Varför fulröstade inte regeringen?

Jag vill helt plötsligt ropa högt - Det är ingen som har dött på grund av denna regeringskris. 

Jag tycker att S och mp skulle ha ful röstat med Sverigedemokraternas budgetmotion för att få en omröstning som till slut hade handlat om regeringens budget och Sverigedemokraternas. Då hade vi inte fått leva med alliansens budget, då hade vi inte tvingats till valurnorna så snart igen. För inte hade väl alliansen röstat alls utan lagt ner sina röster om de tvingats välja mellan s+mp eller sd...

Vem kliver fram i ljuset?

Vad betyder att ta ansvar?

Det undrar en väljare som undrar var huvudpersonerna tog vägen igår.

De som la fram en budget som de visste skulle gå igenom trots att de valde att låta det största blocket regera i september. De som inte fällde denna regering utan hukade sig i riksdagsbänkarna när Sverigedemokraterna sa att de kommer att fälla varje ny regering som vill använda pengar till invandring.

Ja, var är riksdagsmannen Fredrik Reinfeldt vald av medborgarna i Stockholms län? Han är ju fortfarande moderaternas partiledare. Är det så att vi ska betala ut riksdagsarvoden till honom utan att han tar sitt ansvar och berättar för sina väljare vad han vill?

Det är svårt att tro på att regeringen har gjort allt för att förhandla med de borgliga, men jag kan faktiskt tro på att de har försökt. Inte en enda gång före omröstningen har statsministern skåpat ut den förra regeringen. Men efter så talade både han och Fridolin klartext. Nu hoppas jag att alla väljer att rösta att inte latmasken och slappheten vinner nyvalet.

Vill vi skruvas upp av Sverigedemokraterna tillsammans med Alliansen?

Den tysta majoriteten vill att vi gör valet till en folkomröstning om vi ska ta emot "invandrare". Det säger Mattias Karlsson Sverigedemokraternas vik partiledare.

Tur att Stefan Löfven talade tydligt och växte inför våra ögon tillsammans  med Gustav Fridolin.

Annars hade allt hopp om politiken försvunnit.

Det viktiga är att alla som tror på framtiden och möjlighet till förändringar tar ställning för sina idéer och slutar hålla tyst. Inte vill vi väl tillhöra Mattias Karlssons "tysta majoritet".

Det viktiga är att alla våra resurser går till verksamhet och inte till möten.

Här är Brita Weglins geniala bild:

Den klara sol går åter upp

Det hade vi inte förväntat oss! Inte denna brinnande himmel fylld av lågor. Nej, jag hade trott att vädret skulle anpassa sig till alla de politiker som tycker att det är värt 500 miljoner kronor till nyval att hävda sin rätt till makt.

Kanske är det vår ilska som ger energi till branden i öster.

Stackars alla dem som liksom jag har försökt förstå genom att lyssna på radions P1. Ja, det är svårt att förstå men inte fick vi hjälp av den redaktionen. Inte en enda fråga om konkreta budgetförslag, inte en enda fråga om hur mycket denna strid är värd.

Det krävs en eld i kaminen och tid till  tankar på det som är bra för att stå ut med våra politikers käbbel. Ska en klar sol nånsin ha chansen att gå upp till en värld som jag vill leva i om fem år. Då gäööer det att ta ansvar för mänskliga rättigheter i första hand. Inte gnälla om 250 kronor i skatt per månad!(Hör du det Anna Kinberg Batra?)

Vi kommer att växa ännu mer säger Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna kommer att fälla varje budget som innehåller pengar till flyktingmottagning förutom Alliansens budgetförslag? Men sen kommer de att vägra samarbeta med de andra riksdagspartierna. Och där fick alla andra frågor stå tillbaka för att de ska kunna ge sig på flyktingar.

Ingen politik alls inför framtiden om man ska tro deras lista över vad som är viktigt.

Ni som röstade på dem kan känna sig glada. Det blir ingen sänkning av skatterna för pensionärer, ingen höjd à-kassa ingen sysselsättningspolitik.

Ska det bli nyval?

Extraval är det nya ordet på Nysvenska. Nyspråkets talare vill inte ta tag i att just denna vecka riskerar vi att få ett NYVAL. Just det. Inte något extraval utan nyval.

Det är ett mycket allvarligt läge. Då tar nyhetsredaktionen på Sveriges radio och i stället för att tvinga fram varför de fyra i alliansen tänker rösta mot regeringen trots risken för nyval så är det Sverigedemokraterna som får breda ut sig tillsammans med en avgående ledare i Piratpartiet. Ni läser rätt! Dagen innan alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna tänker rösta för att vi ska satsa en halv miljard kronor på ett nyval då satsar redaktionen på att lyfta fram Piratpartiets interna problem.

Det är bara alliansen som kan bestämma om detta ska ske, att de ska göra gemensam sak med Sverigedemokraterna och låta bli att lägga ner sina röster, inga andra politiker har den makten.

Men i radiohuset på Gärdet där är det någon annan som bestämmer om det blir nyval, eller?

Nyval är vad vi riskerar inget annat.

Om man ingen adventsgran har ...

så tar man en masugn. Snyggaste utsmyckningen igår. Utsmyckade gjorde vi för att skrämma mörkret  och upptäcka att det är mysigt. Efter att ha satt ihop alla stjärnor så fick erkänna mig besegrad. Inte en enda hade översomrat i uthuset. De var hårt angripna av ålder och fukt. En av våra finaste ljusstakar som Elsa gjort föll i bitar och så fick vi jaga rätt på alla reservlamporna. Vi fick välja, inget ljus eller så fick vi handla lite grann. Inte mycket men nu lyser de fyra stjärnorna och två adventsljusstakar.

Det är tur att vi har alla dessa ljus att tända för nu tar det till minst halv nio innan något ljus på himlen syns.

