Hur viktigt

är språket? Hur använder vi vårt språk för att positionera oss? Är språket den markör som visar var vi befinner oss?

Det är frågor som jag har tänkt på ett tag.

Jag har reagerat på att när jag lyssnar på och läser vad andra säger och skriver och då skapar jag mig en bild. En bild av vem personen är som använder just de orden.

Språket, orden, tystnaden, och allt som inte sägs. Jag tolkar och försöker begripa bortom mina fördomar, att se förbi det jag redan vet.

En fråga som oftare återkommer är: Håller vi på att skapa ett samhälle där språket har blivit en markör? Något som ger oss olika status i samhället? Som tydligare pekar ut vem som har universitetsutbildning och vem som inte har det?

För 30 år sedan var målet att alla skulle ha tillgång till ett bra och användbart språk utan klassgränser. Vad är målet idag?

Ska vi ha lika stora skillnader som i Frankrike och i Storbritannien? Ska vi införa Kungens svenska, liksom britterna har the Queens english?

Johan Croneman

är rätt bra på ironi. Läs här hans sammanfattning av förra veckans filmdebatt. Jag har sällan skrattat så högt en mörk morgon i december. Han frammanar bilder av hur den lilla filmkritikerkåren tar för sig vid varje filminspelning och bestämmer över varje svensk regissör. Kanske ett uppslag till nästa film om hur en film blir till?!

Ett helt uppslag med intressanta tankar.

---

Dagens Nyheter
09 Dec 2010

Ru

Ru är titeln på Kim Thúys första bok. Hon är en välutbildad kvinna som flydde med sina föräldrar från Saigon till Montreal när Vietnamkriget tog slut. Boken översätts till svenska och kommer ut på Sekwa nästa år.

Titeln betyder ett litet vattendrag på franska det språk som hon har som sitt efter alla år i Quebec, på vietnamesiska betyder Ru en vaggvisa. Hennes berättelse rör sig från Saigon och längs med familjens flyktväg till Kanada.
Den kom ut i Frankrike i vintras. I Nouvel Obs kan du läsa om boken här.

Jag tror att den kommer att passa mig vid älvens strand.

En tredje sida av

hur vi ser på Wikileaks. Lars Linder i DN.Läs här.

En andra sida

---

Liberation
08 Dec 2010

En sida av saken

---

The Guardian
08 Dec 2010

En sida av saken

---

The Guardian
08 Dec 2010

Klockan två

är det fortfarande ljust.

I slutet på Storgatan innan den stora gymnasiebyn syns vårt finaste stenhus. Förr satt statliga tjänstemän i de gamla lägenheterna, sen blev det hyreslägenheter och nu är det en bostadsrättsförening.

Gentrifiering. Överallt. Från den minsta skånska by till städer och byar i övre Norrland.

Hon hoppas att vi ska glömma

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) är inte det minsta bekymrad över att tågen står stilla. Hon hoppas att vi ska glömma. Ja, nästa gång det blir val hoppas hon att det har varit milda vintrar som inte stört trafiken.

Det är det enda sätt jag kan tolka hennes obekymrade svar på. Läs mer här.

När dessa vagnar skumpade fram genom Europa på 1980-talet var det ingen som talade om att ställa in vartannat tåg på grund av vädret. Då löste man de problem som uppstod. Ramlade en kontaktledning ner tog man fram ett diesellok och drog vagnarna till slutstationen, banavdelningen, nuvarande trafikverket, hade snöröjningsutrustning över hela landet och dessutom visste vi vad en tågbiljett kostade.

Det är nästan alltid roligt

att lyssna på personer som slåss för det som de tror på. Ja, som när Sverige radio tar upp att vår statschef äger aktier i de bolag som får följa med på hans statsbesök. Läs här och lyssna på länkarna. Missa inte monarkisten och republikanen som debatterar om vår statschef ska vara likställd andra makthavare i Sverige.

Allra roligast är när monarkisten anser att svenska folket har visat sitt förtroende för statschefen- och jag undrar hur. Har vi valt honom i allmänna val? Eller hur gör man när man visar sitt förtroende för någon som står utanför lagen och föds till sin position.

Vaknar nyfiken

Ser något som ser ut som en mobil strålkastarställning. Gissar att det är en snötraktor, eller ett fordon som används för att tina upp något i pumphuset.

