Mammanostalgi

Här är jag. Det är sommaren 1978 och jag bara väntar på att få fara iväg. På att få stiga på tåget mot Köpenhamn och nattåget mot Paris.

Ja, jag är nostalgisk. Jag blev verkligen glad när jag hittade bilden som låg inkilad i en bok. Det är inte världens bästa kvalité på fotot men jag minns hur det kändes.

Förväntan och oro på samma gång.

Det var så mycket som måste ordnas för att jag skulle kunna komma iväg. Tjänstledighet från jobbet på departementen, hyra ut min minimala lägenhet på 19 kvm vid Filmstaden och alla dessa brev med förfrågningar om både aupair-familjer och olika skolor. Jag kom iväg. Hamnade i en förort söder om söder nära Orlyflygplatsen. Kämpade på med att upptäcka en helt annan kultur. Men när den sexarmade läderpiskan togs fram för att den treåriga sonen skulle äta, då stod jag inte ut.

Det gick bra att dela rum med två flipperspel och barnet. Det gick bra att pendla till skolan i en timme, istället för 15 minuter som de hade lovat i brevet. Det gick bra att föräldrarna drack lika mycket på en dag som mina på en vecka. Men min gräns gick där, vid hotet om misshandel, vid tvånget att jag skulle ge barnet kakor på morgonen, vid den oroliga känslan att jag inte kunde hjälpa det utsatta barnet.

Men jag gav inte upp. Tack vare fina vänner fick jag bostad och mat. Sen blev det en normal aupair-familj med helt andra krav.

Och trots att det var så länge sen kommer jag ihåg blusen och kjolen som jag har på bilden. Röda. Fynd från en rea. Kläder som jag hade på mig för att göra intryck på arbetsgivare och folk som brydde sig om märkesplagg. De gav mig status i vardagen på boulevarderna på ett sätt jag inte hade förutsett.

Med en klump i halsen

Det här var en alldeles speciell vecka. Den då Signe flyttade till storstan. I onsdags fyllde vi bilen. Bak fanns den största resväskan. I kupén en strålande glad student på väg till universitetet. Vid säkerhetskontrollen stod vi som två grå före detta och tittade upp mot gaten. Nu var vår Signe inte längre lulebo utan en av alla som tar stora kliv ut i vuxenlivet. Inte lätta steg, utan krångliga och omständiga eftersom att hennes kurs bara finns i Stockholm. Lycka till sa vi med en klump i halsen. Lycka till alla som börjar ett nytt liv i höst. 

Isa Chen som skriver krönikor i NSD berättar om hur det känns att flytta från Luleå till Lund här.

Rökt, rå, riven eller hur var det nu?

De människor som bor i Lulebos lägenheter på gränderna i Gammelstad fann att de har en helt ny hyresvärd. Inte ett ord har Lulebo informerat innan försäljningen var klar.

I Boden vill kommunen spara. Ett av de områden som kommer att drabbas hårt är gymnasieskolan. Björknäsgymnasiet har många elever som är äldre än 19 år som inte ger skolan några skolpengar.

Från Boden kommer Jenny Rogneby. Hon satsar nu på en karriär som sångsolist efter många år som både dans- och sångartist. I sin nya roll kallar hon sig Jei.

Om vi vill undvika stroke påstår forskare vid Karolinska institutet att vi ska äta choklad. Det nya är att all choklad duger. Inte bara mörk med 70 procents kakao.

I Florida drog ovädret Isaac in dagen innan republikanernas kongress igång i Tampa. På torsdagen avslutades den. Det sista var att Mitt Romney presenterade sig själv och sitt program inför presidentvalet i höst. Två punkter är han tydlig med i sitt program. Han vill ta bort all rätt till abort och han vill riva upp den sjukförsäkringsreform som beslutades förra året.

Alliansen åkte på turné till Stockholms central med chartrat tåg. De visade att de är eniga om att satsa på att bygga ny järnväg söder om Järna och i Västra götaland.

Restaurangen Frantzén/Lindeberg serverar renpenis till sina stamgäster. De använder den som krydda i renråbiffar. Är det det ultimata sättet att använda råvaran?

