Det doftar snö...

Kommer ni ihåg Jacques Bréls melodi ...det doftar öl från London till Paris... (Tommy Körberg sjunger den på svenska). Den nynnar jag med min hemsnickrade text om doften av snö längs med älvens strand. Det är ett lyft med ljuset från den vita snön nu när morgonen är rätt mörk och kall.

Det gäller att se och inte bara titta. Allt vackert som helt plötsligt dyker upp. De gamla vissna löven som glittrar. Den övertäckta traktorn som ser ut som en sovande vit björn. Då är det inte så tokigt att vintern kommit ren.

Kallt men bara några grader kallt är det här under en stjärnklar himmel, Isande är det det dock i Washington. Där spelar kongressmännen Monopol med världsekonomin. Har ultrakonservativa och ultraliberaler slutat leka nu? Eller kommer midvinterförhandlingarna sluta i en katastrof?

I en välgjord dokumentär från  Oregon så berättade några filmare om den fattigdom som drabbar helt vanliga människor när de inte kan ha en sjukförsäkring i och med att arbetsgivarna inte ansluter dem. Hur sjukvårdsräkningar slår sönder en fungerande vardag och hur de skattesänkningar som gjorts, inte har skapat ett enda jobb, en enda öppning, för dem som ska klara sig på 56 kronor per timme före skatt.

Den verkligheten ser vi sällan i de vanliga utrikesreportagen. Liksom den verklighet som finns utanför storstäderna. Både där och här.

Det ska Olof Carlsson fd Piteåtidningen förändra. Han har ett uppdrag att med samma budget  skapa redaktioner utanför de områden som bevakas idag. Och då kan Nordnytts sändningar hamna i Umeå.  Men inte som förr när Norrbotten och Västerbotten hade en gemensam nyhetsredaktion, utan som en förinspelad sändning. TV4 gör så idag.

Blir det bättre av att lägga nya delar av landet i medieskugga kan man fråga sig?

Hon vann

Svenska kyrkan tog ett steg framför det övriga samhället igår. De röstberättigade* tvekade inte när de valde vår första kvinnliga ärkebiskop.

Antje Jackelén. En kvinna som har arbetat och studerat både i Tyskland där hon föddes, i USA och i Sverige där hon prästvigdes. Nu är det Lunds stift som får välja en ny biskop. Stiftet som valde den första kvinnan Christina Odenberg.

Det tog nästan 60 år efter det att den Svenska kyrkan började viga kvinnor till präster innan kyrkans högsta ledare är en kvinna.

I år ät det 92 år sedan vi fick allmän rösträtt. När kommer vi att välja en kvinna till statsminister?

När kommer näringslivet att sluta med att kvotera in män på de högsta styrelseposterna?

(*Röstberättigade är ledamöterna i kyrkostyrelsens och i stiftens domkapitel och stiftsstyrelser. Även diakoner och präster i Uppsala stift samt lika många elektorer utsedda i stiftets församlingar röster. Antalet röstande är 325.)

Är Antje Jackelen vår nya ärkebiskop?

För första gången innebär ett val av ärkebiskop att en kvinna kan bli vald. Biskopen i Lunds stift Antje Jackelen kan bli vald idag. Lyssnar till vad hon säger i en snabb intervju. Vanlig är det ord som jag ser när hon svarar vardagligt på frågorna.

Kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl är inte förtjust:

En av de tydligaste kritikerna till Antje Jackelén är den frispråkige prästen Dag Sandahl.

–  Det anses att Svenska kyrkan måste få fram en kvinnlig ärkebiskop, och då öser man lovord över Jackelén. Hon påstås vara mjuk och trevlig, men också fast och beslutsam. Jag går inte på det. Men hon blir säkert vald redan i första omgången.

Säger han till den kristna tidningen Dagen.

Antje Jackelen kommer från Tyskland och har studerat teologi både där och i Uppsala. Hon har arbetat som lärare vid olika universitet i USA och hon blev vald till biskop i Lund för sju år sedan. Inför valet har hon 51 procent av rösterna och skulle hon skulle kunna bli vald i den första omgången idag. 

Kopierar prinsen

Vi hade en prins som arbetade som formgivare under många år. Sigvard Bernadotte var så bra att många av hans föremål och mönster lever kvar. Vem bakar inte i en Margaretaskål? Vem torkar inte av ett bord eller en bänk som har ett mönster som han skapade till Perstorpsplattorna? Vem öppnar inte sin konservburk med hjälp av hans konservöppnare? Alla dessa vardagsting formgavs för alla i en tid när ett föremål skulle vara. Inte bytas ut och försvinna. De skulle både fungera och vara vackra.

Michael Storåkers, vd för Bukowskis auktionshus, vet att vi kan familjen Bernadotte. Hur prins Eugen skapade både design och blev en av det förra sekelskiftets stora målare. Tänk på altartavlan i Kiruna. Han lever kvar ute på Djurgården där hans hem, Waldemarsudde, fungerar som tittskåp och påminnelse om hans formvärld och som marknadsföring av familjens konstnärliga arv.

Michael Storåkers vet att vi står där hemma i köket och har vardagsvaror formgivna av Sigvard Bernadotte. Skulle inte vår nuvarande prins kunna bli nästa designstjärna?

Sagt och gjort. Nu produceras föremål som prins Carl Philip skrivit sitt namn på, marknadsförda av Michael Storåkers företag. Men allt fler ropar om plagiat. Prinsen har ingen konstnärlig träning eller utbildning som sina föregångare. Men är det så enkelt som att han så gärna vill bli konstnär och formgivare utan ett eget idékapital ?

Tidskriften FORM berättar en historia om den motvillige designprinsen och DN berättar om vad som kan ske när en marknadsförare av rang får en idé.

  Vad är självständig formgivning? Vad är en hommage till en företrädare? Och vad är simpel kopiering och stöld? De frågorna är aktuella idag igen.

Långsamma ord

Hurra för Alice! En författare som värnar om sin integritet. En intervju gav hon igår när hon tilldelades nobelpriset i litteratur. En enda. Här är en artikel från kanadensiska radion som gjorde den.

Men var har jag lagt mina två novellsamlingar? Det är något som jag får undra över medan jag dammar och söker i alla bokhyllor, eller bokhögar.

Alice Munro bor i den trakt där hon växte upp. På en plats där hela samhället skyddar henne från nyfikna litteraturturister. I Clinton som staden heter finns en bokhandel som drivs av hennes bästa vän. Det är där som de flesta hamnar. Med lite tur finns det en eller annan samling med noveller som den stora författaren har signerat.

Flera av dem som berättade om sitt förhållande till hennes täta berättelser tog upp att de känner sig hemma när de läser dem. Det tror jag är en av de orsaker som gör att jag alltid har gillat hennes fina noveller. Att hon alltid berör.

Det är lätt att knyta an till hennes litterära värld, bara man tar sig långsamt fram mellan orden.

Kyligt

Det är kyligt när orden och pengarna ska samlas på marknaden. Här är en debattartikel som Sydsvenskan har publicerat.

"Jag får det inte"

Vem får nobelpriset i litteratur i år? Alice Munro hoppas många på. Det gör jag också. Jag minns fortfarande när jag läste en av hennes novellsamlingar och upptäckte att jag kände mig hemma, i hennes språk och hennes värld. Kan det vara att vi lever i samma klimatzon?

