Gårdagens idéer

Varför är alla så upprörda över att väljarna i Frankrike och Grekland röstade bort de förslag som gårdagens politiker lagt fram? De förslag som skulle tvinga de vanliga löntagarna att betala för de beslut som den ekonomiska och politiska eliten tog. Inte någon välbetald får sin lön sänkt, inte någon välbärgad får sin pension sänkt. Nej, dessa avbräck skulle endast drabba dem som ingen makt har. Och i förlängningen hela ekonomin. Det är inte konsumtion av handväskor för 50 000 kronor som ökar bruttonationalprodukten. Eller arbeten utan ekonomiskt innehåll.

Utbildning, utveckling och nytänkande. Tre ord som ökat vår BNP och välfärd sedan 1945. LKAB säljer inte malm. Deras framgång beror på att de har utvecklat sin råvara. SSAB säljer inte bara stål. De säljer stål som utvecklats för olika användningsområden. Det är likadant inom alla områden. De organisationer som satsar på att se och lyssna på sina medarbetare blir vinnare. De andra vaknar yrvaket försent. Varför hamnade Nokia på efterkälken och Samsung längst fram?

Det porlar och kvittrar

Det kvittrar och porlar vid älvens strand. Solen värmer och den snö som föll i går rinner sakta ner mot älven. Idag blir det sill med nyklippt gräslök från landet. Det är med stor förundran jag ser vilken växtkraft gräslöken har varje vår. Nu ska den få flera grannar. Både persilja och timjan gömmer sig strax under jordytan.

Långt från verkligheten

Nu har Frankrike en ny president. Francois Hollande. Vive la France!

Det är första gången sedan 1981 en sittande president har röstats bort. Francois Hollande är socialistpartiets kandidat. I det förra valet var det hans före detta fru Segolene Royal som var socialistpartiets kandidat när hon  förlorade mot Nicolas Sarkozy.

Den politiska klassen, som många kallar dem som har makten i Frankrike, är inte stor. Många har gått på samma universitet. En del på elitskolan ENA. Frågan som många väljare ställer sig är om det spelar någon roll vilket parti som vinner. Det är en fråga som många svenskar också ställer sig efter gårdagens politiska debatt.

Här liksom i Frankrike är det många politiker som aldrig har arbetat i vanliga yrken. De börjar sin bana i ungdomsförbunden och fortsätter som heltidspolitiker som vuxna. De trampar i sina föräldrars fotspår. Det märks när de talar om värdet av arbete. Det enda som gäller för Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt, Lars Björklund och Göran Hägglund är sänkta löner för unga människor.

Idag är ingångslönerna efter gymnasiestudier så låga att ingen kan både leva och betala hyra. Dessutom är det inte många som har ett heltidsarbete. De får timkontrakt där de rings in med bara någon timmes varsel. Men för regeringen är inte problemet att unga människor börjar arbeta under orimliga villkor som inte någon människa över 30 skulle drömma om att ställa upp på.

20 månader i ett sträck med timkontrakt utan semester.Jobb 55 timmar per vecka ena månaden, den andra 15 timmar per vecka. Lunchrast i högst 30 minuter.

Dessutom kan alla arbetsgivare räkna med att få gratis arbetskraft under den tid som de kallar upplärningstid. Kan ni tänka er att gå till ett arbete och arbeta i sex veckor utan lön? Det är verkligheten för unga människor idag.

Opositiv

Det finns inget positivt att säga om 24 timmars snöande i maj. Inte ett enda dugg.

Opositivt.

Bästa sättet att öka klyftorna

Läs detta! Ni bara måste! Äntligen skriver skolverket om det som vi alla förstått.

Arenagalenskaper

Facebook låter bygga stora serverhallar på Porsön i Luleå. En ny näring kommer till byn. Vad händer då? Jo, idrottsgubbarna kan inte vänta innan de föreslår en ny fotbollsstadion, Facebook arena! Detta när den nya arenan i Boden står tom och kostar massor med skattepengar. Gubbarna planerar att satsa 100 miljoner kronor. Hur många bostäder, förskolor, skolor eller äldreboenden skulle inte det bli.

Vem som driver frågan? Jo, Bodens BKs före detta klubbdirektör Ingemar Ek. Han tror på att fotbollen ska dra 5 000 till matcherna trots att det är 42 år sedan det spelades elitfotboll i Luleå.


Byt namn på arenan i Boden till Facebook arena. Då har vi löst alla problem.


Gruvsamhället Laver kan återuppstå. Det är Boliden som har hittat kopparmalm som anses nästan säkert vara brytvärd. Laver är idag en plats med gruvhål som minner om gruvan och samhället. Under tiden 1936-1947 bodde 350 personer i det toppmoderna folkhemssamhället. En nyhet som passar i uppståndelsens tid.

Igår skrev jag om världens sämsta skämt, det om ett vårtecken som var en tunna med smältvatten. Men det är verkligen ett vårtecken när isarna smälter och solen glittrar i den iskalla vattnet. Den mörka ruttna isen som lyser klarblå helt plötsligt en morgon. Här är Pia Hanzis bilder från havsbandet. Inte badbart men njutbart.


Här är årets hittills mest dropliga rubrik. Du måste bara kolla in den. Ibland är vårt språk dubbelbottnat.


Alla har nog förstått det. Ja, att våren är sen. Dunkappa på varje morgon när kvicksilvret inte når upp till nollan. I natt var det inte smältvatten i min tunna utan snarare en ispropp.

