Rea på tillit

Jag sitter och funderar över centrum och periferi. Söder om Jävre är det Sverige som har gjort ett rekord-OS, norr därom är medaljerna norrbottniska. På isen svävar Alexander Majorov och representerar Sverige, men i d-hallen är han Sacha och representerar Luleå.

I Skåne slår de första vårblommorna ut när vi vid älvens strand äntligen får lite snö. Men den snö som föll förra veckan är redan historia när vi vaknar denna måndag. Vi ler lyckligt mot vårvintersolen och glömmer gärna att hela västra Europa dränks i regn och stormar. Att de som lever kvar på öarna i Atlanten inte är folkloristiska turistattraktioner utan folk som vill stanna kvar. Leva som människor och inte som servicepersonal.

Vi ser hur makten korrumperar när grindarna till presidentpalatset i Kiev slås upp. När vi får höra nyheter om Telia och Takilent. När nästa utredning om Trafikverket redovisas och den visar att det är först nu som företagen som har hand om spåren ska förebygga att det sker olyckor.

Då läser jag en text om hur företagare i Frankrike klagar på att de inte får nog med beröm. De frågar sig varför de inte hyllas. En annan text berättar om att vissa företag får rätt att delta i ett projekt för att samla kreativitet. Inte alla som har nytta av att finnas på samma plats utan de som passar in i varumärket. En man frågar sig varför ingen tror att en företagare i Frankrike kan ha skapat ett lönsamt företag utan att ha brutit mot lagen. Jag det kan man undra, eller så minns vi hur det har varit sen ekonomin avreglerades.

Hur vi fortsätter att slumpa bort vår tillit och stoppar ner huvudet i sanden.

Fest, festligt och festligare

Hip hurra nu har vi börjat fira min dag. Alldeles för tidigt men det är väl bra. Nu har jag tre hela dagar extra då jag kan glädjas åt tulpaner och trevliga ord. Ibland blir det där att vänner är bortresta ett plus. Nu satsar vi på att äta och festa om en vecka. Det blir ännu en dag att se fram emot. Och se är det Signes dag. Slutet på februari är festligt och början på mars. Undrar hur vi ska fira Signe i Uppsala.

En dålig jämförelse men kanske en förklaring till att de med makt inte tar ansvar

Dagsmejan stelnade i de kalla graderna. Kyligt är det på många sätt dessa dagar i februari.

Ja, de kalla dödliga skott som skjuts mot människorna i Kiev kommer att etsa in motsättningar långt in i framtiden.

Hur lite kan ett liv vara värt för dem som till varje pris vill behålla sina privilegier?

I Ukraina är det korrupta politiker som vill ha all makt över penningströmmarna. I Sverige är det generaldirektörer som klamrar sig fast på de statliga taburetterna.

Bengt Svensson, rikspolischef, som säger att det är någon annan som är ansvarig för att myndigheten satsade miljarder på ett datorsystem som aldrig har fungerat.

Gunnar Malm, generaldirektör på trafikverket som påstår att han inte känner till att den organisation som han har skapat underlättar felaktiga investeringar. De anställda skriver till varandra om hur de underleverantörer som verket köper in arbetet från inte ens vet hur de ska göra för att reparera järnvägen. Men det har aldrig verkets högsta chef hört talas om. Han har bara bytt ut de avdelningar som har god kunskap om hur järnvägen ska skötas mot en inköpsorganisation av gigantiska mått.

Så här kan vi alla fortsätta och räkna upp olika chefer och makthavare som inte vill förstå att i deras position finns det bara en som har allt ansvar. En som borde avgå. En som inte har någon annan att hänvisa till. Det berättar bland annat deras goda villkor och löner om.

Ja, vi kan inte jämföra politiker som mördar sin egen befolkning med makthungriga chefer på samma dag. Men vi kan fundera på hur vi reagerar på dem som krampaktigt gör allt för att behålla sitt tjänsterum utan att ta ansvar för sitt jobb.

Med doftens hastighet

Idag gläds jag åt att vara bländad av solen!

Hur många dagar har vi väntat?

Idag njuter jag av att flaskan med Ajax är fylld med doft av Marseilletvål. Vilket får mig att med doftens hastighet hamna i ett nystädat badrum sur la Côte d'Azur.

Nu är det ljuvligt att städa.

På skåpet står ingredienserna till en nyttig lunch. I koppen finns det tea från Kina. Mitt i veckan fest.

Då är det inte så kul att höra, ja, lyssna på radions ekosändningar. I alla fall inte efter förra veckans debatt om opartiskhet.

Reportern som berättar om ojämställdheten i aktiebolagsstyrelser avslutar inslaget med att säga att regeringen hotar med kvotering i stället för att se det som en möjlighet att kvoteringen av män stoppas.

Det gäller att kunna vända upp och ner på tillvaron i bland och se vardagen från ett nytt perspektiv, eller hur?

En mörkvit dag

Urdrucket franskrostat kaffe på en hylla hos Bror Hjort. Undrar om han använde mörkvitt som Bengt Grive sa. I år har jag sett en klänning i mörkvitt på OS. Det är ett otroligt duktigt italienskt isdanspar Capellini/Lanotte som har valt den färgen. 

Mörkvitt kan det vara en dag som idag när himlen når till marken och små snöflingor dalar långsamt ner till smältvattnet.

Vissa dagar är så där. Lite bleka, lite vaga och lite sömniga. Det är de dagarna som kreativiteten behövs.

Mitt i detta inget kommer Celina in nöjd och glad. Efter henne defilerar en okänd katt. Jag antar att vi får räkna med kattungar om 62 dagar.

Så det kan bli.

Mellan domkyrkorna

Ute på resa mellan domkyrkorna och ett fantastiskt kalas. I fredags var det Sophies och Beaus stora dag. De vigdes i Strängnäs domkyrka. Bröllopscermonien var så innerlig, de vackra sångerna så fina. Tack Magnus Bosson för att du gav oss så mycket välsjungen musik. Sen for vi ner till Rockelstads slott och skålade på alla språk vi kunde hitta. Det var på norska för fyra av gästerna hade farit 180 mil från Lyngen med den fina vilda laxen som vi fick till förrätt. En skål var på sörmländska för jägaren som skjutit älgen som vi åt som tjälknul. Vi skålade på engelska för alla som rest från världens alla hörn och speciellt för Beaus föräldrar. En skål höjdes för resan till Champagne där det bubblande vinet i glasen hämtades i december. Den var ju på franska liksom den för Gilles familj. Både skålar och språk fanns det oräkneligt av. 

