På stranden, i solen med närkontakt

 

Det gäller att hålla andan när det enorma containerfartyget passerar sommarens strand. Tänk vad lätt det är att at sig ut till finaste havsviken på våra isvägar . Tänk vad härligt det skulle vara om det går att komma ut när isen blivit vatten igen.

Strömming med lingon. Solsken och dallrande kristaller i luften. Varje gång är det som om vi får ett kalas och en stor gåva där ute vid Bottenvikens rand. I år finns det en väg som går ut på Sandön. Isen är täckt av djup snö och den har inte kunnat växa till så att de övriga öarna har kunnat få isväg för bilar. 

Varje resa ut till havets horisont påminner mig om att det är inte långt till grannarna. I år är det vid deras långa sandstränder som isen har packat sig efter vinterns stormar. Här i öster ligger vattnet öppet utanför Rödkallen.

Trådkommunikation på riktigt

"Trådtradare" fraktar malmenPAJALA.  En elektrifierad väg med "trådtradare". Sannolikt blir det så malmen från Pajalagruvorna ska transporteras till Svappavaara. Trafikverket tittar just nu på en lösning, rapporterar SVT Nordnytt. Den första juni ska Trafikverket vara klar över hur den tio mil långa vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara ska elektrifieras. - Man kan kalla det trådtradare. Det har funnits på försök i andra delar av Europa. Det finns flera som tittar, inte minst Volvo och Scania är ju väldigt intresserade av att hitta framtidens lastbilar som är fossilfria vilket vi också tycker är bra, säger infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd för Nordnytt. Kostnaden beräknas till cirka en miljard kronor. I Trafikverkets uppdrag ingår också att undersöka möjligheten för att få in privat kapital till projektet. Jag ska skicka en blå anemon till kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd den dag en trådväg kommer att fungera mellan Pajala och Svappavara. Är det någon förutom vår kommunikationsminister som tror att en tråd dragen längs med skogsvägar inte behöver tillsyn dygnet runt? Tio mil där långtradarna ska rull dygnet runt med malm som ska lastas på järnvägsvagnar innan den fraktas till Narvik. Ett sårbart system. Ett system som jag undrar om vår minister hade vågat presentera i Stockholm. Ibland får jag för mig att antalet mil till huvudstaden avgör hur vidlyftiga de politiska förslagen blir. Läs kommentarerna till denna futuristiska form av trådkommunikation "in real life" här. Denna vecka har vi, vår ansvarige utgivare och alla läsare diskuterat kommentarerna på webben. Läs Anders Ingvardssons blogg här och se vad olika läsare tycker. Vi lägger ner mycket tid på att läsa alla kommentarer. Och det ska de vara värda. Eller hur? På låtsas är det i alla fall när Hyptnositören spelas in i Norrbotten. Den stora filminspelningen är den dyraste i filmhistorien här. Efter en lunch med köttbullar fick skådespelarna berätta om hur det är att göra en riktigt våldsam thriller i lugnet uppe på Kronan och i Älvsbyn.

Var du bor avgör din hälsa

Honeymoon heter denna sirliga blomma. Smekmånad. Det har inte vår regeringen längre. Nu får vi veta vad som sker bakom försvarets hemligstämpling och i vår statsministers huvud.

Vi lever i en James Bondfilm påpekade min gamla mamma. Hon som väldigt ofta sitter uppe och ser om dem. Ja, vi lever i en verklighet där våra två största partier, moderaterna och socialdemokraterna, har tagit olika beslut i regeringsställning som innebär att vi som stat ska hjälpa världens värsta diktatur att bygga en 35 byggnader stor vapenfabrik. Bort all kritik av Saudi Arabien, in rullar dollar.

Glöm stödet till de människor som lever i dessa religiösa helveten på jorden.

Vad sa statsministern? Jo, han tog upp paret Myrdals falnande arv. I en intervju om framtidens sjukvård föreslår han att alla har sitt eget ansvar för vilka sjukdomar som de drabbas av. I bästa storebrorsanda pratar han om vikten av att alla gör vad de kan för att inte bli sjuka.

Individen har lösningen på alla problem enligt Fredrik Reinfeldt.


(Glöm inte att hans fru Filippa Reinfeldt sjukvårdslandstingsråd föreslår att patienterna ska bota sig själva med hjälp av en dator.)


Samtidigt visar nästan all forskning att det är vår ekonomiska status och våra gener som avgör hur länge vi får leva friska.


Det ser vi när vi tittar på hur lång vår medellivstid är i Sveriges alla olika postnummerområden.

Höga inkomster och god utbildning ger ett långt friskt liv, motsatsen ger ett kortare liv.

Lite kan vi påverka genom att äta bra mat, röra oss mera och hålla oss borta från alkohol och droger.

Mer kan vi göra genom att låta bli att röka. Men kommer Fredrik Reinfeldt att införa tobaksförbud för att förbättra folkhälsan, eller begränsa antalet vinflaskor som vi får köpa per vecka?

Dessa två åtgärder skulle kunna förbättra hälsan mer än alla andra åtgärder tillsammans! Men vill vi leva i ett hälsofascistiskt samhälle där alla som inte följer strikta regler är förlorare?

Nu är viktigast

Ibland blir en dag fylld av en enda bokstav. Idag är det ve som hela tiden dyker upp.

Vit, vacker, vår, vinter, varm, vaniljdoftande, vantar.

Då är det lite lättare att hitta till nuet och att inte titta på vad som ska bli eller har varit. Det skriver Eva S om idag. 


Det är verkligen viktigt att sluta med att forsa fram mot morgondagen utan att märka vad som sker idag.

En bild

Ibland blir det inte som man vill. Efter två dagar i verkstaden är det en bild som jag är nöjd med. En bild. Undrar om det beror på på att så mycket annat vill ta plats när jag sitter där och försöker använda min otränade vänstra hjärnhalva. Ja, för visst är det den vänstra som jag ska använda när bilder ska bli till?

Både ettor och nollor

Både jag och den nyglaserade verkligheten är digitaliserade. Solen gömmer sig bakom moln fyllda med iskristaller.

