Dessa eviga bekymmer, dessa eviga bakslag.
Det är något som huvudpersonerna i Bengt Ericsons bok om den nya överklassen inte har. Den läste jag med både behållning och förvåning.
Behållningen är att se hur samma klick med medelålders vita män belönar varandra. Hur girigheten slår alla rekord, men kusinerna Wallenberg försöker förklara varför deras krets har rätt till tiotals miljoner varje år utan att ha arbetat en timme för det bolag som betalar ut pengarna.
Men jag förstår inte Bengt Ericsons faiblesse för välgörenhet. Han framhåller detta som en sorts avlatsbrev. Har du betalar tillräckligt låga löner, undkommit all form av skatt, så kan du göra bot genom att skänka pengar till välgörenhet. Hur ska samhället utvecklas då? Ska vi bara bedriva forskning om de frågeställningar som de 200 rikaste personerna i landet är intresserad av? Ska de som har problem med att försörja sig niga och bocka för matpaket och begagnade möbler?
Detta är författarens svaghet. Att han tror att samhället kan utvecklas utan att alla deltar.
Avlatsbrev eller inte, boken är intressant. Det är här Ingvar Kamprads Ikea-miljarder för första gången presenteras. Och det är här stiftelsen som alla anställda betalar till i form av låga löner avslöjas.
