Svansjön på Åsas kreativa sätt

Ibland tänker jag inte innan jag bara gör. I morse var luften rätt ljummen så jag klev ut barfota i regnet. Även om det var nio-tio grader i luften så kändes det våta gräset som frost.

Ett fotbad senare har jag återfått känseln och hoppas på att all vård av fötter är bra vård.

Idag har jag skrattat gott åt Åsa Scharin Unaders Svansjön med hjälp av en robot. Robocygne heter hennes dans. Hon är en av dem som både är konstnär och ingenjör. Det började med ett försök med ABB:s robot och nu har hon programmerat dansen som en del av sin forskning.

Vissa saker gör det lite lättare att leva och hennes initiativ får mig att hoppas på att kreativa lösningar kommer att vara vår framtid.

Inte jobb som har så lågt ekonomiskt innehåll att de både behöver subventioner och att de som har dem behöver försörjningsstöd.

Myter plus myter ger dubbelfel

Ibland blir det en bild i bilden. Jag gillar verkligen att det finns ett hjärta där som jag inte såg när jag knäppte den. Det var en höst när alla träden stod kvar. Nu har de blivit till ved.

Varför vill vi som har det bra i Sverige, Norge och Danmark tro på att vi håller på att bli rånade av de andra?

Det är en fråga som surrar i mitt huvud efter att ha läst gårdagens debattartikel om flyktingar i SvD. Elin Örjasaeter sprider där olika myter om hur mycket bättre Norge och Danmark är på att ha kontroll på de människor som flyr för sina liv än  Sverige.

Men hon är inte oemotsagd. Martin Hällsten svarar på hennes "illa underbyggda sensationalism".

Många myter sprids om dem som vi ser som främmande. Varför? Vill vi ha ett stöd för att vara egocentriska.

Turkiet tar emot hundratusentals flyktingar från Syrien varje dag sen en vecka. Vi har tagit emot 18 000 sen januari. Men vi anser att dessa borde tas om hand i grannländerna.

Vi är rädda för att dessa flyktingar orsakar bostadsbristen. Men nu när det saknas minst en kvarts miljon bostäder borde vi kanske kräva att det byggs fler än några tusen per år?

Olle Netzell, Boverket som är en av dem som försöker tala om annat när vi kräver bostäder. Idag har han underligt nog hittat en väg för de flesta  att hitta en bostad genom att köpa en.

Han har aldrig hört talas om att det förutom en nettoinkomst på tre gånger månadskostnaden för lån och avgift, krävs en fast anställning för att få låna pengar. De unga som idag ligger hemma i sina rum hos föräldrarna med mobilen under kudden för att inte missa nästa dags jobb, får inte låna pengar!

Och, ja, i slutet av artikeln hittar han igen det viktigaste att de flesta som jobbar i vanliga jobb inte får låna pengar till en lägenhet, inte ens en etta. Då måste man vara två med fast lön.

När de som redan har en bostad och makten över hur regeringen ser på behovet förminskar problemet, ja, då kan jag förstå att alla som är utan, kan tro att krisen består av att bostäderna delas ut bakom deras ryggar. Men om jag tänker efter en gång till så fattar man ju rätt snabbt att bristen är så stor att det enda som hjälper är att bygga och se till att lägenheterna kan hyras av alla.

Nu springer vi in i nästa årstid

De allra sista ur en rabatt som sakta går till förgängelsen. Saknaden kommer att bli stor.

Det är svårt att vänja sig vid att den ena dagen sitta i solen och längta efter ett dopp i älven för att vakna till dag nummer två när det bara är att dra på
vantar, sockor och en rejäl sjal. Lyssna till den hårda vinden från nordöst och vänta på att snön som yr i Haparanda och Kalix ska ta sig de sista milen till oss.

Stanna, stanna. Hela hösten vill vi ha kvar. Vi vill inte hoppa över lövens färger och jordens dofter. Vi vill njuta av den årstid när blommor blir till frö, när frukten dignar på buskar och träd. Men här springer löven och fröna förbi utanför fönstret när vinden tar ett ännu hårdare tag.

Den tar i för att slå rekord. Ett rekord vi inte vill ha.

Livet går ut på att vinna

Nu fortsätter vi att bryta sönder det samhälle som vi har ärvt av våra förfäder och inför terminsavgifter på högskolor och universitet, skriver Bo Becker, professor på Hnadelshögskolan i Stockholm. (Han påpekar att han har varit anställd på Harvard Business school).

Ja, det kan vi väl göra för att se till att den lilla sociala rörlighet som finns helt stannar av. Det kan vi införa så att ingen utan familjekapital kan läsa vidare.

Ja, han skrev inte det jag sammanfattade i den första meningen, men det är resultatet. All forskning om varför unga människor som växt upp i familjer utan studievana väljer bort högre studier, trots goda resultat i skolan, visar att det är svårigheten att se hur studielånen ska kunna betalas tillbaka som hindrar dem från högre studier. Inte om studierna ska ge ekonomisk vinst, utan rädslan för att bära på höga lån genom livet. Idag betalar de flesta av sina lån fram till de dör. Förr var de flesta klara av med avbetalningarna när de fyllde 55.

Milton Friedman heter han, den ekonom som har skapat det vi idag kallar Chicagoskolan. En grupp med ekonomer som tror att allt, absolut allt går att beskriva och styras med hjälp av ekonomiska termer. (Han fick det vi kallar ekonomipriset till Nobels minne 1976, då när en ung man klädde av sig naken för att protestera.) Deras första studie var när de satt och styrde Pinochets Chile från dagarna före cupen och sen i många år.

Kollar ni också på Svt Forum? Det gjorde jag igår. Nästan bara därför att jag fick veta något helt uppseendeväckande. En forskare (utan namnskylt) berättade att han har undersökt varför Bildtregeringen genomförde sina skolreformer. Läroplanen för grundskolan och Friskolereformerna. Han fann då att bägge reformerna bygger på Milton Friedmans teorier om att alla bara gör det som gynnar dem själva.

Milton Friedman menade på fullt allvar att alla lärare var i skolan för att maximera sina egna förmåner. Ingen var där för att lära ut kunskaper till eleverna. Därför kunde Lpo 94 bortse från ämneskunskaper och införa lärare som bara var coacher. Elevernas självbevarelsedrift skulle göra att de skulle välja att söka kunskap med hjälp av coacherna.

Det är därför den svenska staten inte ställer några som helst krav på dem som ska öppna en friskola. Kunskaper behövs ju inte i Milton Friedmans värld. Det är bara egennyttan som gäller. Teorin ser den ekonomiska vinsten som en garant för att skolorna ska ge goda utbildningar.

Jag ser ett samhälle där vi har ökat tilliten år från år fram till den ekonomiska krisen 1991. Därefter har ultraliberala teorier fått styra hur vi ska hitta lösningar på olika problem.

Ska vi införa ännu fler hinder eller ska vi underlätta att allt fler kan studera?  Ska vi följa hallelujakören och styras av Chicagoskolans doktriner?

Lagen ger yngre rätt att duscha oftare med hjälp

Hela morgonen har P1 ställt frågan om de äldre som är beroende av hemtjänst ska få duscha varje dag. De berättar att människor i 30- och 40-års åldern får duscha men inte de äldre.

Naturligtvis ska alla som vill och behöver få duscha varje dag om de vill. Men lagtexten är inte skriven så. I vår lag görs skillnad på dem med hjälpbehov. De som har fyllt 65 har inte alls samma rätt till stöd som de som är yngre. Lagstiftaren ville sätta en gräns mellan de som ska leva med hjälpbehov hela livet och de som blir äldre och skröpliga.

Det är ju lätt att ändra lagen men vill kommunerna ta ansvar för att alla ska få den hjälp som de vill ha?

För mig är det självklart. Hellre en dusch för mycket än en känsla av att inte vara fräsch. Det gäller alla oavsett ålder.

Det nyper och gnistrar

Fem kalla grader och solsken. Vi hoppade hösten och hamnade direkt i kylan. Vilken tur att jag hann plocka ner äpplena och plantera lökarna.

Igår började dagen på altanen i solen med 15 varma grader och en känsla av sommar. I bilen ligger badkläder kvar och jag har inte nänts tömma några krukor med blommor än. Idag var bron hal av frost och hela världen gnistrade. Vantar på och röd rosiga kinder.

Grova lögner kan se ut på fler än ett sätt

Riskkapitalisterna sitter och darrar på sina rum och köper in nonsensartiklar för att visa på att friskolor med färre lärare och hög belåning är bättre för Sveriges elever än de kommunala skolorna.