Hans-Olov Ohlsson, skrev om hur Kanada, borde ha chans att får priset i år. Det har aldrig skett förut. I detta stora land finns det två litterära giganter att välja mellan, Alice Munro och Margaret Atwood. Det borde bli en kvinna, bara tre av priserna som delats ut de senaste tolv åren har tilldelats kvinnor, och som sagt ingen medborgare i Kanada har fått något litteraturpris.

Men det finns så många författarskap som pockar på uppmärksamhet. Ett är Kim Thúys. Hon gavs ut av Sekwa 2011. Då var det hennes berättelse om ett vietnamesiskt flyktingöde, ru, som vi fick möta. Kim Thúy bor i Kanada och har växt upp med franskan som andraspråk. Hennes täta, kompakta boksidor ger en helt annorlunda bild av flyktens encyklopedi.

En hel del av de författarskap som prisats av den svenska akademin har som gemensam ram förtrycket från omänskliga regimer.Känslan av att vara på felplats i fel tid. Vittnesmål om hur fängelse och fångläger bryter alla människor till vrak.

Är det så att språket blir klarare och tydligare när existensen förvrängs?

Regnpoesi

Aqualung med Jethro Tull

Bara ett pynt?

Är vi alla lika när vi ringer efter ambulans? Det undrar jag efter att ha läst om en jakttur i väglöst land. De två jägarna fick beställa en privat helikopter när den ena drabbades av blodförgiftning och 40-gradig feber. SOS Alarm visste helt säkert att feber går över och att de inte skulle skicka en ambulanshelikopter.

Vi lever i ett land med Jämlikhetsideal och Jämställdhetsideal, men finns dessa ord i vårt verkliga liv? Annat än som dekoration?

Ett pynt på den kaka som delas efter helt andra normer.

Igår presenterades Norges nya djuppblå regering sitt första program. I regeringsförklaringen ville Siv Jensen och Erna Solberg snabbt, helst igår, förminska public service-teven och radion. Det tycker jag är en apart prioritering för en regering när det finns så många viktiga frågor att ta upp. Men när söndagsöppet och högre hastighet på vägarna hör till de frågor som ska ändras först får vi väl se vad som händer.

 

I dur

Störst solchanser allra längst upp i norr. Man tackar för en härlig höst med massor av strålande dagar och ljuvliga morgnar. Trots att naturen är rätt så tufsig är det fortfarande vackert bland alla vissna blommor och blad.

De gula björklöven kommer till användning i höstens experiment. Tog alla gamla blomlökar som jag har haft i en kasse sen vårvintern och satte dem i jorden som fanns kvar. Tömde ur krukorna över lökarna och täckte allt med frasande björklöv. Nu hoppas jag att detta ska hjälpa lökarna att överleva till våren. Det vore rätt kul att ha både iris, narscisser och kungsängslilja.

Dagens nyhet på ekot är att företag med skulder får hyra ut boenden till migrationsverket. Detta trots att reglerna som gäller upphandlingar kräver att företagen ska sin ekonomi i ordning. Det blir komplicerat och godtyckligt när tjänstemännen inte följer de regler som finns. Helt plötsligt öppnar sig ett utrymme för korruption.

Reglerna som var heliga för dem som arbetade i staten och helt självklara eftersom att de visste att de skulle motverka korruption, nu verkar de vara rundningsmärken.

Men en så här härlig dag går det inte att avsluta i moll. I lördags fick vi som var på teatern se "I sista minuten" en härlig komedi på Norrbottensteatern. Ni får bara inte missa den.

Vad händer på Dagens nyheter?

Jag undrar verkligen vad som händer innan för väggarna i tidningshuset. I veckan får vi höra på ekot att Stockholms dagspressdistrikt går ut och larmar om att ledningen på redaktionen sätter munkavle på de anställda i samband med att tidningen ska säga upp fast anställda. Distriktet är också oroliga för dem som arbetar i koncernens bemanningsföretag.

Samtidigt publiceras en artikelserie som påstår att alla pensionärer har fått lika stora höjningar av sin pension, i genomsnitt, som de som arbetar. Oj, vad bra tänker jag först men sen ser jag att all statistik är helt meningslös. Ja, höjningen av pensionerna består i själva verket av att de unga pensionärerna har högre pension än de gamla som dör. Inte direkt någon nyhet.

Nästa del i artikelserien kommenteras av Maria Crofts. Det är det vansinniga fenomenet som Bo Könberg, folkpartiet, drev igenom i pensionsuppgörelsen på 1990-talet. Ja, att alla lågavlönade inte får en enda krona i högre pension än de som inte arbetar alls. Bo Könberg tycker att det är helt ok , det har han deklarerat många gånger. Men att Maria Crofts flyttar detta problem, som bara kan lösas av politikerna, till ett problem för pensionärsorganisationerna. Det är inte ens dråpligt.

Slutligen går Peter Wolodarski ut och försvarar Hanne Kjöller, trots att hon själv inte anser att hon gjort några fel. I hans försvar är det centralt att Hannes Kjöllers bok om halvsanningar endast innehåller ett fel. Han svarar så här:

"Det är bra att Hanne Kjöller rättar det fel som uppmärksammats och nyanserar några skrivningar."

Men hallå! Har hon inte hittat på? Ja, att en person som har utsatts för grova sexuella brott har en psykiatrisk diagnos? Vad nu det skulle ha med denna kvinnas trovärdighet att göra. Har hon inte påstått att en cancersjuk krögare bor i en lägenhet värd 12 miljoner kronor när han i själva verket bor i en hyresrätt? Har hon inte slagit på ordet Husby och fått fram fler än 1000 träffar, som handlar om helt andra orter och människor, än det Husby som hon påstår är väl skildrat i pressen?

Jag vet inte om Peter Wolodarski tycker att det är modigt som han svarar i försvarsartikeln. Men det tycker inte jag. Det finns nog med stora samhällsproblem att skildra, även journalistiska felsteg, utan att en skribent behöver hitta på.

"Tyvärr hade de ingen mobil"

Sorgens dag i Europa. Det är verkligen en outhärdligt sorglig dag idag när vi får se följderna av de lagar som EU skapat för att undvika att människor ska kunna fly hit.

Minst 300 döda, efter det att en båt med 500 människor, kvinnor, barn och män, börjat brinna utanför den italienska ön Lampedusa. Varje vecka dör allt fler när de försöker ta sig till EU.

En gång för 25 år sedan vandrade jag tillsammans med dåvarande invandrarverkets chef för region syd. Han var i Kalmar för att berätta om varför nästan ingen av de flyktingar som kom från Kosovo skulle få stanna. Ja, det här var 1988. Ett år innan järnridån mot öst gick upp i rök och fem år före kriget i forna Jugoslavien.

Vi var ett 20-tal ganska nyutbildade journalister som var på en vidareutbildning om hur Sverige förhöll sig till flyktingar och vilka regler som var praxis då.

