Tre vuxna och två barn försvann i flammorna.

Nu är det vår vid älvens strand. Ja, det meteorologerna kallar vår. Noll grader. Det är allt som påminner om vår. Och takdroppet.

För 75 år sedan var det inte vår. Då vaknade Luleå till en dag i sorg. Sveriges första  terrorattentat mot yttrandefriheten hade skett. Tre vuxna och två barn  hade dött när polischefen, militärer och en journalist på Norrbottenskuriren sprängde Norrskensflamman på Kungsgatan i Luleå.

Gärningsmännen  jagade upp sig till hysteri och ville att kommunisternas tidning skulle utplånas. Och de fick förståelse. Polischefen dömdes för förskingring av skattemedel till 18 månaders fängelse och övriga dömdes för grov skadegörelse i rådhusrätten. Senare skärptes domarna i hovrätten men alla blev benådade av samlingsregeringen 1944-45.

En kvinna med barn blev utplånad. Hennes make och barnets far var fängslad i Storsienlägret utanför Kalix. Där satt kommunister som enligt säkerhetspolisen skulle kunna hota rikets säkerhet.  Valdemar Granberg som han hette dog 1960 i sorg och saknad efter sin son och hustru av egen hand.

Arthur och Alice Hellberg försvann i lågorna tillsammans med sin 8-åriga dotter Maja.

När begravningståget ville gå genom Luleå fick de nej. Ingen talade om detta attentat förutom dem som döpte om Norrbottenskuriren till Mordbrännarorganet. Det tog 58 år innan ett minnesmonument sattes upp i hörnan tvärs över Kungsgatan. En skulptur av Toivo Lundmark som påminner om norrskenets flammor och eldens flammor beroende på hur solen står. Idag går det att hitta om man tittar mot de tre höghusen mitt emot Telias kontor. Där mellan bilarna på parkeringen står flammorna i stål.

Då för 75 år sedan skålade attentatsmännen för sin lyckade sprängning, De kom undan först i och med att polischefen bestämde var spärrarna runt stan skulle sättas upp.

Hur tänker vi idag? Nu när yttrandefriheten skjuts ihjäl i Paris, i Moskva och i Köpenhamn.

Illusionen om en egen bostad

Det är vår nyaste familjemedlem. Stella the cat. Så heter hon eftersom att det finns flera hundar runt oss som heter samma sak.

Hon kom till oss en mörk snöig decemberdag. Sina första steg tog hon vid Åbyälvens strand i Västerbotten.

Vad tänker ni på den bleka vintergrå måndag? Är det Saudiavtalet om krigsmateriel som engagerar er, eller vem som ska förkunna Kristdemokraternas politik?

Ibland så fyllas hjärnan med olika nyheter som får mig att påstå att det kanske finns något viktigare att tänka på.

För ett år sedan började valrörelsen och en av de stora debatterna i början var den om var vi ska bo. Då var det många politiker och tyckare som påstod att det inte finns en brist på bostäder. Bristen var, och är enligt dem att vi inte "vill betala" det som husägarna vill.

Just det; att hyrorna är för låga!

Känner ni igen er er i den problemformuleringen? Det gör i alla fall inte jag. Jag är säker på att om det ska byggas fler bostäder som vi kan erfråga, betala hyran för, så måste vi ta makten över hur vi talar om bostadsbristen. Vi måste lyfta fram att de som idag inte har en bostad inte har möjlighet att betala för denna lyxbebyggelse som politiker och byggmästare älskar. Här i Luleå vill socialdemokraterna med Niklas Nordström i spetsen bygga ett mini-Venedig. Ni hörde rätt. Eller läste rätt.

I en stad med sex månaders vinter vill makten bygga hus som står över vatten sammanbundna av kanaler. Visst vintern ger oss chansen att gå på is istället för att ta båten, men vilka konstruktioner håller för att isen rör sig? Vilka extrakostnader skapar denna illusion?

I bostadskön står unga människor med låga inkomster, eller inga inkomster alls. En kö som tyvärr inte fungerar för dem som inte har äldre släktingar som köar. Idag kan de som har tur på så sätt få tag på en lägenhet med hjälp av mormors eller farfars kötid. 22 år för en tvåa i en närförort ...

Hur bygger vi för framtiden så att de som bor här vill leva sina liv här? Det är väl den fråga som borde vara aktuell?

Följ pengarna!

Det här är en gåva från en av mina vänner idag och samtidigt en snabbväg tillbaka till mitt tonårsliv. Den är formgiven av min bästa kompis mamma. Igår var jag på Norrbottensteatern och såg Drömspelet som också fick mig att hamna i den tid när vi satt och sjöng Jesus Christ Superstar på bussen till skolan.

1970. Det är 45 år sedan. Hur ska jag kunna förstå det? Och hur kan jag hamna där på bussen så snabbt igen?

Vi snackade om Ett drömspel inför teaterns uppsättning med Sven Wollter och så tänkte jag efter. Jo, jag hade sett den med mina föräldrar på Dramatens lilla scen. Men varför mindes jag så lite? De flesta av de där teateruppsättningarna på 1970-talet minns jag annars rätt bra. De var så kraftfulla och det var ju de första föreställningarna som jag såg på en vuxenscen.

Sen kom jag på att jag var ju bara 13 år. Hur skulle jag ha kunnat förstå detta vrål från avgrunden? Detta vittnesmål om svek och svartsjuka? Denna egocentriska mardröm. Nej det gick ju inte då och nästan inte nu. Hur skulle man kunna flytta de svek som August Strindberg upplevde som så grova och svåra till vår tid?

Jag tänkte på vilka svek som vi talar om idag. Inte är det skilsmässor och separationer som upprör mest. Men kanske att de rikaste och största företagen varken betalar normala löner eller skatt efter sin förmåga.

I dagarna blev det känt att Apple inte kommer att bygga sina serverhallar i Norrbotten eller finska Lappland. Deras hallar hamnar i Danmark. Detta på grund av att varken Finland eller Sverige föll för Apples utpressning och tog bort energiskatten på Apples elförbrukning.

Apple är ju ett företag som har som en av sina främsta affärsidéer att låta bli att betala skatt, arbetsgivaravgifter och andra offentliga avgifter. Men denna gång ville varken den finska eller svenska regeringen låta Apple vinna. Man kan säga att energiskatten är den enda inkomsten som skulle komma etableringslandet till del. Det är ju inte direkt många som kommer att jobba i dessa enorma kyliga serverlager.

Apple är inte ett unikt företag. Under hela industrialismen har företagen som växer sig stora flyttat pengarna från produktionsorten/landet till huvudkontoret. Och försökt undkomma alla former av skatt. Pengarna från skogen och malmen har inte blivit till herrgårdar och palats där arbetare och tjänstemän jobbar. Nej, det är vid Norrmalmstorg som  Hallwylska palatset finns, det är på öarna i skärgården utanför huvudstaden som de stora trävillorna står på rad och det är på Djurgården de flottaste bostäderna samlas.