Ljust känns det när Miljöpartiet föreslår att Edward Snowden ska få asyl i Sverige. Ja, för att det ger hopp om att de som hjälper oss ska få en belöning, inte hamna som fångar på en fyr eller tystade i Ryssland.

Saffranshimmel

Ännu en härlig vinterdag. Ännu en dag att plocka fram när mörkret blir outhärdligt.

En stund av sällhet

Hej och hå nu har jag inte köpt några julklappar inte stressat utan bara vandrat runt och sett på all julbelysning. Det är fint med alla ljus och alla kryddiga dofter. Härligt att ha en stund att få njuta.

Lite tusch, lite sol och massor med vänlighet

Igår hamnade jag i Lailas ateljé med henne och Kerstin. Vi testade tuschfärger. Skitkul. Det är fantastiskt roligt att prova en ny teknik tillsammans med vänner. Bara göra för att se hur en droppe umbra blir tillsammans med strålande blått. Hur en akvarellkrita flyter ut när pappret är vått. Ja dety var länge sen jag satt ner och upptäckte nya möjligheter i akvarellernas värld. 

Konkurrens på fel villkor

Ökad valfrihet kallade fd socialministern Maria Larsson,kristdemokraterna,  med ansvar för vård och omsorg, allt hon gjorde. Besluten skulle ge alla valfrihet.

Då är det otroligt dråpligt när en av deras lokala företrädare i Gävleborg klgar högt över att det kommer att öppna en ny vårdcentral i Bollnäs. Det skulle ju kunna ge en ökad valfrihet ...

Nej det kallas konkurrens på felaktiga villkor. Kan ni gissa vem som ska öppna vårdcentral?

Just det. Det är landstinget som vill ge medborgarna ett val mellan vård där offentlighetsprincipen gäller och privat vård med skattebetalarnas pengar.

Plaskilislasktider

Vem är det som svävar under taket i släden? Vem har svept in sig i svart? Det kan man undra, men vi får inget svar för det är ingen som lyfter på sin hatt.

Kan det vara farbror tö som gömmer sitt ansikte? Kanske är det han som tar i och skickar både regn, blötsnö och halvvarma grader så att vi får chansen att plaska runt i pölarna?

Härliga strålande tider få vi hoppas på imorgon.

En resa genom mörkret

De är otroligt vackra bandvävskeden, ja om jag minns rätt heter de så. De finns på det nyaste muséet i norr, Tornedalens museum i Torneå.

Vi var på resa i 36 timmar och hann uppleva mer än vi trott.

Anledningen för resan föreställningen Decamerones kvinnor på Tornedalsteatern är värd en längre resa än till Pajala. Den var årets mest berörande och rörande teaterupplevelse. Berättelsen om de sex nyförlösta kvinnorna i gårdagens Sovjet inrymmer de flesta frågeställningar som vi fortfarande arbetar med. Den första kärleken, övergivenhet, övergrepp, saknad och allt som kan försvåra och underlätta att vi kan mötas som människor. Det som är lite tråkigt för oss som inte behärskar Meän Kieli är att vi missade en del. Men kroppsspråk och röstläge säger en hel del. Massor om man är lika duktiga som dessa skådespelare.

Fem poäng och mer.

Det kan vi inte ge till hotellet. När vi kom fram och skulle äta hade de stängt restaurangen för att de tänkte renovera påstod dom. Trots att det var premiär i samma hus så släcktes alla lampor ner och dörrarna låstes. Kolsvart. Ingen var kvar. Vi fick välja mellan thai och hamburgare.

Det blev Frasses där gästen före oss var noggrann när han beställde ett skrovmål. Han poängterade att han ville ha en hamburgare minus sallad. Ja, tänk om han hade drabbats av detta enda gröna blad.

Sen sov vi i ett rum som borde ha renoverats för mer än tio år sedan. Luftigt och stort men med ganska konstig doft som fick våra bihålor att svullna. Men en natt gör ingen dålig någon längre stund så det var helt ok när vi rullade de 18 milen till Torneå.

Domsöndag i denna stad innebär häftig en  konstmarknad på Aines och adventsmarknad på den gamla konstgården. Dessutom har Tornedalens museum öppnat med en fantastisk utställning om livet vid älven från stenåldern till nu. Det är där de vackra vävskedarna hänger till lyst.

Jo, vi hamnade på Ikea på slutet och åt julbord med höstens första julmust.

Ja, så var det de mystiska bilarna som jag skrev om i det förra inlägget om resan till Pajala. Spännande att se smuggling där i det ogenomträngliga mörkret.

Det godaste på hela resan var en het kopp saffranste på Brännvalls i Överkalix. Ett kafé som ingen får missa.

Vi passerade kyrkan och sen ...

Passerade vi polcirkeln. Där nånstans i närheten av Markusvinsa står två bilar med släp och en lastbil fylld med en kubikstankar. De släcker lyktorna när vi kör förbi och vi undrar varför. 

Svaret kommer när vi blir omkörda av en bil med ett släpfyllt med en av de stora tankarna. En kubik vadå? Diesel?

Undrar vad tusen liter finsk diesel kostar när man köper den oskattad mitt  ute i skogen klockan fyra en kall lördagseftermiddag?

Vad som skedde sen kommer som en helt annan historia.

Det gäller att repa upp de röda trådarna

Det är lätt att lägga ett raster på tillvaron. Ni vet så där som vi gjorde när vi var tonåringar. Då när vi fortfarande var tvärsäkra och undvek att ta fram argument som kunde ge ett resultat att det både var fel och rätt. Det tänker jag på när jag sakta läser Per Svenssons Vasakärven och järnröret. Han har ju under sitt vuxna liv skrivit på liberala kultursidor, men när han var ung på 1970-talet gjorde han som många andra. Han gick studiecirklar i olika marxistiska teorier och var en del av det unga Sverige som trodde på att det fanns en framtid. Han berättar att han köpte både kostymen från Arbetarboden och tankarna från de olika studiegrupperna.