Här kan du läsa det senaste från Svenska Dagbladet. Han kallar sitt debattinlägg "Grovt felaktig bild av svenska skolan".

I sin iver att stötta de skolor som skickar 100-tals miljoner kronor från de svenska eleverna till skatteparadis skriver Andrew Coulson, en självutvald expert från Washington, att det är bra för för Sveriges barn och ungdomar. Det vore mindre bra om alla pengar som vi skattebetalare satsar på utbildning skulle gå till undervisning och pedagogik!!!

Tala om att trassla in sig i ett nät av lögner.

Sveriges mest framgångsrika friskola heter Viktor Rydberg. Det är en stiftelse som två mammor startade för 20 år sedan. De är idag ledare för fem skolor som är de mest populära i Sverige på grund av de goda resultaten. Louise Westerberg och Louise Ankarcrona har som drivkraft att deras skolor ska vara de bästa för alla elever på skolorna, liksom när de började då deras egna barn var elever.

De har alltså inte pengar som affärsidé, utan den absolut bästa utbildningen.

Andrew Coulson som slåss för mer frihet i utbildningssystemet, slåss inte för de svenska eleverna utan för riskkapitalisterna. Många sitter idag med skolkoncerner som i deras ögon kan bli värdelösa, om de regler som både moderater och socialdemokrater lovat införa blir lag nästa år.

Läs här om den engelska regeringens slutsatser.

När Andrew Coulson ska berätta för oss som inte förstår hans inställning om hur bra det är med skolor som töms på skattepengar är han så ohederlig att han jämför skolor där föräldrarna har valt att sätta sina barn med skolor som får de elever som blir över.

Viktor Rydbergskolorna har visat att de som brinner för att skapa goda skolor kan göra en insats utan att flytta skattepengar till Guernsey. Men hur ska vi som medborgare se till att alla elever får tillgång till goda skolor?

Genom att låta riskkapitalbolag plocka ut pengar varje månad till skatteparadis?

Eller genom att stärka skolor där resultaten minskar? Göra som i Storbritannien och erbjuda goda utbildningsorganisationer att ta över de skolor som inte fungerar?

Vad ska vi kräva av dem som vill driva skolor med skattepengar?

Dimmigt drama

Vad ser ni? Oklar framtid? Tappade löften?

Denna dagen ett liv; sa Melker och gjorde det mesta på sitt bakvända vis. Jag hoppas att det finns fler som ser och gör tvärtom.

Ett badkar, ett preskriberat brott mot mänskligheten och ett missförstånd.

Ylle på. Tänk om det räckte med tjocksockor och en yllekofta för att värma upp vår inställning till den andre. Istället hittar vi olika skäl till att se ner på dem vi inte känner igen.

Idag har jag läst om Bosse Schöns bok om de svenskar som tog värvning i SS. En som tog sitt dödande på allvar var Gunnar Eklöf från Malmberget. Under hela sitt liv var han engagerad i olika nazistiska organisationer och förnekade förintelsen.

Han dog 1991, året efter lämnade Simon Wiesenthalcentret en lista på nio misstänkta krigsförbrytare till den svenska regeringen.  Bildtregeringen gjorde ingenting för att den ansåg att brotten mot mänskligheten under det andra världskriget var preskriberade.

Men nu när de som tar värvning reser till Afrika eller Mellanöstern, till Irak eller Sudan, då talar vi direkt om en lag som ska straffa dem som slåss och mördar. Om de är på fel sida.

Sverige efter det andra världskriget var ett land som struntade i att utreda de misstänkta krigsförbrytare som fanns internerade. Lägren stängde och med dem försvann de misstänkta och bevisen. Varför? Var det för att de såg ut som vi?

En av de mer vilda historierna om Stockholms nattliv på slutet av 1940-talet som min mor brukade berätta är den om en tant som fortfarande for runt på en moped i mitten av Valhallavägen.

När vi såg henne på mopeden med peruken på svaj, (Hon använde den som mössa.) då berättade mamma om en fest på jobbet ( hon arbetade inom försvaret) som slutade hemma hos denna mycket engagerade dam.

Alla som var där fick dricka vad de ville, detta var när alkoholen var ransonerad, de fick lyssna på tysk klassisk musik, men de fick inte använda badrummet. Värdinnan hänvisade till en inbjuden grannes toalett. När kvinnorna som var inbjudna hade svept en grogg eller två fick de följa med värdinnan in i badrummet för att möta två "trevliga unga män". Det var norska män som gömde sig hos svenska nazister undan utlämning. Värdinnan bodde i en etta med stor hall, utan kök så alla undrade var de unga männen sov. Då svarade hon att den ene fick sova sittande i badkaret och den andra med fötterna mot ytterdörren. Det låter dråpligt men det var på allvar.

Hon ville att hennes unga arbetskamrater skulle gifta sig med männen i badrummet så att de skulle undkomma straff. Trots att det var välkänt att denna kvinna hade flyktingar undan den norska rättvisan i sitt hem hände ingenting. Hon avskärmade sig allt mer från verkligheten och då när vi mötte henne i början av 1970-talet berättade folk att hon bara for ut för att köpa mat, med sin moped.

Då när vi fick höra historien om männen i badkaret så missuppfattade vi den helt. Länge, länge trodde både jag och mina kompisar som hört historien att de gömde sig från tyskarna. Vi kunde inte begripa att någon kunde gömma nazister eller att denna person kunde komma undan.

Inte ens en engelsk tory vill tillåta vinstuttag

-Vi har inte släppt skattepengar till vem som helst för att de ska öppna en friskola, säger den brittiska regeringens ansvariga för friskolor. Hon betonar att hon inte förstår vitsen med att låta okvalificerade företag äga och driva skolor.

Det är ett föredrag på tvåan när jag sätter på teven och jag studsar inför denna kvinnas allvar. En stund tidigare stängde jag av Peje Emilsson ägare av Kunskapsskolan när han försökte charma publiken med sin syn på  modern utbildning. Utan att med ett ord berätta hur många skattekronor som hamnar på hans bankkonton. Han som varit lobbyist och kommunikationsföretagare har ju inte några kvalifikationer för att driva ett utbildningsföretag.

I alla fall inte om vi ska lyssna på den person som har granskat friskolor åt den brittiska regeringen.

Hon berättar att hon såg en tydlig skillnad mellan de skolor som drevs av kompetenta organisationer med djup kunskap om utbildning och de som drevs som vilket företag som helst. Var?

Jo, hon reste mellan de amerikanska delstater som har olika friskolelagar. Då såg hon två helt avgörande förutsättningar för hur skolorna lyckades med att höja kvalitén på elevernas utbildning.

De skolor som drivs utan vinstintresse har mycket högre resultat än de har har möjlighet att flytta pengar från skolverksamheten.

De skolor som finns i delstater där bara de ledare som har formella kvalifikationer  för att driva skolor, får använda skattepengar, för att öppna friskolor, har elever som klarar av skolan.

Resultatet av hennes resa mellan olika länder med friskolor är att den brittiska regeringen har skapar mycket strikta regler som gäller hur skolorna ska arbeta.

Regeringen vill att friskolorna ska öppnas i de områden där den statliga skolan har misslyckats. De ser inga skäl till att några skattepengar ska gå till annat än skolan och eleverna och de har stränga regler och krav på dem som ska öppna en friskola.

Hon kan inte begripa hur de svenska skattebetalarna kan godkänna att vem som helst kan öppna en skola. Och att skattepengarna kan flyttas från eleverna till skatteparadis var hon helt förundrad över. Dessutom såg hon friskolorna som en väg att hitta bättre pedagogik i de områden där skolor presterar dåligt och därför har Storbritannien inte fri etableringsrätt.

I hennes tankemodell skulle de skolor som stängt i utssatta bostadsområden kunna öppnas igen som friskolor förutsatt att organisationerna som vill driva en skola där har en pedagogisk idé och kvalificerad ledning.

Frost både ute och inne

Frost både bokstavligt och bildligt efter valdagens rysare.

Den vallgrav som vår regering skapat kring dem som har, ger missnöjet spelrum överallt. På de platser där utvecklingen står stilla sedan 2006 har Sverigedemokraterna fått mer än en fjärdedel av rösterna i flera kommuner. Där ortens arbetsliv utarmats. Där människor tvingas sitta av sex timmar om dagen för sen gå hem och hoppas på att pengarna ska räcka. Samtidigt ser de hur alla som har arbete och hälsa och en ordentlig lön har fått så mycket mer.

