Jantelagens solist

 

 Två bilder som visar hur det är just nu vid älvens strand.

Himlen var så här spännande klockan fem. Den hann jag få med på bild. Men den eviga Jantelagens solist, skogsduvan, bara försvann. Det är bra för oss alla. Eller hur?

Vad Jantelagens solist sjunger?: "Du får inte det". I de flesta tonarter.

Fattigdom

Läs Kristian Lundberg, (Expr), här.

En stilla undran

I morse spatserade den största storspov som jag sett på stigen mot vägen. Men inte hade jag någon kamera. Jag tror att han var lika frusen som jag i den något kalla morgonen. Plus fyra.

Minus är det inte.

Minus är ju det enda som diskuteras. Minus i budgeten i EU. Minus i budgeten för flygbolagen. Minus på alla börser. Men det är minustecken som det ena könet styr över. Vi som inte ser meningen med livet som att vi ska vandra från budget till budget med ett enda mål; att anpassa oss till budgeten, vi ser en risk. Vad händer när människa efter människa får sina liv förstörda av budgetåtstramningar? Vad stramas det in på?

Demokratin?

Morgonljus och majmelodier

Alla och allt vaknar. Vaknar av fågelsång, solens morgonvarma sken och älven som kluckar mot stenarna vid stranden. Älvens egna melodier. Björkarna  uppe vid vägen har små ljusgröna musöron. Nere i Amandus skog har fåglarna fått fina nya holkar.

Nu är det maj. I vår hage.

Inte lika majlyrisk är Johan Croneman i sin tisdagskrönika. Men han är skarp. Han känner efter hur det är att för första gången säga etniska svenskar. De orden passar inte i någon mun, eller gör de det?(Äntligen ligger krönikan på nätet.)

Svårt för att fatta?

Författaren Susanna Alakoski skriver denna vecka om den känsla av otillräcklighet och allt för tungt ansvar som barn bär på i dagens Sverige. Ja, de barn som bor i familjer där månadens inkomster inte räcker till mat, hyra och nödvändiga utgifter. Artikeln finns i DN.


Hon liksom Malin Ullgren kan inte förstå att vanliga vuxna människor inte ser den djupa klyfta som öppnar sig allt mer. På fem år har många av våra socialförsäkringar urholkats. En ensamstående mamma som blir arbetslös får i bästa fall ut 50 procent i a-kassa dvs cirka 12.000 kronor per månad efter skatt. En pappa som får reumatism och som måste genomgå långa behandlingar med starka mediciner har skyldighet att söka ett nytt jobb innan han är frisk. Kan han inte, står familjen med hotet om att sälja allt de har innan de får försörjningsstöd. Alla systemen har urholkats under denna regering. Det skriver Svd om idag.


Jag kan långt därborta minnas hur det var att flytta från en förortskommun med normala inkomster till en där mina klasskamrater redan då kollade vilket märke min täckjacka hade. Hur det var att bära mina kusiners kläder som jag verkligen gillade och höra hur mina klasskamrater hela tiden pekade ut dem som årets fulaste. Det var då jag fick språket. Det gällde att argumentera för att gamla kläder är minst lika bra som nya. När vi klev in på högstadiet frågade en lärare killarna om de var samhällsintresserade. De teg och pekade på mig. Jag hade varit vid Drottninggatan och gått med gruvisarna när de strejkade vintern förut. Och nu hade jag en Palestinasjal köpt för nitton spänn. Då var jag annorlunda igen, men på ett sätt som jag hade valt. Utanför men med många andra i de grupper som jag var aktiv i. Det var amatörteatern, musikgruppen, antidrogrörelsen och mycket annat som inte kostade ett öre.



Men hur är det idag? Jag kan inte hitta igen någon enda fritidsaktivitet som inte kostar. Dessutom krävs det av alla föräldrar att de ska ha tid att dra in pengar, baka, skjutsa och se till att allt fungerar kring barnen.

Oöverstigligt för fler än de som är ensamma om ansvaret för barnen.

" De som tjänat på det fria skolvalet är därför de företag som i dag baserar sina vinster på skolpengen."

Skolorna blir allt sämre, skriver  Bo Malmberg, professor på den kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet tillsammans med Eva Andersson, docent och John Öst, universitetslektor. De arbetar med projektet Den svenska skolans nya geografi.
Eleverna väljer inte att byta skola för att komma till en bättre skola med fler möjligheter att få god utbildning. Istället har dessa tre visat i sin forskning att elever med goda hemförhållanden och utbildade föräldrar väljer bort skolor där det finns olikhet. Skolor med elever som inte är vit medelklass.


Ju högre utbildning och inkomst som föräldrarna har, ju längre resor till skolan för högstadieeleverna. Ja, om de bor i ett område där skolan har elever som är fattiga, invandrade, har föräldrar med låg utbildning osv.


Både Svenskt Näringsliv och Timbro hävdade att det fria skolvalet skulle leda till att skolorna blir bättre. De tre forskarna har i sin studie kunnat visa att inte någon har vunnit något utom de företag som driver friskolekoncernerna.


När de flyttar tillbaka de elever, på pappret, som valt en annan skola, till den skola som de hade gått i om de valt den närmaste skolan, visar betygen att inget hänt. 


