Kartan ser ut som en cancersvulst

Det finns en karta som visar hur vi bor i detta avlånga land. Antalet invånare per kvadratkilometer visas i olika färger och där siffran är under ett finns det inget alls.

Det blir en bild som ser ut som om vi bor i ett land med tre tunga cirklar i söder, väster och öster och så en smal remsa med röda prickar längs med hela kusten.

Och så är det. Alla inlandskommuner utom de två stora gruvkommunerna i Malmfälten, Kiruna och Gällivare, kämpar för att överleva. Men inte en enda politiker vill ha en förändring.

Igår somnade jag in till Annie Lööfs uttalanden på SVT. Det sista jag hörde var att hon och alliansen gjort det möjligt att bo i glesbygden. Enligt regeringens statistik är det fler som flyttar dit än bort.

I Jokkmokk talar politikern Roland Boman om tvångsförflyttningar av befolkningen. Både tvång och en önskan om att få uppleva något nytt tror jag att det är. Och det är ju inte lätt att uppleva nytt när allt det som finns rivs, förstörs och de som blir kvar blir så få att skatterna inte räcker till både skola och vård.

Pengarna som genereras i Jokkmokk, kommunen har ett av EU:s högsta BNP, hamnar naturligtvis på Vattenfalls kontor i Stockholm. Det är miljarder varav 90 miljarder försvann i Nuon-affären.

Kvar i Jokkmokk stannar något som kallas BYGDEMEDEL. En skärv som kan sökas av föreningar och kommunen. Kvar finns politiska beslut om hur många demensboenden och äldreboenden som ska stängas för att skatterna inte räcker till.

En vecka, en kall vintermarknadsvecka, fylls Storgatan av tiotusentals turister och återvändare. Hela orten vibrerar av liv och kultur. Men de övriga 51 så sliter alla med att få ihop livet i en liten inlandskommun.

Är det så här vi vill att Sverige bortom Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala ska utvecklas?

Ska alla inkomster från mineraler, vattenkraften och skogen hamna där jobbet görs, eller ska inkomsterna flyttas till Stureplan?

De kittlar snobbgenerna

Det är 27 år sen jag vandrade fram och tillbaka på stranden med en stor mage där Astrids små fötter sparkade varje gång som jag doppade mig i havet. Jag var orolig. det var den första gången som jag skulle föda. Jag var rädd. Men jag funderade aldrig över vilket BB som var finast, utan om jag skulle få föda på det närmaste i Luleå. Det här är så länge sen att det fanns två att välja på, ett stort i Boden och ett litet i Luleå.

Men idag står valet mellan det BB som har högst status och det som bara är.

Alliansen har jobbat hårt för att vi ska trängta efter det som de anser är fint och har hög status. Att vi ska vilja jaga status i alla våra val.

Bittert. Dumt. Obra. Ja allt på O som jag kan komma på. Så sker det som inte får hända. En mamma dör efter en förlossning på BBSophia. Filippa Reinfeldts prestigeprojekt har inte levererat vad Alliansen har beställt. Jag gråter när jag tänker på vad som hänt. Och jag vill verkligen veta om det är bristen på backup på Sophia när det gäller intensivvårdsavdelning som var orsaken.

De är bra på att kittla snobbgenerna i landstingets styrelse i Stockholm. Föda barn på Sophiahemmet låter ju som en dröm för dem som ska positionera sig. Jag som varit patient på den specialistvårdcentral som Sophiahemmet driver åt landstinget vet att det är precis lika som på alla andra. Lika opersonligt och trist.

Tjusigheten skapar köer till vissa privata skolor som betalas med skattepengar. Idag intervjuas rektorn för Enskilda där barnen anmäls samma dag som de föds. Diskussionen rör om denna skola är segregerad. Men det tycker inte rektorn för " i skolan går barn från nio kommuner".

Där uppe vid Tegnerlunden samlas elever som allihop anmälts när de fått sin första blöja på BB. De kommer från Stockholm, Lidingö, Danderyd, Täby, Nacka, Sollentuna, någon från en herrgård ute i Kungsängen, någon annan från en herrgård i Upplands-Väsby, Sigtuna och Ekerö (dit hör Drottningholm).

Men det är inte en segregerad skola. Nej, vår utbildningsminister har inga problem med att det fria skolvalet skapat en dubbelt så segregerad skola som innan valet fanns.

"Lite får man väl kämpa"

Här lättar dimmorna. På riktigt.

Jag läser Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok "De svenska riskkapitalisterna" och får pusselbiten som får mig att förstå varför ungas arbetsliv ser ut som det gör.

Det beror på att fem, sex personer med goda bankkontakter och längtan efter att bli superrika har fått chansen genom alla avregleringar att skapa förmögenheter.

De största riskkapitalfondernas ägare och ledningar har plockat ut mellan 2-3 miljarder kronor 2010-2012. Samtidigt har de anställda på företagen som de äger fått allt sämre villkor. Och nu är det mobilen under kudden som gäller för de unga som ska arbeta som timanställda.

När jag har kommit så långt i boken går jag förbi teven (som jag har glömt att stänga av) och ser Linnea Swedenmark från Länstidningen i Östersund som debatterar med en ung man i kostym. De får frågan om det är bättre för unga människor att ha jobb där de tvingas sova med mobilen under kudden för att hinna svara ja till nästa dags vikariat, än att vara utan jobb.

Den unge mannen säger ja. "Lite får man väl kämpa".

Linnea Swedenmark svarar att hon är politiskt aktiv bara för att kunna förändra villkoren för de timanställda.

Jag skriker( i mitt huvud) NEJ! Ingen ska jobba under dessa avskyvärda slavliknande villkor för att Harald Mix, Robert Andreen, Conni Jonsson eller någon annan fondförvaltare ska bli rik. Det ska vara förbjudet. Arbetsgivare och ägare av verksamheter som gör så här ska betala skadestånd till de anställda.

Ska alla människor som har kämpat för att vi alla ska ha samma värde ha kämpat i onödan?

Och vill ni veta hur skolor påverkas av att de ägs av riskkapitalister så läs Svd idag. Där kan vi se att t o m elevernas prestationer blir sämre om skolorna ägs av dessa fonder.

Då är det nästan dråpligt att se hur familjen Wallenberg som både äger Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson och rikskapitalfondbolaget EQT som äger Academia vägrar svara på frågor om hur de tänker som storägare.

Vi som betalar för skolorna skulle nog vilja ha svar på varför Academias ägarbolag sitter på Guernsey.

Inga riktiga jobb

Igår visade regeringen sitt valmanifest för dem som ville veta vad de fyra partierna lovar att arbeta för efter valet. Detta fick två politiska journalister diskutera i radions P1. Den ena var Carolin Dahlman från Kristianstadsbladet, liberal och den andra var Eric Sundström från den radikala webbtidningen Dagens Arena.

Jag satte på radion och började röra ihop smeten till 25 kåldolmar så jag var inte så koncentrerad på vad de sa. Men jag hoppade till när Carolin Dahlman oupphörligen påstod med auktoritet att alla de jobb som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern föreslår inte är RIKTIGA JOBB.

Hela tiden drog hon refrängen om att inget av de jobb som oppositionen föreslår för att unga ska komma in på arbetsmarknaden är på riktigt.

I hennes liberala värld är arbeten i skolor, på fritidshem, på förskolor, inom vården och omsorgen inte några jobb att ta på allvar.

De riktiga jobben finns på hamburgerrestauranger, i städföretag, på kaféer, i läxläsningsföretag, i butiker och på olika callcenters där de unga tvingas ringa och sälja för att få någon lön. Osäkra timanställningar där alla får vara beredda på att sova med mobilen under kudden för att inte missa dagens sms om jobb.

