Rädslan föder krav

Vad finns det för argument för att vi ska tro på att det finns ubåtar längs med den svenska kusten som inte kommer från ett Natoland?

Den främmande mannen var en skärgårdsfiskare, bilden av "ubåten"var tagen på en annan plats en annan tid, de helikoptrar som är helt avgörande för att undersöka vad som finns i vattnet, finns på ett flygmuseum vid Göteborg, det finns en nederländsk ubåt vid kusten, så här kan vi räkna upp allt som inte är vad det synes vara.

Igår pratade en man om budgetubåtar, i en annan tid pratade man om psykologiskt försvar. Kunskapen om att alla ubåtsjakter från och med U137, hösten 1981, fick den svenska befolkningen att bli ordentligt rädda. Rädslan föder krav på ännu mer försvar. Och om hökarna får bestämma blir vi medlemmar i Nato, helst igår.

Frågan är vilket som skapar mest fara, rädslan, medlemskapet i Nato eller de enorma neddragningarna inom försvaret?

Eller skulle vi kunna mötas inom de internationella samarbeten som vi har haft? Alla dessa samövningar mellan Ryssland och Partnerskap för fred?

Då tar vi fram en sonar och lyssnar noga

Sonar är ordet som återbrukas. Sist jag hörde talas om denna manick som skulle lyssna in främmande ubåtar så satt jag i midnattssolen i Törehamn. Varje kväll strax före midnatt hörde vi att försvaret sköt och varje gång lät det på olika sätt. Sjunkbomber sa någon, granater en annan, alla var i alla fall övertygade om att ubåten, eller ubåtarna skulle tvingas upp till ytan.

Men det kom inte fram någon ubåt alls. Istället spred någon officer en skröna. Historien om den blödande mannen i dykardräkt. Liza Marklund skrev efter ett samtal med en person som påstod sig veta att den skadade hade talat ryska. Vår chefredaktör och ansvarige utgivare, Lars Lindberg, publicerade efter kollar som inte direkt gav annat än inga kommentarer.

Vi satt där i hamnen och hatade myggen som angrep oss överallt. Då kom jag på att vi borde testa myggmedel i händelselöshetens öga. Sagt och gjort. Alla sorter köptes in. Sen luktade hela hamnen Djungelolja och det nya medlet Nobba. Superstarkt. Alla som hade läderskor fick se hur de ändrade färg om vi sprejade direkt på skorna för att rädda fötterna från bett.

De flesta av myggmedlen som funkade är förbjudna idag. De är alldeles för giftiga. Men det är fortfarande tillåtet att spekulera om det kommer in ubåtar i våra skärgårdar. Då tar vi fram en sonar och lyssnar noga. Vad vi hör? Ja, det är en öppen fråga.

Vi har hamnat i en mjuk driva

Igår var det kvällen innan. Aftonen, när vi alla visste och väntade på att snön skulle börja falla och lägga sig över allt, som tussar av änglahår.

Då diskuterade minst 100 svanar mitt på älven om de skulle stanna kvar. De låg där och simmade lojt i en enda lång rad. Det var 15 grader varmare än när vi klev ut på morgonen. Det var nästan ljumt.

På bara fyra timmar har världen förbytts. Nu är det småfåglar som flyger omkring. Tur att vi fyllde på med frön och att vi hann plocka ihop det sista av sommaren. Vi har hamnat i en mjuk driva.

Lyxsemestrar på returen

Kriminalvårdsstyrelsen ska fortsätta enligt de gamla reglerna och låta sin personal stanna i Dubai eller Europa på lyxhotell och flyga affärsklass efter de har utvisat människor med chartrat plan. Hans Lagerlöf som är chef har svårt att bedöma om det är rimligt att returbiljetterna kostar 28 000 kronor per person.

Var fanns revisorerna?

Hur kan de statliga myndigheterna ha gått från millimeterstyrning av absolut allt till att slänga bort skattepengar på lyxhotell och extremdyra flygbiljetter? Vad hände? När började cheferna på Kriminalvårdsstyrelsen tycka att statens kassa kan behandlas som deras egen privata? Det är ju inte första gången som missförhållanden på denna myndighet uppdagas. Senast var det mutor och felaktiga upphandlingar när de skulle se till att fängelser blev utbyggda, nybyggda eller renoverade.

Varför säljer de ut vår tillit till att vi tillsammans kan utveckla och förbättra?

Det är är bara för sorgligt.

En annan del av vårt samhälle som har förlorat en stor del av vår tillit är skolan. Dels har den före detta utbildningsministern Jan Björklund under de senaste tio åren påstått att skolan är urusel samtidigt som han har regerat åtta av dessa år. Dessutom var den läroplan som han kritiserat beslutad och antagen av Bildtregeringen. När alla utredare kom fram till att det är organiseringen av skolorna i friskolor och kommunala skolor som ger ett allt sämre resultat händer ingenting. Istället införs en ny läroplan som hämtar sin förebild i en förgången tid.

En av de mer aktiva debattörerna Magnus Henreksson har länge försvarat att Wallenberg, Emilsson och de andra ska kunna tjäna pengar på skolsystemet, men han föreslår ofta förändringar som inte påverkar dessa storägare av skolor.

Idag är hans förslag ett som andra också tagit fram. Att alla centrala prov ska rättas på andra skolor än den där eleverna går. Då skulle betygen bli mer neutrala och inte påverkas av att vissa skolor tjänar mer pengar om de ger högre betyg. Men han har inga förslag som gäller hur skattepengarna ska användas i skolorna bara att det ska krävas ett kapital på minst ett års omkostnader för att få starta en skola. Vad hjälper det mot att riskkapitalister lånar upp pengar för att tömma skolorna på skattepengar genom olika räntekaruseller?

Intressant är att följa Magnus Henrekssons olika förslag för att skydda de stora kapitalägarnas skolinvesteringar. Undrar vad han tar upp nästa gång?

Jag vill bara svära och skrika när jag hör detta

Ljuset fastnar på de små kristaller som dansar i den kalla morgonluften. Kalla vindar, iskallt klimat.

Då hör jag genom dörren hur P1 berättar att Saab har gett 30 miljoner till ett företag som sätter maskiner som skapar radiovågor i ett rum som bot mot HIV i Sydafrika.

Många smittade slutade ta sina bromsmediciner och dog.

Detta brott mot människorna i Sydafrika har ingen fått stå till svars för. Varken Saabs ledning, Investor, eller familjen Wallenberg. Det är ju de som har tjänat miljoner på JAS-affären.

Motköpen som Saab lovade folket i Sydafrika blev till en liten liten tumme. Här uppe fick LKAB ta emot malmvagnar som aldrig gick att använda. De var så dåliga att LKAB vägrade att lämna en enda kvar som museiföremål på Järnvägsmuséet.

Men detta dödade ingen. Vad kallar man en företagsledning som låter företagets pengar sponsra kvacksalveri som leder till döden för patienterna? Vilket klimat sprider familjen Wallenberg i Sydafrika? Marcus Wallenberg är styrelseordförande. De största ägarna är:
Investor AB - 30,0%
Wallenbergstiftelserna - 8,7%
Swedbank Robur fonder - 5,5%
SHB fonder - 3,2%
Övriga aktieägare - 52,6%

Senaste årsredovisningen:

Omsättning	▲ 24,01 miljarder SEK Orderstock: ▼ 34,151 miljarder SEK
Rörelseresultat	▼ 2,032 miljarder SEK
Vinst efter skatt	▼ 1,539 miljarder SEK
Tillgångar	▼ 29,679 miljarder SEK
Eget kapital	▲ 14,097 miljarder SEK

Massor med skratt

Jag tror aldrig att jag har skrattat så som idag när oheliga allianser skriker ut sin ångest inför att behöva landa på Arlanda. Pigge Werkelin häver ur sig en prognos om att det kommer att ta 1 1/2 - 2 timmar längre att flyga de fyra milen till Arlanda och ta tåget som tar 20 minuter. När resan från Bromma tar minst en halv timme. Vargen kommer utstöter moderater, socialdemokrater när Stockholms nya ledning vill bebygga detta område med 50 000 bostäder. Stoppa flygbullret som stör hela stan. På avgångstavlan kan vi se att det inte är så många flyg som berörs. Mitt på dan är det uppehåll i tre timmar.

