Det overkliga folket

Det finns nätter och nätter. Det finns tid och något slags rum. Men så finns det människor som skapar sig ett rum eller kanske ett liv som bara existerar i deras hjärna. Personer som drömmer om att det liv som de lever är ett helt annat. Visioner är bra när det finns en tråd ner till verkligheten, men helt förödande när de svävar runt utanför. Ja, när de finns i ett parallellt universum dit ingen verklig tanke når. Då blir tio år som arbetslös dagdrivare ett liv som koncernchef för Europas största varumärken. Då  finns möjligheten att tillbringa dagarna på gym och spa istället för att försörja sitt barn. Det finns långa tomma dagar med absolut inget innehåll men som beskrivs som de är fyllda med olika viktiga avtalsskrivande och kontraktsmöten. Den ena ljuger och lever av lögner. Den andra beskyller alla andra för de stölder som de lever av. Sprider rykten om stora villor som de köper och lurar staten på bidrag.

Men ingen har gjort fel;  har gjort något som de kommer att få bära med sig till allt tar slut.

D

Väder

Vattnet i Mälaren är nästan ljumt och vi ser hur änderna tar över stranden. Varmare har det inte varit i år och nu hör vi hur åskan mullrar. Då ser vi hur himlen spelar upp ett riktigt drama. Det bli inget regn eller några blixtar, det blir i stället iskall lemonad med grapefrukt i skuggan.

Foto: Maria Rouaud

Smärtans blåvita ränder

Jean Paul Gaultier får mig att minnas en längtan. Vi hade sett Matrosen och stjärnan av Fassbinder. Ni vet den där filmen när Jeanne Moreau sitter i en bar i Brest och raggar upp en ung matros. Men matrosen ser bara en man.

Matrosen var klädd som Jean Paul Gaultier alltid var, i en randig bomullströja. Såg ut lite som dockan på bilden.

Men tillbaka till längtan. Hela filmen är fylld av drömmar som inte uppfylls. En smärta som liksom förflyttades till oss som såg filmen. Den dök upp som ett minne när jag såg alla sjömän på utställningen. Känslan när vi satt på pendeln och diskuterade om hur illa vi behandlade alla som inte var/ är som oss. Sen kom HIV och tvingade alla att se att det finns många olika sätt att leva sitt liv.

Marknadsmygg

Myggen och motorerna surrar i kapp när vi njuter på Brännvalls kafé. Det är marknad i Överkalix.

Massor med folk och mycket lokalt. Jag fastnar med blicken på Stinas fina kattmönstrade tyg. Sen hittar jag byxor för runda tanter hos Seth Engström. 

I Folkets hus finns det som är känsligt för regn, Lailas och Kerstins bilder och lokala författarskap. En grupp från Försvaret som låter barn leka med vapenattrapper, vilket gör mig spyfärdig, till Norrbottens nyaste kandidat till sossarnas euparlamentslista, Gustav U, samsas längs med marknadsgatan.

Tufft av Gustav att försöka ta sig till Strassbourg. Äckligt av Försvarsmakten att låta vapen tala.

Min vän Maria

Ett solgult fat med rötter i vår allra tidigaste keramiska tradition och en svällande modern frökapsel till lyst i trädgården. Det är två sidor av Maria Ekbergs keramiska produktion. Det moderna, och den traditionella kunskapen. Hon är keramiker och entreprenör med en lång erfarenhet av it.

I ateljén samsas ugnen, glasyrerna, leran och den modernaste laptopen. Här arbetar hon med att utveckla sin keramik och att utveckla nya möjligheter att nå ut med hjälp av datorn.

Maria Ekberg har arbetat i en keramisk verkstad sedan hon var tonåring. Hennes mamma, Ninnie Forsgren, är keramiker och hade då en stor verkstad i Blackeberg, (i västra Stockholm). Där växte Maria Ekberg upp med en lerklump i
handen. Hon har utbildat sig i England och utvecklat sin egen stil redan från början.

Idag finns verkstaden med ett galleri i Hammenhög . Här får utvecklingen av nya föremål ta sin tid.

- Jag gör den keramik som jag själv behöver. En enda kopp kan ta år att ta fram. Min temugg "Goodbye to social life" som rymmer nästan en halvliter te har jag arbetat med i två-tre år.

Varje säsong finns det något nytt i ateljén. En ny frökapsel, en ny teknik eller kanske en ny dekor.

- Jag vill utveckla mina föremål, mitt sätt att berätta med hjälp av leran. Den dag jag känner mig färdig,då jag inte har några utmaningar kvar, då lägger jag av.

Maria Ekberg har sedan många år studerat de gamla keramiska mästarna. De som gav oss vår svenska tradition på 1700-talet med lergods och de kraftfulla gula och gröna glasyrerna. Under lång tid var hon varje vecka på muséet i Jönköping för att forska vidare om hur de olika hantverkarna gjorde förr. Hon fick inspiration till att skapa egna föremål i 1700-talets stil.

-Jag vill fånga känslan i det 1700-talsmästarna gjorde. Ta tillvara deras kunskap och göra mitt eget lergods.

Maria Ekberg har gått i lära hos en av de äldre drejare som fanns i verkstaden hos hennes mamma. Martin lärde henne att göra allt perfekt. Varje föremål som drejades skulle vara exakt lika. Inte ett enda litet fel fick finnas på den färdiga produkten.

- Nu har jag fått lära mig att slarva snyggt. Ingen vill idag ha hantverksmässsigt tillverkade konstföremål som inte har spår efter hantverkaren, och dennes hand. Jag har gått varvet runt kan man säga.

I och med att Maria Ekberg är en så skicklig drejare har hon kunnat utveckla sina föremål på många olika sätt. Hon gör allt större och större skulpturer och fat. Hon gör allt mer komplicerade former.

- Vid drejskivan kan jag utforska lerans och stengodsets möjligheter.

I Hammenhög har hon hittat en ny egen form för sina skulpturer- frökapseln.

-Det är en hyllning till Hammenhög. En påminnelse om hur viktig trakten är för allt som vi odlar i våra trädgårdar. Frön som fruktbarhetssymboler och som handelsvara.

Maria Ekbergs trädgård är fylld med dessa kraftfulla skulpturer. I rabatterna syns frökapslar som placerats ut över hela gården. En del med en rostig stjälk av järn andra med betongfundament.

Trädgården är en osynlig oas från vägen. Granne med byns bensinstation göms en rosengård, en köksträdgård och galleriet tillsammans med verkstaden. I luften finns en doft från alla rosor och en doft av nybränd keramik. Rosorna är  nytt intresse som antagligen snart är en del av utvecklingen av Maria Ekbergs konstnärskap.

Galleriet och ateljén är öppen från påsk till jul. Under sommaren fylls gården av kunder från hela Europa. Många är de som återkommer.

- Jag har varit verksam i Stockholm, Gränna, på Öland och nu är jag här på Österlen. Det är så roligt att få möta mina gamla kunder som hittat hit. I Gränna arbetade jag i 20 år så många som återkommer är från den tiden. Andra har redan hunnit få min ateljé som ett självklart mål för sina utflykter i sydöstra Skåne.

Varje dag är en utmaning. Det är mycket som ska göras förutom arbetet i verkstaden. Då gäller det att hitta egna deadlines.

- Ska jag åka bort så har jag märkt att det är lättare att komma i gång. Då hamnar jag ofta i en egen tid. En plats där bara leran och mina visioner får utrymme. I ett flöde av idéer. Då är det inte lätt att sluta.

Arbetet med att skapa keramiska föremål tar tid. Det är långsamma processer som efter flera veckor ger ett resultat. Ingen vet vad som sker under de timmar som faten, skulpturerna och kopparna är inne i den glödheta ugnen.

- Varje ugnsöppning är som en spännande film. Det är alltid något oförutsett som händer i värmen. Det är som att öppna ett paket med en överraskning.

En alldeles speciell doft av bränd, torr jord sprider sig från ugnens ventiler. Men keramikern får vänta. Det är först efter många långa timmar som ugnens och föremålens temperatur är så låg att dörren kan öppnas. Då får Maria Ekberg och vi som kommer till hennes oas vid Ystadsvägen uppleva något traditionellt och något helt nytt, något i Marias egen design.

