I samma takt

Jag spanar på snöflingorna och hittar ingen som har en egen takt. Lite så var det när jag tittade på Mullvaden, filmen som Tomas Alfredsson gjort, efter John le Carrés thriller.

Alla roller hade samma takt, vikt och förändrades föga. Det fanns bara en rollkaraktär som utvecklades under de mer än två timmar filmen varade. Han började som offer och slutade som hämnare. Det absolut värsta av allt i filmen skedde innan förtexterna började rulla. Jag undrar, verkligen undrar om filmens dramaturgi tålde det.

Allt annat är av högsta klass. Det finns inte en enda bild som inte är fulländat 1970-tal. Det finns inte ett ljud, ljus eller en ton som inte passar in. Allt är så ljuvligt nostalgiskt. Allt är så där skrämmande östslitet och västsvärtat. Kolröken smutsar både Londons stenhus och Budapests 1800-talskvarter.

Och vem är förrädaren, vem är dubbelagent, alla eller ingen? Den där stämningen som fanns vid varje lektion i samhällskunskap sipprade ut ur filmrutorna. Den där overkligheten. Den där känslan av att allt registrerades när vi vandrade längs med Neva på skolresan i Leningrad. Den finns med oavsett det är de brittiska agenterna som spanar på varandra, eller ryssarna som gör sig av med dem som de är rädda för.

Det kalla krigets logik.

(Filmens titel är inte översatt denna gång den heter Tinker, tailor, soldier, spy.)

De missade ett öppet mål

Jag vet inte hur många borgerliga ledarskribenter jag talade med under de tio månader han gavs som uttryckte den renaste form av nedlåtande klassförakt mot mannen, och förakt för den landsort han ansågs stå för. Det lågintensiva drevet på otaliga borgerliga ledarsidor inleddes redan dag 1. Det fortplantades ut i public service och ekade vidare i en Margit Silbersteins eller en Mats Knutsons ”djupanalyser”. Detta skriver Göran Greider i Aftonbladet. Vill du läsa mer så titta här.


Jag vet fortfarande inte varför vissa personer i ledningen för socialdemokraterna offrade guldläget denna höst när alliansen tappat bort sin trovärdighet. Varken rikskapitalbolag som väger blöjor och skickar vinsten till skatteparadis, eller friskolekoncerner som delar ut datorer och ställer in undervisningen, eller den rekordhöga arbetslösheten fick regeringen ur balans. Inte ens när sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt vägrar att svara på varför hon har sålt skattebetalarnas egendom till läkare för en bråkdel av värdet, inte ens då, lyckas socialdemokraterna ta över replikerna.


Diskussionerna har gått höga. Men inte om det som kommer att spela någon roll. Nej, de högavlönade politiska reportrarna på teve, de nöjer sig med att berätta vilket skvaller de hört på stan. Istället för att underlätta för väljarna. Vi vill begripa varför Håkan Juholt var så farlig. Var han ett hot? Mot?


Reortrarnas pigavdrag? 

Vad är viktigt?

Veckans mesta optimist satte ut en rejäl tulpanbukett i de tio kalla graderna. Och tänk, det blev vackert. Frostiga mörkröda blommor som stelnat.

Jag undrar vad alla ser när de tittar på Håkan Juholt. Vad är det jag inte ser? Hur kan han reta upp så många politiska journalister i huvudkommunen? Vad triggar igång denna förväntan inför att han ska bli avsatt? Det enda jag vet är att partiet hade 35 procent i opinionsundersökningarna innan detta drev gick igång. Ett drev som inte tog tag i den första frågan.


Varför har riksdagsledamöter rätt att få bostadsbidrag på 8 000 kronor per månad?


Om både politiker och journalister tar medborgarnas förtroende på allvar skulle detta förhållande vara historia idag. Men nej!

Idag får fortfarande alla riksdagsledmöter och ministrar som bor fem mil från Stockholm, på pappret, 8 000 kronor varje månad. Det gäller alla som har sin familj i Stockholm men som skriver sig i sin valkrets.

Och när en av ledamöterna har kvar sin familj i hemkommunen så är det fel. Rossana Dinamarca bor i sin valkrets och pendlar hem varje vecka. För att kunna bo kvar har hon valt att flyga hem på fredagarna. Helt fel enligt vänsterpartiets miljöprogram, men den enda resvägen om hon vill träffa sina barn. Så kan det också vara.

Men alla kan inte bo kvar där de växer upp. Carlo Bresky har lyckats med att skapa det liv som han ville ha. Idag är han en av de dansare som ofta väljs till stora föreställningar. Han såg Fame på teve och hittade vad han ville göra.

Helt säkert har han jobbat dygnet runt för att bli bland de bästa.

Alla som vill ha ett vanligt jobb och börja sitt vuxenliv. Var ska de bo då? Ja, inte i Haparanda om vi ska se på arbetslöshetsstatistiken. Ungdomsarbetslösheten har ökat sedan 2006 med mer än 35 procent trots Ikea.

Det har kommit 800 nya jobb inom handeln till Haparanda men de unga får inte de arbetena.


Ja, vad är viktigt att debattera? Vad för oss framåt mot en bättre framtid?


Mysteriet med försvunna granaterna i Boden?  Eller har vi ett förtroende för förvarsmakten som den ser ut idag?

Mysteriet med de ständigt försenade natttågen?  Eller har vi förtroende för SJ och trafikverket?

Mysteriet med bostadsbristen i Kiruna? Eller ska alla pendla in till jobben i den kommunen?

Det här är bara tre mysterier som påverkar hur vår framtid kommer att bli. Vem vill berätta, vem vill ta makten över hur vi kommer att se på våra framtidsmöjligheter?

Lyssna!

Cynthia Queenton som har anknytning till älvens strand lyssnar jag gärna till. Lyssna och njut! Och lyssna på First aid kit av bara farten.

Dagens löfte

Om någon undrar så tänker jag inte lyssna på fler partiledardebatter. Det har jag lovat mig själv. Om någon undrar så har jag tappat lusten och intresset.

Vilket kan bero på mig. Det gör det helt säkert. För inte kan det bero på partiledarnas debattaterande, eller?

Vi klättrar uppåt

Vissa dagar behöver vi bara se det som är vackert. I alla fall de dagar när vår statsminister håller anförande i riksdagen och berättar att under hans regeringstid har vi klättrat högt upp i arbetslöshetsstatistiken. När han och de andra alliansledarna satt i badtunnan hos Maud Olofsson i Högsfors var vi på 17:e plats. Nu har alliansens politik med arbetslinjen fört oss till 8:e plats. Det finns bara 7 EU-länder där arbetslösheten är högre!