Hur Rapport presenterar att flygplatsen i Bromma ska stängas?

Stockholms nya ledning HOTAR med att stänga Bromma!!!

Upprustning

Det är som om de tar på sig samma rustning. Ett skydd mot chansen att lyssna och förändras.

Nu står de där i led bakom varandra och håller fram sina sköldar helt utan egna argument. Det spelar ingen roll på vilken sida; alla har bestämt sig. Ingen vill rubbas i sin tro.

Det finns inget både och. Bara en rädsla för att förlora sin position. Det är sorgligt.

.

Iskalla erbjudanden och omtänksamma förslag

Den där motsättningen mellan iskalla erbjudanden och omtänksamma förslag har jag tänkt på idag. Jag var ofta ute och träffade människor som deltog i olika utbildningar och praktikplatser. Det var den djupaste krisen sedan 1930-talet och de gamla byggnaderna på LV7:s område upprustades till skollokaler för vuxna. Luftvärnssoldater ersattes med kunskapslyftet.

Alla var positivt förvånade över vilken bra utbildning de fick. De kände att de räknades och att de skulle få en framtid när konjunkturen vände.

Men hur har det varit de senaste åtta åren? Berättelsen som alliansen har burit på har bara innehållit hot mot dem som behöver stöd och hjälp för att komma vidare.

Så för fyra år sedan valdes en ny ordförande i det socialdemokratiska partiet. En person som bar med sig samma hopp och samma berättelse som partiet hade 1994, att de som har behov av hjälp och stöd har samma värde som alla andra. Redan efter några månader störde den inställningen så många att han fick försvinna från makten och Juholt var historia.

Redan då var vi många som undrade varför han inte passade in i partiets maktsfär. Daniel Suhonen som skrev talen blev så besviken att han började med att ifrågasätta vad som höll på att ske, sen samlade han på sig allt material som han fick. Nu har han gett ut boken om partiledningen som inte ville ha sin valde ordförande.

Och snabbt positionerar sig de olika tyckarna runt makten.

För mig som bara ser på och lyssnar är historien mer komplicerad. Vi vinglar. Är vi beredda att lyfta dem som behöver en andra chans?

Trådarna sjunger

En tunn ton vibrerar när Mikael Lindgren stiger fram och berättar om himlaharpans trådar som leder till Gud.

Vi har samlats på Västerbottensteatern i Skellefteå för att vara med och hylla PO Enquist, 80 år. Trådarna, eller mer prosaiskt rötterna till Sjöbotten, utbyn i Hjoggböle, där pojken lever i det gröna huset, tillsammans med sin mor och hennes far, 25 meter från bönehuset, har aldrig slitits av. En utflykt till Danmark, en vandring tillsammans med August Strindberg och en avresa till Uppsala och ett liv söderut, kan inte bryta hans starka känsla för barndomens landskap.

I taket hänger en gren från en ståtlig fura, på scenen får vi lyssna till hans bild av styrka.

"Stå rak i motvinden, så kan du också stå rak i hård medvind".

En direkt översättning av vårt ångermanländska omkväde.

"Det gäller att vara kvistfri för då håller livet."

Ja, det gäller att hålla livet ut. Nog så viktigt när en stor del av dagarna är förbrukade.

Mitt bland alla olika texter så finns hans första drama med, "Tribadernas natt". En föreställning som hade premiär på Dramaten för 39 år sedan. På den första föreställningen satt jag där i salongen med min far. Min far som i alla lägen hela sitt liv hade August Strindberg som sin största idol. Och här kommer en debuterande dramatiker och låter denna titan använda könsord och prata om sex. Där under texten finns en berättelse om lesbisk kärlek. Jag som var 18 förstod varken undertexten eller vitsen med att männen i dramat hela tiden ville vara värst, störst och vackrast. Så vi var bägge överens, skådespelarna var bra, men texten förstod vi oss inte på.

Idag hade ingen 18-åring missförstått detta drama, idag hade diskussionen varit självklar. Och det märks när scenen om vem som har den största kuken spelas som en av de längre akterna.

Oavsett ålder så applåderas det.

Jag vill åka till Rinkeby

Frank Gehry gör gång på gång de mest häftiga byggnader som står som glänsande skulpturer runt om vår värld. Den här i Bilbao har till exempel skapat en ny turistström mot Baskien.

I Stockholm vill Nobelstiftelsen bygga ett annat glänsande hus för att skapa ett minnesmärke över alla dessa pris som delats ut. Men platsen där de vill placera denna byggnad är trång och redan bebyggd.

Mitt förslag är att lyssna på alla dessa litteraturpristagare när de i varje nobelintervju berättar om att de allra mest minnesvärda med nobelveckan i Stockholm var mötet med Rinkebyskolans elever.

Bygg ett monument över alla landvinningar som har prisats, alla författarskap som vi har fått lära känna på Järvafältet. Det finns ingen annan plats i hela Sverige som passar så bra.

Det finns plats för en monumental byggnad som rymmer alla möjligheter att få uppleva de experiment och den forskning som lett fram till priserna.

Det är en plats som behöver en ny verksamhet som ger en identitet.

Varje nytt kvarter i Stockholm får ju nya fantasinamn. Nu skulle ett av stans mest nedsablade områden bli till Nobels vetenskapspark, eller om vi ska följa den nya traditionen, Nobel Science parc. De blå tunnelbanetågen kan döpas efter alla författare och deras verk. Stationerna längs med linjen kan dekoreras med olika pristagare och deras vetenskapliga landvinningar. För att resan på en kvart inte ska kännas lång kan alla få tillgång till berättelsen om Alfred Nobel genom en app i mobilerna.

Om det funkar? Naturligtvis. Runt Paris har fransmännen placerat olika nya attraktioner och höjt statusen på gamla nedslitna kvarter.

Jag vill skulle vilja se en annan placering som ger lika många vinster.

Missa inte filmen om Vladislav

"Jag stannar tiden" är dokumentärfilmaren Gunilla Breskys långsflmsdebut. En film som berättar historien om en av de filmfotografer som stod bakom kameran under det andra världskriget i Sovjet. Med hjälp av Vladislav Mikoshas filmer och hans dagbok får vi uppleva hur kriget slår sönder människor, byggnader och fotografens tro på Stalin.

Genom ett samtal 2008 får Gunilla Bresky ett tips om att hon ska fara till Gemma Firsova Mikosha nästa gång hon är i Moskva. Hon far dit och får möta en av Sovjets mest kända filmstjärnor och änkan efter en av de mest hyllade dokumentärfilmarna.

På väg hem läser hon filmarens memoarer som änkan lämnat över och hon förstår att hans historia måste bli en film. Nu sex år senare har hennes vackra poetiska berättelse om kriget och dess fotograf visats över hela världen på olika filmfestivaler. Det är en dokumentär som vunnit priser och uppskattning överallt.

Filmen berättar Vladislav Mikoshas historia från tonårens drömmar, tiden i filmskolan, hur han placeras i Sevastopol som marinens fotograf i juni 1941 när Hitler angriper Sovjet. Det är hans egna ord lästa av Jonas Karlsson och Gemma Firsovas röst som ger förklaringarna till de gripande bilderna från hans kamera.

Gunilla Bresky har tagit vara på alla fantastiska detaljer som hon finner i sitt sökande efter vem den poetiska fotografen var. Jag tänker inte berätta om de mest fantastiska. Men efter kriget är han en  av dem som fortsätter med att skildra Sovjet dokumentärt. Det är han som följer med Chrustjov till USA när de besöker Kennedys.

Får du chansen missa inte denna vackra film. Jag sitter här med minnet av vad hans mamma sa den dag han for till fronten på Krim. "Titta upp på himlen stjärnklara dagar min son. Se på Karlavagnen, Stora Björn. Det kommer jag att göra."

Kanske var det denna omtanke som fick honom att överleva alla krigets hemska dagar.

(Den sänds på SVT i maj.)