Det är när vi går runt i Thielska palatset som vi kan förstå hur mycket pengar som LKAB genererar varje år. Sambandet mellan arbete och det överdådiga är inte synligt eller uppenbart om vi inte följer pengarna. Följ pengarna, är rådet om vi ska få veta något.

Olika och lika i samma klass

Varför blir jag så provocerad av att föräldrar väljer bort att deras barn får gå i en skola där alla sorter finns? Det har jag varit sedan jag gick i sjuan och vi fick nya klasskamrater som hade gått i den estniska skolan de första sex åren.

De eleverna var mobbade de tre åren på högstadiet och ingen vuxen gjorde något. I min klass fanns det finska elever som åkte till stan för att läsa inför konfirmationen på finska, judiska elever som åkte till stan för att förbereda sin Bah Mitzvah, svenska elever som for till olika samfund inför konfirmationen, elever som fick undervisning om islam men vi gick i samma klass i samma skola.

Alla fick den mat som deras tro föreskriver, alla var olika och lika på samma gång. Det var värre att ha fel täckjacka än en minoritetsreligion. Vilket säger en del om den tid när jag gick i skolan. En del om platsen också förstås.

Det är kanske ett feltänk men jag hade hoppats att vi kunde samsas i samma skolor och att det skulle leda till att vårt samhälle skulle vara mera tolerant. Ja, vad tror ni?

Det bästa jag vet

Tulpaner. Det är tur att jag fyller år nu så att jag får så många. Köksfönstret är fyllt och jag bara njuter. Det känns som om våren är på väg. Det är ljust ute efter fem och mina vänner i Skåne har krokus ute i rabatten, jag har mina i fönstret.

Det finns hopp, tänker jag, när jag ser en gammal bild.

Det här är en av mina favoritbilder. Den har jag tagit på riksgränsen mellan Sverige och Norge en sommardag för snart nio år sedan. Klockan är snart tolv på natten och vi har klättrat upp till den gula markeringen som visar var Norge börjar.

Den inger hopp.

Det kan behövas denna mycket jämngrå morgon när alla medier är fyllda med så mycket smärta och förtvivlan. Jag vaknade vid tre och försökte läsa flera tidningar på min läsplatta men jag fick lägga ner. Inte en chans att jag hade somnat om efter att ha fått veta mer om hur människorna drabbas i länderna öster om Medelhavet. Hur kunde denna glädje över att demokratin fanns inom räckhåll skapa dessa hatorganisationer?

Men jag borde inte tänka på den vår som aldrig blev just idag när jag ska fixa till ett "five o'clock tea". Har tittat på olika recept och är rätt förvirrad. Det ska tydligen vara vitt bröd i tunna skivor med gurka, brunt bröd med ost, scones med grädde och jordgubbsmarmelad och en kaka. Vi får se hur det blir här. Hemgjorda teapåsar har jag satsat på. Ja, att alla får ta en påse gjord för te som de får fylla själva med det tet som de gillar.

Då, när vi var vid riksgränsen kunde vi inte sitta ute utan ordentligt med kläder, dels var det mygg upphöjt till hundra, dels var det rätt svalt. I morse när jag stod på altanen och spanade mot snön nedanför såg jag att ingen kan ta sig till fröautomaterna idag, mer än en meter blötsnö ligger nedanför trappen. Det är förenat med fara för brutna ben att försöka ta sig någonstans där inte snön är skottad. Så kan vi också begränsas.

Det gillar inte Stella the cat. Hon försöker övertala oss att hon är vuxen nog att gå ut. Men vill hon bli vuxen på riktigt så gäller det att hålla henne inne till sommaren.. På allvar.

Oj nu måste jag fara

Ha en fin dag.

Det är kanske bland dem ett kristdemokratiskt parti ska söka sina väljare?

– De får ta hit de närmaste, sedan får det räcka. Sedan ska de lära sig svenska och det är ju många som inte gör det.

Det säger kristdemokraten Karin Lunde från Eslöv.

Idag får vi höra röster från förtroendevalda kristdemokrater i radion. Och deras inställning till dem som flyttar till Sverige närmar sig inte det kristna budskapet, om man använder en brittisk underdrift.

– Man måste lära sig språket och man måste lära sig den svenska kulturen. Man måste genomgå assimileringen för att kunna integrera sig. Man måste lära de som kommer till Sverige att umgås, säger Janis Salts, kristdemokratisk lokalpolitiker från Tyresö.

– Själv har jag lettiska föräldrar så jag kan den där biten sedan barnsben.

Man skulle kunna tro att det är lätt ha får ta hit en gammal mamma eller pappa eller barn som har fyllt 18 år. Glöm det!. Inte ens de som tjänar 500 000 kronor per år per vuxen i familjen får ta hit sina gamla föräldrar. Det är alltså inte en fråga om, att de kan försörja dem de vill ta hand om, utan något helt annat. Jag har följt flera fall där ensamma sjuka föräldrar har sökt om att få tillbringa sina sista år tillsammans med sitt barn och sina barnbarn, utan att de har fått någon som helst chans.

Avslag på avslag, aldrig ett positivt besked. Istället har de fått lära sig att låta bli att ansöka om ett uppehållstillstånd. Varje gång som de väntar på svar så är de förbjudna att besöka sina barn och barnbarn i Sverige. Med de handläggningstider som råder är det fullt möjligt att det går år utan att de kan komma hit. Istället får de nöja sig med att vara här några månader per år så länge som de kan resa.

Ett annat återkommande uttalande från kristdemokraterna, och deras kommunalråd i Uppsala, Ebba Bucht Thor, är att de vill sänka de bidrag som flyktingarna får under de tid som de väntar på uppehållstillstånd.

De får 25 kronor per dag!!!

Dessa pengar ska räcka till kläder, mediciner, läkarbesök, resor till närmaste migrationsmyndighet osv.

Hur lite vill kristdemokraterna att de ska få? 

Det säger sig självt att ingen kan klara sig på dessa 25 kronor så det gäller att det finns vänliga grannar som hjälper till. Och det finns det på många platser i vårt avlånga land. Föreningar som organiserar hjälp med kläder och resor. Privatpersoner som ordnar middagar där alla kan öva sin svenska, lärare som skapar svenskaklasser osv.

Det är kanske bland dem ett kristdemokratiskt parti skulle söka sina väljare? 

Rinkeby för långt borta?

Första morgonen med dagsljus redan klockan halv sju. Solen strålar och det är 20 minus när jag tar sparken upp till vägen. Fortfarande är det halt som på en nyspolad skridskobana. Inte ens frosten kärvar.

Det är sportlov vid älvens strand. Idag kan alla glädjas åt en knallblå himmel och glitter i björkarna.

Lyssnade på Alexandra Pascalidou på radion och får helt plötsligt veta att Diskrimineringsombudsmannen ska inte flytta till Rinkeby längre. Den nya regeringen anser att det är ett tillgänglighetsproblem om en av alla statliga myndigheter flyttar från centrum till en förort 15 minuter bort med tunnelbana.

