Jag har just kommit hem från Svealand

Lyssnade ni till Godmorgon världen i söndags? När sörlänningen, eller svealänningen Helena von Zweigbergk talade om en plats som hon kallade "Norrland". En konstruktion fylld av gördetsjälvare och knivbärare som äter björn.

Helt tyst är det och helt folktomt. Helt fritt från tänkande människor.

Tänk om vi som lever vid älvens strand skulle beskriva Svealand på samma sätt.

" Hej alla läsare jag vill bara berätta för er hur det är att hamna i Svealand. Vi börjar resan på Arlanda. Det första som möter oss är en röst i högtalarna som varnar oss för att släppa något ur händerna. De som bor här är tydligen väldigt på när det gäller att sno saker.

När vi ska ta en taxi varnar stora skyltar för att det finns taxibolag som tar tusentals kronor för att köra de fyra milen in till Stockholm. De tar alla chanser här att lura besökare är det första som vi tänker. Vi hyr en bil. Med självriskeliminering.

När vi kommer fram till porten får vi slå in en kod vid två olika dörrar för att ta oss till hissen. En granne kommer fram och hjälper oss med den tunga dörren och hälsar glatt. Uppe vid lägenheten är det två olika lås som vi öppnar innan vi kan kliva in.

Det krävs ordentligt med skydd mot tjuvar tänker vi, som har ytterdörren olåst när vi är hemma.

Vi låser alla lås och strosar ner mot centrum. Det luktar konstigt, en blandning av avgaser och sopor och när vi stannar till för att titta på ett vackert hus knuffar en man oss så att vi nästan ramlar. Han ursäktar sig inte.

Vi tar bilen till Djurgården för att komma ut ur avgasmolnet. Parkerar vid Thielska galleriet och betalar med hjälp av en parkeringsapp. Sätter oss på en bänk vid stranden och tittar ut mot farleden. Det är otroligt vackert. 

Inte lika kul när vi ska ta bilen igen och vi har fått p-böter. Stockholms kommun debiterar oss två gånger och biluthyrningsföretaget en gång för en bot som aldrig skulle skrivits ut. Efter fyra månader har vi betalat 2 000 spänn, som vi får tillbaka.

Den fina utställningen på Thielska känns inte lika intressant längre. Känslan av att vandra i en härlig park har liksom försvunnit.

Nästa dag går jag ner till mataffären för att att handla lite grann. Utanför vid väggen sitter en . tiggare.och hukar. Två personer går förbi och slår mot honom i luften. Vi förstår ingenting. Trängs med de andra på övergångsstället och går upp till lägenheten igen.

Händerna känns smutsiga av alla avgaser i luften, jag känner mig fel, det känns som om alla som bor här har tvingats trängas på en liten yta utan att de egentligen är hemma hos sig.

Jag tänker på hur de har det här i Svealand. Hur de tvingas leva på varandra utan tillit. Hur de hela tiden rusar fram. Men jag är helt säker på att det inte blir fler timmar jobbade här än i en mindre stad även om det finns män som hävdar att de jobbar dygnets alla 24 timmar. Det syns tydligt när vi tar en promenad längs med kontorshusen i centrum en fredag i januari. Varje rum är tomt. Inte en enda människa syns i de upplysta fönstren som vi går förbi. Ute på gatorna däremot är det fullt med shoppande och fikande folk.

De är bra på att överdriva de där svealänningarna tänker vi och tar flyget hem till Kallax. De har det rätt jobbigt där de går och trängs tillsammans. Där de tvingas låsa om sig, inte med ett lås utan lås överallt.

Det är tur för dem att det finns så mycket mer än jobb och trängsel. det är tur att de får del av nästan hela  kulturbudgeten."

Vill du lyssna till Helena von Z kan du göra det här.

På den etthundrade dagen

Idag är det etthundra dagar sedan Blogg100 började. Vad kommer vi ihåg av denna svala vår som uppstod redan i slutet av februari?

Ja, vad är det som vi kommer att tala om när vi ser tillbaka?

Det som jag upptäcker när jag sitter här och försöker minnas är att det är inte mycket som dyker upp. Några utställningar, körsbärsblommorna i Kungsträdgården, resan till Uppsala med en natt i stor dramatik, sorgen när en familjemedlem dog och mötet med hela släkten.

Jag tror att det är förlusten av nära och kära som kommer att leva i minnet länge än.

Jag är säker på att allt det där som hände och som inte riktigt skulle ske kommer att bli till goda historier. Som när den godaste lunchen visade sig innehålla bakterier, eller när mobilerna gick varma en hel natt i väntan på ett besked om varför värken aldrig gav sig.

Allt det där som också har hänt som blivit till heta nyheter känns redan som en död historia. Det är en sak som gnager.

Hur människor kan utsätta dem som är längst från grytorna för ännu mer skador och förnedring. De ovälkomna nyheterna skaver som fan.