Vem lovar en järnväg?

Igår kom beslutet. Gruvan i Kaunisvaara ska läggas i malpåse. Det innebär att 1 500 jobb hotas i en kommun med 6 000 invånare. Tänk er att 500 000 personer i Storstockholm varslades en vanlig tisdag i oktober. Vad skulle hända då?

Att näringsministern Mikael Damberg(s) säger att vi ska fortsätta bygga på vägen som krävs för att verksamheten ska kunna starta igen?

Att landsbygdsministern Sven Erik Bucht (s) inte har ett enda förslag på åtgärder?

Att statsministern är helt tyst?

Är det någon som tror att tilliten i samhället ökar när alla politiker undviker att tala med sina väljare? Ja, för de som lever i Pajala är socialdemokratins väljare. Var ska de vända sig i nästa val?

Det är en sak. Den stora förlusten av tillit. Den andra är att alla som känner till gruvverksamhet vet en sak. Logistiken är allt. Ska en gruva överleva måste transporterna vara billiga och säkra. Gruvan i Kaunis är ett dagbrott så malmen där kostar mindre mycket mindre att bryta än i Kirunas djupa gruvor, men, transporterna från LKAB:s gruvor och Bolidens gruvor i Malmfälten går som tåget. Malmen och pelletsen från de gamla gruvorna transporteras med tåg till en bråkdel av kostnaden  om vi jämför med landsvägstransporterna från Kaunisvaaragruvan till Svappavaara.

I Narvik och i Luleå töms malmvagnarna från LKAB under gång. De stannar inte ens när de är framme. De bara rullar vidare tillbaka till gruvorna. Samtidigt måste malmen från Kaunis tömmas ur vagnarna med maskiner. Och lastats på båtar med maskiner.

Skulle gruvan i Kaunis får ett spår till Svappavaara så att malmen skulle kunna fraktas direkt ner till hamnen i Narvik så skulle malmpriserna kunna variera och sjunka utan att gruvan lades ner.

Vilken minister kommer att lova en framtid för gruvan med hjälp av en järnväg? Då skulle utvecklingen i Pajala vara trygg och väljarna kunna känna tillit.

Hamnar allt i papperskorgen?

De har det svårt och hårt på Svenskt näringsliv och Företagarna, nu när deras argument smulas ner till intet. Nu gäller det att ta fram tyck synd om mig kapitalet. Ja, inte tyck synd om alla medborgare som drabbats av de ultraliberala lagarna som styr skattefinansierade skolor och vårdföretag. Nej, nu är det de stackars ägarna som ska få oss att ta fram våra näsdukar.

Det finns bara en som talar om de medborgare som tvingas bo på vårdhem drivna ägda av riskkapitalbolag. Den förre socialministern Göran Hägglund tar till brösttoner när han påstår att valfriheten och kvalitén kommer att försvinna. Men den har ju aldrig funnits! Inte ens i de två av 290 kommuner som har det som regel har de äldre som flyttar till vårdboende kunnat välja. Det finns ju inga tomma platser att välja på.

Istället är det som på alla andra platser att de som behöver vård dygnet runt får flytta till det första rummet som blir ledigt. Och tackar du nej så hamnar du långt bak i kön.

Dessutom är det så att när kommunerna låter riskkapitalägda bolag driva och äga vårdhemmen så fylls kön på med äldre från hela regionen. Närhet till de kvarter där de bott kan de flesta glömma. Det blir en tillbakagång till den tid när det var landstingen som drev äldrevården och medborgarna kunde hamna lite var som helst inom landstinget.

Vi får hoppas att utredningen lyckas ta fram ett förslag som får en majoritet i riksdagen. Djävulen bor i detaljerna. Det är ju möjligt att vår statsminister tänker sig att begrava utredningen om hur reglerna för skattefinansierade företag ska ändras i ett runt arkiv om 18 månader.

En viktig sak som ingen tog upp igår är att insynen i hur skattepengarna används inte utreds. Det tycker jag vore helt avgörande. Det är ju det enda som kan säkra att pengarna används till eleverna och till vårdtagarna. Mer offentlighetsprincip på alla platser där skattebetalarna står för fiolerna skulle förhindra vissa former av missbruk av skattepengarna. Det skulle kunna stoppa semesterresor, överdrivna representationsresor och annat som i och med aktiebolagsformen bara synas av en revisor.

Framför allt skulle det bli en hämsko om alla som har en privat skola och ett privat vårdföretag vet att alla medborgare kan kräva ut underlagen som visar var pengarna används.

Äntligen

Idag kom överenskommelsen som förhoppningsvis gör att våra skattepengar används till annat än vinstuttag. Som gör att ingen kommer att starta en skola eller ett välfärdsförerag för att i första hand plocka ut vinst till skatteparadis med hjälp av våra skattepengar. Istället hoppas regeringen på att de som ska använda skattepengar i skolor och inom vården ska driva utbildning och vård som prioritet nummer ett.

Men då ser jag hur en företagare som driver två boenden för äldre klagar. Hon förstår inte varför hon inte kan låta bli att ta ut lön för att senare ta ut vinst ur vårdboendena.

Har alla som affärsidé inom denna skattefinansierade företagssektor att låta bli att betala sociala avgifter och inkomstskatt för ägarna? 

Eller vad var det hon menade? 

För hon gjorde ju ingen vinst, hon kunde ju inte betala ut sin lön, eller var det skatteplanering? Det fick vi tyvärr inte veta. Så vi kunde inte på något sätt avgöra om denna företagare skulle påverkad av de nya reglerna.

Sen kom ett obegripligt inslag om det är möjligt att begränsa vinstuttag ur skattefinansierade företag. Det kan ju inte vara så svårt om de får alla bidragen i efterskott och bara de pengar som utbildningen eller vården kostat...

Mlle Julie - French Paradise ft. Mió & Sebastian; Visst är de fina, grabbarna från Sax och maskin

Rönnbärsundran

Hur var det nu igen? Rikligt med  rönnbär ger en snörik vinter säger den ena och den andra påstår att det blir en snöfattig vinter som kommer att vara kall. Men jag blir bara snurrig.

Rönnbären ger i alla fall en glödande vacker höst och massor med besök av alla olika fåglar som är på väg söderut. För nu känns det som om det är höst och inte sensommar.

Jag är fortfarande helt uppfylld av vår workshop med Britta Marakatt Labba. Sjutton par händer som arbetade med fria tyglar. Nål, tråd, tyg av alla de slag och massor med fria bilder. Härligt att få upptäcka så många olika temperament och bildval.

Ljuset från norr

Jag sitter här och tänker på hur en karta över Sverige med den förra regeringen och den här skulle skilja sig åt. För det första får vi en statsminister som arbetat i Örnsköldsvik och vuxit upp i Ångermanland, för det andra får vi en utrikesminister som vuxit upp i Kåge i Västerbotten och börjat sitt vuxenliv i Värmland, för det tredje får vi en försvarsminister som har arbetat i Luleå som ledarskribent, för det fjärde får vi en jämställdhetsminister med rötterna i Malmberget, för det femte har Kristina Persson, framtidsminister sina rötter i Jämtland och för det sjätte kommer Lndsbygdsministern Sven-Erik Bucht från Haparanda.

Alliansregeringen hade inte en enda minister med erfarenhet av livet norr om Dalälven.

Nästa undran är, kommer dessa sex ministrar spela någon roll för hur norra Sverige utvecklas? Kommer vi att få den där järnvägen som går längs med kusten till Umeå och som skulle säkra alla transporter mellan industrier och råvaruföretag? Skulle vi som bor här uppe kunna samarbeta mellan de olika städerna utan att sätta oss i bilen?

(Bilden ja, Ljuset kommer väl från norr?)

Med nål och tråd

Idag är det fredag och första dagen på vår workshop med Britta Marakatt-Labba. Vi ska brodera i dagarna tre. Små och stora stygn om vartannat. Små och stora steg framåt.

Berättelsen ska löpa längs med linne, bomull, ylle och siden. Vi får se om den har en röd tråd.