En dam ringer och pratar om att hon bor i innerstaden. Vilken stad? Vi är trötta på att lyssna till obildade Stockholmare som inte ser annat än sina egna tår. Lyft på huvudet och titta bortom NK-huset på Hamngatan. Av Sveriges nästan 10 miljoner invånare bor 9,2 miljoner människor utanför "innerstan".

Tänk om vi kunde sluta inrikta oss på de problem som välbärgade innerstadsbor har, t ex att åka tunnelbana, och istället se hur vi kan få Sverige bli ett samhälle som omfattar alla.

Jag kommer osökt att tänka på min tanke om att placera monumentet över Nobelkommittén på Järvafältet med tunnelbanan in på knuten. Det vore en strategi som skulle kunna ge många vinster.

En fråga fylld av sorg och saknad

Godmorgon alla vänner, idag har jag hittat ett gammalt självporträtt. Inte för att jag kan se hur jag ser ut i verkligheten. Det finns ju så många lager med föreställningar genom livet som lägger sig ovanpå den bild som finns där i spegeln. Men i mitt huvud såg jag ut så här en septemberdag för några år sedan.

Jag har funderat en del på hur vi ser på oss själva och vad som är viktigt när allt det där som vi konstruerar inte finns mer. När vi ska klara av det som är svårt och nästan omöjligt att stå ut med.

Igår fick jag en tankeställare när vi var och såg Lars Persons kortfilmer på filmpoolNord han skapar små pärlor som innehåller både smärta och skratt.

Gå in på länken och se. Den som kallas Apu heter "Radioamatören" idag och hade Sverigepremiär igår. Det är en film som ska visas på många internationella kortfilmsfestivaler.

Den film som grep mig mest var "Efter jakten". Den visar hur våra gärningar kan leda till omöjliga situationer senare i livet.

Men det var inte bara filmerna som fick mig att tänka, det var en fråga som ställdes i bänkraden intill.

"Har du många som avlider runt dig nu?"

Ja, det är en fråga fylld av sorg och saknad. Men den fick oss också att le. Varje kväll när min svärfar sov över hos oss under hans tio sista år sa han: Man torde avlida innan morgonen. Vilket var ett uttalande fyllt av melankoli.

Ja, det är många som avlider. Vi har hunnit bli så gamla att det bara är så. Det är så obegripligt. Det är så svårt att förstå. Det är så många som jag skulle vilja bädda in i dun för att skydda dem från sorgen. Den stora smärtan att förlora dem som är allra närmast.Svärtan som fyller varje por och varje sekund. Och så kan jag inte göra något. Ingenting.

Om doften av Paris öster om Odenplan

Det doftar inte Paris i Vasastan men där finns Chez Albert sen mycket länge. En butik som vi vallfärdade till när vi arbetade på ett franskt  IT-företag. Då på 70-kortets tid var det bara där man kunde köpa riktig Dijonsenap, oliver från Frankrike och god vinäger. Det kan man fortfarande.

Idag gör DN en tankeloop och förflyttar Vasastan till Paris. Ja, visst kan man göra det på skoj, i alla fall nu när det finns flera franska bistroer och butiker i kvarteren öster om Odenplan. Vi brukar ju hyra en lägenhet i Sibirien och har slunkit in och njutit av enkel fransk husmanskost på flera ställen. Men allra bäst är att det finns en Picard. Just så tråkig är jag.

Där finns det frysta franska efterrätter och de godaste croissanterna som jag har ätit i Sverige. Vad Picard är? Jo, det är en urtråkig butik på Sveavägen där det står frysar på rad. Här kan man hitta välgjorda rätter och otroligt goda chokladefterrätter. Inte billigt och inte jättedyrt. Nästa gång vi är i Stockholm tänker jag fylla en kasse med bakverk och ta med dem hem.

Har det alltid varit så att det är kvarteren runt Odengatan och Sveavägen som haft en touch av la belle France? Nja. Förr fanns det en häftig bistro i höjd med Tegnergatan där det serverades steak/ frites varje lunch och innehavaren talade franska med sina gäster.

Det som var franskt på riktigt var konversationsklubben som leddes av Christophs pappa. Där samlades vi och längtade till det riktiga Paris där bilarna spyr ut dieselavgaser och varje gathörn doftar hårdrostat kaffe blandat med doften av en nyrostad kastanj. Vi läste Libé och le Monde och lyssnade till fransk radio inspelad på kassettband. Ja, det var på Hedenhös tid när det krävdes rätt stora ansträngningar för att hitta igen det som var genuint franskt.

Och visst är det mycket mer Montparnasse över en promenad från Odenplan och österut nu än då. Jag hoppas kunna återvända till några av de fina små krogar om vi upptäckte senast. För det är spännande att se hur fransk matkultur sprider sig igen genom huvudstaden.

Det finns massor med krogar som har ett franskt koncept Napolyon, på Greturegatan, la Petite France i  kollektivhuset på John Ericsongtatan, restaurang BonBon på Storgatan och många fler. Men jag brukar i alla fall hamna på Café Facile bara för att det är så enkelt att bara sätta sig ner och vänta på en plats istället för att beställa bord och vänta i veckor.

En kärleksförklaring till en verkstad

Det är länge sen jag hade chansen att arbeta i emaljverkstaden, men här är en bild som jag gjorde för några år sedan. Jag längtar efter den dag när verkstaden är i gång uppe på kollektivverkstaden. Vilket kan bli rätt snart.

Konstnärernas kollektivverkstad är en fantastisk plats där alla kan arbeta med de tekniker som är svåra att ha plats eller utrustning för i en egen ateljé.

Här i Luleå finns det plats för skulptur, träverkstad, keramik, grafik, textiltryck, metall, boktryckeri, screenverkstad och en digitalverkstad.

Tack vare att många före oss har arbetat för att konstnärer ska kunna utveckla sina kunskaper kan vi utvecklas och lära nytt hela tiden.

Vilken tur att jag lever här och nu, brukar jag tänka, när jag kör upp till Kronan för att se vad som är på gång. Vilken tur att vi har tänkt kollektivt och gett många chansen att jobba.

Inte ett enda strå äter hon

Snödroppar och vintergäck finns på riktigt om man tar en promenad längs med stigarna på Österlen eller på Öland. Vi har snö och vinter. Men också nyodlat grönt gräs till Stella och pärlhyacinter som hon smaskar på varje dag.

För Stella är en smaskande katt som leker med maten och äter allt hon kommer över. Speciellt saker som antagligen inte är nyttigt.

Vi har aldrig träffat en vildare katt. 

Däremot har jag träffat människor som chansar på samma sätt. Går det så går det. De som tycker att alla andra ska betala skatt, följa trafikreglerna, ta hänsyn och parkera rätt. Ja, just dom som ger sig själva rätt att trampa på tilliten och tilltron när de klampar fram.

Då är det skönt att ta en blomsterspruta och nästan spruta på Stella. Nästan för hon inser alltid faran innan jag hinner. Inte blir hon våt och bara springer och hoppar vidare.

Oj, var det en Opel!