Världens sämsta skämt

Första våren i Luleå, i maj, när jag jobbade en helg, ringde en av de gamla reporterrävarna. Han ville bara meddela att hans granne kommit in i köket med ett tydligt vårtecken i handen. En tussilago, vitsippa eller tulpan gissade jag på. Men inte det. Jag hade fel, fel fel. Istället sänkte min kollega rösten och väste "han hade med sig en tunna med smältvatten".

Och så rådde han mig att skriva om det fantastiska vårtecknet på näst sista sidan. Om ni undrar så fattade jag aldrig varför jag skulle skriva om det. Så skämtet föll platt till marken. Nu finns det inte en vår då inte någon berättar om det främsta vårtecknet i Luleå. Och nu skrattar jag och fattar efter 26 långa vintrar.

Här är ett av de tydliga vårtecken som bara har hänt denna vecka. Cykeln går att ta fram ur cykelstället. Det gick inte i tisdags. Och för säkerhets skull ligger snöskoveln i bakgrunden.

Ett annat tecken är att de vackra rabarberknopparna lyser röda under de multnande löven.

När jag ser ut mot älven ser jag mer jord än snö.

Men allra mest får jag vårkänslor när jag ser de vita krokusarna under äppelträdet.

Vilken förändring på bara två dagar.

Tunnhudade

Känn doften och njut av både form och färg. Vilken början på dagen!Har ni läst Idagsidan i Svd den senaste tiden? De har skrivit om att vi alla är olika när det gäller hur vi uppfattar sinnesupplevelser. Om hur en liten lapp i nacken på en skjorta kan ge smärtor som om det var nålar som satt där. Om yllesockor som bränner en hel dag. Ljud, musik och buller som tar över allt. Men också om hur denna känslighet kan ge oförglömliga upplevelser. Kommer ni ihåg vad människor kallade dessa känsliga själar förut?

Tunnhudade.

En bra bild för hur det känns. Jag kan fortfarande känna hur yllestrumporna stacks en hel dag på lekis. Min lycka var att det kom bomullsstrumpor och kalasbyxor. I övrigt har jag inte känt mer än jag har kunnat leva med. Vilket innebär att sorgliga berättelser på film, i bild, i skrift och som teater får mig att gråta som en fontän.

Hip hurra!

Det är så här man ska känna sig när det är den andra maj och solen skiner. Det här är en bild som börjar bli till åren men den utstrålar så mycket närvaro i nuet.

Isfritt

Idag går färjan över till den södra sidan och isen har sjunkit till botten. Ett vårtecken så gott som något. Det blåser isande vindar från nordväst och jag fryser.

Inte för att det är kallt. Mer för att jag är orolig. Planet till New York lyfter snart med S. Tänk att jag inte kan låta bli att tänka på allt som kan hända. Dagens uppgift är att träna på att tänka på allt positivt. Allt underbart med att vara ung och ha sparat till sin drömresa och att få genomföra den. Hårdträning gäller.

Det var inte mitt fel!

Förra veckan var det två saker som jag fick veta som fortfarande gör mig rasande. (Jag som inte skulle bli arg och ilsken igen.)

Det ena var en liten parentes:
(En av mina grannar la ut en statusuppdatering på fejan som var ungefär så här:

Tack RUTavdraget för att jag kommer hem till ett städat hus. Vilken tur att regeringen införde det.


Jag undrar varför hon inte tackar sin städare och kan dennes namn. Det är väl städaren som har gjort jobbet, eller? Och som får veta varje dag att arbetet som han/hon utför inte är värt lika mycket som andras eftersom att det måste rabatteras med 50 procent.)


Men som sagt det är en parentes.


Det som får mig att vakna på natten är berättelsen om Jevgenij Maximov. Han som arbetade som byggnadsarbetare i Täby när han ramlade ner från taket och bröt sin ryggrad. Nu sitter han i Boden och väntar på att bli utvisad till Vitryssland. Hem till sin mamma på femte våningen utan hiss.


Ingen utom Jevgenij har fått ta några som helst konsekvenser av att han arbetade svart utan säkerhetsanordningar på ett villatak utanför Stockholm.


Hans arbetsgivare var underleverantör till det byggbolag som fått uppdraget att reparera villan. En man som ljuger om var han var, vad hans anställda heter och om vad han gör. En man som struntar i arbetsmiljön, säkerheten och försäkringar. Ingen av hans lögner undersöktes av polisen eller arbetsmiljöinspektörerna.


Det stora byggbolag som skrivit avtal med villaägaren och som engagerat underleverantören har inget ansvar enligt svensk lag. Men borde dessa bolag tvingas att kontrollera att dessa lågprisofferter innehåller skydd för de anställda och vit arbetskraft?


Eller ska alla husägare i villaområdena tvingas att kontrollera att bygget på deras fastighet går juste till? I brist på att varken arbetsmiljöinspektörer eller polisen anser sig ha tid?


Det är frågor som snurrar runt.


Jevgenij Maximov har bara en nitlott.

Valborg före sex

Snö och tre blommande växter. Morgonen började i minusgrader med vårens häftigaste sångkör. Lyssna här så hör ni en del av sångarna vid råken.

Nya danssteg

De där dagarna när solen går ner i nordväst och plankorna på altanen är ljumma under de bara fötterna, då är det fest. Storspoven sjunger och spillkråkan slår sina virvlar på telefonstolparna längs med den kurviga vägen mot söder. Livet känns fyllt av naturpoesi. Orden strömmar ur tangentbordet och allt känns som en virvlande wienervals.