Vill ni ser mer av Marias keramik så far till Hammenhög. Där finns hennes galleri och verkstad på Ystadsvägen 53.

Poesi i Norra hamn

Vilken tur att solen skiner i Norra hamn när orden sjunger till en orkester med en ambulans och tre motorcyklar. En man joggar fram på Namnlösa gatan en ung tjej med den vackraste röda cykeln trampar förbi. Fyra ryska besökare flyr de starka orden på terassen. En skrivande Hakkasbo får oss att förstå den omvända ordföljden i de monologer som han med självklarhet läser. Hans kraftfulla röst tar loven av de mullrande motorerna.

Onsdagskväll med solen i ögon och poesi.

Med stjärnögd nostalgi

Igår fick jag kontakt med en person som bor i samma port som min mormor gjorde. Just det, hon bor på Stiernhielmsvägen 29 vid Thorildsplan, granne med Essingeleden. Hon skriver till mig för att jag berättade en gång här på bloggen om hur mormor och jag planterade både äppelträd, apelsinträd och blommor runt det röda tegelhuset. Hon tittade ut genom sitt fönster och såg hur det växte ett träd som såg ut som ett äppelträd! Tänk om det växer där sedan vi planterade ut våra späda plantor för mer än 40 år sedan.

40 år förresten var den minsta tid mormor och hennes grannar bodde i sina lägenheter. De flyttade alla in i september 1939. Mormor flyttade ut 49 år senare till en lagenhet med hiss. Där trivdes hon inte. Hon längtade tillbaka till sin lägenhet högst upp med massor av trappor att klättra upp för. Bara sex månader senare var hon död.
.
Det är 25 år sedan. Förra veckan ringde en av mina släktingar och frågade om jag vill behålla hennes grav. De andra har bestämt sig för att inte ha några gravar. Alla flyttar och flyttar igen så kyrkogården blir inget hem. Ja, inte som här vid älvens strand där alla har samma plats att minnas på. Och jag minns ju mormor varje dag utan att jag går till en grav. Tänk att jag fick minnas så intensivt just nu då både vårt äppelträd och gravbrevet blev aktuellt på samma gång.

Jag fick minnas alla dem som fanns där på Kungsholmen varje gång som jag tog bussen och tunnelbanan till mormor. Det gjorde jag ofta. Ensam. Redan när jag var sex år lyckades jag låtsas att jag hörde ihop med en vuxen, när jag steg på bussen och när jag gick genom tunnelbanespärren på Sankt Eriksplan, och jag tog mig ända fram. Tant Ullas familj som bodde mitt emot, Tant Mauds familj som bodde under mormor och så fru Svensson som bodde en halv trappa upp. Fru Svensson som visste allt om alla på gatan. Hon som var så auktoritär att vi smög när vi planterade ut våra plantor vid porten och i backen bakom huset.

Vid Thorildsplan möttes vi ofta när jag var lite äldre. Mormor och jag gick in i det tredelade Konsum som fortfarande fanns. En butik med mjölk och ost, en med kött och andra varor och så en med grönsaker och konserver och mjöl. Vi köpte något gott och gick hem till henne för att äta tillsammans.

De första åren fanns kvarteret Holmia på vägen. Höga, stora slitna hus med utedass på gården. De byggdes runt 1890 för att ge bostäder till de allra fattigaste. Här var det rena landet då. På sextiotalet var både jag och mormor lite rädda för att gå in över gårdarna för att det var ofta någon som satt där och var berusad. Jag fick lova att aldrig gå dit ensam. Nu finns det fina hus, byggda som hyreshus på 1970-talet, numera har kommunen sålt ut dem till en bostadsrättsförening och där hade aldrig mormor haft råd att bo.

Knappt hade hon kunnat bo i sin gamla tvåa. Jag ser på nätet att Stockholmshem har renoverat alla husen från 1939. Hyran är minst 5000 kronor för 40 kvadratmeter. En av de nuvarande hyresgästerna spekulerar i att också dessa hus ska bli bostadsrätter inom en snar framtid när han annonserar för att få byta Fru Svenssons gamla tvåa mot en annan.

Tant Ulla flyttade till Chicago. Där bor hon fortfarande i samma område, som då på 1960-talet, när hon blev fru Bergstrom. Hon fyllde 86 år när jag fyllde 56 år. Idag har hon sålt villan och flyttat till en "gated comunity" för äldre. Hon återvänder inte längre till Stockholm men hon skriver ofta om sin ungdomstid bortom allt, som hon och de andra tyckte då. De var ju nästan på landet där de bodde granne med ingenting.

Nu är allt som då var hantverkshus, industrier och bussgarage ett nytt bostadsområde med sjöutsikt. Det är inte längre en avkrok. Nej, nu tror han som vill byta fru Svenssons lilla tvåa att lägenheterna kommer att kosta upp till 3 miljoner.

Det är 75 år sedan husen byggdes nästa år. Och det har hunnit hända massor sedan dess. Idag är det ingen som bor kvar i nästan 50 år i en liten tvåa med matvrå. Det är ingen som umgås på samma sätt för att de bor i samma port. Förändring till det bättre tycker jag när jag tänker på hur mormor undvek Fru Svenssons forskande blickar. Till det sämre när jag tänker på de livslånga vänskaper som både mormor och jag bär med oss.

Iskallt

Det är mycket som kommer fram från förr när skåpen rivs och allt flyttas om. Här är det vårvinter 1988 och A njuter i solen. Vi har tagit en tur till Kemi där snön smält bort. Hemma i Luleå är drivorna fortfarande 2 meter höga. Det är konstigt med minnet, men just det minns jag så starkt. De höga drivorna på bron över järnvägen och den fantastiska känslan av att vandra på barmark när vi kom fram.

Solen var så stark och vi var tvungna att hitta några solglasögon till vår halvårsgamla lilla flicka. Det blev en Garbobild med en skygg blick bakom de mörka glasen.

Idag var det nästan samma känsla när jag gick ner mot älven. Vindarna har vänt och nu så var det inte mer än 12 grader. Ungefär som det brukar vara en solig vårvinterdag. Men det var en annan typ av kylig vind som jag fick känna på när jag läste kommentarer och artiklar om Sveriges match i EM. Huga. Huga Huga.

Eller när jag fick en länk till vad män med stora mindervärdeskomplex har skrivit om Marion Bartoli årets mästare. Jag tänker inte länka till dessa skitkommentarer. När jag letar efter en länk till de kvinnor som vunnit Wimbleton upptäcker jag att den största sidan på svenska inte ens nämner kvinnor!!!

Då känns tolv grader i juli varmt!


Vive Marion, Vive la francaise!

Vi tar det goda med det onda

Varför Ikea, gnäller jag, när telefonen ringer och Älmhultsföretaget skjuter upp leveransen en gång till. Måste vi åka 25 mil en gång till? Det verkar så...Den mesta tiden i denna lilla renovering kommer att ha gått åt till inköp och resor. Det gäller att ta det goda med det onda.

Vid nästa resa kommer jag att njuta av de fina utställningarna på Aines i Torneå.

28.6.-22.9.2013 Jazzkonstnär 2013  Sirpa Särkijärvi: Costume Play

Gå in på hennes hemsida via länken här ovan. Det ska bli så kul att få se hennes bilder.

Förvirrad

Det är bräder, betong och masonit där vi ska sätta upp panelen... Det krävs mer tänk och mindre verkstad tänkte vi när vi hade spacklat tegelväggen. Såg att skafferiet i Haparanda höll på att ta slut så vi lät spacklet torka och for.

Det var veckans upplevelse i förvirring. Vi hade med oss katalogen och visade vilket skåp som vi ville köpa. Lagerpersonalen försökte visa var vi skulle hämta de olika delarna. Men, de visste inte hur de skulle beställa de delar som skulle lämnas ut efter vi hade gått genom kassan. Väl vid lagret så var det mesta fel.

Det vi trodde skulle ta 45 minuter, tog mer än tre timmar. Och då hade vi inte lyckats få överskåpen för både luckor och skåp var slut trots att de skulle finnas på lagret.

Tack du duktiga kvinna som kunde hjälpa oss så att det mesta blev rätt till slut. Och vilken service!! Utmattade for vi hem och gladdes åt att få fortsätta idag.