Nu syns vad som göms i snön. En Opel Astra som vintervilar. Snön har packats och skaren håller för alla katter och fåglar. Men inte för mig. Inte en chans att jag kan ta mig till uthuset eller fröautomaterna som hänger i äppelträden. Måtte vi få fler dagar när snön faller ihop så att vi kan mata fler fåglar. Nu är det det bara en automat som jag kan fylla med solrosfrön.

Det ser rätt lustigt ut när alla som promenerar förbi är gömda bakom vallarna. En mössa syns men inte mer.

Ja, så är det vid älvens strand. Lugnt och soligt och bara lite kallt.

Det behövs ibland att vi bara är, ja, bara finns, speciellt när vi ska förstå vad som händer. Eller hur?

Håll er i ro

Det är som om vårt samhälles viktigaste innehåll tillit och tilltro mals ner. Denna söndag vaknade vi till att ännu ett politiskt attentat drabbat oss, denna gång i Köpenhamn. Tre människor är döda bland dem gärningsmannen enligt den danska polisen.

En person som sköt en förbipasserande utanför ett möte för yttrandefrihet och en ung man som kontrollerade vilka som kom till en Bar Mitzvah vid synagogan.

Vi tänker på alla dem som dött på grund av blind fanatism.

När politikerna tänker på hus tänker de monument

Varför drömmer inga politiker om att bygga bostäder? Varför faller de för att bygga monument över dumheten? I nästan varje större kommun pågår planarbete för att skapa byggnader som ingen vill ha. Ja, förutom de politiker som vill peka på dem när de har fått barnbarn och säga det här byggde jag.

Detta utbrott får jag när jag läser om alla omöjliga hus som planeras här i Luleå och i Stockholm. Hus som kommer att ha hyror dyrare än Strandvägen, eller Gültsauudden.

Tänk om det fanns kloka makthavare som tog fram bostäder som vi kan bo i. Tänk om de dessutom kunde se till att bygga där det finns kommunikationer. Tänk om de kunde planlägga hela området med skolor, förskolor, idrottsplaner och badhus så att det fungerar i alla väder och inte som nu sätta upp provisorier.

Hur kan det komma sig att alla kommuner gör på samma oplanerade sätt? Vilka ideologier och teorier säger att det är bättre att bygga fel och dyrt istället för att planera inför framtiden?

Det är unga människor med för det mesta låga inkomster som ska flytta in i bostäderna som byggs. Om kommunerna ska överleva. Men det byggs för pensionärer som säljer sina villor och vill flytta in i stan. Det är bara de som kan hosta upp dessa overkliga månadskostnader. Och de måste vara två. Inte kan någon som lever ensam betala 15 000 kronor för att bo i en tvåa med sjöutsikt.

Det tycker jag att våra riksmedier ska berätta om istället för att tjata om en mjukporrfilm i en hel vecka.

Platsens magi

Om någon hade sagt Grosseto, eller Maremma till mig före 2012 hade jag tänkt på doftande kullar, salta stränder och utsökta middagar.

Men nu har Grosseto blivit staden där kaptenen på Costa Concordia satt i husarrest under rättegången efter det att han flydde från faryget när det gick på grund. I går var det domstolen i Grosseto som meddelade domen att kapten Schettino ska sitta i fängelse i 16 år. En mild dom tycker åklagaren som yrkade på 26 år; det dog 32 människor i olyckan och ett hundratal skadades.

Det tog 19 månader innan domen kom.

En tid som har förändrat mångas uppfattningar om sydvästra Toscana. Regionen Maremma är ju en plats som fram till 1960-talet var en av de fattigaste i Europa. Men sen satsade både Italien och många internationella organisationer på att denna plats skulle utvecklas till ett paradis. De svenska fackföreningarna gick samman och byggde ett enormt hotell som idag är öppet för alla. Riva del Sole var platsen dit många åkte på sin första resa till Medelhavet. Konsum i Stockholm organiserade resor, olika fackföreningar och Reso.

Mormor och jag satt med "Storstaden" Konsums tidning och drömde om att kunna resa dit. Men hon hade hela tiden andra saker som måste fixas så vi kom aldrig iväg. Jag fortsatte att drömma om livet vid stranden och i skuggan av alla träden vid Rivas anläggning. Då hände det. Jag fick ett stipendium och fick njuta av den mest avkopplande semester som jag har haft.

Uppfattningen om en plats kan förändras rätt snabbt, och det borde vi ta vara på. Ja, ta chansen att förändra vår plats. Jag tänker på hur Britta Lindwall och hennes make har skapat The Three hotel i Harads. Ve hade kunnat drömma om att Vouge skulle resa till Harads för att göra ett reportage?

Vasst socker och en doft från Paris

Vissa dagar är rätt speciella. Ja, på både bra och mindre bra sätt. Igår ringde två av mina kusiner. Den ene har jag inte talat med sedan 1980-talet, den andra var det säkert sju år sedan vi hördes av.

Bägge samtalen var oväntade och kära. Kul att få tala med dem som fanns när jag var mycket yngre. Bilder av vad vi var med om på släktträffar och sommarlovet dök upp i mitt huvud.

Ett minne som är ovanligt starkt är ett från mina farföräldrars guldbröllopsfest. Vi hade samlats alla i familjen i en festvåning. Där fanns kusiner och en farbror som jag inte ens kände igen.. Jag kommer ihåg att jag beundrade allas fina kläder.

Allra finast var min äldste kusins fästmö, och så min fina ärvda vita spetsklänning.

Maten var säkert god men väldigt annorlunda för en nioåring. Jag minns fortfarande glassbomben med spunnet socker. Socker som var vasst och kändes som nålar. I mitt lilla huvud var spunnet socker mjukt  som sockervadd.

Ibland när  jag känner doften av Miss Dior ser jag dem som var i tjugoårsåldern på denna festernas fest framför mig. Jag undrar vem av dem som var där som doftade så.

Det tog många år innan vi sågs igen allihopa. Då firade vi att det var etthundra år sedan farfar föddes. Då var det jag som var i 20-års åldern och mina kusiners barn var just barn.

Tänk att ett samtal kan få oss att minnas så mycket och egentligen kanske inte det relevanta. Kul var det att få minnas lite grann.

När är det accepterat att utkräva ansvar?

Tänker ni också på den nioårige pojken som blir fasthållen och nästan kvävd, knockad av en vuxen vakt på Centralstationen i Malmö?

Hur kunde det ske? Hur kunde en vuxen person ta och lägga ner en nioåring på golvet och hålla hans huvud så att det slog mot stenen och lägga handen över pojkens mun?

Varför valde inte den vuxne mannen att hålla fast pojken i famnen?

Det är frågor som tumlar runt och som gör mig rädd. När kopplade vi bort sans och förnuft och lät vakter utöva våld mot barn? När jag hör hur polisen i Malmö, först beslutar att inte utreda vad som har hänt, då undrar jag vad som har hänt med polisen.

Istället tas vakternas anmälningar av våld mot tjänsteman på allvar och läggs ner på grund av att pojken är nio år. Inte på grund av att han har slagits för sitt liv.