Hallå, Carolin Dahlman, varför lever inte du under dessa prekariatsvillkor du som tycker att det ska vara så.

Det är en fråga som surrar sen igår.

De skvallrar och hon fabulerar

Skvallret går...idag är det Dagens industri som berättar att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt minsann har flyttat från en lägenhet på 84 kvadrat vid Gustav Adolfsparken på Karlavägen till en femma på Gärdet på Sandhammarsgatan. Vilken lägenhet är finast? Vilken ligger på öfre Östermalm?

Sen sitter de där på sina luncher och och säger att ingen lever som de lär. Och det är ju rätt uppenbart att Jonas Sjöstedt inte gör, för han säger hela tiden att han vill bo i Umeå. Men hans fru jobbar på utrikesdepartementet och hon har rätt att hyra vissa lägenheter i andra hand under sju år efter det att familjen har återvänt från den senaste utlandsstationeringen. Det gjorde de 2010.

Intressant är att så här går det till inom flera områden i vårt samhälle nu när inga bostäder byggs. Organisationer, statliga verk och företag håller sina anställda med bostäder så länge som de är anställda för att annars skulle de inte kunna anställa alls.

Och detta problem att det inte går att anställa för att politikerna inte ger organisationen tillräckligt med pengar har drabbat barncancervården i Stockholm. Redan 2007 skickades svårt sjuka barn utanför Stockholms län för att det inte finns plats i Solna. Verksamhetschefen får inte de pengar som krävs för att kunna anställa fyra sköterskor, istället blir det en tjänst. Då slutar de som inte kan hjälpa och stötta familjerna för att personalen är alldeles för liten. Idag har kostnaden för att ta in bemanningsföretag på barnonkologen ökat med många hundra procent och de sjuka barnen får fortfarande åka till andra landsting när det inte finns plats.

Vad säger då Filippa Reinfeldt när DN får henne att svara på frågor om barncancervården? Jo, att det absolut inte finns några problem. Dessutom påstår hon att en ny avdelning ska öppnas och att ett samarbete med en annan avdelning ska ge fler platser.

Verkligheten då?

Jo, det finns så få sköterskor att två avdelningar på barnsjukhuset tvingas att bli en. Där ska neurologiskt sjuka och barncancerpatienter samvårdas.

Det vore väl värt en rubrik i Dagens industri. Ja, att Sveriges största arbetsgivare, och största organisation har en politiker i toppen som fabulerar när väljarna ska få veta hur det är med vården av barn som är cancersjuka. Det vore det väl mer intressant att skvallra om?

I två olika hastigheter

Det är den första solnedgången denna höst i väster. Det är då jag ser dem från min lilla del av stranden. Bitterljuvt. En stund att stanna i. En sorg över att även denna sommar snart har blivit till höst och vinter.

Vardag, dag efter dag. Så rullar veckorna på. Ena morgonen är det måndag och en ny fräsch vecka och så sitter vi där bara ett ögonblick senare och fredagsmyser. Stoppa tiden! Låt oss stanna och uppleva i alla fall tre minuter varje dag utan att allt annat tränger sig på.

Mina minuter finns där varje morgon när jag går upp till brevlådan. Luften är lite rå, älven knallblå, rönnbären ljusröda, doften av dagg i gräset och dropparna som täcker bilarna i solen glittrar, kylan från locket på brevlådan väcker mig, ljudet från fågelsträcken högt där uppe vid nocken får mig att lyfta blicken, ett tåg med tomma malmvagnar som dunkar på andra sidan Bodenvägen får mig att längta efter en resa, en ambulans som sveper förbi  med ljussignaler ger mig hopp om att den som ska åka med ska klara sig.

Jag tror att dessa små tankar får mig att slappna av och njuta oavsett allt annat som kan vara rätt trist. Jag tror att vi alla måste unna oss att känna efter lite grann och se att tiden inte bara rusar utan att den också rullar på i en takt som vi hänger med i.

Det är inte mer än lite blod

Det finaste kortet, Liv Strömquists bild av vår irrationella rädsla för att det ska synas att vi har mens. I vintras kom det i min brevlåda från hennes utställning på Grafikens hus i Mariefred. Tack Maria. Bilden av det allra tjusigaste, en isprinsessa, som läcker blod, får mig att rysa. Och att bli arg.

Ilsken. Förbannad. Generad. Ledsen. Och jublande glad för att Liv Strömquist tar tag i vårt kön och vår rädsla.

Jag minns hur somrarna i åtsittande slimmade vita jeans skapade en oro för att det skulle synas. Att någon skulle se att det var på det viset. Att någon skulle förstå att denna vecka hade jag mens. Jag tog varje chans att kolla i olika speglar att inget läckte ut. Jag rusade hem från jobbet för att vara säker på att ingen skulle kunna se om en enda liten droppe hade tagit sig ut. Skulle någon se och få veta så skulle jag skämmas till jag dog.

Detta har jag tänkt skriva sedan kortet kom, men så många idéer har trängts sig före, så idag när Liv Strömquist är huvudperson i DN:s kulturdel så måste jag bara berätta. Mycket för att så många som ser kortet i min hall fnyser och tycker att det inte är något att visa. Stoppa undan den där, måste den synas?

Ja, det måste de flesta av Liv Strömquists bilder, och böcker. Det finns så mycket igenkänning och humor att den kan vi inte leva utan.

Vilket valutspel berör flest?

Tittade ni också på nyheterna på Sveriges television igår? Var det något som ni inte fick veta? Ja, det vet vi tittare inte om i normala fall, men igår sändes två valutspel direkt under dagen, och det ena nämndes inte alls i Rapport.

Vi fick veta att alliansen vill satsa på hårdare straff, någon form av samtycke mellan ett par som har sex och fotboja för dem som misshandlar och hotar sin före detta partner. Men ingenting om hur de ska införa detta eller hur lång tid det tar.

Vi fick inte veta hur socialdemokraterna vill förändra villkoren för de skolor som får skattepengar. Vi fick inte veta hur skolan har förändrats sedan 2006 och vad socialdemokraterna vill satsa på och hur mycket av våra skattepengar som ska användas i skolan om (s) får makten.

Vilket utspel berör flest väljare?

En berättigad fråga är också, Vilka gärningsmän ska får dessa straff, när polisen lägger ner en så stor andel av alla utredningar?

Reformerna i rättssystemet kanske skulle sättas in där, bland åklagare och polischefer?

Bortsett från detta undrar jag som medborgare om, det är bra för tittarna att endast få veta vad alliansen vill föra fram inför valet? Det är min fråga denna ljuvliga dag med sol och avtagande vindar.

Det intressantaste med socialdemokraternas valutspel var att de har fått siffror som visar att de privata företagen som driver skolor med skattepengar betalar lägre löner till lärarna än kommunerna. Ni läste rätt. Tvärtemot vad Jan Björklund och de övriga i alliansen hävdar så drar de privata arbetsgivarna ner lönerna för lärare!!!

När molnen blev till regn. Igen.

Hemfrid värnar sitt varumärke

Ska hon tjata nu igen. Ja, det ska jag. Igår läste jag Kommunalarbetarens artikel om Hemfrid. Städföretaget som Monika Lindstedt driver och äger. Hon är ordförande i Företagarna och var en av de första som lobbade för att RUT skulle bli verklighet.

Nu vet vi varför.

I dagens Svenska Dagbladet får vi veta att Monika Lindstedts företag har fått mer än en halv miljard i RUT-bidrag.

Mer än 500 miljoner kronor varav en knapp femtedel har delats ut till aktieägarna i bolaget.