Då visar det sig att vår såg som vi har haft i tio år inte klarar av bredden på panelen. Sågen som varit en kär vän duger inte idag. Ny inköp stundar, puh.

Sommarprojektet

Det är nu projektet börjar. Första tar vi fram fläkten som ska sitta över spisen från sin förvaring sedan hur många år? Den fungerar. Först tror en i familjen att vi köpt en vit fläkt med ljusblå ränder-men det var bara skyddsplasten som förvirrade.

Långa listor med inköp inför väggen som ska kaklas och utflykt till de bygghandlare som har målad panel. Väggarna ska bli vita och mer skärgårdslika. När vi är klara med detta ska vi se om vårt skafferiprojekt blir av. Just nu är det hur vi ska dra all el som måste kluras ut. Våra föregångare i huset har dragit fem kablar genom taket in i skafferiet som vi måste flytta.

När allt är klart då har vi renoverat halva köket. Och det är gott så.

 Vad jag längtar efter att ha ett skafferi där allt syns. Idag behöver jag ficklampa för att hitta till de där burkarna som jag nästan glömt bort.

Orden tappar sitt innehåll

När jag skulle hitta en bild från 1974 var det en händelse som dominerade helt. Sveriges fotbollslag vid VM. Ralf Edström och Ralf Edström om man säger så. Men jag ville egentligen ha en bild från Kiruna. En bild som visar när de första kvinnorna fick arbeta under jord. Den finns med på Havremagsinets utställning med 8 Bodenfotografer. Rolf Eriksson heter fotografen som tog den för DN.

Tänk så sent som 1974 fanns det regler för att kvinnor inte kunde ha vissa arbeten. I år borde det finnas regler för att vissa chefer inte ska ha sina jobb. De anställda på Change tvingades att gå till domstol för att slippa skylta med hur stora bröst de har. Det kallar jag inte ledarskap. Det som de flesta anför när de försvarar att en vd har 46 gånger mer i lön än de anställda, eller att Marcus Wallenberg får 70 procent högre arvode när de anställda får 2 procent högre lön. Inte mycket till jämlikhet eller jämställdhet denna vår.

Nej, allt mer faller detta land isär. Jonas Hassem Khemeri skrev ett brev till Beatrica Ask om detta. Då fick han ett mycket konstigt svar. Han berättade att han plockats in av polisen när han varit på Centralstationen och gjort anteckningar inför sin första roman. Då svarade vår justitieminister att polisen inte kan se vilka som är brottslingar och det är före detta dömda utsatta för...

Brevet handlar om hur det är att utsättas för polisingripanden och diskriminering enbart utifrån sitt utseende. En student som åker kommunalt mellan Stockholms universitet och de västra förorterna berättar att hon behandlats som om hon är en brottsling när hon bytte t-banetåg.

-Jag är född här. Jag har aldrig bott någon annastans. Varför kan de utsätta mig för detta så att jag tappar tron på Sverige?

Tappar framtidstron är väl det som vi gör när klyftorna växer. När språket och orden förlorar sitt innehåll.

När alla betyder att 100 000 personer inte kan använda sina datorer på internet, eller sina mobiler där de bor. När sjuksköterskebrist uppstår på grund av att landstingen inte vill betala 25 000 kronor per månad. Inte på grund av att det inte finns sköterskor som vill arbeta i vården.

Sommarlov är det ord som har det mesta innehållet i vårt språk. Det är fyllt med längtan och drömmar. Med allt vi upplevt, läst och sett. Saltkråkan det ultimata sommarparadiset fyller 50 år. Maria Johansson, som var Tjorven, är professor i scenkonst. Och vi andra som drömde om att växa upp och leva  med solen i ögonen och vinden i håret har fått vänja oss vid att längta.

Regnet står som

spön i backen. Regnrocken känns som ett kylbandage. Det mullrar och bullrar och där borta kvittrar en fors med  vatten ner mot diket. Klafs och slafs. Vinden sliter med de tunga dropparna mot plåttaket och blixten slår ner ute på älven. Det bildas en löddrande vit vägg och mitt i allt detta härliga åskväder finns en fläck där allt står stilla.

Den stora björken rubbas inte av detta häftiga oväder. Under dess täta krona är det både torrt och vindskyddat. En stilla sekund.

Nu är det riktig sommar! Blixt och dunder och sydliga vindar.

En extrem käring

Nu är det klart 500 miljarder kronor ska fördelas ut över EU:s jordbruk. Åh, Marit Paulsen, vilken tur att du kan berätta i klartext om EU:s jordbrukspolitik.
-Inkomststödet kommer att vara kvar eller bli större, men pengarna som går till utveckling och forskning kommer att minska eller försvinna. Denna käring mot strömmen skräder inte orden.
Vad betyder detta? Kanske att Europas rikaste får behålla sitt stöd till veteodlingarna kring Paris och att Drottning Elizabeth II fortfarande får näst mest av alla.

Ja, varför är jordbruksstödet så viktigt? Kanske för att vi inte vill betala vad det skulle kosta att producera en liter mjölk, eller ett kilo kött.

Marit Paulsson kräver att bönderna får betalt för att de håller landskapen öppna.
-Vi kan inte mäta värdet på detta som bönderna gör och som de idag inte får något stöd till. Men maten som vi köper kan vi mäta och väga så den ska det inte gå skattepengar till.

Men Marit Paulsen anses extrem bland jordbrukspolitikerna i EU.

Inte mycket till förändring denna gång. Men nu talar politikerna i EU i alla fall om hur mycket gaser jordbruket släpper ut. Lite hopp kan vi känna.

Öka klyftan?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag lyssnar på radion denna varma morgon. Vad är det som är viktigast idag? Inte bostadsbristen, vanliga människors arbetsförhållanden eller att klyftorna i landet ökar. Nej!
Några drömmare får önska sig att Sverige ska söka OS. Har Stockholms och Sveriges skattebetalare ett behov av att kasta pengar på den Olympiska kommittén i Schweiz? Samtidigt i samma stad står 50 000 utan egen bostad. Busschaufförer strejkar för att de ska få vettiga arbetsförhållanden och slippa söka om sitt jobb varje gång politikerna säljer ut deras arbetsplatser.

Snart kommer årets bärplockare. Ska vi stå där och titta på när företagen förnedrar dem? Eller ska dessa människor som åker tusentals mil för att ska en framtid för sina familjer få bo, äta och få lön som oss i år?

Jag hoppas att både busschaufförer och bärplockare slipper vara med och betala för att andra ska få ut övervinster. I USA har 95 procent av inkomstökningarna gått till de rikaste en procenten. De som förlorat mest är de människor som har helt vanliga jobb. Och gud förbjude den som råkar ut för att bli arbetslös. Då finns varken sjukvård eller bostäder. Är det hit vi vill? Är det detta vi vill ha? Folkpartiet pratar otroligt mycket om att löneskillnaderna i Sverige måste bli större. Mellan vilka personer då?

Minst fem årstider

När börjar året? När iskristyren täcker björkarna vid vägen? När tussilagon blommar? När de första musöronen syns, eller när det tolfte slaget tystnat i midvinternatten? Denna vecka slutar arbetsåret för mig. Nu är det tid för alla projekt som väntar i hörnen. Allt det där som aldrig blir av när dagarna inte räcker till.

Men mest vill jag vara vid havet. Bada fötterna och sanda ner sandalerna. Läsa en tjock bok. Öva mig på att leva här och nu. Det är när vi lyckas med det som vi upptäcker hur mycket allt vi upplever och ser ger oss. Ett ögonblick klockan fem på morgonen eller en kort stund vid midnatt ger mig ofta den skönhet som jag gärna missar. Då när inget stör blir chansen att se så mycket större.

Jag får chansen att bara vara på samma sätt som vi ofta är när vi inte blivit vuxna. Gräset doftar grönt, rosorna sött och fåglarna sjunger sakta högt upp i häggen.

Lyxlir och fattigdom på samma gång

I midsommartid på uppdrag av kung Fredrik I drog Carl von Linné norrut till Lappland. När solen stod som högst var han gäst hos kyrkans man i Gammelstad. Han gick runt och studerade hur allmogen levde. Han lade märke till olika användningsområden för de växter som han mött på vägen. Vid älvens strand såg han till exempel hur kvinnorna använde torkad lav som inlägg i spädbarnens kläder. En tidig engångsblöja!