Detta har lett till att de människor som kliver in på arbetsmarknaden idag får helt andra villkor än vi som klev ut ur universitet och skolor för tio år sedan, 20 år sedan, 30 år sedan. De får vara glada om de får ett kontrakt på tre månader. Vilken hyresvärd hyr ut en bostad till en person med detta korta tidsperspektiv? Om det finns några bostäder att hyra. Och vilken bank lånar ut pengar till en person med dessa korta kontrakt om de skulle vilja köpa sin bostad?

Nej! Det gäller att se förbi alliansens tillkortakommanden och glädjas med de personer som fått chansen att köpa offentliga verksamheter billigt och sälja den till marknadspris.

Grattis!

Det som är tråkigt är att alla de, som vill utveckla skolor, vård och omsorg i egen regi, för att få fram bättre verksamheter drabbas hårt. De oseriösa tar plats i offentligheten och de seriösa syns inte.

De vet att ingen kan tjäna stora pengar på att driva skolor, vård och omsorg i privat regi.

De vet att skolpengen rymmer de basbehov som en skolelev har.

Vår statsminister, tycker att våra ungdomar ska komma in på arbetsmarknaden genom att arbeta i städbolag, barnvaktsbolag och på snabbmatsrestauranger, jag trodde att vi som land ska konkurrera med kunskapsintensiva arbeten. Om vi bara har jobb med så lågt ekonomiskt innehåll att vi måste betala för dem får vi någon form av utveckling? Kommer alla våra löner att påverkas neråt?

Det kan jag undra.

Jobbet

Vilken glad överraskning!

Idag är det ingen vanlig dag. Idag är det en tisdag med guldkant. Tack fina Eva på Frösön,   som skickat mig en utmärkelse. Hon skriver att hon gillar mina kloka tankar från Luleälvens strand. Och jag tycker mycket om att läsa om livet i Jämtland och se på hennes uttrycksfulla bilder.Vad jag gläds år hennes fina beröm.Nu är jag ännu mer peppad inför det nya året att skriva och berätta med bilder.

Till utmärkelsen hör en uppgift. Liebster betyder "käraste"och utnämningen ges till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna utmärkelsen vidare till dem och låta dem veta det genom att lämna en kommentar i deras blogg.Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...


Det finns många spännande bloggar som jag vill rekommendera. Men jag får bara välja fem. Utan inbördes ordning ger mina utmärkelser till:


Victor Estby som varje söndag publicerar en söndagsbild i ord tillsammans med  José Figueras bilder. Alltid lika spännande.


Jane Morén som med sina bilder och texter gör mig lika glad och debattlysten varje gång.


Lena Mattson på ingen humor utan allvar. Det är den flitigaste bloggaren jag läser. Hurra för alla fina bilder och humoristiska funderingar.


Linda Danhall som skriver så bra om sitt liv mellan Kalix och Haparanda. Livet från min horisont kallar hon sin blogg.


Till sist vill jag rekommendera vinterälskaren och skidlöparen Lotta Nilsson. Med sin blogg Lottas nya liv kan hon få en sten att älska tiden i skidspåret och förväntningarna inför vintern.




   

Många små händelser blir en hel vecka

Det är så ofta vi kliver in i januaris vardagsgrå dagar med en känsla av att vi ska leva sen. I alla fall jag. Vilken tur att jag lockades ut och fick möta Kristin Lindqvist och Veronica Ruthberg på Geek town. De har flyttat i på Stationsgatan 36 mitt emot Galleri Skåda. Där finns massor av kreativa företag. Vilken bra idé att samla nya företag i ett hus där de kan växa och frodas.

Kuvös kallas det. Jag ser det mer som ett växthus med massor av rara växter.

På Skåda hämtade jag tre emaljbilder som varit på besök i Gällivare. Det var en kul överraskning att de fick vara med på muséets julutställning. Nästa utställning i Galleriet är Cecilia Siktröms grafik. Den vill jag inte missa. Hon är en konstnär som arbetar med kraft. Sitt ursprung har hon i Lycksele. Bilderna skildrar ofta starka kvinnor.

Julen är nu bortplockad. Det krävdes en del jobb i år. En och en halvmeter snö tornade upp sig framför uthusets dörrar. Den jobbade två man med för att vi snabbt skulle kunna flytta in alla dessa kartonger fyllda med nostalgi. Kvar stod en kalhuggen gran med flera kilo barr på golvet. Plastgran tipsar många om. Men  jag är envis. Utan grandoften blir det inte någon jul. Ett pynt som får vara kvar är den fina trådskulpturen från Monica Virding utanför Boden. Den passar varje dag.

Nu hoppas vi på fler dagar med riktigt dagsljus. Då känns det att tiden var inne för att ta bort adventsljusen.

Vårt eget kalhygge

Ibland blir det väldigt tydligt; Det vi väljer att tala om skymmer det som vi väljer att tiga om. Läs PJ Anders Linders tankar om Thatcher här.

Jag bara undrar var han tappade bort hennes krig mot Argentina om de små öarna mitt i havet utanför kusten, islas Malvinas, hennes hyllande av Pinochet, hur hon flyttade skatteuttaget från inkomstskatter till indirekta skatter och höjde momsen och hur hon bröt sönder infrastrukturen vilket ledde till flera stora järnvägsolyckor.

Varje år är det samma sak fast på en helt annan nivå hemma hos oss inför julgransinköpet. Jag ser inga problem med en levande gran och talar lyriskt om den härliga grandoften. De andra i familjen försöker påminna mig om barren. De lyckas inte. Och julen slutar ständigt med vårt eget kalhygge. Sekatör in och alla barr på golvet. Vi får verkligen mycket barr för pengarna. Och ett eget kalhygge.

Dock inte tankemässigt. Det tycker jag att alla får som anser att man kan tala om Thatcher utan att ta upp de antidemokratiska tankar som hon hyllade. Det blir lite som när tyskvänliga äldre släktingar sa till mig i min ungdom att det var nödvändigt med en fast hand i Tyskland i och med den ekonomiska krisen på 1930-talet... Men de nämnde inte vad detta betydde i verkligheten .

Oxfords universitet vägrade att tilldela Thatcher sin högsta utmärkelse, vilket alla premiärministrar med examen därifrån fått före henne, i och med att hon skar bort en stor del av pengarna till utbildning i sina budgetar.

Men värst drabbades de grupper i det brittiska samhället som tappade alla möjligheter att få ett arbete som det går att försörja sig av. Fortfarande lever en stor andel av de brittiska barnen i fattigdom och får betala för den omfördelning av samhällets resurser som Thatchers regeringar stod för.

Storbritanniens ekonomi växte och växte, de sociala klyftorna växte och växte, och alla även de allra rikaste får betala med en sämre hälsa och ett kortare liv. Det kan de två forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett visa i sin bok Jämlikhetsanden.

Det håller PJ Anders Linder helt tyst om.

Krångligt sätt att betala

Nu sitter jag här och njuter av att kardemumman och vaniljen doftar. Det är dagens knep mot styv kuling och bitande iskristaller utomhus.