Av de 95 miljonerna som delats ut har 31,2 miljoner kronor tillfallit Monika Lindstedt de senaste tre åren.

Hur mycket de anställda tjänar per månad?

11.900 kronor. Du läste rätt. Ingen har en anställning på mer än 60 procent. Ingen har ett arbetsschema som sträcker sig längre än en vecka. Vilket gör det omöjligt för de anställda att ta andra arbeten för att tjäna mer.

Tyvärr kan vi inte få träffa någon av de anställda och fråga dem hur de har det. Det har Monika Lindstedt omöjliggjort. Hon har tvingat alla anställda att skriva på ett kontrakt om tystnad. Skulle någon helt öppet berätta om hur det är att jobba för Hemfrid så skulle de förlora sina jobb och stämmas av Monika Lindstedt.

Åsa Andersson Antelli som är vd för Hemfrid tycker att det är helt normalt. Hon vill värna Hemfrids varumärke.

Värna varumärket?

En god chans att tänka efter

Nyvaket berättar Ekot i P1 om att vissa personer sorterar ut matavfall till komposten. Men att Stockholm är sämst.

Vi andra som far mellan huvudstaden och övriga landet vet det. På de flesta håll har kompostavfall sorterats ut ur soporna i mer än tio år. På andra platser har många medborgare sorterat ut sitt matavfall i egna komposter. Men kommer du till huvudkommunen så finns det fortfarande sopnedkast där allt ska slängas.

Ska det bli obligatoriskt att sortera ur matavfallet?

I praktiken är det obligatoriskt nästan överallt utom i storstadskommunerna. Ingen rymmer sina sopor i tunnan för brännbart om de inte sorterar ur alla fraktioner.

Hemma hos oss har vi kompost, brännbart, papper, kartong, returglas, glas, metall, plast, porslin, lampor, batterier och textil. Hade vi inte hittat en smart bänk som rymmer kassarna med allt annat än komposten och brännbart så hade vi drunknat i olika kassar på köksgolvet. Nu går det att leva med återvinningen. I alla fall med lite god vilja.

God vilja kan man behöva när man börjar använda tygblöjor. Men vilken vinst för miljön om alla använde tygblöjor det först året hemma. Jag provade med mitt första barn som är fött 1987. Vi hade tygblöjor jämt, även vid alla resor. Det var inte så klokt. När man reser bort kan tiden användas till annat än blöjorna. Hemma var tygblöjorna suveräna.

I och med att vi hade överdrivet vår nit med blöjorna så var vi inte lika pigga på att använda dem tre och ett halvt år senare när barn nummer två kom. Då blandade vi efter dagsformen.

Nu har jag förstått att tygblöjorna inte bara är bra för att de är miljövänliga, utan för att barnen blir torra tidigare om de känner att de använder blöjan. Alltiettblöjorna är ju så avancerade att de är torra trots att de är fulla.

Tygblöjor kostar lite tid. Det gör källsortering av sopor också. Regeringens utredare av sopsortering och återvinningen, då för mer än 15 år sedan, utredde också hur mycket en obligatorisk sortering skulle kosta. Ja, inte för hushållen, utan för kommunerna.

Hur många hemtjänsttimmar skulle användas till att sortera och bära sopor till återvinningsstationerna?

Alldeles för dyrt ansåg då Nacka kommun. Kommunledningen ansåg att hemtjänsten skulle användas till viktigare arbetsuppgifter.

Som vanligt består det mesta i livet av både och. Sopsorteringen är både bra och dålig på samma gång. Tygblöjor är både bra och dåliga på olika sätt.

Vi som vill göra på det minst dåliga sättet får tänka efter...och det är ju bara bra.

Vi lärde oss något nytt på flera sätt

Det handlar om förväntningar. Visst är det så med det mesta. För ett tag sen fick vi en flaska vin från Bayern. Från området Franken. Det var Rudolf och Eva som kom och hälsade på från Nürnberg.

De två skulle resa vidare så vi stoppade in flaskan i källaren och tänkte att rött vin från Tyskland...hur kan det smaka?

Bäst!

Det vet vi nu. Ett av de bästa vinerna som vi har druckit i år. Och det borde vi ha förstått. Eva hade ju rest till vingården för att köpa oss det godaste vinet i området.

Tänk att våra fördomar lurar oss att tro på att tyskarna inte kan tillverka goda röda viner, tänk att vi hela tiden har liknande fördomar om allt och alla.

Vad missar vi, när vi lever efter de förväntningar som vi har skapat utan kunskap? Hur borde vi tänka om?

Celina finns inte mer

Vår allra finaste vän, Celina, blev överkörd och nu finns hon inte mer.

Det känns så tomt att gå upp till brevlådan utan hennes konversation. Det känns så konstigt att hon inte snusar vid mina fötter när jag vaknar tidigt på morgonen. Hon lämnar ett stort hål efter sig. Hon har ju bott här hos oss i tio år.

Vi ska plantera ett äppelträd över hennes aska som vi har gjort med våra andra kattvänner. Doften från blommorna i maj och äpplena som blir till mos på hösten får oss att minnas dem, Tussi, Sotis och Celina.

Celina var den smartaste av de tre. Hon visste vad hon ville och talade tydligt om det för oss. Hon pratade gärna när hon följde med på en promenad ner till stranden och knackade på fönsterrutan när hon ville in.

Hon var bra på att hålla sig undan faror, så vi tror att den bilist som körde över henne körde alldeles för fort.

Vem som gjorde vad hjälper inte nu. Vi får försöka anpassa oss till att aldrig mer få möta henne.

Om skolvirus och annat

Utanför mitt fönster tågar skolbarnen till sin första skoldag. Nu börjar allvaret, nu är det vardag på riktigt. Men för oss som lever här vid älvens strand är det fortfarande sensommar. Inte en enda natt med kalla grader, inte en enda morgon med frost i gräset än.

Igår satt jag och väntade och väntade på olika platser runt om i sjukhuset som ligger alldeles intill. Då såg jag att rönnarna i parken hade rodnat. De lyser som höstlyktor, lite som kräftlyktor, mellan de olika stensättningarna. Men på den andra sidan huset var det sommar igen. Så skönt att kunna sitta ute i lä och äta lunch vid en damm fylld med regnvatten som kluckar mot kanterna, med en sol som strålar så mycket att jag fick sätta mig i skuggan.

Det gäller att gripa tag i de där stunderna som ger livsglädje mellan allt som måste göras. Hitta de där ögonblicken mellan plikterna. Idag började vi dagen med doftande te och dörren öppen mot regndropparna som glittrar på altanen.

I dag är det en viktig dag för alla. Inte bara för elever och lärare. Vad förväntar vi oss av skolan? ett program som berättar om vad förväntningar och tillit kan tillföra ett utbildningsväsende såg vi igår. Kolla in ett av de bästa programmen om skolan här:  

Vad var det den finske skolutvecklaren sa? Han kallade vår reformiver i skolan för ett virus som har förstört världens bästa skola.

Massor med bra kunskap

Ösregnet har än en gång hållit mig vaken. Idag råkade jag läsa Lars Calmfors recension av den ekonomiska debatten som var på teve i söndags.

Hans argument mot förändringar är värda att citera:

Nummer ett: En miljard är felräkningspengar, därför ska inte höginkomsttagare betala högre skatt.

Nummer två: Vi ska sänka skatten för dem som arbetar, därför att det är det enda sättet att höja deras inkomst.

Då kan de som arbetar acceptera lönesänkningar.

Därför ska alla andra betala högre skatt.