De få kalla graderna gör att ljudet färdas på ett annat sätt. Det känns som om allt sker alldeles vid mitt fönster fast det är minst 50 meter bort. Denna måndag är jag inte ensam i mörkret.

Vi är fler vid älvens strand.

"Vi ska inte ändra några lagar" Varför?, undrar jag.

---

Svenska Dagbladet
05 Dec 2010

Ett tips till

---

Svenska Dagbladet
04 Dec 2010

Nu har jag långsamt

läst tre morgontidningar. Och jag vill rekommendera Lena Anderssons krönika i DN. Läs den här.  Jag hade glömt bort att läsa Anna Laestadius Larssons torsdagskrönika,  läs den här. Och i NSD läser jag om LKAB som förlorade sin överklagan i kammarrätten. Vad de hade överklagat? Jo, det ville använda samma mobila kran som orsakade två dödsfall. Läs här.

Min tidningskatt och jag ska dra vidare till Västergård på folkhögskolan i Sunderbyn.

Jag tar sats

Nu har jag suttit här i mörkret och lyssnat till tystnaden sedan klockan slog sex. Jag tar sats. Idag är det adventsmässa. Det blir en heldag.

Någon annanstans

L sitter på bussen med en X2000biljett. Det var den tågresan konstaterar hon. Trafikverket klarar inte av att hålla järnvägsspåren farbara. Sveriges nya superduperverk som ska se till att logistiken i vårt liv fungerar har långt kvar till att fungera som organisation. När en kontaktledning föll ner före banverkets tillkomst då tog SJ fram ett diesellok och körde tåget till slutstationen. Nu får passagerarna sitta i sex timmar på ett utkylt tåg och vänta. Jag hoppas verkligen att de med erfarenhet och kunskap får i uppdrag att lösa de problem som ledningen för SJ och Trafikverket har. Det är inte snön, det är inte vintern som är problemet .

Det finns någonannanstans.

Morgon i december

 Slutet på väderleksrapporten...  Umeå minus sexton, Luleå minus fyra och Kiruna plus två. 

 Det är inte bara temperaturerna som är overkliga ...ljuset förflyttar mig in i ett sagoland.

 Världen blir målad med ljusa akvarellfärger och för varje minut späds färgen ut.

Både måne och soluppgång när klockan nästan är halv nio.

Gratis är gott

En klyfta öppnar sig allt vidare mellan de som har och de som inte har.

Ja, lön.

Idag är det helt accepterat av vår regering att alla som söker arbete ska räkna med att arbeta gratis. Och ju yngre de är desto fler timmar ska de gå till sitt arbete utan lön.

Och skulle någon mot alla odds söka ett arbete inom kultursektorn föreslår kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth att de ska arbeta som volontärer. Arbetsuppgifter som kräver fem års utbildning för att utföras ska nu föras över till outbildade volontärer som gör jobbet gratis.

Men administratörerna, och de höga cheferna som kan minska sina lönebudgetar får de lägre lön? Ska deras arbetsuppgifter utföras gratis? Slipper skattebetalarna och aktieägarna betala ut bonus till dem?

Nej, det är subventionering som gäller. Vanliga familjer får försörja sina ungdomar trots att de arbetar heltid. Företagen får lägre lönekostnader för dem som jobbar på golvet.

Cheferna på toppen, de får högre lön och mer i bonus.

Och kulturarbetarna får ta ett eller två extra jobb till för att kunna både arbeta med vad de är utbildade till och äta.

PS. Bilden visar Östra skolan en byggnad för bildning.

Milda vindar från väster

I ett helt nytt vinterland.

Idag är det bara några få kalla grader vid älvens strand. Det känns som om vi har gjort en resa någon annanstans.

Allt går så mycket lättare när glasögonen inte frostar igen. När mlle Renault vill rulla fram utan att klaga. När ett lager kläder håller kylan borta.

Tjugonio minusgrader i Östergötland, sexton i Stockholm.

Noll i Kiruna.

I videobutiken

Vi längtar efter den riktiga Doktor Zivago. Omar Sharifs Zivago.  Kollar på nätet om den finns till salu. Och enligt uppgifterna vi får fram finns den på Storgatan i Luleå.

Vi åker in hela surven för att hitta igen den. Men inte fanns den inte. När vi frågar om hjälp, syns det helt klart i ögonen på den unga dam som jobbar i butiken att vi är helt stenålders. Till slut kommer en ny vy fram på datorn i butiken som visar på slut i butik och slut i lager.

