Fem midsommarblomster får räcka

Jag drömmer så mycket och intensivt nu när nätterna inte finns.

Luleå art biennal

 Solen återvände.

 Förväntningarna var höga.

Utställningen invigdes med tal och såpbubblor.

Sarawut Chuwongpeti, från Bankok har konstruerat en vintervit installation. Jag upplever den som kall. Att knivarna i grenarna står för den vassa kylan. Han som aldrig levt i en Luleåvinter säger det är nästan så han har tänkt. Han ser installationen som hård och vass.

Art is a physiological need

En skräckupplevelse

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Elva lampor

Idag krävs det ljus i köket. Ja, annars tror jag inte på att det är dag. I natt var det lika jämngrått som nu, men då rullade det inga bilar och radion var helt tyst.

När skillnaden är så här minimal då krävs det uppfinningsrikedom. När drömmen om hur en junimorgon ska vara och hur den är skiljer sig så mycket åt då måste jag ta till extraordinära grepp för att inte somna om.

Jag vet att jag slösar men det krävs minst elva lampor för att simulera dagsljus.

Trummande, drippande, droppande grå morgon

Stänkande blött

Vissa dagar blir så där vardagligt grå. I alla fall de som kräver nio lampor i köket för att bli tillräckligt ljusa Då är det tillåtet att tända en eld i kaminen och lyssna till nostalgimusik. Här är en regnsång som jag gärna återvänder till. En annan är fylld av romantik.

Både musik, doften från en regnvåt syren och det intensiva gröna får mig att glömma att det är kyligt och rått.

Den här är det bara bara att sjunga med i. Då börjar jag alltid att le och glömma att mina fötter är våta och att jag har glömt mitt paraply. Och sen är det bara att dansa till Rihanna.

Rosenrasande

Jag har sällan läst en så arg, rasande och förbannad författare som Mons Kallentoft i Den femte årstiden. På varenda sida finns ilskan närvarande. Ilskan över sakernas tillstånd. Han utmanar oss som tysta bara ser på. Som inte tar ställning och som vänder ryggen till. Vi som sitter där på 40-årsmiddagen och skojar glatt trots att den som sitter mittemot har missbrukat sin ställning.

Ja, jag är skyldig, liksom de flesta som bär på lite social fernissa.

Berättelsen är en uppgörelse med fackledare som går på porrklubb, polischefer som torterar och utnyttjar unga flickor, jurister som inte utnyttjar alla medel för att utreda brott mot kvinnor och ojämlikheten i vårt folkhem.

Den femte årstiden är den femte boken om Malin Fors, utredare hos kriminalpolisen i Linköping. Ett Linköping där klasskillnader är tydliga mellan de som arbetar på Cloetta och de som är födda in i Östergötlands godsägarklass. Malin Fors är en nykter alkoholist, med en tonårsdotter och ett nytt förhållande med en kirurg på Universitetssjukhuset. Dottern, Tove, har i den fjärde boken tröttnat på att hennes mamma super och jobbat alldeles för mycket så hon har sökt och fått ett stipendium för att gå på Sveriges mest segregerade internatskola Lundsberg.

Redan här i Malin Fors privatliv finns alla de ingredienser som driver berättelsen framåt. De sociala skillnader och de olika sociala koder som vi alla möter i vardagen. Avståndet mellan de som föds med ett stort socialt kapital och de som kämpar för att skapa ett.

Jo, det är en polisdeckare. Jo, den är fylld med outhärdligt våld. Jo, deckargåtan är inte så svår att lösa.

Men.

Mons Kallentofts patos får hans berättelse att leva. Den vibrerar av ilska över hur vi alla låter Björn Rosengren leva i lugn och ro med sin nya fru på en stor herrgård i Mälaren. Fackordföranden som missbrukade medlemmarnas förtroende och använde deras pengar för att gå på porrklubb. Statsministern Ingvar Carlsson gav honom chansen att få komma igen genom att utse Rosengren till landshövding i Norrbotten året efter. Göran Persson utsåg honom till näringsminister och nu är han rådgivare i Stenbeckssfären.

Han är rent förbannad när han berättar att ingen tog DNA-prov på polischefen Göran Lindberg när han var en av de misstänkta. Då hade polischefen inte kunnat utnyttja fler unga flickor utan åkt fast flera år tidigare.