Nummer tre: Det är inte orättvist att pensioner beskattas högre än löner, så de som idag arbetar får skatteavdrag. När de går i pension har de ju fått skatteavdrag och då kan de betala en högre skatt. För dem som var pensionärer innan avdragen så spelar det inte så stor roll.

Nummer fyra: Jobbskatteavdraget kostar mycket mer än det drar in till staten!!! Bara 25 procent av kostnaderna tror forskningen kommer in till staten i form av att fler betalar skatt.

Nummer fem: Inget talar för att sänkta arbetsgivaravgifter påverkar arbetsmarknaden för unga.

Nummer sex: Andelen fattiga har ökat kraftigt sedan 2006.

Nummer sju: Man kan inte anklaga regeringen för att de lånar till skattesänkningar. Vi har låga offentliga skulder.

Nummer åtta: Det finns ingen forskning som visar att lägre arbetstid ger fler jobb.

Jag tycker att det är intressant att Annie Lööfs löfte om att sänka arbetsgivaravgiften för unga ännu mer inte kommer att ge fler ungdomar jobb enligt Lars Calmfors.

Det är också intressant att han bekräftar att skatteavdraget för dem som jobbar är för att hålla nere lönerna eller för att kunna sänka dem.

Det är mycket man kan få veta när man har en oväntad ledig stund mitt i natten när regnet slår mot taket. Eller hur?

Om dumsnålhet och fördummande

Idag har jag läst om hur landsting efter landsting har valt att hålla sjuksköterskornas löner nere och istället fått en galopperande brist på vårdpersonal. Det verkar verkligen rationellt att istället för att satsa på dem som sliter med vården på våra sjukhus dygnet runt, att satsa på att låta ännu fler privata vårdcentraler öppnas.

Blir du förkyld finns det vård i överflöd, (utom i de landsting som ligger långt från Stureplan), men får du svåra kroniska sjukdomar, eller diagnoser som kräver komplicerad vård då är läget ett helt annat.

I Stockholm skildrar DN hur barncancervården har hälften så många vårdplatser som skattebetalarna har blivit lovade. Barnen får resa till andra landsting för att få sin vård. Föräldrarna får ta ansvar för att sjukvårdpersonalen inte ska missa undersökningar. Men i tidningen finns inte den intervju som vi alla läsare har väntat på i fyra år:

Varför Filippa Reinfeldt satsar på privata mottagningar istället för att se till att vården på barnonkologen fungerar?

Inte en enda landstingspolitiker får stå till svars för att barn och föräldrar får leva i ständig oro inför de svåra behandlingarna med cellgifter. Inte en enda fråga till landstingsrådet om varför hon satsar på att använda skattepengarna till fria vårdval för förkylda och svåra tvångsresor för dem med cancer.

Alla skyller på att det inte finns nog med sjuksköterskor. Ingen tar ansvar för att se till att lönerna ligger på den nivå där de kan behålla sin vårdpersonal.

Det var de häftiga regnskurarna som slog mot fönstren hela natten som väckte mig gång på gång, det var artiklarna som jag läste för att somna om, som fick mig att vakna ännu mer. Vad har vi för samhälle där de som är livsnödvändiga, för sjuka människor, inte behandlas som om de är viktiga?

Det är en fråga som snurrade i mitt huvud halva natten.tillsammans med en oro för att just detta;  varför vi har förminskat värdet på viktiga yrken för att höja värdet på de yrken som inte tillför samhället något av värde.

När jag gick på gymnasiet ville alla de smartaste jobba inom vården för att kunna göra skillnad. Nu är det smartast att låta bli.

Valfrihet-vad betyder det?

Valfrihet. Ett ord fyllt av positiva konnotationer. Både val och frihet på samma gång. Vem kan vara mot det? Ingen om ordet fylls med verkliga val, alla om det sker som idag. I alla fall inom vård och omsorgssektorn.

Idag finns det två kommuner i landet som har valfrihet för alla brukare i kommunens regler för hur bistånd ska fördelas.. Bägge två, Nacka och Lidingö, är välbärgade och med hög utbildningsnivå bland de äldre. Men ingen uppfyller just den regeln. Istället är det det akuta behovet och var det finns platser, lediga timmar som styr vad som händer den dag en person behöver stöd och hjälp.

Det är precis som det är i alla de andra 288 kommunerna utan valfrihetsparagraf. Och det beror främst på att ingen kommun anser sig ha råd att köpa in platser på boenden, eller timmar hos hemtjänsten som inte utnyttjas fullt ut. Det finns alltså inga lediga lägenheter eller hemtjänst personal som väntar på att du eller jag ska välja att bo där eller få hjälp av dem. Vi får ta emot det som erbjuds.

Det samma förhållandet gäller när du ska välja läkare. Det är inte du som väljer om du inte har lite tur, för ofta är listorna redan fulla med patienter. Det kan t o m bli så att din husläkare ringer och berättar att du inte kan vara kvar på listan utan att du måste välja om. Och i värsta fall kan den vårdcentral där du gått välja bort dig helt och hållet. Det går ju inte att kontrollera om alla listorna är fulla, och har du många svårbehandlade kroniska besvär är du aldrig lönsam för den mottagning där du går och de kan utan besvär be dig välja en annan.

Valfriheten har genom detta blivit en som gäller vårdgivarna och inte medborgarna. Den valfriheten har inget innehåll för mig. Den är helt utan mening.

Det finns en annan valfrihet som jag skulle vilja höja till skyarna, den att välja pedagogik i skolan för våra barn. Att vi som föräldrar skulle kunna välja det som passar dem bäst. Den valfriheten vore verkligen värd att omfamna.

Men var finns den kommun där valet står mellan olika pedagogiska program och inte status?

Hur många gånger har jag inte hört att kompisar har valt bort en skola som de uppfattar som mindre bra för att istället hoppas på att en annan kommer att ge barnen en bra start i livet. Varför har de inte ett val mellan olika skolor som har olika innehåll och öppna böcker så att alla kan se att ekonomin sköts för elevernas bästa var ett alternativ?

Då kan vi i bästa fall fylla valet med innehåll och inte tomma ord.

Vi vill ha mera makt! Utlandsvenskar vill ha en egna riksdagsledamöter.

Nu börjar de riktigt rika, de som gör allt för att slippa betala skatt i Sverige att bli oroliga. Hur det märks? Jo, Michael Treschow en av de forna tiotaggarna i svenskt näringsliv vill att alla som är svenska medborgare och bor utomlands ska få vara med i en egen valkrets, med tio mandat i riksdagen, och på så sätt kunna rösta in egna representanter. Ja, för våra valkretsar bygger på geografi.

Men vill vi som betalar skatt att tio mandat i riksdagen ska vikas till de som inte gör det?

Michael Treschow tycker att svenska politiker är ointresserade av utlandssvenskar. Han anser att de ska finnas speciella politiker om är tillgängliga för utlandssvenskarna. Som reser runt och och har kontakt med dem som inte bor i Sverige.

Det är inte lite som han vill ha denne mycket välbärgade man. Det känns lite som om han vill bli "körlad", ja, att han vill att vi som arbetar och betalar skatt i Sverige förstår hur viktiga de är som inte gör det.

Som exempel på att det är möjligt tar han Frankrike som med sin kolonier och olika områden som på olika sätt är anslutna till landet har utlandsmandat i både nationalförsamlingen och senaten. Men vi är ju inte i den situationen att den svenska staten skickar ut personer för att arbeta för de svenska skattebetalarna annat än till FN, EU och svenska beskickningar. Inte många personer att räkna in där.