När festen började bli dans klockan tolv for vi till ett Bed and breakfast någon kilometer bort. Där var det vinter inomhus men väldigt lugnande för några vilsna själar som behövde lite sömn. De andra dansade till sex på morgonen.

Sen kom en dag med kaos i köket när vi alla skulle begripa hur köksutrustningen i festlokalen fungerade. Tillslut tog jag makten över kaffebryggaren med lite övning och mellan de hundra kopparna så hackade vi frukt. Alla skrattade och letade elskåp när säkringarna gick var femte minut. Amerikansk brunch med pajer, korv, skinka nybakt bröd och massor med humor. Att det sen uppstod lite missförstånd i bland blev till komiska poäng.

Därefter var det dags att fortsätta till Pelle Svanslös kvarter. Nu lyser solen som vi nästan glömt bort och en hel dag med Signe väntar. Ranunkeln står för allt vackert denna fina resa och för Sophies fina brudbukett.

Mot det grå

Denna dagen ett liv, sa Melker, och så suckade han. 

Den första lektionen i att vara här och nu. Ni vet det som många kallar mindfullness. Förmågan av att kunna njuta av det varma vattnet i diskhon när du rengör en vas. Lusten att bara vara i vardagen. 

Idag är den ganska låg och då tog jag den nyutslagna franska tulpanen till hjälp för att hitta lite ögongodis i det genuint grå.

Vardagen får snart ett avbrott och det ska verkligen bli kul. Nu ska det bli fest i dagarna fyra. Vi kanske ses.

En stjärna på service

Idag hittade jag en gammal bild från en utställning för ganska länge sen. Bilderna hänger numera i Uppsala och hemma hos mig. De får mig att minnas den där lätta känslan av en vid bomullskjol som stryker mot benen en het sommardag; doften av luktärtor och smaken av en kopp med nykokt kaffe.

All denna sommarnostalgi har vi stort behov av idag när det snöblandade regnet dränker sorbetsnön och skorna börjar läcka. Ja, snön har samma konsistens som en halvsmält sorbet. Under den röran finns det hårt is som gör stegen mer än livsfarliga, om inte, vår ambitiösa traktorägare vore en sån snabbtänkt person. I morse klockan fem sandade han hela gårdsplanen. Det kallar jag service.

Tänk om det var lika lätt att få rätt hjälp med allt.

Makten tar till storsläggan mot kvinnorna som tar ton

Här är stugorna och husen bara sju minuter från Slussen

Jag fick ett brev från en av mina vänner. Hon hör till dem som hyr en stuga av Anna Johansson-Visborgs 

minne. Ni vet den där stiftelsen som några fackpampar tog över och ordnade sommarboende åt folk med 

miljoninkomster. Just där har sedan en tid kvinnor med låga inkomster kunna hyra sommarstugor utan alla 

moderna bekvämligheter för en normal hyra. Men det har varit stridigheter om vad de gemensamma husen 

ska användas till och hur stiftelsen ska utvecklas inför framtiden. Då tog styrelsen ett beslut om att 

hyresgästerna inte ska vara med i deras arbete längre. Sen fick alla hyresgästerna ett brev dagen före 

julafton.

"Till kampen just nu. Jag har fått besked om att jag måste flytta ifrån min stuga, liksom minst 30 andra, vi

tjänar mer än 14 600 kronor per månad, eller 176 000 per år som är deras nya brutala grepp, som såklart

kom som en chock. De skickade ett brev dagen före julafton där de rev upp ansökan, när 

ansökningstiden löpt ut 23 dagar tidigare och ändrade kriterierna för att få hyra stugorna.

4-5 februari ringde telefonen nonstop, hittills 30 bekräftade krav 

på utflytt före 16 mars. Men det här är ju ett fackligt semesterställe som är till för medlemmar så det blir ju 

helt fel när man kastar ut sina egna. Men vi driver nu en protest, planerar en demonstration torsd 13 feb, 

namninsamling och uppvaktning med den till Förtroenderådet på LO Sthlm. Så här drastiska förändringar av 

ett historiskt sommarställe för arbetare kan inte byta målgrupp, utesluta alla som har en normal arbetslön. 

Primära krav vi har är att få en sista sommar, så traumat inte blir för stort. Alla vi på berget försvinner,

till och med gamla Greta som varit här 56 år. Vi måste vara ute 16 mars om vi inte lyckas stoppa det här. "



Vad vill styrelsen? Inkomstgränsen som de hittat på dagarna före jul ligger under den gräns gäller för att 

kunna försörja sig om man bor i Stockholm.


Jag undrar om detta inte är ett sätt att berätta för alla kvinnor som velat göra stiftelsen bättre att de ska hålla 

käften, eller? Men med vilken kraft dessa fackpampar slår till. Det måste finnas ett stort värde i att kunna 

vräka alla hyresgästerna snabbt. Vad vill de göra med området?

Olämpligt

Jag läser om hur rädslan för att visa Stefan Jarls film om girigheten, Godheten, triggar igång alla högerspöken. Och jag undrar varför. Varken denna film eller andra som hyllar marknadsekonomins avarter är partipolitiska och borde kunna ses utan problem.

Ibrahim Baylan, socialdemokratisk skolpolitiker och partiets talesperson om utbildningsfrågor, sa så här när ägarna bakom friskolorna blev offentliga.

- Vi hade aldrig kunna räkna med att det var riskkapitalister som skulle köpa in skolorna.

Va?

Företag som skattebetalarna är skyldiga att betala för? Inte kunna gissa att dessa företag är åtråvärda för dem som vill tjäna miljoner på att göra ingenting?

Läser om ett vårdbolag som inte fått i hop en enda krona i vinst. Då fixar riskkapitalisterna en aktieutdelning på en miljard till sig själva genom att låna tusen miljoner kronor i banken på bolagets goda namn. Sen kan vi ju bara hoppas att de äldre sjuka patienterna  får blöjor och omsorg  innan vårdhemmen går i konkurs.

