Dagens Nyheter Weekend
23 Jan 2011
söndag 23 januari 2011
Modiga Maria
Utställningen håller på hela veckan i Galleri Hagström på Österlånggatan 5.
Fotograf: Gilles Rouaud
lördag 22 januari 2011
Snöröjning
Igår kom jag rullande i en bil på en ö nära stan. Gatan blockerades av snöröjare.
Tvärsöver fanns en lastbil. Och mitt på en baklastare.
Ur förarhytten klev en man och deklarerade att han minsann inte tänkte flytta på sin bil. Han bara gick sin väg och försvann.
Jag tänkte: Bättre med en snöröjare i grannskapet, än en chaufför som kör undan sin bil.
Rullade åt andra hållet och tog mig en promenad på den fina snöröjda gatan.
Tvärsöver fanns en lastbil. Och mitt på en baklastare.
Ur förarhytten klev en man och deklarerade att han minsann inte tänkte flytta på sin bil. Han bara gick sin väg och försvann.
Jag tänkte: Bättre med en snöröjare i grannskapet, än en chaufför som kör undan sin bil.
Rullade åt andra hållet och tog mig en promenad på den fina snöröjda gatan.
fredag 21 januari 2011
På Formex
Den lilla mässan med hantverk som startade i Marmorhallarna för mer än 40 år sedan, som vuxit till en enorm by med utställare på Älvsjömässan.
Nu är det även tevefruar i montrarna. (S här är bilden)
Heart of Lovikka är här.
Här stod jag
Ett konstverk som är annorlunda och som fångar in mig för en stund.
torsdag 20 januari 2011
Otidsenligt
Vördnad.
Jag känner en vördnad inför Gunnar Asplunds fantastiska biblioteksrum när jag klättrar upp för trapporna. Jag känner vördnad inför så många böcker och så mycket rymd. Jag fylls av upprymdhet och glädje över all denna rikedom.
Samma känsla har jag när jag klättrar upp för trapporna till Kulturens hus i Luleå. Glad och nyfiken kliver jag in i ett helt annorlunda hus. Ett hus fyllt med många berättelser och bilder. Kunskaper som inger mig vördnad.
onsdag 19 januari 2011
Om hemlängtan
Livligt, aktivt, bullrigt, händelserikt och fyllt av människor och bilar. Precis så låter det när jag öppnar fönstret.Jag vet direkt var jag är. Där jag var hemma, men också där jag känner mig näst mest hemma.
Ändå så längtar jag hem.
Inte som när jag tragglade med franskan och kände mig som en halvspråkig, långsam, trögtänkt, och felplacerad tokfia. En som varje dag dygnet runt tog i så att det nästan brast utan att språket fastnade. Då där långt borta i tiden i det 14:e arrondissmentet.
Inte så.
tisdag 18 januari 2011
Moll det är vad jag ser,
måndag 17 januari 2011
Det passerade några få dagar
Jag var totalt ovan. Ja, det kändes som om allt stod stilla. Jag minns fortfarande hur fötterna försvann när vi gick runt på Jokkmokks marknad det året. Men vi tinade med hjälp av termosar med varm buljong och massor med te.
Kallt innebär också många soliga, frostiga, glittrande, klara dagar i rad. Och ett reportage som jag minns varje vinter.
Posten firade jubileum. Jag och en fotograf fick i uppdrag att skildra postväskans väg ut till Hindersön.
Tidigt en morgon åkte vi till busshållplatsen vid Hindersöstallar. Där kom Johansson med sin skoter och en kälke fylld med mjölkkannor. Han lämnade mjölken och tog säcken med post när bussen kom. Sen for vi med över isen på en hyrskoter i morgonmörkret. Tur att vi hade full vinterklädsel och skoteroveraller på oss.
På Hindersön fick vi se hur posten delades ut i olika fack. Och möta fru Johansson. Varmt kaffe och goda historier sen gick färden i det intensiva förmiddagsljuset blixtsnabbt tillbaka.
Värmen i köket, kylan och mörkret på isen och den intensiva solen. Motsatser. Något jag aldrig velat missa.
fredag 14 januari 2011
Ja, inte var det för att frosten
Jag vaknade på tåget mellan Älvsbyn och Boden. Det kändes inte rätt. Var det inte så att Luleå ligger närmare Stockholm? Konduktören berättade att tåget tar sig till Boden först för att sen vända och köra ner till kusten.
I taxikön vid Luleå station stod vi och njöt av soluppgången, av att det var fem grader varmare än i Stockholm och av att det var tyst. Taxin körde mig till mitt hyresrum i det gula huset på Bergvikskurvan, jag släpade in väskorna och sen for vi mot det rosa tidningshuset.
Alla samlades kring redigeringen på morgonen med både cigarrett och kaffe i handen.