Allt ser ut som om fader frost finns. Kommer ni ihåg den ryska sagan om fader Frost. Den passar bra idag när deras nya fader Putin har gripit tag om den politiska makten med hjälp av sagolika metoder.

Gamla mossiga metoder.

Måtte tiden tala för det ryska folket. För deras rätt till mer verklighetsnära valresultat.

Strålande

Det finns stunder när livet är lätt att leva. Tider som kommer igen. Varje år i slutet av februari när vårvintern dyker upp är det som om vi får en gåva. Efter nio långa, mörka veckor kommer ljuset och en helt annan tid. I år har snön singlat, blåst, piskat, svävat, samlats, stormat, drivit och gjort vårt landskap till en förtrollad plats.

Snöhögen på vår tomt är högre än två Evor. Skulle inte vi få mer höst och vår med alla klimatförändringar frågar vi oss. Svaret får vi av SMHI. Varmare vid polerna ger mer nederbörd både vinter och sommar. Det är något med hur vindar och luftfuktighet samverkar. Jag hoppas att de verkar för lite mindre nederbörd och mycket mer sol.

Mina hjältar

Denna vecka har jag mött två hjältar. Två människor som ägnar hela sitt liv åt att förändra livet för många. Jag har inte kunnat möta Ai Weiwei, arkitekten och konstnären från Kina, han sitter i husarrest förbjuden att tala. men jag har fått se hans verk. Installationerna och videoberättelserna. De talar högt, innerligt och berättar om hur viktig vår inställning till människors lika värde är.

I Ryssland finns Masha Gessen. Hon är en av de journalister som Vladimir Putin borde lyssna till. I sin bok om hans välde berättar hon om hur de ryska jätteföretagen, den poltiska makten och mördandet av olika oppositionella hör i hop. Efter att ha samlat ihop fakta om alla händelser som skakat Ryssland sedan Putin övertog makten får vi se en spegelbild av det som rapporterats i ryska medier. Snart vill Vladimir Putin bli president igen. Vill det ryska folket det efter att ha fått alla fakta på bordet? Masha Gessens bok skriker ut vikten av att vi respekterar alla människors lika värde.

Båda två. Bägge. Är. Årets och kanske årtiondets viktigaste personer. Vad händer om två så stora och rika länder fortsätter att vara maktelitens plånböcker? Vad händer om de människor som makteliten nonchalerar och förminskar tar sig rätten till att vara lika värda?

Härligt är det i alla fall.

Kontraster. Det finns verkligen kontraster i livet. Igår gick jag längs med stranden vid Östersjön och tittade på hur isen sakta försvann. Idag fick jag skotta mig ut ur huset och vada till brevlådan. Sen kom vår hjälte och tog bort resten. Snön fastnade överallt. Till slut fick jag ta en matsked och skrapa bort isbitar under dörren för att kunna stänga den. Samma temperatur och samma rike men massor med mil emellan. Hisnande, eller kanske turbulens känns det som jag har i hela kroppen, det där med att den ena dagen titta på snödroppar och den andra skotta snöhögar. Härligt är det i alla fall.

De fick nog

Blyga är de, våra första snödroppar.De syns nästan inte alls. I natt blev det många kalla grader och då kröp de ihop mot planket och husets södervägg.

Blyg var inte Jan-Erik Jaensson, fd vd för Swedish Lapland Tourism när han skrev till ministern  Stefan Attefall och bad om en landshövding som gärna sitter i bastun och fattar beslut. Nu har styrelsen bestämt att han får bada bastu i annan regi.

Styrelsen fick nog.

Hemma vid älvens strand vet jag många som har fått nog. Ja, nog med snö. Jag väntar med spänning på våren. Undrar vad som ska hända efter denna långa våta höst och denna snörika vinter. Kommer allt att växa så att det knakar? Kommer allt som ska blomma, blomma ännu mer? Jag tror på att allt kommer att bli annorlunda och bra. Motsatsen, finns inte.

Varning för något ännu värre

Vaknar till ljudet av mammas radio. Hon har BBC Worldservice på högsta volym. Långt borta i Berlin sitter fem olika ekonomer och ropar till varandra. Det är Paul, Richard, Ben och två till. De diskuterar om allt som sker denna vintervecka. Och allra mest är de överens om att allt som görs mot Grekland är fel.

- Ingen ekonomi kan bli bra av att svältas. Det såg vi redan på 1930-talet i Tyskland. Där fanns det en lag mot att staten använde skattepengar till att utveckla ekonomin. Och se vad som hände, säger Paul.

Jag blir allt mer vaken och undrar varför inget stort massmadium har intervjuat någon av alla ekonomer som arbetar med detta område. Varför får vi bara höra om motbilder till vad Internationella valutafonden och den europeiska kommissionen ställer till mitt i natten. Det frågar jag mig när programmet slår om till lördagens naturmorgon.

Kollar in deras site för att hitta efternamnen på ekonomerna. Det fixar jag inte men jag hittar en beskrivning av Sverige som låter som en saga. Läs den här.

Får vi fortsätta vara ett undantag?

Den frågan ringer i mina öron.

Lyssna till Laleh!

Badar Victoria bastu?

Visst är den gullig- Riktigt söt. Den rosa hyllningen till vår nyfödda prinsessa.

Den förvånade mig när jag promenerade runt Katarina södra skola. Jag trodde att den delen av södershöjder är mer republikanska. Det är spännande att leta sig fram i kvarter som jag inte varit i på många år. Där min mormor bodde som barn står en skylt med Greta Garbos torg. Där mjölkaffären fanns doftar det av olivtvål och på fönstret lockar skylten med Hammam.

I en gammal butik lyser kristallkronor som denna dag kan ses som en hyllning till kvinnlig tronföljd. Ja, tronföljden är jämställd. Nu kommer vi att få två drottningar i följd om vi inte tröttnar på monarkin. Men här i vårt län är jämställdheten ännu något okänt för många makthavare. Jag undrar om turistchefen Jaensson bryr sig om och svettas över sitt bastubrev.

Johan Håkansson hoppas att det var ett knep för att marknadsföra länet.