Höstsoppa på morot

Igår åt jag morotssoppa tre gånger på en dag. En av mina vänner sen länge var här och då kom jag på att en soppa som lyser av höstfärg vore en god lunch. Här är mitt recept:

ett halvt kilo morötter
en liten bit rotselleri
två potatisar
en purjolök
en lök
en klyfta vitlök

Skär allt i bitar och bryn bitarna, utom potatisen, i en gryta. Häll på 1 liter vatten och grönsaksbuljongtärningar eller pulver. Stoppa i potatisen och riv i fem centimeter färsk ingefära.

5 cm ingefära
1 limefrukt
mynta
creme fraiche
rostade solroskärnor

Låt grytan med rotsaker puttra i en halv timme. Mixa allt. Tillsätt skalet och saften från en limefrukt och smaka av med salt och peppar. Tillsätt lite mer vatten om den blir för tjock.

Servera med creme fraiche, mynta och solroskärnor.

Den har en smak de rätter som mina kambodjanska vänner serverade på 1980-talet.

Adjö

I natt drömde jag om vintern 1986. Då när vi for varje fredag till Sandrews för att se veckans filmpremiär. På plats fanns alltid Rolf Nilsén från Kuriren, en legend redan då. Nu finns han inte mer. Och vi i Luleå har förlorat en av de mest bildade och kunniga journalister som vandrat på våra gator. Hans område var populärkultur. Då på 80-talet var det inte fint.

Men när Rolf Nilsén skrev var det för alla. Vi kunde oavsett bakgrund förstå hans fascination inför stora författarskap, rock, filmskapare och skådespelare. Han mötte dem alla och skrev utifrån sin utsiktspunkt i Svartöstan granne med järnverket. Det var där han började arbeta innan hans intresse för kultur tog honom till nöjessidan på Norrbottenskuriren.

Alla i Luleå visste vem han var. Han var ju med på alla evenemang. Han skrev ju minst sju artiklar i veckan och en krönika. Han var dessutom en person med civilkurage. En person som grep in ett bråk på Storgatan för att rädda en för honom okänd person. Då hamnade han på sjukhus.

Där hamnade han också efter svåra komplikationer och de senaste åren var han rullstolsburen. Han hade slutat sitt dagliga arbete och fanns bland sina enorma samlingar med musik, litteratur och tidningsartiklar, eller på Kulturens hus med glimten i ögat. Allt nytt var värt att provas.

Nu är det slut. Nu får vi inte se vad hans nyfikna blick finner i framtiden. Nu har han farit iväg efter 60 år på jorden.

Morgnar som rodnar vid sex.

Igår blev mitt hår höstfixat och jag hämtade ut höstens tegelsten från biblio. Nu ska jag ägna 28 dagar åt att försöka fatta Thomas Pikettys "Capital of the Twenty-First Century". Jag inser att jag nog har tagit i så jag spricker. Men man kan inte misslyckas om man inte försöker nå över sin kapacitet.

Oktober börjar med en ljuvligt rosa morgon och utbyte av snart 35-åriga toalettstolar. Det går inte att hitta sitsar som passar längre. Man kan i alla fall inte klaga på hållbarheten.

Sommarmorgnar som rodnar vid sex. (Obs tvetydigheten). Livet är bra att leva.

Maken dog men hans fru fick inte vaka

Blank. Det är veckans vackraste ord. Alla 292 gångerna som talman Per Westerberg (m) läste upp vad det stod på valsedlarna i talmansvalet kändes det, som om vi som tror på allas lika värde, fick en liten, liten upprättelse. Vi som inte röstat på ett parti som har sina rötter i den nazistiska rörelsen.

Rasismen dyker upp överallt varje dag. Frågan är om vi får uppleva fler mord, som på Ny demokratis tid 1991-1994, än innan de rasistiska partierna kom in i riksdagen.

I morse satt jag här och grät när Randi Mossige-Norheim berättade hur den man som brännskadades i det romska lägret i slutet av augusti och dog inte fick ha sin fru hos sig på sjukhuset. Polisen tog inte kontakt med henne för att berätta om att hennes make dött förrän efter fyra dygn. Nu kunde hon inte berätta för sin 6-årige son per telefon att hans pappa dött så hon låtsades att maken var jobbet när sonen ville berätta något för sin pappa.

Hans Caldaras berättade att han besökt den illa skadade mannen på sjukhuset och då fått höra att den rumänske tolken skällt ut familjen och sagt att den helt nedbrutna hustrun var en dålig mamma och att den brännskadade mannen borde sluta tala illa om Rumänien. Tolken hade däremot inte tolkat samtalet med sjukvården. Och ingen i personalen hade reagerat.

Lyssna här.


Måtte vi inte få ett samhälle där denna omänsklighet blir vanlig.

Om Rumäniens ovilja att förbättra livsvillkoren för de medborgare som är romer vittnar alla som försökt hjälpa till. Bara en bråkdel av de pengar som vi EU-medborgare har tilldelat länderna på Balkan har använts för att ge romerna det bättre. Istället har de pengar som trots allt använts gått till konferenser på dyra hotell i Bryssel. De romska oraganisationer som velat utveckla hjälpprogram har inte fått del av de pengar som borde betalats ut, istället har projekten gått i konkurs.

Men byråkraterna i Bryssel har trots deras kunskap om alla svårigheter som de romska projekten har haft inte lyft ett finger. De har inte krävt rättning i leden och de har inte krävt att regeringarna betalar tillbaka pengarna.

Det kallas väl också rasism, strukturell rasism. Men valet att ta ett beslut som försvårar utvecklingen av de romska samhällena är en människas.

Gyllene björk och lite grådaskiga tankar

Björken står och solar sig i höststormen och det är är tio grader varmare i dag, än för en vecka sen. Men när Bo Frank, moderat kommunalråd i Växjö, öppnar munnen så tror jag att isvindarna kommer från Småland.

Istället för att hitta lösningar på hur vi ska kunna leva tillsammans vräker han ur sig det klassiska om att "vi inte kan ta emot alla fattiga i världen". Det säger han när vi tar emot 18 000 flyktingar från Syrien och närområdet, Turkiet, Libanon och Jordanien, har miljontals boende i skolor, idrottsarenor, på gatan och i parkerna. Vilken ofräsch inställning.

Han berömmer sig om att han lockat potentiella SD-väljare att rösta  på moderaterna. Jag undrar var är skillnaden mellan Bo Frank och Sverigedemokraterna?

Det är väl dom som i alla lägen säger att de som flyr ska stanna i sitt närområde och inte belasta dem som rikast är?

Nej, nu gäller det att ta vara på alla fräscha idéer om hur hela Europa ska ta emot flyktingar från alla de konflikter där vapen från europeiska vapenfabriker används. Det är ju inte så att vi inte har sålt vapen till dessa konfliktområden på olika både lagliga och olagliga sätt.

Först var det religiösa fanatiker i Afghanistan som fick pengar och vapen från väst, sen var det  samma typ av grupper i Syrien.

Nu målar vi upp en bild av att vi ska rädda befolkningen från talibaner och IS.

Inte så kul att tänka på. Men en påminnelse om att de mesta som sker beror på en massa olika beslut som vi inte kan styra, eller ens se.

Moralismen finns väl nu också?

Höstens premiär på Norrbottensteatern var La Cage aux Folles. En 1980-tals musikal med många aktuella teman.

Jag gillade verkligen det vi fick höra och se igår men det fick mig att tänka på om regissören Karin Enberg skulle ha valt att flytta handlingen till idag.

Ja, den kom ju till i början av 1980-talet när Nationella Fronten växte så det knakade i Provence. Ordföranden var en kvinna med en enkel trossats. Allt som är främmande ska bort. Och i hennes värld fanns varken transor eller homosexuella.

Det jag undrar över är om vi hade kunnat få se en glimt av hur de som kramar traditioner och rädslan för främlingar har lyckats påverka Europa av idag.

Hur ultramoralistiska organisationer tillsammans med nationalistiska partier gör allt för att vi ska fortsätta stå med minst en fot i 1800-talet.

Tänk om vi fått se Marine le Pen  möta en queerfamilj av idag? Tänk om vi fått skratta med och inte åt alla dem som står på scenen på La Cage?