Det är verksamheten med att pressa ur företagen, som ska utbilda, vårda och ge omsorg, de flesta miljarderna som är huvudsaken. Inte att ge god vård, den bästa utbildningen eller den mest omsorgsfulla omsorgen som står i centrum. Och det är för att varken skolpengen eller vårdpengen eller äldreomsorgspengen kan ge en enda krona i vinst om företagen uppfyller de krav som vi skattebetalare ställer.

Men en film som beskriver detta får vi tevetittare inte se före valet. Eva Hamilton som är vd för Sveriges television tycker inte att det är lämpligt. Men att de program som hon sänder varje dag fram till valet inte innehåller kritiska frågor om vad vi skattebetalare och licensbetalare behöver veta för att göra ett informerat val, et är hon inte orolig över.

I mitt förra inlägg berättar jag om hur kristdemokraten Stefan Attefall får lägga fram ett förslag om nya regler för byggnadstillstånd utan att någon lyfter fram hyrorna som de bostadslösa kommer att få betala för dessa jättefriggebodar. Att hyresgästerna inte kommer att ha besittningsskydd och kan vräkas hur som helst, att grannarna som förlorar solen på sin tomt inte kan överklaga byggandet. Nej i publicservice är detta förslag helt oproblematiskt.

Och sen stoppar hon Stefan Jarls film.

Bostadsdrömmar

Jag måste be Stefan Attefall om ursäkt. Bostadsministerns förslag om hur bostadskön ska kortas innehåller fler delar. Det viktigaste är kanske att alla som äger en villa får bygga ett hus på tomten som är högst 25 kvadratmeter stort utan att fråga varken kommunen eller grannarna.

Med hjälp av denna regel hoppas regeringen att många små stugor ska byggas så att studenter och ungdomar ska få någonstans att bo.

Ser ni det framför er?  Det gör i alla fall Stefan Attefall.

Jag som är lite kritisk undrar hur ska några studenter och ungdomar kunna hyra en nybyggd stuga? Idag kostar ett normalt studentrum 3 000 kronor. Vad skulle en stuga kosta? 6 000 kronor?

Med de byggnadspriser som är idag kostar en 25 kvm med kök och dusch och tvättmöjligheter minst 1 miljon kronor. Kanske ännu mer. Och då blir det minst 6 000 per månad i hyra  även om hyresvärden inte ska tjäna något på affären.

Känner ni någon helt vanlig student eller ungdom som tjänar så mycket att de har råd med den hyran? Det gör inte jag.

Men Villaägarna tycker att dettta är en lysande idé. Jag tycker att det är valgodis. Än en gång vänder sig Alliansen till de som vill ha mer i plånboken. Istället för att utveckla infrastrukturen så att fler bostäder kan byggas. Tänk er att alla kommuner med bostadsbrist får i uppdrag att skapa minst ett område med bostäder för låginkomsttagare/studenter med goda kommunikationer till jobb och skolor. Då kanske kön till att få ett eget hem kapas.

Utanför det möjligas gräns

Min hud känns för trång och jag fryser. Fina S ringde och berättade en helt upprörande sak. En av hennes kompisar har en far som vårdades på hospice i höstas till det att han dog. Då när han skulle dö drog försäkringskassan in sjukpenningen. Han hade ju inget datum när det skulle ske!

Lite tröstande, säger hon sen: Vet du en annan kompis som har jobbat aktivt för moderaterna har fått nog. Nu har hen gått ur partiet och jobbar för att dessa övertramp ska ta slut.

Det är helt sanslöst. Helt utanför det möjligas gräns om tjänstemän och politiker ska kunna förstöra en människas sista dagar här på jorden genom att konstruera omöjliga lagar och regler.

Jag vill bara skrika alla fula ord som jag kan. Men istället sitter jag här och hurves. Letar efter något trevligt att göra. Slår in ett paket. Men ilskan och maktlösheten den vill inte försvinna.

En röd tråd med knutar på

Skål för samernas nationaldag idag och att det är Jokkmokksmarknad. Även om i år är ett år då många av de hantverkare som brukar förgylla vintermarknaden avstår i protest mot hur kommunen förhåller sig till gruvan i Kallak.

Är det någon som trodde att vi skulle se strider om urfolkens rätt till mark och vatten 2013, 20 14...

...det är otroligt hur lätt vi glömmer gamla synder och brott.

Mitt när jag skriver dyker Stefan Attefalls stämma upp, vår bostadsminister, och han har hittat en lösning på bostadsbristen i alla fall ett steg på vägen. Vad? Jo, de som vill bygga på vindskupor på sina villor får göra det utan byggnadstillstånd om hans förslag går igenom.

Men låt honom drömma om att detta skulle avhjälpa en bostadskö på fler än 200.000 familjer.

Jag vill drömma med Alexander Majorov om ett perfekt åk i Sotji, nu när vi skickar dit våra atleter. Vet ni att Alexander inte kan hoppa på träningarna som han har i hall C? Där är isen för tunn. Men där ishockeyn tränar finns det is som håller.

Snälla gör isen tillräckligt tjock innan Alexander slutar att hoppa sina kvadruplar så att vi kan får njuta av hans fina konståkningsprogram i flera år till.

Håll tummarna för att det går allra bäst när det gäller. Heja Sacha!

Bara vara lite grann

Nu har bilderna kommit som jag beställde i Stockholm. Den har bilden ska jag beskära och beställa en passepartout till, för den ska bli bröllopspresent till ett vinterälskande brudpar. Vi ska ju på ett bröllop snart.

Vintern börjar bli till vårvinter för oss som ser solen över trädtopparna för första gången sen i höstas. Det är något helt speciellt de här dagarna när vi märker att ljuset kommer tillbaka. Nu lyser solen över snön på ängarna och klimatet är helt nytt.

Idag ska jag njuta av att inte stressa. Att bara vara lite grann.

Utan skavanker

Jag drömmer om  att skönheten hos oss som slagit ut och börjat falna får samma status som det vackra hos de kvinnor som krampaktigt gör allt för att se ut som om de inte har levt. Men så öppnar jag veckans nummer av Elle och möter Carole Bouquet, 56, en ikon för dem som skapat ett ansikte utan ålder. 