Vi får nöja oss med en engelska kortserien Doctor Zhivago från början på 2000-talet.

Jag fyndade filmer jag velat se länge. Un education, Den första dagen på resten av ditt liv, Gainsburg och Miraklet i Lourdes.

Filmkväll hela veckan!

Röda kinder

Det är bara jag och den vitruggiga haren som finns i Amandus skog. Vi njuter av den absoluta stillheten.Mina andetag hörs och snön som kraschar mot kängorna. Haren sitter så långt borta att jag bara skymtar en rörelse.

Jag följer stigen ner mot älven. Solen vilar bakom de höga granarna. Det finns ett svagt sken av morgonrodnad . På marken dansar spåren tvärs över.

Ljuset räcker inte än.

En ilande svag vind drar fram från isen. Både kamera och glasögon immar igen.


Iskristaller, glitterfrost, snögnäll.

Ser ni haren där borta på isen? Det är inte så lätt. En rörelse, ett svagt ljud, inget mer.


Många spår och långa spår.

Jag går hem med äppelröda kinder och kall nästipp. De kalla graderna är 17 idag.

Oxkinder

min nya passion. Igår när jag hamnade på Ica hittade jag ett paket med oxkinder. Mer än ett kilo för 50 spänn. Hade ett minne långt borta bak i nacken om att det är en delikatess. Men hur lång tid tar det att tillaga detta något hårda kött?

Jag hittade ett recept i en kokbok som påpekade ganska strängt att minst fem timmar i grytan fick jag räkna med. Sagt och gjort.

Kinderna i grytan i 2 cm stora kuber. Rödlök, vitlök, morötter, timjan, lagerblad, salt och peppar, en buljongtärning, 3 dl rödvin, 1 dl portvin, 1 dl nypressad apelsinsaft och två skalbitar. Sen fick allt stå och puttra långsamt från klockan ett till klockan sex.

Nu har vi ätit upp allt. Tjejerna tog om två gånger. I morgon finns det ingen matlåda.

Spökar det?

Det skrapar oroande i värmepannan när vi slår om från sommar till vinter. Hela natten låter det som om vi har besök av tomtar som ramlar ner för trappan.

Duns, duns och duns.


Nu har samma vatten snurrat runt i golvet i tolv år. Det är kanske en idé att byta det? Jag kan inte hitta någon beskrivning över vad som ska göras. Så nu får vi vänta på någon som kan.

Adventsljusen lyser i det svaga morgonljuset. Vi vill inte veta, men det är 19 kalla grader idag.

Fantasi och lek

Kommer du ihåg hur det var att leka så intensivt att det verkliga livet bara försvann? Hur det var när leken var som om du var med i en film eller i en annan värld?

Jag kan minnas några fantastiska lekar. En som Lotta och Anette hade med sig på ett besök hos oss på Öland. De hade börjat leka att de var två föräldralösa systrar som levde på 1800-talet på ett barnhem. Jag blev den tredje minsta systern som fick minst mat och mest skäll. Vi var så intensivt inne i vår fantasi att våra mammor hade svårt att bryta leken.

Länge kunde jag inte se de platser där vi lekt vår grymma saga utan att jag började gråta. Den skrämmande stämningen från 1800-talet svepte in i skuggan av enebuskarna och jag kände mig lika övergiven igen.

Leken på min emalj är från lekis.

Euro, nej tack.

"Men krisen har också avslöjat brister i EU-bygget. En gemensam finanspolitik är knappast realistisk, och det finns fördelar med nationella skatter. Mycket kan dock göras bättre.

Den gamla stabilitetspakten borde ha efterlevts, och nu är det viktigt att medlemsländerna tar fram och håller sig till ordentliga budgetregler. Stress­testerna av banker i somras hade kunnat göras trovärdiga (de dödssjuka irländska bankerna påstods klara kraven!)." Skriver DN:s ledarredaktion, läs här.

Inte ett ord om alla människor i Portugal, Grekland, Spanien och på Irland som får betala notan. Inte ord om  Euron. Ingenting, om hur klokt det svenska folket röstade när vi sa nej till EMU. Tack alla kloka medmänniskor som insåg att Sverige som är så exportberoende måste ha en valuta som vi kan styra över. Det har räddat oss genom denna kris. Och buga borde alliansregeringen som kunde skörda frukterna. Tur att varken Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg lyckades övertyga majoriteten om den gemensamma valutan.