Det är bara några tankar som dök upp när jag skulle somna efter en härlig show. Nästa uppsättning kanske?

Behöver vi en frälsare?

Denna helg har våra kommunalråd, Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström, bägge sossar, bjudit in människor som ska "upptäcka" att Luleå är som alla andra platser i vårt avlånga land. Ja, att det krävs mer än goda kontakter med Metall för att utveckla kommunen.

En av dem som var på plats är Janerik Larsson på SvD. Och hans slutsats är att vi som bor vid älvens strand har ett pockande behov av en frälsare. En person som han kallar Mr Luleå.

Yvonne Stålnacke som har varit med och utvecklat vår kommun tillsammans med Kalle Petersen sen 2002 räknas inte. Hon ska nu sitta still i båten, trots att det är hon som är kommunstyrelsens ordförande och lyssna till vad Niklas Nordström har att komma med. Han som arbetat med lobbying på Prime. Det är han som utvecklat allt nytt som vi har idag, om man får tro Janerik Larsson, där han satt på sitt kontor i Stockholm. Det som duktiga människor här har jobbat med i tolv år räknas liksom inte alls. Nej, låt oss ledas av frälsaren mr Luleå, eller?

Tala om att missuppfatta det mesta, om man säger så. Förändringen har nog kommit av att makten flyttat från ishockeyrinken till Kulturens hus. Från att göra till att tänka först. Och att ta vara på alla de geniala idéer som kommer ur det som finns. Det är inte politik utan en syn på utveckling som vi alla behöver.

Färre subventioner och mer verkstad.

I Luleå ökar inte sysselsättningen på grund av att städningen hos gamla utförs av subventionerade RUT-bolag.

Men snart är vi väl där. Ja, om vi ska lyssna till Janerik Larsson och göra som han tror ät det bästa. Låtsas att framtiden finns i att de som har mest får ännu fler bidrag. Får ännu större skattesänkningar.

Eller så tror vi på att kreativa lösningar som uppstår på alla de arbetsplatser som finns här är konkurrenskraftiga och värda att sälja vidare. Att det är universitetet och inte hockeyplanen där vår framtid finns. Istället för stora företag skapas små bolag.  Det finns möjligheter på isen också. Men när det bara är hockey som räknas och all annan is-sport får stå tillbaka då får vi tänka till.

Ska det vara så att konståkningen får stå tillbaka för rena träningsmatcherna? Nu kommer inga tävlingar till Luleå sen tre av fyra flyttats eller ställts in. Sveriges främste konståkare får nöja sig med näst bästa isen för att pucken ska luftas i första hand.

Vad hjälper tron på att en enda man ska leda oss alla framåt mot gryningen mot detta...

Hon förändrade allt

Jag älskar att läsa om goda exempel. Om duktiga människor som litar till sin kunskap och gör skillnad. Idag öppnade jag the Guardian på datorn och fann en artikeln om en skola i Eastend. En skola som för tio år sedan räknade med att alla eleverna skulle hamna i fängelse. Och deras farhågor slog in varje år.

Men så kom den nya rektorn Claire Lillis med ett motto som hon kräver att alla lever upp till.

Lämna gårdagen och skapa en framtid.

Alla regler och skoluniformer stoppades i soptunnan och byttes ut mot två.

Visa respekt för alla

Gör ditt bästa av skolarbetet

Nu låter detta enkelt, men det var svårt supersvårt. På skolan går de 40 svårast belastade eleverna i London. De kommer från familjer som ofta inte ens har en bostad. De har straffat sig ut ur sina vanliga skolor och de har ofta svåra inlärningsproblem innan de har landat.

Eleverna slåss, spottar, skriker, har svåra problem med att koncentrera sig men den nya rektorn ser ingen vinst med att straffa dem.

- Igår slog en av eleverna sönder en ruta i skolan. När vi hade talat med honom och lugnat ner stämningen fick vi veta att hans familj skulle vräkas nästa dag igen. Är det någon som tror att straff hjälper mot detta?

Istället satsar hon på samtal och trygghet.

- Jag tror inte på de olika förslag som kommer från de konservativa politiker som kräver rättning i leden. Det är ju deras politik som slår ut dessa tonåringar som varken har trygghet eller framtid efter regeringens alla neddragningar. Det är här som det märks. Det är mina elever som får betala.

När politiker diskuterar att eleverna viskar till varandra på lektionerna och vill införa avstängning av elever som inte sitter tysta som möss, så hamnar Claire Lillis elever på gatan.

- Det är meningslöst att ens tala om deras så kallade skolpolitik när jag möter mina elever. Här är det allvar.

Var eleverna slutar idag? De tar sig vidare i livet och har en framtid. Ingen har hamnat i fängelse sedan Claire Lillis tog över och förändrade allt.

Svansjön på Åsas kreativa sätt

Ibland tänker jag inte innan jag bara gör. I morse var luften rätt ljummen så jag klev ut barfota i regnet. Även om det var nio-tio grader i luften så kändes det våta gräset som frost.

Ett fotbad senare har jag återfått känseln och hoppas på att all vård av fötter är bra vård.

Idag har jag skrattat gott åt Åsa Scharin Unaders Svansjön med hjälp av en robot. Robocygne heter hennes dans. Hon är en av dem som både är konstnär och ingenjör. Det började med ett försök med ABB:s robot och nu har hon programmerat dansen som en del av sin forskning.

Vissa saker gör det lite lättare att leva och hennes initiativ får mig att hoppas på att kreativa lösningar kommer att vara vår framtid.

Inte jobb som har så lågt ekonomiskt innehåll att de både behöver subventioner och att de som har dem behöver försörjningsstöd.

Myter plus myter ger dubbelfel

Ibland blir det en bild i bilden. Jag gillar verkligen att det finns ett hjärta där som jag inte såg när jag knäppte den. Det var en höst när alla träden stod kvar. Nu har de blivit till ved.

Varför vill vi som har det bra i Sverige, Norge och Danmark tro på att vi håller på att bli rånade av de andra?

Det är en fråga som surrar i mitt huvud efter att ha läst gårdagens debattartikel om flyktingar i SvD. Elin Örjasaeter sprider där olika myter om hur mycket bättre Norge och Danmark är på att ha kontroll på de människor som flyr för sina liv än  Sverige.

Men hon är inte oemotsagd. Martin Hällsten svarar på hennes "illa underbyggda sensationalism".

Många myter sprids om dem som vi ser som främmande. Varför? Vill vi ha ett stöd för att vara egocentriska.

Turkiet tar emot hundratusentals flyktingar från Syrien varje dag sen en vecka. Vi har tagit emot 18 000 sen januari. Men vi anser att dessa borde tas om hand i grannländerna.

Vi är rädda för att dessa flyktingar orsakar bostadsbristen. Men nu när det saknas minst en kvarts miljon bostäder borde vi kanske kräva att det byggs fler än några tusen per år?

Olle Netzell, Boverket som är en av dem som försöker tala om annat när vi kräver bostäder. Idag har han underligt nog hittat en väg för de flesta  att hitta en bostad genom att köpa en.

Han har aldrig hört talas om att det förutom en nettoinkomst på tre gånger månadskostnaden för lån och avgift, krävs en fast anställning för att få låna pengar. De unga som idag ligger hemma i sina rum hos föräldrarna med mobilen under kudden för att inte missa nästa dags jobb, får inte låna pengar!

Och, ja, i slutet av artikeln hittar han igen det viktigaste att de flesta som jobbar i vanliga jobb inte får låna pengar till en lägenhet, inte ens en etta. Då måste man vara två med fast lön.

När de som redan har en bostad och makten över hur regeringen ser på behovet förminskar problemet, ja, då kan jag förstå att alla som är utan, kan tro att krisen består av att bostäderna delas ut bakom deras ryggar. Men om jag tänker efter en gång till så fattar man ju rätt snabbt att bristen är så stor att det enda som hjälper är att bygga och se till att lägenheterna kan hyras av alla.

Nu springer vi in i nästa årstid

De allra sista ur en rabatt som sakta går till förgängelsen. Saknaden kommer att bli stor.