 Istället är det så här! Regn, dimma och tomma klädstreck. Då börjar många av oss att diskutera vädret. Vi tappar lusten att ta hopsasteg. Tur att vi kan se fram mot nästa vecka. Prognosen inför Valborg och första maj ser ljus ut.


Men var ska vi lyssna till Vintern rasat ut? Dan Swärd från Teater Scratch håller vårtalet i Kyrkbyn.


I Boden blåser det administrativa vindar. Här slår politikerna ihop ungdomsverksamheten med näringslivskontoret och kulturen. Hur det ska gå till undrar många. I alla fall ska det krävas fyra chefer som ska hålla takten och räkna stegen tillsammans.


En forskare har förlorat 27 500 ord. De har samlats in under många år.Ord på meänkieli som letats fram utan hjälp av varma vårvindar. Nu är stölden anmäld till polisen.


Det är fler som dansar fram i vårluften. I Kiruna hände det bara så här. Då är det tråkigt att höra om att skolbudgeten i Piteå är så liten att deras nationella dansprogram på gymnasiet riskerar nedläggning. Jag undrar hur vi skulle ha råd med att ett nationellt gymnasieprogram läggs ner innan de första studenterna har gått ut.


Det är en av de förändringar som går otroligt långsamt. Tanken på att vårt län är ett län fyllt av kunskap och möjligheter för alla. Inte bara dem som vill vara ute i naturen, skrika i Cooparena eller gasa på sina skotrar. Utan för alla som både vill heja på elitlagen, se teater och dans, och njuta av vyerna. Det märks tydligt när jag läser denna artikel med kommentarer.

Det pirrar

Storspoven ropade. Värmen från solen dröjde sig kvar. Klockan var över nio på kvällen när solen tog farväl bakom granen i nordväst. Då började våren pirra i både mig och Celina. Hon höll ett tal och jag lyssnade. Då kom tron på att knopparna ska brista tillbaka. Under syrenen fanns helt plötsligt några gröna blad som ska bli blå scillor. Runt alla träd har snön dragit sig tillbaka. I telefonstolpen sitter en spillkråka och håller takten. Det skulle jag vilja kunna. Trumma så fort och så säkra virvlar när jag försöker  applådera till musiken.

Om jaget i texten

Det började med en krönika som en i familjen skrev till lördagstidningen. Här är den.


Den tar upp ett av de budord som vi alla fick i ett häfte när vi började på tidningen;


Tidningsutgivarens tes var: Journalisten och hans familj är av ringa intresse för läsekretsen. Så stod det i NSD:s handbok.Och så tänker de som började skriva innan det fanns sociala medier.


 Min kollega Linda Danhall skriver i sin blogg om hur tudelat det är att använda jaget i sin text. Läs mer här. 
Ni får skrolla lite neråt för hon har hunnit skriva minst två inlägg sen dess.


En som vet vad hon tycker är familjebloggaren Lina Norberg Juuso. Läs mer här.


Ja, vad är det som får oss att vilja läsa våra favoriter på nätet?


Jag, sick,, tror att det är en kombination av berättelsen, språket och tilltalet. Nya tankar, javisst. Andra infallsvinkal, det vill vi ha fler.


Viktigast är i alla fall för mig språket. Det är det som rycker med mig och som får mig att återkomma till de bloggar som jag läser. Vissa av mina favoriter skulle kunna publicera sina inköpslister och jag skulle läsa dem som om de vore poesi. För det skulle de vara. I alla fall i nästan.

Altanpoesi

Idag är det första dagen med bara fötter,
penséer ute,
storspovens sång och nybryggt kaffe,
på altanen.

Nyfiken i en strut

Idag har har Radhusbloggen och Ulrika utmanat mig att svara på 11 frågor. Det tänker jag göra. Men jag tänker inte skicka stafettpinnen vidare. Kedjemail är inte min grej.
1. Vilken är din favoritsport att titta på? 
Det vet alla som läser min blogg. Konståkning.
2. Tre bästa låtarna?
Åh, så svårt. Vad ska jag välja?
 Lalehs Snö, Jacques Bréls Amsterdam, Acqualung med Jethro Tull. Det är tre låtar som jag tycker om. 
3. Drömresan? 
Jag önskar att jag kunde resa långt, men jag drömmer också om att resa till Korsika och Bretagne igen.
4. Därför gillar jag Luleå: 
Det är människorna som jag gillar allra mest. Och så att det är så korta avstånd i tid.
5. Varför åker du/åker du inte på semester till Thailand?  
Thailand står för mig för så mycket skit som turistindustrin har skapat. Trots alla som återvänder med stjärnor i blick så kan jag inte längta dit.
6. Vad skulle du vilja ha för yrke om du inte hade det yrke du nu har om du nu har något yrke?
 Jag skulle vilja ha mer tid till mitt eget skrivande och bildskapande.
7. Katt eller hund? 
Både och.
8. Hur motionerar du helst? 
Jag promenerar.
9. Läser du Carolas fina blogg som jag tipsade om idag? 
Nej.
10. Vad föredrar du, heminredning, trädgård eller att sjunka ned i soffan med en god bok? 
Varje dag läser jag böcker men jag håller inte på med heminredning eller trädgården lika ofta. Trädgården jobbar jag med i skov och hemmet får sitt då och då. 
11. Vad grälar du oftast om och med vem? 
Det är en fråga som jag inte vill svara på. Inte för att det gör mig så mycket utan för att andra är inblandade. 
Så nu har ni fått veta lite om mig.