Årets tretton veckor långa vardag har börjat. Allvar. Som ett långsträckt alvar på Öland. Om jag får leka lite med orden utan att vara tråkig. Tråkigt kan det vara att vi tappat allvaret. Förlorat respekten för de lagar och överenskommelser som var helt självklara för bara 20 år sedan.

En person som inte tror på att följa de beslut som myndigheter tar är Mikael Styrman. Denna vecka har han betalat sin skatteskuld genom att ropa in sin egen skog. Det var årets krångligaste omväg för att betala.

I Kalix debatteras neddragningarna på sjukhuset. Många anser att det bara blir en vårdcentral kvar. Inte ens det blev det kvar i Stockholm när Filippa Reinfeldt sålde ut Serafens vårdcentral med 12 000 patienter till läkarna. De fick betala cirka 700 000 kronor för fyra år sedan, idag har läkarna sålt till ett riskkapitalbolag för 20 miljoner kronor. Varken besluten om sjukvården i vårt län eller i Stockholm tar våra behov på allvar. Det finns en regel som styr all offentlig verksamhet i kommuner och landsting som alla borde ta på allvar.

Ingen person eller juridisk person får gynnas framför någon annan.

Det är en regel som alla som beslutar  i offentlig verksamhet borde ta på allvar. Liksom skolplikten. I dagarna diskuteras den nya skollagen. I den är det rektor på varje skola som bestämmer om alla ledigheter utanför loven. De flesta rektorerna vill att alla elever ska vara på plats under hela skolåret. De vill inte att skolan ska ses som en plats där man är när inget bättre finns att göra. Denna nygamla syn på att skolan är viktig alla skoldagar förvånar vissa föräldrar. Andra tycker att det är deras beslut om deras barn ska vara frånvarande. Jag som kämpat för att skolan ska kunna ta alla elever på allvar gläds åt att utbildning är på allvar. Inget fusk.  Men inte för alla en student i Umeå hade med sig... 

Fem miljarder kostar momssänkningen på landets restauranger. Pengar som vår regering räknar med ska gå till nya jobb och prissänkningar. Det tar inte restaurangägarna på allvar.  




Många andra överenskommelser ser vi som regler som vi kan bryta mot. Ja, vi vill gärna hitta en väg runt de avtal som vi har slutit. Det senaste exemplet är att stora transportföretag tvingar sina anställda att bilda bolag. De som sedan kör åt dessa jättefirmorna får inte betalt enligt de avtal som finns. Chaufförerna missar semester, pensionsinbetalningar, arbetstidsregler,  sjukpenning, ja, allt som finns i våra kollektivavtal.

Är botten nådd? Kommer vi att ta varandra på allvar?

Allvarligt talat det vore veckans gladaste nyhet.

Välgörenhetens gudinna

En häftig dam med egna idéer. Det var Peggy Guggenheim. Jag läste att Guggenheim säljer museilicenser till städer som vill öka sin kulturella attraktionskraft. Det är ett nytt sätt att öka på sitt kapital. Nu är det Helsingfors som ska bli godkänt. Staden satsar över en miljard på en byggnad och Guggenheim får över 200 miljoner kronor för sitt varumärke.

Stiftelsen bakom alla dessa konsthallar har Peggy Guggenheim initierat.

Ibland lyckas konststycket med att lyfta en stad eller region med hjälp av en stark arkitektonisk byggnad  och ett känt namn. Bilbao är ett exempel på det. Där har deras enorma konstmuseum tillsammans med namnet Guggenheim lockat miljontals turister.

Hett mot bitande kyla

Idag är det bitande ute. Vi behöver en het soppa. Min bästa är ett recept från matprogrammens gryning. För tolv år sedan frös vi hela familjen tillsammans i en oändlig influensa. Då gick "Mitt i maten" med Rikard Nilsson och Jesper Aspegren på Svt. Är det någon som minns deras mat-teve?

Här är mitt recept fritt efter deras.

Ta ett kilo kycklingfilé, helst lårfiléer för de smakar mer.
2 röda paprikor
2 purjolökar
4 klyftor vitlök
en bit ingefära (cirka 10 cm)
3 liter grönsaksbuljong
Persilja eller färsk koriander

( tillsätt nudlar eller pasta om du vill ha en matigare soppa. Jag har upptäckt Trofie Liguri, långsmala makaroner,som passar perfekt i en soppa.)

Skär och hacka alla ingredienser i små bitar. Värm buljongen och lägg i alla kryddor och grönsaker. Efter två minuter lägger du i kycklingen. Titta på köttets färg och flytta grytan från värmen när köttet är vitt.

Strö persilja eller koriander över.

Servera med surdegsbröd med hasselnötter och en fyllig ost.

Varje år i januari känner jag en längtan efter denna heta soppa. Jag blir glad när jag rör i grytan och känner de asiatiska dofterna. Prova.

Soppdag eller soppvecka?

Vardag. Vardagsbekymmer, vardagsglädje, vardagsekonomi, första veckan med fem vardagar i år. Då får jag lust att äta soppa var eviga dag. Hetsoppa med ingefära, köttsoppa med kryddpeppar, potatissoppa med purjolök, gratinerad löksoppa och grönärtpurésoppa med brödkrutonger.

Då lyssnar jag till vår arbetsmarknadsminister Hillevi Engström som debatterar arbetstidsförkortning med Jonas Sjöstedt.

Fokus på bra jobb, utvecklande jobb, säger Hillevi Engström och satsar på pigavdrag och sänkt restaurangmoms. Jonas Sjöstedt hävdade att politikerna ska ta ansvar för att ge alla, även de med låga löner en möjlighet att arbeta färre timmar med bibehållen lön. Hans argument är att vi alla har en högre produktivitet som borde ge fler chansen att få arbete. Istället för att att färre jobbar allt mer.


Enligt Jonas Sjöstedt har världens mest effektiva verkstadsindustri, den i Tyskland kort arbetsvecka med bibehållen lön. Och den har inte förlorat i konkurrenskraft.


Den handsken tar inte Hillevi Engström upp. Hon hävdar istället att den korta arbetsveckan som infördes i Frankrike ska tas bort.


En sak är säker. Historiskt har moderaterna röstat mot all arbetstidsförkortning och mot all förlängning av vår semester. Reformen på 00-talet som skulle ge långtidsarbetslösa en chans till vikariat det sk friåret var som ett rött skynke.

Ska vi ta vara på vår ökade produktivitet och ge fler jobb, med kortare arbetsvecka?

Öppen himmel

Tittar ut på den gamla termometern. Temperaturen sjönk från 15 kalla till 24 på bara en timme.

Det känns skrämmande, innan jag tar på mig stövlar och dunkappa. Där ute är det en värld fylld av klarhet.

All trötthet försvinner och jag känner mig hur konstigt det än låter renad. Varje bit av marken, träden och all ved är täckt med gnistrande kristyr. Varje andetag känns friskt. Ett nytt år med nya möjligheter.