De läser om familjer som sänkt sin skatt med tusentalskronor när fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och inkomstskatten har tagits bort eller sänkts. De har inga val. De kan bara fortsätta och gå till en arbetsgivare som får betalt för att se till att de är på plats i sex timmar. En arbetsgivare som får lika mycket eller mer varje månad för att ta emot de som kommer dit.

Men hur ska detta valresultat ge oss alla ett hopp om att det ska bli bättre? Hur ska en regering kunna förändra? Hur ska de löften om en förändring som väljarna röstat för slå in?

Vi har tappat kompassen

Om du sliter ut dig i yrken som få skulle välja att ha då får du skylla dig själv. Det är maktens budskap till oss.

Men fuskar du och ser till att du får räkna år i Sverige som pensionsberättigade och tar ut de bidrag som följer av att du skriver dig hemma hos mamma. Då är det helt okej att bara betala tillbaka när du upptäcks av Skatteverket. Ingen utkräver ansvar, ingen ställer dig till svars för att du har lurat skattebetalarna.

Ljuger du, och slutar svara på frågor om dina felaktiga beslut så händer ingenting. Är du chef får du ett jobb med högre lön och ansvarsfrihet, är du regeringsledamot blir du generaldirektör, ambassadör eller EUkommissionär.

Sen ska alla unga människor i vårt land göra rätt och följa våra regler. Göra som vi säger och inte som vi gör.

Jag undrar när någon tänker plocka upp den moraliska kompassen.

Trådar som ska berätta

 

Vad jag hann med. Alla ärenden som jag hade planerat gick som en dans. Sen satte jag mig här och njöt av utsikten och sommaren. Ser ni taken där borta på andra sidan älven? Det är Tyskmagasinen. De fylldes av förnödenheter till de tyska trupperna som fanns i norra Norge och i Finland. Vid krigets slut utväxlades många tusen krigsfångar, mellan Sovjet och västmakterna. De ryska fångarna ansågs som förrädare av Stalin så de riskerade sitt liv när de tvingades resa hem österut. Här i Karlsvik fick de vänta på transporter mot en mycket osäker framtid.

Det har inte varit känt hur det gick för dem som tvingades fara från fångenskapen i krigets slutskede. Men nu har Tamara Sushkos gjort en dokumentärfilm om vad som hände. Den kan du se på Järnvägsmuséet i Karlsvik på söndag från klockan 13.30.

Historien om vad som hände här i Luleå under kriget finns tyvärr inte på skolans schema. Det är förunderligt hur lite lokal historia som eleverna får med sig från sina tolv år i skolbänken.

Här i byn finns Klostret på folkhögskolan. Där satt en del av de militärer som styrde vårt försvar under kriget. Men där fanns också en grupp som bestämde sig för att spränga Norrskensflammans tryckeri. Den värnpliktige som var med har berättat att de lovades att ingen skulle bli skadad när de placerade sprängmedel och tände på.

Fem personer dog, varav två barn, fem personer skadades.

Stadsfiskalen, fyra officerare och en journalist på högertidningen Norrbottenskuriren häktades  för Sveriges värsta terrorbrott. De tre, en kapten, stadsfiskalen och journalisten, som planerat sprängningen, fick sju års straffarbete som de benådas från efter fyra år.

Kan ni tänka er att en terrorist som sprängt ett hus och dödat fem personer och skadat fem, idag,  skulle benådas efter fyra år?

Det är bara en av de bortglömda historier som vi påminns om, när vi ser monumentet, till  minne av de fem som dog, på Kungsgatan.

Ja, jag hann både tänka och göra mina inköp igår. Om några veckor ska jag på en workshop med Britta Marakatt-Labba i berättande broderi. Trådar och tyg ska berätta en historia, kanske den om konjaksflaskorna i magasinet i Karlsvik, eller fångutlämningen efter kriget, eller den om Attentatet mot Norrskensflamman.

Hon hade auktoritet och känsla

Hon hann bli 90 år. Min allra bästa modell. Elsa- Marianne har gått ur tiden. Hon var vår allra första superballerina. En grevinna som valde att ta ansvar för sitt eget liv och utbilda sig till dansare i Danmark. Hon turnerade över hela världen och fann sin make i Köpenhamn.

Hon valde att leva ett liv utan slott och herrgårdar. Istället tog hon sig ann de roller som förut inte fanns. Det var hon som var Birgit Cullbergs första fröken Julie 1951.

Det var hon som var chef för baletten vid Stora Teatern i Göteborg och för Malmöbaletten. Hon var pedagog och konstnärlig ledare.

Jag fann hennes bild i en 60 år gammal "Vårt hem". Hon dansade tillsammans med sina barn och berättade om sitt liv. Då när jag satt där i en källare i Boden och kände doften av tidningspapper som blev till damm mindes jag.

Det var ju hos henne jag skulle dansa, men hon var så sträng att jag bytte grupp. Jag tror aldrig att jag har varit så rädd för någon när jag var barn.

Hemligstämplat

Vilken tur att SvDs näringslivsredaktion finns. Där får vi veta det vi behöver för att kunna förstå många av de företeelser som annars skulle vara obegripliga.

Idag får vi veta varför vi vet så otroligt lite om villkoren för dem som jobbar med RUT-avdrag. Regeringen ha helt enkelt lagt sekretess på vilka företag som får del av pengarna. Här kan du läsa mer.

Detta gör att det inte finns något enkelt sätt för de fackliga organisationerna att nå de anställda för att hjälpa dem. Istället får facket läsa annonser och söka efter dem som idag inte har något kollektivavtal.

Många vittnar om löner under den lägsta avtalsnivån. Dessutom får de inga inbetalningar till någon form av tjänstepension. Något som kommer att påverka dessa människors pensionsliv mer än de kanske förstår idag.

Vi är långt borta från den tid när det var självklart att en arbetsgivare skulle följa de avtal som finns på arbetsmarknaden.

Jag ler när jag ser bilderna på telefontornet som stod granne med NK i Stockholm. Från tornet gick 4000 telefontrådar ut till alla stadsdelar för att här fanns det flest telefoner per hushåll i hela världen. Runt om i stan fanns det telestationer där unga kvinnor kopplade samtal manuellt. Ett jobb med hög status och goda villkor.

En av dem som kopplade samtal i stationen på Skeppsbron var min fina mormor Signe. Hon började 1922 och fick då ett tioårskontrakt med ett avgångsvederlag på 1 000 kronor. Redan när hon arbetade sin första dag visste alla att telefonisterna skulle ersättas med automatiska växlar.

När min mormor hade arbetat i fem år fick hon sitt första barn. Tre år innan hon och morfar kunde gifta sig. Men det var inget problem när man jobbade åt televerket, sa, hon rodnande.

"Vi var så många ensamma mödrar att vi hade speciella spädbarnsscheman."

Varje dag fick de som ammade långa raster så att de kunde åka hem. De kunde välja att arbeta fler kvällar för att kunna ta hand om sitt barn och de fick hjälp att hitta bostad. När det gått tio år var min mormor fru och mamma till en femåring som växt upp med sin mormor och med barnflickor. Då valde hon att stanna hemma.

Men som hon sa fnissande: Redan första månaden så ringde en av mina gamla chefer och erbjöd mig ett jobb. Vilken tur, som hon alltid sa. Och så började hon först vikariera för att sen få fast på ett av försvarets verk. Samtidigt var det kris i Sverige och min morfar förlorade sitt jobb. Det var alltid hon som var huvudförsörjare av familjen efter Kreugerkraschen.

Men hur blir det nu för de kvinnor som jobbar med arbetsuppgifter som ger rätt till RUT-avdrag? Kan de försörja sig själv och sina barn. Kan de som min mormor se fram mot en välförtjänt tid som pensionär med ekonomiska möjligheter att resa, göra saker med sina barnbarn och njuta av lite guldkant på tillvaron?

Det tycker jag att vi alla ska kräva att vi får veta, innan bolagen får ut sina bidrag.

De skrattar hela vägen till Guernsey

Varför gör de på detta viset? var en fråga som snurrade i mitt huvud så snart någon tog upp riskkapitalisternas köp av företag inom vård, skola och omsorg. Varför både assistentföretag och flyktingförläggningar hägrar och varför de inte verkar förstå att de håller på att utradera alla möjligheter för lärare, vårdpersonal och läkare att driva egna företag med skattemedel. För att inte tala om att se till att de företag de har idag blir osäljbara.

Svaren har jag hittat på två olika vis. I "De svenska riskkapitalisterna" av Carolina Neurath och Jan Almgren och i Simona Ahrnstedts roman "En enda natt".