Flyktingarna från Kosovo förföljdes i Jugoslavien när landets forne diktator Tito dött. Det blev allt svårare att leva för minoriteterna i området när Warshawapakten inte höll ihop. Samtliga som samlats ihop i en 60-tals förort utanför Karlskrona kunde berätta om både fysisk förföljelse, slag, sparkar och våldtäkter, och att de hade blivit bestulna på allt som de hade, av lokala partifunktionärer. De var övertygade om att Jugoslaviens sammanbrott var nära och att ett inbördeskrig skulle bryta ut. Men de var för tidigt ute. De fick återvända till en stat som fyra år senare skulle sprängas i bitar.

Då var det våra egna lagar, regler, praxis och FN:s flyktingkonvention som styrde vem som skulle få stanna.

Nu är det Schengen. Ja, inte staden, utan de lagar och överenskommelser som EU-länderna beslutade om i Schengen. Dessa lagar skapades för att bygga ett fort. En ointaglig kontinent. Men inte någon politiker i EU:s ledning säger sig ha vetat att följderna är att tusentals människor som flyr krig och förföljelse dör när de försöker ta sig in.

Hur Italiens inrikesminister, Angelino Alfano, förklarar katastrofen...

-Tyvärr hade ingen av flyktingarna en mobiltelefon med sig. Det brukar de ha. I så fall hade de kunnat slå larm. 

Det finns ingen plats på kyrkogården på Lampedusa. Där är det fullt med gravar utan namn. Det finns ingen plats för dem som flyr från kriget i Syrien i EU för här är vi inte beredda att ta emot alla dem som behöver skydd. Det finns inget hopp. Sverige har visserligen tagit ett beslut om att alla som kommer hit och söker asyl ska få stanna om de kommer från kriget i Syrien. Men hur ska de ta sig till våra gränser utan att passera Medelhavet, eller Turkiet, eller de andra EUländerna som om de hamnar hos myndigheterna räknas som första asylland?

Heligt förbannad

En alldeles klar natt när morgonstjärnan blinkade utanför fönstret. Himlen är helt turkosblå och nu är det tid att vakna.

Radion sätter igång med en inringande dam från Stocksund, ett Solsidan, nordöst om Stockholm, hon förkastar all forskning om språkinlärning i ett enda andetag. Det vet väl hon att barnen inte behöver kunna sitt modersmål innan de kan lära sig svenska ordentligt. Deras föräldrars språk kan de väl använda hemma.

Ja, jag vet ingenting om hur de forskar om språkinlärning, men jag har en gång i mitt liv börjat från noll med ett språk i ett annat land och då var det helt klart att mitt språkintresse, mitt intresse för modersmålet, hjälpte mig att hitta rätt i det nya språket. Vilket all forskning visar är sant.

En person som gjorde tvärtom, åkte från sitt hemland för att lära sig svenska och arbeta här beskrev fenomenet så här: - De som talar ett rikt språk, kan på ett helt annat sätt hitta igen ett nytt språk.

Jag tror att det är sant. Ja, att de personer som har ett stort och starkt fundament kan på ett helt annat sätt bygga nya kunskaper.

Sunt förnuft hänvisade den uppringande damen till. Det är ett annat sätt att säga att nya kunskaper inte har ett värde, ja, för vi vet ju hur det är.

Ett annat inslag som fick mig att vakna är Katarina Wennstams artikel och hennes oro över rättsläget idag:

-Jag är så rädd för att mina söner ska fyllna till och gå ut för att sexuellt trakassera andra.
Istället för att oroa sig för om kvinnor gör si eller så. Enligt den senaste domen i hovrätten är ju män och pojkar helt befriade från aktiva hjärnceller. Inte en enda tanke kan de tänka när de själ jacka och mobil, låser dörren och våldtar en ung kvinna tillsammans med fem andra. Och inte en enda tanka kan domarna i hovrätten prestera. Nej, grumligheten i deras tankevärld den skrämmer mig och gör mig så skitförbannad.

Är det en stöld?

 

Oktoberbilden på väggalmanackan är en bild från min favorit Elsa Beskow. Ja, det är "Solägget". En av de första apelsinerna i Sverige som fick bli till huvudperson i en vacker barnbok. Parafras, eller hur gör jag en bild till Elsas ära?

Älvor och fjärilar är det ont om en vanlig oktoberonsdag, men granar och apelsiner kan nog räcka för att de som sett bilderna i den vackra boken får en deja-vu-upplevelse. Härmapa, kan man tänka.

Men vi som lever nu härmar alldeles säkert de som levde förr. Alla dessa bilder som vi ser all vaken tid är inte alltid originella, eller original. Denna vecka diskuteras en av Finlands mest älskade och största designer av tygmönster. Hon har inte gjort parafraser, utan hon har kopierat en ukrainsk konstnärs verk och sålt bilden till Finair. Friskt vågat, eller slött? Kristina Isola har fått sparken från Marimekko för att hon har snott bilder från andra.

Och flygplanet med bilden från Ukraina målas om. Då börjar nästa diskussion om de senaste årens mest publicerade tygtryck som visar sig vara en kopia av ett fotografi taget på 1960-talet. Är tyget en hommage till fotografen, eller en stöld? Stadsbilden som ser ut att vara en teckning från Helsingfors, finns dessutom på tygväskor från Barcelona. Det är inte lätt att reda ut var gränserna går. Vad som är en prarfras och därmed något som hyllar originalet, samtidigt som det har ett tillräckligt avstånd till den första bilden och vad som helt enkelt är en kopia.

Det biter i kinderna

Jag brukar roa mig med att ta en bild den morgon när den första frosten biter och glaserar allt. I år fick jag vänta. När jag tittar i bildarkivet ser jag att vi har fått vänta så där tre veckor länge än en vanlig höst. I genomsnitt.

För ett år sedan såg det ut så här när jag halkade för fösta gång på kristyren i gräset. Det var den 20 september.

Gamla lökar

Godmorgon! Nu börjar den riktiga hösten med knappt några varma grader alls. Sommarens krukor är tömda och under jorden finns alla lökarna från vårvinterns lökodlingar. Tänk om de blommar i vår igen. Gamla lökar som annars skulle ha blivit jord. Det är värt att vänta på.

Hurra för A

Tänk att min smarta dotter kom på hur hon skulle tömma min dator på den skit som jag lyckades importera. Jag var ju inte medveten om att det hände, men hon är medveten om hur man tömmer ut det som inte ska vara och hur man får datorn att fungera igen.

Rengjord och tömd fungerar den dubbelt så snabbt som innan den blev invaderad.

Ettorna och nollorna står i rader och väntar på att berätta mer intressanta saker. Tror jag.

Skit

Just nu är ljudet från regnet som droppar ner i långpannan en tröst. Ja, för det verkar som om min dator har fått en massa skit i alla program. Suck.

Bästa vädret

Disigt känns livet. Immigt och kallt.
Vinden sliter i löven
och klär av både björkar och rönn.
Regn. Nästan snö.
Då doftar kaffet som mest.
Äpplena i skålen, en doft av sensommar.
Riktigt höst. Vardagsgrå dagar.

En torsdag som först verkar fri från löften om annat en slitet för att få allt att gå i hop. Påminnelser om att mycket borde ha gjorts för flera veckor sen. Det där surret i bakhuvudet om måsten som står på kö och klagar. Varför blir det inte gjort?