Jag fanns inte innanför utan jag var för ifrågasättande för att få vara med i den inre gruppen. Jag gick på någon studiecirkel i samband med Vietnamrörelsen. Jag var aktiv mot droger. Men jag förstod inte vitsen med att köpa jeans och murarskjortor på Arbetarboden. Jag kände att det inte var nödvändigt att bli som de andra. Så jag hamnade i en perferi där ingen trodde på teser eller vikten av att klä ut sig vi trodde mest på att vi kunde påverka dem, som bestämde, att göra samhället bättre.

Jag tror att min oförmåga, att känna ett behov av att bli som alla andra, och sluta ifrågasätta deras teser, räddade mig från att bli enkelspårig. Men jag levde i en tid när ifrågasättande var tillåtet för första gången inför de auktoriteter som hade satt dagordningen. Jag frågade varför och de som skulle svara var inte så där jätteglada.

Jag vände på teserna och repade upp deras röda trådar och var allmänt jobbig så där som tonåringar kan vara. Så var det bara.

Det gjorde inte de tonåringar och studenter som samlades i Lund kring de tre olika nazistiska partierna som fanns. De fångades av rasideologin, nordismen, talet om renhet och blod. De valde att inte ifrågasätta. Istället skapade de en myt om vad som skulle kunna hända om tio judiska läkare skulle få komma till Sverige för att hinna fly från nazisternas övergrepp.

Deras argument var de samma som vi hör idag när Sverigedemokraterna talar för sin sak. Myten om att flyktingen ska tränga ut oss som bor här, rädslan för religionen, för dem som ser annorlunda ut. Har vi verkligen inte hunnit lära oss mer?

Det tänker jag på när den blå morgonen grånar. Har vi inte lärt oss mer?

Vår rätt att välja själva är dyrbar

För er som kanske inte har läst om hur landstingets styrelse fick en ny ordförande igår kan vi bara säga att verkligheten slår dikten varje gång. När det var omröstning så krävde oppositionen att det skulle vara en sluten omröstning. När rösterna var räknade så vann deras kandidat i och med att två av dem som vunnit valet röstade blankt. Nu vill det före detta landstingsrådet leta efter vilka i hans parti som röstat blankt. En thriller som kommer att rulla på i fyra år, eftersom att den ordförande som nu är vald inte har majoritet i fullmäktige.

Så kan det gå om de beslut som tas drabbar en kommun eller en grupp med stora behov.

I övrigt är det rätt kul att höra hur P1 har blivit en lokalradio för dem som bor nära radiohuset. Varför ska alla i hela Sverige lyssna på lokalvädret?

Lokalt över norra Norrlands kustland lyser solen och det är sex grader kallt om jag tittar på glädjetermometern, på riktigt är det tolv. Inga problem för oss som har det bra och ved i kaminen, värre är det för alla dem som sitter utanför butikerna och hoppas på att vi ska avstå från en slant. Ja, vad ska vi hitta på för att hjälpa alla dem som tvingas resa bort, som ratas på arbetsmarknaden och som har förlorat alla möjligheter att välja?

En idé som arbetsgivarorganisationer lanserar är att vi ska skapa många arbetstillfällen som inte ger försörjning. Ja, att lönerna ska vara så låga att de inte räcker till både bostad och mat. Det är idéer som får mig att frysa. Varför ska unga, människor födda utanför Sverige och sjuka inte tjäna nog med pengar för att kunna leva självständigt och ha egna val?

Egna val att välja om de vill betala skatt efter förmåga vill Kristdemokraterna ge dem som idag inte betalar något alls. Ja, de som skickar sina pengar på komplicerade färder mellan skatteparadisen. Caremas och Attendos ägare är en som aldrig har betalat skatt på de miljarder som han har tagit ut ur dessa skattefinansierade välfärdsbolag. Vi får väl se om Göran Hägglund får en allmosa.

Utan egna val är de barn som växer upp i strängt religiösa hem. I Pajala bor det många Laestadianer som förbjuder sina barn att delta i danslektioner på idrottstimmarna och i undervisning om HBTQ. Det skulle skada barnen att få veta att vi har flera sätt att älska varandra. Att alla inte har samma identitet utan att det finns fler sorter än bibeln berättar.

Kammarrätten ger dem rätt att förbjuda barnen att delta i danstimmarna, men det finns ingen dom som ger föräldrarna rätt att hålla barnen hemma på grund av undervisning om kön och identitet. Det ironiska är att dessa föräldrar anser att barnen tvingas lyssna på allt som deras tro stöter bort.

Priset har halverats

Järnmalmpriserna har halverats på 18 månader. Priset på ett tom 62 procentig malm är nu knappt 72 dollar, (140 dollar i juni 2013).

En kort notis på ekonomisidorna, som inte berättar om vad som sker, när råvarupriserna svänger fram och tillbaka. Det är ju inte alla som har en gruva, ett stålverk eller en malmbana runt knuten. De flesta är så långt från en av de näringar som ger oss en stor del av våra exportinkomster. Inte många vet att i dollar per person så är det malmfälten i norr och vattenkraften längs med de stora älvarna som ger de hösta inkomsterna. Men nu när priset på malm rasar så är det ingen katastrof för LKAB. De förädlar malmen till sina kunder så att varje stålverk får kulsinter med rätt malmhalt. Det är därför det lönar sig att bryta malmen djupt under jord. Det och den effektiva malmbanan som tar kulsintern till hamnarna i Narvik och Luleå på tåg som aldrig stannar.

Men det är en katastrof för den nya gruvan i Pajala. De gör varken kulsinter eller har en järnväg för att effektivt transportera malmen. Det hade krävts många miljarder för att skapa ett stabilt gruvföretag som överlevt prissvängningar på marknaden. Miljarder till järnväg och till investeringar i gruvan och hamnen i Narvik.