Claque

eller Anna Lisa Wärnlöf. Kommer ni ihåg henne? Det är hon som har skapat en helt egen värld för att beskriva tilliten i vårt land.

• Pellas bok 1958
• Pellas andra bok 1959
• Pella i praktiken 1960
• Pojken en trappa upp 1961
• Fredrikes barn 1962
• Boken om Agnes 1963
• Ingkvist 1964
• Lennerboms 1965

Minns du någon av dessa böcker skapade av en kvinna som aldrig steg fram. Kanske böckerna men inte Anna Lisa Wärnlöf. Nej, hon fanns i sin stuga där hon skrev kåserier i Svenska Dagbladet från 1945.
Claque, kallade hon sig.  
En örfil.

Ja, hon var en örfil för dem som inte ville se att alla har samma rätt att existera. Hon har skrivit den absolut bästa skönlitterära berättelsen om hur det är att vara flicka med asbergers syndrom. Den heter "Boken om Agnes".
Jag citerar ur minnet:

Den andra dagen på vårterminen var den mörkaste i mitt liv ditills...Agnes stod mitt bland hela"surven" och delade ut inbjudningskort....

Jag fick inget.

Jag var Agneslös.

Nästa dag som var en lördag satt jag och sörjde. Då ringde telefonen. Det var Agnes mamma som undrade var jag var. De väntade på mig för att kunna plundra julgranen.

Men Agnes tog luren och väste KOM INTE.

När mamman fick tag på luren igen ursäktade jag mig med att jag var förkyld.

Agnes hon ringde nästan genast.

Grottan, kom till grottan, om tio minuter.

Agnes satt och väntade i parken. Jag frågade om de andra hade gått.

Gått? svarade Agnes. De stannar nog till måndag eller tisdag.

Varför ville du att jag inte skulle komma? frågade jag.

För att jag inte ville det, svarade Agnes.

Jag kan väl inte ha hela surven där - och så dig också! Jag skulle spricka.

Nä, sa jag, glad. Det gjorde inget!

Hon rotade i sin ficka, i gatlyktans sken, fick fram något och stack det i min hand...det var inbjudningskortet.

Det var hundörat och alldeles ljumt.

Alla Claques böcker gavs ut av PELARBÖCKER. De är några av de vackraste böcker som blivit utgivna. Helga Henschen illustrerade. Här kan du läsa om deras antikvariska värde.

V I Warshawskis skapare Sara Paretsky

När jag tog emot de fina körsbärspriserna i veckan fick jag lova att skriva om tre författare och tre böcker.

Jag har valt att inte skriva om de stora författarskap som de flesta möter och känner sig styrkta av. Istället väljer jag först en amerikansk deckarförfattare som heter

SARA PARETSKY

Hon är en hjältinna på riktigt. Alla hennes böcker innehåller en bild av dagens USA. Det finns ingenting som göms under glittrande ytor. Förutom att hon alltid står på de svagas sida i alla sina böcker har hon alltid arbetat för att förbättra livet för andra.

När hennes hjältinna V I Warshawski joggar fram över boksidorna får vi möta det vanliga livet i ett slitet Chicago.

Bäst är Blacklist/Svartlistad. Den skildrar den förföljelsemani som drabbar alla vanliga amerikaner i och med att säkerhetstjänsten inte gör sin läxa.

Den har vunnit pris som bästa utländska deckare i  Storbritannien 2004.

På filmduken har Kathleen Turner spelat V I Warshawski, 1991. Den filmen gav jag fyra stjärnor när jag var filmrecensent, men det tyckte de flesta var för många.

Sara Paretsky skapade, 1986, det första nätverket för kvinnor som skriver spänningsromaner/thrillers/deckare, Sisters in Crime.

En dödsannons fick mig att minnas

min mammas berättelse från 1947. Hon hade ett nytt jobb. Kontoret var placerat nära Kungsträdgården. Där promenerade hon med sina arbetskamrater på lunchen och efter arbetets slut. De hade korta dagar. I bästa fall jobbade de mellan halv tio och fyra. På våren och sommaren vandrade de ut på Djurgården för att dansa på Skansen. Det var mamma, Isbiten och tant Birath.