Eleverna som åker långt för att få en bättre utbildning får samma resultat som om de hade stannat kvar i sin hemskola. Ja, om alla hade stannat kvar. Jämförelsen görs med de resultat som eleverna hade 1992 före friskolereformen.


Det enda som förändrats är att massor med skattemiljoner går till riskkapitalbolag. Bolag som inte betalar en enda krona i skatt. 

Med blommor och blad

Denna vecka fick vi besök av världens sötaste kut mitt i stan. Den låg i solen och njöt. På kajen stod alla vårglada på kö för att få uppleva en säl utanför djurparkerna.

Var den utmattad, sjuk eller bortstött av sin mamma? Vi hade många frågor som inte fick något svar. Den simmade sin väg och lämnade ett härligt minne kvar.

På Storgatan spelar en grupp killar in en film. Den handlar om allt det där som vi tar för självklart. Om hur det är att ha tillgång till vårt liv här i stan. Vi hemmablinda får chansen att se och delta. Ja, i det som sker nu inför våra ögon. Big Steve visar vägen.

Johan Håkansson som arbetat med Rättsskandalen Thomas Quick sedan mitten på 1990-talet har gjort en ny djupdykning i historien om seriemördaren som inte fanns. I NSD har han varit dömd för de brott som han tog på sig, men vi har flera gånger haft långa artikelserier som ifrågasatt hans skuld. Både Johan Håkansson och reportern Dan Larsson arbetade hårt med att ta fram fakta. Och de fann aldrig några bevis för att morden utförts av Thomas Quick. Sorgligast är det att de personer som han pekade ut som medhjälpare har hunnit dö innan bubblan sprack.

Varför provocerar dagens fattigdom

(Man behöver inte vara fattig för att leva av statliga bidrag. Även de som bor på Haga slott, en bostad som staten gav till kungahuset, är försörjda av skattebetalarna.)Igår läste jag Malin Ullgrens artikel om fattigdom nu finns den här på nätet. Hon sätter ord på vad som surrat i mitt huvud sedan jag lyssnade till Medierna. Det är ett radioprogram som görs av ett bolag utanför radiohuset och som utan tid eller noggrannhet granskar medierna. Denna gång liksom veckan innan skjuter programmet sig i foten.


Bakgrunden är att P1 har sänt flera radiodokumentärer om att vara fattig i dag. I en av dokumentärerna framträder en ung tjej som lever av tre olika timanställningar. Men hon får aldrig tillräckligt med timmar, inkomster, för att hon både ska kunna bo och äta. Hon är ung och kämpar på med att söka olika jobb och samtidigt ansöker hon om försörjningsstöd. Hon får varken det jobb som hon provas för eller några pengar från kommunen. Hela tiden oroas hon över att hon inte ska kunna betala sin hyra och bo kvar i sin etta.


Det dokumentären inte berättar är att ettan är en bostadsrätt i Malmö. Vilket är synd. För detta är en verklighet för många unga människor . Jo, att de tvingas köpa en bostadsrätt för att ha någonstans att bo. En lägenhet som räknas som en förmögenhet. När de inte har inkomster så att de kan klara sig måste de sälja sitt hem innan de kan få stöd av samhället. Och då är de bostadslösa.


Ett bra tips till kommuner som vill slippa betala ut försörjningsstöd är att bara ge bygglov till bostadsrätter och egna hem.


Men frågan är finns det fattigdom i Sverige? Ja, säger jag som lyssnat till min mammas minnen från 1930-talet under hela min uppväxt. Då ansågs familjerna fattiga om de inte kunde köpa scoutdräkter till sina barn. Vilket idag är, att föräldrarna inte kan låta sina barn vara med i den fritidssysselsättning, som grannbarnen deltar i.

För att ta ett exempel. Eleverna vid Kulturskolan på Lidingö måste betala 1 700 per termin för att delta i musikundervisningen. Varje familj måste betala 3 400 kronor och instrumenthyra på 700-1 000 kronor. Här i Luleå är musikundervisningen utan avgift, men instrumenthyran på 700 kronor.

Familjerna på Lidingö måste tjäna mer pengar än de i Luleå innan de kan klara av att betala för att barnen ska lära sig att spela ett instrument. Är en familj fattig på Lidingö, men inte i Luleå med samma inkomst?


En stor del av den fattigdom vi ser beror på att socialförsäkringssystemen inte har de pengar som krävs för att stödja alla dem som behöver det. Dessutom lever många familjer i det kaos som 1990-talskrisen skapade, än. Många betalar fortfarande på bostadsrätter och hus som banken lät sälja. De lånen har ingen låg ränta. Och så länge lånen finns kvar kan de oftast inte få varken ett förstahandskontrakt på en hyresrätt eller ett lån till en annan bostad.

Blåögdhet krävs

Denna vecka har vi alla fått en kurs i nyspråk av statsminister Fredrik Reinfeldt och Maria Abrahamsson moderat riksdagsledamot.

Vad de talar om: Jo, när regeringens arbetslinje leder till allt högre arbetslöshet, från 6 procent 2006 då Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kallkade detta massarbetslöshet, till 8 procent 2011. Fredrik Reinfeldt bryter då ut en grupp som han kallar "etniska svenskar mitt i livet". Vilket enligt den moderata riksdagsledamoten, Maria Abrahamsson, betyder personer med föräldrar födda i Sverige som är mellan 25 och 54 år.