Vilket skulle kunna skapas om priserna på malmen blir stabilare.

Det är ju inte malmen som köps för att bli stål som påverkar hur priserna svänger, det är lika mycket investerare på råvarubörserna så påverkar vad gruvorna får betalt.

Inte världens roligaste inlägg, men jag blev lite tagen av den korta notisen. Ja, nu när jag ser hur mycket malmpriserna påverkar alla i Pajala. Om allt går som vi vill ska vi åka till denna vackra plats i helgen och se på Tornedalsteatern. Det ser jag fram emot.

Görel Elisabeth var en kvinna av sin tid

Det är en vägg därute. En vägg av pyttesmå frostfragment som ger mig en extra makeup när jag går ner mot älven. Vita slingor i håret och vita ögonbryn.

Idag är det Elisabet. Ett av mina tre förnamn efter Görel Elisabeth, min farmor som växte upp i Falun. Hennes pappa var en väktare av mått. Han hade till jobb att se till att alla vikter vägde som de skulle. Det var ett jobb för en man som varit militär.

De var två systrar och en bror. Den ena systern ansågs vän och vacker och hon gifte sig med sin ungdomskärlek. Jag har ett porträtt i en ram som hon har broderat på siden. Detta fina foto med artnoveaubroderi fick hennes blivande man i fästmansgåva.

Min farmor ansågs inte vara lika fästmölik så hon fick vänta. En dag bjöds hon in av sin syster och som en överraskning fanns där Emil. Emil som arbetade åt staten och som bodde i hörnan av Kungsgatan och Sveavägen i ett trähus.

Inte lika fint som syster Annie och hennes man. De bodde ju i stenhus.

Det viktiga med att positionera sig över andra levde dessa systrar med ända till de dog. Det var så viktigt att veta vem som ansågs finast och mindre viktigt att veta vem som var den bästa vännen. De levde med dags-scheman och vecko-scheman och års-scheman. Åh vad de hade gillat att ha en mobil som pep för att påminna dem om nästa punkt på schemat.

Detta liv var inget för deras bror, han stack till Amerika. Men han återvände till Europa när USA gick med i det stora kriget, det första världskriget. Han dog efter bara några dagar och finns begravd på en av de enorma begravningsplatserna i norra Frankrike.

Aldrig, inte en enda gång, hörde jag att min farmor eller hennes syster uttalade hans namn. Ja, nu sitter jag här och vet inte vad han hette. Jag vet att de två systrarna reste till de före detta slagfälten och att de fick hjälp att hitta igen hans grav. Jag vet att min farmor hade en lapp med namnet på gravplatsen och instruktioner om hur man gick till rätt grav. Men den minneslappen försvann.

Den sista gången jag mötte farmor var hon på språng mellan ett möte på Röda Korset och tåget hem. Vi möttes utanför tunnelbanan på Valhallavägen. Jag neg och sa goddag. Hon  tittade på mig och frågade strängt: Vad gör du här?. Jag har inte tid att missa tåget för farfar väntar på maten. Då gjorde jag ovanlig en sak, jag kramade henne, och gick vidare. Vi vände oss om och vinkade, det gjorde vi alltid när vi skildes åt. Bara någon dag senare föll hon och bröt sin höft. Det tillstötte en massa annat och rätt som det var hade hon dött. Men varje 19 november så tänker jag på denna farmor av sin tid. Denna kvinna som först hade sin far som förmyndare, sen Karl Staaff när hennes pappa dog, och sen farfar innan hon blev myndig 1921.

Ironi eller illusion, det får inte vara på riktigt!

Har ni också undrat över om ledningen för Sveriges television lever sina liv i en illusion? Ja, när ni ser reklamen för deras helt absurda program med par som gifter sig när de möter varandra för den första gången? Johan Croneman hoppas förtvivlat,  på att detta teveformat är på skoj. Att det är en ironi över alla realityshower som rullar på de kommersiella kanalerna.

Jag får en känsla av att ledningen för public service känner sig hotade av, att gränserna för vad som görs i kommersiell teve ligger så oändligt långt bort från vad SVT:s tittare kan tänka sig. Hur ska de som sitter där och oroar sig för att public service-teve ska fortsätta att vara relevant i generationer, hitta de nya tittarna?

Med arrangerade äktenskap? Med teveprogram som ger redskap för att förändra och förbättra? Ja, hur ska dessa trendoroliga chefer göra rätt? Genom att skapa världar med låtsasäktenskap och 50-tals moral, eller?

Finns det inte program som kan fängsla, uppröra oss på riktigt istället för att dessa låtsasvärldar?

De bygger varumärken

En tröst i teknikstressen är att jag fick uppleva tre rosa minuter innan natten tog över. Hade ett kul samtal igår som handlade om sol och bad och hur de spanska semesterorterna har höjt sina statusar genom olika EU-projekt. Inte var det någon som ville åka till Mallorca eller Kanarieöarna innan de smarta spanjorerna såg till att placera poolerna med utsikt över havet och satsa på lokal fantastisk mat. Nu reser många med superhöga krav till de platser som förr ansågs dofta billigt surt vin.

Jag känner mig lurad

Ilandsproblemen hopar sig. Gammal dator trött och kraftlös. Utbytt mot en ny. Som enligt butiken Meiamarkt skulle ha ett ramminne på 8 och en hårddisk på 500. Det första skulle betyda snabb och det andra att jag ska kunna spara alla mina bilder.

De lurade mig. Denna dator är snabb, det är helt rätt, men den rymmer inte mina bilder. Den har en ny typ av hårddisk som är helt utmärkt men den är för liten. Så nu känner jag mig lurad. Det blev ju inte enklare utan mer komplicerat.