Sen kan man ta tillvara att det är kallt och blött vid en brasa i kaminen. Låta bli att tända alla lampor och krypa ner i en djup fåtölj med en bok eller en stickning. Då är det här bästa vädret.

I väntan på den första snön

När kommer den första snön? Och vilken snö räknas? Är det blötsnöns som kom i augusti 1986, eller på midsommar samma år? Eller är det när snön faller för att lägga sig över marken fram till nästa vår? Idag berättar Ebba Larsson i Västra Lillselet, Överkalix om hur syrenerna blommar för andra gången i år. Marcus Sjöstedt, SMHI om risk för snö i slutet på veckan. Men kalla vindar i september garanterar inget snötäcke.

Om vi tyder statistiken de senaste 10 åren kommer den första snön i fjällen och i Kiruna runt den nionde oktober, vid Bottenvikens kust få vi vänta en månad till.

Fram till dess plockar Ebba Mäki jordgubbar i sitt land...i Kiruna!

Fördomarna väger över

Två register med etnisk registrering. Romerna påminns ständigt om hur överheten ser på dem. De stör polisen i Skåne så pass att t o m två månaders gamla bebisar måste föras in i dyra datorprogram. Och vad händer nu?

Kommer de chefer som säger att det inget visste få sluta? Kommer de poliser som skapat och använt registret få sluta? Kommer Beatrice Ask, justitieministern,  att ta sitt ansvar?

Ingenting har hänt. Ja, så stillastående verkar det vara. När jag läste om Katitzi var jag säker på att våra missgärningar mot romerna skulle ta slut. Katarina Taikon kunde som få ge oss kunskaper om hur det är att leva som utstött ur storsamhället. Hennes erfarenheter som ung flicka i Stockholm gav oss stor litteratur men trots detta så fortsatte makten sitt förtryck.

Historien, rasismen och fördomarna väger över. Det är tungt att upptäcka detta, som varit självklart för dem som drabbas. De visste. Men ingen tog deras kunskap på allvar.

Flammande

Det är häftigt med höst. Det är härligt när himlen och träden brinner klockan sex på morgonen och luften börjar bita. Nu är natten på gång och förrådet med ved och mysljus påfyllt. Ännu har inga kalla grader krossat krassen. Dagens sallad blir både gul och pepprig med de nya knopparna.

Vad som händer en vecka i september i Luleå? Jo, teatern har premiär på två föreställningar.

Det sorgligaste jag läst på länge

Gift, skit och dåliga beslut. Vilken vecka!

Aldrig har jag hört och läst så många nyheter som handlar om gift och skit. Denna vecka utmärker sig och det gör även gruvindustrin.

Efter långa och många försök att få hjälp har invånarna i byn Polygono i Chile stämt Boliden för att företaget skickade giftigt gruvslam dit. Boliden antog ett anbud från ett företag som påstods sig kunna rena slammet från arsenik bland många gifter 1985. Sedan dess har dammet spridit gifter och minst 707 personer har förgiftats.

Här hemma är det internationella gruvbolag som börjat bryta bland annat zink i Västerbotten som har lämnat gruvorna åt sitt öde.

I Pajala är det kommunen som anser att det är för långt att köra avloppsslammet. Istället grävs det gropar i skogen där den baktierifyllda skiten komposteras.

Men det största brottet mot mänskligheten står den/de som beordrade en saringasattack i Syrien. Nu har FN:s inspektörer hittat bevis på att de var sarin som dödade fler än 1000 människor.

Mot denna sorgliga bakgrund öppnade årets riksdag. Finansministern Anders Borg bar den nådiga luntan längs med Drottninggatan till riksdagshuset. I den finns det skattesänkningar som i runda tal minskar statens inkomster med 15 miljarder kronor. Dessa miljarder ska vi låna för att hålla uppe konsumtionen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt bytte ut en minister i två steg. Biståndsministern Gunilla Carlsson fick sluta. Den före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström fick flytta in på UD och ta över hennes roll. In kom ordföranden för arbetsmarknadsutskottet Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Hon är mycket kontroversiell för att hon är medlem i en församling i Örebro som är en avknoppning från Livets ord. Tidigre har hon var medlem i Livets ord och arbetat aktivt i antiabortrörelsen. Och för att inte glömma så har denna ansvarige minister för diskrimineringsombudmannen inte röstat för allas rätt till att ingå äktenskap.

Allas rätt att veta varför de anses skyldiga var inte en aktuell regel när LKAB införde ett kontrakt med alla anställda hos underleverantörer. Kontraktet ska motverka att grova brottslingar får in en fot i gruvan, vilket låter som om det är en bra idé. Men resultatet att ett hemligt privat bolag gör en undersökning som sedan resulterar i en avstängning utan att någon får veta varför verkar lite Stasi, eller? Efter 24 timmars debatt tog LKAB tillbaka kontrakten för att informera mera. Vad som händer sen får v väl läsa om i tidningen?

En broms, eller?

Brännande är fortfarande misstankar om korruption. Det är tur. För om vi inte reagerar på den; vad ska vi göra för att det bästa vinner och att samhället utvecklas. Risken för stagnation och tillbakagång är stor när gubbarna sitter i bastun och gör upp. I Boden är det Peab asfaltbeläggningar och Lars Olofsson som misstänks för att ha byggt ett stall till den tjänsteman som beställde asfalteringar på Trafikverket.

Lars Olofsson har tidigare sagt: Lagen om offentlig upphandling bromsar upp så att det blir svårt för kommunerna att utvecklas i lagom takt. Men det är kanske det som är priset för att samhället inte ska bli korrupt.

Jag minns en misstanke som fanns för länge, länge sen. Det var en upphandling inom länet som överklagats och nu fanns det flera som påstod att den tjänsteman som gjort upphandlingen inte följt reglerna på grund av en mycket dyrbar present. Den gången fanns det ingenting som visade att den misstanken var sann. Snarare fanns det klara bevis för att upphandlingen var klantigt utförd. Domstolen dömde att allt skulle göras om.

Den gången.

Utsläpp i fågelvärlden

Tänk att de sitter där år efter år och tar avsked från oss. Tidens gång helt konkret. Men om de inte kom och kraxade så skulle vi behöva vara oroliga. Kommer fåglarna i Luleå överleva orenade dieselutsläpp från serverhallarna när anläggningens många reservkraftverk testas? Hopp om bättre fågelskådning har i alla fall kommunens miljökontor.

Det är väl som vanligt både och. Både utsläpp och bättre fågelskydd. Men vad blir summan?

Växhuset

Tänk att tisdag kan vara så olika. Ja, att man kan gå in från en ljum sommarkväll en måndag och vakna till en helt annan årstid på tisdagen. Tur att vi har höstrustat i balkonglådorna så att något är i takt med tiden. Den har Konstskolan i Sunderbyn varit i fas med i 50 år. Igår började en veckas workshops med konstnärer från när och fjärran. Till helgen blir det både fest och fest.

Ja, jag är part i målet. Mina tre år på skolan var som en enda lång fest. Det är speciellt att få hämta möjligheter ur sig själv med hjälp av så bra lärare. Nu är det 5 000 elever som trampat i de fina lokalerna. Hoppas att minst lika många till kommer att få vara där och växa.

Grattis alla ni som kan gå på skolan i framtiden.