Sista inlägget

Dagens fråga

Hela natten lyste solen från en himmel utan moln. Det hann nästan bli kallt. Det är ju så att klara nätter kan vara frostiga och lite farliga för de stackars plantorna som väntar på att grävas ner.

Årets fynd är Verbena. Jag har sökt i flera år efter denna citrusdoftande raritet.

Allt som inte klarar styvkuling måste plockas in. Det är som de där åren på 90-talet när värmen aldrig kom och alla skolavslutningar firades inomhus för att vi inte skulle frysa oss blå. Läste att det var nio år på raken då när lågkonjunkturen rådde som det var kallare än i år på försommaren.

Lotta Gröning påstår att forskare på Umeå universitet visar att de som bor i kommuner med  privata äldreboenden lever längre. Jag tvivlar på att de rensat statistiken från alla felkällor. Flest privata äldreboenden finns i kommuner med hög medellivslängd och hög medelinkomst.

Skillnaden mellan en höginkomstkommun och en kommun i inlandet är 12 år. Den skillnaden kan inga boenden ändra. Så sambandet mellan privata aktörer och ändrad medellivslängd finns inte. Jag undrar hur någon handledare på universitet kan släppa fram studenter som undersöker just denna vinkel som inte kan ge några svar? Pengar från Carema och de andra bolagen?

Det är dagens fråga.

En minnesdag och ett träd att minnas med

Tålig, vacker och efterläntad. Det är vår järnvägsapel från Hyvinge. Nu ska den bli ett minne av Celina och en påminnelse om vår resa till Finland.

Idag strålar majsolen och det känns som om vi lever i ett paradis. Det gör vi. Men det är väldigt lätt att bli hemmablind.

För 28 år sedan hade vi ett helt annat klimat. På vår bröllopsdag hade inte ett enda blad, inte ett grässtrå, inte en enda blomma slagit ut på morgonen. Men när vi klev ut från Rättscentrum exploderade björkar, häggar, rönnar och allt annat och vid middagen var det sommar. Nästa dag satt vi i linnen i kyrkbyn och solade. Häggen doftade och vi skålade för att vi fick vara med om en vår i expressfart.

Jag hade nästan glömt, men min moster kom ihåg.

Vi hade verkligen en härlig dag.

För 23 år sedan var våren lika kort. Jag var i Kalmar några dagar och återkom till 30 graders värme och en trädgård som gått från grått till grönt på ett dygn. Vi fick vara med om att S glömde att vara försiktig och hon sprang runt huset som en kalv på vårbete.

Nu liknar våren mer den jag växte upp med hundra mil söderut.

Det märks att sommaren snart är här. Massor med aktiviteter tar paus. Det är ett mellanrum vi behöver.

Snart så finns de där dagarna som ingen annan än du har makten över.

Orden tappar innehåll

Vi har inte chans att komma undan. Nu är det hon som är boss. Sitter högst upp på skåpet och säger till på allvar när hon tycker att vi är trista. Så kan det gå när Stella hoppar så högt hon kan.

Jag tänker på att orden inget innehåll har.kvar när styrelseordföranden Sten Jakobsson, LKAB, påstår att den vd som han sparkade i går inte har djup gruvkunskap. Mannen som han talar om har arbetat som gruvchef sedan 1984. Han är invald i ingengörsvetenskapsakademin sedan elva år och har tillbringat hela sitt liv i Norrbotten. Lars-Erik Aaaro har inte gjort annat än att arbeta för LKABs gruvor sedan han tog sin examen som civilingengör vid Luleå tekniska universitet.

Vem Sten Jakobsson är? Han har varit koncernchef för ABB. Vilket inte är ett gruvbolag.

Vem som blir boss för våra gemensamma tillgångar spelar en stor roll, speciellt vem som styr över LKAB, nu när både Malmberget och Kiruna ska förvandlas till något annat. Jag gissar att orsaken till att Sten Jakobsson byter ut ledningen för LKAB är att bolaget kommer att pruta. Ja, inte vilja vara med och  betala för att bygga upp det nya i Gällivare och Kiruna. Då är det inte så bra att det är en bygdens son som är chef.

Den nya chefen heter Jan Moström och han har arbetat i 34 år inom Boliden. Han är från Skellefteå. Kan det hjälpa när neddragningar och uppsägningar ska ske? Kanske. Järnmalmspriserna sjunker från rekordnivåerna till mer normala priser och lite mindre. Det är kanske så att den som ska spara och dra ner måste vara en person som inte har varit med om att bygga ut verksamheterna?

Varför ser vi inte att de är lika oss?

En morgon som alla andra, men en morgon i maj som känns som om vi inte hunnit längre än till påsk. En vanlig majmorgon så skulle vi kunna njuta av doften från äppelblom i år är det långt kvar.

Nej denna vecka har vi fått njuta av hagel och snö!

Visst är det konstigt att den ganska varma vintern och våren har blivit till en långsam kylig vintervår.