Jag löste det med att koppla in en extern hårddisk. Nu ska jag jag hitta en genväg så att det blir lika lätt att ha det så här som om datorn hade haft rätt storlek.

Blir det så här för er också när ni ska byta ut tekniken?

Utan bagage från Louis Vuitton

Jag undrar om de som röstade för Schengen och öppna gränser inom EU trodde att att alla som skulle komma skulle ha med sig bagage från Louis Vuitton. Eller hur de tänkte.

Det är väl självklart att de som bara har en Ikeakasse är de som flyttar först när det är ekonomisk kris. Inte är det dom som redan har en plats att leva på som tvingas flytta. Men det tycker inte kommunchefen i Linköping är rätt. Han tycker att att de som tvingas tigga för att överleva ska bli vid sin läst och inte värma sig på Linköpings central. För helst ska de ju vara osynliga.

Det nyhetsinslag på teve som gjort allra störst intryck på mig denna vecka handlar om 29-åriga Mirela Stefanache från Rumänien. Hon tigger i Lycksele utanför Konsum, men det är inte hennes identitet. Hon är Qwan ki do världsstjärna och hon tog två medaljer vid VM i Marocko 2011.

Hon är ett av de barn som bodde på barnhem i Ceausescuregimens Rumänien och hon föll djupt när ekonomin dalade. När hon kom till Lycksele började hon träna med Kampsportklubben. Nu tränar hon så ofta hon kan. Det är kanske Mirela Stefnache som kommer att ta medalj vid nästa VM i karate.

Jag vill hitta igen tilliten

Det finns vissa beslut som vänder upp och ner på tilliten inför framtiden. Det finns vissa beslut som påverkar vår tillit nu.

Ett var när riksbanken höjde räntan till 500 procent för att försvara kronans värde mot dollarn. Effekten blev att hela Sveriges ekonomi föll ihop. Det var som om riksbankens styrelse hade rykt ut det viktigaste kortet ur ett korthus. Idag lever vi med konsekvenserna.

Vi har en politiskt framkallad bostadsbrist, hög arbetslöshet och ett pensionssystem som varken är stabilt eller ger några pensioner som reflekterar vad vi har betalt in.

Ett annat var när Bildtregeringen skapade en ny grundskola 1994. Denna skola premierade dem som klarar av att vara helt självständiga i skolan. De andra kom hopplöst efter.

Ett var när moderaternas nya ledning 2003 valde att kalla sig ett arbetarparti. Då fick vi lära oss ett helt nytt språk. Istället för att se arbete som en väg till försörjning blev det helt plötsligt en sysselsättning. De svagaste av de svaga hamnade som varor till salu för 5000 spänn per månad. Ja, det var inte priset för arbetsgivarna, det är priset skattebetalarna betalar de organisationer som har skapats för att ta emot dessa tusentals tusenlappar. Vad som sker där på plats har inget med ordet försörjning att göra.

Så här jag kan hålla på och räkna upp alla dessa skäl till att tilliten bara försvann. Det är inte kul och gör mig inte glad. Så det gäller att försöka hitta en ljus minut i detta gråa.

Det är dagens uppgift. Att upptäcka det som är värt oavsett nyspråk eller bortkastad tillit..

Kvarglömd sommar och en illusion

Vilken tur att jag har glömt ställa om klockan i bilen tänker jag när jag ser hur solen sakta går ner samtidigt som kyrkklockan slår två. Det känns mycket bättre att tro på att klockan i alla fall har hunnit bli tre.

(En annan sak som jag har glömt i bilen är badkläderna och strandskorna från det sista doppet i augusti. De lockar fram goda vibbar, som  Beach Boys sjöng sommaren 1966. Malin och jag startade fanclub och sjöng med.)

Eva Grelson vid Storsjöns strand  påminde mig om hur vi fram till slutet av januari får ha bråttom varje dag när vi vill hinna ut innan det blir natt igen. En månad och sju dagar kvar är det till Vintersolståndet.

Det är ganska lätt att lura sig själv med olika knep. Vi har upptäckt att den elektroniska termometern visar massor med grader fel. Vad det känns lagom kallt när jag inte vet att det egentligen är 12 grader kallt utan tror att det är sex. Det är nog så här jag ska fortsätta mitt liv, i en illusion om att allt är bättre. Mycket bättre.

Ja, det är ganska bra med vinterluft och apelsinsol och roliga möten lite överallt. Mötte gamla vänner på soptippen, och fick fint besök. Vinterns grytor och köttfärsrätter är räddade. Vi fick chansen att köpa lokalt ekologiskt oxkött. Och så fick vi se en så fin norsk skogskatt. Nu är jag nästan övertygad om att vi ska försöka hitta en vi också.

Novemberfest

Idag är det en högtidsdag i Skåne. Den viktigaste av alla enligt min farfar som kom från  gästgiveriet i Dalby utanför Lund. Han älskade att fira Mårten gås. Pepparkaksdoften från Svartsoppan, den gyllene gåsen med rödkål och så åt de alltid spättekaka som kom i paket från släkten i Skåne.

Jag bor 160 mil längre norrut och det är inte många som begriper min längtan när jag pratar om minnena från dessa middagar. Jag tyckte inte att det var så gott, men det var så speciellt. Vissa tillägg som kastanjepuré och glaserade kastanjer hade jag svårt för. Det är något med konsistensen, det där mjöliga som jag inte gillade som barn. Nu händer det att jag hittar färska kastanjer som vi rostar och äter med smör och salt. Närmare så en gåsamiddag kommer jag inte.

Här är det perfekt novemberväder. Dimma, regn och mörka moln. Men det finns händelser att bli glad för. I den lilla byn Jutis i Arjeplogs kommun så har männen gjort en nakenkalender i åtta år för att samla in pengar till cancerforskningen. De har lyckats få ihop 200 000 kronor. På det nionde året har de tagit med kvinnorna. En av dem som ställer upp naken på bild är Britta Flinkfeldt Jansson, kommunalråd i Arjeplog. Hon hoppas på att årets kalender ska samla in ännu mer pengar.
Så här ser bilden ut.