Den största gruppen utlandssvenskar bor i USA. De har utvandrat för att skapa sig ett nytt liv på en annan plats i världen. De har kanske valt att behålla sitt svenska medborgarskap, som en nostalgisk påminnelse om sitt ursprung.  Många for som unga för 50-60 år sedan. Det är inte en grupp som lever med den ena foten i Sverige.

Andra är svenskar som pensionerat sig i Spanien. En tredje grupp är personer som valt att flytta till Storbritannien på grund av studier, kärlek, eller ibland för att slippa betala skatt på förmögenhet, eller bolag.

Av de cirka 550 000 svenska medborgare som bor utanför Sverige har ungefär 150 000 registrerat sig för att rösta inför det förra valet. Så många anser sig ha så starka band till Sverige att de vill vara med i vallängden. Idag räknas deras röster i de valkretsar där de bodde innan de flyttade. Som vanliga poströster.

Vill vi ha det på något annat vis? Det kan Michael Treschow undra.

Månljus eller maktlöshet, vad håller mig vaken?

I natt vaknade jag med månljus i ögonen. Varje timme var det något som gjorde att jag väcktes och när jag tittade upp var hela rummet fyllt med ljus. Jag har aldrig varit med om att månljuset har varit så starkt.

Men är det de månljusa nätterna som gör att vi vaknar i augusti?

Det skulle kunna vara den enorma laxburgaren som jag åt igår kväll i Lövskärs hamn. Det skulle också kunna vara de förändringar som sker och som vi inte har makt att påverka.

Makten över vad som vi ska tycka är viktigt styr i hög grad Sveriges radio och Sveriges television över. Och det märks att ledningen för de två företagen är livrädda för att bli anklagade för att stå på löntagarnas sida.

Gång efter gång får ogenomtänkta ekonomer och företagare oproportionerligt stor plats i media för att anklaga politiker som anser att subventioner av tjänster till höginkomsttagare, inte ska fortsätta efter valet, för att nedvärdera de som utför jobbet.

När det gäller enkla tjänster som inte kräver utbildning och som inte kan säljas för ett pris som rymmer en lägsta lön är det otroligt att det känns självklart att de ska subventioneras med 50 procent. Vad är det som gör att alla dessa välbetalda män kämpar för att få behålla subventionerna?

Och varför ägnar redaktionscheferna på Sveriges radio och Sveriges television som många minuter åt detta?

Ta bort allt fult!

Jag måste bara berätta att de som vill veta vad moderaterna vill kan läsa två artiklar i DN idag som visar på deras tro på att ytan är viktigast.

Dels vill den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson från Göteborg städa bort fattigdomen genom att förbjuda tiggeri på offentlig plats, dels vill Stockholms mäktigaste man Sten Nordin,(vars artikel kommer så snart länk finns) finansborgarråd, satsa mycket mer på att städa bort skräp från gatorna.

Det är något av det viktigaste anser båda två. Sten Nordin efter att ha fått många telefonsamtal om skräpet, Cecilia Magnusson efter att ha känt sig störd av det tiggarna utstrålar.

Vad en rostig gammal mangel berättar mellan valsarna

Vackra gamla rostiga vardagsting finns överallt. Denna vackra gröna mangel hittade jag i trädgården hos kafé Rävastens efterträdare.( Det heter så).

Jag skulle gissa att denna mangel är nästan 100 år i år. Den fungerar oavsett plats med hjälp av en fiffig fjäder som får mangeln att spännas efter hur tjockt tyget är som ska bli slätt och blankt.

Jag stod och vevade en i uthuset på udden när jag var elva, tolv år. Den var ett arv efter farmor. Hon hade manglade lakan och dukar på landet...Idag skulle väl ingen bry sig om något så extravagant under sin korta semester. Den var längre förr för dem som hade råd.

En vanlig sommar varade vistelsen i det gamla fyrhuset mellan skolavslutningen och den sista söndagen innan skolan började.

Livet där mellan stranden och enebacken organiserades som om det var livsviktigt att ha ett schema för livet.

Alla klockslag som skulle passas gjorde det nästan omöjligt att hinna med att njuta av ledigheten.

Min första sommar utspelades mellan alla dessa måsten.

Ville någon ha frukost serverades den klockan 8. Förmiddagskaffe fanns i köket klockan halv tio. Lunch, dvs fil, smörgås med Grönhögsbröd och en kopp te klockan tolv, vid två fanns det kaffe i bersån och klockan fyra drack farmor te på verandan. Middagen med tre rätter åts i matsalen senast klockan sex och när klockan slog åtta fick de som ville en sista kopp kaffe i salen.

Det var måltiderna...

Mellan dessa stenhårda hållpunkter skulle huset städas, tvätten tvättas, posten hämtas, vattnet upp ur brunnen och tidningar läsas.

Slaktarbilen kom och levererade färsk mat, mjölken hämtades hos familjen Jansson, bryggarbilen kom med öl, sodavatten och sex flaskor med läsk, fiskaren kom med flundror, bagaren med wienerbröd, jordgubbar och hallon köptes hos de två fröknarna som levde granne med hamnen, telefonsamtal ringdes på telegrafen, och tre veckor varje sommar cyklade barnen till Stora Rör för att först lära sig simma, för att sen ta alla simmärken som fanns.

Tiden var fylld till bredden med allt som måste ske, men ändå var sommaren evig.

Eller var den det? Det är en fråga som jag undrar över. Gjorde dessa strikt schemalagda dagar som var mycket lika varandra att tiden stod still?

 

Vad gynnar jämställdheten?

I morse fick vi lyssna till hur P1-morgon lät en professor vädra sina privata åsikter bara för att han har en position vid universitetet i Uppsala.

När samtalet började undrade jag om det var en ny form av radioteater, lyssna här:

Per Johansson har nog inte tänkt sig att bli ifrågasatt när han skriver sin artikel på Svenska Dagbladets debattsida.

Men yttrar man sig i frågor där man inte har någon kunskap då blir det ett platt fall. Jag undrar vem som bad honom att skriva ner vad han tror på. Det är den frågan som hela tiden dyker upp när jag läser och lyssnar på denne man.

Alla de problem som drabbar män oftare än kvinnor beror inte på att vi lever i ett samhälle med för mycket feminism, utan det beror på att vi lever kvar i en föråldrad struktur byggd på gamla värderingar.

En av de punkter som oroar professor Johansson allra mest är att andelen män som tar sig vidare till högre studier hela tiden minskar.

Varför är det så? Behandlar vi pojkar på ett annat sätt än flickor?

Jag är helt övertygad om att pojkar missgynnas av att de hela tiden premieras om de hörs och syns. Att de ser att de kan få jobb med relativt höga löner utan att studera vidare. Att de får ta plats på bekostnad av flickorna i klassrummen.

Vad tror ni?

Och vad tror professor Johansson skulle gynna jämställdheten?

Jag är helt övertygad om att om vi fortsätter att ignorera maktstrukturer i klassrummen så kommer både pojkar och flickor förlora många möjligheter.

Flitiga i hemmen eller som anställda inom vård och omsorg?

Titta vad vi hitta i kvarnen vid Kukkolaforsen igår. Är det en geting eller ett litet flitigt bi?

En flitig invandrarkvinna är vad vår integrationsminister Erik Ullenhag, fp, ser framför sig när han pratar om vem som får jobb när skattebetalarna subventionerar okvalificerat arbete i hemmen. Han oroar sig över vad som kommer att hända med de invandrarkvinnor som idag jobbar i hemmen.

Ali Esbati, v, replikerade:

- Det är fantastiskt att vi har en integrationsminister som det första han tänker på när han tänker på invandrarkvinnor är att de ska jobba i rika människors hem.