Tänk vad en molnfri himmel kan öppna upp.

En annan bild av Anna

Nyfiken. Det var jag den där eftermiddagen när jag väntade i Bodensias entré. Jag skulle få en intervju med Anna Wahlgren. Hon var en av de kvinnor som på kvällen skulle hedras och delta i årets litteraturvecka.

Ja, få en intervju. Så var det. En presskvinna från förlaget hade ringt och nästan tvingat in mig i receptionen.  Det fanns ju ingen där som väntade på den stora stjärnan.

Ut ur hissen kliver en hårt sminkad högröstad något vinglig dam, med sin arm runt en medelålders man. Hon slänger med den andra och presenterar sig och sin nyaste kärlek. Kanske var det den man som hon var gift med två gånger.

Hon börjar berätta direkt. Efter bara fyra minuter har jag kramp i handen, en rynka i pannan och början till huvudvärk. Vad berättar hon? Hur full är hon? Varför är mannen med?

Jag kunde inte förhålla mig till denna uppenbarelse. Jag klarade inte riktigt av att hon var tvungen att spegla sig i sin mans blick hela tiden. Jag fattade inte varför hon måste vara lullig på eftermiddagen. Jag gjorde ett dåligt jobb.

Därför var jag nyfiken när jag hittade hennes dotters bok i hallen här hemma igår. Boken är skriven av Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt som är född 1967. Berättelsen om att vara Felicia, dotter till Anna Wahlgren. det är en sorglig berättelse om att växa upp med en mor som har alkohol som sin ständiga följeslagare.

En mor som sätter sitt i liv i centrum.

Historien byggs upp av många små bilder, ögonblick och minnesfragment. Tillsammans bildar de Felicias liv. Ett liv som är så sargat, så kallt, så präglat av allt som bara skedde utan att hon hade någon makt att sätta stopp. Stopp har hon satt. Nu.

I Svenska Dagbladet idag får Anna Wahlgren kommentera sin dotters bok. Och det är med de få raderna som Felicias bild av sin uppväxt ter sig som inte bara sann för henne, utan för många fler..

 "Jag orkar inte, mina krafter är slut, säger hon i min telefon och höjer rösten. Sedan samlar hon sig, säger att hennes familj är splittrad oavsett vad som står i boken.

– Och det var absolut det sista jag ville. Men att anmäla mitt barn för förtal, vad skulle jag vinna på det? Jag tar inte upp den kastade handsken, inte den här heller.

Nej, hon vill inte träffas för en intervju. Hon tänker inte ge några sådana, säger hon, inte till någon. Däremot har hon skrivit ner några rader som hon kan mejla över.

De kommer några minuter senare Tio rader om en vuxen dotter – så förtvivlat korta jämfört med Barnabokens 762 sidor.

Hon börjar med att konstatera att Felicia är 44 år gammal:

Många medelålders människor behöver bearbeta händelser i sin barndom, men gör 
det i regel inte offentligt.

Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället.

Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.

I övrigt har jag inga kommentarer.

Anna Wahlgren"

Hon har dessutom skrivit till förläggaren och hon är upprörd över att hon är den som syns till en fjärdedel på bokens omslagsbild.

Nu njuter jag

Ja, se det snöar har vi sjungit vareviga dag sedan den 27:e.  Nu har vi fått upp till en meter snö. Hela landskapet är inbäddat i ett glittrande täcke. Det är tyst. Det är en ny, torr mjuk vinterluft. Det finns ingen i hela världen som kan tro att vi har skottat, att vår vän med traktorn har skottat. Jo, om man kommer från rätt håll ser vi att slänten egentligen är en tre meter hög driva.

I detta snöläge gäller det att ha grannar. Grannar som man kan samarbeta med. Då fungerar det mesta.

Det tänker jag på när jag läser om ensamhet och anonymitet i storstan. Det som hela tiden slår mig när jag läser om grannarna i ett höghus på Danviksklippan  är allas skräck för att ha en vanlig kontakt med människor som de inte har kunnat välja själva. Det är som om det är farligare att dricka en kopp kaffe med en granne som vi hamnar bredvid utav en slump, än att ingen kontakt alls ha.

Denna beröringsskräck känner jag igen.

Den finns inte överallt. Jag har i hela mitt liv haft goda grannar som jag har samarbetat med. Vi har vattnat blommor, tömt posten, öppnat för hyresvärden, fixat kvarglömd tvätt i torkrummet, druckit en kopp kaffe och handlat åt varandra när någon av oss haft influensa.

Jag har haft grannar som varit ensamma och pratat mycket, rädda grannar som har kikat ut genom en springa i ytterdörren när vi försökt få dem att släppa in anticimex. Jag har haft grannar som jag absolut inte ville bo nära. Men det är ju så livet är. Vi kan inte välja bort allt vi inte vill se.

När vi var sex sju år fick vi en ny granne i Solna. Hon var hysteriskt ljudkänslig. Vi var ett gäng med ungar som just lärt oss sjunga med i Beatles She loves you. Otänkta barn som njöt av att kunna reta upp den arga tanten.

Vad vi gjorde? Jag blir röd om öronen fortfarande. Vi tog den största radioapparaten och skruvade upp den på max och tog kastruller och trägafflar. Sen sjöng vi med och trummade det högsta som vi kunde.

Slafsjo jäjäjä.

Så kan det också vara att ha grannar.

Igelkottens tankar

I morse läste jag ett inlägg skrivet av en uppburrad igelkott.

”Gud vad det gnälls på Stockholm. Känns lite som om folk biter den hand som föder en. Men visst, vi i Stockholm är villiga att jobba långa arbetsveckor, betala mesta delen av inkomsten i någon form av skatt och skicka ut den till arbetsvägrande lantisar i alla landets hålor för att vi faktiskt gillar våran stad.” /Erikkkk

Ser ni honom framför er?

Han sitter där i sin bil och köar. En morgon till på väg till jobbet.Alla andra på kontoret har barn som måste hämtas, lämnas och som är sjuka ibland. Men vår vän han är alltid på plats och sitter alltid kvar till sist.

Han har ingen tid att se utanför sin bubbla. Ingen chans att se hur det mest hänger ihop. Han har krypit ihop i försvarsställning. Han har spärrat ut sina taggar. Och då är det inte lätt att uppfatta hur alla dessa skattepengar som skapas i övriga Sverige forsar in i Stockholms län. Ja, Stockholm har den högsta regionalbruttoprodukten. Skam vore väl annat.

Näst högst har vi i Norrbotten. Utan att staten öser infrastrukturprojekt över vårt län. Här får vi nöja oss med järnväg från 1888.

Nu hoppas vi att alla i vårt land kommer att få chansen att känna sig som en del av det hela. Inte som små taggiga bollar isolerade i storstadens anonymitet.