Det är spännande att få chansen att läsa dessa två böcker om riskkapitalisternas universum samtidigt. Helt klart ryms det mer spänning och mer otroliga repliker i den bok som skildrar verkligheten. De fyra riskkapitalisterna som får berätta och som blir granskade är som filmkaraktärer i en B-film. Det sorgliga är att det är på riktigt. De tror att en lön på 10 miljoner kronor är en låg årslön, de är säkra på att antalet anställda i vården och omsorgen inte spelar någon som helst roll och de ser inte att de använder skattepengar som de dessutom gömmer på kanalöarna Guernsey och Jersey.

Historien i "En enda natt" förklarar riskkapitalisternas hänsynslöshet med personliga trauman. Här är kanske behållningen att vi på ett lätt sätt förstår hur dessa män jobbar. hur de med hjälp av sina nätverk kan låna pengar och belåna bolag på ett sätt som ingen annan kan.

Det var ju inte för att JB:s gymnasier gick dåligt som skolorna gick i konkurs, det var för att ägarna hade belånat dem till mer än 100 procent.

Vinsterna som de plockar över till skatteparadisen i engelska kanalen skapas genom att de anställda i bolagen springer allt fortare. Det är unga människor som får sova med sina mobiler under huvudkudden för att få jobb, det är anställda i omsorgsbolagen som aldrig får mer än 60 procent av en heltid och scheman som i bästa fall räcker sju dagar framåt. Det är skolor som satsar på självstudier och som skiter i att skaffa eleverna den praktik som ingår i gymnasieprogrammet, det är kvalitén och tilliten som säljs ut.

Det är den sidan av riskkapitalismen som den andra sidan vill sätta stopp för. Ja, för grunden till riskkapitalfonderna finns i de bolag som investerar i nykomlingar. I idéer och koncept som kan eller som inte kan bli lönsamma. de som jobbar där anser att ingen ska få lyfta ur vinster ur bolag som drivs med skattepengar.

Så kassa att de inte är värda mer än halva lönen i a-kassa

Jag lyssnar slött till tuppfäktningen på P1. Löfven och Reifeldt strider om samma saker som de alltid gör. Snart kommer de fram till a-kassan, ja, om den ska vara 50 procent av lönen eller högre. Då säger Fredrik Reinfeldt att den ska inte höjas för att de som är arbetssökande har
 "har viss arbetsförmåga kvar".

Vad är det vår statsminister påstår? Vad vill han säga med detta.

Att de som söker arbete inte har hela sin förmåga att arbeta kvar?

Att de som söker arbete är så kassa att de inte är värda mer än 50 procent i a-kassa?

Eller att de som söker arbete har an viss arbetsförmåga kvar och att de inte skulle söka arbete om de inte förlorade halva sin inkomst när de hänvisas till att leva på a-kassa.

Fredrik Reinfeldt har en lång lång väg att gå innan han förstår att alla absolut alla är lika värda att få leva med trygga inkomstförsäkringar. Han har ju en som heter duga på 144 000 kronor per månad om jag minns rätt. Det är vad de flesta får per år.

Tror ni att han kommer att söka ett arbete när han ska leva på sin statsrådsersättning, eller kommer han att ta ut den och spara in på moderaternas utbetalningar?

Kartan ser ut som en cancersvulst

Det finns en karta som visar hur vi bor i detta avlånga land. Antalet invånare per kvadratkilometer visas i olika färger och där siffran är under ett finns det inget alls.

Det blir en bild som ser ut som om vi bor i ett land med tre tunga cirklar i söder, väster och öster och så en smal remsa med röda prickar längs med hela kusten.

Och så är det. Alla inlandskommuner utom de två stora gruvkommunerna i Malmfälten, Kiruna och Gällivare, kämpar för att överleva. Men inte en enda politiker vill ha en förändring.

Igår somnade jag in till Annie Lööfs uttalanden på SVT. Det sista jag hörde var att hon och alliansen gjort det möjligt att bo i glesbygden. Enligt regeringens statistik är det fler som flyttar dit än bort.

I Jokkmokk talar politikern Roland Boman om tvångsförflyttningar av befolkningen. Både tvång och en önskan om att få uppleva något nytt tror jag att det är. Och det är ju inte lätt att uppleva nytt när allt det som finns rivs, förstörs och de som blir kvar blir så få att skatterna inte räcker till både skola och vård.

Pengarna som genereras i Jokkmokk, kommunen har ett av EU:s högsta BNP, hamnar naturligtvis på Vattenfalls kontor i Stockholm. Det är miljarder varav 90 miljarder försvann i Nuon-affären.

Kvar i Jokkmokk stannar något som kallas BYGDEMEDEL. En skärv som kan sökas av föreningar och kommunen. Kvar finns politiska beslut om hur många demensboenden och äldreboenden som ska stängas för att skatterna inte räcker till.

En vecka, en kall vintermarknadsvecka, fylls Storgatan av tiotusentals turister och återvändare. Hela orten vibrerar av liv och kultur. Men de övriga 51 så sliter alla med att få ihop livet i en liten inlandskommun.

Är det så här vi vill att Sverige bortom Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala ska utvecklas?

Ska alla inkomster från mineraler, vattenkraften och skogen hamna där jobbet görs, eller ska inkomsterna flyttas till Stureplan?

De kittlar snobbgenerna

Det är 27 år sen jag vandrade fram och tillbaka på stranden med en stor mage där Astrids små fötter sparkade varje gång som jag doppade mig i havet. Jag var orolig. det var den första gången som jag skulle föda. Jag var rädd. Men jag funderade aldrig över vilket BB som var finast, utan om jag skulle få föda på det närmaste i Luleå. Det här är så länge sen att det fanns två att välja på, ett stort i Boden och ett litet i Luleå.

Men idag står valet mellan det BB som har högst status och det som bara är.

Alliansen har jobbat hårt för att vi ska trängta efter det som de anser är fint och har hög status. Att vi ska vilja jaga status i alla våra val.

Bittert. Dumt. Obra. Ja allt på O som jag kan komma på. Så sker det som inte får hända. En mamma dör efter en förlossning på BBSophia. Filippa Reinfeldts prestigeprojekt har inte levererat vad Alliansen har beställt. Jag gråter när jag tänker på vad som hänt. Och jag vill verkligen veta om det är bristen på backup på Sophia när det gäller intensivvårdsavdelning som var orsaken.

De är bra på att kittla snobbgenerna i landstingets styrelse i Stockholm. Föda barn på Sophiahemmet låter ju som en dröm för dem som ska positionera sig. Jag som varit patient på den specialistvårdcentral som Sophiahemmet driver åt landstinget vet att det är precis lika som på alla andra. Lika opersonligt och trist.

Tjusigheten skapar köer till vissa privata skolor som betalas med skattepengar. Idag intervjuas rektorn för Enskilda där barnen anmäls samma dag som de föds. Diskussionen rör om denna skola är segregerad. Men det tycker inte rektorn för " i skolan går barn från nio kommuner".

Där uppe vid Tegnerlunden samlas elever som allihop anmälts när de fått sin första blöja på BB. De kommer från Stockholm, Lidingö, Danderyd, Täby, Nacka, Sollentuna, någon från en herrgård ute i Kungsängen, någon annan från en herrgård i Upplands-Väsby, Sigtuna och Ekerö (dit hör Drottningholm).

Men det är inte en segregerad skola. Nej, vår utbildningsminister har inga problem med att det fria skolvalet skapat en dubbelt så segregerad skola som innan valet fanns.

"Lite får man väl kämpa"

Här lättar dimmorna. På riktigt.

Jag läser Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok "De svenska riskkapitalisterna" och får pusselbiten som får mig att förstå varför ungas arbetsliv ser ut som det gör.

Det beror på att fem, sex personer med goda bankkontakter och längtan efter att bli superrika har fått chansen genom alla avregleringar att skapa förmögenheter.

De största riskkapitalfondernas ägare och ledningar har plockat ut mellan 2-3 miljarder kronor 2010-2012. Samtidigt har de anställda på företagen som de äger fått allt sämre villkor. Och nu är det mobilen under kudden som gäller för de unga som ska arbeta som timanställda.

När jag har kommit så långt i boken går jag förbi teven (som jag har glömt att stänga av) och ser Linnea Swedenmark från Länstidningen i Östersund som debatterar med en ung man i kostym. De får frågan om det är bättre för unga människor att ha jobb där de tvingas sova med mobilen under kudden för att hinna svara ja till nästa dags vikariat, än att vara utan jobb.