Den första morgonbönen, när alla jobb delades ut, började. Gissa vad jag skulle göra som veckouppdrag?
Intervjua alla kandidater till biskopsvalet. Då fanns det fortfarande kvinnoprästmotståndare bland dem som ställde upp. Om jag minns rätt var det endast en kvinna som var valbar. Hur det gick? Gunnar Weman blev biskop. Med reportaget? Bra. Den lördagen som det var publicerat gick jag omkring med ett fånigt leende på läpparna.
torsdag 13 januari 2011
Det är 25 år sedan
Man kan säga att jag plockade ihop och köpte bra att ha saker i blindo. Stoppade varma kläder, tjocka tröjor och det jag då kallade vinterstövlar i väskorna. Hämtade biljetter till tåget och träffade alla kompisar för att kunna säga på återseende.
Jag tänkte mig sex månader med vinter, vårvinter och ljusa dygn med mygg.
Våren varade i sju dagar men det avskräckte inte mig.
Rena drömmen, eller...
onsdag 12 januari 2011
Bonus
Jane hade omtänksamt nog med sig sina fina böcker och det hade Eva också. Jag ser nu fram emot att läsa Ta parti för barnen och Flickan i medaljongen.
Litteratur, skrivande och livet. Det var en lunch att minnas.
tisdag 11 januari 2011
Vardag i januaridagern
måndag 10 januari 2011
söndag 9 januari 2011
Ljusblå himmel
Solen har börjat klättra.
Då känns inte adventsljusen aktuella.
lördag 8 januari 2011
Nu är jag i hela landet
Hittade en biljett och packade. Landade hos mamma och fortsatte med korsordet. Halkade fram i Sibirien, och ja, jag förstår att alla klagar. Huga vilka isvallar det var på trottoarerna.
Sitter och spanar ut på det grå ljuset, och det är ljusare. Känner hur vinterluften smyger in genom några små hål i fönsterkarmarna. Njuter av tjocksockor, yllekofta, värmeljus och ett nybryggt ångande kaffe.
Men jag känner mig olandad, inte på plats, måste vänja mig, och prova på att vara stockholmare efter 25 år igen. (I alla fall vardagsgäst i januaridagern.)
torsdag 6 januari 2011
På avstånd
Idag har mamma och jag löst korsord per telefon. Jag har sökt ord och försökt komma ihåg vad saker och ting kan heta. Mamma har fyllt i rutorna och hittat svar.
Det är så lugnande med vardagssysslor när man är så långt ifrån varandra. Etthundra mil är långt när man vill ses. Speciellt när det är helger och lov och alla biljetter är slut.
Vi får fortsätta med korsordet i morgon. Jag kom i alla fall till slut ihåg vad Hilary Clinton har som mellannamn - Rodham-
Det är bara att tänka på skinka.
Det är så lugnande med vardagssysslor när man är så långt ifrån varandra. Etthundra mil är långt när man vill ses. Speciellt när det är helger och lov och alla biljetter är slut.
Vi får fortsätta med korsordet i morgon. Jag kom i alla fall till slut ihåg vad Hilary Clinton har som mellannamn - Rodham-
Det är bara att tänka på skinka.
Igår lärde jag mig ett sätt till att
bli rik utan att skapa något värdefullt. Jag hamnade vid dokumentären Cityboy. Den berättar om hur Londons finansvärld fungerar. I alla fall sett ur en av bankmännens perspektiv.
Geraint Anderson kom hem från en långresa i Indien när han var 23 år. Han hade en examen i historia från Cambridge och ville tjäna pengar så att han kunde leva resten av sitt liv i Indien.
Genom sin bror fick han ett jobb där han skulle värdera energibolag på en investeringsbank. I tolv år levde han för sina bonusar och för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Men en dag bestämde han sig för att skriva krönikor om livet i "the city" och han blev Cityboy.
Jag vet inte vad som var värst, att de som investerar i vår industri inte har någon som helst kunskap, att hedgefondernas chefer skapar situationer där de tjänar miljoner på att sprida rykten om olika bolag. Bolag som sen förlorar både pengar, kunder och som måste avskeda sina anställda.
Geraint Anderson är övertygad om att bonusarna leder till att detta sker.
Skrämmanade är det hur som helst.
Geraint Anderson kom hem från en långresa i Indien när han var 23 år. Han hade en examen i historia från Cambridge och ville tjäna pengar så att han kunde leva resten av sitt liv i Indien.
Genom sin bror fick han ett jobb där han skulle värdera energibolag på en investeringsbank. I tolv år levde han för sina bonusar och för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Men en dag bestämde han sig för att skriva krönikor om livet i "the city" och han blev Cityboy.
Jag vet inte vad som var värst, att de som investerar i vår industri inte har någon som helst kunskap, att hedgefondernas chefer skapar situationer där de tjänar miljoner på att sprida rykten om olika bolag. Bolag som sen förlorar både pengar, kunder och som måste avskeda sina anställda.