Det är svårt att vänja sig vid att den ena dagen sitta i solen och längta efter ett dopp i älven för att vakna till dag nummer två när det bara är att dra på
vantar, sockor och en rejäl sjal. Lyssna till den hårda vinden från nordöst och vänta på att snön som yr i Haparanda och Kalix ska ta sig de sista milen till oss.

Stanna, stanna. Hela hösten vill vi ha kvar. Vi vill inte hoppa över lövens färger och jordens dofter. Vi vill njuta av den årstid när blommor blir till frö, när frukten dignar på buskar och träd. Men här springer löven och fröna förbi utanför fönstret när vinden tar ett ännu hårdare tag.

Den tar i för att slå rekord. Ett rekord vi inte vill ha.

Livet går ut på att vinna

Nu fortsätter vi att bryta sönder det samhälle som vi har ärvt av våra förfäder och inför terminsavgifter på högskolor och universitet, skriver Bo Becker, professor på Hnadelshögskolan i Stockholm. (Han påpekar att han har varit anställd på Harvard Business school).

Ja, det kan vi väl göra för att se till att den lilla sociala rörlighet som finns helt stannar av. Det kan vi införa så att ingen utan familjekapital kan läsa vidare.

Ja, han skrev inte det jag sammanfattade i den första meningen, men det är resultatet. All forskning om varför unga människor som växt upp i familjer utan studievana väljer bort högre studier, trots goda resultat i skolan, visar att det är svårigheten att se hur studielånen ska kunna betalas tillbaka som hindrar dem från högre studier. Inte om studierna ska ge ekonomisk vinst, utan rädslan för att bära på höga lån genom livet. Idag betalar de flesta av sina lån fram till de dör. Förr var de flesta klara av med avbetalningarna när de fyllde 55.

Milton Friedman heter han, den ekonom som har skapat det vi idag kallar Chicagoskolan. En grupp med ekonomer som tror att allt, absolut allt går att beskriva och styras med hjälp av ekonomiska termer. (Han fick det vi kallar ekonomipriset till Nobels minne 1976, då när en ung man klädde av sig naken för att protestera.) Deras första studie var när de satt och styrde Pinochets Chile från dagarna före cupen och sen i många år.

Kollar ni också på Svt Forum? Det gjorde jag igår. Nästan bara därför att jag fick veta något helt uppseendeväckande. En forskare (utan namnskylt) berättade att han har undersökt varför Bildtregeringen genomförde sina skolreformer. Läroplanen för grundskolan och Friskolereformerna. Han fann då att bägge reformerna bygger på Milton Friedmans teorier om att alla bara gör det som gynnar dem själva.

Milton Friedman menade på fullt allvar att alla lärare var i skolan för att maximera sina egna förmåner. Ingen var där för att lära ut kunskaper till eleverna. Därför kunde Lpo 94 bortse från ämneskunskaper och införa lärare som bara var coacher. Elevernas självbevarelsedrift skulle göra att de skulle välja att söka kunskap med hjälp av coacherna.

Det är därför den svenska staten inte ställer några som helst krav på dem som ska öppna en friskola. Kunskaper behövs ju inte i Milton Friedmans värld. Det är bara egennyttan som gäller. Teorin ser den ekonomiska vinsten som en garant för att skolorna ska ge goda utbildningar.

Jag ser ett samhälle där vi har ökat tilliten år från år fram till den ekonomiska krisen 1991. Därefter har ultraliberala teorier fått styra hur vi ska hitta lösningar på olika problem.

Ska vi införa ännu fler hinder eller ska vi underlätta att allt fler kan studera?  Ska vi följa hallelujakören och styras av Chicagoskolans doktriner?

Lagen ger yngre rätt att duscha oftare med hjälp

Hela morgonen har P1 ställt frågan om de äldre som är beroende av hemtjänst ska få duscha varje dag. De berättar att människor i 30- och 40-års åldern får duscha men inte de äldre.

Naturligtvis ska alla som vill och behöver få duscha varje dag om de vill. Men lagtexten är inte skriven så. I vår lag görs skillnad på dem med hjälpbehov. De som har fyllt 65 har inte alls samma rätt till stöd som de som är yngre. Lagstiftaren ville sätta en gräns mellan de som ska leva med hjälpbehov hela livet och de som blir äldre och skröpliga.

Det är ju lätt att ändra lagen men vill kommunerna ta ansvar för att alla ska få den hjälp som de vill ha?

För mig är det självklart. Hellre en dusch för mycket än en känsla av att inte vara fräsch. Det gäller alla oavsett ålder.

Det nyper och gnistrar

Fem kalla grader och solsken. Vi hoppade hösten och hamnade direkt i kylan. Vilken tur att jag hann plocka ner äpplena och plantera lökarna.

Igår började dagen på altanen i solen med 15 varma grader och en känsla av sommar. I bilen ligger badkläder kvar och jag har inte nänts tömma några krukor med blommor än. Idag var bron hal av frost och hela världen gnistrade. Vantar på och röd rosiga kinder.

Grova lögner kan se ut på fler än ett sätt

Riskkapitalisterna sitter och darrar på sina rum och köper in nonsensartiklar för att visa på att friskolor med färre lärare och hög belåning är bättre för Sveriges elever än de kommunala skolorna.

Här kan du läsa det senaste från Svenska Dagbladet. Han kallar sitt debattinlägg "Grovt felaktig bild av svenska skolan".

I sin iver att stötta de skolor som skickar 100-tals miljoner kronor från de svenska eleverna till skatteparadis skriver Andrew Coulson, en självutvald expert från Washington, att det är bra för för Sveriges barn och ungdomar. Det vore mindre bra om alla pengar som vi skattebetalare satsar på utbildning skulle gå till undervisning och pedagogik!!!

Tala om att trassla in sig i ett nät av lögner.

Sveriges mest framgångsrika friskola heter Viktor Rydberg. Det är en stiftelse som två mammor startade för 20 år sedan. De är idag ledare för fem skolor som är de mest populära i Sverige på grund av de goda resultaten. Louise Westerberg och Louise Ankarcrona har som drivkraft att deras skolor ska vara de bästa för alla elever på skolorna, liksom när de började då deras egna barn var elever.

De har alltså inte pengar som affärsidé, utan den absolut bästa utbildningen.

Andrew Coulson som slåss för mer frihet i utbildningssystemet, slåss inte för de svenska eleverna utan för riskkapitalisterna. Många sitter idag med skolkoncerner som i deras ögon kan bli värdelösa, om de regler som både moderater och socialdemokrater lovat införa blir lag nästa år.

Läs här om den engelska regeringens slutsatser.

När Andrew Coulson ska berätta för oss som inte förstår hans inställning om hur bra det är med skolor som töms på skattepengar är han så ohederlig att han jämför skolor där föräldrarna har valt att sätta sina barn med skolor som får de elever som blir över.

Viktor Rydbergskolorna har visat att de som brinner för att skapa goda skolor kan göra en insats utan att flytta skattepengar till Guernsey. Men hur ska vi som medborgare se till att alla elever får tillgång till goda skolor?

Genom att låta riskkapitalbolag plocka ut pengar varje månad till skatteparadis?

Eller genom att stärka skolor där resultaten minskar? Göra som i Storbritannien och erbjuda goda utbildningsorganisationer att ta över de skolor som inte fungerar?

Vad ska vi kräva av dem som vill driva skolor med skattepengar?

Dimmigt drama

Vad ser ni? Oklar framtid? Tappade löften?

Denna dagen ett liv; sa Melker och gjorde det mesta på sitt bakvända vis. Jag hoppas att det finns fler som ser och gör tvärtom.

Ett badkar, ett preskriberat brott mot mänskligheten och ett missförstånd.

Ylle på. Tänk om det räckte med tjocksockor och en yllekofta för att värma upp vår inställning till den andre. Istället hittar vi olika skäl till att se ner på dem vi inte känner igen.

Idag har jag läst om Bosse Schöns bok om de svenskar som tog värvning i SS. En som tog sitt dödande på allvar var Gunnar Eklöf från Malmberget. Under hela sitt liv var han engagerad i olika nazistiska organisationer och förnekade förintelsen.