Men jag tror inte att det är så uttänkt. Jag tror att gubbarna här uppe sitter i sina gubbreservat och fortsätter att tänka på och söka sin like.

Det är inte mycket som har hänt sedan mitten av 1980-talet. Då var det en otroligt duktig kvinna som återinvandrade till sin barndomsstad. En dag möttes vi och talade om kvinnomakt i och med att hon  numera var ägare av ett företag. Hon berättade att hon kom från ett möte med den verkställande ledningen. Till sin förvåning märkte hon snabbt att de hade haft ett förmöte i bastun. Där hade gubbarna bestämt vad som gällde. Det spelade ingen roll att hon ägde mer än 50 procent av sitt företag, Dessa gubbar var säkra på att det var de som bestämde. Hon bestämde sig för att flytta verksamheten.

Det gör många kvinnor. Bestämmer sig för att de har fått nog.

En av mina favoritkrönikörer heter Anna Laestadius Larsson. Idag skriver hon om en annan aspekt på trögheten i vårt jämställdhetsarbete. Hon berättar om de vandringssägner som människor rädda för förändring sprider.

Kommer ni ihåg råttan i pizzan?

Idag skriver Anna om Diande leksaksbilar ,


en sägen som rädda människor tar sin tillflykt till. Nu kan vi två vandringssägner. Den om att alla människor i Tornedalen måste få en landshövding som vill sitta och svettas med gubbarna i bastun och den om flickor som är födda till att leka med dockor. 

Vår blå kvart

Jag har upptäckt en sak denna morgon. De blå minuterna är bara sekunder här vid Östersjöns strand. Jag tittade upp och lyssnade på två talgoxar när den första strimman ljus syntes där borta på himlen. Det fanns en blå ton i skyn som snabbt ändrade sig mot det mer grålila. Våra blå minuter som ofta varar en hel kvart har vi nog fått för att varje morgon ska vara en ny skatt. Något som vi varje dag vill upptäcka på nytt. Det tror jag här  på gränsen mellan inga grader alls och i en undran om dessa tunga moln ska ge oss snö eller regn.

Ni ser ett äppelträd, jag ser min mormor

Tidningsbudet på moped väcker mig till plusgrader och småregn. Först vet jag inte var jag är, sen ser jag äppelträdet. Det som var en kärna 1965. En kärna som mormor och jag planterade i en stor kruka. Efter några år fick den lilla plantan bosätta sig i rabatten utanför hennes port på Stiernhielmsvägen. Och när vi hade sett hur det växte över sommaren tog vi med oss plantan till mammas rabatt. Nu står det där och ni ser ett äppelträd när jag ser mormor.

Det small och tjöt

Ny vecka när den gamla har blåst sin väg. Tur att den tog slut, den gamla veckans storm. Ett rosa skimmer på himlen och allt är stilla. Det enda som hörs är ett malmtåg som passerar stationen. Ute i trädgården har äppelträden fått nya vita kläder. Jag kan bara se kronorna. Hoppas på att det är ett gott omen inför sommaren.

Vinden i natt höll mig och Celina vakna. Katten protesterade mot att hon inte kan vara ute. Jag hörde hur byarna tog tag i plåttaket. Ett ljud som fick mig att drömma om trafikkaos och snurriga vägar. Det small och tjöt. Taket och Celina samarbetade för att inte en stund skulle vara lugn. Sen vet jag inte vad som hände. Men helt plötsligt var allt lugnt.

Nu tränar jag på att vara i nuet. I denna veckas första soluppgång.

och kvinnorna fick en klapp på rumpan

Igår var det premiär. Urpremiär. På "Dans i Bregottfabriken", eller som den heter musikalen Grabben i graven bredvid. En föreställning som både fick mig att skratta och  som fick mig att bli modstulen.

Först det det mest geniala i hela föreställningen; de mjölkstinna kornas härliga dans. Tack för den koreografin Sara Larsson Fryxell. Den dansen, de korna och det samspelet var värt varenda minut av det som kommer sen.

Ja, det som kommer sen är något som jag aldrig trodde att jag skulle får se och höra 2012. Inte nu, inte i en stad som har ett kvinnounderskott på 45/55. Men ändock, likväl så fick alla gubbar sin chans att få se hur alla kor utom den enda som spelas av en man blev ordentligt klappade på rumpan, mannen, han fick en klapp på huvudet han.

När det senare ska dras några skämt oss bönder emellan ligger nivån på FIBAktuellt år 1972. Och då vet de flesta att det inte är några skämt som någon modern människa vill höra.

Och här finns kanske förklaringen till varför ingen som ser denna föreställning kan förstå varför bonden Benny och bibliotekarien Desirée hamnar i samma säng. Hur skulle vi kunna tro på att det finns någon spänning mellan dessa två?

En lagom gammal, tjock, fyrkantig man i sin bästa neonoranga fleesejacka och denna väna, beiga skönsjungande, kvinna. De får inte föreställningen att gå ihop. Nej, den håller inte samman.

Hade jag inte läst Katarina Mazettis  härliga bok och sett filmen, då hade jag inte förstått vad som utspelar sig.på scenen. Boken är etta, filmen nummer två och med hjälp av den oförglömliga kobaletten kommer musikalen på plats tre.

3G eller tre G:n.

Ska jag gå med i tre G? Det är en ny möjlighet som jag kan ta ställning till. För de flesta är 3G ett sätt att distribuera mobilkommunikation, men för en del kan det betyda något helt annat;

Glömska gummor och gubbar


Galna och glada godisätare


Glamourösa och globala gourmeter


Gamla och gaggiga glassälskare


Gulliga och godhjärtade grannar


Eller så betyder det alltihop.

Det mesta stämmer in på mig. Jag glömmer bort namn. Jag får riktiga godisätarryck. Jag gillar verkligen mat från andra världsdelar. Jag hör till dem som minns vad glassarna hette förr och mina fina grannar har en speciell plats i mitt hjärta. Men idéen om tre g kommer från en av mina kollegor. Han tycker att vi som jobbat längre än vi vill veta ska träffas och idka nostalgi. Det kanske vore något för oss glömska. Ser ni det framför er?