Då blir jag matt. Ja, jag hade hoppats att det finns annat som en kvinna kan vara känd för än sin gjorda skönhet. Jag vet ju inte vad som gör att denna vackra kvinna inte har ett enda märke av sin ålder på bilderna, photoshop eller kniven, det spelar ingen roll. Det som får mig att blir trött är att så stor kraft och fokus läggs på hur det ser ut och inte på vem det är.

Som ni ser har jag fortfarande lätt att bli upprörd över de där vanliga könsstereotyperna. Upprörd över att det är naturligt att skapa tio sidor med tips om hur kvinnor ska försöka behålla sitt utseende utan skavanker. Jag hade hoppats att det finns mer intressanta sidor av livet som skulle kunna skildras i en veckotidning, eller hur?

Det skulle vara spännande.

Grått skitsnack

Jag vet inte vad som drabbat så många debattörer denna gråa kalla januarivecka, vet ni? Ja, var de har hittat argumenten för att återgå till Hedenhöstid när det gäller debatter om lika värde mellan alla människor.

Feminism är helt plötsligt inte en kamp för att alla människor ska ha lika värde i livet.

Mänskliga rättigheter är inte självklara utan förhandlingsbara.

Att ta ansvar för det man gör, är ett omöjligt krav, när det gäller OS eller VM.

Det allra värsta ordet dessa debattörer vet är kvotering, att vi skulle kvotera in det kön som är underrepresenterat i en styrelse. Skräcken inför kvotering finns dock inte när det kvoteras in män.

Nej, när tio kvinnor och en man söker en tjänst så får mannen oerhört många fler poäng bara för att han är...en man. Då räcker det att han når upp till de krav som ställs, inte att han är bäst. För att han jämnar ut den sneda könsfördelningen på arbetsplatsen. Vad hade vi fått höra om det samma skett på en arbetsplats med ett överskott av män när den enda sökande kvinnan fått en tjänst?

Nej, sluta vandra där borta bland flintyxorna tillsammans med Ben och Flisa. Ta tillbaka nutiden och framtiden och ta den plats som är din i debatten. Oavsett om du är man eller kvinna. Men glöm inte bort alla framsteg som vi har hunnit göra och tänk på vad vi borde göra för att förstärka och förbättra för alla.

Ny färg på gång

Alla som har känt mig nån gång vet att jag fastnar i färger. I snart tio år har olika gröna och blågröna toner dominerat i min garderob. Men helt plötsligt ser jag mest en färg som på akvarellspråk kallas quinacridone eller rose madder. Och då är det som om allt mina ögon ser har denna brunröda plommonfärgade ton. 

Så nu finns det något nytt på galgarna.

Något nytt är att jag hamnade i tystnad. Efter en undersökning på sjukhuset var det som om orden tappade sitt värde. Ja, så kom Belinda Olsson och försökte ta över kloka kvinnors kamp för att profilera sig på SVT. Det gäller ju att stryka gubbcheferna medhårs, avsett kön. Jag såg helt plötsligt reklamen för den Lille prinsen som det mest vederkvickande när jag öppnade webben. Det fanns som inget både och längre.

Barnen Bergfors gick i pappas fotspår och behandlade sina anställda som dumma får. För om de får säga det själva så är Maxbröderna värda de extra miljoner som den nedsatta restaurangmomsen och de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga ger dem.

Jag tänker på mamman som förlorade sin son och sin fd make i arbetsplatsolyckan i gruvan när en hisskorg vek sig. Hon får aldrig ett avslut för utredningen blir aldrig färdig.

Det är ett tecken på hur vårt land delas. Ingen tar ansvar för att en lägsta nivå för byråkratiska klantigheter hålls. I kontorsrummen finns inte en anständighet längre. Det är ingens ansvar att verkligheten utanför kontorsfönstren håller en fungerande nivå.

Tågen rullar inte när det är kallt. Rälsen håller inte för de hastigheter som utlovats,  Reparationer av infrastrukturen sker inte. Fyra av fem kronor som ska användas till förbättringar stannar i Trafikverkets korridorer.

Men det borde finnas ett hopp om ändring. Kunde min blick förändras borde makthavarnas också ha en chans att se nytt, eller?

Livslängtan

Temperaturen stiger och .molnen hopar sig i den vita skyn. De dämpar polarkylan. Fyra grader varmare. Varmare, säger familjen och bara skakar på sina huvuden. Kvicksilvret når bara upp till -27C. Men det är ett mindre problem idag när jag får hålla mig inne. Då är det härligt med nymalet kaffe, morotsjuice och utslagna tulpaner som sträcker sig ut över vasens kant och sprätter lite gult frömjöl över duken. Våren känns närmare. I ett fönster står tre glas med små krokuslökar som jag väntar på. Det finns så många knep att ta till när man vill skynda på årstiderna. Ja, jag vet att det tar minst fyra månader till innan jag kan skåda vårtecken ute, desto viktigare att plocka in dem i huset.

Den där längtan efter att ett litet grönt grässtrå ska spira, att jorden ska dofta och att solen ska hinna upp över träden innan den går ner igen, den tar aldrig slut. Det kan jag intyga här vid köksbordet. Är det en längtan efter liv?

Varma tankar mot frosten

Det är kallt vid älvens strand idag. 30 kalla isande grader. Ännu kyligare känns det när jag läser om Rysslands rapport om mänskliga rättigheter, sic! I den påpekar regimen att i Sverige kränks romers, samers, invandrares och vanliga människors rättigheter. Och ryssarna har poäng. Min fråga är hur vi har kunnat hamna i detta moras. Hur kan vi ha så många orsaker till oro i vårt land? Inte fler än i Ryssland men ett öppet mål för denna människofientliga regim att ta poäng på. Ute är det stillastående men jag hoppas liksom Eva Swedenmark att detta valår får oss att enas kring allas lika värde. Då krävs det inte lika många lager med ylle när vi ska hålla oss varma. 

Med en blå burka vid havet

Foto:Rosa Liksom

Hur ska vi som räds burkor se på dem som något annat? Den frågan ställde sig Rosa Liksom och påbörjade ett konstprojekt där hon reser världen rumt med sina blå burkor. Hon fotograferar sig själv, och andra som aldrig bär burka, på platser där ingen har tänkt sig se en burka. Och resultatet får mig att tänka.

Vad säger bilden med en kvinna i burka på den steniga stranden i den yttersta skärgården?

Är hon en person som fyller sin klädsel med luft för att flyga?