Vissa dar börjar för tidigt

I morse var jag pigg och kunde omöjligt somna om. Det var resultatet av att vi hade ett nästan tre timmar långt strömavbrott igår kväll. Det började bra med mys vid levande ljus, romanläsning vid ficklampsljus och vacker kvällshimmel. Men redan vid nio bara somnade jag...med ficklampan i handen och boken som huvudkudde. När strömmen kom tillbaka och alla apparater, lampor och ljud väckte mig så gav jag upp onsdagen och vände mig om.

Himlen var så här häftig vid fem. Då lyste solen och jag hoppades på en sensommardag. Men det blev en helt vanlig gråvardag med lagom temperatur. Det som inte är lagom i år, är alla lysande röda rönnbär.

Inget är svartvitt

Foto: Signe Bergsten

Visst är den häftig, den optiska effekten från några droppar vatten på den genomskinliga lunchboxen.

När jag ser hur dropparna omformar verkligheten tänker jag på att vi måste se. Titta på vad som händer där vi minst anar att framtiden finns. Tro på att vi kan hitta nya vägar när de gamla är utslitna. Men då behövs den kreativa blicken. Den som alliansens skolpolitiker skyggar inför. Först massor med rejäl kunskap och sen möjligheter att titta på verkligheten från en helt annan vinkel det önskar jag att alla elever får möta.

Då är det inte ett fattigdomsbevis att 8 procent av gymnasieeleverna väljer  estetiska program, utan en rikedom för oss alla.

När jag tänker tillbaka på min skolgång i den grå forntiden är det de ögonblick när vi fick använda våra nyförvärvade kunskaper för att skapa något eget som jag minns. När ekvationerna på mattelektionerna visade sig hjälpa när vi skulle räkna ut vad som krävdes för att vi skulle kunna sätta upp en kabaré.  Hur glospluggandet fick oss att våga prata med människor från hela världen.

Hoppet från att höra the Beatles sjunga slafsjojäjä, till att lyssna på She loves you, ya, ya.

Det är där kreativitet och kunskap möts.

Öppna ditt paraply

Vår jordgubbsskörd i helgen. Allt är sent så sent att jag aldrig varit med om något liknande. Då läser vi om hur isarna på Svalbard aldrig varit mindre. Hur det kalla smältvattnet förändrar väderfronternas rörelser på norra halvklotet. Har forskarna rätt kommer vi som bor i Skandinavien att få fuktiga, svala, sena somrar.

Parasollerna bytas ut mot paraplyer. En ny industri i vardande?

Det vi ser med blotta ögat är att allt växer och gror med en hastighet som vi aldrig sett här vid älvens strand.  Pilträden som sakta vuxit vid kanten till grusvägen har de senaste åren exploderat och hunnit bli dubbelt så grova. Rönnar och häggar tävlat från en liten planta och blivit till träd. De gamla svaga bärbuskarna har blivit stora och grova.

Gräsmattan var en sjö ända fram till juli. Inte en enda dag gick utan att det behövdes paraply på väg upp till brevlådan. Är det så här det blir? Morgnar med värmeljus och paraplyer på tork.

Följa John

Vad gör dom? Katterna på väggen. Det undrar jag.

Till fåglarna?

Tänk att få plocka körsbär i min trädgård. Det drömde jag om i många år. Sen kom äldsta dottern och satte ett träd förra sommaren. Hon vågade tro på att det skulle blomma och bära frukt. Nu tycker hon att vi ska lämna bären till till fåglarna.

Vi är inte överens.

I träden hänger Ananaskaneläpplen, Tsarens äpple, Borgovskoje och Sävstaholm. Fyra sorter. Det är första gången som alla träden har blommat och burit frukt samma år. Nu håller jag tummarna för att de ska mogna.

Det syns på sommarblommorna att nätterna är mycket svala på gränsen till kalla. Borde tömma krukor och samla in frön. Nänns inte. Det finns blommor som fortfarande slår ut när solen lyser upp skuggan. Nu märks det på ljuset att vi inte har långt kvar till september.

Fler hotell i is

Det händer att jag undra över vad som hänt. Jag läser och läser, lyssnar på P1 och tittar på nyhetsprogram. Men vad minns jag. Inte mycket.