- Kommer ni ihåg den där duktiga kvinnan. Ja, hon som var så populär 1988. Ni vet hon som har de där driftiga döttrarna. Men vad var det hon heter?


- Ja, hon hade mörkt hår och väldigt tjusiga glasögon, minns ni?


- Hon bodde i en lägenhet på Storgatan.


- Hennes företag hade redan då valt snåla bilar för att skona miljön.

Men ingen jag säger ingen kommer på något namn.

Frågan är; ska jag bli medlem och sitta där och försöka minnas alla namn som bara försvann.

Här är en länk till en artikel om åldersnoja.  Och en till.

Himla vackert

Ingen dagsmeja men så himla vackert!

Morgon mellan snöhögarna

I natt kom det inte mer snö. I morse fick jag glida fram över  nyskottad plan mark. Tack för det, du som bestämmer över långa lågtrycksfronter.

Idag är en dag när vi ska slippa oroa oss för att varmvattenberedaren ska rosta sönder i ännu mindre beståndsdelar. Nu kommer det en utan stora rosthål med någon form av inneslutning som ska skydda behållaren. Vår gamla i koppar har inte stått pall för vattenångan i dusch och tvättstuga. Man kan undra vad som finns i den ångan som vi andas in varje dag.

Vad jag längtar efter? Dagsmeja.

Med klänning i stenhård nylon

Nej inte mer! Det är vad jag vill skrika denna morgon fylld av snö och vind. Jag borstar och skottar men bara en timme senare syns det inte att jag gjorde mig till. Returkassarna fyllda med kartonger ser ut som installationer på bron. Fönsterrutorna är dekorerade med snödrev. Och på radion varnar SMHI för ännu mer snö och ännu mer vind och ännu mer grå himmel.

Då tänker jag på något helt annat. Jag läser att det är Valentin idag. Valentins dag. Alla hjärtans dag. Mormors födelsedag. Dagen då årets paket från Chicago öppnades. Det var fyllt med presenter till alla som fyllde år i februari. Mormor fick amerikanska förkläden och volangprydda kökshanddukar. En flaska med amerikansk eau de cologne och en kofta i gnisslande akryl. Vi barn fick klänningar i gnistrande nylon med dubbla hårda underkjolar. Barbiedockor med böjbara ben. Bilar med batteridrivna lyktor och tutor. EP-skivor med den senaste musiken. När vi var tolv år gamla kom det vi hade längtat allra mest efter. Tant Ulla hade köpt jeans till alla grannbarnbarn.

Den dagen var speciell. Doften av denim och billig parfym från Avon. Den kombinationen gör mig helt lycklig än idag.

Det fanns inte en själ som kände till alla hjärtans dag när vi berättade om vårt paket. Ingen förstod sig på "det amerikanska tjafset med rosor och hjärtan". Det gör jag fortfarande inte.

Kände mig som en fågelholk när jag såg hur eleverna sprang runt med rosor på skolan. Livet är inte en dålig romantisk komedi får jag lust att ropa. Livet är livet och större än så.

Till och med den 54:e dagen med snöyra.

Adjö demokrati

Ibland vill jag inte tro vad jag hör. Idag är en så´n mörk måndagsmorgon. Idag har demokratin skrotats i Grekland. Och allt sker enligt de förutsägelser som CHOCKDOKTRINEN av Naomi Klein gör. Hon beskriver hur ekonomiska kriser framkallas och används för att ta makten från de demokratiska institutionerna.

Först historiskt med krisen i Chile som leder till en militärkupp. Sedan med insikt om hur det kommer att ske i våra europeiska stater. Hon berättar om hur staternas oförmåga att tvinga företag och de som äger kapitalet att bidra till samhället med skatter kommer att ge banker och andra som lånar ut kapital chansen att ta makten.

Nu har politikerna som valts av folket avsatts från sina riksdagsplatser i Aten. Var kommer det att ske nästa gång?

Ja, var kommer Världsbanken, den internationealla valutafonden och de europeiska institutionerna ta i nästa gån g och avsätta de politiker som väljarna valt?

Ska vi chartra flygplan

Veckans viktigaste artikel handlar om vår framtid.

 Den handlar om att det i Luleå bor 55 män på 45 kvinnor i  åldern 19-34 år. Den handlar om att detta inte är någon nyhet. Det har varit så här ojämnt sedan 1985 (då var det 52 män/48 kvinnor) och ingen har velat ta reda på varför så stor andel av de unga kvinnorna flyttar från länets största stad.

Jan Nyberg, en före detta reporterkollega från Boden har i sitt arbete med att skildra vad som har hänt i Haparanda sedan Ikea etablerade sig, upptäckt att framtiden för Luleå behöver diskuteras.

-Vi behöver ta reda på varför unga kvinnor inte vill studera och leva i Luleå. Jag föreslog länsstyrelsen att vi skulle göra en studie. Men de avslog ansökan med att den frågan inte rymdes i det regionala tillväxtprogrammet.

Det berättar Jan Nyberg som numera är en av delägarna i Plan 7. Han har många kommunala och statliga uppdragsgivare och borde väl kanske vänta på att de också förstår allvaret.

Ja, allvaret i att denna obalans i kommunen leder till att ännu fler kvinnor drar söderut för att uppfylla sina drömmar.

En dag denna vecka fick jag se ett inslag om Kulturens hus 5-årsjubileum. Reportern hade mött lulebor ute på Storheden vid alla stormarknaderna. Den ena efter den andra berättar om vad huset betyder för dem. Lågmält och med intresse för vad huset har kunnat erbjuda under dessa fem år.

Men så kommer män i den gyllne medelåldern och slår ifrån sig. Inte behöver Luleå något kulturhus.

- Vi bor i en industristad.

Därmed är allt sagt. Och sätter vi punkt här, ja, då sätter vi punkt för vår framtid.

Idag har järnverket 900 anställda.

Luleå tekniska universitet har 1 500 anställda och 16 000 studenter.

Men, det är ett tekniskt universitet med en stor andel män som lärare och studenter. Frågan är vilka institutioner som krävs för att fler kvinnor ska välja att studera och forska i Luleå.