När jag såg denna bild återkom ett minne från stranden i Råå. Där satt vi för 18 år sedan, och tittade ut över Öresund mot den danska kusten, en kväll i solnedgången. Då kom en stor arabisk familj med många barn. Alla männen tog av sig kläderna och började bada i badbyxor tillsammans med de små pojkarna. Men kvinnorna och flickorna klev rakt ut i vattnet med sina svarta heltäckande kläder på. Jag minns att jag blev modfälld.. Jag kände mig förflyttad bakåt i tiden.

Men alla kvinnor och flickor hoppade upp och ner och stänkte vatten på varandra skrattade och skrek. Det fick mig att börja tänka på vad vi har med oss i bagaget när vi möter människor som täcker sina kroppsdelar på grund av religiösa påbud. Jag ser hukande äldre kvinnor som lever i skräck inför prästen och gud.

Vad ser du?

Det vill jag också veta

Både och är mitt mantra. Då är det nästan pinsamt att lyssna till de frågor som ställs i morgonprogrammet på radion. Och att se Aktuellts sändning om kidnappning igår. Vem i hela fridens namn har nytta av att veta hur militären lär ut vad man ska göra om någon kommer och kidnappar mig?

Här gick nyhetsdesken i spinn och glömde att det finns nyheter med mycket större relevans. Ja, det är en viktig nyhet att de svenska journalisterna är släppta och på väg hem, men mer än vad de har att säga och vad som gjort att de är fria behöver vi inte veta. Det övriga är ej efterfrågad överskottsinformation.

Vad fick vi inte veta igår? Hur vi påverkas av att så många stora länder inom EU styrs av stora koalitioner med partier från höger till vänster? Eller hur vi kommer att påverkas av de sydeuropeiska försöken till att gömma den ekonomiska krisen...bakom en strid om abort?

Ja, vad sker under ytan? Det vill jag också veta.

PS: Bilden.. är ett försök att illustrera både och...

Åtta bilder den åttonde

En liten kavalkad av bilder från den åttonde varje månad fram till och med augusti. Bilder som innehåller lite humor och mycket vila.

De vill må bra alla da'r

Ibland blir jag så trött när jag lyssnar på vad så kallade förståsigpåare sitter och säger i olika radioprogram. Nu i denna stund sitter flera vuxna människor och förespråkar att vi ska göra ännu en drog laglig. Som om det inte räcker med de problem som bruket av alkohol ställer till med.


Jag tänker på en sak som en ung tjej sa alldeles nyss. " De snackar om att de blir så kreativa och smarta av hasch, men de fattar inte att det beror på att de är så satans sega efter att ha rökt på varje dag i många månader. Ja, för de fyller ju bara på med det där ämnet i hjärnan och då blir de slöa nästan jämt. Utom när de får röka på igen."

Jag har levt ett liv med massor av droger runt om mig. Kompisar som rökt på de hade bra kontakter för  att de spelade basket. För där fanns med både hasch och cannabis genom de amerikaner som kom hit. Men ingen av dem som fortsatte kom vidare i livet. De fastnade där i jagandet efter nästa bloss och en massa smågodis.

De som drack mer än alla andra for också jävligt illa och hamnade utanför om de inte hittade något som kunde ersätta kicken från alkoholen. En kärlek eller så. Men den där segheten hittar jag bara där hos dem som levde för att få chilla med att röka på och fnittra. De blev aldrig vuxna. De hade aldrig ett perspektiv. De bara satt och satt och där sitter de än.

Det är något som jag hade hoppats inte skulle bli. Inte att människor som jag verkligen gillade skulle bli sittande utan vare sig ett liv då, nu eller i framtiden.

Nej, jag hoppas att det finns fler som de unga människor som jag träffar. Och som jag läser på webben. Unga människor som tycker att det inte är värt alla de timmar som de blir trötta av av olika droger. De bara lägger av med alkoholen och alla andra droger för att få det liv som de vill ha. De vill må bra alla dar.

Det är det som är allra bäst med den tid vi lever i nu. Att så många vågar välja sin egen livsstil utan att de hamnar vid sidan om. Det önskar jag att vi får se mer av detta alldeles nya år.

Värt en etta

-Det är en svår situation som vi alla måste vara med och lösa, säger den kristdemokratiske bostadsministern Stefan Attefall fromt, och avsäger sig därmed allt ansvar för att hundratusentals inte har den bostad som de behöver.

Har vi ansvar för att han inte tar sitt politiska ansvar och förändrar bostadspolitiken? Eller är det så att Kristdemokraterna inte vill att unga människor kan skapa sig egna liv utan att vara mångmiljonärer?

Det är svårare än nånsin att flytta ut från föräldrarna. Studenterna får vänja sig med att pendla för tusentals kronor varje månad. Sitta på tonårsrummet och leva på sina föräldrar istället för att börja sina liv. Men bostadsministern tycker att det är någon annan som ska ansvar för att han inte för någon som helst politik

Det här är en av de politiska frågor där alliansregeringen har tappat all trovärdighet. Ingenting har skett för att människor ska kunna flytta för att börja arbeta eller studera. Bostadsbristen har ökat med 36 procent de senaste tio åren. Är det för att hålla uppe priserna?

Priserna på bostäder har skenat. En nybyggd förortsetta i ett hyreshus kostar 11 000 kronor, en etta med bostadsrätt nästan 2 miljoner kronor i insats i de stora universitetsstäderna.

När jag flyttade hit för 25 år sedan var huset värderat som en 3:a i centrala Stockholm. Nu är det värt en etta.

Då kostade en villa i centrala Luleå 750 000 kronor, nu får du betala nästan 5 miljoner kronor för samma hus.

Är det denna värdestegring som politikerna försvarar när de inte ser till att använda de skatter som de får in till att påverka vad som byggs och till vilket pris?

Istället kan vi som har egna bostäder bygga om våra kök och badrum varje år och dra av  100 000 kronor. Tänk om dessa miljarder satsades på ungdomsboende istället?

Med himlen som tak

När jag plockar bland papper från ateljén hittar jag denna dikt. 
Bygg inte
fler gallerior
Låt mig få slippa
Låt mig få vandra
på gator och gränder
med himlen som tak
och vinden som vän" 
av Rakel Lahdenperä.
.
Den hade vi som mantra inför vår avskedsfest julen 2008 när hela kvarteret skulle rivas. Idag vet vi vad som kom istället. Ett hotell med Spa, ett Åhlénsvaruhus och grå väggar i åtta våningar.