Att kranen i Södra hamn är nyrenoverad för 9 miljoner kronor.
Att Pussy Riots tre medlemmar är dömda till två års fängelse för att de ifrågasatte Putin.
Att det tyska flygbolaget Flycar vill bygga ett ishotell i Arvidsjaur. (Dålig fantasi).
Att de flesta dagarna i sommar har vi fått slå upp våra paraplyer. Inte fler än femdagar har vi haft högsommarvärme här.
Att TallinkSilja säger upp 60 anställda, läs kvinnor, i Kalix för att flytta arbetsplatserna till Stockholm.
Att Göran Lambertz, fd JK, domare i Högsta domstolen hävdar att Sture Bergwall, eller Thomas Quick, måste vara skyldig till två av morden som han dömdes för. Var hittade han de bevisen?

Läs här vad Johan Asplunds mamma berättar.


Vad minns ni?

En lugnande slant

Tant Märta sa alltid till oss att:

Pengar gör ingen lycklig, men de är bra för nerverna.

Det håller nog alla med om. Speciellt alla som hotas av att deras bostäder ska renoveras eller rivas. Många, många kommer att tvingas bo trångt och på en helt annan plats än den de valt. Frågan är om politikerna gör något för att förhindra att det är människorna som förlorar sin nuvarande bostad som får betala allt.

Inför flytten av Kiruna kommmer Tekniska högskolan i Stockholm att undersöka vad som kan göras för att  vanliga husägare och hyresgäster ska kunna bo på samma yta och lika bra som förr. Vad krävs av de aktörer som har pengar? Vad kan staten och LKAB göra?

Det är komplicerat. Se bara hur ROT-avdraget har gjort renoveringar mycket dyrare. De får nog räkna ordentligt de där bostadsforskarna för att hitta ett läge där statens stöd ger lägre kostnader för husägare och hyresgäster.

Alla kan inte ha pengar som räcker till hyreshöjningar på 30-40 procent, eller bostadspriser som är 50 procent högre än marknadsvärdet på de rivna husen. Så Tant Märtas råd om pengar som lugnande medicin gäller nog mest som tröst.

Är det idé att stryka sommarklänningen?

Är det någon idé att stryka sommarklänningen igen? Det är en fråga som jag egentligen inte vill veta av. Sommaren ska aldrig försvinna och den doftande tvätten på tvättlinan ska torka länge än. Men... jag måste trots allt vänja mig vid att den tvätt som jag plockar ner från tvättstrecket är fuktig av höstluften. Att kvällskylan kräver både strumpor och kofta. Nu börjar tiden då vi ska ta oss från ljusa kvällar, varma dagar och fria timmar till vardagslunk.

Det krävs övergångsriter.

Fasters nystickade tröja som blev färdig till skolstarten, nytt papper i köksskåpen och i skolbänken, ordentliga höstskor med plats för stortån ända fram till nästa sommar, nyklippt lugg och en jacka som klarar både blåst och regn. Söndagsutflykter i bärskogen med de blänkande gummistövlarna, en cykelpump som fungerar och busskort.

Nu ligger baddräkten och bikinin i en kartong tillsammans med shortsen och den tunna blusen i voile. Sandalerna får stå framme för de är så slitna att de inte överlever till nästa sommar. I en kartong intill finns alla halsdukar, mössor och vantar som ska ut på vädring innan höstluften är för tung.

Men ibland så vänder vinden och sommarens sista bad händer flera dagar in i september. Det blir en paus i höstens ankomst. En ljum vind med löften om tisdagsmiddag på altanen. Ett uppehåll på vägen mot den första snön.

Nya ögon på besök

Det är bra när vi får besök. Vänner som ser vår vardag med nya ögon. Då syns det som vi bara rusar förbi. Lugnet.
De tittar på det vi ser. Och de upptäcker:
Vi som trampar runt i samma spår ser inget. Vi ser förbi. Vi ser vad som ska göras. Vi ser dammet och de fläckiga fönsterrutorna. Vi ser att de vissna blommorna borde rensas bort.
De ser att lavendeln sätter nya blommor. De undrar om körsbären är mogna.

Vilken fin utsikt det är här, påpekar de. Hemmet i ett nytt sken. Det fick vi som en värdefull present.

Eva Swedenmark skriver om hur hon upptäcker sitt hemkvarter här.

Hur saker och ting förändras,

i minnet vill säga. De två bilderna är från halv fem i morse när jag inte kunde låta bli att gå ut och se på solens spegling på himlen och hur dimman skapade ett sagolandskap. Den översta är hur det såg ut. Den andra är hur jag minns det.

Minnet är inte säkert. Bara nästan skulle man kunna säga.