Vet ni jag hade gärna velat veta varför polisen inte tar in vakterna och förhör dem direkt efter händelsen. Det kan ju ha varit så att de var rädda för att pojken skulle rymma över spåren eller rusa ut i trafiken, men det får vi aldrig veta.

Vi får antagligen aldrig veta något om vad som skett. Och vi får aldrig se att någon inblandad tar ansvar för vad som hände med den nioårige pojken.  Det händer ju aldrig att någon som gör fel får ta ansvar för vad de har gjort.

Samhället har snart inga broar kvar mellan oss som är vanliga löntagare och de som vi väljer i allmänna val.

En näringsminister som tar ett beslut som i slutändan kostar skattebetalarna 50 miljarder kronor. Ett trafiklandstingsråd i Stockholm som inte finansierar kollektivtrafiken utan sänker skatten, ett kommunalråd i Luleå som satsar stora resurser på att bygga lyxbostäder i Södra hamn istället för att bygga lägenheter som alla kan bo i.

De hittar inte längre fram till verkligheten, och de kommer aldrig att få någon hjälp att hitta rätt, inte när det inte är comme il-faut at utkräva ansvar.

Ett fint måndagsbesök

Här är morgonens finaste gäst. Hen har byggt ett system med tunnlar under den djupa snön. Vid varje träd finns en öppning där korren hoppar upp och letar efter frön. Kul att det fortfarande finns lite vilda djur kvar här vid älvens strand. Jag saknar de där morgnarna när ängen var full av spår efter harar och en älg stod nere i strandskogen. Nu är vi mer urbana, då är det tur om vi får se dem så här nära.

(ja, bilden är lite suddig, ljuset ville inte riktigt räcka till.)

Olika grå nyanser

.

Denna vecka har jag läst olika artiklar om konflikten mellan Israel och Palestina. Och det är lätt att förtvivla. Så många känslor får styra och så lite förnuft. Det är som om ingen kan se förbi all propaganda.

Svenska Dagbladet publicerar Israels propaganda genom  ambassadören Isaac Bachman.

I veckan fick den franske filosofen Bernard-Levy berätta om hur han ser på Sveriges erkännande av den Palestinska staten i DN. i en för övrigt pladdrig och ogenomtänkt text.

Idag skriver Nathan Sachar i DN om den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och den texten ger fler förklaringar till hur konflikten har kunnat rulla vidare trots alla dessa oändliga försök till fredssamtal och konstruktiva lösningar.

Det är svårt att veta vilka källor som framför verkliga och sanningsenliga berättelser om vad som hänt och händer i Israel och i de palestinska områdena. Vissa fakta kan vi ta på. Muren finns där och spärrar av livet för palestinierna.

Raketerna finns där och skadar och skrämmer israelerna.

Vedergällningen.

Det finns ingen balans, inget hopp så länge som tron på att rättvisa kan skipas med våld. Bara mer död och kaos.

När kriget bröt ut 1967 gick jag i lågstadiet. Min småskolelärarinna Rut Levin var djupt troende pingstvän. Hon skrämde upp oss som varje dag i två års tid hade levt i Jesu tid med en karta över de platser som vi fick läsa om i Barnens bibel. Vi fick veta att varje dag dödades Jesusbarnet om och om igen. Och det var alla de barn som levde i Israel som hon var orolig för.

Vi fick se filmer om fantastiska kibbutzer. Varje apelsin från Jaffa var godare än en som kom från Spanien. Det fanns en vit och en svart sida. Och nu då när alla har sin egen grå färg att försvara?

Men en dubbel ranunkel

Med en blomma och Sofia Jannoks Snölejoninnan önskar jag er en härlig vinterdag.

Ska vi förflytta oss till framtiden?

När vi vaknar klockan fem i sex är det strömavbrott. Det enda ljus som syns är månen. Men sen när jag går ut så kommer strömmen igen.

Idag är det kramsnö och alla högarna har sjunkit ihop. Noll. Noll grader och noll snöfall. Då är det rörande att lyssna till morgonekot som rapporterar om snöfall i övre Norrland. Snö faller det vid Treriksröset där det är 20 mil till närmaste by. Vi andra njuter. Solen skiner och takdroppet håller takten denna samiska nationaldag.

Jokkmokks marknad, samisk demonstration och Alice Bah Kuhnke som ska hinna med att möta alla samiska organisationer som vill framföra sina argument. Ska vi få se en regering som ser till att den gamla lagen om renskötsel ändras, en regering som erkänner ILO:s konvention om urbefolkningar, en regering som förflyttar Sverige till framtiden?

Aurora, morgonrodnad

Denna vinter med bonussnö har vi haft ett par soliga dagar. Två. Det verkar lite och jag kan inte minnas en vinter vid älvens strand med så många molniga dagar.

Men jag får väl upprepa mig och säga att mannaminnet är kort. Kort är det. I alla fall om vi ska lyssna till Jan Björklund, fp.

Det finns ingen minister som har upprepat fler gånger att politiska beslut ska fattas efter vetenskap och kunskap.

Det har han glömt. Hans minne är helt tomt när han föreslår tidsbegränsade uppehållstillstånd. All vetenskap visar att detta försvårar integration och förlänger tiden innan en flykting styr över sitt liv.

Som vanligt när Jan Björklund blir påkommen med halvsanningar och rent flum så upprepar han sitt förslag som en papegoja. En fågel med större minne?

Adware heter skiten

Nu vet jag att det heter adware och att det är ett mindre helvete att få bort. Ja alla dessa annonser och länkar som har tagit över i min webbläsare.

Jag hoppas att ingen som läser på bloggen drabbas.

Jag fortsätter att försöka rensa i röran och så skriver jag när det är fixat.

Jag lyfter

Vissa dagar. Vissa stunder. Vissa ögonblick lyfter livet ovanför allt som tynger ner det vardagliga. Det kan vara en doft av riktigt vällagad mat, eller en nyutslagen blomma på mandarinträdet. Det kan också vara en vacker sång, en ljuvlig ton eller ett ord eller två som ger en helt ny bild av vad vi upplever.

Idag är det denna bild av frosten på Lailas ruta i ateljén. Den förhöjer inte bara ett ögonblick utan en hel vecka.

Kaos på fler än ett sätt

När det ser ut så här en morgon när dagens första ljus dyker upp i öster då är det ganska svårt att bortse från att snön tar över.

Ja, när andra erfarenheter och funderingar är alldeles för svåra att bära på, så är det lätt att det konkret jobbiga med att röja snön fyller upp mina tankar. Det kan man ju klaga på i all evighet. Det kan ju stå för allt som inte är som det borde vara, det bittra och begränsande. Men ... både och får väl gälla även denna gång. Ja, jag har drabbats av både snökaos och kaotiska erfarenheter. Men jag har det bra på alla andra sätt. Då är det ganska lätt att leva med snön i drivor och lite kaos i hörnen.

Hjälper gör god sjömansbiff, nya experiment med akvarellfärg och att de fina ljusa gardinerna sitter uppe.

