömde oss i Mariakyrkan. Och när vi blev högstadieelever gick vi på ungdomsgården. S undrade varför vi inte berättar om privatskoleeleverna. Det gör vi inte därför att de fanns inte för vanliga Sigtunabarn.

Jag tänker på något helt annat.

I denna lilla stad satt Sveriges populäraste damtidningskåsörer. Bägge två.

I den ena ändan fanns Getrud Zetterholm som skrev för Femina, och i den andra fanns Kerstin Thorvall som skrev i Damernas värld. Jag tror att Sigtunas lugn och litenhet är bra för kreativiteten.

På vattnet

På böljan den blå har vi varit sen vi kom till stan. Istället för buss har vi åkt hoppapå-hoppa avbåtar. Svalt vid vattnet. Och nära till våra remål. Fotografiska är ett av dem. Både huset och utställningarna är värt en lång resa.