Ett begrepp som överhuvudtaget inte finns i vår offentliga statistik. Denna grupp ska enligt de två ha en arbetslöshet på över 4 procent. Vilket fortfarande är en mycket hög arbetslöshet om vi använder vanlig svenska.


Förra gången vi hörde talas om etniska svenskar var på 1930-talet. Det var högkonjunktur för det Rasbiologiska institutet . Och ingen ifrågasatte att en arbetsgivare nekade att anställa en person på grund av vilken härkomst eller religion den hade.


Idag kan vi se att trots våra lagar om jämlikhet och jämställdhet undviker arbetsgivarna att anställa människor med  minsta lilla olikhet. Men det är inte det vår statsminister säger. Han säger att vi blonda,  svenska utan brytning minsann inte har lika hög arbetslöshet som dem med en annan bakgrund.


Vi får allt vara väldigt blåögda om vi ska missa att arbetslinjen inte har minskat arbetslösheten i landet. Vill verkligen inte Fredrik Reinfeldt vara statsminister för alla som bor i Sverige?

Isbrytare i ide

Nu har isbrytarna gått i ide. Oden har farit till en vinter på den andra sidan jorden. Ymer och Frej vaggas av vårbrisen. Undrar om de får sova ända till jul i år igen?

På gränsen mellan snösmältning och sommar

Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod här med Esbjörn Svenssons trio och Nils Landgren på trombon.


 Alla fåglar kommit ren Eva Lagerheim och Karin Bjurvald spelar på en lergök tillverkad av Eva Lagerheim.

Vårvindar friska med Falconer.

Det är bara att sjunga med i knopparnas tid när vi står här på gränsen mellan snösmältning och sommar.

Med alla grå nyanser

Kommissarie Banks har jag endast mött mellan pärmarna i Peter Robinsons deckare från Yorkshire. Igår steg han fram på teveskärmen. Denna gång i en serie som är generös med de grå nyanserna i samhället.  De räcker  till de tre kvinnor som delar centrum med Banks och till honom själv.

Den vackra, är en polis som jobbar med internutredningar och som töjer på lagarna och reglerna, den hårt arbetande kan inte låta bli att skapa problem för ett vittne som gett information till tidningarna och den patrullerande hjältinnan har alkoholproblem och går över gränsen när hon ska freda en kollega. Ingen har bara en dimension utan de har flera. Det var antagligen därför jag fastnade och inte stängde av.

Peter Robinson skriver inte längre polisdeckare om kommissarie Banks.  I vårens bok, En förgiftad man,  berättar han om vad som gör att en empatiskt person kan drivas till att ta livet av en människa. Historien utspelar sig under det mest isande av kalla krigets år och berättar om vad människor kan göra utan att ifrågasätta. Varken målet, medlen eller makten.

Teveseriens första avsnitt innehåller en beskrivning av de onda krafter som förstör människor och som leder till katastrof. Små vidrigheter som travade på varandra blir till ett oöverstigligt berg av ondska. Jag minns inte att böckerna var så här implicita när det gäller våldet, men trots det skrämmande grisiga som finns med i bild är teveserien inte en våldsspekulation. Det beror på att det är en engelsk produktion. Allt ryms. Det är inte så där snålt som i de amerikanska serierna.

Diagnos: Nostalgi

Scillan doftar blått. Det inbillar jag mig i alla fall. L som kommer på besök säger sött. Violsött. Som barndomens tablettask med violkarameller. Nostalgi.

Nostalgi kan också vara att minnas hur det var i Laver. Boliden provborrar och tycker att det ser positivt ut för en ny gruva. Gruvsamhället utanför Älvsbyn byggdes för att alla 350 invånare som bodde där skulle ha tillgång till det moderna. Då byggde gruvföretaget ett mönstersamhälle med skola, vägbelysning, fjärrvärme, varmt och kallt vatten i kranar inomhus, och Folkets hus trots att gruvan bara var igång ett tiotal år.

Nu kräver Northland inför gruvans öppning i Kaunisvaara att stat och kommun ska skapa infrastruktur, regeringen lovar 15 mil trådlastbilsväg. Bullrigt blir det annars. Då var det företaget som ville bryta malmen som skulle betala alla kostnader. Nu är det skattebetalarna som bidrar.

Allt var inte bättre förr, långt ifrån. En sak som jag är säker på var bättre var politikers inställning till ungdomar. Det fanns inte en enda politiker som skulle våga tjata om att ungdomar inte är värda avtalsenliga löner och förmåner. Nu har forskning vid Umeå universitet visat hur osäkra anställningar påverkar unga människor.

Människor med olika funktionshinder arbetar till riktiga nostalgilöner. De får 8 kronor per timme i Luleå kommun och det är samma lön som på 1970-talet. Dessa arbetstagare tvättar och rekonditionerar bilar på Flygfisken. Tänk er att varje dag gå till jobbet och tjäna mindre än vad bussbiljetten kostar. Sättet att tänka påminner om när en gammal företagsägare gick in och förhandlade om löner i det företag som han hade drivit för 20 år sedan. Han erbjöd sina anställda 20 öre mer per timme i 2004 års avtalsrörelse.

Äkta nostalgi är att spara på hamnkranen i Södra hamn i Luleå. En kran från 1950 som lyfte styckegods. Jag gillar dess utseende. Den blekta blå färgen.Här plockar man ner kranen inför renoveringen.  Men vissa anser att vi som hamnar i det nostalgiska bruset borde söka hjälp. Det fick kvinnor göra i slutet på 1890-talet om de fick diagnosen nostalgi. Männen fick under 1880-talet samma diagnos och då var den en statussymbol.