När Jan Nyberg flyttade hit så var Luleå en stad som lockade med alla kreativa människor och fria kulturgrupper.

Vad ska locka unga kvinnor idag att återvända efter sina studier?

Luleå hockey, LF Basket, Northland Basket, skoterturer, jakt, fiske...

Det finns massor med kvinnor som längtar tillbaka till detta, men inte tillräckligt många. Inte så många att det kommer att födas tillräckligt många barn. Jag kommer inte att glömma när Luleå tackade nej till Institutionen för journalistik som sedan hamnade i Sundsvall. När de samhällsvetenskapliga utbildningarna hamnade i Umeå. När antalet språk som går att läsa i Luleå minskade till nästan ingenting.

Idag finns det kreativa utbildningar i Piteå på institutionen för konst, kommunikation och lärande.

Det finns 8 platser på teaterhögskolan i Norra hamn.

Men vad som behövs mer för att locka unga kvinnor att leva och bo här får vi inte veta.

Kommer någon att inse allvaret? Kommer vi  att förstå?

Dans i Kiruna,

Fotografier på Konsthallen i Luleå,

Fotokonst i Boden,

Thriller från Tornedalen, och

Konst på distans från London 


är några av de rubriker som berättar om olika former av kreativitet denna vecka.

Räcker det?

Kommer ni ihåg Pajalas chartrade bussar med kvinnor? Ska vi chartra flygplan?

För varmare fötter

Ingenting har hänt de senaste hundra åren om man ska tro polisen. Då för hundra år sedan samlade människor i södra Sverige in pengar till den norra landsändan för att nordborna skulle överleva vintern.

Nu samlar polisen på Sergels tog in pengar till yllesockor så att polisen i Kiruna inte förfryser tårna.

Ska vi skratta eller gråta?

Lite skrynkliga vårvänner

I söderfönstret står min alldeles egna vår. I ljuset från den iskalla vintern öppnar sig lök efter lök. Det gör mig glad. Blå scilla och några vita sköna blommor som jag aldrig sett förut.

 Låtsasvår i den 24-gradiga kylan.

Bästa medicinen en dag när de tjocka sockorna är obligatoriska.

Vad ska vi värma oss med?

Jag vet inte vad som får mig att huttra mest. Tron på att fattigdom gör ett samhälle bättre, eller tron på att det finns två olika sorters människor, de som tar ut förmögenheter ur organisationer, kommuner, staten och företag och de som inget kan göra för att påverka sina inkomster.

Delat. Kallt. Maktlöst.

En plats som jag bara vill resa bort från. Men som vi får lov att värma upp. För våra barns skull.

Bo eller äta?

Nu vill folkpartisten Lennart Gabrielsson  att undersköterskor som är yngre än 25 år ska slita i äldreomsorgen för 12 000 kronor per månad före skatt. Han är kommunalråd i Sollentuna. En mycket rik kommun i Stockholm. Han är också vice ordförande i Sveriges kommuner och landsting, kommunernas lobbyorganisation.

- Det är väl bättre att få 75 procent av lönen än inget alls, säger han trosvisst till Ekot. Han nämner aldrig hur lite det är.

Varför ska de med de lägsta lönerna få ännu mindre? Varför säger inte denna högavlönade politiker med både lön och styrelsearvoden som han tar ut för samma arbetstid att :

 Jag kan sänka mina arvoden jag har mer än nog.


Nej, det får vi aldrig höra. Istället ska unga kvinnor i tunga yrken välja på om de kan bo eller äta för den svältlön som Lennart Gabrielsson föreslår. Eller ska han fixa personalbostäder till alla som ska jobba i Sollentuna? Vem ska försörja deras barn? De kanske är en annan sorts människor som inte behöver äta och klä sig?

Det blåser kalla vindar från höger. Frågan är finns det tillräckligt starka fackliga ledare inom Kommunal för att stoppa detta och andra förslag om att försämra arbetslivet?

Det kom som ett brev på posten. Hög arbetslöshet ger lönesänkningar om arbetsgivarna får bestämma. Jag undrar om han tänker erbjuda de civilingenjörer som han måste anställa på tekniska kontoret samma låga lön om de inte har fyllt 25 år?

Den kylan ger inga rosor på kinden

Det är kallt. I natt var det minus 42,7 grader i Kvikkjokk. I morse under 31 här vid älvens strand.

Men allra kallast var det i söndags när All för Alla ordnade sin överklassafari till Solsidan. Såg ni mannen som arbetade alla da'r i veckan med affärer? De unga killarna i dunjackor som trosvisst deklarerade att de som var med på bussen var lata och arbetade inte? Och spåren efter ägg på bussen fönsterrutor? ( Är det tillåtet att slänga ägg på bussar i Saltsjöbaden?)

Då känns det kallt och vasst.

Kallt ska det ju vara när det är Jokkmokks marknad. Årets är inget undantag. På marknaden spelar Evighetens orkester Ice music på sina is - instrument. 


Kylan sprider sig in i köket när jag läser om de fyra kvinnor som fått besked om att de hade bröstcancer. Men det var inte sant. Här är en artikel som berättar vad som hände 2007 när landstinget blev osams med de patologer om arbetade i Sunderbyn.

Nu är det landstingsledningen som ber om ursäkt.

Kylan kan också vara praktisk. Nu jobbar Luleå, Boden och Piteå för att få fler företag att etablera sina servrar i länet. Mark Brzezinski USA:s ambassadör är i Luleå för att se var Facebook etablerar sig  och för att få Sverige att stödja USA:s säkerhetspolitik.

Många gånger tror jag inte vad jag hör. I morse trodde jag att jag läste fel. Men det är sant. Arbetsförmedlingen anser att de som tvingas delta i Fas 3 inte har rätt att vara lediga efter det att de har jobbat i vanliga arbeten. Lars-Ove Berglund som är timvikarie som busschaufför tvingas gå till Fas 3 alla vardagar trots att han har jobbat upp till 100-150 timmar per månad som busschaufför på helgerna.