Den unge mannen säger ja. "Lite får man väl kämpa".

Linnea Swedenmark svarar att hon är politiskt aktiv bara för att kunna förändra villkoren för de timanställda.

Jag skriker( i mitt huvud) NEJ! Ingen ska jobba under dessa avskyvärda slavliknande villkor för att Harald Mix, Robert Andreen, Conni Jonsson eller någon annan fondförvaltare ska bli rik. Det ska vara förbjudet. Arbetsgivare och ägare av verksamheter som gör så här ska betala skadestånd till de anställda.

Ska alla människor som har kämpat för att vi alla ska ha samma värde ha kämpat i onödan?

Och vill ni veta hur skolor påverkas av att de ägs av riskkapitalister så läs Svd idag. Där kan vi se att t o m elevernas prestationer blir sämre om skolorna ägs av dessa fonder.

Då är det nästan dråpligt att se hur familjen Wallenberg som både äger Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson och rikskapitalfondbolaget EQT som äger Academia vägrar svara på frågor om hur de tänker som storägare.

Vi som betalar för skolorna skulle nog vilja ha svar på varför Academias ägarbolag sitter på Guernsey.

Inga riktiga jobb

Igår visade regeringen sitt valmanifest för dem som ville veta vad de fyra partierna lovar att arbeta för efter valet. Detta fick två politiska journalister diskutera i radions P1. Den ena var Carolin Dahlman från Kristianstadsbladet, liberal och den andra var Eric Sundström från den radikala webbtidningen Dagens Arena.

Jag satte på radion och började röra ihop smeten till 25 kåldolmar så jag var inte så koncentrerad på vad de sa. Men jag hoppade till när Carolin Dahlman oupphörligen påstod med auktoritet att alla de jobb som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern föreslår inte är RIKTIGA JOBB.

Hela tiden drog hon refrängen om att inget av de jobb som oppositionen föreslår för att unga ska komma in på arbetsmarknaden är på riktigt.

I hennes liberala värld är arbeten i skolor, på fritidshem, på förskolor, inom vården och omsorgen inte några jobb att ta på allvar.

De riktiga jobben finns på hamburgerrestauranger, i städföretag, på kaféer, i läxläsningsföretag, i butiker och på olika callcenters där de unga tvingas ringa och sälja för att få någon lön. Osäkra timanställningar där alla får vara beredda på att sova med mobilen under kudden för att inte missa dagens sms om jobb.

Hallå, Carolin Dahlman, varför lever inte du under dessa prekariatsvillkor du som tycker att det ska vara så.

Det är en fråga som surrar sen igår.

De skvallrar och hon fabulerar

Skvallret går...idag är det Dagens industri som berättar att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt minsann har flyttat från en lägenhet på 84 kvadrat vid Gustav Adolfsparken på Karlavägen till en femma på Gärdet på Sandhammarsgatan. Vilken lägenhet är finast? Vilken ligger på öfre Östermalm?

Sen sitter de där på sina luncher och och säger att ingen lever som de lär. Och det är ju rätt uppenbart att Jonas Sjöstedt inte gör, för han säger hela tiden att han vill bo i Umeå. Men hans fru jobbar på utrikesdepartementet och hon har rätt att hyra vissa lägenheter i andra hand under sju år efter det att familjen har återvänt från den senaste utlandsstationeringen. Det gjorde de 2010.

Intressant är att så här går det till inom flera områden i vårt samhälle nu när inga bostäder byggs. Organisationer, statliga verk och företag håller sina anställda med bostäder så länge som de är anställda för att annars skulle de inte kunna anställa alls.

Och detta problem att det inte går att anställa för att politikerna inte ger organisationen tillräckligt med pengar har drabbat barncancervården i Stockholm. Redan 2007 skickades svårt sjuka barn utanför Stockholms län för att det inte finns plats i Solna. Verksamhetschefen får inte de pengar som krävs för att kunna anställa fyra sköterskor, istället blir det en tjänst. Då slutar de som inte kan hjälpa och stötta familjerna för att personalen är alldeles för liten. Idag har kostnaden för att ta in bemanningsföretag på barnonkologen ökat med många hundra procent och de sjuka barnen får fortfarande åka till andra landsting när det inte finns plats.

Vad säger då Filippa Reinfeldt när DN får henne att svara på frågor om barncancervården? Jo, att det absolut inte finns några problem. Dessutom påstår hon att en ny avdelning ska öppnas och att ett samarbete med en annan avdelning ska ge fler platser.

Verkligheten då?

Jo, det finns så få sköterskor att två avdelningar på barnsjukhuset tvingas att bli en. Där ska neurologiskt sjuka och barncancerpatienter samvårdas.

Det vore väl värt en rubrik i Dagens industri. Ja, att Sveriges största arbetsgivare, och största organisation har en politiker i toppen som fabulerar när väljarna ska få veta hur det är med vården av barn som är cancersjuka. Det vore det väl mer intressant att skvallra om?

I två olika hastigheter

Det är den första solnedgången denna höst i väster. Det är då jag ser dem från min lilla del av stranden. Bitterljuvt. En stund att stanna i. En sorg över att även denna sommar snart har blivit till höst och vinter.

Vardag, dag efter dag. Så rullar veckorna på. Ena morgonen är det måndag och en ny fräsch vecka och så sitter vi där bara ett ögonblick senare och fredagsmyser. Stoppa tiden! Låt oss stanna och uppleva i alla fall tre minuter varje dag utan att allt annat tränger sig på.

Mina minuter finns där varje morgon när jag går upp till brevlådan. Luften är lite rå, älven knallblå, rönnbären ljusröda, doften av dagg i gräset och dropparna som täcker bilarna i solen glittrar, kylan från locket på brevlådan väcker mig, ljudet från fågelsträcken högt där uppe vid nocken får mig att lyfta blicken, ett tåg med tomma malmvagnar som dunkar på andra sidan Bodenvägen får mig att längta efter en resa, en ambulans som sveper förbi  med ljussignaler ger mig hopp om att den som ska åka med ska klara sig.

Jag tror att dessa små tankar får mig att slappna av och njuta oavsett allt annat som kan vara rätt trist. Jag tror att vi alla måste unna oss att känna efter lite grann och se att tiden inte bara rusar utan att den också rullar på i en takt som vi hänger med i.

Det är inte mer än lite blod

Det finaste kortet, Liv Strömquists bild av vår irrationella rädsla för att det ska synas att vi har mens. I vintras kom det i min brevlåda från hennes utställning på Grafikens hus i Mariefred. Tack Maria. Bilden av det allra tjusigaste, en isprinsessa, som läcker blod, får mig att rysa. Och att bli arg.

Ilsken. Förbannad. Generad. Ledsen. Och jublande glad för att Liv Strömquist tar tag i vårt kön och vår rädsla.

Jag minns hur somrarna i åtsittande slimmade vita jeans skapade en oro för att det skulle synas. Att någon skulle se att det var på det viset. Att någon skulle förstå att denna vecka hade jag mens. Jag tog varje chans att kolla i olika speglar att inget läckte ut. Jag rusade hem från jobbet för att vara säker på att ingen skulle kunna se om en enda liten droppe hade tagit sig ut. Skulle någon se och få veta så skulle jag skämmas till jag dog.

Detta har jag tänkt skriva sedan kortet kom, men så många idéer har trängts sig före, så idag när Liv Strömquist är huvudperson i DN:s kulturdel så måste jag bara berätta. Mycket för att så många som ser kortet i min hall fnyser och tycker att det inte är något att visa. Stoppa undan den där, måste den synas?

Ja, det måste de flesta av Liv Strömquists bilder, och böcker. Det finns så mycket igenkänning och humor att den kan vi inte leva utan.

Vilket valutspel berör flest?

Tittade ni också på nyheterna på Sveriges television igår? Var det något som ni inte fick veta? Ja, det vet vi tittare inte om i normala fall, men igår sändes två valutspel direkt under dagen, och det ena nämndes inte alls i Rapport.

Vi fick veta att alliansen vill satsa på hårdare straff, någon form av samtycke mellan ett par som har sex och fotboja för dem som misshandlar och hotar sin före detta partner. Men ingenting om hur de ska införa detta eller hur lång tid det tar.

Vi fick inte veta hur socialdemokraterna vill förändra villkoren för de skolor som får skattepengar. Vi fick inte veta hur skolan har förändrats sedan 2006 och vad socialdemokraterna vill satsa på och hur mycket av våra skattepengar som ska användas i skolan om (s) får makten.

Vilket utspel berör flest väljare?