Nostalgisk är i alla fall inte Amer Abd Hameed.


Han har gjort en film om hur det är att leva på flyktingförläggningen i Boden. Den ser jag fram emot att Sveriges television sänder. 

Paraplymusik

Det är inte ofta paraplyet kommer fram. Men ibland känns det som om vi alla behöver parera allt som sköljer över oss. Då kan det vara skönt att ha ett eget tak som skyddar. Nattens regn gillar jag. Nu är nästan, nästan alla snöhögar försvunna. Celina sitter på trappen och spanar ut. Hon är inte alls förtjust. Det är bara när en liten mus far över gården som hon kliver ner och spanar. Provar om paraplyet ger skydd men bestämmer sig snabbt för att kliva upp igen.

Paraplymusik lyssnar vi till i väntan på solen.

Humor i Tornedalen

Vad står det därborta? Ja, det kan man undra. Varning för högt flygande planer, och alla fördomar om hur du får vara i en småstad slår till. Men jag tror att det är en protest.

Mot att majmånad  kräver varningsskyltar om snöras,
mot att förändringar tar tid,
mot köpladetristessen,
mot att förväntningarna om vad en utbildning skulle kunna bli,
inte slagit in.

Humor är det.

På gården till Sverige-Finska folkhögskolan vid torget i Haparanda. Jag ser fram mot deras examensutställning i slutet av maj.

Vi kan väl i alla fall drömma

Det är grönt på alla plan i mina drömmar. Grönt, ljumt och doftande. Vad göra? Jo, det är bara att gallra bland Kirunarosens knoppande grenar. Plocka in dem i köket och hoppas. En gren har slagit ut de andra sprider en doft av grönt. Lyssna till Barbro Hörberg när hon sjunger om Ögon känsliga för grönt.

Gårdagens idéer

Varför är alla så upprörda över att väljarna i Frankrike och Grekland röstade bort de förslag som gårdagens politiker lagt fram? De förslag som skulle tvinga de vanliga löntagarna att betala för de beslut som den ekonomiska och politiska eliten tog. Inte någon välbetald får sin lön sänkt, inte någon välbärgad får sin pension sänkt. Nej, dessa avbräck skulle endast drabba dem som ingen makt har. Och i förlängningen hela ekonomin. Det är inte konsumtion av handväskor för 50 000 kronor som ökar bruttonationalprodukten. Eller arbeten utan ekonomiskt innehåll.

Utbildning, utveckling och nytänkande. Tre ord som ökat vår BNP och välfärd sedan 1945. LKAB säljer inte malm. Deras framgång beror på att de har utvecklat sin råvara. SSAB säljer inte bara stål. De säljer stål som utvecklats för olika användningsområden. Det är likadant inom alla områden. De organisationer som satsar på att se och lyssna på sina medarbetare blir vinnare. De andra vaknar yrvaket försent. Varför hamnade Nokia på efterkälken och Samsung längst fram?

Det porlar och kvittrar

Det kvittrar och porlar vid älvens strand. Solen värmer och den snö som föll i går rinner sakta ner mot älven. Idag blir det sill med nyklippt gräslök från landet. Det är med stor förundran jag ser vilken växtkraft gräslöken har varje vår. Nu ska den få flera grannar. Både persilja och timjan gömmer sig strax under jordytan.

Långt från verkligheten

Nu har Frankrike en ny president. Francois Hollande. Vive la France!

Det är första gången sedan 1981 en sittande president har röstats bort. Francois Hollande är socialistpartiets kandidat. I det förra valet var det hans före detta fru Segolene Royal som var socialistpartiets kandidat när hon  förlorade mot Nicolas Sarkozy.

Den politiska klassen, som många kallar dem som har makten i Frankrike, är inte stor. Många har gått på samma universitet. En del på elitskolan ENA. Frågan som många väljare ställer sig är om det spelar någon roll vilket parti som vinner. Det är en fråga som många svenskar också ställer sig efter gårdagens politiska debatt.

Här liksom i Frankrike är det många politiker som aldrig har arbetat i vanliga yrken. De börjar sin bana i ungdomsförbunden och fortsätter som heltidspolitiker som vuxna. De trampar i sina föräldrars fotspår. Det märks när de talar om värdet av arbete. Det enda som gäller för Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt, Lars Björklund och Göran Hägglund är sänkta löner för unga människor.

Idag är ingångslönerna efter gymnasiestudier så låga att ingen kan både leva och betala hyra. Dessutom är det inte många som har ett heltidsarbete. De får timkontrakt där de rings in med bara någon timmes varsel. Men för regeringen är inte problemet att unga människor börjar arbeta under orimliga villkor som inte någon människa över 30 skulle drömma om att ställa upp på.

20 månader i ett sträck med timkontrakt utan semester.Jobb 55 timmar per vecka ena månaden, den andra 15 timmar per vecka. Lunchrast i högst 30 minuter.

Dessutom kan alla arbetsgivare räkna med att få gratis arbetskraft under den tid som de kallar upplärningstid. Kan ni tänka er att gå till ett arbete och arbeta i sex veckor utan lön? Det är verkligheten för unga människor idag.