Men att statliga tjänstemän skulle skylla på att de har dåligt minne när de ertappas med händerna i honungsburken trodde jag aldrig. I min värld var det bara sämre advokater som rådde sina klienter att tappa minnet under förhandlingar i tingsrätten.

Ingen kunde hitta räkningarna på inbjudningskort i plexiglas för 185 000 kronor, blommor för 135 000 kronor och rosa heliumfyllda ballonger för 174 000 kronor. Var då? Jo, på Stiftelsen för strategisk forskning.  Där generaldirektören inte ens kunde minnas att han är anställd på en statlig myndighet.

Mariana Vnuk skriver om nöje. Denna vecka tar hon upp den tystnad som råder kring Pussy Riots. Läs om hur hon saknar vårt stöd.

Olov Abrahamssson skriver om hur musiken används som politiskt medel, liksom de fyra unga kvinnor i Pussy Riots som sjöng om yttrande frihet och korrupta politiker, De vill att vi ska minnas inte glömma.

Glömt har vi väl alla att sommaren innehöll flera gånger mer regn än normalt. Vilken tur att vi har dessa senaste dagarna att minnas när vädret kräver både mössa och vantar.

Nästan höst

Det är härligt dimmigt ute innan solen har torkat upp den fuktiga luften. I gräset har spindlarna lagt ut sina nät som om de vore fiskare. Hela gräsmattan är full. Nästan höst. Men inte riktigt. Det är fortfarande sommarvarmt. Kanske inte just så här på morgonen, men mitt på da'n. Igår visade termometern på plus 26 i skuggan. Det var antagligen sommarens varmaste dag.

Dimman blev till dagg

Var god, håll tyst!

Var går gränsen? Vad får vi säga och inte? Det var en av diskussionerna när samtalet vindlade vidare bland humlor och blommor i Vuollerim. Vad innebär vår rätt att säga vad vi tycker?

Yttrandefriheten. Den som vi har slagits för i generationer. Den är en rikedom som vi inte får sälja ut. En möjlighet att påverka vad som sker. Men vi som lever här använder den inte.

-Jag berättade inte vad som skedde när min chef lade ner Unga Klara, teatern där jag arbetar, säger Susanne Osten. Jag fick rådet att förhandla först om vår framtid. Sen när alla kontrakt var undertecknade då kunde jag berätta. Jag fick använda min ilska taktiskt.

Denna tystnadskultur, denna drift att undvika konflikter lider inte norrmännen av. Igår när kommissionen presenterade vad som gick fel den 22 juli 2011 i Oslo och på Utöya fanns inga undanflykter. Rakt på sak fick det norska folket se vilka svagheter som ledde till att polisinsatsen gick sämre än den borde gjort.

Ett år efter det fruktansvärda attentatet. Inte många år senare som när Palmeutredningen granskades.

Vilket land kommer att ha den bästa organisationen för att utreda misstankar om förberedelser till attentat tror ni?

Befruktat samtal

I en djungel av ståtliga Riddarsporrar öppnade Susanne Osten och Heidi Krönlein ett samtal som slingrade sig genom livet. Humlor surrar och myggen sticker ett ben eller två när vi får ny kunskap berättad  i en av de generösaste trädgårdar vi varit i.

Heidi Krönleins frodiga oas mer än tio mil från kusten finns där människor levde för 6000 år sedan. Då var det en blomstrande plats vid allfarvägarna för här var Bottenvikens strand. Nu är det en plats där Lilla Luleälv och Luleälven möts vid våra största kraftverk. Byn Vuollerim bidrar fortfarande till hela landets utveckling och till att vi får miljarder kilowattimmar.

Men det är inte det av människor skapade vi funderar kring när alla dessa insekter och blommor skapar förutsättningar för att frukt och bär befruktas. Mer på vad vi måste skydda, vad vi vill värna in i framtiden.

En resa längs med älvens strand mot polcirkeln. En resa till ny kunskap och nya perspektiv.

Myggsurr och nysommar

Vilken underbar dag. Det är som om den där sommaren äntligen hittade hit. Älven lyser blå. Himlen har inte ett enda moln och allt är helt stilla. På promenaden ner till stranden hittade minst 20 myggor till mig så nu sitter jag här med kliande bett och midsommarkänsla.

Nu hoppas jag på ljumma nätter så att jag äntligen vågar doppa mig i älven.