Sommartemp igen

Oj, det gick en vecka utan att jag öppnade bloggen. Sånt händer när, när jag klantar till det, och vrider ryggen fel.

Efter två ovanliga dagar i Arvidsjaur med hockey på storskärm, konstutställning i Medborgarhuset och massor med härliga möten så sitter jag här igen. Och helt plötsligt känns det som om sommaren tagit en sväng hit upp en gång till.

 Bra för äppelträden!!!

Nu får allt som behöver vila och avmogna långsamt, långsamt. Det borde ge mer frukt och fler blommor nästa säsong. Då kanske det sibiriska björnbäret hinner både med att blomma och ge bär som mogna.

I år blir det små gröna kart som syns på bildens mitt. När jag planterade skottet påstod alla att just denna sort är anpassad till ett liv vid ishavet. Fan tro`t. Jag tror mer på att det är framodlat söder om Murmansk län.

Det här är ett Ananaskaneläpple som enligt plantskolan trivs i zon 6-7. Mitt träd firar tio år med att stolt visa upp ett äpple. Under förra säsongen, som var optimal för fruktträden, fanns det tio små röda klot i trädet. Så kanske är livet för hårt vid älvens strand för några av tsarens framodlade växter för arktiskt klimat.

Eller så var det något som gick helt fel, med det mesta i maj.

Har ni sett några rönnbär? Det har inte jag.

Vintern blir snöfattig enligt många när träden står tomma på bär, andra hävdar att det är tvärtom. Jag hoppas på långsam höst mot en vit vinter så att det mest blir bra nästa år.

Stinkande ost

Det är bara dimman som påminner oss om att det hunnit bli den andra veckan i september. En härlig ljum och solig dag ...igen. Efter en otroligt spännande lördag och söndag. Tack alla som arbetade ideellt med Kulturnatta. Det var så häftigt att kunna möta så många olika upplevelser. Helt speciellt för Norrbotten är att vi har så många språk som ryms i vårt län. Jag njöt av Pia-Maria Holmgren, Maria Ruottinkoski med gruppen Vaimo som sjöng på allihop.

Utomhus var hela Storgatan fylld med mat från massor med olika regioner i Europa. Härligt stinkande ostar från Frankrike, salta torra från Italien och runda milda från Holland. Det var så många stånd och så långa köer att ingen hade en chans att få prova på allt. Nu finns det två mycket mogna stinkande ostar som väntar i kylen. Ja, om de inte gått sin väg.

Mångfald och både och. Så skulle man kunna sammanfatta förra veckan.

En blå liten fågel

Låt inte denna underbara dag fly. Den vill jag hålla i min hand länge.

Ska vi välja diakoni eller en ny orgel?

Jag undrar om någon från den amerikanska ambassaden berättade för Barack Obama om de lyckliga kommentarer som många fotgängare i centrala Stockholm yttrade. Ja, de som bad om fler avstängningar av trafiken för att de njöt av att kunna promenera och tala med varandra utan att behöva höja rösten. De som kände att luften var en helt annan. Och sen bekräftade flera mätstationer att utsläppen hade minskat med 25 procent under den tid som Förenta staternas statsöverhuvud tog sig mellan Grand hotell, Rosenbad, Stockholms stora synagoga och vårt statsöverhuvud Kung Carl Gustaf XVI.

En president eller en kung flyger direkt. Det kommer vi som bor vid kusten att kunna göra till ett helt nytt resmål nästa säsong. Samos är den destination dit vi kan åka utan att behöva ta omvägen om Stockholm.

Till Stockholm fick de som ville utbilda sig inom konsten åka, nu är det 50 år sedan Konstskolan i Sunderbyn öppnade. Roland Larsson införde en ny pedagogik som har överlevt de flesta svängningar. Skolan var bland de första i landet och eleverna kom från hela Sverige. Nu finns det många fler utbildningar som förbereder och ger eleverna chansen att skapa ett liv med konsten i centrum.

Då var Luleå en ganska liten stad med runt 58 000 invånare. Denna vecka har kommunalrådet Karl Petersen berättat att kommunen växt till fler än 75 000 invånare. Det tar tid, 1985 var det 67 000 som bodde i residensstaden. sedan dess har Luleå tekniska universitet blivit minst dubbelt så stort. Då var det massor med tomma lägenheter nu är det kris. 1 000 studenter i bostadskön, tre bränder i studentbostäderna och ett Vandrarhem som kommunen ska stänga och riva. Nu byggs barackrum för att skapa bostäder för dem som blev hemlösa i den första branden.

Det är inte många filmer som skildrar livet på en liten ort, men Äta sova dö, har ett perspektiv utifrån både den lilla orten och den arbetande människan. Denna vecka utsåg den svenska kommittén Gabriella Prichlers film till svenskt Oscarsbidrag.

Det är en vecka kvar till nästa val. Det glömda valet har det kallats år efter år. Vi lever i ett samhälle där kyrkan inte står i centrum i vår vardag längre så det är knappt en tiondel som använder sig av sin rätt att rösta. Kyrkovalet är viktigt för alla som vill vara med och påverka vad denna jätteorganisation ska göra med sina pengar.

För länge sedan fanns ett band mellan alla som växte upp, och gick i skolan, och kyrkan. Vi sjöng psalmer, placerade Lutherhjälpens kartong med insamling till Biafra mitt på köksbordet, läste bibelns legender som sagor på roliga timmen och studerade hur den närmaste kyrkan dekorerats med symboler för Gud, Kristus och den helige ande. Det är brutet.

Kunskapen om hur vår tankevärld i Sverige påverkats av kyrkan vore värdefull för alla. Då kan vi förstå varför vi reagerar som vi gör på de idéer som kommer från andra värdesystem.

Äntligen, ropade ministern

Överblommad, eller väldigt solblekt känns denna ovanligt varma torsdag. Dagen efter ett besök av Förenta staternas president i huvudstaden, eller dagen efter omröstningen i deras kongress om Syriens framtid, eller dagen efter tunneln i Hallandsåsens sista borrdag.

I 20 år har Banverket och Trafikverket satsat miljard efter miljard på att minska restiden mellan Malmö och Göteborg med cirka sju minuter. Sju minuter. En satsning som visade sig var helt onödig med tanke på restiden, för när tågen tvingades att ta vägen över Åstorp kortades restiden med fler minuter. Det är längre men spåren är bättre. Provisoriet som fungerade. 10, 5 miljarder har tunneln kostat, ska spåren fyllas av 24 tåg per timme som planen var 1993?

Norrbottniabanan mellan Umeå och Luleå skulle minska restiden med mer än en timme. Det skulle bli möjligt att resa med tåg mellan städerna längs med kusten. Tågfrakten skulle få dubbelspår och de i bland veckolånga stoppen som uppstår skulle kunna undvikas genom att det alltid finns ett alternativt spår att köra längs med. Men när EU ansåg att denna järnväg skulle prioriteras och erbjöd finansiering då hände ingenting.

Idag rullar regionaltågen i inlandet och gläder många människor där. Men mångdubbelt fler skulle kunna använda tåget som alternativ när det rullar på ett modernt spår mellan städerna vid kusten.