Opositiv

Det finns inget positivt att säga om 24 timmars snöande i maj. Inte ett enda dugg.

Opositivt.

Bästa sättet att öka klyftorna

Läs detta! Ni bara måste! Äntligen skriver skolverket om det som vi alla förstått.

Arenagalenskaper

Facebook låter bygga stora serverhallar på Porsön i Luleå. En ny näring kommer till byn. Vad händer då? Jo, idrottsgubbarna kan inte vänta innan de föreslår en ny fotbollsstadion, Facebook arena! Detta när den nya arenan i Boden står tom och kostar massor med skattepengar. Gubbarna planerar att satsa 100 miljoner kronor. Hur många bostäder, förskolor, skolor eller äldreboenden skulle inte det bli.

Vem som driver frågan? Jo, Bodens BKs före detta klubbdirektör Ingemar Ek. Han tror på att fotbollen ska dra 5 000 till matcherna trots att det är 42 år sedan det spelades elitfotboll i Luleå.


Byt namn på arenan i Boden till Facebook arena. Då har vi löst alla problem.


Gruvsamhället Laver kan återuppstå. Det är Boliden som har hittat kopparmalm som anses nästan säkert vara brytvärd. Laver är idag en plats med gruvhål som minner om gruvan och samhället. Under tiden 1936-1947 bodde 350 personer i det toppmoderna folkhemssamhället. En nyhet som passar i uppståndelsens tid.

Igår skrev jag om världens sämsta skämt, det om ett vårtecken som var en tunna med smältvatten. Men det är verkligen ett vårtecken när isarna smälter och solen glittrar i den iskalla vattnet. Den mörka ruttna isen som lyser klarblå helt plötsligt en morgon. Här är Pia Hanzis bilder från havsbandet. Inte badbart men njutbart.


Här är årets hittills mest dropliga rubrik. Du måste bara kolla in den. Ibland är vårt språk dubbelbottnat.


Alla har nog förstått det. Ja, att våren är sen. Dunkappa på varje morgon när kvicksilvret inte når upp till nollan. I natt var det inte smältvatten i min tunna utan snarare en ispropp.

Världens sämsta skämt

Första våren i Luleå, i maj, när jag jobbade en helg, ringde en av de gamla reporterrävarna. Han ville bara meddela att hans granne kommit in i köket med ett tydligt vårtecken i handen. En tussilago, vitsippa eller tulpan gissade jag på. Men inte det. Jag hade fel, fel fel. Istället sänkte min kollega rösten och väste "han hade med sig en tunna med smältvatten".

Och så rådde han mig att skriva om det fantastiska vårtecknet på näst sista sidan. Om ni undrar så fattade jag aldrig varför jag skulle skriva om det. Så skämtet föll platt till marken. Nu finns det inte en vår då inte någon berättar om det främsta vårtecknet i Luleå. Och nu skrattar jag och fattar efter 26 långa vintrar.

Här är ett av de tydliga vårtecken som bara har hänt denna vecka. Cykeln går att ta fram ur cykelstället. Det gick inte i tisdags. Och för säkerhets skull ligger snöskoveln i bakgrunden.

Ett annat tecken är att de vackra rabarberknopparna lyser röda under de multnande löven.

När jag ser ut mot älven ser jag mer jord än snö.

Men allra mest får jag vårkänslor när jag ser de vita krokusarna under äppelträdet.

Vilken förändring på bara två dagar.

Tunnhudade

Känn doften och njut av både form och färg. Vilken början på dagen!Har ni läst Idagsidan i Svd den senaste tiden? De har skrivit om att vi alla är olika när det gäller hur vi uppfattar sinnesupplevelser. Om hur en liten lapp i nacken på en skjorta kan ge smärtor som om det var nålar som satt där. Om yllesockor som bränner en hel dag. Ljud, musik och buller som tar över allt. Men också om hur denna känslighet kan ge oförglömliga upplevelser. Kommer ni ihåg vad människor kallade dessa känsliga själar förut?

Tunnhudade.

En bra bild för hur det känns. Jag kan fortfarande känna hur yllestrumporna stacks en hel dag på lekis. Min lycka var att det kom bomullsstrumpor och kalasbyxor. I övrigt har jag inte känt mer än jag har kunnat leva med. Vilket innebär att sorgliga berättelser på film, i bild, i skrift och som teater får mig att gråta som en fontän.

Hip hurra!

Det är så här man ska känna sig när det är den andra maj och solen skiner. Det här är en bild som börjar bli till åren men den utstrålar så mycket närvaro i nuet.

Isfritt

Idag går färjan över till den södra sidan och isen har sjunkit till botten. Ett vårtecken så gott som något. Det blåser isande vindar från nordväst och jag fryser.

Inte för att det är kallt. Mer för att jag är orolig. Planet till New York lyfter snart med S. Tänk att jag inte kan låta bli att tänka på allt som kan hända. Dagens uppgift är att träna på att tänka på allt positivt. Allt underbart med att vara ung och ha sparat till sin drömresa och att få genomföra den. Hårdträning gäller.

Det var inte mitt fel!

Förra veckan var det två saker som jag fick veta som fortfarande gör mig rasande. (Jag som inte skulle bli arg och ilsken igen.)