Det är inte oproblematiskt att ställa upp i ett välgörenhetsprojekt när man är politiker. Vad tycker ni, kan en politiker som är ledande i en kommun ställa upp i byaföreningens kalender?


Det finns en sida av att bo i Europas största vildmark, det är också Europas största vapentestområde. Inför turistsäsongen nästa år har det område som får användas till tester blivit dubbelt så stort. Från vårvintern fram till början av juli får basen i Vidsel stänga av en stor del av det naturområde där turister och företag som anordnar resor vistas under 25 dagar. Problemet är att basen inte behöver berätta i förskott när.

Företagen och de som reser själva kan alltså inte boka en resa till Jokkmokks vildmark för de vet inte om hela området är avstängt just de dagar som de ska vara där.

Så här berättar en av dem som var med på informations mötet.

Det är så himla kul

Ja att kunna skriva i realtid med S i Canterbury och Lena i Gävle. 

En dans med många steg åt höger

Nu tar vi en sväng, ett, två, tre steg åt höger. Vi snurrar förbi alla gränser om opartiskhet. Vi låter alliansen prata om sin budget utan en enda motfråga, utan en enda kommentar från regeringen. Däremot får Åsa Regnér stå till svars för rivningen av de sociala skyddsnäten som pågått de senaste åtta åren. Alla fall,(som var för sig är katastrofer), har skett under den förre regeringens tid. Det har ju bara hunnit gå några veckor sedan denna regering tog över så har inte än, sic, hunnit göra något, varken förbättra eller försämra för de mest utsatta barnen.

Nu vet vi att vi har en barn- och äldre minister som inte vet vad hon ska göra och vi har en opposition som har lösningen på alla våra problem. De ska ju fixa 350 000 jobb och bygga bort hela bostadskön med hjälp av skattesänkningar.

Snälla chefer för P1 skildra gärna de problem som finns och ställ politiker med makt till svars, men ett tips är att ställa bägge sidor inför kritiska frågor.

Röda vallmor på utställning i Boden. De rör vid mig på flera olika sätt. De är ju en symbol för den 9 november när de som deltog i de stora europeiska krigen minns sina döda. Hela november ser vi främst brittiska politiker som noga har nålat fast röda vallmor på sina välskräddade kostymer. Det finns en ironi när de samtidigt tar beslut om nya anfall.

Jag har valt dem som en symbol för "Granne med..." för att de får mig att minnas ljuvliga dagar på Öland.

Missa inte Pias fina trädgård på Bodens konstgille och Bengts måleri.

Ett rop

Jag bara undrar...

Massor med intervjuer görs med Ingvar Carlsson nu när han fyller 80. Men ingen frågar om varför han gick med på att försvara kronan och höja räntan till 500 procent.

Där börjar klyftan vidga sig mellan dom som är vanliga löntagare och dom som har ett överskott. Dom som är rädda för amerikanska riskkapitalister och dom som vill rädda vanliga inkomsttagares ekonomi.

Därför vill jag gärna lyssna till varför socialdemokraterna gick med på Bildtregeringens ekonomiska politik. Eller läsa.

Idag har Riksbanken sänkt räntan till noll procent två år för sent. Kommer bostadsprisernas höjning än en gång få vår ekonomi att implodera? Eller hur har de tänkt?

Deflation, bostadslöshet vilka fler ord ska vi stapla på varandra innan vi tar sats  och försöker förändra.

En timme västerut

I mörkret får jag ett glatt samtal från Canterbury. Livet leker och planer på nya äventyr är på gång hela tiden. Det är lättare att stå ut med november när det ljust klockan halv fem och vantarna kan ligga kvar hemma. Eller hur

Jag vill ha balans

I balans. Ja, det måste jag vara när jag åker tåg eller bil. Jag klarar inte av SJ:s lutande vagnskorgar på X2000-tågen. Nej jag får välja regionaltåg om jag ska åka. Därför är jag riktigt glad idag när jag läser att de nya tågen mellan Stockholm och Göteborg som MTR ska köra kommer att ha vagnkorgar som inte lutar. Tågen kommer att vara tio minuter långsammare än SJ:s. Det föredrar jag.

I natt har jag vaknat flera gånger. Varje gång hör jag en allianspolitiker som säger att hen inte ska rösta mot valfrihet. Vilken valfrihet ropar jag i drömmen. Den att läkare, vårdbolag och skolor kan välja bort de personer som de inte vill ha?

I år är Uppdrag gransknings reportage om detta fenomen nominerat till Stora journalistpriset. Redaktionen visar att valfriheten är en chimär, något som bara finns i teorin.

I och med att det finns etableringsfrihet så finns det mest sjukvård där de friskaste bor. Där vi har den längsta medellivstiden och där inkomsterna är högst. Det är det första hindret för att patienterna ska kunna välja den vård som de vill ha.

Det andra är att där de stora behoven finns och människorna har den kortaste medellivstiden där finns i bästa fall några stafettläkare som inte någon patient har möjlighet att välja bort.

Den plats i Sverige som har flest sjukskrivningsdagar per person är Haparanda. Hit flyttar finländare som vill leva i en finsk miljö, nära Torneå, med finsktalande personal, överallt i samhället. Många av dem som bosätter sig i Haparanda är sjukpensionärer eller pensionärer. De bor i Sverige fast nästan i Finland på grund av att den finska staten dubbelbeskattar alla återvändare med svensk pension. 

De har slitit ut sig, (ofta med dubbla jobb), i Mälardalen, Göteborg, Sandviken/Gävle och på andra platser där industrin har varit i behov av skickliga arbetare. De jobbade så hårt för att både kunna hjälpa till hemma i Finland och för att de skulle kunna bygga ett liv i Finland när konjunkturen vände hemma. 