Igår var vi på Roasters som öppnat igen. Kaféet som började som ett engelskt tearoom och som nu är en amerikansk diner!!! Grått, vackra kopparrör och bordsservering.

Stan förändras och blir annorlunda. Vi har fortfarande vinden i håret och himlen som tak. Men de höga husens siluetter ger allt längre skuggor ner mot stranden. 

Mer musik fler möjligheter

Att Idag hör jag att fler än jag har märkt att musik och körsång förhöjer möjligheterna att lära och förstå. Vi sjöng oss igenom matten och naturkunskapen vi som gick helklassisk humanistisk linje. Förutom att vi faktiskt fixade kurserna så var känslan i klassrummet öppen och nyfiken. Men det var kämpigare med latinet där inga toner fick höras. Istället sjöng vi de olika kasusarna på rasterna. Ni vet de där ändelserna för var, hur och när. 

Erfarenheter som fick mig att ifrågasätta att mina flickor inte hade sång varje dag när de gick i skolan. Mitt favorit exempel är undersökningen som HP datorföretaget gjorde på 1990-talet där de upptäckte att skolor som fick instrument och inte datorer fick de bästa resultaten bland alla elever oavsett var de kom ifrån.

Så mer musik önskar jag er alla hela nästa år och fler kramar.

Apelsinsol igen

Det är tur att det är såna här gyllene timmar mellan de gråmörka. Idag är det nya kalla grader och vi kan hoppas på att ismusiken kommer att bli av i den stora iglon i stan.

Fest på stan

Igår var det kalas med Lova, Anna, Johan, Stefan och Elsa på stan. Häftigt att mötas. Roligt att få höra vad som skettsen sist. Roligt att få träffa lilla Lova.

Med broddarna på

Det här trodde vi inte igår

Nu sitter vi här och solar. Om jag kan kalla det så. Vi sitter och låter oss bli gyllene i apelsinljuset och hoppas på att det blir lite d-vitamin.

God Jul

Med fuktiga vantar

Det är väl det här vi önskar oss nu när det snart är jul, men ute slår det snöblandade regnet mot huset. Det plaskar om fötterna och mörkret tar ännu större plats än vanligt. Då finns det bara ett sätt att glömma bort vätan och det är att baka och läsa. Så det är vad jag ska göra idag när det är en strimma med ljus utanför fönstren.

Jag förstår inte tjusningen med råa plusgrader när det finns torr kall vinter. Är det så att vårt klimat har förändrats så fort att vi får vänja oss vid regnkläder i december?

Fördelen är att det går att grilla utan att biffarna blir iskalla direkt. Det får vara den positiva sidan av blaskvädret. Och att det är kul att plaska med röda stövlar i jättepölarna om man har nya fina tjocksockor på fötterna.

Både och, ja, allt är både och.

Dyrt efterspel

Verkligheten slår alltid dikten, även för författare som Camilla Läckberg. När hon och förre maken bloggar om sina resor glömmer de att de tänkt dra av dem som tjänsteresor. Nu har Skatteverket läst vad de skrivit på sina bloggar om deras bröllopsresa till Italien och en resa till Thailand och upptaxerat dem med en halv miljon kronor.

Det är som ett skämt. Eller? Är det någon annan som drar av sina bröllopskostnader som utgifter för inkomsters förvärvande?

Äggprenumeration

Det här är årets julklapp till familjen. Ekologiska och frigående står det på kartongen som kommer från Gerd. Hon är den person som jag lärde känna allra först när jag kom till Luleå. Nu bor hon i Högsön den fina byn där jag hade en utställning.

Gerd är folkhögskolelärare och därför möts vi här vid älvens strand ibland. Nu kommer det att bli varje vecka när jag ska hämta ägg från vår prenumeration. Som ni ser är det ägg från många olika hönsraser. Häftigast är nog att ett ägg är grönt. Det hade jag aldrig sett förut. Hönsen, de finns på bild i kartongen, bor i ett nytt hönshus vid Högsöfjärden.

Hur var det nu egentligen? Vem var det som var huligan?

Vem som har makten över hur media beskriver verkligheten har betydelse. Det visar flera av dagens berättelser i tidningarna och på radio.

Allra tydligast är Johan Croneman i Dagens Nyheter. I tevekrönikan, som inte finns tillgänglig på nätet än, (länken går till den prenumerade webbtidningen), kräver han att få veta hur Aktuellt i söndags kunde förändra verkligheten när de skulle berätta om det offentliga mötet i Kärrtorp. Ja, hur ett möte mot nazism kunde bli en antinazistisk demonstration som urartade i Aktuellt.

Hur de helt vanliga familjer och andra boende i närheten kunde framställas som om de var aktiva när ett gäng nazistiska huliganer angrep dem är fortfarande en fråga som Aktuelltsredaktion borde svara på. Hur använder de språket egentligen?

Ingen tog reda på varför det stod sex, sju poliser i Kärrtorp när risken för att nazister skulle gå till angrepp var stor.

Säpo som borde sett till att deras kunskaper om högerextrema rörelser kom fram till de ansvariga på ordningspolisen skyller nu på mottagaren. I stället far de runt hos olika nätoperatörer och ömsom skräms och ömsom hotar för att operatörerna ska införa olika automatiserade avlyssningsprogram.

Bahnhofs vd har spelat in hur säpos man hotar och säger att bolaget blir en del av problemet om ett attentat händer när de inte accepterar att alla kunder blir avlyssnade.

Johan Sjöö biträdande säpochef påstår att avlyssningsprogrammet inte gör någon skillnad mot nu. Men Skillnaden är väl helt uppenbar? Antingen avlyssnar man dem som domstolen gett tillstånd om, eller så använder man automatiska program som avlyssnar allt, eller?

Hurra vi får sjunga psalmer

Nu är Jan Björklund desperat. Hur ska han och folkpartiet får så många röster att de får vara kvar i riksdagen? Jo, genom att slå på trumman för ett låtsasförslag. Ja, nu ska Jan Björklund gå in och bestämma att det viktigaste i skolan det är:

 Ja, vad kan det vara? 