Kan vi ta på kultur? Eller rent av ta på oss kultur?

Det är en fråga som jag ställer mig idag efter att ha läst kulturkrönikan i NSD skriven av frilansskribenten Åsa Petersen. Ja, hur är det. Är kultur en sak, ett föremål, en pryl som vi kan ta på se i verkliga livet och samla  på i muséer? Eller är kultur de idéer som leder fram till det påtagliga?


När jag klär på mig en vacker sjal som är formgiven av en duktig hantverkare eller konstnär, är det sjalen som är kultur? Eller är det traditionen att använda en sjal för att hålla mig varm som är kultur? Eller är det de tankar som formgivaren har i sitt huvud när sjalen blir till som är kultur?

Europas nordligaste kulturhuvudstad öppnar i Umeå 2014. EU är imponerade över vad denna kommun  presterar och tredubblar sin ekonomiska insats. Näringslivet ställer upp.

 Men än idag har inte den svenska regeringen satsat en enda krona.


De statliga pengarna är en förutsättning. Både för att kunna ro det digra programmet i land och för att få vara kulturhuvustad. Vår kulturminister har istället för att delegera ansvaret till Umeås kulturutövare, lagt ansvaret på institutioner i Stockholm. Utan att skicka med en enda krona.

Under ett år med kultur är det tankarna och idéerna som är viktiga. Det är möjligheten att öppna mötesplatser, scener och utbildningar som ger ett bestående resultat. Och det är där och inte på kontor i Stockholm som vi om vi har tur kan hitta nya idéer och viktiga tankar som vi inte sett förut.

Jag jagar barr och hon ringer städfirman

Tät snö och mörker. Dålig sikt. Men ett perspektiv som också behöver få finnas bland alla andra. Det behövs många olika utsiktspunkter för att vi ska få chans att se det som egentligen är viktigt. Finns det idag? Ibland skulle jag som tycker om att tala om både och säga. Men inte ofta.

De stora medierna som vi alla möter varje dag har samma infallsvinkel. Nästan jämt. Vilket kan bero på att de som är chefer på dessa redaktioner bor och lever i samma miljöer. De ser inte de problem som uppstår på andra platser i samhället. Ja, för på de platserna finns det inte någon som har makten att berätta.

För våra vardagliga bekymmer ser olika ut.

När jag gruvar mig över dammet under sängen och granbarren i hörnen tänker jag mest på att det är så tråkigt att dra runt med dammsugaren. Försöker komma på bra musik som överröstar bullret från den. Men när jag talar med en gammal bekant i huvudstan är hennes bekymmer helt andra. Hon har bytt städbolag och känner att hon måste vara hemma och vakta de nya städarna. Hon undrar om hon blir lurad och om grannen har valt en bättre städfirma.

När jag frågar henne var vår gemensamma skolkompis tagit vägen förväntar jag mig ett svar, typ, han jobbar med datorer och bor här i stan. Men svaret jag får innehåller både i vilken villaförort han bor och vilken position han har på jobbet. Två markörer som är viktiga. Ja, för dem som bor och trängs i en vilt växande stad. I en värld där man inte har tillgång till nära nätverk.

Höj mysfaktorn

Nu har jag tänt 14 lampor i köket och lyssnar på sommarmusik. Jag är så in i benmärgen trött på alla grålila moln som stänger ute det lilla ljus som vi har. Jag försöker hitta nya strategier för att ta mig runt dessa skymningstider som vi kallar dagar.

Aurora, gryning, skulle det vara om bara molnen släppte fram en enda stråle med ljus. Men denna dag den första riktiga gråvardagen i år vill inte gå till sig. Vi får titta ut på våt snö. Tung snö. Snö som kan bli snögubbar. Snö som kan bli snölyktor. Snö som är bra till att skulptera med. Det är så vi får ta oss fram till nästa ljusa dag. Genom att låta lite kreativitet ta plats i det dagliga. Genom att höja mysfaktorn där lyktorna kan stå i lä från sydväst våtvinden.

Nej, nu tar vi nya tag

Både amaryllis och hyacint har så perfekta blommor att jag nästan inte kan ta till mig dem. De doftar och lyser upp den mörka decemberkylan. De glädjer och påminner om att allt är förgängligt.

Årets sista dag tänker jag på vad jag inte vill uppleva nästa år.

1.
Jag vill inte att storbolag och banker anställer verkställande direktörer som är så handfallna att de inte kan skaffa sig en egen bostad. Dessutom vill jag inte att den som är styrelseordförande i Nordea, Björn Wahlroos, uttalar sig som om det är han som äger banken. Vi är många miljoner ägare.

2.
Jag vill inte att de politiker som har ansvar för våra skattepengar ska smita från sitt ansvar. Hela förra året kröp landstingsrådet Filippa Reinfeldt, och kommunalråd som sålt ut äldrevården, bakom ryggen på de tjänstemän och företag som misslyckas med att använda våra gemesamma resurser på bästa sätt.

3.
Jag vill inte att rikspolitiker som bor i Stockholm ska få bostadsbidrag, traktamente och gratis resor hem till sina övernattningslägenheter utanför Stockholm. De har höga arvoden som räcker till att både försörja familjen och att betala hyran med.

4.
Jag vill inte att det ska vara möjligt att använda skolpengen till annat än att utveckla de skolor som får del av den. det ska vara som i alla andra civiliserade länder att skattepengar ska inte kunna bli skattefria vinster i bolag som finns i skatteparadis. Idag är detta bara möjligt i Sverige.

5.
Samma resonemang gäller skattefinansierad vård. Inte en krona till annat än omsorg och sjukvård. Jag vill dessutom att vi inför strikt ansvar för de skador  som vården orsakar. Alla styrelseproffs och verkställande direktörer ska naturligtvis betala för att de har plockat ut pengarna ur verksamheten och orsakat lidande.

6.
Sen vill jag bevara:
Kiruna stadshus. Alla ritningar finns kvar. Det är bara att flytta huset.
Slussen. Det finns inga ord för hur viktigt denna öppna plats är för vår huvudstad. Stadsbiblioteket är ett palats för bildning, Slussen en plats för nya tankar ännu efter mer än 80 år.
Vi ska inte riva för att tappa bort vår historia. Vi ska bygga vidare för att få en framtid.

Det är mina önskningar inför mitt 2012.

Hoppas att ni får ett fint nytt år.

Vi är näst rikast

Både och.

Hur många gånger har jag upprepat mitt mantra detta år med både framsteg och stora katastrofer?

Våren började i januari. Ja, våren i nordafrika. Äntligen fanns det ett utrymme för alla människor som tröttnat på maktens arrogans. Äntligen fick de en chans att tala för sig själva.

I Norrbotten fick de som inte kan tala för sig själva lite upprättelse när Överförmyndarnämnden i Boden avslöjades av mina kollegor Lena Tegström och Bo Torbjörn Ek. De två fick Guldspaden av föreningen grävande journalister.