En klassresenär

En av mina viktigaste förebilder har dött. Hon hann bli 68 år. Lillemor Arvidsson var den första kvinnan som blev vald till ordförande för Kommunal 1988. Hon efterträdde en riktig gubbe, Sigvard Marjasin, som hade ägnat sig åt att klippa och klistra med sina kvitton i reseräkningarna. Det var något som hans efterträdare aldrig skulle göra.

Hon kämpade istället för sina medlemmar och slet så hårt att hon förstörde sin hälsa. Efter tio år slutade hon som ordförande för Sveriges största fackförbund och blev utsedd till landshövding på Gotland.

Det finns ingen facklig ledare som har varit eller är så trovärdig och stått helt på sina medlemmars sida. I alla fall inte på den nivån.

Hon började som undersköterska i Uddevalla och slutade sitt yrkesliv i ett residens. Det kan man kanske kalla en klassresa.

Ta ut glädjen i förskott

Huga så grått. Huga så vått. Nu gäller det att sätta igång alla förväntningar på vårsol. Det är bara att glädjas i förväg. Det är bara att ta i. Stäng av alla väderprognoser och dröm. Då har vi i alla fall sol i sinne!

När verkligheten vinner över skrönorna

Verkligheten är otrolig. Omöjlig att tro på. Det kan ju inte vara sant att Portugal får bidrag från EU för att bygga en hamn på Madeira där ingen kan lägga till på grund av att vädret och vindarna gör det omöjligt. Eller att pengarna går till en restaurang som ligger precis där det är vanligt att stenar rasar ner från klipporna?


Therese Larsson, SvD, berättar om många olika projekt som våra skattepengar används till som bara gjort krisen värre.

Men pengarna används väl inte alltid bakvänt, eller?

Nej men ofta på ett sätt som utifrån verkar befängt. De gamla reglerna tillät studieresor för småföretagare på många konstiga grunder. Det stoppades. Men nu ger reglerna dem som undersöker om ett projekt går att genomföra stöd. Alla prövas i nämnder som avgör om undersökningen ska få pengar. Men när projektet ska genomföras då finns det inga stöd att söka.

Ett exempel. Det finns behov av utbildningar som ligger mellan gymnasium och universitet. Vill en person ta reda på om det finns efterfrågan på en utbildning i trädgårdsanläggning finns det pengar att söka, men när undersökningen av utbildningen är klar finns det inget stöd till att starta den.

Vilket är viktigast? Vad vill vi att pengarna ska användas till? Undersökningar, eller utbildningar?

Felräkning

Ibland kan man räkna fel så fel. Det gör ofta unga ekonomijournalister som inte minns hur det var när de ska använda statistik och jämföra nu med då. Idag påstår Joel Dahlberg i Svenska Dagbladet att det är mycket billigare att bo i eget hus idag på landsbygden än det var 1996. Fel, fel, fel!

Idag är det mycket billigare att bo i de områden där fastighetsskatten och förmögenhetsskatten har tagits bort. Ett vanligt radhus i Bromma, Nacka, Danderyd, Täby, Lidingö, Vaxholm har minskade årskostnader på minst 70 000 kronor.

Dessutom är räntorna mycket lägre nu. Men dessa räntesänkningar ger ingen effekt i och med att energipriserna har ökat med många hundra procent.

Just det. Kostnaden för att värma upp husen har gått från 12 000 per år till 33 000 per år.

Enligt Joel Dahlberg har räntekostnaderna minskat med 7 000 kronor per år i Dalarnas inland, jämför det med de ökade energikostnaderna.

Sen får vi inte glömma att fastighetsavgiften för hus i glesbygd är högre än vad den gamla fastighetsskatten var.

Närproducerat?

Ibland är vi vår egen värsta fiende. Då när det är svårt att orientera sig. Ja, när vi ska lösa ett problem som vi inte själva ser som svårt. Denna vecka är det Olofssons bageri som väljer att baka en del av sitt bröd i Estland. Läs mer om bageriet som använt närheten till kunderna som argument.


För att vara helt tydlig: Estniskt bröd är en delikatess, men det är inte bakat där vi förväntar oss att brödet ska bakas. Varför marknadsförde inte bageriet brödet som en häftig nyhet från den östeuropeiska brödkulturen? Det kan jag undra.

En debatt som blossat upp igen är den om vad Kiruna stadshus ska vara i framtiden. Ett minne på bild eller en del av det nya Kiruna. Läs vad Lars Lindberg, kirunabo anser om de förslag som kommer från kusten.


Nu ska all världens arkitekter få chansen att vara med och skapa det nya Kiruna centrum. Kanske framtiden kommer att bli ett sammanhållet byggnadsminne?


I år får vi njuta av snöfall långt senare än förra året. Nätterna är kalla och snön ser ut att vara för evigt. Trots detta är det tid för att planera och börja med vårbruket. Sätta några frön.

Om man inte ska vara med och pimpla på Torneträsk. Bästa isen...




Ramla inte omkull, för alla gasbindor är slut på apoteken i Kiruna. Det är tid för gorpi, en kallrökt färskorv och den behöver stöd för att hålla ihop i röken. Gasbindor passar perfekt.

Det bara är som det är

Ja, i år får vi så mycket mer, så otroligt mycket mer än vi vill av det vita. Dagarna blir färg- och konturlösa. Alla dofter och fåglarnas sång blir minnen. Det enda som ger vårkänslor nu är att vi för en gång skull har bytt till sommardäck i april.

Det är ju så här det ska se ut en vanlig aprildag. Det gjorde det i alla fall för ett år sedan.