En berättigad fråga är också, Vilka gärningsmän ska får dessa straff, när polisen lägger ner en så stor andel av alla utredningar?

Reformerna i rättssystemet kanske skulle sättas in där, bland åklagare och polischefer?

Bortsett från detta undrar jag som medborgare om, det är bra för tittarna att endast få veta vad alliansen vill föra fram inför valet? Det är min fråga denna ljuvliga dag med sol och avtagande vindar.

Det intressantaste med socialdemokraternas valutspel var att de har fått siffror som visar att de privata företagen som driver skolor med skattepengar betalar lägre löner till lärarna än kommunerna. Ni läste rätt. Tvärtemot vad Jan Björklund och de övriga i alliansen hävdar så drar de privata arbetsgivarna ner lönerna för lärare!!!

När molnen blev till regn. Igen.

Hemfrid värnar sitt varumärke

Ska hon tjata nu igen. Ja, det ska jag. Igår läste jag Kommunalarbetarens artikel om Hemfrid. Städföretaget som Monika Lindstedt driver och äger. Hon är ordförande i Företagarna och var en av de första som lobbade för att RUT skulle bli verklighet.

Nu vet vi varför.

I dagens Svenska Dagbladet får vi veta att Monika Lindstedts företag har fått mer än en halv miljard i RUT-bidrag.

Mer än 500 miljoner kronor varav en knapp femtedel har delats ut till aktieägarna i bolaget.

Av de 95 miljonerna som delats ut har 31,2 miljoner kronor tillfallit Monika Lindstedt de senaste tre åren.

Hur mycket de anställda tjänar per månad?

11.900 kronor. Du läste rätt. Ingen har en anställning på mer än 60 procent. Ingen har ett arbetsschema som sträcker sig längre än en vecka. Vilket gör det omöjligt för de anställda att ta andra arbeten för att tjäna mer.

Tyvärr kan vi inte få träffa någon av de anställda och fråga dem hur de har det. Det har Monika Lindstedt omöjliggjort. Hon har tvingat alla anställda att skriva på ett kontrakt om tystnad. Skulle någon helt öppet berätta om hur det är att jobba för Hemfrid så skulle de förlora sina jobb och stämmas av Monika Lindstedt.

Åsa Andersson Antelli som är vd för Hemfrid tycker att det är helt normalt. Hon vill värna Hemfrids varumärke.

Värna varumärket?

En god chans att tänka efter

Nyvaket berättar Ekot i P1 om att vissa personer sorterar ut matavfall till komposten. Men att Stockholm är sämst.

Vi andra som far mellan huvudstaden och övriga landet vet det. På de flesta håll har kompostavfall sorterats ut ur soporna i mer än tio år. På andra platser har många medborgare sorterat ut sitt matavfall i egna komposter. Men kommer du till huvudkommunen så finns det fortfarande sopnedkast där allt ska slängas.

Ska det bli obligatoriskt att sortera ur matavfallet?

I praktiken är det obligatoriskt nästan överallt utom i storstadskommunerna. Ingen rymmer sina sopor i tunnan för brännbart om de inte sorterar ur alla fraktioner.

Hemma hos oss har vi kompost, brännbart, papper, kartong, returglas, glas, metall, plast, porslin, lampor, batterier och textil. Hade vi inte hittat en smart bänk som rymmer kassarna med allt annat än komposten och brännbart så hade vi drunknat i olika kassar på köksgolvet. Nu går det att leva med återvinningen. I alla fall med lite god vilja.

God vilja kan man behöva när man börjar använda tygblöjor. Men vilken vinst för miljön om alla använde tygblöjor det först året hemma. Jag provade med mitt första barn som är fött 1987. Vi hade tygblöjor jämt, även vid alla resor. Det var inte så klokt. När man reser bort kan tiden användas till annat än blöjorna. Hemma var tygblöjorna suveräna.

I och med att vi hade överdrivet vår nit med blöjorna så var vi inte lika pigga på att använda dem tre och ett halvt år senare när barn nummer två kom. Då blandade vi efter dagsformen.

Nu har jag förstått att tygblöjorna inte bara är bra för att de är miljövänliga, utan för att barnen blir torra tidigare om de känner att de använder blöjan. Alltiettblöjorna är ju så avancerade att de är torra trots att de är fulla.

Tygblöjor kostar lite tid. Det gör källsortering av sopor också. Regeringens utredare av sopsortering och återvinningen, då för mer än 15 år sedan, utredde också hur mycket en obligatorisk sortering skulle kosta. Ja, inte för hushållen, utan för kommunerna.

Hur många hemtjänsttimmar skulle användas till att sortera och bära sopor till återvinningsstationerna?

Alldeles för dyrt ansåg då Nacka kommun. Kommunledningen ansåg att hemtjänsten skulle användas till viktigare arbetsuppgifter.

Som vanligt består det mesta i livet av både och. Sopsorteringen är både bra och dålig på samma gång. Tygblöjor är både bra och dåliga på olika sätt.

Vi som vill göra på det minst dåliga sättet får tänka efter...och det är ju bara bra.

Vi lärde oss något nytt på flera sätt

Det handlar om förväntningar. Visst är det så med det mesta. För ett tag sen fick vi en flaska vin från Bayern. Från området Franken. Det var Rudolf och Eva som kom och hälsade på från Nürnberg.

De två skulle resa vidare så vi stoppade in flaskan i källaren och tänkte att rött vin från Tyskland...hur kan det smaka?

Bäst!

Det vet vi nu. Ett av de bästa vinerna som vi har druckit i år. Och det borde vi ha förstått. Eva hade ju rest till vingården för att köpa oss det godaste vinet i området.

Tänk att våra fördomar lurar oss att tro på att tyskarna inte kan tillverka goda röda viner, tänk att vi hela tiden har liknande fördomar om allt och alla.

Vad missar vi, när vi lever efter de förväntningar som vi har skapat utan kunskap? Hur borde vi tänka om?

Celina finns inte mer

Vår allra finaste vän, Celina, blev överkörd och nu finns hon inte mer.

Det känns så tomt att gå upp till brevlådan utan hennes konversation. Det känns så konstigt att hon inte snusar vid mina fötter när jag vaknar tidigt på morgonen. Hon lämnar ett stort hål efter sig. Hon har ju bott här hos oss i tio år.

Vi ska plantera ett äppelträd över hennes aska som vi har gjort med våra andra kattvänner. Doften från blommorna i maj och äpplena som blir till mos på hösten får oss att minnas dem, Tussi, Sotis och Celina.

Celina var den smartaste av de tre. Hon visste vad hon ville och talade tydligt om det för oss. Hon pratade gärna när hon följde med på en promenad ner till stranden och knackade på fönsterrutan när hon ville in.

Hon var bra på att hålla sig undan faror, så vi tror att den bilist som körde över henne körde alldeles för fort.

Vem som gjorde vad hjälper inte nu. Vi får försöka anpassa oss till att aldrig mer få möta henne.

Om skolvirus och annat

Utanför mitt fönster tågar skolbarnen till sin första skoldag. Nu börjar allvaret, nu är det vardag på riktigt. Men för oss som lever här vid älvens strand är det fortfarande sensommar. Inte en enda natt med kalla grader, inte en enda morgon med frost i gräset än.

Igår satt jag och väntade och väntade på olika platser runt om i sjukhuset som ligger alldeles intill. Då såg jag att rönnarna i parken hade rodnat. De lyser som höstlyktor, lite som kräftlyktor, mellan de olika stensättningarna. Men på den andra sidan huset var det sommar igen. Så skönt att kunna sitta ute i lä och äta lunch vid en damm fylld med regnvatten som kluckar mot kanterna, med en sol som strålar så mycket att jag fick sätta mig i skuggan.

Det gäller att gripa tag i de där stunderna som ger livsglädje mellan allt som måste göras. Hitta de där ögonblicken mellan plikterna. Idag började vi dagen med doftande te och dörren öppen mot regndropparna som glittrar på altanen.

I dag är det en viktig dag för alla. Inte bara för elever och lärare. Vad förväntar vi oss av skolan? ett program som berättar om vad förväntningar och tillit kan tillföra ett utbildningsväsende såg vi igår. Kolla in ett av de bästa programmen om skolan här:  

Vad var det den finske skolutvecklaren sa? Han kallade vår reformiver i skolan för ett virus som har förstört världens bästa skola.

Massor med bra kunskap

Ösregnet har än en gång hållit mig vaken. Idag råkade jag läsa Lars Calmfors recension av den ekonomiska debatten som var på teve i söndags.