Carl von Linné blev en världens mest välkända forskare och botaniker. I vår tid är det den amerikanske presidenten som antagligen är lika välkänd runt om på vår jord. För 50 år sedan hette han John F Kennedy. Han reste till det instängda Västberlin för att visa sitt stöd till de människor som levde där mellan järnridån och väst i kalla krigets isande vindar. Denna vecka var det Barack Obama som följde sin företrädares fotspår. Han utlovade att de kärnvapen som producerades under det kalla kriget ska minskas ned. En tredjedel vill han skära ner.

En annan tredjedel som är aktuell denna midsommar är de pensionärer som trots hårt arbete hela livet inte får ut en pension som når upp till fattigdomsgränsen. Fler än 33 procent har inte 10 800 kronor att leva på under en månad.

Då kan man undra varför de män som bestämt att de ska bygga 300 lägenheter i Ettans båthamn är så stolta över att dessa lägenheter kommer att få en hyra på minst 15 000 kronor för en liten trea. Det är bostadsbrist i Luleå. Minst 250 små lägenheter fattas inför höstterminen. Det är fattiga studenter och ungdomar med låga  löner som är bostadslösa. Inte den rikaste tiondelen.

En kommun som är rik skulle man kunna tro när man får veta att Haparanda ska betala 10 miljoner kronor per ån för en ny Arena och 10 miljoner till för gymnasieskolan i 25 år. En halv miljard i hyra.

Någon hyra kommer inte Luleå kommun att få in. För andra gången på åtta år försöker fritidskontoret bygga stugor till uthyrning på Brändöskär, men det går inte denna gång heller. I år är det förbudet mot motorfordon som förhindrar att stugorna står på plats i juli. Förra gången var det detaljplanen. De två fina stugor som byggdes då står nu på Junkön.

För att skärgårdsbåtarna ska resenärer måste det finnas ställen dit turister kan åka och bo. Nu finns det inte speciellt många sängplatser och inget vandrarhem alls.

Men till ett vandrarhem sänder Bodens kommun en misshandlad kvinna med barn när hon inte fick vara kvar på kvinnojouren. Nu har Kvinnojouren anmält kommunen för att kvinnan och barnen inte får tillräckligt med skydd. Är det så här de som behöver vårt stöd ska behandlas?

Trippel

Nu har sommarens stora event öppnat. X-border art biennial med utställningar i Luleå, Rovaniemi och den hemliga staden Severomorsk invigdes igår. Den är fylld med massor av olika uttryck som ingen hinner med på bara ett besök. Igår hann jag med två olika verk. Dels Youssef Tabtis presentation av afrikanska ordspråk. Han vill berätta om hur olika kolonialismen har påverkat de afrikanska staterna.

Barthélémy Toguo iscensätter vår skräck inför dem som inte är vita. Han har under sitt arbete tvingats passera Paris flygplatser och systematiskt utsatts för kontroller i timmar. En dag bestämmer han sig för att tillverka tre väskor i massivt trä. När han stoppas gör tullen kontroller i två timmar för att se att väskorna verkligen är de träskulpturer som de ser ut som.

Det finns massor med fler konstnärer och verk att upptäcka. Tur att vi har ända till den 6 oktober på oss.

Bostäder för de rika

Stor bostadsbrist. Vanliga människor utan förmögenhet försöker förtvivlat hitta någonstans att bo. Studenter får bo i dyra rum och hoppas på lite studiero. De som tvingas flytta till storstäderna får betala ockerhyror, vilket är lagligt nu när regeringen har tagit bort alla begränsningar.

  Vad gör då politiker och bostadsbolag?

I Luleå blir det 300 lyxbostäder i båthamnen Ettan. Husen byggs på mark som skapas genom utfyllnad i Södra Hamn. Vad efterfrågas i kön? Jo, bland annat 250 små lägenheter till studenter. En halv miljard ska kvarteret kosta. Pengar som skulle kunna användas för att bygga bostäder mellan universitetet och centrum.

I Stockholm blir det två smala torn med 195 lägenheter vid bron mot Solna istället för de bostadsområden med 50 000 lägenheter som behövs akut. Nu satsas det kraft och massor med marknadsförening på dessa ynka lägenheter för att politikerna ska framstå som handlingskraftiga.

Men det är inte kul att ta tag i det verkliga problemen och bygga för dem som behöver en bostad. Det är mycket roligare att hitta på helt onödiga kvarter för dem som är bland de 10 procent rikaste i landet.

I Luleå blir hyran minst 2 000 per kvadratmeter och år. ( 15 000/ månaden för en liten trea). I Tors två torn har bara planförändringen kostat bostadsbolaget 400 miljoner kronor innan husen har börjat byggas. Vad kostar det att bo då? 40 000 per månad för en liten trea?

Stor  bostadsbrist för människor med vanliga löner och stora bostadsbehov. Så var det hela tiden mellan det andra världskriget och 1975. Då byggdes 1 miljon bostäder på tio år. Lägenheter som var välplanerade men bostadsområden som var katastrofer. Kan vi inte ta tillvara erfarenheterna från då?

En av de viktigaste är att bygga små hus med få lägenheter. Mellan befintliga bostadsområden för att kunna använda de kommunikationer som finns.

I Luleå är det ingen brist på mark så här finns det ingen anledning att bygga högt. I Stockholm krävs det ett byggande där människor kan mötas. Att bygga högt fördyrar boendet och försämrar utemiljön. Långa mörka skuggor och hårda vindar är vad tornen skapar.

Tågen står still och sammanträdesarvodena ökar

Hans arvode som ordförande för Norrtåg höjs med 400 procent när ungefär noll procent av tågen rullar. Thomas Hägg socialdemokratisk politiker i Jämtland och ordförande i Norrtåg kommer att få 15 000 kronor per månad för ett uppdrag som tar några timmar.

Det underliga är att veterantågen i Mariefred rullar oftare och enligt tidtabell när de splitternya tågen i norra Sverige står still. Istället för att öka BNP har dessa tåg antagligen fått många att stanna hemma. För ersättningsbussarna, när de kom igång, går inte den närmsta vägen...

Nej, satsa pengarna på tåg, inte sammanträden.

Blybiblioteket

Anselm Kiefer. Det är han som har gjort det stora Blybibliotek som finns på Hamburger Banhof i Berlin. Den skulptur som påverkar mig allra mest. Det konstverk som får mig att känna tyngden av våra gärningar. En visualisering av att vi borde ta vårt liv, livets gåva, på allvar. Blyets densitet, tyngd och täthet tar allt. All plats, allt syre och all uppmärksamhet.

Materialet är det gamla blytaket på katedralen i Köln. Ett tak som konstnären köpte in 1981 när domen renoverades.

Här finns tusentals och åter tusentals sidor med tankar och kunskap, staplade i hyllor. Här finns religiösa berättelser och traditionella sagor upptecknade på grå, tunga blyblad.

Ett bibliotek som ingen kan bränna. En påminnelse om alla diktaturer. Ett totalitärt minne.

Inget går att läsa utan vår historia, inget går att förstå utan vårt minne. De är  kodnycklarna.

Anselm Kiefer föddes under de sista dagarna av Hitlers rike. Han överlevde krigets slut och har sedan slutet på 1960-talet skapat sin berättelse av vad livet är. Alla de verk av honom som jag har mött får mig att rygga tillbaka. Får mig att ta en titt till.

Länkarna i denna text visar tyvärr bara en bråkdel av hans viktigaste verk Blybiblioteket, men de visar massor av andra verk som är en del av samma berättelse.

Jag vet inte alls varför jag vaknade idag och var helt uppfylld av tanken på alla blyböckerna i hans bibliotek. Varför jag, klockan halv sex, en ljuvlig sommarmorgon inte kan sluta tänka på hans verk. Det är kanske det som utmärker ett stort konstnärskap.

Avtrycket i de människor som ser hans verk. Tyngden och också den lätta känslan som uppstår när vi känner oss som en del av allt.

Det doftar kokkaffe igen

Edward Snowden avslöjade att vi lever i George Orwells värld. Inte i den Sköna nya värld utan 1984. Storebror ser oss även i Luleå där Facebook har invigt en 300 meter lång hall med servrar.