Kan vi fortsätta vara tysta och titta åt ett annat håll för att konfrontationer i umgängeslivet är pinsamma? Det är väl den frågan som Mons Kallentoft ställer och ger ett svar på.

Jag rodnar när jag tänker på hur jag log och skrattade åt skämten på 40-årsmiddagen här i Luleå. Och jag är arg på mig själv för att Mons Kallentoft hann ge ut sin bok med den titel som jag hade reserverat till min manusbunt i byrålådan. Här är en recension från SVD.

På allvar

Läs Lena Andersson från lördags-
DN. Hon tar sina läsare på allvar.

Humlesurr

Jag vill inte vara en vara

Publiken, akvarell, 17 juni 2011

Jag har kommit på varför jag irriterar mig på att reklamtevebolagen och kulturministern klagar på att publicservicebolagen gör underhållning. Det är för att jag anser att alla som vill ska kuna slippa titta på reklamteve och ändå bli roade.

Jag vill inte vara en vara.

De som inte vill vara underlag för tevebolagens inkomster av reklam ska slippa vara det. Då slipper de vara med och bidra till att reklamteve gör fler teveprogram anpassade efter reklammarknaden. Just nu är det högkonjunktur för reklam om bantning. Det syns i tevetablån. Hur många överviktiga och hur många olika bantningskurer kan man visa på en dag? Jag bara undrar.

Men det är inte alla som vill ge den svenska tevepubliken valfrihet. Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har i dagarna lämnat ifrån sig ett uppdrag att utreda publicservice till en person, Martin Holmgren domare i Nacka. Hon vill inte ha med alla partier i en sådan utredning. Så nu får riksdagen ett förslag som de inte kan vara med att utforma.

Ett av direktiven som kom fram igår är att Radiotjänst i Kiruna skulle kunna omvandlas till en rundradiokassa. Dit ska en obligatorisk avgift betalas av alla hushåll. Det är inte innehavet av en tevemottagare som ska vara underlag för avgiften utan att du finns. Jag som förundrat har sett hur statliga myndigheter flyttat verksamheter från kommuner med låg personalomsättning och låga löner, till Stockholmsområdet undrar:

Var ska den myndigheten etableras?

När jag skrev igår hade jag ingen aning om att MTG, TV3, TV6, TV8 och Viasat ska sända OS 2014 och 2016. SVT har sänt 900 timmar gratis, Stenbecksbolagen behöver bara sända några hundra timmar. Grattis ettöresministern!  Ska Lena Adelsohn Liljeroth dra in skattepengarna från Riksidrotten nu?


Idag slog alla mina förutfattade meningar in. Ja, när dansutbildningen i Piteå ska ta in nya elever till årskurs 7 godkänns inte en enda av de sökande. Det är utbildningsminister Jan Björklund som har förändrat antagningsreglerna. Juryn anser att inte en enda elev hade förutsättningar för att påbörja en dansutbildning. Hur ska detta lösas av utbildningsdepartementet?

Det är tur att det finns folkhögskolor. Både i Sunderbyn och i Haparanda finns flera olika konstnärliga utbildningar. En är unik. På Sverigefinska folkhögskolan finns en performancelinje . I dagarna fyra får, alla som tar sig till Haparanda och Torneå, chansen att möta både dans och performance.

IKRA- festival, dit längtar jag.

Ettöresord

När jag växte upp var alla ord som började på ettöres goda, fina och eftertraktade.

Ettöreskola
ettörespiaster
ettöresleksak


Men 45 år senare är det inte kul med samma prefix

En ettöring höjer hon biblioteksersättningen med
vår
ettöresminister.

Några tankar och vissna pioner

Det första jag ser när jag öpnar tidningen i dag är Lottas och Lindas reportage om nedsläppen från Outokumpus stålverk i Torneå. Här är det gränslöst och ingenting hindrar företaget från att smutsa ner Riekkola, ett Natura 2000-område, ett naturreservat alldeles utanför Haparanda. Ett av de gifter som har uppmätts är sexvärt krom. Det giftet finns det en hel film som skildrar:  Erin Brochovich, 2000. Den fick Julia Roberts sin första Oscar för.

Läs hela reportageserien.

I radion är det partiledardebatt. Och jag hoppas på hopp. Ja, att alla människor som drabbats av de regelförändringar som regeringen genomfört ska få veta att de är lika värda som andra och att de har en chans.