Av en slump

Vackert och annorlunda blir det när vårfrosten får teckna i fred på min gamla bakplåt.

Det blev bara fel

Fel, fel, fel blev det när jag tänkte förändra grafiken på bloggen. Nu får jag försöka leva med att alla mina fina vallmor, utom dem på¨Janes bild, suddats ut i cyberrymden. Så blir det bara en tisdagsmorgon.

En överlevare

I min rabatt har det Sibiriska björnbäret börjat växa. Snön har skyddat den veka plantan och nu sväller årets knoppar. Jag undrar om den har nog kraft att blomma i år. Förra året hände inte mycket när jag planterade ut den.

Den hittade jag på trädgårdsmässan. Årets har precis slutat. Den missade jag. Men kan är jag nästan glad över för jag tror att jag hade behov av en paus i trädgårdshysterin. Eller jag vet att jag måste planera om. Skyddet runt äppelträden har nästan vält i vinter och räcket på altanen har brustit under den snö som dråsade ner i februari. Jag tror att dessa projekt kommer att räcka...

En växt som jag skulle vilja hitta en plats till är ett härdigt blåregn. Det ska finnas ett som klarar zon 4. Tänk om vi kunde skapa en liten plats där det är zon 4 i skydd av uthuset. Då skulle vi också kunna plantera ett manchuriskt valnötsträd. Det är så häftigt.

Ett finns vid skolan i byn. Det är planterat med skydd från tre håll i österläge. Bladen är som främmande fåglar så här långt norrut.

Nu är jag här igen

Ibland kan en liten, liten bacill ta hem hela matchen. Jag hade inte en chans. Men nu efter tolv dagar är det jag som kan lyfta min hand i luften och känna mig som en vinnare. Jag förlorade min dröm om en vår på Österlen och fick uppleva något annat. Jag fick ta varje dag på försök. Men nu har den vanliga verkligheten dragit fram solsken, fågelsång och dammråttor ur hörnen.

Visst är det vackert på slätten utanför Hammenhög?

Jag lurar mig själv

Jag lurar mig själv. Ja, det är det som jag gör varje gång jag köper vårblommor fast kylan biter sig kvar. Nu sitter jag här och glor på mina penséer som jag hade hoppats kunna sätta ut under dagen. Men jag tror inte att de kommer att älska de kalla grader som återkommit hit. Det är vackert, gnistrande och friskt men inte anpassat för drömmar om vårblommor.

Drömmar som ingen realist tar på allvar. Men ändå. Vad vore vi utan längtan. Jo, visst ska vi leva här och nu, men det måste finnas drömmar större en en vanlig vardagsmåndag.

Våren är nypudrad

...eller har den tagit en paus? Jag vet i alla fall att det som göms i snön alltid kommer fram. Varje vår önskar jag att vi hade byggt om uthuset så att allt skulle rymmas inne. Glöm det. Göm det.

Gömma sig vill nog socialnämndensordförande i Boden göra efter ett möte med anhöriga till de demenssjuka som bor på Bergbacka. Vad han sa kan du läsa här.

Denna vecka har vi fårtt läsa om hur Carema tar över ett boende för unga människor med Asperger och andra neuropsykiastriska diagnoser och vad som kan hända då. En ung flicka från Stockholm placerades där vid jul. Hon hade många svåra självdestruktiva beteenden och krävde stor omsorg. Trots detta tog hon sitt liv en natt helt ostörd. Läs Nils Johanssons reportage här.

En profil anser vissa, en man med lite dålig smak andra. Nu har förre rektorn för Norrlands entreprenörgymnasiums uppsägning provats i Arbetsdomstolen. Han fick sluta på grund av vad som fanns på hans Facebooksida,men han vann i AD.

Ett teveprogram som jag aldrig har sett men hört talas om är den svenska varianten av Topmodel. Från Norrbotten deltog Victoria Eriksson. Hon berättar om sitt liv och sina drömmar här.

Denna vecka har vi drabbats av flera vårtecken, eller så har äntligen våren klivit fram. Allt beror på hur vi ser på att snön förvinner och den grå tiden kommer fram. Det började med att vi får åka runt över Gäddviksbron om vi ska söderut. Svagisen brer ut sig och den tornar upp sig mot den norddöstra sidan av Bottenviken. Dessutom stängs dem enda isvägen mot Sandön. Nu öppnas farleden.

Kanske är den nypudrade trädgården ett tecken på att vi måste ha tålamod? De kalla graderna en chans att vädra de varma kläderna. Allt är antagligen till det bättre, idag igen.

Med en kudde i handen

Han åker så bra att han har tagit sig in bland dem som får åka finalen i VMkonståkningen, Alexander Majorov. Jag hoppas att allt går så bra som det ska. Men jag kommer inte att våga se utan att ha en kudde i handen. Lycka till.

En ros är en ros

En ros vill jag ge till alla som bryr sig. Till alla som gör det där enkla i vardagen. Till sopsorteraren, till dig som sandar på halkan, till alla som ser när barnen behöver lite hjälp, till dig som tar in posten till grannen, till dig som öppnar porten och släpper in dem som inte kan...ja, ni är många som är värda en ros varje dag.

Det har även världens rikaste direktörer upptäckt. Helt plötsligt när de har vunnit det ,mesta så ger de intervjuer där de hyllar tilltron. Det har läst Tony Judts Illa far landet och längtar tillbaka till ett liv med relationer. Ett uttalande som förvånar är att flera av dem säger att de har vunnit klasskampen. Och förlorat.