Lite skönare borde världen bli när konstnärer från Sverige, Finland och Ryssland samlar sig till utställningar i alla tre länderna. Med hjälp av internet kan alla se allt. Men alla i vårt land kan inte se framåt. Det märket vi när det blev upplopp i Husby. En av de förorter på Järvafältet där många isoleras från vardagen. Alliansregeringen föreslår då att staten ska flytta Diskrimineringsombudsmannens kontor med 100 anställda till Rinkeby eller Tensta.

Det har varit partiledardebatt inför sommaren i riksdagen.och då dök en person vid namn Persson upp från ingenstans. Det är vår statsminister Fredrik Reinfeldt som än en gång påpekar att de stora förändringarna i det svenska samhället stod Göran Perssons regeringar för. Det var han som efter Bildtregeringens friskolereform och läroplan från 1990-talets början kommunaliserade skolan, använde pensionsfonder och ökade klyftorna i samhället.

Varje dag är helt förstörd om jag inte får dricka minst en kopp kaffe på morgonen. Det märkte jag när jag försökte låta bli. Ibland får man en kopp som inte hjälper. Blaskigt, vattnigt nästan kallt kaffe. Det vill de nya kaféerna med kokkaffe undvika. Där serveras kaffe på mormors vis. Nymalda bönor i kannan med kokande vatten som hällts över. Inte något långkok här inte.

Bäst smakar kaffet när vi gör upp en eld på vintern. Då doftar och värmer koppen kroppen och då orkar man mycket mer.

Is-F som smälte bort i värmen.

Drömmer om en lång höst.

Vi snålade och snålade med sylten för att se om trädet skulle blomma igen.Nu har vi ätit upp fjolårets skuggmoreller och så hoppas vi på att dessa små blommor ska bli ännu fler bär i höst.

Skuggmorellblommor är det massor av, äppelblom är det mycket sämre av. Det beror på att den höst som var blev vinter alldeles för tidigt. Året innan var det en härlig lång höst och den gav  rekordskördar i somras.

Skolavslutning och nordliga vindar hör liksom ihop. Efter fem varma veckor är vinden rå och vattnet i älven isande blått. Inte läge för strandliv, men kanske bra för dem som ska träna. Bra för dem som ska sommarjobba.  Men lite lite trist nu när vi inte kan äta utomhus. Jag hoppas på en lång höst med ljumma kvällar på altanen.

Med testosteronet stänkande

Idag har storgubbarna julafton när de ska beskriva varför ungdomar har svårt att få jobb. Dessa män med testosteronet stänkande runt sig har ju inte växt upp när det var svårt att få tag på ett jobb. Då var det lätt att få sitt första jobb oavsett om man hade gått på gymnasiet eller inte.

Men idag när arbetslösheten slår nya rekord trots att det inte är lågkonjunktur skyller dessa riskkapitalister och professorer på ... ungdomarna!!!

Magnus Henrekson, professor och vd för Institutet för Näringslivsforskning påstår i Svd att de unga inte vill smutsa ner händerna. Inte för att han har ett enda konkret exempel på att det är så. Istället påstår han att det är vanligt i Spanien med 50 procents arbetslöshet bland unga att de inte tar erbjudna jobb i turistindustrin. Han är säker på att det är helt fel att de unga strävar efter att utbilda sig och att de strävar efter att arbeta i ett yrke som de har valt med en god lön. Istället ska de sträva efter arbeten som ger låg lön, hopplösa villkor och minimal frihet.

Den forskning som finns idag om ungas attityder till arbetsmarknaden visar på att professor Henrekson har fel. Helt fel. I Sverige vill de flesta unga arbeta, med vad som helst, för att få sitt eget liv. De är ambitiösa, arbetsamma och håller avtal.

Inte slöfockar som kommer försent och undviker att utföra sina arbetsuppgifter. I Norge där många unga börjar sitt arbetsliv är de svenska ungdomarna populära för att de är så pålitliga och för att de alltid sköter sitt jobb före allt annat.

Professor Henrekson tycker att det är fel att svenska ungdomar strävar efter att få jobb i Norge. Han kan inte förstår varför de åker dit för att arbeta.

Kan det vara så att de unga tas på allvar, får en god lön och ett säkert jobb med månadslön i vårt västliga grannland?

Inte de timanställningar som erbjuds här med minimilöner och lågt antal timmar per vecka och nya kontrakt var tredje månad. Det finns ingen som kan skaffa sig ett liv under de förutsättningarna.

Jag undrar varför professor Henrekson inte satsar på en karriär inom hemtjänsten när han är så övertygad om att ungdomar idag ska sluta sträva efter att bli så bra som de drömmer om och istället börja städa på timme i ett RUT-företag.

Hans skröna om hur de spanska ungdomarna skyr jobb i turistindustrin är naturligtvis inte sann. Men tidigare före krisen var det svårare att röra sig i det strikta klassamhället som styrde detta land.

Är havet blått?

Tänk om allt vore lätt. Lätt att förstå, lätt att begripa. Då vore det enkelt att se vad som är rätt. Eller hur? Här har diskussionernas vågor gått höga när vi har talat om två grundläggande händelser som påverkar våra liv varje dag. Den gamla frågan som vi måste ta ställning till är hur vi påverkar klimatet. Inte om. Utan hur!

Den nya är hur den amerikanska säkerhetstjänsten använder de uppgifter som de tar fram varje dag. Och vilka andra säkerhetstjänster som har tillgång till de stora datalagren. Har Kina tillgång till servrar? Har Ryssland tillgång till servrar? Har Saudiarabien en egen ingång?

Jag hörde att en dataexpert hade twittrat " Är havet blått?" när han fick läsa om hur mycket som säkerhetstjänsten kan komma åt. Han tycker att det är självklart att om staten kan, så kommer staten, eller någon annan att samla på sig alla uppgifter som finns lagrade. 

På samma sätt resonerar Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys. Dessutom har han analyserat varför den norska säkerhetstjänsten missade alla informationer om Breivik. Han visar hur våra förutfattade meningar gör att den information som vi får viftas undan om den inte passar in i det pussel som vi redan ser.

Vilket i förlängningen gör denna analys av all information som finns lagrad i stora sökmotorer full av felkällor.

Skulle en ny Umabombare använda datorn för att söka efter material och recept på bomber är det inte alls säkert att de som analyserar informationen hittar honom. Men en muslimsk ungdomsledare som söker på religiösa texter i Jemen missar de inte.

Hur vågar han?

Vissa människor offrar sin karriär och sitt vanliga liv för att berätta för oss andra om förhållanden som vi inte kände till. I Sverige har de festa som reagerat på felaktigheter och berättat om dem hamnat i kylan. I USA är det annorlunda. De har lagar sedan september 2001 som ska skydda nationen från ytterligare terroristattentat. Så den som avslöjar vad den amerikanska staten gör blir en misstänkt spion.

Sedan en vecka tillbaka har vi alla fått veta att säkerhetstjänsten i USA har ett program som kan användas för att gå igenom all trafik på nätet som går genom amerikanska bolag. Vi har också fått veta att 100 miljoner amerikaners samtal registreras. Hur? Jo, därför att en av de tekniker som har arbetat med att skapa detta, en 29-årig man, har avslöjat hur mycket som granskas. Här är en länk till the Guardian där han avslöjar varför han har trätt fram . Hur vågar han?

Borde göra blir gjort

Nu gör jag det jag borde gjort för så länge sen att jag kan glömma bort det dåliga samvetet. Det känns skönt.

Fick besök av Elsa som har gjort min hemsida. Hon fick mig att ta tag i alla bilder som borde ha hamnat där för mycket länge sedan. Nu är de flesta fotograferade och organiserade. Det är steg ett. Nästa är att jag ska skriva nya texter och hitta igen alla listor på utställningar som jag borde ha haft i en mapp.

Och sen är det klart. Eller? Ja, det vete fåglarna för var har jag lagrat alla koderna...