Rea

I år är det rea på tillit. Ja, billigt är det att använda skattepengar till lyxrepresentation och att lura till sig bidrag för ungdomsverksamhet. Det är inte nytt att makthavare blir fartblinda och inte fattar vad det kostar att slösa med skattepengar. Ja, det är ju inte bara pengarna som rinner ut i ingenting. Dyrare för oss som samhälle är, att vi förlorar förtroendet att skatterna förbättrar livet för alla.

Det borde SSU:s revisorer veta. Nu när ännu en förening och distriktet ska ha lurar till sig hundratusentals kronor för utbildningar som aldrig har blivit av.

Detta att fixa och trixa med medlemsantal och utbildningar är inte heller någon ny innovation. Där jag växte upp var det flera av de största ungdomsförbunden som höll på med samma sak. Fixade disko där inträdet också var en anmälan om medlemskap, tog skolkataloger och anmälde hela klasser så att de vann medlemsvärvningstävlingar, ja, det fanns massor som skedde helt öppet och som ingen vuxen lade sig i. Sen kom olika granskningar och det borde ha tagit slut. I alla fall om politikerna värnar om tilliten i samhället.

En annan diskussion som kommit upp denna vecka efter Lulekalaset är hur och varför de stora stadsfesterna tappar publik. Fyra lokala arrangörer ger sin syn på hur en festival skulle kunna nå fler och innehålla mer.

Det ska bli mycket spännande att se om något händer. Om vi upptäcker att allt är förändrat nästa sommar.

Men nu är det fortfarande sommarlov för alla som ska studera i höst. Om de får någonstans att bo. Aldrig har fler börjat läsa på Luleå tekniska universitet, aldrig har fler varit utan bostad. Till och med gymnasieeleverna i Kiruna har svårt att få bostad. Läs om hur det är att bo i Abisko och vilja fortsätta på gymnasiet.

Köerna till studentbostäder över hela landet är rekordlånga. Vilket säger en del om vad arbetsmarknaden kräver. Det finns inte samma arbetsmarknad för unga utan en examen som det fanns bara för några år sedan. Här i Luleå finns det chans att få ett studentrum efter en termin i de största universitetsstäderna ska man ha stått i kö sen högstadiet.

Det blir lite skevt när det inte är dina studieresultat som avgör om du kan börja studera. När du antingen måste vara uppväxt på rätt plats, eller kunna köpa en bostad om du ska kunna påbörja dina studier.

Överlevare

Vid körsbärsträdets fot lyser det. En krukros från förra sommaren har överlevt. Det gör mig glad. Ja, när växter som egentligen inte borde klara av vintern står pall och kommer igen. I våras vände jag på all jord som jag hade tömt ur förra sommarens krukor. Jag hittade både en lavendeltuva och en limefärgad Lysimacia nummularia, penningblad. Nu blommar bägge på den andra säsongen. Det är ovanligt.

Runt om finns penséer som är frösådda med vinden eller fåglar. På dem kan jag se att jorden inte är direkt näringsrik. De flesta ser ut som miniatyrer.

I den runda rabatten som förut fylldes med sommarblommor har vi satt ner julrosorna från förra julen, De har blommat hela sommaren. Nu undrar jag om de inte vet vilken årstid det är, eller om, sommaren här liknar december på deras ursprungsväxtplatser.

Är hon fartblind?

Hörde ni hur många gånger Annie Lööf sa förtroende igår när hon meddelade att Christina Lugnet inte längre är generaldirektör för Tillväxtverket.. Istället ska den före detta chefen arbeta på Näringsdepartementet med samma lön, gratis bostad i Stockholm och fria resor till Haparanda.

Jag tror att bägge två är fartblinda. Ja, att de inte ser att både representationen som Tillväxtverket och andra statliga myndigheter sysslar med och möjligheten att låta avsatta chefer sitta kvar på sin lön och sina förmåner sabbar vår tillit för att det är meningsfullt att betala skatt.

Glada är kommunen i Haparanda de får ju 30 procent i skatt.

Fartblindhet är inte ovanligt bland ledare som inte har en susning om hur vanliga människor lever. Jag minns Jan Mosanders reportage om ett biståndsprojekt i Östeuropa. Det var bara några år efter att muren hade rivits och en speciell biståndsorganisation för stöd till industrin i öst engagerade Björn Wahlström, fd SSAB.

Jan Mosander som arbetade på ekot i P1 frågade Björn Wahlström varför en så stor andel av projektets pengar användes till resor.