Det ena var en liten parentes:
(En av mina grannar la ut en statusuppdatering på fejan som var ungefär så här:

Tack RUTavdraget för att jag kommer hem till ett städat hus. Vilken tur att regeringen införde det.


Jag undrar varför hon inte tackar sin städare och kan dennes namn. Det är väl städaren som har gjort jobbet, eller? Och som får veta varje dag att arbetet som han/hon utför inte är värt lika mycket som andras eftersom att det måste rabatteras med 50 procent.)


Men som sagt det är en parentes.


Det som får mig att vakna på natten är berättelsen om Jevgenij Maximov. Han som arbetade som byggnadsarbetare i Täby när han ramlade ner från taket och bröt sin ryggrad. Nu sitter han i Boden och väntar på att bli utvisad till Vitryssland. Hem till sin mamma på femte våningen utan hiss.


Ingen utom Jevgenij har fått ta några som helst konsekvenser av att han arbetade svart utan säkerhetsanordningar på ett villatak utanför Stockholm.


Hans arbetsgivare var underleverantör till det byggbolag som fått uppdraget att reparera villan. En man som ljuger om var han var, vad hans anställda heter och om vad han gör. En man som struntar i arbetsmiljön, säkerheten och försäkringar. Ingen av hans lögner undersöktes av polisen eller arbetsmiljöinspektörerna.


Det stora byggbolag som skrivit avtal med villaägaren och som engagerat underleverantören har inget ansvar enligt svensk lag. Men borde dessa bolag tvingas att kontrollera att dessa lågprisofferter innehåller skydd för de anställda och vit arbetskraft?


Eller ska alla husägare i villaområdena tvingas att kontrollera att bygget på deras fastighet går juste till? I brist på att varken arbetsmiljöinspektörer eller polisen anser sig ha tid?


Det är frågor som snurrar runt.


Jevgenij Maximov har bara en nitlott.

Valborg före sex

Snö och tre blommande växter. Morgonen började i minusgrader med vårens häftigaste sångkör. Lyssna här så hör ni en del av sångarna vid råken.

Nya danssteg

De där dagarna när solen går ner i nordväst och plankorna på altanen är ljumma under de bara fötterna, då är det fest. Storspoven sjunger och spillkråkan slår sina virvlar på telefonstolparna längs med den kurviga vägen mot söder. Livet känns fyllt av naturpoesi. Orden strömmar ur tangentbordet och allt känns som en virvlande wienervals.

 Istället är det så här! Regn, dimma och tomma klädstreck. Då börjar många av oss att diskutera vädret. Vi tappar lusten att ta hopsasteg. Tur att vi kan se fram mot nästa vecka. Prognosen inför Valborg och första maj ser ljus ut.


Men var ska vi lyssna till Vintern rasat ut? Dan Swärd från Teater Scratch håller vårtalet i Kyrkbyn.


I Boden blåser det administrativa vindar. Här slår politikerna ihop ungdomsverksamheten med näringslivskontoret och kulturen. Hur det ska gå till undrar många. I alla fall ska det krävas fyra chefer som ska hålla takten och räkna stegen tillsammans.


En forskare har förlorat 27 500 ord. De har samlats in under många år.Ord på meänkieli som letats fram utan hjälp av varma vårvindar. Nu är stölden anmäld till polisen.


Det är fler som dansar fram i vårluften. I Kiruna hände det bara så här. Då är det tråkigt att höra om att skolbudgeten i Piteå är så liten att deras nationella dansprogram på gymnasiet riskerar nedläggning. Jag undrar hur vi skulle ha råd med att ett nationellt gymnasieprogram läggs ner innan de första studenterna har gått ut.


Det är en av de förändringar som går otroligt långsamt. Tanken på att vårt län är ett län fyllt av kunskap och möjligheter för alla. Inte bara dem som vill vara ute i naturen, skrika i Cooparena eller gasa på sina skotrar. Utan för alla som både vill heja på elitlagen, se teater och dans, och njuta av vyerna. Det märks tydligt när jag läser denna artikel med kommentarer.

Det pirrar

Storspoven ropade. Värmen från solen dröjde sig kvar. Klockan var över nio på kvällen när solen tog farväl bakom granen i nordväst. Då började våren pirra i både mig och Celina. Hon höll ett tal och jag lyssnade. Då kom tron på att knopparna ska brista tillbaka. Under syrenen fanns helt plötsligt några gröna blad som ska bli blå scillor. Runt alla träd har snön dragit sig tillbaka. I telefonstolpen sitter en spillkråka och håller takten. Det skulle jag vilja kunna. Trumma så fort och så säkra virvlar när jag försöker  applådera till musiken.

Om jaget i texten

Det började med en krönika som en i familjen skrev till lördagstidningen. Här är den.


Den tar upp ett av de budord som vi alla fick i ett häfte när vi började på tidningen;


Tidningsutgivarens tes var: Journalisten och hans familj är av ringa intresse för läsekretsen. Så stod det i NSD:s handbok.Och så tänker de som började skriva innan det fanns sociala medier.


 Min kollega Linda Danhall skriver i sin blogg om hur tudelat det är att använda jaget i sin text. Läs mer här. 
Ni får skrolla lite neråt för hon har hunnit skriva minst två inlägg sen dess.


En som vet vad hon tycker är familjebloggaren Lina Norberg Juuso. Läs mer här.


Ja, vad är det som får oss att vilja läsa våra favoriter på nätet?