Vårt län har landets näst högsta bruttoregionalprodukt. Det är inte Skåne, Västra Götaland eller Uppsala län som är ekonomiskt starka. Det är älvarna, skogarna och gruvorna tillsammans med stålverken som står för tillväxten. Och all den forskning och utveckling som sker av dessa näringar.

Samtidigt är det nästan omöjligt för unga människor att börja sitt vuxenliv. De erbjuds korta anställningar med deltid. Men får i slutändan sitta vid telefonen som forna tiders daglönare och vänta på att arbetsgivaren ringer in dem. Trots att de ofta får jobba mycket har de inte en fast anställning och är på det viset utestängda från bostadsmarknaden. Förr var detta ett storstadsfenomen. Nu är bristen på bostäder hög över hela landet.

Det är då vi som redan har vårt på det torra får imponeras över hur kreativa unga människor lyckas lösa sina nästan olösliga problem. Hur de med hjälp av sociala medier och nätverk klarar av att skaffa sig ett eget liv. Förr var det Stockholm, Göteborg och Uppsala som lockade flest, i år är det Oslo. I vårt västra grannland finns det jobb, och bostadskollektiv.

Sommaren. Ja, den som kom sent och varade i fem veckor var strålande. Hösten var evig med vatten, regn, vatten och regn . Älvarna flödade. Energibolagen stönade. I år kunde de inte höja priserna som förr. Inte ens en riktig lögnare kunde klara av att skylla på vattenbrist i magasinen.

Växterna i trädgården ficka alla chanser att avmogna. Nu ska det bli mycket spännande att se vad det betyder i maj när löven spirar igen.

Ett löfte jag kommer att bryta

Bara några får dagar innan det nya året börjar jag tänka på nyårslöften. Vad ska jag lova mig själv inför nästa år? Ett löfte som jag borde ge mig själv är att vila från nyhetsrapporteringen mycket mer. I alla fall om jag får tro min fina S. Hon säger ofta
 -Låt det vara.

Ett klokt råd, som jag aldrig kommer att kunna följa.

Grötmyndig

Hänförd. Och sorgsen. Det är Menlösabarnsdag idag. En dag som min  far alltid hänvisade till som den dag när vi barn fick bestämma allt om det inte var för att alla barn hade munnen full av gröt.

Idag är det de ministrar som har ansvar för hur studiebidragen är kopplade till bostadsbidragen som har hjärnan full med gröt. Från och med den 1 januari får de familjer som har bostadsbidrag och en strulig skolkande gymnasieelev hemma betala tillbaka bostadsbidraget.

Människor med bostadsbidrag är vårt samhälles fattigaste familjer. De flesta är mammor, som har låga inkomster, med barn hemma.

Utan bostadsbidrag drabbas inte familjer med skolkande gymnasieelever på samma sätt.

För mig känns min pappas dryga skämt om de menlösa barnen ( från 1920-talet), på samma nivå som regeringens beslut om att inte ändra lagen om hur socialförsäkringarna hänger ihop för de fattigaste barnfamiljerna på samma låga nivå.

Grötmyndig sa man om makten då för länge sen. Grötmyndig är makten fortfarande.

Förebyggande stopp.

Är det stormen eller trafikverket som är det största hotet mot vår infrastruktur. Det undrar jag efter att ha läst att generaldirektör Gunnar Malm förklarar att han har stängt av trafiken i förebyggande syfte.

 -Tågen tar ström från luftledningar som går ovanför.

Var trodde Gunnar Malm att strömmen till loken kommer från?

Förra året var det snö, i år är det förebyggande stopp.

SJ gör dessutom allt för att ingen ska vilja åka med dem igen. Låter sina passagerare sitta på stationen i Luleå i flera dygn istället för att boka in dem på hotell.

Räkningen borde de kunna skicka till Gunnar Malm. SJ betalar ju för att kunna köra tågen på spåren som trafikverket har ansvar för.

Julälvor

Släng er i väggen alla tomtar igår kom julälvorna till vår strand.

Glödande

Vintersol. Vintersolstånd.

Nu gick det upp ett ljus

Carema, Attendo care, Capio är företagsnamn som blivit till skällsord. När någon föreslår orimliga neddragningar på en arbetsplats används ord som- Ska det här bli ett Carema? Med mer rätt än vi kunde tro efter DN:s nya artiklar om hur våra skattepengar tas från de äldre som bor i Caremas äldreomsorg och skickas till skatteparadis.

Men som sagt de är inte ensamma.

Ett akutsjukhus i Sverige drivs av Capio, ett privat bolag. Det heter Sankt Göran och ligger på Kungsholmen i Stockholm. Där hamnade jag som besökare till min goda vän. Hon låg bunden till sängen med ett diskbråck. Jag tog med mig lite att läsa. Ja, så att hon kunde fördriva tiden. Men att läsa var det inte tal om. Varför?

Jo, det fanns inga glödlampor. Det fanns allmänljus på salen men inte en enda lampa som patienterna kunde använda för att läsa vid. Alla armaturer var tomma.Nu förstår jag att det var ett sätt att spara på de pengar som ska gå till patienternas vård och omsorg.

Nästa år vill den borgliga alliansregeringen tvinga alla kommuner att köpa upp privat äldreomsorg. De anser att valfrihet är att, välja bolag, inte att få välja vilken hjälp man vill ha. Det är viktigare för de borgliga politikerna att olika bolag ska kunna få en del av våra skattepengar, än att olika vårderbjudanden finns för våra äldre.

Om prydhet

För inte helt länge sen la jag ut ett inlägg med en bild som jag kallar "Arabisk vår". Dels på min blogg, dels på Facebook. Bilden kom aldrig upp på min statusrad och musiken som jag satt hop till bilden syntes inte heller när jag tittade på Facebooksidan. Nu får jag en förklaring till v arför av DN. Läs mer här om Facebooks inställning till nakenhet och annat.

Ljuset inombords

Det finns ljus i mörkret! En flämtande kvart var det dag. Tur att musik och doften av glögg ger ett inre ljus.

Decembermörker

Tre. Klockan är tre. Tre. Två av tre i fas tre kommer aldrig därifrån. Hillevi Engström, politisk ansvarig, moderat arbetsmarknadsminister, skyller på de människor som tvingats in i denna konstgjorda arbetsmarknad.

-De är svåra fall. De har funktionshinder. De har inte arbetat på tio år.

Fas tre. Ett nytt sätt att ta tillvara på våra skattemedel. Arbetsplatser skapas där arbetsgivaren får 5 000 kronor per månad för att de tar emot en person som varit arbetslös i mer än 450 dagar.

Utbildning är det inte tal om., Hjälp att skapa kontakter med arbetsgivare är det inte tal om. Pratas gör det däremot. Och så jobbas det med de jobb som inte har ett tillräckligt ekonomiskt värde för att finnas kvar på arbetsmarknaden. Tunga jobb. Jobb med att sortera vårt överskott.