Här gick skiljelinjen mellan de som anser att det är bra att subventionera okvalificerade arbetsuppgifter i välbärgade familjer och de som anser att arbetsinsatsen ska utföras till vanlig lön.

Hur partierna kommer att göra efter valet? Ja, det är bara FI och Vänstern som kommer att vilja ta bort RUT-avdraget. Frågan är om sossarna och miljöpartiet kommer att ändra på reglerna? De kan ju minska avdraget, eller förändra villkoren så att det inte är intressant för andra än sjuka och gamla t e x.

Jag undrar om de miljarder som subventionerad städning i välbärgade hem kostar i skatteavdrag skulle kunna användas till något bättre för samhället? Skulle en utbyggnad av barnomsorgen, omsorgen om äldre, fler händer i vården, bättre järnvägar eller fler lärare i skolorna ge ett bättre samhälle?

Eller får vi ett bra samhälle när vi satsar pengar på att vissa familjer kan köpa sig tid?

I min värld är det dyraste med införandet av subventionerad städning förändringen av hur vi ser på varandra. Idag finns det de som har ett så värdefullt arbete att de är värda full lön och så finns det andra som inte är värda mer än hälften...

Tänk vad vi förlorar och de som förlorar mest är de barn som får lära sig att det finns speciella kvinnor som ska plocka upp efter dem.

Då är det nästan parodiskt när Martin Ådahl, c, inte klarar av när Ali Esbati, v, använder ord som tjänstefolk.

Folk som utför tjänster hemma hos dem med höga löner, vad ska vi kalla dem då?

En påminnelse från Stefan Sundström

Stefan Sundström är en stolt pappa som påminner oss om att socialdemokraterna och kommunikationsbyrån PRIME har haft en skandal tillsammans. Jag minns inte mer än att Luleås Niklas Nordström, fd ordförande i SSU, hoppade av politiken och fick jobb på Prime.

Från början en svensk byrå med lobbyverksamhet och kommunikation. Den grundades av Carl-Fredrik Sammeli .

I förra valrörelsen anlitade Svenskt Näringsliv Prime och Niklas Nordström för att påverka ledningen hos socialdemokraterna så att de skulle bli mer mottagliga för Svenskt näringslivs argument. Ett uppdrag som avslöjades först efter valrörelsen. Niklas Nordström påpekade att han aldrig hade smusslat med var han arbetade med, partiets ungdomsförbund ifrågasatte partiledningen och i årets valrörelse vill inte socialdemokraterna kräva att vinsterna i de företag som helt lever av skattebetalarnas pengar, ska investera dem i skolorna, vårdföretagen eller i sjukvården.

Är det en lyckad lobbyverksamhet eller ett parti som anser att det inte går att stoppa skattepengarna från att flyga iväg till skatteparadisen? Det lär vi aldrig få veta.

Niklas Nordström är idag kommunalråd nummer två i Luleå, kommunstyrelsens ordförande heter Yvonne Stålnacke. Han står inför sitt första val som andreman i partiet. Han blev kommunalråd när Karl Petersen gick i pension. Är alltså inte folkvald än.

För fyra år sedan när banden mellan Prime och socialdemokraterna avslöjades var många mycket besvikna. Kommer vi att bli lika besvikna nu?

Minns ni storbranden i Bodträskfors?

Jag svävar i älven och tittar på SSAB i fjärran. Vid niporna är både vardagen och semestern närvarande på en och samma gång. Varje plan som ska landa på Kallax svävar högt över oss som badar, varje bil som kör in från söder syns tvärs över vattnet.

Igår fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog mig dit. Det är en oändlig sandstrand med högt fall...

Den finns bakom ett område med camping, järnvägsmuseum och masshall. Granne med ett bassängbad och det är lite bökigt att hitta ner till sandstranden om man inte vet. Här var vi med barnen när de var små. Det finns oändligt mycket att hitta på. Vissa år hade vi sommarens firmafest här, med lekar och spel och kalla kvällsdopp.

Ja, för så varmt vatten som vi har i år har det sällan varit. Ibland som förra året var det en vecka med ljummet vatten i älven, men nu är vi inne på den sjätte veckan...

Det är ljuvligt för oss som inte får uppleva en sån här sommar oftare än vart tionde år.

Men besvärligt att förhålla sig till för dem som inte är vana. Det verkar i alla fall utredningen av branden i Västmanland visa. Både arbetsledaren som beordrade ut skogsmaskinen som orsakade den första gnistan och de första släckningsarbetena visar att det är svårt att göra rätt när omständigheterna är ovanliga.

Det är otroligt lätt att vara efterklok, men en av mina forna kollegor, Lotta Gröning berättar om hur hon upplever att bo granne med branden här.

En sak som förvånade oss i går var att Rapportredaktionen inte har någon som helst koll på vilka stora skogsbränder vi har haft de senaste åren. I deras värld var en brand utanför Stockholm den största, men vi som bor vid älvens strand minns den enorma branden utanför Bodträskfors.

Sensommaren 2006 brann en stor yta med privat skog efter den torra sommaren. Här är en sammanfattning av vad som skedde då.

Här är en berättelse från räddningsledaren:

Vi har ett kort minne när det gäller dagsaktuella händelser kan man gott säga.

En film om livet

Det finns ett överdåd i Heide Krönleins lilla trädgård i Voullerim. Det finns en känsla av att här arbetar naturen. Igår hade filmen om Heide Krönlein premiär på SVT1. En film som Mitra Sohrabian spelade in sommaren 2012 när vi var på besök för att lyssna till Susanne Osten och Heide i ett samtal om livet.

Heide föddes under kriget i Berlin och hon  hamnade i Stockholm som hembiträde i slutet av 1950-talet. Då kunde de tyska kvinnor som stod ut, arbeta i en svensk familj i två år för att få arbetstillstånd att göra något annat efteråt.

Något annat har Heide gjort i hela sitt liv. Jag som har fått trevliga brev och mail vet att hela livet ryms inom Heides häckar. De som skyddar hennes växter och hennes integritet.

Här är en länk till filmen. 

Det går inte att välja

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska sammanfatta denna semester. Kanske här i baren där Nils Dardel målat av sina kollegor då, för ett hundra år sedan.

Det blev massor med konst. Massor med goda möten. Och massor med kök.

Vi har väl aldrig hunnit med så mycket på fem veckor. Dagar som började med köksbeställning i Haparanda och som slutade i Uppsala med en riktig gourmémiddag. Allt har varit så lätt i år. det tror jag beror på att vi mycket sällan har sett annat än en strålande sol. Jag mår bra då, och det tror jag att alla gör.

Jag ser på alla växter att de frodas trots att det regnat så lite. Jag ser på alla människor som jag möter att de har kunnat koppla av.

Det går inte att välja en sak eller två från denna ljuvliga sommar. Jag väljer att utse den till den varmaste jag har varit med om. Tänk alla ljumma bad i havet och älven. Tänk alla middagar på altanen. Sen kan vi om vi vill minnas den kallaste midsommaraftonen sen 1987. Men den glömmer vi snabbt eller hur?

På måndag är allt som vardagligt igen

På måndag börjar vardagen. Då ska jag ta upp mitt skrivande igen. I alla fall om de där orden inte gömmer sig igen. Hoppas att ni vill vara med och läsa om nästa år vid älvens strand.

Var finns alla ord? De som inte ljuger.

Det är precis 24 timmar mellan de två bilderna. Den ena bilden tog jag från vårt hotellrum i Uppsala. Solen kom tillbaka efter ett av de kraftigaste regnoväder som jag har upplevt. Men det var inget mot vad jag hörde och såg på nyheterna.