Februari börjar med hopp om förändring.

 

Snöhinder

Vi längtar efter snöröjning och uppehåll i norra Norrlands kustland. Idag grävde jag mig ut till brevlådorna för att hämta in söndagstidningen och sätta värme på en bil. Bilen fick vara för det var så djup snö att den aldrig skulle kunna köras upp på vägen.

Istället blev det en lat dag med många timmar konståkning. Vilket ger lite dåligt samvete. 

Utan slut är det svårt att ta sig ut

Jag undrar om det är så här det kommer att bli varenda vinter nu när vi inte har tagit i och sett till att vi släpper ut allt mindre koldioxid.

Idag syns inte fröautomaterna för de göms under snön. Idag drunknar jag när jag tränger mig förbi mlle Renault som står utanför förstubron. Först fick jag kämpa för att få upp ytterdörren. Sen fick jag ta stavarna för att kunna känna efter var jag kunde gå.

Men trots all denna snö hade snösvängen lyckats hålla vår smala väg öppen och tidningsutbärarna hade lämnat tidningarna i brevlådan. De är verkligen hjältar.

Om ni undrar över hur hög drivan är kan jag berätta att hyllan med blomkrukor är 160 cm.

Över alla gränser

Nu når den upp till tredje hyllan.Vi drunknar alldeles snart i alla fluffig snö.

Trafikverket satsar hårt på att tågen ska sluta rulla

Ibland tror jag att det är första april när jag läser om Trafikverket. De vill dra in minst ett nattåg från övre Norrland på grund av att resenärerna oftare reser på annat sätt. Men de talar inte om varför tågen inte fylls.

De berättar inte att järnvägsspåret mellan Boden och Bastuträsk är så dåligt att alla tåg får rulla i 70 km/h istället för 160 km/h. Trafikverket började byta ut rälsen men så snart den nya budgeten, alliansbudgeten, gick igenom i riksdagen drog trafikverket in pengarna.

De berättar inte att de ställer in tågen på grund av blåst, kyla, snöfall, löv och annat som skulle kunna störa trafiken. Detta innebär att de som vill inte kan resa med tåg.

Antalet passagerare mellan Luleå och Umeå har halverats på grund av att resan tar en timme längre när tågen bara får köra 70 km/h. Dessutom är det så att om tågen ställs in får resenärerna vänta på att det går att köra igen.

Hur många vågar satsa på att ta tåget om de ska till universitetssjukhuset, universitetet eller på möte?

Jag kan inte begripa varför vi kunde resa med tåg oavsett väder för 25 år sedan. Det var samma vagnar, samma spår och mycket kallare vintrar.

Nej, först gör vi det omöjligt att lita på tåget som ett säkert och bra sätt att resa, sen drar vi in tågen på grund av att ingen vågar satsa på att tåget kommer fram. Det är en ekvation som alltid ger samma resultat.

Glöm inte, mannaminnet är kort!

Osmakligt, säger Ann Ramberg. Utan bäring tycker andra. Men jag tycker att det är ytterst relevant att fråga hur vår nästa monark ställer sig till sin familjs historia, som initiativtagare till de vita bussarna och som medlemmar i nazistpartiet samband med att hon firar Förintelsens dag. Tack Rolf Fredriksson för att du ställer relevanta frågor.

Jag hoppas att alla har lyssnat till de överlevandes berättelser och fortsätter att berätta vad de hört. Vårt mannaminne är kort.

Väldigt kort när det gäller vår skolhistoria.

Idag visade det nya skolforskningsrådet att betyg inte ger bättre kunskaper i skolan för dem som är yngre. De har gått igenom 6 000 vetenskapliga artiklar om hur betyg i tidiga åldrar påverkar barnens möjligheter i skolan. Och det står klart att de inte tillför något positivt utan hindrar dem som har det svårast att lära sig mer.

Men alliansen och Sverigedemokraterna bortser från den kunskap som finns och fortsätter att kräva betyg i årskurs fyra. Hur var det nu? Skulle inte vi ha en "kunskapsskola", Jan Björklund? Borde inte den vila på vetenskaplig grund?

Och allt flummande om flumskolan som Jan Björklund och hans partivänner ideligen tar upp; glöm inte verkligheten.

De tre senaste läroplanerna har en alliansminister lagt fram,

Britt Mogård (m) 1980
Beatrice Ask (m) 1994
Jan Björklund (fp) 2011

Men det verkar som just den kunskapen är glömd.

Tvillingarnas 60-årsdag

Idag är det mina kusiners 60 års-dag. Jag tänker på den tid som vi har umgåtts. Tänker på 1965 då vi var på Ispeudde hela sommaren. Tänker på 1975 då vi redan hade tappat en del av den kontakt vi hade haft varje sommar. Tänker på 1983 då de fick barn. Tänker på 1989 då vi firade ett bröllop i Glömminge. Tänker på att en av dem har varit här en mörk höstkväll på 1990-talet.

Ja de tillfällen som vi har setts de senaste 30 åren är inte många. Men ändå har jag en stark känsla för att de där sommarloven när vi bodde grannar betyder något även idag.

Glädjande nyheter från Kiruna

Åh, vad jag hoppas att det ser ut så här när det blir ljust. Jag har lite svårt att hänga med i alla svängningar i vädret. Den ena dagen är det 20 minus, sol och helt stilla, den andra flera plusgrader, kuling och blötsnö.

Men jag ska inte klaga. Inte vara ynklig. Jag ska vara glad. Jo, jag blev så glad när jag läste Anders Lindbergs insändare i dagens NSD.  Han har varit svårt sjuk och vårdats på sjukhusen i Kiruna, Gällivare och Sunderbyn. Han är kommunikatör på LKABs informationsavdelning och en mycket skicklig sådan.

Så här skriver han om sitt möte med vården:

"Jag jobbar inom industrin och har därför fascinerats av de kvalitetssäkringar, metodiska analyser och avvikelsehanteringar som jag har fått se under sjukhusvistelsen."

Det är väldigt intressant att få läsa hur en person som arbetar i ett av Sveriges största företag på ledningsnivån ser på hur vården fungerar. Och det han ser borde vi alla se:

Underbetalda överbelastade, högpresterande som med gott humör inför patienterna ger den bästa vård.

Vi läser varje dag om hur alla vårdorganisationer som finns måste dra ner för att de inte håller budgeten. Inte håller budgeten, ett mantra som verkar vara viktigare än att resultatet av vården blir den vi förväntar oss.

Skämmes, som man säger på nordligt mål. Skäms. Alla som jobbar med vård ska slippa lyssna till tjänstemän och politiker som gnäller om pengar. Jag tänker ofta på att landstingshuset i de flesta län är större än sjukhusen. Det är där besparingarna kan göras.

Sollyckan

Idag är det dagen då solen lyser in genom fönstren för första gången sedan i höstas. det är 68 dagar sen det skedde senast.

Mångordigt om vitsen med att välja rätt blöja

Väckarklockan ringde fem i fem. Det är så här i vårt län att ska vi träffas så får antingen den som bor i Malmfälten sätta klockan på fem i fem eller så får vi göra't.