Jag, sick,, tror att det är en kombination av berättelsen, språket och tilltalet. Nya tankar, javisst. Andra infallsvinkal, det vill vi ha fler.


Viktigast är i alla fall för mig språket. Det är det som rycker med mig och som får mig att återkomma till de bloggar som jag läser. Vissa av mina favoriter skulle kunna publicera sina inköpslister och jag skulle läsa dem som om de vore poesi. För det skulle de vara. I alla fall i nästan.

Altanpoesi

Idag är det första dagen med bara fötter,
penséer ute,
storspovens sång och nybryggt kaffe,
på altanen.

Nyfiken i en strut

Idag har har Radhusbloggen och Ulrika utmanat mig att svara på 11 frågor. Det tänker jag göra. Men jag tänker inte skicka stafettpinnen vidare. Kedjemail är inte min grej.
1. Vilken är din favoritsport att titta på? 
Det vet alla som läser min blogg. Konståkning.
2. Tre bästa låtarna?
Åh, så svårt. Vad ska jag välja?
 Lalehs Snö, Jacques Bréls Amsterdam, Acqualung med Jethro Tull. Det är tre låtar som jag tycker om. 
3. Drömresan? 
Jag önskar att jag kunde resa långt, men jag drömmer också om att resa till Korsika och Bretagne igen.
4. Därför gillar jag Luleå: 
Det är människorna som jag gillar allra mest. Och så att det är så korta avstånd i tid.
5. Varför åker du/åker du inte på semester till Thailand?  
Thailand står för mig för så mycket skit som turistindustrin har skapat. Trots alla som återvänder med stjärnor i blick så kan jag inte längta dit.
6. Vad skulle du vilja ha för yrke om du inte hade det yrke du nu har om du nu har något yrke?
 Jag skulle vilja ha mer tid till mitt eget skrivande och bildskapande.
7. Katt eller hund? 
Både och.
8. Hur motionerar du helst? 
Jag promenerar.
9. Läser du Carolas fina blogg som jag tipsade om idag? 
Nej.
10. Vad föredrar du, heminredning, trädgård eller att sjunka ned i soffan med en god bok? 
Varje dag läser jag böcker men jag håller inte på med heminredning eller trädgården lika ofta. Trädgården jobbar jag med i skov och hemmet får sitt då och då. 
11. Vad grälar du oftast om och med vem? 
Det är en fråga som jag inte vill svara på. Inte för att det gör mig så mycket utan för att andra är inblandade. 
Så nu har ni fått veta lite om mig.

En klassresenär

En av mina viktigaste förebilder har dött. Hon hann bli 68 år. Lillemor Arvidsson var den första kvinnan som blev vald till ordförande för Kommunal 1988. Hon efterträdde en riktig gubbe, Sigvard Marjasin, som hade ägnat sig åt att klippa och klistra med sina kvitton i reseräkningarna. Det var något som hans efterträdare aldrig skulle göra.

Hon kämpade istället för sina medlemmar och slet så hårt att hon förstörde sin hälsa. Efter tio år slutade hon som ordförande för Sveriges största fackförbund och blev utsedd till landshövding på Gotland.

Det finns ingen facklig ledare som har varit eller är så trovärdig och stått helt på sina medlemmars sida. I alla fall inte på den nivån.

Hon började som undersköterska i Uddevalla och slutade sitt yrkesliv i ett residens. Det kan man kanske kalla en klassresa.

Ta ut glädjen i förskott

Huga så grått. Huga så vått. Nu gäller det att sätta igång alla förväntningar på vårsol. Det är bara att glädjas i förväg. Det är bara att ta i. Stäng av alla väderprognoser och dröm. Då har vi i alla fall sol i sinne!

När verkligheten vinner över skrönorna

Verkligheten är otrolig. Omöjlig att tro på. Det kan ju inte vara sant att Portugal får bidrag från EU för att bygga en hamn på Madeira där ingen kan lägga till på grund av att vädret och vindarna gör det omöjligt. Eller att pengarna går till en restaurang som ligger precis där det är vanligt att stenar rasar ner från klipporna?


Therese Larsson, SvD, berättar om många olika projekt som våra skattepengar används till som bara gjort krisen värre.

Men pengarna används väl inte alltid bakvänt, eller?

Nej men ofta på ett sätt som utifrån verkar befängt. De gamla reglerna tillät studieresor för småföretagare på många konstiga grunder. Det stoppades. Men nu ger reglerna dem som undersöker om ett projekt går att genomföra stöd. Alla prövas i nämnder som avgör om undersökningen ska få pengar. Men när projektet ska genomföras då finns det inga stöd att söka.

Ett exempel. Det finns behov av utbildningar som ligger mellan gymnasium och universitet. Vill en person ta reda på om det finns efterfrågan på en utbildning i trädgårdsanläggning finns det pengar att söka, men när undersökningen av utbildningen är klar finns det inget stöd till att starta den.

Vilket är viktigast? Vad vill vi att pengarna ska användas till? Undersökningar, eller utbildningar?

Felräkning

Ibland kan man räkna fel så fel. Det gör ofta unga ekonomijournalister som inte minns hur det var när de ska använda statistik och jämföra nu med då. Idag påstår Joel Dahlberg i Svenska Dagbladet att det är mycket billigare att bo i eget hus idag på landsbygden än det var 1996. Fel, fel, fel!