Mer än dikten

Får bilder på julrosor som växer på östra sidan av Öland. Mina vilar än under den hårda skaren. Jag får njuta av orkidéerna som blommar för andra gången denna vinter. En sak får jag veta. Ja, att julrosor gillar sand och gärna växer nära havet. Får strössla med sand när solen lyckats smälta bort locket över rabatten.

Gårdagen var häftig. Efter ett riktigt vått regn så kom solen fram. Vid sju glödde himlen och dimman över älven kröp fram.

Verkligen är mer än dikten. En vanlig grå dag.

Bonus

Vissa måndagar är mer vardag än andra. Idag är regnet som får den gamla snön att vittrar en bonus. Inte av samma magnitud som de bonusar som Nordbanken förser sin vd med. Men det är en bonus för oss som väntar på gråvåren.

Klockan fem den femte årstiden

Nu har jag inte en chans. Jag kan inte värja mig mot morgnarna och fåglarnas konsert i i ljuset från öster. Doften från den första koppen med nymalt kaffe och solens gula ljus som letar sig in genom de otvättade fönstren. Nu är det en bästa tid, en egen årstid. Den femte. Det doftar jord i hörnan mot söder och snön sjunker. Drivorna som var tre meter höga för en vecka sen försvinner sakta. Det är inte vår, men snart så.

Planteringsjord. Näring till pelargonierna.

Komihåglistan toppas av drömmen om en ny växtsäsong. Och att sommartiden börjar om en vecka.

De tjänar mest

Idag börjar Grävande journalisters årliga seminarier i Malmö. Där finns Lotta Nilssons och Linda Danhalls texter om Outokumpus utsläpp i Torneå/Hapatanda med bland de fem som kan få årets guldspade. Jag håller tummarna!

Här kan du följa Linda Danhalls blogg om tiden i Malmö.

Carpe Diem skriver tre av NSD:s bloggare om. Fånga dagen skulle vi skriva på svenska. Det är en vacker tanke. Det att vi kan bestämma om att vara här och nu. Det kan vi ibland. Det är otroligt skönt när solen skiner och allt är på gång åt rätt håll. Men någon gång så är det mest grått och grått och då gäller det att fånga det som var så bra eller det fina vi längtar till.

Några som kanske längtar lite tillbaka är de morföräldrar och farföräldrar som gått i morfarsskola. 

Nu ska alla elever få chansen att möta en vuxen på de skolor där den äldre generationen använder en stund av sin tid till att möta de som är yngst.

Denna vecka har det handlat om vem som tjänar mest och vem som är rikast. Dessutom har vi läst en bok om hur vi ska göra för att kunna köpa det finaste huset i stan. Mest tjänar samma människor år från år. Och allra mest tjänar Anders Sundström. Han pendlar varje vecka till Folksam i Stockholm och lyfter en lön på mer än sex miljoner kronor.

Nu ska de enorma maskinerna som används vid malmbrytning servas i Boden. 20 nya jobb. Men i Kalix lägger TallinkSilja ner och 60 jobb försvinner.

Med ett mail fick de anställda veta att deras jobb ska flyttas till Stockholm. De får gärna flytta med.

Då gäller det att studera boken jag tipsade om. Ja, hur man gör för att öka värdet på sitt boende och hur man gör bostadskarriär. Sen börja förhandla om lönen.Hade det varit välbetalda jobb hade de anställda kanske kunnat pendla. Ja, på det sätt som militärer och Anders Sundström gör. Det hade funnits ett val. Frågan är om det finns ett nu.

Hon rör på sig

Ibland kan beundran går över styr. Eller så var det helt rätt. Ja, att jag satte mig och stickade efter ett frimärke som min idol Sonia Delaunay gjorde till den engelska postens hundraårsjubileum. Bilden heter "Rörelse utan slut", det var så hon såg på brevbäringen. Och på konsten.

Nu ställer konstmuséet i Hornbaek Louisiania ut hennes bilder tillsammans med Sophie Taeuber Arp, Hannah Höch, Florence Henri, Claude Cahun och Dora Maar. Har ni hört talas om dessa modernister förr? Kanske har ni hört Sonia Delaunays namn vilket ofta beror på att hennes liv är som en hel spänningsroman.

Hon föddes i tsarens Ryssland 1885, adopterades bort, studerade i Tyskland, gifte sig med en fransk konstnär Robert Delaunay, flydde från Paris med hans konstverk, smugglade allt till Schweiz, hamnade som husvakt på Rivieran. Där satt hon med sladdrigt krigspapper och några torra barnkritor, men konst skapades.

Efter kriget slogs hon för att hennes makes konst skulle få den ära som hon ansåg att den var värd. Det var inte förrän på 1960-talet som hennes bilder blev sedda. Hennes stora genombrott blev utställningen Moskva-Paris  våren 1979. I december samma år dog hon.

Men hennes bilder, kläder, bilar, affischer, manifest, illustrationer, textilier och ideologi lever. Hon och Robert kallade inriktningen som de arbetade efter för orfism. Bilderna vibrerar av hur färgerna är placerade. De har en rörelse utan slut.

Rädda chefer?

Vi satt där på en presskonferens Kurirens medarbetare och jag. Det var nittitalskris och hela Boden skulle förändras. Stora arbetsplatser med välbetalda män lades ner, eller flyttades. Istället skulle kommunen fyllas med telefonförsäljare.