Som inte bor

Glamoröst hemlös. Man kan inte tro det men detta skulle vara en illustration till ett reportage om kläder som passar när man inte bor. En ofrivillig tid som allt fler upplever.

Två bränder, ett studentboende som är helt förstört och ett våningsplan som är rökskadat. Samtidigt en kö på 1 000 studenter som söker ett rum att studera och bo i. Då beslutar Luleå kommun att de ska riva Vandrarhemmet på Kronan.

Det kan behövas fler modereportage för dem som inget hem har, skrivet med ilsken ironi. Hur tänker vi oss att unga människor ska kunna växa upp om de tvingas bo hemma?

Läs mer här om en av studenterna som har ett eget förslag.

Vad ska vi erbjuda unga människor?

Nu börjar det

Höst betyder massor med kultur. Massor med möjligheter att upptäcka något nytt. Idag kom katalogen över massor med spännande upplevelser att längta efter. Det är lite som att sitta med en Ikeakatalog när man ska flytta hemifrån. Massor med möjligheter men vad ska man välja?

Årets Bok och Bild med Maria Sveland i oktober? Ett möte om intolerans med Elisabeth Olsson Wallin på museet om två veckor? Eller Kontext där Lena Sundström berättar om sen senaste bok.

Denna vecka börjar festen. På lördag är det Kulturnatta i Luleå. Hela stan är fylld med kultur på alla möjliga vis. Det är bara att gå till Domkyrkan eller Kulturens hus sen händer det i tretton timmar.

Det doftar

Vi hann inte i år heller. Ja, vi hann inte plocka lingon före älgjakten. Jag och almanackan är inte synkade. September doftar löv, rök och äpplen. I år har jag till min lycka hittat tre små gula sommarfrukter. Efter denna vår var jag helt säker på att vi inte skulle kunna plocka ett enda äpple. Och det är glest i träden.

I år tänker jag förebygga en kort höst med att gödsla med lågkvävegödsel. Det kan ju inte skada träden. En del äppelodlare säger att det är helt avgörande, andra att det bara är att hoppas på en lång avmogning inför vintern.

Penséerna lyser upp nu när alla andra blommor tappat färgen. De blommar på femte månaden nu tillsammans med några små magra violer. Denna sommar har inte planteringarna planerats som jag brukar. Det är det där med tiden. En morgon är det strålande försommar och helt utan att jag märker det har det blivit höst. Höst är härligt, men de där 90 dagarna med sommar skulle vara längre. Min teori är att de långa ljusa sommardagarna rusar fram i 110 för att de är så ljuvliga. Eller hur?

Speglingar

De som är uppe mitt i natten kan se norrsken, jag ser hur solen speglar sig i älven. Kvällarna är fortfarande ljumma, men på morgonen finns det en isande kyla i luften. Inga kalla grader än, men...

Morgonens debatt vid stranden hölls igång av fyra svanar. Jag antar att de övriga familjerna har flugit i sträck ner mot Dalälven. Nu börjar avstånden märkas. Vi skördar nu men nere på Öland är det en hel månad kvar till Skördefesten.

Det finns en existentiell smärta lurande bakom morgondimmorna och det frasande gräset. Den där känslan av att "var är jag och vart är jag på väg" nu när hösten stormar in från nordväst.

En gång till

Rugosa Rosa heter hon på blomlatin. Vår ros som har klarat allt från massor av kalla grader till otäcka virus och små bladknaprande larver. Idag slår hon ut för tredje gången denna sommar. Doften är lika intensiv som vid midsommar, men färgen är betydligt djupare. Jag kunde inte låta bli att knipsa av en av blommorna, snart är det ju så kallt om natten att de inte har en chans att slå ut.

Thérèse Buguet är populär överallt där det drar kallt från havet, älven eller höga berg. Busken blir enorm i goda lägen. Den är rätt bra på att krypa fram när den behöver skydd från vinden. Bäst har den mot en vägg som kan behålla värmen långt in på natten.

Bitarna passar inte!

Det finns en doft av vått ylle när jag minns tiden före 1985. En doft som alldeles utan grund ger en känsla av trygghet. Då hade ingen hunnit tappa pusslet i golvet och sett till att inte någon av pusselbitarna skulle passa ihop igen. Det fanns ingen yttrandefrihet  inom Warschawapakten, men på den andra sidan järnridån försvarade vi rätten att uttrycka sin egen åsikt.

Orsaken till att vi var med och utkämpade det kalla kriget var att vi ville att alla skulle ha mänskliga rättigheter. Men det var ju inte så enkelt.

Idag berättar DN om hur socialdemokratiska politiker hade ett utbyte genom IB med Sovjets ambassad. Tidigare har avslöjanden genom Wikileaks gett oss uppgifter om hur Carl Bildt har gjort samma sak med den amerikanska ambassaden. Stod vi i mitten och var neutrala? Eller höll pusselbitarna redan då på att omformas till en helt annan bild än den vi medborgare fick se på asken?

Järnridån skrämde inte bara oss som levde i skuggan av den, den fick dem som har den ekonomiska makten att gå till förhandlingsbordet och erbjuda de anställda vissa förmåner. Nu är det inte löneförhöjningar som ger oss ökade realinkomster, det är skattesänkningar. Ännu en pusselbit som bytt form och som förändrar bilden av hur makten över kapitalet ser ut.

Lagom skulle inflationen vara. Då var arbetslösheten låg. Inte fler än dem som var mellan olika anställningar skulle vara utan jobb. Idag kallar alliansregeringen 8 procents arbetslöshet normal, 2006 var det massarbetslöshet enligt samma politiker.

Varje gång ett ord eller en mening byter betydelse ramlar en bit till ner från det pussel som var tillitssamhället, eller folkhemmet. Nu är pusslet fyllt av hål. Vilket skulle kunna vara en början på något nytt, något mycket bättre.

Vilka ska forma bitarna som ska fylla hålen efter det gamla? Det vi vet idag är att både och, ja, alla alternativen har gett oss en bild som när vi försöker lägga pusslet en gång till inte stämmer.

Folkhemsprinsen

Nu har jag läst Humlans som flyger; berättelsen om Stefan Löfven. En riktig framgångssaga. Det finns inte någon som yttrar ett enda ont ord om partiordföranden. Det finns inte en enda händelse i hela boken som skulle kunna få oss att tro att Stefan Löfven har fler än en sida. Den reko arbetargrabben som slåss för sina medlemmar i facket.

Han är den som genom förhandlingar når resultat. Det är först denna vecka som han ryter till. Nu kräver han att kommunerna får makten över skolorna och att det dyra PPM-pensionssystemet läggs ner.

Ja, det finns massor av bra berättade historier i boken om hur en barnhemsgrabb och fosterson växer upp och blir Sveriges tyngsta fackliga förtroendeman och därefter ledare för landets största parti. Sverige från ett av Europas fattigaste samhällen till ett folkhem och Stefan Löfvens egen livsberättelse passar precis in. 

Han är den folkhemsprins som ingen av hans företrädare kan leva upp till.

När Stefan Löfven föddes för 56 år sedan fick inte en ensamstående mor stöd och bidrag så att hon kunde behålla sina båda söner. Stefan var yngst så han fick flytta till ett av Sveriges mest beryktade barnhem, Nybodahemmet. Men i en by utanför Sollefteå finns en distriktssköterska som övertalar flera familjer att ta emot fosterbarn. Stefan och två andra pojkar hamnar hos goda familjer. Familjen Melander gör ingen skillnad på Stefan och hans två fostersyskon. Han är en del av familjen.