Hon visste allt, nu vet säkerhetstjänsten

100 miljoner amerikaner kontrolleras och övervakas av den nationella säkerhetstjänsten. Det har den engelska tidningen the Guardian avslöjat och nu bekräftar NSA, som säkerhetstjänsten heter, att det är sant. De samlar på uppgifter om vem som ringer, till vem de ringer, när de ringer och var de befinner sig. Det var mycket enklare förr. Då anställde man telefonister som visste allt om alla. Då pratade vi om att storebror övervakar, och att Sovjetsystemet var värst. Hur är det nu?

Ekonomer som utreder den höga arbetslösheten har kommit fram till att den inte beror på en lågkonjunktur, utan att den är strukturell. Den dåliga nyheten är att då minskar den inte speciellt mycket om konjunkturen blir högre, men den mycket goda nyheten är att då kan vi påverka den. Om vi förändrar arbetsmarknaden och tar politiska beslut som leder till nya jobb finns en möjlighet att få en annan arbetsmarknad. Kanske en där de människor som arbetar i hemtjänsten slipper att vara på två ställen samtidigt?

De barn som söker asyl kommer att få stanna i det land där de ansöker om prövning. Det har EU-domstolen slagit fast. Nu ska inget barn tvingas att resa till det land där de först kom in i Schengenområdet.

Regeringen kritiseras av konstitutionsutskottet. Denna vecka var det Sten Tolgfors och Annie Lööf som fick svara på frågor från ordföranden Peter Eriksson. Annie Lööf fick kritik för att hon inte höll sig till sanningen.

Det händer inte så mycket efter det att detta utskott påpekat att ett statsråd gjort fel. Men vi får hoppas att det går bättre nästa gång med att hålla sig till reglerna.

Regler om sommarsemester på fyra veckor för alla sjuksköterskor är något som landstingen inte vill kännas vid. För tionde året i rad erbjuder sjukhusen högre lön under sommaren för att de ska slippa anställa nyutbildade sjuksköterskor. Ja, de nya vill ju inte gå med på att arbeta för en lön under 25 000 kronor. Vilket sjukhusledningarna tycker är för dyrt. Vad ledningen tjänar, inte under 25 000 kronor i alla fall. Snarare dubbelt så mycket.

På lördagen gifter sig prinsessan Madeleine i Slottskyrkan med sin fondförvaltare, Christoffer O'Neill. På två språk. Denna gång säger gemålen: I do.

Han har valt att förbli ofrälse och behålla sin katolska tro. Sina två medborgarskap och sitt yrke. Och de två flyttar inte från New York.

 (Trots detta kommer de att få apanage från de svenska skattebetalarna. Det är inte som med oss vanliga att vi inte kan vistas utanför landets gränser längre än sex månader om vi inte vill förlora våra socialförsäkringar.)

Vida vidder

Det känns hur kallt vattnet är bara genom att titta på det.

Han känner sig lurad

En liten rädd dansk gubbe skriver här om sin skräck inför alla kvinnor. Dennis Nörmark som han heter får två sidor i DN för att reda ut hur han kan vara så rädd.

Och detta i det land som han kallar en feministisk diktatur!!!

Bara sex mil norrut, i Lund, finns Nina Björk som idag får reda ut varför danska små gubbar räds livet i Svea rike.

Vi som läst de tidiga svenska författarna vid förra sekelskiftet känner igen oss. Dennis Nörmark kan med lätthet få plats som Strindbergsplagiat. Hans stora oro inför att vi alla skulle kunna behandlas som människor och inte som kön, påminner till hundra procent om hur männen tog till det romantiska kvinnoidealet, för att förhindra att kvinnorna fick rösträtt.

De männen har gått ur tiden. De klev ur historien men fick sin plats i kulturhistorien. För mer än etthundra år sedan.

Jag kan inte tro att de danska kvinnorna nöjer sig med att bli lämnade där, när, vi andra lever här och nu, i hoppet om att våra döttrar ska få hela lönen och halva makten innan de dör.

Det finns något rörande sårbart i den text som Dennis Nörmark skriver. Det är som om han känner sig lurad. Ja, det verkar som  om de löften hans mamma gav honom i tonåren inte har uppfyllts. Vad är då inte enklare än att skylla på kvinnan, modern bilden av den andra, istället för att ta tag i verkligheten. Istället för att delta i kampen för sin rätt att vara människa.

Sammetssöndag

Jag vill bara berätta om en enda sak idag. Luften som är sammetslen och doften som är överväldigande denna söndag i duggregn och ljumma vindar.

Stölden av tillit tar vi en annan dag.

Doft och doft och stanken av stulna pengar

Kontrasterna är ibland så stora att jag inte klarar av dem. Denna ljuvliga tid som pågår nu med hägg-, syren-, och äppelblomsdoft går upp i atomer när jag läser Andreas Cervenkas lördagskrönika i Svd. (Kommer en länk så snart den finns)

Han berättar om de döda kvarter där världens superrika har sina Londonsbostäder. Han betonar att de människor som han berättar om inte utgör mer än en promille av världens alla människor. Det är dom som har stulit det som finns av värde i de forna östländerna. De som tar emot mutor från Teliasonera. De som spärrar in sina motståndare utan rättegång och de som ärvt mark, oljekällor och pengar gömda i skatteparadis. Kort sagt "Funny money" som Andreas Cervenka kallar pengarna. De sorgliga slantar som luktar skit.

För att illustrera hur jävla dåliga liv som dessa människor har berättar han om Hans Kristian Rausing. Ni vet arvtagaren till Tetra pak med miljarder på banken. Denna knarkare som tog en allt högre dos för att glömma att hans fru dött i rummet intill. De ord som han använder, ( jag lovar en länk), får mig att undra om han inte går över alla gränser.

Visst stinker det av kriminalitet och människoförakt på Londons dyraste adresser, men det finns liksom en gräns för vad vi som inte ägnar oss åt smutsiga pengar skriver, eller?

Eller, kanske är det så att de, som hela dagarna läser utredningar om de människor som helt utan risk för att åka dit stjäl från alla oss som bara gör vårt bästa, tappar tålamodet.

De går inte ut på gatorna och protesterar, de försöker istället levandegöra alla dessa svek med ord. Men ibland blir det ett ord för mycket och en protest för lite.

(Vad Andreas Cervenka skrev, skulle jag vilja låta bli att skriva här, men artikeln har inte lagts ut på svd.se så här upprepar jag hans inlägg i krönikan: 
Men hur mår de? Att pengar inte är samma sak som garanterad lycka är i för sig ingen hemlighet. Belgraviabon Hans Kristian Rausings miljarder hindrade honom inte från att skjuta heroin med en dekomposterande fru i  rummet intill - ett beteende som indikerar att den andliga toppformen är en bit bort.)

Jag avdunstar

Jag vet inte varför varenda meteorolog på radion och i teven måste lugna övriga Sverige med att snart försvinner värmeböljan i Norrbotten. Låt oss glädjas tillsammans. Hela landet har ju rekordvarmt denna majmånad. I Markusvinsa var det 29 grader, inte över trettio som vid det förra rekordet för två år sedan.. Jag kan bara minnas en enda sista vecka i maj när det har varit lika hett. När? Jo, 1992.( PS: Jag minns det för att vår S började med gå då och hamnade i plaskdammen.) Då var det t o m 20 grader på natten. Det SMHI kallar tropisk natt.

Man kan alltid lita på att det är sommar mellan "hägg och syren" säger många som levt länge. Förr när hantverkarna utbildades genom att vara gesäller hade de ledigt i början av sommaren. Det är därför en skomakare satte upp en skylt på sin dörr där det stod "Stängt mellan hägg och syren". Han passade på att vara ledig innan nästa gesäll kom för att arbeta.

Det börjar bli kaotiskt i skolvärlden. Det är inte elever, lärare eller politiker som står för oredan. det är de bolag som äger stora skolkoncerner. JB-koncernen, eller John Bauerskolorna har varit ägda av ett danskt rikskapitalbolag, men bolaget ser en risk nu när barnkullarna är mindre, så de lägger ner och säljer sina skolor. Nu är det skattebetalarna som ska ordna gymnasie- och grundskoleelevernas utbildning med en ny omgång skolpengar.

För att minska risken för att detta upprepas föreslår miljöpartiet och socialdemokraterna att ingen skola som drivs med skattepengar ska få ha vinst som syfte med företaget. Istället ska utbildning vara huvudsyftet för dem som får rätt att använda skolpengen.