Det finns inget hopp alls om man lyssnar till vår statsminister. Fredrik Reinfeldt säger samma sak för femte året i rad. Att det enda som kan hjälpa Sveriges ekonomi är skattesänkningar.

Håkan Juholt vill ha svar på vem som har bett Fredrik Reinfeldt om att statens finanser och skattesänkningar ska gå före allt annat. Han föreslår modesta ändringar för en tiondel av nästa skattesänkning i debatten.

Jag tycker inte att förslagen räcker. Jag kan inte förstå varför människor med svåra sjukdomstillstånd inte ska få en chans att bli bättre innan de förlorar sin sjukförsäkring. Jag kan inte känna mig glad när jag möter människor som tvingas låna pengar privat för att kunna köpa mjölk.

Jag tycker att vi alla har en skyldighet att ge våra medmänniskor hopp om att de ska få chans att jobba, bli friska och samtidigt inte behöva oroa sig för sin ekonomi.

Doft av EII

Jag kan inte låta bli att plocka in liljekonvaljer från trädgården. Inte gå förbi, utan att lyfta upp de vita små klockorna, och känna doften av försommarskog och min barndom.

Då var det liljekonvaljdoft som fanns i små flaskor hos färghandeln. De var prydda med en vacker liten bild, blommorna och bladen låg i kors, och under skruvkorken fanns en liten plastplopp som nästan var omöjlig att öppna.

Är det någon som minns? Smaken av liljekonvalj i munnen, oavsiktligt söt och bitter, som kändes när jag bet upp platsskyddet, känns fortfarande på tungan när jag böjer mig ner mot vasen med blommor.

Sen upptäckte vi Diors version av skogsblomdoft, Diorissimo, och då var jag 15. Vi önskade oss den tjusiga flaskan och tjatade om att få åtminstone en tvål.

Min fina mormor kom med talk i en plåtburk från England. En burk som jag mycket länge hade vid sidan om min säng. Det var bara att ta lite talk i händerna, stryka lite på armarna och känna doften av skog och vår. Yardley tror jag att det stod på locket.

Drottningens hovleverantör av hygienprodukter enligt deras tjusiga reklam. Den fanns på asken med tvålar som min mamma bar hem från en resa till London. Tre, stora doftande, vita ovala, tvålar som länge fick ligga bland lakan och örngott.

Fortfarande ryser jag med välbehag när jag provar att spraya Diorissimo i parfymbutiken på flygplatsen. Det är som om det som jag minns med glädje stiger fram ur de dunkla vrår där minnen väntar. Det är doften av pepitarutiga tyger, platta skor, sidensjalar och pärlhalsband. Den känsla som Kerstin Thorvalls Boken till dig ger. En lätthet.

Vita tunna gardiner som sakta rör sig i vinden när den första sommardagen händer, när hela världen är grön.

Härlig musik

Tack Jenny L för tipset. Vilken härlig musik. Nu känns det lättare att leva med saknaden efter värmen.

Förunderligt

Inte en dag för båtliv

Jag hörde hur tidningsbilen svängde runt för att återvända till stan. Ljudet passade in i min dröm. Visst är det konstigt att ljud som vi hör när vi drömmer passar in som en borttappad pusselbit. Jag var långt bort och minns knappt hur drömmen var före bilens ljud, men sen for jag på en tur längs med Norrlandskusten. Vi stannande i Skellefteå och åt en glass på torget, men som i alla drömmar var något ostämt, inte begripligt. Glassen saknade smak.

Nästa gång som jag finns med i drömmen badar vi i sjön utanför Ullånger och kokar te på ett spritkök. Då hör jag hur något prasslar och hur det liksom gnäller bakom mitt arbetsbord. De ljuden blev vattenkaskaden från morgondoppet och gasens susande under vattenkannan.

Sen kom ekots dingdong klockan fem. Inte en pusselbit som passade in. Därför sitter jag här och har snart druckit fyra koppar te och två koppar kaffe. Koffeinet behövs n u när vi har en grådag med tid för städning.

Om hur stödet från en stormakt

skapar skurkstater. Christoffer Hitchens sammanfattar USA:s relation till Pakistan som livsfarlig. För bägge parter. För demokrati, tilltro och frihet. "Den är skamlig", citerar han Salman Rushdi. Länken går till kolumnen i Vanity Fair.