Hans argument mot förändringar är värda att citera:

Nummer ett: En miljard är felräkningspengar, därför ska inte höginkomsttagare betala högre skatt.

Nummer två: Vi ska sänka skatten för dem som arbetar, därför att det är det enda sättet att höja deras inkomst.

Då kan de som arbetar acceptera lönesänkningar.

Därför ska alla andra betala högre skatt.

Nummer tre: Det är inte orättvist att pensioner beskattas högre än löner, så de som idag arbetar får skatteavdrag. När de går i pension har de ju fått skatteavdrag och då kan de betala en högre skatt. För dem som var pensionärer innan avdragen så spelar det inte så stor roll.

Nummer fyra: Jobbskatteavdraget kostar mycket mer än det drar in till staten!!! Bara 25 procent av kostnaderna tror forskningen kommer in till staten i form av att fler betalar skatt.

Nummer fem: Inget talar för att sänkta arbetsgivaravgifter påverkar arbetsmarknaden för unga.

Nummer sex: Andelen fattiga har ökat kraftigt sedan 2006.

Nummer sju: Man kan inte anklaga regeringen för att de lånar till skattesänkningar. Vi har låga offentliga skulder.

Nummer åtta: Det finns ingen forskning som visar att lägre arbetstid ger fler jobb.

Jag tycker att det är intressant att Annie Lööfs löfte om att sänka arbetsgivaravgiften för unga ännu mer inte kommer att ge fler ungdomar jobb enligt Lars Calmfors.

Det är också intressant att han bekräftar att skatteavdraget för dem som jobbar är för att hålla nere lönerna eller för att kunna sänka dem.

Det är mycket man kan få veta när man har en oväntad ledig stund mitt i natten när regnet slår mot taket. Eller hur?

Om dumsnålhet och fördummande

Idag har jag läst om hur landsting efter landsting har valt att hålla sjuksköterskornas löner nere och istället fått en galopperande brist på vårdpersonal. Det verkar verkligen rationellt att istället för att satsa på dem som sliter med vården på våra sjukhus dygnet runt, att satsa på att låta ännu fler privata vårdcentraler öppnas.

Blir du förkyld finns det vård i överflöd, (utom i de landsting som ligger långt från Stureplan), men får du svåra kroniska sjukdomar, eller diagnoser som kräver komplicerad vård då är läget ett helt annat.

I Stockholm skildrar DN hur barncancervården har hälften så många vårdplatser som skattebetalarna har blivit lovade. Barnen får resa till andra landsting för att få sin vård. Föräldrarna får ta ansvar för att sjukvårdpersonalen inte ska missa undersökningar. Men i tidningen finns inte den intervju som vi alla läsare har väntat på i fyra år:

Varför Filippa Reinfeldt satsar på privata mottagningar istället för att se till att vården på barnonkologen fungerar?

Inte en enda landstingspolitiker får stå till svars för att barn och föräldrar får leva i ständig oro inför de svåra behandlingarna med cellgifter. Inte en enda fråga till landstingsrådet om varför hon satsar på att använda skattepengarna till fria vårdval för förkylda och svåra tvångsresor för dem med cancer.

Alla skyller på att det inte finns nog med sjuksköterskor. Ingen tar ansvar för att se till att lönerna ligger på den nivå där de kan behålla sin vårdpersonal.

Det var de häftiga regnskurarna som slog mot fönstren hela natten som väckte mig gång på gång, det var artiklarna som jag läste för att somna om, som fick mig att vakna ännu mer. Vad har vi för samhälle där de som är livsnödvändiga, för sjuka människor, inte behandlas som om de är viktiga?

Det är en fråga som snurrade i mitt huvud halva natten.tillsammans med en oro för att just detta;  varför vi har förminskat värdet på viktiga yrken för att höja värdet på de yrken som inte tillför samhället något av värde.

När jag gick på gymnasiet ville alla de smartaste jobba inom vården för att kunna göra skillnad. Nu är det smartast att låta bli.

Valfrihet-vad betyder det?

Valfrihet. Ett ord fyllt av positiva konnotationer. Både val och frihet på samma gång. Vem kan vara mot det? Ingen om ordet fylls med verkliga val, alla om det sker som idag. I alla fall inom vård och omsorgssektorn.

Idag finns det två kommuner i landet som har valfrihet för alla brukare i kommunens regler för hur bistånd ska fördelas.. Bägge två, Nacka och Lidingö, är välbärgade och med hög utbildningsnivå bland de äldre. Men ingen uppfyller just den regeln. Istället är det det akuta behovet och var det finns platser, lediga timmar som styr vad som händer den dag en person behöver stöd och hjälp.

Det är precis som det är i alla de andra 288 kommunerna utan valfrihetsparagraf. Och det beror främst på att ingen kommun anser sig ha råd att köpa in platser på boenden, eller timmar hos hemtjänsten som inte utnyttjas fullt ut. Det finns alltså inga lediga lägenheter eller hemtjänst personal som väntar på att du eller jag ska välja att bo där eller få hjälp av dem. Vi får ta emot det som erbjuds.

Det samma förhållandet gäller när du ska välja läkare. Det är inte du som väljer om du inte har lite tur, för ofta är listorna redan fulla med patienter. Det kan t o m bli så att din husläkare ringer och berättar att du inte kan vara kvar på listan utan att du måste välja om. Och i värsta fall kan den vårdcentral där du gått välja bort dig helt och hållet. Det går ju inte att kontrollera om alla listorna är fulla, och har du många svårbehandlade kroniska besvär är du aldrig lönsam för den mottagning där du går och de kan utan besvär be dig välja en annan.

Valfriheten har genom detta blivit en som gäller vårdgivarna och inte medborgarna. Den valfriheten har inget innehåll för mig. Den är helt utan mening.

Det finns en annan valfrihet som jag skulle vilja höja till skyarna, den att välja pedagogik i skolan för våra barn. Att vi som föräldrar skulle kunna välja det som passar dem bäst. Den valfriheten vore verkligen värd att omfamna.

Men var finns den kommun där valet står mellan olika pedagogiska program och inte status?

Hur många gånger har jag inte hört att kompisar har valt bort en skola som de uppfattar som mindre bra för att istället hoppas på att en annan kommer att ge barnen en bra start i livet. Varför har de inte ett val mellan olika skolor som har olika innehåll och öppna böcker så att alla kan se att ekonomin sköts för elevernas bästa var ett alternativ?

Då kan vi i bästa fall fylla valet med innehåll och inte tomma ord.

Vi vill ha mera makt! Utlandsvenskar vill ha en egna riksdagsledamöter.

Nu börjar de riktigt rika, de som gör allt för att slippa betala skatt i Sverige att bli oroliga. Hur det märks? Jo, Michael Treschow en av de forna tiotaggarna i svenskt näringsliv vill att alla som är svenska medborgare och bor utomlands ska få vara med i en egen valkrets, med tio mandat i riksdagen, och på så sätt kunna rösta in egna representanter. Ja, för våra valkretsar bygger på geografi.

Men vill vi som betalar skatt att tio mandat i riksdagen ska vikas till de som inte gör det?

Michael Treschow tycker att svenska politiker är ointresserade av utlandssvenskar. Han anser att de ska finnas speciella politiker om är tillgängliga för utlandssvenskarna. Som reser runt och och har kontakt med dem som inte bor i Sverige.

Det är inte lite som han vill ha denne mycket välbärgade man. Det känns lite som om han vill bli "körlad", ja, att han vill att vi som arbetar och betalar skatt i Sverige förstår hur viktiga de är som inte gör det.

Som exempel på att det är möjligt tar han Frankrike som med sin kolonier och olika områden som på olika sätt är anslutna till landet har utlandsmandat i både nationalförsamlingen och senaten. Men vi är ju inte i den situationen att den svenska staten skickar ut personer för att arbeta för de svenska skattebetalarna annat än till FN, EU och svenska beskickningar. Inte många personer att räkna in där.

Den största gruppen utlandssvenskar bor i USA. De har utvandrat för att skapa sig ett nytt liv på en annan plats i världen. De har kanske valt att behålla sitt svenska medborgarskap, som en nostalgisk påminnelse om sitt ursprung.  Många for som unga för 50-60 år sedan. Det är inte en grupp som lever med den ena foten i Sverige.

Andra är svenskar som pensionerat sig i Spanien. En tredje grupp är personer som valt att flytta till Storbritannien på grund av studier, kärlek, eller ibland för att slippa betala skatt på förmögenhet, eller bolag.