Han läser på en tvåårig gymnasielinje, går på socialhögskolan och hoppar av till ett jobb på Hägglunds i Örnsköldsvik. Där svetsar han RClok och engagerar sig fackligt. Genom sitt fackliga arbete lär han känna vd:ns sekreterare som han gifter sig med.  

Han arbetar fackligt på alla nivåer och blir efter många år kronprins till Göran Johnsson som är ordförande i Metall. Metall blir IF Metall och då blir Stefan Löfven ordförande.

En fackordförande som jobbar hårt för sina medlemmar och som sluter ett avtal, vilket innehåller mycket ifrågasatta överenskommelser.

I krisen 2008 föreslår facket och arbetsgivarna att lönerna ska sänkas mot att de anställda får kortare arbetstid. Detta för att undvika att 25 procent av Metalls medlemmar förlorar jobbet. Ingen vinner och ingen förlorar skulle man kunna sammanfatta avtalet med. Eller så skulle man kunna säga som den förre avtalssekreteraren i LO Hans Karlsson att Metall slår sönder alla gemensamma avtal inom LO.

Ja, vår nutidshistoria är berättad på ett tydligt sätt och det kan verkligen Lena Hennel och Lova Olsson göra. De får alla upp- och nedgångar inom ekonomin och politiken till att förklara varför vi finns där vi är idag. Och varför socialdemokraternas partiledare heter Stefan Löfven.

Med beröm godkänt för all bakgrundshistorik, väl godkänt för berättelsen om folkhemsprinsen och godkänt för skapandet av en ny legend, pojken från barnhemmet som blir partiledare i landets största parti. Kommer han att bli nästa statsminister? 

Och det är bara ett litet fel i boken: en skoldirektion är en kommunal skolstyrelse. Det är där Stefan Löfvens mamma, Margareta Löfven arbetar.

EVA BERGSTEN SUNDBERG


(Stockholms skoldirektion var en kommunal nämnd med uppgift att handha Stockholms folkskoleväsen och fortsättningsskoleväsen 1982 bytte Stockholms skoldirektion namn till Stockholms skolstyrelse.)

Dagg, dagg, och dagg

"In order" eller?

Vad är pressfrihet? Vad är yttrandefrihet?

Två helt olika värden om man får tro Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Det är helt otippat att de två tidningarna om nästan aldrig ser olika på världen, de som oftast har helt samma syn på det mesta , att de skulle ta helt olika ståndpunkter i denna fråga. Och det är inte små skillnader, utan två helt olika världsbilder som vi får möta.

Peter Wolodarski, chefredaktör på DN skriver tillsammans med Hilde Haugsgjerd, chefredaktör Aftenposten, Riikka Venäläinen, chefredaktör Helsingin Sanomat och Bo Lidegaard chefredaktör Politiken, till premiärminister David Cameron i London efter den brittiska statens ingrepp mot tidningen the Guardian och gripandet av den brasilianske medarbetaren David Miranda, om hur viktig den offentliga debatten är för en stark demokrati.

I Dagens Nyheter får Storbritanniens ingrepp mot the Guardian vägas mot de skador som USA och den brittiska staten orsakat medborgare över hela världen när internettrafiken, mobiltrafiken och  informationsutbytet mellan människor avlyssnats av NSA.

Vad ska dessa säkerhetsåtgärder skydda? En demokrati, eller en övervakningsstat?

Men i Svenska Dagbladet får Fraser Nelson, chefredaktör för den konservativa tidningen the Spectator, försvara att den konservative premiärministern tar anställda på tidningar i förvar och att de tvingar chefredaktören för the Guardian, Alan Rusbridger, att med en slägga slå sönder tidningens hårddiskar. Han ser inga problem med att staten griper in och använder antiterrorlagar mot en av landets dagstidningar.

Så olika är synen på vad som ordet demokrati innefattar. Så oändligt långt är det mellan att tro på demokratin och att försvara en repressiv regering.

Under Thatchers regering ingrep staten mot New Statesman för att de avslöjade hur den konservativa regeringen gjorde en sak och sa något helt annat. Journalister som arbetade med dessa artikelserier fick hålla sig undan. Men då var New Statesman en liten samhällskritisk tidning på vänsterkanten. Nu är det en socialdemokratisk dagstidning som regeringen vill tysta. Vad säger övriga politiska ledare i EU? Är det rätt att stoppa debatten om övervakningssamhället?

Vems arv?

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva känslan av att vakna en morgon till den tid som var, ja, sekelskiftet 1800-1900. Då naturromantikerna byggde jugendpalats och sponsrade de "stora manliga konstnärerna". De skapade vikingapastischer och massor med låtsasmiljöer som Skansen för att minnas hur det hade varit.

Men...

De betalade hela kalaset med gruvor, utarmade skogar, vattenreglering och utsläpp i både vatten och luft. Helt omedvetna om de skador som de orsakade, i alla fall påstod de så.

Nu har vi en helt annan kunskap om vad som har skett och då beslutar regeringen att

nickelgruvan i Rönnbäck, Tärnaby ska öppnas.

Detta av ett företag som står på ruinens brant, som inte har pengar nog att återställa de skador som de har och kommer att ha orsakat.

Dessutom helt utan stöd från de människor som lever och har sin  verksamhet i området. Samerna kommer att få se ytterligare renskötselområden ödelagda och de som arbetar med fiske och turism förlorar alla sina möjligheter att driva företagen vidare.

Tänk er att Norge skulle ta beslut om oljeutvinning på samma sätt. Att ett utblottat oljebolag från Australien får komma och provborra vid Lofoten och om de lyckas få upp oljan kan sälja den utan att bidra med med än 0,5 procent av vinsten. Resten får det australiska bolaget behålla. Ja, de behöver ju inte göra någon vinst i Norge och då får de behålla allt. När oljan är slut får sen det norska folket och de som bor på Lofoten leva med alla skadorna.

Nej, så gör inte norrmännen. De ser till att säkra inkomster från oljeindustrin. De kräver ekonomisk kraft.

Vi har skrivit lagar i FN om ursprungsbefolkningarnas rätt till de områden som de använder för att bedriva sina näringar. Det var lätt när vi talade om Amazonas skogar och djungeln på Borneo. Men när vi står inför samma dilemma här hemma. I Tärnaby och i Jokkmokk, då är det inte de lagar som vi drivit fram internationellt som gäller, då är det plånboken som talar.

Vid förra sekelskiftet plockades enorma förmögenheter ut ur gruvorna, skogarna och vattenkraften. Vilket inte syns där kapitalet skapades. Vill vi se hur mycket ekonomisk kraft som älvarna, skogarna och bergen har skapat får vi ta oss söderut.

Längs med stränderna i Stockholms skärgård står ståtliga träslott, vid Berseliipark det Hallwylska palatset och det är där på alla muséer som  all kultur samlades. Vill vi se de minnen som finns av den första malmfyndigheten i malmfälten då får vi vänta i sex månader innan silverkannan plockas fram ur Nordiska muséets magasin. Det är vårt arv. Tron på att makten i Stockholm kan ta hand om oss alla i hela vårt land och förvalta våra minnen.