Verklighetens stekta sparvar.

När vår kung hade besökt Brunei och utsett denna leksaksstat till demokrati uppmanade han även det svenska folket att sluta tro på att "stekta sparvar kommer flygande". De stekta sparvarna kommer som vi alla vet inte flygande till folket. Men nu har de advokater som har administrerat prinsen av Bruneis sparvar börjat berätta vad som sker. De två mest inflytelserika rådgivarna stämdes på 23 miljoner dollar i New York. Nu lyfts ridån upp och vi får veta vad  som händer när miljontals dollar konsumeras varje vecka av enskilda medlemmar i ett av världens rikaste kungahus.

Här är en länk till början på historien

Lekfullt

Ångande varmt

var det mitt i natten. Jag fick börja denna dag  med att vattna blommorna i krukorna. Fröna gror i jorden. Den först lilla grodden kommer upp på bara två dygn. Senast den goa värmen från Ryssland värmde oss lika intensivt badade till och med jag i älven. Idag ska jag prova om jag klarar av att stoppa i fötterna i det iskalla vattnet, som forsar ner från Torneträsk, genom alla kraftverk och över alla stora sel innan jag får chansen att svalka mina fötter.

Yllemössan och solhatten samsas på hatthyllan.

Livet här just nu innehåller så många stora kontraster att det är lättare att tänka på de små. Som att den orientaliska musiken svänger i sjukhusets entré och dansare framför sin föreställning med magdans.  Jag vara bara på ett snabbt besök men gladdes åt att kulturen finns där jag inte förväntar mig den.Gå in på länken och se den fantastiska bilden.

En annan kontrast är den som jag möter på vår hylla i hallen. Här samsas vantar, halsdukar, mössor med baddräkter och solhattar. För inte allt för många dagar sen var jag tvungen att ta på mig vantarna nere på Grundets strand.


Nu badar alla skolbarnen. Till och med i Gällivare.


Ja, vi talar om vädret varje morgon och varje kväll. Gör inte ni det? Vi kan inte annat. Känslan när vi kan gå ut och äta frukost, och sitta långt in på kvällen, på altanen, den är helt overklig. Nu hoppas vi på att alla väderrapporter är felaktiga så att ryssvärmen håller i sig. Här är helgens prognos.

Jag blir en riktig naturromantiker och längtar upp till Lillstrycken utanför Niemisel vid Råne älv. Ett mygghelvete. Men helt fyllt av smörbollar, liljekonvaljer och sommarliv. Väl påklädd med myggmedel bakom öronen finns det nästan ingenstans där försommaren är så vacker. Glittrande vatten och doftande stränder.

Glittrar gör det om och i ögonen på alla gymnasieelever som nu avslutar sin 13-åriga skolgång. Det är baler.  Och baler. Och baler

Jag är så gammal att jag började att arbeta här i Luleå samtidigt som gymnasieeleverna återupptog traditionen med bal på stadshotellet. Tio år tidigare hade jag genomlevt en majmånad med otaliga långa middagar på festlokaler. Vi blickar bakåt när vi vill fira något.

Jag hade gärna upplevt nå´t nytt. Tänker på alla som diskuterar var skolavslutningarna ska hålla hus. Jag känner inte någon som inte hade skolavslutningen i aulan eller på skolgården. Tänk om varje skola hittade på något eget tillsammans med eleverna.

Varsågod.

Varje fredag blir jag lika glad när jag läser bästa Anna Laestadius Larssons krönikor. Här är dagens.

Underbart är kort, eller bara underbart

Jag tassade ut på altanen vid halv sex. Plockade med mig laptoppen och satte mig i skuggan. Värmde händerna på den heta tekoppen och jobbade på. Fåglarna var huvudsaken till att börja med. Deras konsert var så intensiv att jag blev helt bedövad. Inget lyssnande på P1 eller prasslande med tidningen den första timmen av dagen .

Efter bara en liten stund fick jag lägga ifrån mig yllesjalen och ta fram den kalla apelsinjuicen, då var det redan varmt. Doften från liljekonvaljerna i vasen och pionerna på hyllan gav mig extra kraft.

Glädjen mellan hägg och syren det är något helt extra.

Ni måste bara läsa

Kristofer Naess intervju med socialchefen Agneta Ekman i dagens NSD. " Vi letar inte syndabockar" säger socialchefen. Jag blir glad och läser rubriken som att de anställda som trots allt har anmält missförhållanden i kommunens äldreomsorg inte ska straffas som nu.