Han dog 1991, året efter lämnade Simon Wiesenthalcentret en lista på nio misstänkta krigsförbrytare till den svenska regeringen.  Bildtregeringen gjorde ingenting för att den ansåg att brotten mot mänskligheten under det andra världskriget var preskriberade.

Men nu när de som tar värvning reser till Afrika eller Mellanöstern, till Irak eller Sudan, då talar vi direkt om en lag som ska straffa dem som slåss och mördar. Om de är på fel sida.

Sverige efter det andra världskriget var ett land som struntade i att utreda de misstänkta krigsförbrytare som fanns internerade. Lägren stängde och med dem försvann de misstänkta och bevisen. Varför? Var det för att de såg ut som vi?

En av de mer vilda historierna om Stockholms nattliv på slutet av 1940-talet som min mor brukade berätta är den om en tant som fortfarande for runt på en moped i mitten av Valhallavägen.

När vi såg henne på mopeden med peruken på svaj, (Hon använde den som mössa.) då berättade mamma om en fest på jobbet ( hon arbetade inom försvaret) som slutade hemma hos denna mycket engagerade dam.

Alla som var där fick dricka vad de ville, detta var när alkoholen var ransonerad, de fick lyssna på tysk klassisk musik, men de fick inte använda badrummet. Värdinnan hänvisade till en inbjuden grannes toalett. När kvinnorna som var inbjudna hade svept en grogg eller två fick de följa med värdinnan in i badrummet för att möta två "trevliga unga män". Det var norska män som gömde sig hos svenska nazister undan utlämning. Värdinnan bodde i en etta med stor hall, utan kök så alla undrade var de unga männen sov. Då svarade hon att den ene fick sova sittande i badkaret och den andra med fötterna mot ytterdörren. Det låter dråpligt men det var på allvar.

Hon ville att hennes unga arbetskamrater skulle gifta sig med männen i badrummet så att de skulle undkomma straff. Trots att det var välkänt att denna kvinna hade flyktingar undan den norska rättvisan i sitt hem hände ingenting. Hon avskärmade sig allt mer från verkligheten och då när vi mötte henne i början av 1970-talet berättade folk att hon bara for ut för att köpa mat, med sin moped.

Då när vi fick höra historien om männen i badkaret så missuppfattade vi den helt. Länge, länge trodde både jag och mina kompisar som hört historien att de gömde sig från tyskarna. Vi kunde inte begripa att någon kunde gömma nazister eller att denna person kunde komma undan.

Inte ens en engelsk tory vill tillåta vinstuttag

-Vi har inte släppt skattepengar till vem som helst för att de ska öppna en friskola, säger den brittiska regeringens ansvariga för friskolor. Hon betonar att hon inte förstår vitsen med att låta okvalificerade företag äga och driva skolor.

Det är ett föredrag på tvåan när jag sätter på teven och jag studsar inför denna kvinnas allvar. En stund tidigare stängde jag av Peje Emilsson ägare av Kunskapsskolan när han försökte charma publiken med sin syn på  modern utbildning. Utan att med ett ord berätta hur många skattekronor som hamnar på hans bankkonton. Han som varit lobbyist och kommunikationsföretagare har ju inte några kvalifikationer för att driva ett utbildningsföretag.

I alla fall inte om vi ska lyssna på den person som har granskat friskolor åt den brittiska regeringen.

Hon berättar att hon såg en tydlig skillnad mellan de skolor som drevs av kompetenta organisationer med djup kunskap om utbildning och de som drevs som vilket företag som helst. Var?

Jo, hon reste mellan de amerikanska delstater som har olika friskolelagar. Då såg hon två helt avgörande förutsättningar för hur skolorna lyckades med att höja kvalitén på elevernas utbildning.

De skolor som drivs utan vinstintresse har mycket högre resultat än de har har möjlighet att flytta pengar från skolverksamheten.

De skolor som finns i delstater där bara de ledare som har formella kvalifikationer  för att driva skolor, får använda skattepengar, för att öppna friskolor, har elever som klarar av skolan.

Resultatet av hennes resa mellan olika länder med friskolor är att den brittiska regeringen har skapar mycket strikta regler som gäller hur skolorna ska arbeta.

Regeringen vill att friskolorna ska öppnas i de områden där den statliga skolan har misslyckats. De ser inga skäl till att några skattepengar ska gå till annat än skolan och eleverna och de har stränga regler och krav på dem som ska öppna en friskola.

Hon kan inte begripa hur de svenska skattebetalarna kan godkänna att vem som helst kan öppna en skola. Och att skattepengarna kan flyttas från eleverna till skatteparadis var hon helt förundrad över. Dessutom såg hon friskolorna som en väg att hitta bättre pedagogik i de områden där skolor presterar dåligt och därför har Storbritannien inte fri etableringsrätt.

I hennes tankemodell skulle de skolor som stängt i utssatta bostadsområden kunna öppnas igen som friskolor förutsatt att organisationerna som vill driva en skola där har en pedagogisk idé och kvalificerad ledning.

Frost både ute och inne

Frost både bokstavligt och bildligt efter valdagens rysare.

Den vallgrav som vår regering skapat kring dem som har, ger missnöjet spelrum överallt. På de platser där utvecklingen står stilla sedan 2006 har Sverigedemokraterna fått mer än en fjärdedel av rösterna i flera kommuner. Där ortens arbetsliv utarmats. Där människor tvingas sitta av sex timmar om dagen för sen gå hem och hoppas på att pengarna ska räcka. Samtidigt ser de hur alla som har arbete och hälsa och en ordentlig lön har fått så mycket mer.

De läser om familjer som sänkt sin skatt med tusentalskronor när fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och inkomstskatten har tagits bort eller sänkts. De har inga val. De kan bara fortsätta och gå till en arbetsgivare som får betalt för att se till att de är på plats i sex timmar. En arbetsgivare som får lika mycket eller mer varje månad för att ta emot de som kommer dit.

Men hur ska detta valresultat ge oss alla ett hopp om att det ska bli bättre? Hur ska en regering kunna förändra? Hur ska de löften om en förändring som väljarna röstat för slå in?

Vi har tappat kompassen

Om du sliter ut dig i yrken som få skulle välja att ha då får du skylla dig själv. Det är maktens budskap till oss.

Men fuskar du och ser till att du får räkna år i Sverige som pensionsberättigade och tar ut de bidrag som följer av att du skriver dig hemma hos mamma. Då är det helt okej att bara betala tillbaka när du upptäcks av Skatteverket. Ingen utkräver ansvar, ingen ställer dig till svars för att du har lurat skattebetalarna.

Ljuger du, och slutar svara på frågor om dina felaktiga beslut så händer ingenting. Är du chef får du ett jobb med högre lön och ansvarsfrihet, är du regeringsledamot blir du generaldirektör, ambassadör eller EUkommissionär.

Sen ska alla unga människor i vårt land göra rätt och följa våra regler. Göra som vi säger och inte som vi gör.

Jag undrar när någon tänker plocka upp den moraliska kompassen.

Trådar som ska berätta

 

Vad jag hann med. Alla ärenden som jag hade planerat gick som en dans. Sen satte jag mig här och njöt av utsikten och sommaren. Ser ni taken där borta på andra sidan älven? Det är Tyskmagasinen. De fylldes av förnödenheter till de tyska trupperna som fanns i norra Norge och i Finland. Vid krigets slut utväxlades många tusen krigsfångar, mellan Sovjet och västmakterna. De ryska fångarna ansågs som förrädare av Stalin så de riskerade sitt liv när de tvingades resa hem österut. Här i Karlsvik fick de vänta på transporter mot en mycket osäker framtid.

Det har inte varit känt hur det gick för dem som tvingades fara från fångenskapen i krigets slutskede. Men nu har Tamara Sushkos gjort en dokumentärfilm om vad som hände. Den kan du se på Järnvägsmuséet i Karlsvik på söndag från klockan 13.30.