Den andra bilden är från byn när samma regnfront hunnit i kapp oss nästa kväll. Tungt trummande regn mot fönstren och ännu värre bilder från Gaza.

Kriget i Gaza har fått mig att tappa bort alla ord. Jag vaknar på nätterna och känner mig medansvarig. Men jag har svårt att berätta hur jag tänker. Men en sak som jag hela tiden ser framför mig är de bilder som vi
fick se från sjukhus, i Gaza och i Jerusalem. Samtidigt
varnar Israel läkarna för att de tänker invadera och bomba
sjukvården.

Jag tror att det räcker. Ja, för att vi ska förstå. Tänk att hamna på sjukhus skadad eller sjuk och känna sig jagad av tjutande vapen och flygplan.

Jag läser många olika debattartiklar om varför detta krig aldrig tar slut. Det som slår mig är att det lika mycket är ett krig om ord och förklaringar. Den ene ser antalet döda, långt över tusen palestinier, de flesta vanliga människor. Den andre räknar raketer. Tusentals har nått Israel sedan konflikten började.

Det jag inte begriper alls är att FN inte berättar om varför denna organisation håller sig undan sitt ansvar och låter människor dö, leva i skräck för att träffas av raketer och tappa allt hopp.

Ord tar ställning

Slog på radion och får höra på Ekot att en 16-årig tjej blivit lurad på sin lön. Men på Ekot är hon en anställd som jobbat gratis. Det framgår att hon gått med på två provdagar utan lön , men att hon därefter utfört alla arbetsuppgifter som de andra på jobbet. När hon förväntar sig lön liksom de andra visar det sig att arbetsgivaren inte tänker betala. 

Den unga kvinnan har lurats att arbeta utan lön, för arbetsgivaren skiter i att betala henne för det arbete som hon har utfört. 

Hon har inte ställt upp och arbetat gratis!

Jag undrar varför Ekot förskönar verkligheten, varför de inte säger som det är? Det krävs språkkurser inför valet om vi ska kunna förstå vad denna redaktion berättar. Annars får vi leva med alliansens nyspråk och då skyms verkligheten.

Varför har de inte ett inslag om hur vår regering har förändrat reglerna för unga på arbetsmarknaden. Hur regeringen på alla olika sätt säljer ungas arbetskraft billigt, hur unga får veta att de inte duger på samma sätt som andra, och trots detta väljer arbetsgivare att inte betala alls!

Det hade varit ett inslag som förklarar och inte gömmer verkligheten för oss andra.

Resfeber

Varför blir det så här varje gång jag ska packa och resa iväg? Ja, varför känns det så oöverstigligt? Det är en fråga som jag inte kommer förbi. I hela mitt liv har jag verkligen gillat att resa och att upptäcka nya platser och nya människor. Jag har längtat efter att få se något nytt. Men...så kommer den där tunga muren upp och allt känns omöjligt. Var är alla saker som jag ska ha med mig?

Vad det kommer från? Kanske en resa till Sovjet när jag packade lätt, och det inte gick att tvätta? Eller  resan söderut när jag glömde ta med mig nog med mediciner?

Ja, jag vet att det går att köpa allt som jag inte får med mig. Det är dagens mantra. Allt går att fixa, Det är bara att åka. Och se vad som händer och sker.

I morse gick propparna

I morse gick alla propparna, när vd:n för Svenskt näringsliv Carola Lemne gråter krokodiltårar på Dagens Nyheters ekonomisidor.

- Välfärden är i fara! Om de de privata företagen inte får ta ut vinst och då förlorar svenskarna sin valfrihet...

Hur många lögner kan en person stoppa in i en ett enda uttalande?

Vilken verksamhet, som drivs med skattepengar, är i fara? Jo, den där ägarna flyttar skattebetalarnas pengar till olika skatteparadis och väger blöjorna, serverar bröd och vatten och har lärarlösa lektioner.

Det finns ingen som helst anledning att låta företag som drivs med våra gemensamma pengar flytta dem utanför verksamheterna. Vinst, javisst, men den ska återinvesteras i varje boende, vårdcentral och skola. Varje krona som betalas ut ska användas i den verksamhet som får tillgång till skattebetalarnas pengar.

Vilken valfrihet talar Carola Lemne om? Ingen som köar till ett boende för äldre kan välja var de ska hamna. Det är köerna som avgör. Möjligtvis kan företagen som driver äldreomsorg välja bort de boende som de inte vill ha. De har ju all information om vilka som väntar på att få flytta. Vi som betalar verksamheten ha ju ingen insyn, för offentlighetsprincipen gäller ju inte inom skattefinansierad verksamhet som drivs privat.

Ja, här står denna högavlönade verkställande direktör och tigger:

- Snälla väljare, snälla medborgare, rösta inte på de partier som vill göra det omöjligt att ta era skattepengar och flytta dem utomlands. Nej, rösta på de partier som gärna delar ut skattepengar till företag som kan ta dem utan att utföra de tjänster som vi betalar för. Då blir alla riskkapitalister lyckliga, och vi andra får se hur skolorna blir ännu sämre, de äldre får ännu sämre vård och vårdcentralerna ännu mer otillgängliga för dem som har stora sjukvårdsbehov.

Vi kan leva utan att de rikaste familjerna i Sverige plockar på sig våra skattekronor, men vi kan inte leva om de får fortsätta.

Annika Falkengren, vd, för SEB, var lika kategorisk hon när skatten på transaktioner diskuterades den dag när hon presenterade bankens goda resultat.

En kvartalsvinst på 5 miljarder kronor får henne att påstå att det är bankens kunder som kommer att få betala för transaktionskskatten.

Det finns en forskning som är mycket intressant för att förstå varför dessa verkställande direktörer värnar enskilda kapitalägare till varje pris. Jo, man har kommit fram till att de som har mest har svårast att se samhället som viktigt, de har svårt att känna empati och de känner ett stort avstånd till alla som är fattiga och sjuka.

En liten sommarrapport

Första simturen i älven. Vattnet var nästan, ja, nästan, ljummet. Vinden blåste in ytvatten från söder och vi har ju haft plus 25 i mer än en vecka.

Det har varit hamnfest i Luleå. Igår var det strålande kvällssol, Linnea Henriksson som sjöng och hela stan var som en vänlig famn.

Köket, det köket, är nästan klart. Fyra lådor och skåpet ovanför kylskåpet ska skruvas ihop. Sen måste vi vänta in en elektriker som kopplar om ledningarna så att vi kan få både ljus under skåpen och uttag till alla hushållsmaskiner. Nästa steg är att välja tapeter och engagera en målare.

Vad som återstår innan semesterlugnet infinner sig? Jo, att sortera allt skräp, forsla det till återvinningscentralen och ta ett djupt andetag innan skurhinken plockas fram.

Sen tror vi att vi har kraft nog att rulla söderut. Den som överlever denna röra har i alla fall blivit mycket starkare.

Några bilder från resan söderut

Nytt kök och tre dar på konstresa semestern börjar bra. Trettio varma grader och diskning utomhus. Riktig sommar, eller vad?

Så onödigt dyrt

Del av bild i tovat ylle

Hur ska vi kunna göra fria val, när det viktigaste, tak över huvudet, tar en så'n stor del av vår vardag?

Vad hände, då när alla politiker tog ställning mot att vi tillsammans ska se till att alla kan leva i varsin bostad?

Kommer ni ihåg hur det var, när staten subventionerade bostadsbyggen, när helt vanliga människor kunde bo utan att hälften av inkomsterna gick till hyra/räntor?