Men jag har helt fel. Jag tänker helt fel. Jag har inte förstått ett dugg.

Istället poängterar socialchefen attt personalen behöver mer utbildning i sekretess, inte i de regler som gäller när de ska anmäla enligt Lex Sarah.

I en av de artiklar som mina kollegor har skrivit framkommer det att Dagmar dör ensam i svår ångest trots att hon har begärt stöd. Hemtjänstpersonalen vädjade om ytterligare resurser men fick nej.

Ser ni vad Agneta Ekman svarar i klippet här ovanför?

"Det är en politisk fråga och det vill jag inte svara på".

Det svarar socialchefen trots att det är hon som har det delegerade asvaret för att alla konventioner, lagar och förordningar följs inom socialtjänsten i Luleå.

Hur hon ser ut. Så här:

Här är en länk till artiklar i Torbjörn Eks och Kristofer Naess artiklar om hur sekretessen används inom socialtjänsten i Luleå.

Tsarens äpple och jag

förstår äntligen varandra idag. När jag har pratat och sjungit, önskat och svurit på min haltande ryska under dessa sex år har inget skett. Igår ropade jag: Privjet! Då såg jag knopparna och nu med ryssvärmen har hela trädet exploderat i ett vitt moln av blommor.

Spasiba, kära träd. Nu får vi se vad som sker med de andra ryska vännerna. Idag ser det inte ut att bli en enda rosa blomma på Burgovskojeträdet eller på Ananaskanelträdet. Det verkar som om förra årets blomning tog andan ur dem.

Längs med planket klättrar den sibiriska klematisen så fort att det syns.

Och nere på marken slår alla perennerna ut.

Snabbt. Explosivt.

Bidrag till vad? Bidrag till vem?

De sitter i knäna. Alla stegen igår på stengolvet mellan färgverkstan och emaljugnen.

Nu niger jag. Benen känns för korta. Men det är det värt. Känslan när luckan öppnas och de glödheta plåtarna kommer ut är svår att slå.

Vardagsmorgon med prasseltidning. Vardagsmorgon med P1 i ena örat.

Tapio Salonen professor i socialt arbete, presenterar Rädda Barnens undersökning som visar att regeringen fortfarande låter de barn som har det sämst leva kvar i fattigdom.

Maria Larsson, barnminister från KD, tar 1997 som utgångspunkt för sina resonemang. Det år då flest hade det dåligt i Sverige. På så sätt kan hon visa att andelen socialbidragstagare minskar, samtidigt som den ökar för varje månad sen 2006.

Hon talar om lagar och inte om de konsekvenser förändrade regler för bostadsbidrag ger. Ett av de reportage som jag har gjort rörde en kvinna med tre barn som fått bostadsbidrag i tio månader under studier och arbetssökande. När hon började arbeta fick hon betala tillbaka lika mycket som hennes lön var på. Bostadsbidraget räknas efter kalenderår och inte efter att människor behöver stöd innan de får ett arbete, om inte tiden stämmer med ett kalenderår.

"Akta er för bostadsbidrag" var denna kvinnas råd till alla med låga inkomster.

I morse prasslade jag fram till Johanna Koljonen i DN. (Här är en länk till DN.) Hon är så glad för att hon som jobbar 60 timmar i veckan kan låta andra städa hemma hos henne. Som höginkomsttagare har hon råd, även utan bidrag, men tar tacksamt emot de timmar som vi andra subventionerar. Hon funderar över att en hushållerska på heltid är billigare än att ha en hemmamake. Det är hennes lösning på att slippa tömma vaser med ruttnande snittblommor.

Jag funderar på om vi inte kunde ge lika många kronor till familjer med låga inkomster. Tänk om varje barn som lever under fattigdomsgränsen fick 3 000 kronor i bidrag per månad, liksom Johanna Koljonen.
Det skulle göra skillnad.

Det spökar

Denna dag

är en helt annorlunda värld. Ljuset, luften och känslan är helt förändrad.

Sommarsorbet.

Nu är det dax för jobb i verkstan. I en helt annan värme.

Dramatik

För en timma sen var det en tromb som lyfte upp det mesta med rötterna i Västerbotten och längs med Piteälven. Här håller vi andan, rusar ut och plockar ihop allt vi bara kan, innan stormen kastar regnet mot fönstren.