Då fick han till svar: För att jag ska hinna med att jobba med dessa frågor måste jag chartra ett plan ibland för att komma hem i tid.

Det var inte så att någon ville använda pengarna fel. Det blev fel för att ledarna för projektet inte insåg att inte några biståndsbudgetar rymmer resor i chartrade flygplan. De hade suttit så länge i vd-rummen och runt styrelseborden att de var fartblinda.

Ömma röda axlar

Foto: Jan Bergsten

Rallarrosens cerisa blommor, rönnens röda bärklasar
och doften av torrt gräs
berättar
att det nästan är höst.

Idag är det den första dagen efter fem veckors ledighet som jag jobbar.
Det är både sol och regn på en gång.  Både ljust och mörkt.
Både roligt att vara tillbaka och lite sorgligt att tiden gick så fort.

Solbrännan från igår ömmar på axlarna när jag huttrar på väg till brevlådan.
Celina hon följer med och pratar.
Nu är det som vanligt. Nu är det vardag.
Förutom i Celinas matskål.
Nyfångad lax från Bottenviken fyller den.

En Kir på altanen.

Foto: Jane Morén. 

Denna fina bild fick jag idag från Jane Morén. Vi är på Evas fina sommarö och njuter av intressanta samtal och kloka ord. Milton och Eva följer oss till båten. Där får vi lära oss att säga hejdå på Miltons vis.

Det är fantastiskt att vi har hittat igen varandra på denna webb. I onsdags tog vi Söderarm ut till Stockholms mellanskärgård där vi fick en hel eftermiddag tillsammans. Vi njöt av god mat, fantastiska efterrätter och av att få träffa fina Milton och hans mamma. Evas kollega Annika och hennes fina söner kom på besök. Det var en perfekt dag. En dag som vi alla kan ta fram när snön viner och sommaren är långt borta.

Tack kära vänner. På återseende.

Rea på tillit

Tilliten säljer Tillväxtverket ut. Billigt. Det tycker jag är det värsta med Christina Lugnets ledarskap. Varför är vår tillit som medborgare till salu då när hon ska samla sina medarbetare? Varför påstår hon att de inte kunde träffas på en billigare plats än på Sveriges dyraste hotell?

Skattepengarna som hon och de andra cheferna har slösat på representation är borta. Det är illa. Men värre är att tilliten försvann.

Vilken rätt har dom att förstöra vårt viktigaste kapital?

vad är det som inte syns

Ljus och mörker. Något som hela min tillvaro kretsar kring när snön lyser blå i vinternatten. Ljus och mörker på Nationalmuseum domineras av blått ljus, liksom vintern. Hur behandlar olika konstnärer ljusets förändring.?Hur dyker elljuset upp i måleriet? Det är en koncentrerad utställning med bilder som väcker tankar om både vad vi får se och det som gömmer sig i skuggorna. Det är inte svaren som är viktiga utan frågorna vi ställer.

Arty, Arty

Konsthallar. Det satsar de obeskrivligt rika på. Bättre. Ja, bättre lokaler och utställningsytor har Artipelag än Bildmuseet i Umeå. T o m Sven-Harrys guldglänsande konsthall i Vasaparken har mer genomtänkta ytor för att exponera konst.

Sex våningar, små ytor, stängda tunga portar in till konsten, kataloger som inte ger någon hjälp när man vill veta vad som är vad. Hur tänkte arkitekten och ledningen? Är det bara fullt friska redan insatta som är den tänkta publiken?

Vinsten är utsikten från våning sex över Umeälven.

Artipelag har inte utsikten som en huvudpoäng. Arkitekten och beställaren har bevarat träden runt den trevåningar höga byggnaden som klättrar upp längs berget. Kontakten
med naturen finns överallt men här får konsten ta den största platsen. Bägge utställningshallarna finns i entreplan och här finns också butiken och kafét. Betydligt bättre för alla.

Baby Björn-pengarna har använts till ett palats för konst. Priset för att få se årets bägge utställningar är lite högt. Men så här den första säsongen finns ett värde i hela anläggningen.

Bildmuseet i Umeå har fritt inträde.

Äntligen högsommar

Hela 27 varma grader och sol. Resan mellan Umeå och Hudiksvall har varit ljum och hoppfull. Nu får vi väl alla njuta av riktig värme?