- Man tror att det ska leda till ett fast jobb, säger två av deltagarna. Men det gör det inte. De går runt på en Fas-tre-mässa. Ja, en marknadsplats för arbetsgivare som vill ha betalt för att anställa.

Det är mörkt i december.

Brist på...

Catia Hultqvist, DN,  skriver om omdömeslösa skribenter som behöver ha en redaktör. Frågan är om bristen på redaktör är det största problemet, eller bristen på mänsklighet, för Katrin Zytomierska?

Bristen på kunskap och uppfostran? Eller Etik?

Mössen äter och Celina vilar.

Det blir aldrig någon jaktkatt av Celina. Hon tittar glatt och lyssnar till mössen. Men hon lyfter inte en tass för att ta fast dem.

Alexander ny svensk mästare!

Victoria Helgesson och Alexander Majorov är nya svenska mästare i konståkning.
Se hans åk från tävlingarna i Canada tidigare i höstas här-

Snöyr

 

Celina kliver ut i den första snön. Den är så våt att hon vänder om och protesterar.

Jag hoppas på dagsljus. Men blir det så idag?

Rymde hon?

Det finns folklig och det finns vulgär. Det finns människor och det finns Katrin Zytomierska. Läs här. 


Jag skriver inte mer. 

Tio minuter kvar

En vecka i decembermörker och kulturljus. Så kan man sammanfatta denna härliga slaskiga tid.

I mörkret på Konsthallen fick jag följa med Anton Svedbergs till mitten av 1970-talet. Gry Forsell, idag programledare på TV4, kröp mellan instrumenten på Hermelinsskolans scen. Hela gänget sjöng om Playa Plannja och vi fick återuppleva känslan av att vara lurade. Känslan av att hur mycket vi än jobbar och sliter så har vi ingen chans att  påverkade beslut som är viktiga i Norrbotten inför framtiden. Då stoppades Stålverk 80 av den nyvalda borgliga regeringen och industriministern Nils Åsling,(c).

Denna vecka skedde det igen. Alliansregeringen och Sverigedemokraterna röstade ner Norrbottniabanan. De två moderata riksdagsledamöterna Johan Johansson och Krister Hammarbergh röstade mot att vi får dubbla järnvägsspår söderut. Inte en enda av de borgliga riksdagsledamöter som bor och verkar i övre Norrland anser att det behövs en modernare och bättre järnväg. Istället planeras en förstudie om tunnelbana mellan Malmö och Köpenhamn. Den beräknas kosta lika mycket som en kustjärnväg mellan Umeå och Luleå.

Nu blir det spännade. Vi har en regering utan ledamöter från norra Sverige. Vi har ett län med den näst högsta bruttoregionalprodukten som får leva med en infrastruktur från 1888.

Vad kommer att hända? EU satsar i alla fall hälften av pengarna om Sverige beslutar sig för att gå vidare med projekteringen av Norrbottniabanan. Nästa riksdagsbeslut sker om 2 år.

Två kollegor, Linda Danhall och Lotta Nilsson, har fått pris som årets miljöjournalister. Det får de för sin granskning av Outokumpu. En artikelserie som ger ekon runt hela Sverige och Finland.

En 13 dagar lång kulturfestival har fått NSD:s kulturpris. Och den sker inte i centrum, utan i Korpilombolo. Tänk er att varje kvarter i en stad skulle lyckas med att skapa detsamma. Då är det begripligt för oss andra hur mycket energi och kreativitet som föreningen lägger ner varje år.

Kreativitet visade även Agneta Fältskog när hon sjöng om sin resa till Korpilombolo med tåg. Tio minuter kvar till Korpilombolo är det inte när vi stiger av för att ta bussen från järnvägsstationen.

Blott blått

Blåis, blankt, blåljus, blött. Blott en enda blå sekund.

Dagsljus

Det fanns energi och lätthet i luften när jag klev ut på skolans gård. Det fanns fåglar i busken som tjattrade och då såg jag:


Dagsljus.


Det behöver vi. Den ljusblå himlen och de rosa molnen är en decemberlyx. Det är inte många minuter som vi har riktig dag. I alla fall inte nu när himlen gråter och vinden viner och gatorna är nypolerade varje dag. Värsta vintermardrömmen. Men så kom den där stunden med klar himmel och några strålar som värmde upp dagen.

Röda sälar?

Röda sälar i museiparken piggar upp den tröttaste en mörk luciadag. Sång och möten. Godaste skinkmackan och sprödaste kakan i den förste landshövdingens gård. Hur ska jag jag toppa detta?

Tur att det takfasta regnet mot söderfönstren lurar hjärnan att drömma om salta vindar och ljuvliga simtag. Det gäller att behålla den känslan!

22 grader varmare

Mörkare än så här kan det inte bli. Perfekt när Lucia vandrar med ljus i håret. I år får vi klafsa i regnet och glädja oss åt de ljumma vindarna från söder. 22 grader varmare idag än i går.

De lyser i öster

Grattis fina kollegor i öster. Ni glänser över sjö och strand. Utan att för en sekund ge upp ert stora projekt om Outokumpu.

”Linda Danhall och Lotta Nilsson, Norrländska Socialdemokraten, belönas för artikelserien om finländska företaget Outokompos miljöpåverkan i Haparandaregionen; för att de systematisk och envist uppdagat den stora lokala arbetsgivarens osynliga nedsmutsning av en bygd. Lokaltidningens små resurser har disponerats väl av två ihärdiga reportrar. De presenterar väsentliga fakta, ifrågasätter företagets och myndigheternas ställningstaganden, och visar på en föredömlig journalistisk uthållighet.”

Sol och måne i samma sekund

Nu räcker inte två händer till. Det behövs både händer och fötter för att visa hur många brännande kalla grader det är. Månljus, stillhet och bitande kyla.

I gryningen, klättrar ljuset och solen upp.

En nästanapplåd

I morse var det helt underbart med all nysnö och den klara höga luften. Det var en njutning att vandra ner mot älven ända till stövlarna var fulla med snö. Jag kände de microsmå flingorna som smälte mot ögonlocken, doften från brasan i kaminen och helt plötsligt kändes det som advent.

Igår var det något helt annat med den tunga blöta snön och det helt borttappade dagsljuset. Jag lyssnade till fredspristagare från Oslo och såg på prisutdelningen från Stockholm. Värmen i applåderna när Tomas Tranströmer tog emot sitt litteraturpris värmde lika bra som glöggen i kopparna. Det fanns bara en bitter bild från Carls Bildts nästanapplåd.

Gilla Norrbotten

Vissa stunder känns det som om vi bor i ett annat land. Som om den här fjärdedelen av riket finns någon annanstans. I radion talar statsminister Fredrik Reinfeldt om kris. Samtidigt lever vi i en aldrig förr upplevd högkonjunktur för gruv-, stål-, byggnads- och träindustrin.