Ingen tromb. 

Bara en storm.

Bara en temperaturdipp på tio grader.

Den otänkta

berättelsen i Tomas Bodströms bekännelsebok reflekterar Lena Andersson över här. Jag länkar till hennes krönika därför att hon skriver så bra om varför hans bok känns som ljumt diskvatten. Lite vad som helst som redan är tuggat fram och tillbaka har hamnat på sidorna utan någon röd tråd.

När jag läste boken i förra veckan reagerade jag allra först på bildtexten till den bild där Olof Palme sitter ute på Gotlandsfärjan tillsammans med bland annat Tomas Bodström. Enligt Tomas Bodström är det ett sammanträffande att utrikesministerns son kan sitta tillsammans med statsministern på färjan som ska ta dem till deras sommarhus på Fårö.

En slump.

Det är med den bildtexten jag ser hur omedvetet och oreflekterat barnen till den första generationens akademiker i socialdemokraterna lever. I en tro att de inte har haft en fördel framför andra.

Jag väljer att låta bli att skriva

när hindren för att göra det jag vill, gör mig trött och besviken. Orden blir fyrkantiga och vassa. Händerna hänger tungt över tangentbordet.

Men idag är det en annan dag. En som är fylld med planering och plantering. En blå alpin klematis och ett stort skuggmorellträd ska hitta sina platser i trädgården. Krukorna ska fyllas med sommarblommor. Frön från förra årets ringblommor ska sås. ( Frön som jag samlat in varje höst sedan 1989.) I de nya pallkragarna ska både frön och plantor sättas.

Måndagens emaljarbete ska förberedas.

Tänk att utsikten mot en ny dag kan kännas och vara så annorlunda.

Världens bästa

Anna Laestadius Larsson skriver om hur vi minns våra kungar. Läs hennes krönika här.

Det finns en

fråga som jag hela tiden undrar över.

Varför ville Anders Lettström köpa bilder för miljontals kronor?

Gick ut med en vissen planta

och möttes av ett doftparadis. Tala om att vakna till liv. Tala om att känna sig ny. Hur har detta kunnat ske? Hur kunde jag missa alla dessa vita knoppar fyllda med doft och löften? Vilken början på en härlig ledig vecka. Nu tror jag på att sommaren alldeles snart är här.

Kommer vi att dra högvinsten?

Liljekonvaljearmén är på väg att blomma, men här och där är bladrosetterna tomma. En besvikelse. Förhoppningar om sommardoft och blomglädje som sviks. Men ganska vanligt och något som inte upprör det minsta. Glädjen över de ståndaktiga konvaljerna i skuggan av äppelträden grumlas inte.

Men det gör glädjen över att vår nationella ekonomi växer utan att ge frukt. Trots en rekordhög tillväxt är rekordmånga arbetslösa. 7,6 procent av hela arbetskraften är arbetslös i en högkonjunktur. Det är en lika stor andel som under krisen 1991-94 när vi hade en av de värsta lågkonjunkturerna under 1900talet.

Mellan 1955-1976 låg arbetslösheten på i genomsnitt 1 procent. 2006 var den 5,6 procent. Och idag efter fem år av RUT-, ROT- och skatteavdrag är 100 000 fler utan arbete.

Fruktlöst.

Vad är det som borde göras? Hur ska vi tillsammans utveckla den svenska arbetsmarknaden? Var ska vi satsa? Är det på låglönesektorn med okvalificerade jobb i hemmen? Är det inom vården? Hur ska tillväxten omvandlas till arbeten om vi inte förkortar arbetstiden?

Hur ska arbetet som vi utför skapa högre värden och därmed högre löner?

Frågor som om vi hittar de rätta svaren skulle ge en högvinst på miljarder.

(Alla siffror har jag hämtat från den statistik som Olov Abrahamsson tagit fram till ledaren idag i NSD.)

Igår knakade det i grönskan och allt växte fort.

Idag hänger molnen i trädtopparna och det är en halvvaken dag. Grönt men inte skönt. Sammetsluft med en god dos fuktighet.

Jag är inte nöjd. Önskar mig en sommardag. Önskar mig massor med ljus. Får nöja mig med ett glas med violer, scilla och de två första liljekonvaljerna. Och två skulpturala jätteknoppar på rabarbern.