I slutet av 1980-talet hade staten reformerat reglerna på bostadsmarknaden och de flesta kunde välja, mellan att köpa eller hyra en bostad. De barnfamiljer som behövde en större bostad kunde låna pengar med staten som garant. Det fanns en brist på bostäder, men det var inte omöjligt att hitta någonstans att bo.

Då kom den natt när Carl Bildt och hela den politiska makteliten höjde räntan till 500 procent. Etablissemanget hade fått för sig att de skulle försvara värdet på kronan. Vad som hände?

Jo, staten välte ekonomin på ända. De som hade obundna räntor tvingades att sälja sina bostäder billigt. Bankerna ville ha en högre säkerhet. Det hände till och med att bankerna skrev hotfulla brev till fastighetsägare utan lån för att tvinga dem att sälja billigt till banken. Hus revs trots att de var helt moderna. Det blev kaos. Arbetslösheten ökade till nio procent, vilket då ansågs vara massarbetslöshet. En arbetslöshet som fortfarande biter sig fast.

Bostäderna blev en handelsvara, vilket regeringen Bildt eldade under genom att ge borgliga kommunpolitiker rätten att sälja kommunala hyresrätter som bostadsrätter. De som råkade bo i en lägenhet som blev till salu fick en rabatt på priset, ungefär lika mycket som skattebetalarna hade subventionerat byggandet av huset med, och kunde sälja sin ombildade bostadsrätt med minst 30 procents vinst dagen efter de hade skrivit kontrakt.

En av de vanligaste åtgärderna för att minska arbetslösheten har sedan andra världskriget, varit att bygga bostäder, men efter tvångsrivningarna av hyreshusen i Boden, Kiruna och på andra platser där lågkonjunkturen orsakade hög arbetslöshet, blev bostadsbyggande otänkbart.

Men antalet barn som föddes fram till 1994 var rekordmånga.

Nu sitter vi här med en vanföreställning om att det var de där tvångsrivna lägenheterna som orsakade den ekonomiska krisen, inte politikernas panikhöjning av räntan.

Efter 20 år utan bostadspolitik har vi ett samhälle där unga människor måste få hjälp av mamma och pappa för att kunna skriva på ett kontrakt, om det skulle finnas ett att teckna, kvinnor som arbetar i vård- och omsorg och handel måste skaffa sig en borgensperson, deras löner är inte höga nog för ett eget boende och priserna på både byggandet och boendet har ökat explosionsartat.

Prislappen?

Stagnation.

Med slitna skor

Det är hundra år sedan min mormor fick vara med och vandra ut till stans utkanter för att försöka byta till sig lite mjöl eller smör. Hon tyckte att det var ett äventyr då i början av kriget hon var ju bara nio. Sen blev det mer allvar. Innan kriget tog slut hade hon hunnit arbeta i mer än ett år. På ett jobb som gav lite mättnad. Hon skrapade plåtar på änkan Anderssons spisbrödsbageri. Skrapade och samlade ihop ätbara bitar i en påse att ta hem till småsyskonen. Både Åke och Greta var fortfarande så små att de fick vara hemma.

Etthundra år senare är handkavlat spisbröd en lyx, minnena från kriget begravda på en kyrkogård, men Minnet av mormor Signe lever lika länge som jag.

Om att tänka om och tänka fel

Midnattsolen vid Riksgränsen

Oj, varför finns det så många små medelålders män som tror att de på grund av att de nått högst upp kan strunta i sitt ansvar.

Ja, varför kan inte en enda av dem säga: Jag vet inte. Jag har gjort fel. Det ska vi rätta till.

Ja, varför är det så här?

Det tänker jag på när jag sitter och tittar på olika artiklar i olika tidningar. Det är chefredaktören som vägrar rätta de texter som innehåller lögner och fel, det är Socialministern som efter 8 år på departementet kommit på att man kan sköta det på ett helt annat sätt, inte säger han att hans idéer har varit fel. Det är samma sak när han talar om varför bostadsbristen aldrig har varit större än nu. Det är inte hans politiska idéer och brist på handlande utan det är skatten på vinsten när vi säljer våra bostäder som gör att inget byggs.

Hallå! Alla som står i bostadskön, ni har inte en chans i helvetet att få flytta in i en egen bostad, inte en susning. Det är ju ni som ska se till att ni får tag på ett kontrakt, politikerna, de har abdikerat.

Bostadsbristen stänger oss ute från en fungerande arbetsmarknad, de unga från att få börja sitt vuxenliv, de äldre från att flytta vidare till en mindre bostad, kvinnor från att flytta överhuvudtaget, nu när det krävs att du tjänar mer än tre gånger hyran för att du ska få ett kontrakt.

Men partiledaren, för Kristdemokraterna som har haft ansvaret för bostadspolitiken i åtta år, han råder alla att ringa och tjata på fastighetsägare om du behöver en bostad. regeringen tänker inte satsa ett kopek på att det byggs bostäder som alla kan bo i.

Samtidigt har den borttagna fastighetsskatten gett 30 miljarder till dem som har de dyraste fastigheterna. Och frågan är om det är rationellt att dessutom höja avgifterna för dem som bor i de billigaste fastigheterna, eller?

Kanske miljarderna till Rutavdrag skulle kunna bli avdrag för att bygga flerfamiljshus?

Nu måste jag sluta...

Hjärtat , en symbol för att det mesta är både och.

Jag smidde en spik och den blev en del av mitt hjärta med silverkant. Ett självporträtt, en bild av hur jag kände mig, ni vet det där med att både känna värme, omtanke och försöken att hålla, det jag inte kan påverka eller göra något åt, ifrån mig.

Det är en konst som jag inte är världsbäst på. Jag blir lätt engagerad, eller upprörd, när jag läser, lyssnar och ser hur värden som jag håller högt blandas ut med meningslösheter. Ett exempel är när Belinda Olsson på SVT i Göteborg tror att hon och den bok som hon skrev på 1990-talet har ett intresse idag. När hon utifrån sitt självcentrerade synsätt försöker och misslyckas med att förklara vad feminism är. Vad synd att hon inte tog hjälp av många olika personer som kunde bredda begreppet istället för att sudda ut det.

Det mest humoristiska är att hon tror att hon lyckades, inte sudda, men fördjupa kunskapen.

Här borde jag sluta. Men jag tappade förtroendet än en gång för Dagens Nyheters bilageredaktion idag. Jag tycker att det är läsarförakt att inte korrekturläsa alla artiklar. Det är ju inte tidspressen, som gör att de fel som naturligtvis kan uppstå när en text blir till, finns kvar i den tryckta tidningen.

Jag skriver massor med fel som jag inte upptäcker förrän jag har läst om texten många gånger. Det är för att våra hjärnor rättar till det som vi har skrivit, vi vet ju vad vi skrev. Därför är det helt avgörande att alla texter läses av minst en person som aldrig sett texten förr. En som slår upp stavningar och geografiska benämningar.

Vad som blev fel idag? Jo, Mae West fick en helt ny stavning i artikeln om Elsa Schiaparelli. Ikonen från Hollywood var ju modehusets musa till den hyacintdoftande parfymen "Shocking" förpackad i en skulptural flacon  som avbildade Mae Wests torso.

På 1970-talet återkom doften under namnet "Shocking you". Men då var inte flaskan speciellt spännande, men doften var den samma. Jag fick den i present av min fina mormor när vi var ute på stan och shoppade. En runda på stan med henne innebar ett obligatoriskt stopp på PUB. Där på parfymavdelningen reades alla Elsas dofter ut. Den var prisvärd, tyckte mormor Signe, eftersom att hon liksom jag föll för hyacintdoften.

PS: Om ni undrar var sommaren finns, så är den här med fortsatt syrendoft och nyutslagna rosor.