Det här var i en tid när vårt land var uppdelat i många skikt. Ungefär som i Herrskap och tjänstefolk. Mamma hade realexamen och då kunde hon umgås med de som var på samma nivå och de utan examen. Isbiten hade en handelsexamen och arbetade med bokföring så hon hade sin egen nivå och tant Birath hon ville vidare i livet. Vad hon gjorde? Jo, hon köpte sig en studentmössa som hon bar om vårkvällarna på¨Skansen.

Och vet du vad, sa min mamma. Hon hittade en ingenjör!

De andra danslystna kvinnorna i 20-årsåldern gjorde likadant. De hoppades på att finna en man som kunde hjälpa dem att klättra upp några skikt i samhällstrappan. Isbiten, hon, gifte sig med en jurist och ekonom två gånger.Jo, de var skilda en gång men gifte sig igen.

Min mamma hade en blindträff med en av aktörerna i studenternas spex. Hennes träff var sjuk så hon mötte inhopparen istället. Honom har hon varit tillsammans med i 61 år.

Det finns många politiska frågor som jag är

oense om med vårt kommunalråd Karl Petersen. Samtidigt som jag alltid har beundrat hans öppna sinnelag. Inte en dag missar han att vara med och möta luleborna. I lunchtid finns han på Storgatan och när det är olika evenemang finns han där.

Alla som läser min blogg vet att jag saknar Fritz Olssonhuset så att det nästan gör ont, och det kunde inte rivas utan att Karl Petersen och de andra socialdemokraterna sa ja. Men nu satsar jag på att vi får något som är bra för alla som går förbi den tomma tomten. Jag längtar efter musik och en isbana. Och en möjlighet att lyfta fram alla fina konståkare som finns i Luleå.

Och Kalle P fortsätt promenera bland oss lulebor, det gillar vi.

Idag kan du läsa hans debattartikel på DNdebatt här.

Jag bara tappar koncentrationen idag

Hittar inte fram till kärnan i det jag vill berätta. Istället tar jag fram några bilder från igår och idag.

 Kalla kårar längs med älven när vinden tar tag i vinterljuset. Kallaste november nånsin. Så här blir slutet på månaden.
Den normala temperaturen är minus 3. I år har den varit runt minus 10. Burr.

 Hela huset är frostvitt. Positivt om man tänker på att ingen värme läcker ut och smälter ner iskristallerna.

 Lagom till advent doftar hyacinterna och skrämmer fram lite stämning.

Inramade och klara hängde hela släkten på ateljéns vägg igår. Vi fick många härliga människor på besök. En av mina sjalar är på väg till Göteborg.

Mitt ute i skogen

dyker den gula månen upp. Det känns som om det bara är att plocka ner den.

Bara några få hundra meter från det stora sjukhuset rullar mlle Renault och jag genom den mörka granskogen. Det är mörkt t o m med helljuset på.

Men så öppnar sig en glänta och månens gyllene sken får snön att lysa. Den är gul, stor och hänger lågt på himlen. En riktig ostmåne.

Det är bara att tvärstanna, kliva ur bilen och ta upp kameran. Jag lyckas ta sex bilder, sen vill inte kameran vara ute längre i vinterkvällen. För många kalla grader, då strejkar, både kulspetspennan och kameran.

Var jag var? På Norramarksvägen.

Körsbärspriset en gång till

Ett nytt försök att berätta om det fina priset som jag har fått av Eva Swedenmark. Tack Eva.

Enligt reglerna ska jag nu berätta om tre favoritförfattare och någon bok de skrivit. Det ska jag göra en annan dag. Dessutom ska jag skicka körsbäret vidare till fem bloggar jag gillar. Det är inte lätt att välja. Jag tycker så mycket om så många bloggar.
Det finns några som får mig att tänka och känna vareviga gång som jag öppnar en länk till dem.

Jennys blaj-blaj, Jane Morén, Carina Poco-loco, Eva Swedenmark,(du får tillbaka ett körsbär) och Sophia Callmer. Men de är inte ensamma. Jag hade gärna velat dela ut många fler.

Vi har fått ett fint pris bloggen och jag från Eva Swedenmark

Celina har frost

i morrhåren. Jag sitter framför kaminen och tänker. Tänker på vad Naomi Klein skrev redan för tre år sedan. Hon berättade då om den kris som vi ser utveckla sig över hela EU. Hennes bok Chockdoktrinen  är ett facit på vad som nu sker. Hur alla skyller på medborgarna i Grekland, Irland och på Island, när det är spekulationer och korruption som har slitit sönder ländernas ekonomi.