Av de cirka 550 000 svenska medborgare som bor utanför Sverige har ungefär 150 000 registrerat sig för att rösta inför det förra valet. Så många anser sig ha så starka band till Sverige att de vill vara med i vallängden. Idag räknas deras röster i de valkretsar där de bodde innan de flyttade. Som vanliga poströster.

Vill vi ha det på något annat vis? Det kan Michael Treschow undra.

Månljus eller maktlöshet, vad håller mig vaken?

I natt vaknade jag med månljus i ögonen. Varje timme var det något som gjorde att jag väcktes och när jag tittade upp var hela rummet fyllt med ljus. Jag har aldrig varit med om att månljuset har varit så starkt.

Men är det de månljusa nätterna som gör att vi vaknar i augusti?

Det skulle kunna vara den enorma laxburgaren som jag åt igår kväll i Lövskärs hamn. Det skulle också kunna vara de förändringar som sker och som vi inte har makt att påverka.

Makten över vad som vi ska tycka är viktigt styr i hög grad Sveriges radio och Sveriges television över. Och det märks att ledningen för de två företagen är livrädda för att bli anklagade för att stå på löntagarnas sida.

Gång efter gång får ogenomtänkta ekonomer och företagare oproportionerligt stor plats i media för att anklaga politiker som anser att subventioner av tjänster till höginkomsttagare, inte ska fortsätta efter valet, för att nedvärdera de som utför jobbet.

När det gäller enkla tjänster som inte kräver utbildning och som inte kan säljas för ett pris som rymmer en lägsta lön är det otroligt att det känns självklart att de ska subventioneras med 50 procent. Vad är det som gör att alla dessa välbetalda män kämpar för att få behålla subventionerna?

Och varför ägnar redaktionscheferna på Sveriges radio och Sveriges television som många minuter åt detta?

Ta bort allt fult!

Jag måste bara berätta att de som vill veta vad moderaterna vill kan läsa två artiklar i DN idag som visar på deras tro på att ytan är viktigast.

Dels vill den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson från Göteborg städa bort fattigdomen genom att förbjuda tiggeri på offentlig plats, dels vill Stockholms mäktigaste man Sten Nordin,(vars artikel kommer så snart länk finns) finansborgarråd, satsa mycket mer på att städa bort skräp från gatorna.

Det är något av det viktigaste anser båda två. Sten Nordin efter att ha fått många telefonsamtal om skräpet, Cecilia Magnusson efter att ha känt sig störd av det tiggarna utstrålar.

Vad en rostig gammal mangel berättar mellan valsarna

Vackra gamla rostiga vardagsting finns överallt. Denna vackra gröna mangel hittade jag i trädgården hos kafé Rävastens efterträdare.( Det heter så).

Jag skulle gissa att denna mangel är nästan 100 år i år. Den fungerar oavsett plats med hjälp av en fiffig fjäder som får mangeln att spännas efter hur tjockt tyget är som ska bli slätt och blankt.

Jag stod och vevade en i uthuset på udden när jag var elva, tolv år. Den var ett arv efter farmor. Hon hade manglade lakan och dukar på landet...Idag skulle väl ingen bry sig om något så extravagant under sin korta semester. Den var längre förr för dem som hade råd.

En vanlig sommar varade vistelsen i det gamla fyrhuset mellan skolavslutningen och den sista söndagen innan skolan började.

Livet där mellan stranden och enebacken organiserades som om det var livsviktigt att ha ett schema för livet.

Alla klockslag som skulle passas gjorde det nästan omöjligt att hinna med att njuta av ledigheten.

Min första sommar utspelades mellan alla dessa måsten.

Ville någon ha frukost serverades den klockan 8. Förmiddagskaffe fanns i köket klockan halv tio. Lunch, dvs fil, smörgås med Grönhögsbröd och en kopp te klockan tolv, vid två fanns det kaffe i bersån och klockan fyra drack farmor te på verandan. Middagen med tre rätter åts i matsalen senast klockan sex och när klockan slog åtta fick de som ville en sista kopp kaffe i salen.

Det var måltiderna...

Mellan dessa stenhårda hållpunkter skulle huset städas, tvätten tvättas, posten hämtas, vattnet upp ur brunnen och tidningar läsas.

Slaktarbilen kom och levererade färsk mat, mjölken hämtades hos familjen Jansson, bryggarbilen kom med öl, sodavatten och sex flaskor med läsk, fiskaren kom med flundror, bagaren med wienerbröd, jordgubbar och hallon köptes hos de två fröknarna som levde granne med hamnen, telefonsamtal ringdes på telegrafen, och tre veckor varje sommar cyklade barnen till Stora Rör för att först lära sig simma, för att sen ta alla simmärken som fanns.

Tiden var fylld till bredden med allt som måste ske, men ändå var sommaren evig.

Eller var den det? Det är en fråga som jag undrar över. Gjorde dessa strikt schemalagda dagar som var mycket lika varandra att tiden stod still?

 

Vad gynnar jämställdheten?

I morse fick vi lyssna till hur P1-morgon lät en professor vädra sina privata åsikter bara för att han har en position vid universitetet i Uppsala.

När samtalet började undrade jag om det var en ny form av radioteater, lyssna här:

Per Johansson har nog inte tänkt sig att bli ifrågasatt när han skriver sin artikel på Svenska Dagbladets debattsida.

Men yttrar man sig i frågor där man inte har någon kunskap då blir det ett platt fall. Jag undrar vem som bad honom att skriva ner vad han tror på. Det är den frågan som hela tiden dyker upp när jag läser och lyssnar på denne man.

Alla de problem som drabbar män oftare än kvinnor beror inte på att vi lever i ett samhälle med för mycket feminism, utan det beror på att vi lever kvar i en föråldrad struktur byggd på gamla värderingar.

En av de punkter som oroar professor Johansson allra mest är att andelen män som tar sig vidare till högre studier hela tiden minskar.

Varför är det så? Behandlar vi pojkar på ett annat sätt än flickor?

Jag är helt övertygad om att pojkar missgynnas av att de hela tiden premieras om de hörs och syns. Att de ser att de kan få jobb med relativt höga löner utan att studera vidare. Att de får ta plats på bekostnad av flickorna i klassrummen.

Vad tror ni?

Och vad tror professor Johansson skulle gynna jämställdheten?

Jag är helt övertygad om att om vi fortsätter att ignorera maktstrukturer i klassrummen så kommer både pojkar och flickor förlora många möjligheter.

Flitiga i hemmen eller som anställda inom vård och omsorg?

Titta vad vi hitta i kvarnen vid Kukkolaforsen igår. Är det en geting eller ett litet flitigt bi?

En flitig invandrarkvinna är vad vår integrationsminister Erik Ullenhag, fp, ser framför sig när han pratar om vem som får jobb när skattebetalarna subventionerar okvalificerat arbete i hemmen. Han oroar sig över vad som kommer att hända med de invandrarkvinnor som idag jobbar i hemmen.

Ali Esbati, v, replikerade:

- Det är fantastiskt att vi har en integrationsminister som det första han tänker på när han tänker på invandrarkvinnor är att de ska jobba i rika människors hem.

Här gick skiljelinjen mellan de som anser att det är bra att subventionera okvalificerade arbetsuppgifter i välbärgade familjer och de som anser att arbetsinsatsen ska utföras till vanlig lön.

Hur partierna kommer att göra efter valet? Ja, det är bara FI och Vänstern som kommer att vilja ta bort RUT-avdraget. Frågan är om sossarna och miljöpartiet kommer att ändra på reglerna? De kan ju minska avdraget, eller förändra villkoren så att det inte är intressant för andra än sjuka och gamla t e x.

Jag undrar om de miljarder som subventionerad städning i välbärgade hem kostar i skatteavdrag skulle kunna användas till något bättre för samhället? Skulle en utbyggnad av barnomsorgen, omsorgen om äldre, fler händer i vården, bättre järnvägar eller fler lärare i skolorna ge ett bättre samhälle?

Eller får vi ett bra samhälle när vi satsar pengar på att vissa familjer kan köpa sig tid?

I min värld är det dyraste med införandet av subventionerad städning förändringen av hur vi ser på varandra. Idag finns det de som har ett så värdefullt arbete att de är värda full lön och så finns det andra som inte är värda mer än hälften...

Tänk vad vi förlorar och de som förlorar mest är de barn som får lära sig att det finns speciella kvinnor som ska plocka upp efter dem.

Då är det nästan parodiskt när Martin Ådahl, c, inte klarar av när Ali Esbati, v, använder ord som tjänstefolk.

Folk som utför tjänster hemma hos dem med höga löner, vad ska vi kalla dem då?