Nu har de inte råd.

Ska de välja en läkare där de de privata mottagningarna finns på Karlavägen i Stockholm, eller ska de vara glada över att det finns vård överhuvudtaget i Tornedalen? Inte kommer valfriheten att ge dem den vård som de borde få. detta trots att dessa personer hör till dem som betalat mest i skatt under sina verksamma år.

I balans. Ja, det borde även utbudet av vård vara överallt. Det är skattebetalarna som betalar för utbildningarna. Vad ska vi göra för att inte läkarna och vårdbolagen ska välja bort oss?

Två döda

Sören Holmberg tar sats och andas in när han ska svara på reporterns fråga:

-Är detta demokrati?

Han harklar sig och säger till tevekameran:

-Nej, inte som vi definierar demokrati. I ett mellanårsval deltar mindre än hälften av väljarna. Vi hade haft svårt att acceptera ett så lågt valdeltagande.

Han talar om valet i USA som skedde i går, en helt vanlig tisdag. Just det. I USA väljer politikerna att ha val en vanlig arbetsdag. En dag som många inte har råd att ta ledigt.

Det är en av orsakerna till att allt färre röstar i ett val som gäller representanthuset och senaten.

Det är en av orsakerna till min melakoni. En annan är den sorg som jag känner när jag läser om den dubbla dödsolyckan på byggarbetsplatsen i Hjorthagen. De utlänska underleverantörerna har inte velat sluta kollektivavatla med Byggnads och det innebär att det inte har förekommit något förebyggande skyddsarbete. Varken beställaren Fortum eller Arbetsmiljöverket har kontrollerat att arbetsplatsen är säker.

Nu dog två byggnadsarbetare som tvingats jobba skift dygnet runt utan försäkringar på grund av att Svenskt näringsliv slagits för att inget företag ska tvingas följa svenska kollektivavtal. Vår lag som reglerar arbetarskydd är helt urvattnad när företagen väljer att strunta i den.

Hur länge ska familjerna som väntar på svar få vänta på att åklagaren har utrett detta?

Sol och sång på en gång

Godmorgon alla läsare idag vill jag mest sjunga i solen.

Här är en av favoriterna, Godmorning sunshine, ur filmen Hair.

Egentid och livspussel är ord som kräver läxhjälp och RUT-avdrag, eller?

Vinden slog mot fönstret och det var verkligen mörkt tidigt i morse. Ungefär lika mörkt som på ekoredaktionen, kan man tro. Nu är det slut med ojämlikheten när det gäller läxläsning när skolorna tvingas att organisera läxhjälp till alla elever som vill ha stöd. Då gör denna nyhetsredaktion ett inslag om hur chockade läxhjälpsföretagarna är för att de inte blir subventionerade längre.

Dessa offer för regeringens förändringar av reglerna för RUT-avdrag framhåller hur synd det är om dem och att deras anställda kommer att förlora sina timanställningar.

Men inte alla är offer det finns en och annan som tänker fortsätta med att erbjuda läxhjälp till dem som har råd.

Jag undrar över denna medelklassångest över att ta hand om det där vanliga i livet. Varför är det omöjligt att läsa läxor, tvätta kläder, städa och vara med barnen? Varför finns det så många saker som är viktigare?

Ja, det är tight att hinna med hela livet för alla föräldrar. Ja, det är inte alltid kul att vara bunden av barnens tider. Vi har ett val när vi väljer att bli föräldrar inte senare.

Jag är i mormorsåldern. Många av mina vänner är en del av barnbarnens liv. En stor del är schemalagda varje vecka. De njuter av att ha en eftermiddag eller två per vecka när de är med sina barnbarn, men inte alla uppskattar att vara bundna varje gång ett möte, en afterwork, en resa, en träning dyker upp. De ställer upp i alla väder, för när de hade barn så fanns det ingen som hjälpte dem.

Det är fantastiskt kul med barn när man är extra förälder och väldigt bra för själen. Vad tycker ni, är det svårare nu, att ta hand om sina barn?

Vissa ord var mer ovanliga när mina barn var små i krisens 90-tal. Ett är egentid, ett annat livspussel. Dessa två ord tror jag är helt obsoleta, utan innehåll, om verkligheten får bestämma över språket.

 
Inte ville jag missa att upptäcka saker tillsammans med barnen.  De fick följa med. De har varit med och hjälpt till med att stoppa brev i kuvert inför olika fester och möten, de har sett konst, lyssnat till olika konserter och lagat mat till olika middagar. Vi tänkte inte på, att det fanns någon annan möjlighet än, att vara tillsammans.

I helgen delade SJ ut massor med bonustid

Nu har allt vänt. Vinden kommer från söder och blötsnön trummade mot taket och fönsterrutorna i natt. I dag är det inget som gnistrar, inget som knastrar, nu är det plaskvått igen.

Vi har haft en fantastisk allhelgona med 80-års firande och hantverksmässa. Och då har vi träffat på flera personer som väntade på vänner och familj som valde tåget.

Den första som vi fick ett meddelande från är Gun. Hon tog tåget mot Luleå efter en rundresa i södra Sverige. Men när hon kom till Stockholms central hade hennes tåg mot Umeå redan dragit iväg. Istället fick hon vänta på nattåget och sova sig fram genom norra Sverige. Ja, sova förresten. När hon vaknade borde tåget redan varit framme i Luleå, men då var de sju timmar försenade. Sammanlagt tog resan 12 timmar längre tid än planerat.