Hon förutser hur alla länder kommer att förlora sina välfärdssystem och att alla vanliga löntagare kommer att få lägre löner och samtidigt få betala för skola, sjukvård och äldreomsorg. Hur våra pensioner kommer att urholkas.

Jag hoppas verkligen att hennes förutsägelser inte slår in. Men jag kan inte låta bli att tro på dem.

Oj! Vilka slutsatser hon drar.

Hanne Kjöller, DN, lyssnar än en gång på de som berättar sagor och rykten. Fores, en centerpartistisk tankesmedja, har gjort en illa genomförd undersökning om hur arbetslösa gör för att få jobb. De har inte fått svar från mer än en liten andel av de utfrågade. Undersökningen är helt värdelös för de som vill veta något om hur arbetslösa gör, men den kan säga något om hur just den som svarat gör.

Hanne Kjöller drar slutsatsen att de som söker jobb som undersköterskor och inom hemtjänsten inte söker sig från kommuner med stor arbetslöshet till storstäderna. För hon vet att lönerna inom dessa yrken är lika låga oavsett var man bor. Och därför stannar arbetslösa undersköterskor kvar i Norrland och lever på a-kassan istället för att arbeta i Stockholm.

Jag undrar var alla arbetslösa undersköterskor finns? De som skulle kunna flytta. Här finns de inte.

Tack

Zadie Smith. Läs den mycket tänkvärda artikeln här.

Ingen kan gissa

vem som är min far.

Bilden på honom är tagen 1931. Det är den sista dagen med långt lockigt hår. Han står på sin mosters orientaliska matta med sina händer i sidan och tittar trotsigt rakt in i kameran.

Min farmor har kommit på att hennes yngste borde klippas innan han ska börja gå till lekskolan.


Längst ner finns bilden "något" beskuren. Bredvid ligger en bild på en släkting till min mamma. Det skulle kunna vara mamma, men eftersom att den är tagen när hon var ett spädbarn så är det kanske en faster, eller moster.

De tre översta tomtarna är fotograferade i Mölle, by the sea, för att tala med Povel Ramel. Jag älskar de tidstypiska mössorna. Men jag vet inte varför de fanns uppklistrade i vårt gamla album.

Nu är de brända och inramade. Finns att se i ateljén på Kronan på torsdag mellan 18-21.

S fixar ny annons och

J sågar. Jag sätter ihop ramar. Nu är hälften klara. Tänk att det alltid är så, att det där som ska göras, görs i sista stund. Oftast, när det gäller mig.

Inte för att jag skjuter upp saker medvetet, mer så att det dyker upp mer akuta problem som ska lösas och då blir även det planerade akut.

Idag lyser solen från en klarblå himmel och snöns gnistrar i vinterkylan. Temperaturen är mycket under den normala låter SMHI hälsa.

Det märks!

Vaknade av månens ljus

som strålade genom fönstret. Knastrade fram över snön och hämtade in tidningen. Varken kardemummakaffet eller morgonmackan, och inte innehållet i tidningen fick mig att vakna till ordentligt. Det finns så många måsten som tar upp alla mina tankar. Ingen plats för att engagera mig i annat.

Jag läser långsamt mina böcker som jag har beställt. Johan Hakelius "Ladies" fick mig att minnas förra vinterns "Letters between six sisters" The Mitfords. Varför? En stor del av "Ladies" finns mellan pärmarna i den tjocka brevsamlingen.

På den andra sidan av rummet ligger en debutant. Therése Söderlinds "Norrlands svårmod". Jag har bara börjat och det ska bli spännande att möta en ny författare.

Sen har jag min hög med franska författarinnor gömda högst upp i bokhyllan. De är som en skatt som jag ska ta fram när lugnet lägrar sig. I mellandagarna kanske?

På natten när jag har svårt att somna om har jag hittat igen en amerikansk favorit, Sara Paretsky, hennes "Blacklist" från 2003 beskriver den irrationella rädslan för det som är annorlunda. Idag är det kroppsskanningen på amerikanska flygplatser som vi diskuterar, då var det sjukdomsspridning via brev.

Helt stilla, massor med minusgrader, nu tänder jag i kaminen.