Svanarna vrålar ut över älven. Jag sitter tyst och tänker ut bra saker att göra.
Lägga ut akvarellpapper i regnet för lagom fuktighet. Experimentera med färg och regndroppar. Glädjas åt att det inte ens är en nattmörk minut.

Frostfras

Det känns kallt vid älvens strand. Det är kallt. Frostfras i gräset och fritt från medkänsla bland vissa chefer i äldreomsorgen. Igår började granskningen av alla felrapporter inom omsorgen i Luleå.

I den första artikeln får vi möta Dagmar som bor ensam och har hemtjänst. När hon blir så dålig att läkaren skriver ett intyg om att hon ska dö, vägrar cheferna inom äldreomsorgen att utöka tiden. Inte ens den sista natten får hon sällskap när hon dör.

Grannarna i Haparanda till PG Isaksson, förre detta ordförande i byggnadsnämnden i Luleå, anmäler att båtskjulet han byggt blev en stuga. Men Haparanda kommun gör ingenting.

En kommun som tidskriften Focus har utsett till länets sämsta. Men är det verkligen så? Jag känner en stor kärlek till den lilla staden på en annan älvs strand. Till det stora torget, den häftiga Sverige-finska folkhögskolan, till Kukkolaforsen och det enorma stationshuset. Där drar historiens vindar in. Tänk att Sveriges största stationshus byggdes för att den ryske tsaren Nikolaj II skulle möta Gustaf V 1918, så kom revolutionen emellan. Lenin hade ju rest förbi på sin väg mellan Schweiz och St Petersburg.

Bilden är från Minerva restaurangen på Sverige-finska folkhögskolan.













Haparanda ligger på gränsen och idag finns det ingenting kvar av det som skilde länderna åt. Tullen är borta och sakta men säkert försvinner de mentala murarna. En politisk fråga som skiljer oss åt är att finländarna har bestämt att de ska bygga ett kärnkraftverk. Men var, det vet vi inte än.

Idag ägs de stora porslinstillverkarna av det finska företaget Iittala. Det finns inte så många serviser att välja på. Förr var det en viktig fråga om vilken servis en ung flicka skulle samla på inför livet. Maria Vedin berättar om sin servis.

Linda Moestam, en av de goda förebilderna inom äldreomsorgen som vi alla är beroende av, fick pris för att hon ställde upp för den kvinna som utsattes för sexövergrepp på ett äldreboende i Luleå. Men hon har inte fått sitt vanliga vikariat i sommar. Nu är hon placerad på ett annat boende, liksom de två kollegor som polisanmälde övergreppen.

Idag och i morgon öppnar många av länets konstnärer sina ateljéer. Jag ska försöka ta mig på andra sidan älven. Där ställer elva olika bildmakare ut.

 I Sandnäset fanns bland många andra Lenita Andersson, Jatte Eriksson, Linnea Henriksson och Anders Alm.

Det är Lenitas bilder som skymtar.

Ambitiösa föräldrar är bara förnamnet

Min kollega Linda skriver i sin blogg om barn som är utsatta på två helt olika sätt. I det det ena inlägget berättar hon om föräldrar som lämnar bort sina sjuåringar till internatskolor, i det andra om barn som växer upp i familjer som inte har en enda krona att undvara till skolutflykterna.

Två olika former av fattigdom.

Jag som bara några timmar tidigare lade från mig det nya numret av Filter får många olika associationer. Huvudberättelsen handlar om Mona Carnello från Boden och hennes familj. Eller för att vara lite med precis om Peter Carlsson som växte upp utan kontakt med sin pappa i Märsta och vad han har skapat av sitt liv tillsammans med Mona. Peter Carlsson bytte namn till Carnello och började en kamp för att klättra upp från den yttersta förorten mot gatorna på Östermalm. Han träffade Mona och de kämpade vidare tillsammans. De har fått två duktiga söner Elliot och Lancelot. Barn som de två föräldrarna uppfostrar till att bli världens bästa tennisspelare. De satsar allt på att sönerna ska få de bästa tränarna och de bästa förutsättningarna för att sönerna ska kunna ta vara på sin tennisbegåvning. Vilket innebär att Elliot bor i Florida och Lancelot tränar med Sveriges bästa tränare. Ingen av pojkarna har hunnit ur grundskolan.