Vid Höga kustenbron svalkade vi oss under ett vattenfall.

Designhotell

Nu är vi på väg. Första stoppet är här. Det kallas designhotell men det betyder att handfatet är placerat utanför duschen.

Oj, tio grader med regn

(Nu är det Signes stil som gäller)

Vissa dagar bara står helt stilla. Ljuset är lika oavsett tid på dagen. Vädret är lika oavsett prognos. Idag är det en så'n där gråmulen dag vid datorn. Hamnade av en slump på ETSY. Där skapade jag en shop med fem emaljbilder. Titta här.


Sen sökte jag efter pensionat längs med Norrlandskusten. Hittade ett drömställe utanför Umeå. Havsutsikt, 1800-tals gård, god mat och stora rum. Tror ni att de hade öppet nästa vecka när vi ville åka dit? Nej. Är rätt svar. Kolla in paradiset här. Det heter Skeppsvik och ligger i Sävar om ni har tur och det är öppet när ni far förbi.

Nu väntar vi spänt på S och hennes möbler. Det ska bli spännande och se hur mycket som får plats. Igår var det gardiner som hängdes upp och fönsterbänkar som fylldes med blommor.

Vimmelkantig

Som ett rö i vinden. Så känner jag mig idag. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag ska tycka, vet egentligen ingenting. Vet bara att jag gärna vill se fler sidor än en. Både och är oftast min melodi. Det är inte ofta vi klarar av att hålla balansen på ett ben. Bäst vore det nog om vi använder alla ben som håller rätt kvalité.

Men vad vi tycker är rätt och riktigt varierar med tiden, säger du nu. Du har helt rätt. Det som våra anfäder trodde var sanningen är långt från den verklighet där vi finns.

Jag tänker på alla regler som var viktiga. Visst skulle andan i dem fungera; som det att visa hänsyn. Men allt annat. Huga.

En regel som jag hoppas gäller än är: Det finns gränser för girigheten.

Eller hur?

Två flugor i en smäll?

Eller två sidor på samma mynt? Ja, varför är det så intressant för alliansen att utplåna hyresrätter i de stora städer där de har makten? Kan det hänga samman med hur väljarunderlaget förändras?

Idag vaknar jag till en chef på stadsdelsnämnden på Södermalm i Stockholm som inte tror att antalet ansökningar till sommarkollo har minskat på grund av att tjänstemännen har infört ett krav på ansökningar med e-leg. I hennes stadsdel har antalet ansökningar inte minskat! Men att ansökningarna minskar i det mest utsatta områdena med mest fattigdom har hon inte märkt.

Bostadsrättstäta Södermalm har inga problem med att familjerna inte har tillgång till datorer, nätuppkoppling och bankkonton. Men att det skulle kunna vara annorlunda där de som inga banklån får, bor,  har hon aldrig tänkt på.

Förr mullrade det i gränderna när människor fick det sämre. Nu är Söders höjder så rensade från människor med vanliga inkomster att alliansen inte har mycket att frukta. Och så är det i de flesta stadsdelarna. Stockholm förblir borgeligt så länge som att det viktigaste är att hålla uppe värdet på bostäderna.

(Naturligtvis gäller detta inte alla, men många, fler än de som vill ha andra prioriteringar.)

Staden sparar och de som inget har får tigga pengar, biljetter till tunnelbanan och mat hos församlingarna. Jag vet inte vilka politiker som har tagit beslut om att månadskortet till kollektivtrafiken inte ska finnas med i existensminimum. Det är väl de som rullar sakta runt i stan med sina nya tjänstebilar kanske?

Det kan bara ske i en stad som är segregerad. En stad där studentrummen kan kosta 7 000 kronor per månad.

Mod eller önsketänkande?

Något av det somrigaste jag vet är när tvätten torkar på en lina mellan björkarna. Den här sommaren behöver all hjälp den kan få så nu har jag hängt tvätt och hoppas. Ja, på att den torkar före nästa skur.

Födelsedagsfika

Igår for vi till Heléne Schjerfbecks födelsedagskalas på Aines konstmuseum i Torneå. Vi fick rabarbertårta och så fick vi skåda ett av de finaste porträtten som hon har målat.

Sen gick vi runt till alla sommarreorna. Jag kunde inte låta bli, så nu har jag två byxor, en klänning och två linnen i ullsilke till priset av klänningen.