Jo, att alla skolor som vill ska ha avslutning i kyrkan. Du läste rätt. Idag när vi vet att det finns så många stora problem inom skolan då plockar vår utbildningsminister fram ett skarpt förslag. Prästen ska få läsa julevangeliet för eleverna och berätta om Jesus och varför vi firar jul. Eleverna ska få sjunga psalmer. Och de elever som inte vill ska få slippa vara med på skolans avslutning. Det är Jan Björklunds ambitiösa politiska program för att förbättra skolan.

Ge rektorerna rätt att segregera. Ge dem chansen att framhålla en byaromantik. Låt dem arrangera avslutningar som inte alla kan delta i. Då blir både skolan och samhället bättre.

Vår utbildningsminister talar om traditionsrika avslutningar i kyrkan men jag har ännu inte mött en enda person som hade avslutning där på 1960-talet och 1970-talet. Alla som jag frågar berättar om sommaravslutningar på skolgården, i aulan, i matsalen eller i gymnastiksalen. De enda skolavslutningar som vi upplevde i kyrkan var de som finns i Astrid Lindgrens sagor.

Och skolavslutningar vid jul är en helt okänd företeelse. Vi gick i skolan fram till den 22 december eller närmaste fredag före den 22:a. Det var helt vanliga skoldagar med julsånger på musiklektionerna.

Snälla utbildningsministern kan du inte införa sång och musik varje dag istället för att flytta fokus från den skola som du har tudelat? Kan du inte se till att våra skattepengar används för att alla barn ska få den bästa skolgången ?

Den sorgligaste nyheten idag är att skolorna på Lidingö, Södermalm och Kungsholmen har stora problem med att eleverna använder Cannabis. Enligt polisen även på rasterna. Men rädslan för att få dåligt rykte gör att alla rektorer mörkar. De söker inte stöd och hjälp för att få ett slut på missbruket. De håller tyst för att inte förlora elever och därmed skolpengar.

Carl Bildt-regeringens skolpeng gör att inte någon rektor vågar berätta öppet om de problem som finns. De sitter stilla i båten och hoppas att de kan styra bort från de sociala problem som skapas. Cannabis är inte gratis, att köpa innebär kontakt med kriminella nätverk och THC som ger ruset stannar kvar i hjärnan.

Naiva Urban och rätten att leva

Svenskt näringslivs ordförande Urban Bäckström slår sig för bröstet och utropar att både LO och Socialdemokraterna är främlingsfientliga.
När Bäckströms konsulter har undersökt hur många av de bärplockare som kommit till skogarna för att arbeta med minimilön finner de att bara 7 av 5 000 har fått lägre lön och sämre villkor än reglerna på svensk arbetsmarknad kräver.

Samtidigt pågår rättegångar mot bärföretagen. Denna vecka i Thailand  där 200 bärplockare kräver bemanningsföretaget på 10 miljoner kronor.

Jag får intrycket att de som arbetar på Svenskt näringsliv är naiva och totalt okunniga. Det är som om de tror att en bärplockare finns i metall, plast eller trä. De ser inte människorna. Striden om villkoren på svensk arbetsmarknad hårdnar inför valet. När löntagarnas organisationer vill ha ordning, lika villkor och möjligheter för staten att kontrollera att alla arbetsgivare följer de avtal som de har skrivit på då ylar Urban Bäckström.

"Socialdemokraterna och LO vill bygga murar mot invandrarna"

Men tänk om det är Urban Bäckström som vill hålla uppe alla skillnader han bara kan, mellan dem som kommer hit för att arbeta från ett annat land och oss som bor i EU.Tänk om det är Svenskt Näringsliv som tycker att Poh, Lian och de andra ska fortsätta arbeta utan att kunna leva. Ja, för att lönen ska Bäckström och hans anhang kunna sänka, låta bli att betala ut eller ta i beslag om de vill och kan.

Yvonne Stålnacke, vice ordförande i kommunstyrelsen i Luleå. Järnverksarbetare och politiker sedan 1980-talet har sedan 2009 kontakt med de bärplockare som tvingades ta skydd i en gammal utdömd gymnastiksal här. Hon vet att fadderfamiljerna som bor i Thailand fortfarande betalar av på sina biljetter till bärskogarna i Norrbotten. Hon har varit hos dem flera gånger med insamlade pengar  för att ge dem möjligheter att överleva och sätta barnen i skolan.

Tråkigt nog fungerar inte reglerna om lika villkor inom EU heller. Min kompis grannar berättar om de arbetsamma polacker som har byggt om deras hus. De ojar sig över lata svenskar och är nöjda med att alla som har arbetat med att förvandla deras Per-Albinhus på 60 kvadrat med källare till en villa med 240 nya kvadratmeter inte har varit lediga en enda dag.

"De går i mässan på söndagar, men sen kommer de hit och jobbar till åtta på kvällen. De har inte ens ledigt på sommaren. Den enda gång de åker hem är under påsken, (katolikernas största högtid) och så åker de hem över jul och nyår om helgdagarna är många mitt i veckan."

Jag undrar försynt om det inte är konstigt att de som arbetar i Sverige och som ska ha villkor enligt de lägsta svenska avtalen inte har  råd att vara lediga på sommaren?
Då rodnar faktiskt bägge två. För de är inte naiva, de har ju förstått att de som bygger deras drömhem inte har den betalning som står i avtalet. Att de ROT-avdrag som de gör varje månad inte på något sätt har med de löner som de polska arbetarna får ut.

Men, Urban Bäckström, han är säker.

Lika villkor och samhällets möjligheter att kräva att de följs, det är främlingsfientligt.

Tänk att få höra Marie Curie

Idag har jag fått lyssna till Marie Curies röst. Den trodde alla var försvunnen men n  har de hittat en enda otydlig inspelning från USA. Marie Curie och hennes familj är väl det närmaste man kan komma en helig vetenskaplig framgångshistoria.

Vill du också lyssna gå in på Sveriges radios webbsida

Om en överdrift

Vissa dagar, finns inte några ord, vissa morgnar finns det bara små grå punkter. Var de kommer från, de där grå små tankarna som inget har att berätta, det skulle vara bra att veta.