Historien om vad som hände här i Luleå under kriget finns tyvärr inte på skolans schema. Det är förunderligt hur lite lokal historia som eleverna får med sig från sina tolv år i skolbänken.

Här i byn finns Klostret på folkhögskolan. Där satt en del av de militärer som styrde vårt försvar under kriget. Men där fanns också en grupp som bestämde sig för att spränga Norrskensflammans tryckeri. Den värnpliktige som var med har berättat att de lovades att ingen skulle bli skadad när de placerade sprängmedel och tände på.

Fem personer dog, varav två barn, fem personer skadades.

Stadsfiskalen, fyra officerare och en journalist på högertidningen Norrbottenskuriren häktades  för Sveriges värsta terrorbrott. De tre, en kapten, stadsfiskalen och journalisten, som planerat sprängningen, fick sju års straffarbete som de benådas från efter fyra år.

Kan ni tänka er att en terrorist som sprängt ett hus och dödat fem personer och skadat fem, idag,  skulle benådas efter fyra år?

Det är bara en av de bortglömda historier som vi påminns om, när vi ser monumentet, till  minne av de fem som dog, på Kungsgatan.

Ja, jag hann både tänka och göra mina inköp igår. Om några veckor ska jag på en workshop med Britta Marakatt-Labba i berättande broderi. Trådar och tyg ska berätta en historia, kanske den om konjaksflaskorna i magasinet i Karlsvik, eller fångutlämningen efter kriget, eller den om Attentatet mot Norrskensflamman.

Hon hade auktoritet och känsla

Hon hann bli 90 år. Min allra bästa modell. Elsa- Marianne har gått ur tiden. Hon var vår allra första superballerina. En grevinna som valde att ta ansvar för sitt eget liv och utbilda sig till dansare i Danmark. Hon turnerade över hela världen och fann sin make i Köpenhamn.

Hon valde att leva ett liv utan slott och herrgårdar. Istället tog hon sig ann de roller som förut inte fanns. Det var hon som var Birgit Cullbergs första fröken Julie 1951.

Det var hon som var chef för baletten vid Stora Teatern i Göteborg och för Malmöbaletten. Hon var pedagog och konstnärlig ledare.

Jag fann hennes bild i en 60 år gammal "Vårt hem". Hon dansade tillsammans med sina barn och berättade om sitt liv. Då när jag satt där i en källare i Boden och kände doften av tidningspapper som blev till damm mindes jag.

Det var ju hos henne jag skulle dansa, men hon var så sträng att jag bytte grupp. Jag tror aldrig att jag har varit så rädd för någon när jag var barn.

Hemligstämplat

Vilken tur att SvDs näringslivsredaktion finns. Där får vi veta det vi behöver för att kunna förstå många av de företeelser som annars skulle vara obegripliga.

Idag får vi veta varför vi vet så otroligt lite om villkoren för dem som jobbar med RUT-avdrag. Regeringen ha helt enkelt lagt sekretess på vilka företag som får del av pengarna. Här kan du läsa mer.

Detta gör att det inte finns något enkelt sätt för de fackliga organisationerna att nå de anställda för att hjälpa dem. Istället får facket läsa annonser och söka efter dem som idag inte har något kollektivavtal.

Många vittnar om löner under den lägsta avtalsnivån. Dessutom får de inga inbetalningar till någon form av tjänstepension. Något som kommer att påverka dessa människors pensionsliv mer än de kanske förstår idag.

Vi är långt borta från den tid när det var självklart att en arbetsgivare skulle följa de avtal som finns på arbetsmarknaden.

Jag ler när jag ser bilderna på telefontornet som stod granne med NK i Stockholm. Från tornet gick 4000 telefontrådar ut till alla stadsdelar för att här fanns det flest telefoner per hushåll i hela världen. Runt om i stan fanns det telestationer där unga kvinnor kopplade samtal manuellt. Ett jobb med hög status och goda villkor.

En av dem som kopplade samtal i stationen på Skeppsbron var min fina mormor Signe. Hon började 1922 och fick då ett tioårskontrakt med ett avgångsvederlag på 1 000 kronor. Redan när hon arbetade sin första dag visste alla att telefonisterna skulle ersättas med automatiska växlar.

När min mormor hade arbetat i fem år fick hon sitt första barn. Tre år innan hon och morfar kunde gifta sig. Men det var inget problem när man jobbade åt televerket, sa, hon rodnande.

"Vi var så många ensamma mödrar att vi hade speciella spädbarnsscheman."

Varje dag fick de som ammade långa raster så att de kunde åka hem. De kunde välja att arbeta fler kvällar för att kunna ta hand om sitt barn och de fick hjälp att hitta bostad. När det gått tio år var min mormor fru och mamma till en femåring som växt upp med sin mormor och med barnflickor. Då valde hon att stanna hemma.

Men som hon sa fnissande: Redan första månaden så ringde en av mina gamla chefer och erbjöd mig ett jobb. Vilken tur, som hon alltid sa. Och så började hon först vikariera för att sen få fast på ett av försvarets verk. Samtidigt var det kris i Sverige och min morfar förlorade sitt jobb. Det var alltid hon som var huvudförsörjare av familjen efter Kreugerkraschen.

Men hur blir det nu för de kvinnor som jobbar med arbetsuppgifter som ger rätt till RUT-avdrag? Kan de försörja sig själv och sina barn. Kan de som min mormor se fram mot en välförtjänt tid som pensionär med ekonomiska möjligheter att resa, göra saker med sina barnbarn och njuta av lite guldkant på tillvaron?

Det tycker jag att vi alla ska kräva att vi får veta, innan bolagen får ut sina bidrag.

De skrattar hela vägen till Guernsey

Varför gör de på detta viset? var en fråga som snurrade i mitt huvud så snart någon tog upp riskkapitalisternas köp av företag inom vård, skola och omsorg. Varför både assistentföretag och flyktingförläggningar hägrar och varför de inte verkar förstå att de håller på att utradera alla möjligheter för lärare, vårdpersonal och läkare att driva egna företag med skattemedel. För att inte tala om att se till att de företag de har idag blir osäljbara.

Svaren har jag hittat på två olika vis. I "De svenska riskkapitalisterna" av Carolina Neurath och Jan Almgren och i Simona Ahrnstedts roman "En enda natt".

Det är spännande att få chansen att läsa dessa två böcker om riskkapitalisternas universum samtidigt. Helt klart ryms det mer spänning och mer otroliga repliker i den bok som skildrar verkligheten. De fyra riskkapitalisterna som får berätta och som blir granskade är som filmkaraktärer i en B-film. Det sorgliga är att det är på riktigt. De tror att en lön på 10 miljoner kronor är en låg årslön, de är säkra på att antalet anställda i vården och omsorgen inte spelar någon som helst roll och de ser inte att de använder skattepengar som de dessutom gömmer på kanalöarna Guernsey och Jersey.

Historien i "En enda natt" förklarar riskkapitalisternas hänsynslöshet med personliga trauman. Här är kanske behållningen att vi på ett lätt sätt förstår hur dessa män jobbar. hur de med hjälp av sina nätverk kan låna pengar och belåna bolag på ett sätt som ingen annan kan.

Det var ju inte för att JB:s gymnasier gick dåligt som skolorna gick i konkurs, det var för att ägarna hade belånat dem till mer än 100 procent.

Vinsterna som de plockar över till skatteparadisen i engelska kanalen skapas genom att de anställda i bolagen springer allt fortare. Det är unga människor som får sova med sina mobiler under huvudkudden för att få jobb, det är anställda i omsorgsbolagen som aldrig får mer än 60 procent av en heltid och scheman som i bästa fall räcker sju dagar framåt. Det är skolor som satsar på självstudier och som skiter i att skaffa eleverna den praktik som ingår i gymnasieprogrammet, det är kvalitén och tilliten som säljs ut.

Det är den sidan av riskkapitalismen som den andra sidan vill sätta stopp för. Ja, för grunden till riskkapitalfonderna finns i de bolag som investerar i nykomlingar. I idéer och koncept som kan eller som inte kan bli lönsamma. de som jobbar där anser att ingen ska få lyfta ur vinster ur bolag som drivs med skattepengar.