När han ville vara ledig en vardag fick han till svar att det är frivilligt att arbeta, men att Fas 3 är obligatoriskt.

Men nu säger Göran Nilsson marknadschef på arbetsförmedlingen att arbete på öppna arbetsmarknaden kommer i första hand. Han säger att alla som arbetar ska deklarera antalet timmar och att ingen ska tvingas att arbeta mer än 40 timmar per vecka. Hoppas att de anställda på arbetsförmedlingen får veta detta.


Det känns verkligen kallt och ruggigt när alla de som arbetar och sliter ses som en kostnad. När alla kvinnor som sliter ut sig i vården får nej till livränta.  Läs här om hur det kan vara.När män med oklanderliga kostymer bestämmer, ja, då tänker jag på Tony Judt och hans Illa far landet. Den har kommit i pocket. Det är mitt lästips.

Tipset för att hålla värmen är en jättekram. Och en famn med ved.

Jag citerar Ella Jonsson, en skrivarvän: Kylan. Som ett vasst, förlamande, ljudlöst skrik. Helt utan mening

Och tågen står stilla.


Varken trafiken i norr eller i Stockholm lyckas jätteorganisationen trafikverket hålla igång.

Det är bara att njuta

Jag leker. Provar allt. Ibland blir det till bilder som jag aldrig kunnat göra utan massor med teknik. Det är ljuset. Det är alla de 24 kalla graderna som glittrar i ögonfransarna och ger rosor på kind. Nu njuter vi vid älvens strand.

Massor med prat

I morse vaknade jag till en rar äldre dam på P1. Hon berättade att hon arbetat som sjuksköterska och att hon och hennes man lyckats arbeta ihop till sitt hus i Tyresö. Hon var upprörd över att unga människor använder ord som klasshat.
- Dom som bor i Saltsjöbaden betalar skatt som alla vi andra. Det är dom som jobbar. Dom där ungdomarna utnyttjar bara våra välfärdssystem.

Jag hoppas att damen är rar, i betydelsen sällsynt. Eftersom att hon missat alla förändringar på arbetsmarknaden. Därför att hon har missat att de som jobbar som riskkapitalister mycket sällan tar ut någon lön. De tar istället ut kapitalvinster i något skatteparadis. Och med hjälp av ett Visa-kort kan de ta ut sina pengar enkelt  i Sverige.

Det är många som nu avslutar sitt arbetsliv eller som har gått i pension som inte har upplevt det alla ungdomar lever i varje dag. Trots att de sköter sina jobb och ha sin arbetstid ojämnt fördelad över veckorna får de inte fast jobb. De kan gärna ha sju dagars arbetsvecka med halvlånga pass för att ha en dag ledigt och sen ha arbetsvecka på mer än 50 timmar för att avsluta med två lediga vardagar. Utan fast jobb. Bara korta kontrakt. Om de är lyckligt lottade. De andra jobbar på timme och rings in dag för dag. För att inte glömma att alla får börja sitt jobb med att arbeta gratis i många veckor. Det kallas praktik.


Sen ringde en ung kille från Farsta. Han känner klasshat sa han. Med det menade han att det upprör honom varje dag att det är så stora hälsoskillnader mellan Saltsjöbaden och övriga Sverige. Han ville att politikerna ska utjämna skillnaderna så att vi alla har en chans att leva ett någorlunda gott liv.

- Det vinner alla på, sa han.

Men det tycker inte den sista talaren i P1. han tycker att alla har sig själv att skylla. Är de sjuka så beror det på att de inte har skött sin hälsa. Och sjukdomar beror inte på inkomststskillnader och brist på utbildning.

- Det är gratis att promenera, poängterade han.

Och missade att den högre sjukligheten i områden där låginkomsttagare bor beror på att vården inte är utbyggd och tillgänglig. Hur många läkarmottagningar finns det per capita i centrala Stockholm? Hur många finns det i Husby, eller Älvsbyn? Dessutom visar alla undersökningar att de som arbetar i vården tar höginkomsttagare på större allvar. Vilket enligt samma undersökningar beror på att vi alltid lyssnar mer till dem som har samma språkbruk. Jämlikheten beror alltså på en massa små saker som tillsammans påverkar våra liv. Allas liv. Ju lägre jämlikhet ju lägre hälsa hos hela befolkningen visar FN:s undersökningar.

Värmande

Morgonen började med frost i ögonfransarna. Koboltblå himmel och lätta snöflingor i luften.

Det är arton kalla grader där ute vid brevlådan. Och sjutton varma vid altandörren. Elden i kaminen behövs både för att värma golven och för att få hjärnan att tro på att det är varmt.

Högtryck i öster öppnar för moln fyllda med snö. Ingen nyhet här vid älvens strand.

En liten övervintrande fågel kvittrar i björken och lovar oss att det kommer en vår. Ska vi tro på det?

Dimmiga svar

Fredrik Reinfeldt tänker inte tala ur skägget i Bryssel och berätta att han inte har en majoritet i riksdagen, om inte flera undantag görs, för att ansluta Sverige till finanspakten i EU. Han vägrar att diskutera den kritik som framförs av bland annat Leif Pagrotsky, (s).

Vad fattas för att säga ja?

Det svarar statsministern med att punkt sex är uppfylld. Vad det betyder får vi aldrig veta.

Hans mumlande och undvikande svar gör mig orolig. Vad är det han kommer att rösta för i Bryssel idag? Vad kommer vi att tvingas göra i framtiden? Ha en statsbudget som godkänns att en EU-byråkrat?

När reser vi hem?

Jag log stort när jag läste Svenska Dagbladet i morse. De tar upp en sak som jag legat och tänkt på i natt.

När blir vi en del v den plats som vi flyttar till? De är som vanligt helt fixerade vid den tidpunkt då

  inflyttare  kallar sig stockholmare. 


Mina tankar rörde sig mer vid vad som gör, att vi känner, 


att vi åker hem när vi reser till vår nya hemort.


I år har jag bott lika länge vid älvens strand som jag hade bott i Stockholms län. Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar inte till vardagen i denna stad fylld av människor som rusar fram och sällan stannar upp. Men jag längtar efter att ha nära.