Norrskenet, ett LKABbolag, Metso, Folksam  och Peab bildar ett bolag som ska satsa 663 miljoner kronor i Kaunisvaaragruvan om det finns tillräckligt med  investerare nästa vecka. Det behövs minst en miljard till. Inte en omöjlighet om vi får tro gruvans ledning.

Hur ska jag få ihop resten av veckans små och stora nyheter utan att jag tappar tråden?. Jag kanske ska börja med en granne till gruvan. Mikael Niemi, författare från Pajala, är en av årets sommarpratare. Det är den andra gången som han talar i detta program. Vad har hänt under de tolv år som förflutit sedan han vann ett Augustpris med sin "Populärmusik från Vittula"? Det vill jag gärna veta även om det blir i form av en härlig skröna.


En skröna trodde nog fler än jag när vi fick höra att polisen i Uppland har öppnat Hjulstabron över Mälaren flera gånger för att stoppa bilister. Det har framkommit i förhören av olika poliser efter den 11 mars. Då mötte polisen två personer i en bil som inte bländade av helljuset. Bilisten verkade köra för fort. Det började en jakt mot Mälaren. Bilisten körde rakt ut över den öppna bron, utan att stanna, utan att märka bommarna och både han och hans kamrat dog. Enligt försvarsadvokaten kan denna vana att använda broöppning som hjälp för att få stopp på fortkörare och andra misstänkta bilister frikänna dem som begärde en broöppning på kvällen den 11 mars.

Veckans minsta nyhet var nog att landshövdingen i Kalmar uppfyller våra fördomar om smålänningar. Ja, det är ju i Småland som de snålaste bor. Har man tur och snålar allra bäst kan man kanske bli lika rik som Ingvar Kamprad...Men Stefan Carlsson, som han heter, snålade lite grann. Han hade middag för Kungen och valde att servera ett billigt vardagsvin. Det diskuterades i många, långa minuter på TV4. Det kanske var en stor middag så att länsstyrelsen tvingades att spara för att hålla sin budget, eller var det så att budgeten behöver bli större för att Kalmar län ska klara av kungahusets besök?

(Glöm föralldel inte bort att det är familjen Bernadottes favoritlän, där de tillbringar varenda sommar.)

Broöppning

Det finns en lapp med telefonnummret till brovakten vid Hjulstabron i Strängnäs hos ledningscentralen för polisen i Uppsala. Det avslöjar SVT idag. Sveriges Radio berättar att flera av de poliser, som har hörts om varför bron öppnades den 11 mars när två 20-åringar flydde från polisen, säger att bron har öppnats fler gånger.

Polisen jagade de två 20-åringarna för att de inte bländade av helljuset vid möte med andra bilar. Jakten slutade med att polisen beordrade att Hjulstabron skulle öppnas, vilket skedde, och chauffören av bilen körde genom alla bommar ner i Mälaren. De två dog.

Hett klimat på alla sätt

Daggen glittrar i gräset och klockan är halv fem. Dessa ljusa dygn är det nästan helt omöjligt att sova. Det känns som om hela jag är fylld med kittlande champagne, eller sockerdricka. Hela världen är öppen för  stora äventyr.

Äventyrliga måste alla vara som banar ny väg bortom de kända stigarna. Idag är det ett ovanligt samarbete som är dagens nyhet. Northland har lyckats med att få fyra nya investerare, Norrskenet, ett LKAB företag, Folksam, finska Metso och Peab. De bildar ett konsortium som går in med 100 miljoner dollar, cirka 663 miljoner kronor.

Måtte även malmen få ta nya vägar så att inte det är transporterna som gör den rika gruvan fattig.

Nu är länet hetast igen.

Håller ingen tidtabell

Sommaren har inte tid. Den rusar fram och följer ingen tidtabell. I alla fall inte den som gällde fram till för en vecka sen. Hinner du med?

Snälla vänta lite på oss som vill vila i din prakt! Låt oss få en vecka mellan hägg och syren. Midsommarblomstren, smörblommorna och rödbläran lyser upp ängarna, i maj! Vilka blommor ska vi plocka på midsommarnatten?

Om att dricka

"Det bor inte så många i Norrbotten och det finns inte så många ställen att gå ut på. Sedan är det kallt och jäkligt så stor del av året, men den största förändringen har nog skett här i Stockholm där man tror att man skaffat sig kontinentala vanor där man kan dricka varje dag..."

Vi dricker inte lika mycket vin per person som Stockholmarna. Skillnaden är enorm. En kvinna i Norrbotten dricker 14 liter vin per år och en man 36 liter. I Stockholm dricker kvinnorna 30 liter och männen 56 liter.

Förklaringen som de två damerna ger tror jag håller, ja, att alla tror att vi kan dricka varje dag utan att det ger skador, för så gör man vid Medelhavet.

Men förklaringen till varför Norrbottningar inte dricker lika mycket är dråplig.

Att det bor för få i norr. Ser ni hur vi är strösslade över hela länets yta, och då är vi färre än en person per kvadratkilometer. Ja, och då blir det långt till närmsta krog. Och kallt och ensamt och ja vad finns det mer för feluppfattningar som vi kan ta upp.

Piteå, Luleå, Boden och Kalixområdet är inte direkt glest befolkat, och krogarna är inte precis tomma. Och kallt är det väl aldrig inomhus? Utomhus har vi haft varmast i landet den senaste veckan. Solen har varit uppe till elva.

 Men en vanlig måndagskväll var det inte krogen som fylldes till brädden. Det var Kajsa Harnevik, en ung kvinna från Luleå, som samlade folk på Lillan. Där berättade hon om sin volontärresa till Sri Lanka. Hon visade bilder och det var auktion på gåvor från krogar, butiker och idrottsföreningar. Hon samlade ihop pengar till flickskolans tak. Vi drack inte annat än te från bergen på Sri Lanka. Ljuvligt gott.

Det är kanske det som fattas i storstäderna? Ja, den där känslan av att det spelar en roll om vi gör lite grann för att förändra.

Ett kvarts sekel

Jag har firat 25 år som fast anställd på NSD. (Det var mer än 27 år sedan som jag började på redaktionen), Det har hänt otroligt mycket sen den dag jag klev in genom porten på Robertsviksgatan i januari 1986. Ingen hade kunnat tro att jag skulle sitta här vid älvens strand ett kvarts sekel senare.

I alla fall så samlades vi som varit anställda i företaget de senaste 25 åren tillsammans med styrelsen och åt en fantastisk middag på Tallkotten. Vi fick ljuvliga buketter och en present. Sen klev jag ut i försommarkvällen och njöt av solen över Norra hamn.

Det är nu när jag står här vid kajen som jag ser hur mycket som har förändrats i stan. Så annorlunda det är här när kvällarna är ljumma. Fullt med folk på alla uteserveringar. Tänk vilken öken det var när jag cyklade hem i den ljusa sommarnatten första våren.

Då fanns en enda servering på Storgatan, Bistron, den som numera bor i Piteå vid hamnen. Vad vi åt när det var fest? Förälskade havskräftor. Det var det häftigaste som serverades vare sig vi festade i Luleå eller i Stockholm.

Tänk om!

Jag klev tillbaka till mitt 1970-tal. Då hittade jag en bild som antagligen är den som jag bär inom mig. Den som jag ser när ingen spegel finns,( som påminner mig om att det har gått 40 år).

Då var det en nyhet att alla hade 40 timmars arbetsvecka. Nu är det en stoppkloss. Då var det självklart att den ökade produktiviteten skulle ge både kortare arbetstid och högre lön. Inte för att den svenska arbetsgivarföreningen, idag Svenskt näringsliv, trodde på idén att det skulle ge fler mer välbetalda arbetsuppgifter.

Nu har vi facit. De som trodde på att arbetstidsförkortningar ger god effekt på arbetsmarknaden fick rätt. Mer än 500 000 rätt. Så många nya jobb anser forskarna att 40-timmarsveckan gav under de fem första åren.

Nu sitter högern och Svenskt näringsliv och stoppar en ny arbetstidsförkortning. När Miljöpartiet föreslår att vi ska sänka arbetstiden med 5 timmar per vecka ser de jordens undergång. Men jag är förundrad.

