Celina är min väckarklocka denna mörka dimmiga morgon. Klockan är bara fyra när hon kliver upp på min huvudkudde och säger till mig att nu är det dags. Dags för att öppna dörrarna till den svarta morgonen. Dags för att hälla upp mat.
Det håller jag inte med om. Men vem har en chans mot en katt som har bestämt sig. Snubblar upp och trampar snett på en av sandalerna som jag glömt på golvet. Glasögon, yllekofta och ömma tår. Ner ska jag för att få tyst och somna om. Men utanför fönstren finns ett spirande ljus och jag fastnar.
Celina, hon trippar mot grannens katter. Jag brygger kaffe. Tiden står alldeles stilla. Men ändå inte. Det blir ljusare och ljusare.
Dimman blir tjockare och tjockare. Jag hinner tänka: Är det profetiskt? Och jag hinner känna efter. Det är ju så tyst. Inte en enda fågel kvittrar, inte en enda bil rullar förbi på stora vägen, inte ett enda malmtåg dunkar där borta i skogen. Det är bara tyst och grått och sammetsfuktigt.
Och då känner jag att jag längtar efter ett rum där vi alla får vara de vi är och där vi alla har tid att se våra medmänniskor. Det är nog det jag kallar hem. Det rummet önskar jag fanns inte bara här och nu. Utan alltid överallt.
Nu ska jag klä mig fin och fixa god mat. För det är valdag och demokratin den vill jag fira.
PS:
Här är den första analysen av vad de fem största dagstidningarna har skrivit inför valet. Och vi hade rätt, så rätt, när vi reagerade på hur nyheterna presenterades i DN och de andra tidningarna.