(Jag vet inte vad som hänt. Allt är plötsligt exotiskt. De där vanliga grundkunskaperna om vad som finns i de olika länen är försvunna. Det känns som när min franska kompis kom med sin nya dammsugare och ropade att det kommit ett nytt franskt märke- Elektrolux. Vårt exportöverskott blir obegripligt om vi inte förstår var varorna kommer från.)

Vem tänker ni på när ni hör talas om Norrbotten?

Jag tänker på Peter Mattei. Han öppnade La Scalas operasäsong i Milano i onsdags. Enligt la Republica, Italiens största tidning applåderades Peter Mattei utan reservationer.

Jag ser Åsa Simma. Regissör, skådespelare och dramatiker. Mellan 1986-90 var hon konstnärlig ledare för Dálvádis, den samiska teatern. Alltid för, sällan emot.

Jag njuter av all fantastisk konst som jag möter varje vecka, av all livgivande musik som skapas här och jag tänker på alla vardagar. Alla fina vanliga dagar.

Jag blir glad av all litteratur som skapas mellan Jävre och Katterjokk. Jag tänker på Black island books. På doften av nyutsprungna vinbärsblad en tidig morgon i maj. På älvens muller när vattnet bryter isen en dag.  På alla blå minuter som jag tagit bilder av.

( I mitt Norrbotten är det inte skotrar, fyrhjulingar, jaktgevär, och partipolitiksom är centralt.)

Det finns massor att förändra. Massor att göra på ett annat sätt. Massor med idéer som borde komma fram. Men i det Norrbotten där jag lever finns det, i alla fall ibland, en öppenhet för det nya det vi inte känner igen.

Ett av mina finaste minnen är när jag mötte Lotta från Göteborg. Hon var på resa mellan hundratals olika högstadieskolor. Hon var en del av ett mångfaldsprojekt. Efter en vecka i Luleå så sa hon så här:

Om det inte vore så långt till mina föräldrar så skulle jag vilja flytta hit. Jag har inte mött några rasistiska kommentarer här. På andra platser haglar kommentarer om min hudfärg. Tänk om mina två barn fick uppleva det här.

Hur röjer man snö med dem?

Snön yr och på radion berättar Folke Waxin om att Norge lyckades minska antalet försenade tåg förra vintern trots snöyran.

 Norrmännen säger till ekot att: Det var enkelt. Vi ökade bemanningen och antalet snöröjningsmaskiner.


Trafikverket i Sverige svarar att de har köpt in fler kontrakt.


Jag har en stilla undran:

Hur röjer man bort snön med dem?

Blå dunster

Yves Klein-blå är minuten innan dagen gryr.

Blå dunster sår många investeringsbankmän i sina kunders blick. Drömmen om att bli oberoende gör mången lättmanipulerad. Och allra mest manipulerades politikerna.

Ingen får missa dokumentären där sambandet mellan den ekonomiska krisen och bankdirektörernas girighet förklaras. Den sändes igår så den finns inte än på SVTPlay. Det är DOX-redaktionen som tagit fram den gråa sanningen om hur bankmännen berikade sig själva och välte världens ekonomier.

Ett talande exempel är att Islands alla banker och företag fick högsta ranking av Moodys dagarna innan hela landet gick i konkurs. Rektorn för University of Columbia skrev en vetenskaplig artikel åt Islands handelskammare någon vecka före kraschen där han lovordade landets höga stabilitet.

Hur mycket han fick för den? 1 miljon kronor.

Glada tillrop

Jag fick ett glatt tillrop igår. Det var Karin som kommenterade gårdagens inlägg. Hon kände på sig att ekonomin växer i norr, men att det är ganska okänt i söder. Allt vi får veta när vi följer med i de stora medierna väljs ut av människor som naturligtvis väljer det som de tycker är viktigast.

Viktigt blir det som händer nära. Och nära är aldrig, eller nästan aldrig, mer än några kilometer från Mariatorget. ( En stor andel av Stockholms journalister bor där.)Vilket innebär att de flesta förorter runt huvudstaden står utan bevakning.

Finns inte den vardag som de flesta lever i skildrad i medierna då blir passar pusselbitarna inte in. Med stora hål håller inte vårt samhälle ihop och vår tillit försvinner. Vi och dom. Så skapar man en bild av oss som några som aldrig kan bli ett vi igen.

I kväll sänder SVT en dokumentär om de män som roffat åt sig. De som välte vårt ekonomiska system. Helt enligt de regler som aldrig får ifrågasättas. Den ska jag se för att jag hoppas på att om vi får veta mer så kan vi ta bättre beslut.

Vi lägger pussel

Ryms vi alla i ordet vi? Finns det plats för att vi alla är olika?

En dag för inte så länge sen stod en ung man i ekot och sa:


att det är Norrland som borde betala mer för elen. De som bor där bidrar inte med ett öre till Sverige. De arbetar bara med företag som går med förlust och tar emot bidrag.


Tänk vad ett politiskt beslut kan slita och tära. Slå sönder vår tillit. Förändra vår syn på att vi är ett land som består av många olika pusselbitar som tillsammans bildar Sverige.

Till den unge mannen som missuppfattat det mesta ger jag ett gott råd. Ta reda på vad som händer och sker innan du säger vad du tror. Varken det forskningstäta Uppsala län, eller det växande Skåne län har lika hög bruttoregionalprodukt som Norrbotten.

Ni läste rätt.

Föreställningarna om att folktäta områden med stora gamla universitet skulle leda i produktivitet är fel. Stockholms län är rikast. Inte för att företagen har sina huvudkontor där, även om det hjälper för  att höja inkomsterna. Utan för att så stor del av landets skattepengar spenderas där. Sveriges största arbetsplats är inte Volvo, Ericsson, eller Astra Zeneca. 


Det är Stockholms läns landsting.


Det är det som är Sverige. Ett samhälle där vi satsar mycket på vårt gemensamma. Men vill vi fortsätta med att pussla ihop olika delar så att pusslet förblir helt?

Det är inte säkert.

Många tror att om vi skyller på andra så kan vi lösa olika problem.

Jag är så naiv och barnslig att jag är säker på att det är bättre att försöka hitta vår lösning tillsammans så att vårt pussel blir till ett vi.




Fakta / Länens bruttoregionalprodukt

Stockholms län 478

Norrbottens län 364

Västra Götalands län 337

Kronobergs län 335

Västernorrlands län 323

Jönköpings län 319

Dalarna län 317

Jämtlands län 311

Hallands län 306

Örebro län 304

Skåne län 304

Västmanlands län 302

Västerbottens län 302

Uppsala län 300

Kalmar län 300

Gävleborgs län 292

Blekinge län 288

Östergötlands län 287

Värmlands län 284

Södermanlands län 286

Gotlands län 262