Tåget gick trots frost och fler än tjugo kalla. Och ryktet om att det inte finns något att förtära ombord är sant. Det fick jag höra från skogens och myrarnas land.

Idag ska länets nya konstmuseum låna stadshuset i Kiruna, som ska utplånas, och hänga upp kommunens otroligt intressanta och värdefulla konstsamling. Ja, museet är virtuellt och det nya stadshuset kanske försenas ännu mer nu när malmpriserna är lägre.

Vi påverkas ofta av att världsmarknadspriserna förändras. Just nu är det priset på malmen som är lägre men då räddar den europeiska centralbanken LKAB genom att de urvattnar eurons värde och får dollarn att stiga.

Det gör att LKAB får ut fler kronor per ton malm.

Jag tänker på att vi ska kunna hålla ihop såna här resonemang för att kunna förstå vad som händer och hur påverkas. Det krävdes aldrig av de människor som jobbade på och som hade jobb att gå till före alla dessa ekonomiska kriser. Jag gick ut nian under oljekrisen, började arbeta när det var sjuttiotalets värsta arbetslöshet.( nu skulle vi kalla den full sysselsättning), jag reste och pluggade under de år när europas ekonomi förändrades och allt fler hamnade utanför. Då kämpade politikerna för att försöka motverka arbetslöshet och bostadslöshet. Det byggdes med subventioner och många fick läsa vidare på komvux för att kunna ta ett jobb eller börja utbilda sig.

Jag hann jobba i några år innan våra politiker tokförsvarade kronans värde och utlöste 90talskrisen. Istället för att försvara bostäder och jobb drev Bildtregeringen tillsammans med Ingvar Carlsson en linje som fick vanliga bostadsägare och småföretagare utfattiga. Det som var bra med denna kris var att vi har lärt oss värdet på allt som inte är nytt. Vi kan sedan dess hitta det vi behöver utan att slita mer på vår jord. Den vinsten är hög. Men förlusten för dem som hade fått lån till sin bostad eller företag och som förlorade sina lån på grund av räntorna var och är fortfarande enorm. Vi har som samhälle inte återhämtat oss än. Nu kallar politikerna 5 procents arbetslöshet för låg, innan 1990-tals krisen var det massarbetslöshet.

Alla dessa kriser har hela tiden vidgat klyftan mellan dem som kan roffa åt sig och dem som jobbar i yrken där både friheten att bestämma över arbetet är låg och lönen.

Nyheten idag om att SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Lööf  avgår hade varit en sensation 1989. Men idag är vi inte förvånade över att det finns en gubbhylla med stofiler som inte ser några gränser för vad de kan unna sig med hjälp av arbetsgivarens pengar. De tror att de är företaget. Och de är så långt borta från vår verklighet att de inte ens förstår att deras kultur att ta vad de kan från företaget inte går hem hos kunderna.

Ja, för vem är deras kunder? Inte de jaktkompisar som Sverker Martin-Lööf fraktat runt med privatjeten, utan det är de kvinnor som kånkar kassar från mataffären och byter blöjor eller bindor från Mölnlycke.

Och de kvinnorna och männen som väljer vilken sorts blöja som de ska köpa har makten över företagets framtid, inte gubbarna med jaktvapen på väg till skogarna och villan där SCA har satsat 100 miljoner kronor.

Jag håller tummarna

 Jag håller tummarna för att Alexander Majorovs rehabilitering har lyckats. I morgon får vi veta om han får vara med i Europamästerskapen i Stockholm.

Jag håller tummarna för mig själv och för att den text som jag håller på med kommer att bli klar. Meningen är att jag ska skicka in den till en novellantologi. Det vore så kul att få se en text i tryck. Nu är det fem år sedan sist.

Jag håller tummarna för att mlle Renault kan repareras. Det är så omständligt att byta bil. Men måste jag så får jag väl leta reda på en lika praktisk och bekväm bil. Vad ska jag drömma om? Den nya modellen Capture? En ung herr Citroën, eller kanske en förståndig tysk?

Drömma måste vi får göra under dessa tolv oxveckor.

En almanacka med klisterbilder ...

Minns ni scouternas almanacka med klisterbilder? Den där som patrullerna sålde vid dörren? Varje januari var det en bild med domherrar som vi slickade på och klistrade fast. Utsikten från köksfönstret fick mig att tänka på hur det var då när en almanacka med klisterbilder och ett block med datumblad som vi rev av, roade oss i köket.

Dofterna i 1950-tals huset där vi bodde vid rondellen mellan Ankdammsgatan och Virebergsvägen var helt annorlunda mot hur det luktar idag. Ja, det fanns ju inga fläktar så alla mat som lagades i portuppgången blandades samman. Från källaren kändes doften av jord och lök. Där hade alla potatis och lök i säckar.

I köket var det praktiskt modernt. Alla bänkar var höga, Det fanns plats både för ett kylskåp och ett stort skafferi med ventil i ytterväggen. Gissa hur luckorna till skåpen var målade? Just det, de var grå. Alla kök i hela huset hade grå luckor, det hade köken i  höghusen på samma gård också. Grått och och grått var populärt. Till och med perstorpskivan var grå. I lägenheten fanns det en enda plats med lite färg och det var i badrummet. Väggarna där lyste ljusgröna. Sjukhusljusgröna.

Då var det tur att alla dörrar var i vackert trä och alla golv var i sten eller så var det parkett. För bolaget som byggde hoppades att husen skulle hålla i sextio år.

Men jag är nästan säker på att allt är utbytt och ombyggt sedan länge. Så minnena av hur det var att bo utan de maskiner och fläktar som vi tar för givna idag är väl försvunna.

Det enda som fortfarande finns kvar från 50-talets kök är scouternas almanacka.

Doften av brända bromsar

Idag är det kallast i landet vid älvens strand. Då fryser naturligtvis bromsarna fast på mlle Renault så nu sitter jag här utan bil. Doften av brända bromsar fick mig att bli riktigt ledsen.

Jag blev helt bedrövad, fast det bara är något som går att laga. Det är så ibland att en liten olycka får en stor att ta över.

Jag får välja att njuta av den otroligt vackra dagen och elda i kaminen. Då blir det bättre. I alla fall just nu.

Lite recept

Kirunaros

Jag tänkte bara tipsa om att det går att få till saftiga grytor på magert kött. I lördags kom våra vänner från samhällsrummet. Det var länge sen vi jobbade där men vi träffas ibland för att äta och ha det bra tillsammans. Nu är det bara två av sex kvar på tidningen. De andra har gått vidare i sina liv.

Jag tänkte att vi skulle äta lite lokalproducerat kött och hittade 1,5 kilo ytterlår i frysen. Inte helt lätt att få både mört och saftigt. Men jag marinerade köttet i ganska stora bitar, en flaska rödvin med ett lagerblad och en halv vitlöksklyfta,  i 24 timmar.