De finns där när förtroendet försvinner. När vi får veta att det samhälle som vi har varit med att bygga är så värdelöst för andra att det är helt ok att fuska och kräva att skattebetalarna lånar fler miljarder för att sänka skatten för de rikaste. När Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot, påstår att alla människors ekonomi är förstörd, efter gårdagens omröstning om en höjning av den punkt där de med högst inkomster ska börja betala statlig skatt.

Förstörd? Jo, för att i riksdagen finns en majoritet för att de ska fortsätta betala 250 kronor per månad i skatt i stället för att alla skattebetalare ska låna upp miljarder kronor.

Då är det skönt att pyssla med julkort och se hur solen stiger upp. Upp, med försiktighet, nu när det bara är nio dagar kvar till det vänder.

PS: Fredrik Federley, centerpartist, fick mig att bli lite gladare när han vill gå vidare och ta tag i nya utmaningar.

Ingen ursäkt för att slira med sanningen

Idag är det Lottas dag. Då är det snöyra som gäller även om verkligheten är annorlunda. Lotta är snö och vinterälskare och hon fyller år idag. När jag tänker på äppelträdens avmogning då snusar hon i luften och känner efter om det inte är snö där uppe i höstmolnen.

Just idag så doftar det inte snö utan regnet hänger ovanför oss. Det är sex grader för varmt för att snön ska ligga kvar. Vi som är rädda för att ramla fel på blåisen stampar fram med broddar på stövlarna i väntan på årets nya halkskydd; galoscher som är dubbade.

Igår var det en dag när vi fick minnas; både Nelson Mandela och alla löften som de politiker som satt i Johannesburg brutit. Publiken, människorna i Sydafrika, hade inte tålamod med sin Jacob Zuma , de buade ut honom.

Trots allas respekt för Nelson Mandela så kunde de inte låta bli att berätta för hela världen om att de inte står bakom sin korrumperade president.

Skulden; den finns både här i Sverige och överallt.

Det går inte att slira och halka omkring när sanningen betyder allt.

En promenad med minnen att hålla i

Vissa dagar börjar med en känsla av overklighet. Vad var det som gjorde att denna natt var så förvirrad, tänker jag, när mina steg automatiskt leder mig till brevlådan. Kan det ha varit den totala väderomställningen som fått mig att hamna i tankar om livet som var förr. Om de promenader längs med Kungsholmen som jag tog varje decembermånad för att ta mig från farmors syster till min mormor.

Det var en halvtimme mellan överdåd och vanlighet. Det var också en rörelse från kylig artighet till varm vänlighet. Tänk att deras flytt från omodernt till helmodernt som det hette då var så olika.

Min farmors syster flyttade till en "våning" färdig inför julen 1938. Då bodde hon fram till 1975. För att kunna stanna kvar i sin bostad på Norrmälarstrand så hyrde hon ut sin avlidne mans arbetsrum till riksdagsmän. Män och riksdag var avgörande. Det var personer som inte var på plats i Stockholm mer än nödvändigt och de krävde inte att få använda köket.

T'annie, som hon hette, var helt klar över att hon inte ville ha några hyresgäster i onödan som rörde sig på de 150 kvadratmetrarna. Här var det hon som regerade.

Ett år senare var Stockholmshems lägenheter vid Holmia färdiga. Dit flyttade mormor och morfar med tre barn. De var lyckliga över att ha badrum, kök med matvrå och två rum på 40 kvadratmeter. Det fanns till och med en helt modern tvättstuga.

I det lilla köket trängdes vi och bakade. I en av väggarna fanns ett bakbord som vi kunde fälla ner i dörröppningen. När baket var klart fick alla barn leka affär. Då tog mormor fram sin samling med presentpapper, påsar och snören och så slog vi in alla redskap så att inte någon skulle bli utan paket. På pallen vid gasspisen stod den gamla kaffekvarnen som nu användes till att mala smulor till kakformarna. I högen med tidningar såg vi hål lite här och där. Det var alla kul kåserier som mormor klippt ut. När vi skulle ta tunnelbanan hem fick jag en bunt att läsa.

Åren gick och de smala tegelhusen hamnade på något sätt allt närmare centrum. Holmiakvarteret revs. Där byggdes moderna sjuttiotalshus. Dit ville mormor flytta men den drömmen uppfylldes aldrig. Istället var hon glad över att det fanns flera huslängor mellan hennes lägenhet och Essingeleden. Hon var lycklig över att Konsum fanns kvar. Men så en dag ramlade hon och bröt lårbenet och då var det inte lätt att bo två och en halv trappa upp, med en brant stentrapp utomhus. Då var längtan bort från det som var opraktiskt stor. Men det tog nästan tio år innan min mormor fick flytta till en nästan dubbelt så stor tvåa i Enskede granne med Skogskyrkogården.

Det var alldeles för sent. Det går inte att plantera om en människa efter nästan 50 år i samma hus. Det var helt uppenbart. Varför jag tänker på detta idag?

Jo, jag tror att när jag fick veta att en kamrat från Konstskolan har dött mycket ung så blir minnen av mormor och minnen av det som bara var ett sätt att minnas med glädje. Lugn. Vilket nästan är omöjligt när så unga kloka och begåvade människor inte finns mer i livet.

Behövs ett förlåt?

Det doftar i köket. Men mina öron lider. Gunnar Hökmark strider för att slippa ta ansvar för hur han och de andra moderaterna vägrade att stödja ANC. De såg denna rörelse mot apartheid som en terrororganisation mot "vanliga medborgare".

Han skruvar och vrider på argumenten från 1980-talet när moderaterna stod tillsammans med de svenska exportföretagen och vägrade sanktioner mot apartheidregimen och ekonomiskt stöd till ANC.

Lars Ohly, vänsterpartiet,  kräver att de moderater som leder partiet idag ska be om ursäkt för att de på 1980-talet tog ställning mot de svartas kamp för mänskliga rättigheter.

Både Ohly och Hökmark talar sig värma för den typ av försoning som biskop Desmond Tutu stred för när Sydafrika gick över från apartheid till demokrati.

I Sydafrika betydde försoning att de som begått brott mot mänskligheten erkände och bad om ursäkt. På bägge sidor. Enligt Gunnar Hökmark betyder försoning att alla ska glömma vilka ställningstagande regeringsledamöterna från moderaterna tog före 1989.

Ska vår statsminister Fredrik Reinfeldt be om ursäkt?