Jag vill ha nära till massor med människor. Jag vill ha nära till massor med kultur. Och jag vill också ha nära till mitt liv vid älvens strand. Det är en ekvation som känns omöjlig att hitta en lösning på.

En orsak är att som jag skrivit förr. Underligt nog är resan på 60 minuter hit  alltid längre för dem som bor söderut.

Till kulturen är det nära hos oss. Igår fick vi njuta av eldfesten på Hägnan i Kyrkbyn, idag ska vi se den finska fotokonstnären Jaakko Heikkiläs bilder från Tornedalen. Han har ställt ut runt om i Europa.

Människorna som han porträtterar griper tag i betraktaren.

Trots allt känner jag mig hemma på många platser.

 Larvet om vilken typ av person vi skulle vara på grund av var vi är födda lämnar jag över till hembygdsföreningarna. Det spelar mycket lite roll var vi är födda, men det spelar en allt större roll av vem.

Det är vad som styr våra liv. Vad våra föräldrar gav oss, vilka gener och vårt sociala arv.

Det är det enda vi kan mäta.

Köksljus

Kökspoesi är väl vad jag har plåtat. Köksljus. Tur att jag  köpte en duk i gult. Illande gult. Två dagar på en månad med sol i januari.

Då krävs det starka färger, varma brasor och doftande bullar för att hålla värmen. Då längtar jag till emaljverkstaden för att göra nya bilder. Då tar jag fram symaskinen för att ta vara på en gammal yllemorgonrock. I nästa liv blir den kuddöverdrag i soffan.

Idag är det annars final för både herrar och damer i konståknings-EM. Och eldfest i Gammelstads kyrkby. Dit ska jag fara och njuta av att det bara är någon månad kvar till att dagarna varar tolv timmar.

De tar sitt pick och pack och vinkar adjö

Fick en krönika översänd från en kompis. Det är en kvidande krönikör i Svensk hockey som vill vara lustig. Hans tes är att kvinnor är sämre på allt. Lustigt nog lyckas han inte. Men han beskriver hur det kan vara att bo i en stad där hockey tar plats, stor plats i det offentliga rummet. I alla fall om man är ung och ambitiös. Och kvinna.

Jan Nyberg som arbetar som frilansjournalist och informatör har i dagarna fått Magmas hederspris. Detta för att han lyfter fram hur andelen kvinnor minskar i Luleå för varje år som går. Han visar att från 1980-talet till idag har andelen gått ner från 50/50 till 45/55. Detta är Luleås största framtidsproblem.


Men det finns sätt att arbeta med nya former för att förändra. Här är veckans morgonrock. En föreläsning om att se på planering med nya ögon. 


Dominerar männens intressen i offentligheten och i media då tar de unga kvinnorna sitt pick och pack och vinkar adjö. För varför skulle de bo där deras liv och intressen inte tas på allvar? Det är en fråga som alla med makt att förändra borde ställa sig varje morgon och kväll.


Socialdemokraterna ställer sig inte denna fråga. De söker sig bakåt och väljer en medelålders fackföreningsledare till ny ordförande, utan att han har presenterat sitt politiska program för partimedlemmarna. Ett populärt val i alla delar av maktens korridorer om man får tro ledarsidorna.

I länet är Stefan Löfven inte välkänd men omtyckt och en kvinnornas man enligt lokala LO-toppar. Kommunalrådet Karl Petersen vill se fler kandidater.




Åsa Petersen vill ha en modernisering. 

Lotta Gröning säger: 


Stefan Löfven får svårt att övertyga partiets kvinnor, menar Gröning, eftersom han som ordförande för IF Metall har motsatt sig så kallade kvinnopotter tänkta att minska löneskillnaderna.

- Han är inte kvinnornas man

Lennart Thörnlund, IF Metalls ordförande i Norrbotten, välkomnar valet av ny partiledare.

Detta trots att Stefan Löfven har kritiserats av Kommunal för dåligt jämställdhetsarbete.

- Jag vet att han är en stor vän av kvinnor, säger Lennart Thörnlund.

Det är inte bara lokalt som män väljer bort kvinnors intressen. Denna vecka pågår Konståknings-EM. Vi har tre åkare med som kan hamna på pallplats. I alla fall en som rankas fyra i Europa. Victoria Helgesson. Trots att vi aldrig har haft så nära till en medalj har sportchefen på Sveriges television valt att inte satsa en krona på att sända tävlingen. Istället går den i teve 4 sport, på sjuan och Eurosport. Tävlingsveckans avslutning, den stora showen med medaljörerna kommer att sändas i betalteve på nätet.

Efter kortprogrammet är Luleås hopp Alexander Majorov nia,

Insnöad

Jag har snöat in: Här är morgonens favorit: SNÖ med Laleh

Sportchefen på Svt satsar inte en krona på konståkning

Jag har alltid betalat min tevelicens med glädje. Det är slut med det nu. Tevesportens chef herr Yng har bestämt att våra licenspengar inte ska användas till konståknings-EM. Ett år när vi har tre goda åkare med. Istället kommer vi som vill se avslutningen på söndag tvingas betala för detta program som sänds på teve4play.

Till tröst kan ni kika på Victoria Helgessons åk från höstens tävling i Amerika här. Hon tog medalj!

Viktigt på riktigt

Idag är en dag när allt ska fixas. Ni vet allt det där som ska ordnas för att vardagen ska fungera. Men det är inte lätt. Mycket för att de som vi måste tala med bara sitter i möte hela tiden. Denna tids slöseri. All denna tidsspillan i telefonkö och all frustration när det tar veckor innan man får svar. Vi får börja skriva brev.

Jag passar på att lyssna till Laleh.

Då försvinner all irritation och det som är viktigt på riktigt tar sin plats igen.

Bara så härligt

Det går inte en dag utan att solljuset vi ser syns allt längre mot väster. Ja, varje dag som den skiner över vinterlandskapet kan vi avläsa var på året vi är. För bara någon vecka sen var vi glada över att ljuset nådde över strandskogen. Nu står solen högt över träden i söder. Och när den försvinner bakom björkarna i sydväst så har klockan hunnit en timme till. Varje soldag är en gåva. Och sen sprakade norrskenet...