Kommer ni ihåg hur lång tid det tog att utföra många arbetsuppgifter 1971? Kommer ni ihåg hur det var när det bara fanns stora datorer som arbetade lika långsamt som den enklaste mobiltelefon. Tänk när all hantering av bokstäver och siffror utfördes i flera steg.

Jag minns hur journalisterna på le Monde antecknade, skrev ut sina anteckningar för hand, redigerade anteckningarna för hand, skrev ut en artikel för hand, lämnade det handskrivna manuset till en akademiskt utbildad sekreterare som rättade fel och skrev ut artikeln. Därefter läste den av en redaktör som lämnade manuset vidare till en chef. Chefen la till sina ändringar och lämnade manuset till den akademiska sekreteraren som skrev om allt. Därefter läste journalisten manus och lämnade det vidare för inskrivning.

Nu var manuset på den grafiska avdelningen. Där skrev en perforatris in manuset i systemet. Den printades ut och en monterare skar till texten efter en skiss. Artikeln placerades på en sida som fördes vidare till en person som fotade den. Sen användes fotot för att göra en tryckfärdig sida som placerades i pressen.

Detta tog i le Mondes fall oftast tre dagar.

Idag skriver vi in texten, redigerar den och skickar den till den person som gör tidningssidan. Sidan görs samma dag för att sedan skickas till tryckeriet. Tidningen trycks.

Rationaliseringen av vårt arbete har inte resulterat i någon form av arbetstidsförkortning. Vi har istället fått längre arbetstid eftersom att vår förre arbetsgivare, socialdemokraterna i Norrbotten och det norska bolaget som ägde oss gick till arbetsdomstolen för att häva vårt lokala avtal.

Istället är vi färre som gör mer.

Tänk om. jag säger, tänk om, en förkortning av arbetstiden skulle ge 500 000 nya arbetstillfällen under de närmaste fem åren. Jag kan väl få drömma!

Ta en ny väg

Maktlöshet. Det är ett av veckans vanligaste ord. Ett ord som är fyllt av desperation. Maktlös känner sig många när alla beslut tas någon annanstans.

Denna vecka tar ledamöterna på riksidrottsmötet beslut om föreningar som inte äger 51 procent av aktierna  sina lag kan vara medlemmar. Styrelsen föreslår att vem som helst kan äga lagen helt och hållet.

Friskolekommitéen lägger fram ett förslag som Alliansregeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet förväntas säga ja till. Förslaget innehållet krav på att skolorna ska ha samma öppenhet som kommunala skolor och att de som arbetar där ska kunna slå larm om det som är fel på samma sätt som kommunala lärare.

Men... trots att en överväldigande majoritet, oavsett politisk ideologi, vill stoppa skolornas möjligheter att flytta vinster från verksamheten till andra bolag, eller aktieägare, kommer inget förslag om detta. Där vill inte en politisk majoritet ge någon makt till väljarna.

I USA i staten Michigan ville en mamma ta makten över vad hennes barn läser i skolan. Hon uppfattar Anne Franks dagbok som pornografisk. Vilket innebär att hon föreslog att skolans ledning skulle förbjuda boken. De sa nej. Eleverna i Michigan får fortsätta att följa Anne Franks sista tid i livet.

Maktlös i det lilla kan jag känna mig när landstingets skarpaste förändring denna vår är att byta namn på vårdcentralerna. Vad det ska stå på de nya skyltarna? Jo, hälsocentral.

Maktlös är vi också när ingen kan förhindra att både fåglar och djur dör utan att vi vet varför. Nu har flera forskare kunnat mäta att de älgar som får allt färre kalvar allt senare på året har B-vitaminbrist. När vi människor lider av samma sak kallas det beriberi. En sjukdom som försvann i och med att mjölet blev b-vitaminberikat. Men vad är det i naturen som får djuren och fåglarna att förlora b-vitamin?

Maktlösa är vi också inför naturens egna krafter. Vi kan tämja vattnet för att få el. Men vattnet kan ju ta sina egna vägar, som det gjort två gånger de senaste tre åren i Gudbrandsdalen, Norge. Innevånarna hade lyckats renovera sina hus efter den förra översvämningen när Skandinaviens längsta älv, Glomma, valde att byta fåra.

Denna vecka har tidningarna fyllts av två helt andra nyheter som jag har valt att ställa mig vid sidan om. Dels upploppen i Stockholms förorter, dels mordfallet i Boden.

Här är en länk till artiklarna.

Bortslängd

Det är skillnad på skit och pannkaka. Det vet framför allt alla dem som drabbas av upploppen i Husby. Det är skillnad på vad som satsas på dem. Just det. De är inte vi. Och det är antagligen den viktigaste orsaken till att det mesta dras in.
Att vi som inte bor där, ser dem som är där som om de är en annan sort.

I radion berättar en forskare som arbetat med att ta fram de orsaker som leder till upplopp, att hans kollega i rummet intill, arbetade som fältassistent  för 25 år sedan.

- Då var de 50 fältassistenter på hans kontor nu är de fem.

Finns det färre sociala problem  i de förorter där det brinner denna vecka? Nej, det visar ju OECD:s siffror. Fattigdomen har ökat med högst hastighet i Sverige de senaste 20 åren. Klyftorna blivit allt större.

Jag undrar om det är en av de viktiga orsakerna till att unga män slänger bort sin framtid. Ja, att de inte ser att det finns någon.

Bladmosaik

Tre dagar. Tre ljumma ljuvliga dagar och se knopparna kommer fram. Liljekonvalj i givakt, vinbär på häng och häggens klasar som små skalbaggar glufsar i sig.

Nyskurad

Hela världen känns nyskurad. Lika ny och ren som de nyutslagna björklöven. Lika dammfri som vår städade ateljé. Om jag fick bestämma så skulle varje nytt år börja nu. Eller kanske att jag har fel. Det är ju när dagarna är korta, mörka och kalla som vi behöver alla fester som vi kan hitta. Nu är det ju fest varje dag utan undantag.

Lördagens fest i teve missade vi, gårdagens fest på isen missade jag. Nu sitter jag här och undrar om jag har missat något alls.

Grattis alla vinnare på isen och på scen. det här har varit er helg.

Jag stod ut med tre timmars dokumentär

Jag har verkligen gillat Stephen Fry i många år. Han har beskrivit att livet har många fler dimensioner än två. Och med liv och lust plockat fram sina egna baksidor. Igår fick vi följa honom till Wagners mecka, Bayreuth. Tillsammans med en fantastisk pianist analyserade han Wagners viktigaste ackord och sammanfattade kompositörens  liv så här:

Jag ser Wagners verk och liv som den finaste väv av silke med en fläck som inte kan tvättas bort.

Fläcken står för den antisemitism som Wagner och hans familj odlar ända fram i våra dagar. Stephen Fry är jude och vänder sig till en av de unga kvinnor som tvingades spela i en koncentrationslägerorkester i Auschwitz. Hennes musikaliska kunskaper räddade hennes liv. När han frågar hennes om han verkligen ska vallfärda till Wagners festspel i Bayreuth svarar hon klokt:

Jag står inte ut med fem timmars oljud. Men jag vill inte råda dig om vad du ska göra.

Stephen Fry har väntat i sju år på att få en biljett till en av föreställningarna i Bayreuth, den vill han inte missa.

Till skillnad från den del av Wagners släkt som anser att Wagners verk består av en väv i finaste silke som är helt täckt av blodiga fläckar ända sen kompositörens första antisemitiska skrift.

I familjen samlades engelsk antisemitism, fransk antisemitism och tysk antisemitism.

Wagners älskarinna, Cosima, och modern till hans barn, uppfostrades av två gamla katolska guvernanter till att bli antisemit. Wagners ena dotter gifte sig med en engelsk antisemit och sonen Siegfried var med och hyllade Hitler.

Siegfrieds ena son var chef för ett koncentrationsläger i närheten av Bayreuth osv.

Ingen har nånsin tvättat deras byk offentligt och låtit dem ta avstånd från sitt arv. De personer i familjen som har forskat om det mörka arvet ses som fienden.

Alla har olika perspektiv. Alla tror att de ser både och. Jag är så glad för att att Svt valde att visa denna breda dokumentär i två delar. Använd länkarna. Missa inte chansen att få upptäcka både Wagners konstnärskap och hans smutsiga ideologi.