- Vi är vinnare, ansåg folkpartiet. Samtidigt som deras företrädare såg att även om alla helikopterförare började arbeta som säljare på dessa företag skulle Bodens skatteintäkter minska till en tredjedel. Ja, för de högsta lönerna på ett callcenter är och var mindre än en tredjedel av en pilots.

Idag finns inget kvar. Kvar fanns TallinkSiljas callcenter till igår. Ledningen i Stockholm skickade ett mail till de anställda i Kalix  i tisdags kväll och berättade att deras arbetsplats läggs ner.

60 personer som förlorar sina jobb utan att cheferna anser att de behöver möta dem. Efter stark kritik kommer någon och möter personalen idag.

Ett av TallinkSiljass argument är att det är billigare att bedriva biljettförsäljningen i Stockholm, än med trogna medarbetare och låg hyra i Kalix.

Hur då? undrar jag. Och så tänker jag på alla miljoner som skickades till alla dessa företag som öppnade callcenter över hela landet. De behövde inte ens betala för möbler och datorer. Allt fanns på plats. Och massor med arbetslösa välutbildade människor som fick sätta sig och sälja per telefon.

Hur klokt var det att satsa på dessa lågbetalda jobb som kunde plockas till en annan ort med ett penseldrag?

Tomma kontor. Hög arbetslöshet.

Det är vad som finns kvar.

En minut vår

Nu är dagen någon minut längre än natten.

Det är ett av de vårtecken som ingen kan rubba. Ett annat är inköpet av lagret med spolarvätska. Ingen vår utan den. Det går inte att köra många meter utan att rutorna är helt grisiga med stänk.

Nästa steg är när vägar och gator torkat upp. Då är det säkraste vårtecknet att vi längtar efter att tvätta bilarna och stoppa in kupévärmarna tillsammans med sladdarna i uthuset. Ja, får vid den tiden borde vi kunna ta oss dit.

Sen doftar jorden...och med lite tur har det skett till nästa möte med trädgårdsföreningen. Om fyra veckor.

Den nye Lasermannen

Leve Frankrike! brukar presidenten och de kandidater som tävlar om rösterna med honom utropa. Annars har de inte en chans. Men i år är det annorlunda. I år har en våldsam person , liksom Lasermannen i Stockholm, bestämt sig för att mörda både barn och vuxna människor med annorlunda bakgrund.

I går sköt han rakt in på en skolgård med barn och föräldrar. Fyra dog. Tre barn och en lärare. Han valde en judisk skola i Toulouse. Tidigare är det soldater under utbildning med nordafrikanskt, eller karibiskt påbrå som han har dödat.

Ja, han gör som Lasermannen skjuter mot dem som han ser är annorlunda. Ja, han lever i en tid, liksom Lasermannen, där rasistiska åsikter är tillåtna. Där t o m republikens president följer med i Nationella Frontens ledares,Marine Le Pens, fotspår och uttalar hot mot de människor som lever i landet sen årtionden. Han lever på en plats där den Nationella fronten har en stor andel väljare.

Måtte detta klimat förändras.

Det tycker i alla fall Gerard Depardieu. Han säger helt plötsligt inför den nya filmen där han ska gestalta Dominique Strauss Kahn att han inte står ut med franskheten. Han påpekar att franska män och i synnerhet Dominique Strass Kahn är arroganta.

- Il est arrogant, il est suffisant...il est jouable.
( han är arrogant han är självgod han är spelbar)


Jag sitter helt perplex. 


Vad var det han sa? Titta på Kulturnyheterna här. Det börjar ungefär 6 minuter in i sändningen.

Äntligen!

Helgens häftigaste var teaterhögskolans avgångsklass "Fem på nya äventyr, av Herman Lindqvist". En föreställning fylld av ambitioner. De fem som efter tre år kan kalla sig skådespelare har skrivit sin egen pjäs. En skildring av vad politikernas ord egentligen har för betydelse.

Föreställningen börjar med att alla får lära sig hur en fördelning enligt vår regerings koncept kan gå till när vi ska sätta oss i salongen. Varför ska vi som köpt biljetter få det vi väntar oss när någon med mer makt kan ge oss något annat, när de kan sortera oss?

Det vassaste och mest dråpliga är deras vänliga skildring av hur FAS 3 arbetare tvingas till både meningslöst arbete och kränkande coachning med arbetsmarknadsministern Hillevi Engström som publik. Denna scen förklarar allt om hur våra fyra regeringspartier ser på alla lika värde och på hur allvarligt det är att en stor del av arbetsmarknaden betalas av skattebetalarna samtidigt som de som håvar in pengarna hånar de som utsätts för FAS 3. Vänlig? Ja, så gullig som Hillevi Engström är kan man väl inte säga annat?

Det är inte endast samhället utanför teaterhuset som skådespelarna riktar sina strålkastare mot. Från föreställningen "Grabben i graven bredvid" i salongen bredvid citeras det slaskigaste skämtet om kvinnors och ekorrars gemensamma intresse för blanka ollon.

Äntligen, säger jag en elak skildring av var vi har hamnat idag.

Härlig är ...

Hon sjunger Härlig är jorden som en besvärjelse, som ett skydd mot ondska. Tänk det hjälper i sagans värld. Allt som skrämmer och förfärar försvinner. Kvar finns känslans av den gamla psalmens trygga lunk. Det är inte endast i teveserier Härlig är jorden hjälper mot  svarta nätter, en taktfast psalm håller rädslan stången för kvinnor som måste röra sig i en mörklagd stad.

Det berättar Tina när hon kommer hem från sitt sena arbetspass i hemtjänsten. Det berättar Linnea när hon vandrar hem från nattbussen i en tom förort.