Men har vi inte förtjänat att vår syn på vad som är rätt och fel utvecklas och förändras?

Räcker det?

Den 16 mars 1988 gasades barn och gamla, kvinnor och män ihjäl i den kurdiska staden Halabja av irakiska styrkor. Minns ni? Jag minns det ofta eftersom att en av de familjer som klarade sig. Ja, två av de vuxna barnen fanns i Turkiet när resten av familjen och släkten dog av giftig gas. De kom hit till Boden för att få studera hur svensk sjukvård fungerar för att kunna arbeta som läkare på svenska sjukhus.

I början var det svårt. Jag mötte dem för att de sökte efter begagnade cyklar. Och efter allt annat som man behöver för att kunna leva i en utrymd lägenhet.

Idag kommer flyktingarna från Syrien. Men inte hit. EU:s avtal om hur flyktingar ska tas emot av första land gör att de inte kan komma hit. Utan falska papper. Denna vecka har FN:s vapeninspektörer tagit sig till Damaskus. De vill veta om regimen eller oppositionen använder kemiska vapen. Samtidigt attackerades en stad under natten och de bilder som visas tyder på att någon har använt giftgas.

Nu får vi vänta och se om vi någonsin får veta vem som beordrade den nattliga attacken. Idag vet vi att Ali Hassan Al-Majid gav order om att Halabja skulle gasas.

I Syrien har hittills mer än 100 0000 människor dött utan att FN har gått in i landet för att stoppa dödandet. När kommer Ryssland och Kina att ge med sig? När kommer amerikanerna engagera sig? När får vi i EU nog?

Det är inte lätt att fly från en katastrof. Att fly från en massaker. Det berättade de två unga läkarna om när de kom med en jättestor tårta. De ville tacka för att vi hade förklarat hur vardagen fungerar och hjälpt dem med lite möbler. De mötte en helt annan kultur i Sverige och till slut fick den unge mannen nog. Han for vidare till andra operations salar. Men den unga kvinnan stannade kvar. Inte där hon drömt om att leva, men jag hoppas att hon har ett liv med drömmar kvar.

Jagade

Jagade av Skatteverket med mångmiljardkrav, utskällda av politiker och kritiserade ägare av vårdbolag. 

Så här sammanfattar Cecilia Neurath, Svd, läget för riskkapitalisterna idag.

Det låter ju inte som om dessa investerare tillför speciellt mycket för att utveckla Sverige. Men från riskkapitalisterna hörs en annan ton: 

”Det är ju inte bara bolagen, utan enskilda individer och familjer som drabbas”, sa en anställd med anledning av Skatteverkets upptaxeringar. Samtidgt som de största ägarna i de största bolagen beräknas ha privata förmögenheter på 1-2 miljarder.

Och varför blir dessa personer upptaxerade? Jo, för att de har konstruerat olika fiktiva transaktioner för att slippa betala skatt.

Istället för att säga rakt ut vad de vill, gömmer sig dessa skatteplanerare bakom olika bolagskonstruktioner, det är inte lätt att hitta rätt.

En person som akturaliserat detta är Ann-Marie Begler på Skolinspektionen. Hon anser att alla familjer som ska välja skola måste ta reda på om skolan har tillräckligt bra ekonomi. Vilket i själva verket ofta är en omöjlighet för an person utan djupa kunskaper i hur skolkoncernerna är uppbyggda.

Skolinspektionen har i alla fall inga möjligheter att utvärdera de stora koncernernas bokslut. Den kunskapen finns inte på den myndigheten.

Det konstiga är att våra politiker inte kräver att de företag som drivs med skattepengar, inom skolan och vården, investerar sina vinster i verksamheten. Det finns inte ett enda land, en enda plats i hela världen där bolag som betalas av skattebetalarna får ta ut vinst. Inte ens i USA får de skolor som är fristående med statliga bidrag använda sina resurser annat än inom skolan.

Jag undrar när det blir på samma sätt i Sverige.

Yrsel

Sensommarens frön yr i luften och de första kalla timmarna värms upp av solen. Sex varma grader, känns rätt kallt. Morgonens rapporter i radion känns isande.

Jag tror att informationen om att sjukvården går runt med hjälp av tusentals övertidstimmar, att många tvingas arbeta 16 timmar per dygn, kan få oss att fatta hur viktigt det är att kunskap och samhällsnytta ger goda levnadsvillkor. Att vi tar ansvar för att dom som arbetar med viktiga samhällsfunktioner får utföra sitt arbete på bästa vis.

Tro inte att landstingens ledningar inte vet att vården sköts med hjälp av nödlösningar. Det har de känt till länge.

Kallt drar det också när jag läser Maria Vedins text om drönarna i den norrbottniska skogen. Hon påminner oss om att Vidsel är Europas största provbas för amerikanska drönare. En ekonomisk transaktion på ytan, men ett säkerhetspolitiskt ställningstagande i verkligheten.

Ja, morgonen är full av nyheter som yr runt och det är ofta svårt att fånga in dem som är viktigast för oss i morgon, eller övermorgon. Men jag tror att om vi inte förstår, att alla har samma människovärde, kan vi glömma nästa vecka.

"Det gjorde väl inget"

-Det här är ingen skönhetstävling, sa rektorn när tre av de nya lärarna började diskutera elevernas utseende. Det var en rektor som hade förstått att de vuxnas förhållningssätt till varandra och till eleverna fortplantades till skolgården.

Idag kan du läsa om skolstarten. Fasan inför att tvingas vistas på samma plats som dem som fryser ut och är elaka. En fasa som många vuxna inte vill ta på allvar.

Jag har ett starkt minne från lågstadiet. Vi gick på en skola som var proppfull. I varje årskull fanns de sju klasser. För vår klass innebar det att vår "fröken" väntade med att gå i pension. Hon stannade kvar efter 65 år.

En dag när vi skulle sluta gick jag ut med Inger. Hon hade berättat på lunchen att hon tyckte att en av killarna i fyran var jättesnygg. De hörde de flesta i klassen och nu skulle Inger få skämmas. Ja, det tyckte Kerstin i alla fall. Den snygga killen gick förbi vår bänk där vi klädde på oss och då ropade Kerstin högt så att det hördes i hela korridoren: Inger älskar dig!

Både Inger och jag kände oss så generade att vi knappt vågade gå ut på skolgården. Tänk om han fanns där och skulle säga något.

Sen upprepades Kerstins skrik och rop varje dag när den arma killen passerade i vår korridor. Inger gick till "fröken" som bara sa att det gjorde väl inget. Men det gjorde det. Inger blev allt mer tyst och hon slutade med att vara bäst i matte. Till slut fick hennes storasyster veta vad som pågick. Hon gick i åttan och hon tog tag i Kerstin och lovade henne att hon skulle berätta för alla killar på hela skolan att Kerstin var kära i dem. Då först fick Inger lugn och ro.

I dagens tidning får vi läsa om att utfrysning och elakheter kan påverka livet för den som drabbas hela livet. Det tycker jag att vi alla ska tänka på innan vi viftar bort barns oro.

Läs om Lisa här.