Torne älv brusade och regnet öste ner när vi körde norrut. Vårt mål var Korpikylä en by där en av landets bästa restauranger finns. Allt smakade som man kan drömma om.

Som dessert åt vi kaffeost med mylta.

Storlekens betydelse

EU satsar på att skapa ett storlekssystem för hela unionen. Ja, inte för det som alla pojkar mäter i duschen. Men för kläder. Bra tycker många, även jag. Vem har inte undrat över alla olika varianter av samma storlek på kläder och skor. De stora  i Tyskland och de pyttesmå i Italien. Nu är det Sverige som ska leda arbetet.

Värre är det med samordningen av alla sjukförsäkringar. Svenska Johanna som blev gravid när hon bodde i England har fått se hur dåligt våra politiker har lyckats med att underlätta för människor att leva i unionen.

Johanna flyttade till Tyskland när hon väntade barn. Där fick hon och hennes man betala mödravården på 10 000 kronor innan England gick med på att ställa upp. Hon födde sitt barn i Trollhättan sex veckor för tidigt. Det innebar att hon och barnet var på sjukhuset i två veckor. Nu ska familjen betala 122 000 kronor. Pengar som de inte har. Sen kan eventuellt England, eller är det Tyskland som ska betala vården av det tidigt födda barnet?

EU är inte till för människors behov. Alla regler är skapade för att flytta pengar och varor. Här uppe har vi nära till både Norge och Finland. Gränsen i öster går mitt i en stad som kallas Haparanda i Sverige och Tornio i Finland. De som idag pendlar från Finland till Ikeavaruhuset eller sjukhuset i Kalix för att arbeta har helt andra regler än dem som de arbetar tillsammans med.

Ett exempel som var aktuellt för ett tag sedan var en sjuksköterska som bodde i Kalix och arbetade där. Hon träffade sin make i hemstan i Finland. I slutet av graviditeten flyttade hon till sin man och började arbetspendla. Då kom problemen.

Var skulle hon gå på mödravård? Var skulle hon föda? Vilken föräldraförsäkring skulle gälla? Den svenska, eller den finska? Det gick inte att lösa utanför domstolen. I flera år utreddes vilka regler som gäller och eftersom att det ansågs oskäligt att denna kvinna helt skulle stå utan föräldraförsäkring fick hon den från Sverige till att börja med.

Det är helt galet att inte våra lagstiftare har löst dessa gränsproblem innan de rekommenderar sina medborgare att flytta runt i unionen. Det blir dyrt för dem som försöker att leva efter reglerna. Varje år utanför Sverige kostar pensionspengar som inte alla länder inom unionen kompenserar för. Varje flytt innebär massor av krångel. Idag är det den plats där dina barn som är i din vård bor som räknas. Vilket innebär att de som vill prova på att bo utanför Sverige under föräldraledigheten kan ta med sig barnen om de stannar borta mindre än sex månader.

Stannar man borta längre får man betala tillbaka allt. I alla fall om Försäkringskassan följer reglerna.

Havet kluckar

Det är nästan det allra bästa med att vara här. Ja, att havet är närvarande varje minut. Sekundmetrarna har varierat. Nu är det mellan tio och tolv. Vindar som får mig att flyga med ner längs med hela sjöväderprognosen; Bottenviken, Kvarken, Bottenhavet , Ålandshav, Skärgårdshavet, Östersjön. Nu har jag hunnit ända till Kalmarsund och fyren på Ispeudde. Här är det lika platt och flackt som där. Det är nog därför tankarna tar sig en tur ner till Alvaret.

Doftande minnen

Varje morgon som är fylld av ljus är en gåva att spara till mörkare tider. Grenar fyllda med äppelkart, skuggmoreller och daggglittrande blommor. Det gäller att spara känslan. Känslan av lätthet och liv till den dag när vi inte ser cykeln för all snö.

Amys bok

Amy Winehouse har Mick O'Shea skrivit en bok om. Det borde han kanske inte gjort. För alla de ord som han kämpat med beskriver inte mer än en hundradel av vad hon var. Då är det bättre att lysnna på Rehab för att få en susning om hennes verk.

Spaljé

Nu ska humlen få klättra i vår fina spaljé som vi hittade på Hjortgården i Kyrkbyn.

Humlen har fått hålla tillgodo med skuggmorellträdet. Det gillade den, men inte det stackars trädet.

Julrosen blommar och det är semester!