Varför fastnar vi för denna psalm som sjungs på begravningar? Ett svar är att alla som vandrar runt och sjunger på en psalm verkar otillräkneliga på dem som inte kan språket. Vi gör oss tokiga i andras ögon för att skrämma dem på flykten. Enkelt och ofarligt. Och rätt humoristiskt.

Om en psalm kan räcka för att ge säkerhet i en saga så räcker den inte för att skydda liv i arresten. Denna vecka kom tingsrättens dom mot de två poliser som hade hand om en diabetessjuk man när han dog i arresten i Luleå. Befälet friades och polismannen fälldes för tjänstefel. Nu har åklagaren överklagat domen. Läs Johan Håkanssons blogg  här.

Sången hjälper inte mot de oseriösa entreprenörer som låter sina anställda arbeta på ett så osäkert sätt att antalet skadade på våra arbetsplatser ökar. Inte hos dem som köper in tjänsterna men hos underleverantörerna. Vi har fått en ny underklass, de som inte försäkras och som inte får ersättning om de skadas.

Nej, mot mardrömmar hjälper inga sånger. Sångerna ger väl snarast drömmar om lycka och kärlek. Drömmar som kan slå in.Läs om Patrik som tror på musikens kraft.

Den trodde jag också på när jag som 21-åring marscherade från den sista metron längs med rue des Plantes i ett mörklagt Paris. På den ena sidan hade jag ett nedlagt järnvägsspår och på den andra sträckte sig ett enormt sjukhusområde. Då var det jag som skrålade Härlig är jorden så att alla stackars grannar vek av.

Åkeröäpplena doftar

I veckan intervjuade jag Birgit Hassler. Hon fyller 70 år. Vårt samtal var ett av de bästa. Hennes kloka svar ger mig ett perspektiv på livet varje dag. Glädjen över att ha fått leva i en tid när allt har gått framåt och framtiden blev bättre för alla och envar.

Läs den här:

Birgit Hassler är gift med Leo som också är läkare. Han kommer från en stor familj och när jag var 20 år mötte jag en av hans bröder med fru. Ibland när man är 20 år är livet alldeles för stort. Det var det en tid för mig och då fick jag se att det finns möjligheter att överleva. Den hösten plockade jag Åkeröäpplen i den gamla trädgården och fick prata av mig om de svåra existentiella frågor som hela tiden dök upp. I det livliga köket där 6 barn och kompisar samlades fanns också en familj från Nordafrika på besök. I januari kom de med säckar fyllda av dadlar, apelsiner och doftande mandlar. Exotiskt. Och hjärtevarmt.

Doften av Åkeröäpplen förflyttar mig till den där hösten när jag var 20 år och vuxenlivet väntade. Jag fick vara en person värd att tas på allvar. Det är en gåva som jag bär med mig. Och gärna delar med mig av.

Sommartid bakom knuten

Vilken härlig dag. Vilken lycka att ljuset tar över och att vi alldeles snart har fler ljusa timmar än natt. Idag är det en vecka kvar.

Sen dröjer det inte många dagar innan vi får sommartid igen. Redan nu är himlen rosa vid fem. Rosa och kall. Sommartemperaturer får vi längta efter. Ska vi möta ljumma vindar i maj, eller till midsommar?

Vem lurar vem?

Varför känner jag mig lurad? Varför känns det som om det finns en grupp välbetalda män som hela tiden utnyttjar vår tilltro och tillit. Det är en fråga som surrar i mitt huvud när jag tittar ut på vårsolen. Det är lite som med den. Ja, att ljuset och värmen från solen lurar oss att tro att det är varmt och skönt ute. Men i själva verket blåser snålvinden och det krävs ordentliga vinterkläder om man ska slippa frysa.

Frysa slipper ledningsgrupperna i våra stora företag och institutioner. De kan orsaka skada utan straffansvar. Hittills har ingen åtalats för att han har sparat på gamla, skolelever eller patienter och skapat sjukdom, liggsår, låg läskunnighet eller sämre vård. De har i stället kunnat lyfta bonus.

Ingen har fått stå till svars för att de ljuger om mutor, felaktiga vapenförsäljningar eller för att de tar ut höga löner när företagen går dåligt. I veckan fick vi veta att de största företagen på börsen handlar med aktier på förhandsinformation som de vanliga pensionsspararna aldrig får tillgång till. Resultatet är att ledningsgrupperna gör sig förmögenheter och att pensionsspararna missar värdeökningarna och får lägre pension.

Då skapas ett underskott. Ett underskott på tillit.

Allt blir svårare. Ja, när ingen kan lita på någon. Då gnisslar det och knakar i allt.

På stranden, i solen med närkontakt

 

Det gäller att hålla andan när det enorma containerfartyget passerar sommarens strand. Tänk vad lätt det är att at sig ut till finaste havsviken på våra isvägar . Tänk vad härligt det skulle vara om det går att komma ut när isen blivit vatten igen.

Strömming med lingon. Solsken och dallrande kristaller i luften. Varje gång är det som om vi får ett kalas och en stor gåva där ute vid Bottenvikens rand. I år finns det en väg som går ut på Sandön. Isen är täckt av djup snö och den har inte kunnat växa till så att de övriga öarna har kunnat få isväg för bilar. 

Varje resa ut till havets horisont påminner mig om att det är inte långt till grannarna. I år är det vid deras långa sandstränder som isen har packat sig efter vinterns stormar. Här i öster ligger vattnet öppet utanför Rödkallen.