Förfärande är var ängel.

Den kom igår. Och nu har jag läst den. Det gick inte att sluta. Läsa. När jag väl börjat.

Jag känner igen den där rädslan som vi alla har burit på någon gång. Rädslan att vara ute i mörkret helt oskyddad. Rädslan att någon spanar in genom det upplysta fönstret på kvällen. Rädslan att det ska hända mig. Tänk på alla gånger vi satt och planerade hur vi skulle ta oss hem efter kvällsskiften när Hagamannen jagade sina offer i Umeå.

När vi organiserade hemresan från kören i Svenska kyrkan i Paris. Hur den där skräcken tog över vissa kvällar när vi gick med tunga steg från tunnelbanan. Då valde vi att sova över hos varandra för att kunna leva någorlunda normalt. Vi hade ju inga pengar till att skaffa oss en bil.

I den rädslan börjar Förfärande är var ängel. Hur vi har ignorerat och låtit våldet styra hur vi lever. Och motsatsen. Hur övergreppen kan trigga någon att slå tillbaka.

Elise, bokens hjältinna, är en Pippi, som är trovärdig. Det ser inte klokt ut på pränt, men hon är en superhjältinna som skulle kunna finnas. Hon är ingen Lisbeth Salander, med mystiska kvalitéer, hon är en "duktig flicka". Till och med en pappas flicka. En person som vill ställa allt tillrätta. Och skydda den som inga egna krafter har.

Runt denna dugliga student rämnar skyddet som vissa män har haft när de utnyttjar flickor, och sina egna positioner.

Det är så vardagligt allt detta våld. Det är så trovärdigt. Det förvånar mig inte. Det skrämmer mig mest när det antyds. Inga vapen är så farliga som fimparna  efter en spanade våldtäktsman  i parken. Inget hot är så påtagligt som en mörk skugga i hallen.

Nu vill jag läsa del två. Skynda er skriv mer.

Förfärande är var ängel
Eva Swedenmark/ Johan Henninger
Förlag 404

Hur vi skär kakan

Igår kväll hade jag somnat.
 Då hör jag en välmodulerad stämma.
 I radion som jag glömt på.

Vi behöver inte några politiker som
kämpar för att
människor ska få det bättre.

Precis så säger hon.

Samtidigt publiceras
massor med siffror
som visar att:
Den fattigaste tio procenten av oss
är allt fattigare.
De rikaste tio procenten av oss
är allt rikare.

Det hjälper inte hur mycket vi jobbar och sliter.
Fördelningen.
Hur vi skär kakan.

Bestämmer det mesta.

Hur vi tänker
hur vi handlar
hur vi mår.

Läs mer om SNS rapport här.

Makten finns hos regeringen!

Jag har alltid häpnat inför Malin Ullgrens stora förmåga att sätta ord på det som jag vill säga. Idag är hon världmästare. Läs hennes svar på Bengt Ohlssons artikel här.


Vad jag gillar hennes bild av honom som tröst för dem som inte vill diskutera sakfrågor.

I samma takt

Jag spanar på snöflingorna och hittar ingen som har en egen takt. Lite så var det när jag tittade på Mullvaden, filmen som Tomas Alfredsson gjort, efter John le Carrés thriller.

Alla roller hade samma takt, vikt och förändrades föga. Det fanns bara en rollkaraktär som utvecklades under de mer än två timmar filmen varade. Han började som offer och slutade som hämnare. Det absolut värsta av allt i filmen skedde innan förtexterna började rulla. Jag undrar, verkligen undrar om filmens dramaturgi tålde det.

Allt annat är av högsta klass. Det finns inte en enda bild som inte är fulländat 1970-tal. Det finns inte ett ljud, ljus eller en ton som inte passar in. Allt är så ljuvligt nostalgiskt. Allt är så där skrämmande östslitet och västsvärtat. Kolröken smutsar både Londons stenhus och Budapests 1800-talskvarter.

Och vem är förrädaren, vem är dubbelagent, alla eller ingen? Den där stämningen som fanns vid varje lektion i samhällskunskap sipprade ut ur filmrutorna. Den där overkligheten. Den där känslan av att allt registrerades när vi vandrade längs med Neva på skolresan i Leningrad. Den finns med oavsett det är de brittiska agenterna som spanar på varandra, eller ryssarna som gör sig av med dem som de är rädda för.

Det kalla krigets logik.

(Filmens titel är inte översatt denna gång den heter Tinker, tailor, soldier, spy.)

De missade ett öppet mål

Jag vet inte hur många borgerliga ledarskribenter jag talade med under de tio månader han gavs som uttryckte den renaste form av nedlåtande klassförakt mot mannen, och förakt för den landsort han ansågs stå för. Det lågintensiva drevet på otaliga borgerliga ledarsidor inleddes redan dag 1. Det fortplantades ut i public service och ekade vidare i en Margit Silbersteins eller en Mats Knutsons ”djupanalyser”. Detta skriver Göran Greider i Aftonbladet. Vill du läsa mer så titta här.


Jag vet fortfarande inte varför vissa personer i ledningen för socialdemokraterna offrade guldläget denna höst när alliansen tappat bort sin trovärdighet. Varken rikskapitalbolag som väger blöjor och skickar vinsten till skatteparadis, eller friskolekoncerner som delar ut datorer och ställer in undervisningen, eller den rekordhöga arbetslösheten fick regeringen ur balans. Inte ens när sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt vägrar att svara på varför hon har sålt skattebetalarnas egendom till läkare för en bråkdel av värdet, inte ens då, lyckas socialdemokraterna ta över replikerna.


Diskussionerna har gått höga. Men inte om det som kommer att spela någon roll. Nej, de högavlönade politiska reportrarna på teve, de nöjer sig med att berätta vilket skvaller de hört på stan. Istället för att underlätta för väljarna. Vi vill begripa varför Håkan Juholt var så farlig. Var han ett hot? Mot?


Reortrarnas pigavdrag?