Geraint Anderson är övertygad om att bonusarna leder till att detta sker.
Skrämmanade är det hur som helst.
onsdag 5 januari 2011
En lektion i hur man blir rik
- Jag blir ruinerad om kylan stannar och elpriserna bara ökar.
Kylan tillsammans med dåligt skötta kraftverk det är bingo för kärnkraftsindustrin. Ju fler kraftverk som står stilla desto högre vinst. Vattenfall ökade vinsten med en miljard förra vintern. Då när den ena reaktorn efter den andra stod helt stilla.
Läs om vad fastighetsägarna tycker på Brännpunkt i Svd.
Här är en bild från 2010 års kallaste dag vid älvens strand. Det var minus 36 på morgonen. Den dagen var elen så dyr att jag inte vill komma ihåg vad den kostade.
tisdag 4 januari 2011
Adieu
Libération har försvunnit från den fina Library pressdisplay där jag har läst den. Nu får jag lära mig att läsa webbtidningen. Eller läsa Le Figaro...
Kalla kriget?
Idag hittar jag Lars Lindbergs debattartikel i Svd om ett åtal som jag aldrig trodde skulle bli av. Bakgrunden är att tre äldre fredsaktivister filmade "Den flygande tunnan" som är vägvisare till flygflottiljen F21 i somras. De hade en leksaksdrake med sig och ville protestera mot att USA hade en flygövning i området.
Under den tid flygövningen pågick hade försvaret utökat skyddsområdet runt F21. Därför ska de tre männen åtalas den 3 februari. Och de har ingen rätt till offentlig försvarare.
Under den tid flygövningen pågick hade försvaret utökat skyddsområdet runt F21. Därför ska de tre männen åtalas den 3 februari. Och de har ingen rätt till offentlig försvarare.
Kylslagna funderingar
Dagens nyhet från Luleå är att det är precis 25 år sedan det var lika kallt så här i början av vintern. Det var då jag kom hit.
Varje morgon satte jag på mig tre lager kläder innan jag svepte in mig i en gammal mockapäls, en mohairsjal och stoppade händerna i dubbla vantar.
Varje andetag fick mig att se ut som en frostad, rultande bankrånare. Det var bara ögonen som inte var täckta med varierande lager med tyg och is.
Igår var två långfärdsåkare på isen i Öckeröskärgård när en bogserbåt bröt upp den i flak. Räddningshelikoptern tog en fantastisk bild som du kan se här.
Vilken tur att det finns så mycket bättre vinterkläder idag. Idag när jag hoppas på att solen står så högt att vi kan se solförmörkelsen.
måndag 3 januari 2011
söndag 2 januari 2011
Förtrollande
Badkarsplundring
Jubiléer
Idag är det 100 år sedan min svärfar föddes.
Han fick leva i 90 år.
Det är 25 år sedan jag klev av Nordpilen.
Solen syntes som ett gult sken på himlen och det var bara åtta grader kallt. Men det hjälpte inte mot den kalla klump som jag hade i magen. Vad hade jag tänkt när jag accepterade att ta ett jobb 100 mil norrut?
De där första dagarna i Luleå när jag upptäckte allt på nytt. När jag gick på Stadspuben för första gången, när jag åt mina middagar på "Smutsiga duken", när jag träffade en massa nya människor och försökte sova hos min hyrestant. Det är dagar som jag minns.
Såg ett program på teve om människor som minns alla dagar som om de inte är längre bort än gårdagen. De kunde säga allt om vilken dag som helst efter elvaårsåldern. De fick ett daturm och så rabblade de vad de ätit och vad som hänt just den dagen.
Jag minns inte på det sättet. Jag minns känslor, smaker och glädjen inför det nya jobbet.
Fortsättning följer.
Han fick leva i 90 år.
Det är 25 år sedan jag klev av Nordpilen.
Solen syntes som ett gult sken på himlen och det var bara åtta grader kallt. Men det hjälpte inte mot den kalla klump som jag hade i magen. Vad hade jag tänkt när jag accepterade att ta ett jobb 100 mil norrut?
De där första dagarna i Luleå när jag upptäckte allt på nytt. När jag gick på Stadspuben för första gången, när jag åt mina middagar på "Smutsiga duken", när jag träffade en massa nya människor och försökte sova hos min hyrestant. Det är dagar som jag minns.
Såg ett program på teve om människor som minns alla dagar som om de inte är längre bort än gårdagen. De kunde säga allt om vilken dag som helst efter elvaårsåldern. De fick ett daturm och så rabblade de vad de ätit och vad som hänt just den dagen.
Jag minns inte på det sättet. Jag minns känslor, smaker och glädjen inför det nya jobbet.
Fortsättning följer.
lördag 1 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)