Idag är det mycket billigare att bo i de områden där fastighetsskatten och förmögenhetsskatten har tagits bort. Ett vanligt radhus i Bromma, Nacka, Danderyd, Täby, Lidingö, Vaxholm har minskade årskostnader på minst 70 000 kronor.

Dessutom är räntorna mycket lägre nu. Men dessa räntesänkningar ger ingen effekt i och med att energipriserna har ökat med många hundra procent.

Just det. Kostnaden för att värma upp husen har gått från 12 000 per år till 33 000 per år.

Enligt Joel Dahlberg har räntekostnaderna minskat med 7 000 kronor per år i Dalarnas inland, jämför det med de ökade energikostnaderna.

Sen får vi inte glömma att fastighetsavgiften för hus i glesbygd är högre än vad den gamla fastighetsskatten var.

Närproducerat?

Ibland är vi vår egen värsta fiende. Då när det är svårt att orientera sig. Ja, när vi ska lösa ett problem som vi inte själva ser som svårt. Denna vecka är det Olofssons bageri som väljer att baka en del av sitt bröd i Estland. Läs mer om bageriet som använt närheten till kunderna som argument.


För att vara helt tydlig: Estniskt bröd är en delikatess, men det är inte bakat där vi förväntar oss att brödet ska bakas. Varför marknadsförde inte bageriet brödet som en häftig nyhet från den östeuropeiska brödkulturen? Det kan jag undra.

En debatt som blossat upp igen är den om vad Kiruna stadshus ska vara i framtiden. Ett minne på bild eller en del av det nya Kiruna. Läs vad Lars Lindberg, kirunabo anser om de förslag som kommer från kusten.


Nu ska all världens arkitekter få chansen att vara med och skapa det nya Kiruna centrum. Kanske framtiden kommer att bli ett sammanhållet byggnadsminne?


I år får vi njuta av snöfall långt senare än förra året. Nätterna är kalla och snön ser ut att vara för evigt. Trots detta är det tid för att planera och börja med vårbruket. Sätta några frön.

Om man inte ska vara med och pimpla på Torneträsk. Bästa isen...




Ramla inte omkull, för alla gasbindor är slut på apoteken i Kiruna. Det är tid för gorpi, en kallrökt färskorv och den behöver stöd för att hålla ihop i röken. Gasbindor passar perfekt.

Det bara är som det är

Ja, i år får vi så mycket mer, så otroligt mycket mer än vi vill av det vita. Dagarna blir färg- och konturlösa. Alla dofter och fåglarnas sång blir minnen. Det enda som ger vårkänslor nu är att vi för en gång skull har bytt till sommardäck i april.

Det är ju så här det ska se ut en vanlig aprildag. Det gjorde det i alla fall för ett år sedan.

Av en slump

Vackert och annorlunda blir det när vårfrosten får teckna i fred på min gamla bakplåt.

Det blev bara fel

Fel, fel, fel blev det när jag tänkte förändra grafiken på bloggen. Nu får jag försöka leva med att alla mina fina vallmor, utom dem på¨Janes bild, suddats ut i cyberrymden. Så blir det bara en tisdagsmorgon.

En överlevare

I min rabatt har det Sibiriska björnbäret börjat växa. Snön har skyddat den veka plantan och nu sväller årets knoppar. Jag undrar om den har nog kraft att blomma i år. Förra året hände inte mycket när jag planterade ut den.

Den hittade jag på trädgårdsmässan. Årets har precis slutat. Den missade jag. Men kan är jag nästan glad över för jag tror att jag hade behov av en paus i trädgårdshysterin. Eller jag vet att jag måste planera om. Skyddet runt äppelträden har nästan vält i vinter och räcket på altanen har brustit under den snö som dråsade ner i februari. Jag tror att dessa projekt kommer att räcka...

En växt som jag skulle vilja hitta en plats till är ett härdigt blåregn. Det ska finnas ett som klarar zon 4. Tänk om vi kunde skapa en liten plats där det är zon 4 i skydd av uthuset. Då skulle vi också kunna plantera ett manchuriskt valnötsträd. Det är så häftigt.

Ett finns vid skolan i byn. Det är planterat med skydd från tre håll i österläge. Bladen är som främmande fåglar så här långt norrut.

Nu är jag här igen

Ibland kan en liten, liten bacill ta hem hela matchen. Jag hade inte en chans. Men nu efter tolv dagar är det jag som kan lyfta min hand i luften och känna mig som en vinnare. Jag förlorade min dröm om en vår på Österlen och fick uppleva något annat. Jag fick ta varje dag på försök. Men nu har den vanliga verkligheten dragit fram solsken, fågelsång och dammråttor ur hörnen.

Visst är det vackert på slätten utanför Hammenhög?

Jag lurar mig själv

Jag lurar mig själv. Ja, det är det som jag gör varje gång jag köper vårblommor fast kylan biter sig kvar. Nu sitter jag här och glor på mina penséer som jag hade hoppats kunna sätta ut under dagen. Men jag tror inte att de kommer att älska de kalla grader som återkommit hit. Det är vackert, gnistrande och friskt men inte anpassat för drömmar om vårblommor.

Drömmar som ingen realist tar på allvar. Men ändå. Vad vore vi utan längtan. Jo, visst ska vi leva här och nu, men det måste finnas drömmar större en en vanlig vardagsmåndag.