Jag torkade alla köttbitar och stekte dem på rätt hög värme innan jag stoppade dem i grytan med lökklyftor (sex lökar), tre morötter i grova bitar, marinaden och en liten bit apelsinskal. Jag saltade och pepprade på köttet i stekpannan och doftade 3 mask mjöl över bitarna i grytan innan  jag la i allt det andra. Sen fick allt småputtra i fyra timmar.

Jag fyllde på med 20 klyftade och stekta champinjoner, en burk syltlök, en tsk timjan, en msk tomatpasta och smakade av med salt.

Till grytan serverade jag potatismos med västerbottenost.

Vid sidan om gjorde jag en sallad på olika sorters blad med en enkel salladssås på dijonsenap.

Fransk husmanskost blev det, med tarte Tatin som efterrätt.

Tarte Tatin är en upp och nervänd äppelkaka.

Börja med att hälla i en dl vatten i en gjutjärnspanna, två tsk citronsaft och två dl socker. Smält på mellanvärme och vänta tills allt är gyllenbrunt. Häll över karamellen i en form på 26 cm och lägg i äppelklyftor från 4 stora äpplen. Grädda med ett lock av smördeg eller pajdeg i 35 minuter på 200 grader.

Ta ut kakan och låt den svalna i några minuter. Lägg ett stort fat över kakan och vänd.

Servera med glass.

Passade bra en vinterdag i januari.

Kan vi begripa?

En helt vanlig vecka börjar med levande ljus och en spinnande Stella. Med nyheter som inte är lätta att förstå. Hur ska vi kunna begripa flyktingarnas desperation när de föses tillbaka över gränsen från Grekland? Hur ska vi begripa hur författigat Grekland har blivit av att alla banker i Europa skulle överleva före det grekiska folket?

Över en miljon medborgare i EU flyttar på grund av ekonomiska skäl från Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Är euron värd detta?

Längtar efter fåglarnas röst

Jag längtar. Denna djupblå morgon med tio kalla grader så längtar jag bort från nu till då. Till tuvan med vitsippor med fågelsång och en hel sommar framför oss.

Jag är nästan säker på att bristen på ljus gör att vi gärna dagdrömmer om morgnar när solen redan står högt på himlen och det inte råder tystnad.

Det tycker jag hör till det svåraste med kalla vintermorgnar. Tystnaden. Det enda som hörs är ett malmtåg på väg mot Viktoriahamnen, eller en långtradare på väg till Jokkmokk. Alla småfåglarna är helt tysta och väntar på att de kan hitta igen fågelmatsborden och fröautomaterna. I år har vi minst tio par som knaprar när ljuset är här.

De är många fler än förr om åren. Jag undrar om det kan bero på att vi inte har någon katt ute. Stella gillar inte att vara i snön så hon försöker inte ens att rymma ut. Istället har hon hittat platser vid fönstren är hon sitter och skådar ut. En plats som hon gillar är den vid teven. Hon leker med allt som rör sig i bilden och pratar glatt.

Rörelse och prassel gillar hon allra bäst. Dagens tidning är allra bäst.

Både hjärta och hjärna har varit fyllda av is

Det tog nästan en vecka innan jag hittade igen någon form av språk efter mördandet på Charlie Hebdos redaktion och gisslantagandet och mördandet i Paris.

Både hjärta och hjärna har varit fyllda av is. Is utan innehåll. Bara iskall is.

Men när jag såg alla vanliga människor som har gått ut på gator och torg för att ta tillbaka yttrandefriheten och rätten att ha egna åsikter så smälte isen ner. Ja, det är alla vanliga människor som ger mig hopp. Vi kan ju verkligen undra vad vissa av statscheferna gjorde i Paris när de vandrade på Avenue Voltaire. De som aldrig har trott på den franske filosofens ord:

• Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.

Det vi alla hoppas på är att de tar till sig allas rätt att tala fritt och leva som de vill om de inte skadar andra.

(Citatet är ju inte egentligen Voltaires, utan en sammanfattning av hans filosofi).

Var finns debatten om hur vi förnyar vattenkraften?

Jag kan inte sluta förundras. Ja, när jag läser om rädslan för att våra kärnkraftverk ska vara så gamla och slitna att vi inte får ut tillräckligt med energi.

Jo, för vi läser aldrig om att det finns en enorm potential i att byta ut turbiner och överföringsteknik i alla vattenkraftverk. Tänk om Vattenfall och de andra stora ägarna av vattenkraften skulle satsa lika mycket pengar på att renovera och förnya alla kraftstationerna som idag är gamla, som de satsar på lobbyister som talar för kärnkraften?

Jag undrar hur mycket mer energi de nya turbinerna skulle ge? 30-40 procent sa en av Aseas ingenjörer på 1990-talet. Det fick vi aldrig höra talas om när de stora bolagen köper in dyr kraft från utlandet.

En kilowatttimme från vattenkraft kostar några ören, en kilowatttimme kärnkraft kronor. Men de prisskillnaderna hör vi aldrig talas om.

Skulle ni ha trott mig om jag sa

Att de två huvudpersonerna i SVT på trettondagen skulle berätta om kärleken till sina makar. Hurra för att vi lever nu 2015 och inte 1986.

En timme kortare natt

Idag är natten en timma kortare än i julas. Det ska vi fira med en god middag. Idag är det den sista dagen med Signe hemma. Och det har vi inte lust att fira. Hon har varit här i 19 dagar och det kommer att vara tomt länge när hon har farit ner till Uppsala.

God fortsättning ändå. Det är ju ändå  så att vardagen kommer hur vi än hoppas på att festen ska bestå.

Omöjliga val

Det är helt otroligt hur fel man kan hamna när man sitter på sitt kontor vid Stockholms central. Idag har Lena Mellin, Aftonbladet, visat att hon har långt till verkligheten.

Två mil utanför Östersund vid en gammal militäranläggning står en buss som en grupp på 30 flyktingar vägrar lämna. De har klivit på bussen i Malmö och fått veta att de ska åka i ett par timmar till en annan plats.

Efter 15 timmar i bussen får de se att de ska placeras i skogen utan någon kunskap av var de befinner sig. Då vägrar de att kliva av bussen. Detta upprör dem som tycker att alla som kommer till Sverige ska tacka och vara glada för att de har överlevt.

Vi andra som har flyttat frivilligt någon gång i vårt liv kan förstå att det inte är så lätt att våga kliva ner i mörkret och tro på att det finns ett liv som väntar där på den gamla militärförläggningen.

Jag känner igen mig i den oro som jag kände på tåget när vi rullade genom övre Norrland den där morgonen för 29 år sedan. Det var kolsvart, 30 grader kallt och jag kände inte till ett jota. Men jag reste i mitt eget land och med mitt eget språk av fri vilja.

Hur ska dessa människor som förlorat allt tro på att de inte spärras in i ett läger utan möjlighet att ta sig någon annanstans? Hur ska de kunna våga ta klivet ner till en evig väntan på besked om hur framtiden ska bli?

Hur rädd skulle jag vara i samma situation? Du?

Det undrar jag i snöyran vid älvens strand.