Resa nummer två gjordes av en familj med vänner och barn mellan Uppsala och Lycksele. De började resan med att vara en timme sena från Uppsala. När de kom till Sundsvall hade tåget mot Umeå redan gått. Där fick de ta en buss. Den rymde inte alla så en del fick åka taxi. Då upptäckte personalen att bagaget var i bussen, så att taxibilarna och bussen fick mötas på vägen för att alla skulle få sitt bagage. I Umeå hade tåget mot Lycksele naturligtvis redan avgått. De fick ta en försenad taxi med en chaufför som efter en stund berättade att de måste åka tillbaka till Umeå för att han bara kunde tanka där. Sen åkte de mot fjällen igen och då satt de livrädda i en bil som for fram och tillbaka över vägen. Ett älgmöte senare släpptes de av mycket sena på OKQ8stationen i Lycksele. Chauffören hittade inte till stationen.

Sen undrar vi varför flygtrafiken ökar.

Gun hade kunnat resa till Luleå från Västergötland på tre timmar med flyg och resan Uppsala- Lycksele tar två timmar.

Ska vi bara satsa på att tågresor mellan Stockholm och Göteborg/Malmö ska fungera?

Jag vågar inte satsa på att ta tåget söderut nästa gång. Resan tar tio timmar och det är nog länge för mig utan alla möjliga och omöjliga förseningar.

Gastronomiska summor

Jag kan inte låta bli att ta en bild av älven när den vibrerar blå mellan stränderna. Jag tror att det är apelsinsolen som ger denna härliga blå färg.

Idag har jag suttit här och skrattat högt åt vissa felsägningar. Idag hörde jag hur det gick fort, alldeles för fort när storleken på utgifterna blev: Gastronomiska summor.

Det gillar jag. Det är dyrt med god mat Eller hur?

Låt oss njuta både av gastronomi och vackra höstdagar.

Fjäskiga bilder

Det var nästan förbjudet att fotografera det som bara var när jag började som reporter. Skulle en bild bli vacker av misstag då ropade bildchefen "Löken" från sitt skrivbord:

-Vilket djävla fjäskknäpp!

Då var den bilden död. Och jag stod där med rodnande kinder.

Nu gör jag som jag vill. Nu kastar jag mig ut när himlen lockar. Jag njuter av alla konstiga moln och häftiga färger. Jag tar bild efter bild och tänker att det är fler som gillar att se de där vackra sekunderna och minuterna innan dagen tar över.

Jag är övertygad om att vi behöver stanna upp en stund och bara titta. Att vara här och nu och närvarande, kan vara bra när vi går här och balanserar mellan höst och vinter, mellan krispig frost och blött regn.

Nästan julafton

Det kom ett paket från Österlen och Maria. Finaste keramiken och finaste kläderna.

I backspegeln fanns den vackraste solen.

Vintertid

Mörker och underkylt regn. Vilken omsvängning.

Han dog igår kväll

Nu har det hänt igen. En dödsolycka på SSAB i Luleå. En truckförare kolliderade med ett tåg. Han dog igår kväll.

Men jag är säker på att alla som lyssnar på riksmedia och läser så kallade rikstidningar inte har en aning om detta. Först nu hör jag att ekot berättar om att det skett.


Ja, så är det idag när antalet journalister som arbetar med nyheter minskar med flera hundra för varje månad som går. Det ska bli väldigt spännande att se hur de med makt kommer att förhålla sig till att det inte ens finns reportrar som kan skriva hyllningsartiklar kvar.

Det är allvarligt att det inte finns plats för dödsolyckor som sker på arbetsplatser, men att vi får läsa massor om det som inte kräver politiska och andra förändringar. Att vilket "kul" material som helst kommer in för att fylla sidorna. Det syns tydligt när man tittar på vad som läses mest på nätet.

En kvinna som voltar med bilen och klarar livet är mer intressant en en gästarbetare som förlorar livet långt bort från Södermalm.

Rönnarna fortsätter dansa

De håller takten men nu är det i solens sken.

Rumba dansas av herr och fru Rönn

Idag dansar rönnarna rumba och skakar på de bärklasar som finns kvar.

Vi som tar skydd i köket undrar; ska ljuset eller det lila mörkret vinna?

Fortsättning följer...

En kopp fylld med längtan

När vi kliver in i Arcushallen går det inte att se skogen för alla träden som man säger. Hela mässhallen är packad med bord fyllda med prylar. Överallt står det klädställ och mitt i allt detta ska vi försöka hitta det vi hade tänkt oss. Glöm planerna.

Det första som jag fastnar för är två julgranspynt i glas. Lika som dem min mormor hade. Kan inte låta bli. Sen hittar jag handgjorda glas från Bornholm. Två likörglas till min eklektiska samling som används till tussilagovaser. En helt omöjlig karamellskål och en stengodsskål från 60-talet. Inget kostar mer än en tjuga.

Så står den där efter att jag har tagit mig igenom halva ytan med bord. Koppen som får mig att minnas somrarna med husvagn. Då på 90-talet var det helt speciellt att komma fram till Ikea i Sundsvall dag 2 till lunch. Kolla in allt som var nytt inför sommaren och beta av listan med vad vi tyckte vi behövde.

Gammaldags fällbara solstolar med tyg, plastbord som också var förvaring för leksaker, handdukar med solar och en hel servis med färgglada muggar. De höll den sommaren. Sen gick de i kras. På väg till Vasa året därpå fanns det bara skärvor när vi öppnade skåpen.

Nu sitter jag här och minns. Midsommar i Fågelsundet, sommardagar på Öland, språngmatcher över det enorma torget i Karlskrona efter två busiga tjejer som tog chansen efter långa timmar i bilen, sena bad i Öresund, doften av backtimjan när vi la oss ner och tittade på stjärnhimlen mitt ute bland ingenting. Då var det lätt att leva i nuet, då var det bara att vara där just då. Det längtar jag efter när jag dricker mitt te i koppen som fick mig att flytta till den tid när det fanns lite mer framtid och mindre oro. Detta trots att lågkonjunkturen låg som en våt filt över hela landet.