Nästa steg är att hela familjen Carnello flyttar till Florida för att sönerna ska tillgång till sina föräldrar.

Peter Carnello fnyser när han berättar att en vanlig svensk familj är beredda att satsa upp till 10 000 kronor per barn och år för att de ska bli bra tennisspelare. Han menar att det kostar mellan en halv och en miljon kronor om familjen menar allvar.

Allvar kände jag när jag passade receptionen till vårt elevhem på skolan i alperna. Jag var 18 år och hade fått i present av en släkting att vara sex veckor på en språkskola. Jag tågluffade dit och kom till en värld som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. På elevhemmet bodde 25 flickor mellan sju och tjugo år. Nästan alla barn som tillbringade all sin tid på olika internatskolor.

Den här kvällen var vi två som svarade i telefon och som såg till att de yngsta gick och lade sig i tid. Vi tittade på teve och pratade om killarna i huset tvärsöver. Dörrklockan klingade och in kommer ett fnissigt par i 30-årsåldern. De har ett stort paket med sig och frågar efter Nickie. Vi frågar paret om vilka de är och de säger att de är Nickies föräldrar.

Min kompis går upp för att hämta Nickie, 9 år, från Aten. Föräldrarna säger till mig att de bara vill lämna en present och börjar gå mot dörren. Då frågar jag om de inte har en minut för att säga hej till sin dotter. De stannar och ser helt ointresserade ut. Men Nickie hinner ner och får möta sin mamma och pappa. Mötet är stelt och Nickie niger och tackar för paketet. Föräldrarna går iväg och Nickie står kvar i dörren och tittar efter dem. Hon berättar att hon inte sett sin mamma på mer än ett år. Senast en familjemedlem kom för att hälsa på var det en faster som tog hand om henne över julen. Hon var bara ett av flera barn som skickades mellan skolinternat året runt. Familjerna var och är säkert förmögna, men fattiga ändå. Helt utan känslomässigt kapital.

Knopp

Ett löfte om midsommarsill,
myggornas surr och
svalornas kvitter vid uthusets nock.
Syrendoft,
smörblommor och
ett dopp i älven.

Varning frosthalka

Inga moln så långt ögat ser, men på väderleksrapporten klockan sex får vi veta att de kommer. Inte för att vi inte skulle behöva lite regn till alla växter som överlevt, inget att säga emot, men kunde inte vi slippa mörkret från de svarta molnen?

Igår hände två saker ute. Jag satte ihop pallar med kragar för att kunna odla utan ogräs. Och både J och S klippte årets första gräs. När jag rensade i rabatten innan pallarna kom på plats hittade jag en dubbel vitsippa. Jag planterade den 2004. Det jag undrar över är varför den inte har spridit sig. Det är så ibland att plantor som borde växa bara lider i det tysta och överlever. Det är inte så konstigt att det blir så ibland. I morse halkade jag på frosten när jag klev ut klockan fem.

Resterna från nattens regn och storm ligger på den nya sommarduken. Det är kallt när jag klivet ut i morgonens solljus från nordöst. Bilden av sommaren syns genom fönstret, men verkligheten är en helt annan.

Det är grönt, knopparna brister och ljuset försvinner aldrig. Men det är knappt några varma grader och en vind drar in från nordväst. Uppfriskande, men lite sorgligt. Jag saknar att kunna sitta ute och njuta av solens hetta utan yllekläder och vindjacka. Jag känner mig lurad på konfekten. Det är som när vi vandrar till skolavslutningarna och barnen måste klä sig varmt för att kunna ha sin fina sommarklänningar. Men det är som vanligt. Varma majveckor som följs av nordanvind.

Idag läser jag om vulkanutbrott. Flygtrafiken över delar av Island har stoppats efter ett vulkanutbrott. Det är vulkanen Grímsvötn, som ligger under isen i Europas största glaciär, som fick ett utbrott i går.
Läs mer här.  

Franska kvinnor

önskar att sexismen i Frankrike diskuteras. De är trötta på att Dominique Strauss-Kahn försvaras utan att någon vet vad som hänt. Han är anklagad för att ha våldtagit en städerska i sitt hotellrum i New York. Varje år våldtas 75 000 kvinnor i Frankrike enligt tre feministiska nätverk som tillsammans med 1 000 kvinnor skrivit under denna artikel.

Ådalens poet

---

Svenska Dagbladet
22 May 2011