Nog snackat om de isande vindarna vid Bottenviken.

Jag undrar om ni också har läst om de gömda slavarna som finns överallt i vårt land? Första gången som jag hörde talas om att arbetsgivare i Sverige spärrae in sina anställda och gav dem en tjuga i timmen var när ett städbolag i Luleå avslöjades.

De hade lurat fattiga eu-medborgare att de skulle få vanliga jobb, men när de kom hit så var jobben allt annat än vanliga för oss som bor här.

De fick städa 15 timmar per dag och betala för att arbetsgivaren förvarade dem i ett utrymme på natten. De fick betala för bilar, bensin, rengöringsmedel, moppar och trasor. Dessutom hade företagets ägare samlat in alla pass.

Allt avslöjades i och med att företaget började städa när det fanns andra i lokalerna. Då kunde de anställda larma om hur de hade det. Då blåste det iskalla vindar genom stan.

Hur kunde detta pågå utan att vi märket vad som sker?

Nu har Niklas Orrenius, en av landets främsta journalister, följt med ner i underjorden där människor med arbetstillstånd, sliter som slavar på restauranger och med städjobb för en spottstyver. De har inte en chans att slåss för sina rättigheter.

Var finns de myndigheter som har ansvar för arbetstillstånden, arbetsmiljö och var är de fackliga organisationerna?

Var är polisen och åklagarna? Varför kan detta pågå år efter år?

Ett exempel som jag aldrig glömmer är ett besök i Näsbyparksskolan. Randi Mossige Norheim från Sveriges radio besöker eleverna som berättar om de personer som finns anställda i deras familjer.

En elev berättar att i hans familj finns det en städerska som bor i källaren. När Randi Mossige Norheim frågar vad städerskan heter så säger han att det behöver han inte veta. Han behöver aldrig prata med henne.

Det finns så många exempel på att vårt samhälle har blivet ett som tillåter slaveri och utnyttjande av fattiga människor från andra länder. Varför?

Varför ser vi inte att de är lika oss?

Kan det vara att vissa arbeten inte räknas? Utom som avdragsmöjligheter!

Det knoppas

Livet spränger överallt. Vi sitter inne och lyssnar. En duva, en sångare och regnet som hoppar. Vår är det. Men den tar tid. Länge länge får vi njuta av björkens små ljusa löv. Långa är köerna med liljekonvaljespjut. Klematisen klättrar men knopparna har fortfarande sin gröna kappa på. Vinbärsbuskarna har en doft av bär men blommorna knyter sig bakom bladen. Äppelpäppel låter det när några hackande fåglar övar i telefonstolpen. Men äppelblommorna sover än. Godmorgon lördag.

Minnet finns överallt

Överallt där vi gick i Berlin fanns det spår av nazismens framfart. Och i den östra delen syntes hur kommuniståren mellan 1945-89 påverkat stan. Det fanns en mörk botten i allt nytt.

Den sommaren skulle det hållas fotbolls-VM, hela stan fixades till. Överallt hände något. Alla möjliga och omöjliga platser blev omgjorda men hela tiden fanns och finns minnet av dem som mördades kvar.

 På Hamburg Banhof, det nutida konstmuséet fyllde Biblioteket i bly av Anselm Kiefer en sal med minnen av död och förintelse. Förintelsemonumentet, denna enorma yta med sten, på den plats som varit en öken mellan öst och väst, tar all energi och får oss att tänka.

Det Judiska muséet har en arkitektur som får oss att känna hur det är att alltid vara den som är annars i majoritetens ögon. Det är ett museum som skildrar den judiska historien och som påminner oss om att det inte är självklart med mänskliga rättigheter och jämlikhet. Det är något som vi alla måste värna och slåss för.

Varfö skriver jag detta?  Jo, för att ingen har rätt att relativisera eller förminska de brott som begåtts mot våra minoriteter i Europa. Ingen.

En länk till Maja Hagerman

För två år sen rescenserade Maja Hagerman Karl Ove Knausgårds historieförfalskning av Hitlers liv. Här finns en länk.

Här är ett av de minnesmärken som finns i Berlin som berättar om hur nazismen krossade demokratin 1923-45

"För att nazismens skönhet finns" Hur töntig kan man bli.

För mig finns skönheten i olikheten, öppenheten och människan, men Karl Ove Knausgård framhåller en helt annan bild:

"Självklart var nazismen också vacker, för hade den inte varit det så hade ingen låtit sig förföras av den.

Den skönhet som vi vet är fel, är det bara romanen som kan beskriva.

Varför skall den göra det?

För att nazismens skönhet finns."

Efter dessa fyra meningar inser jag att Ebba Witt Brattström har rätt. Det finns en plats där friheten och öppenheten är norm och det är inte i den homosociala gemenskapen. Friheten finns  där alla ses som människor i första hand och inte som kön. 

En droppe vett och ett kryddmått eftertanke kanske skulle ge vid handen att många av Knausgårds landsmän mördades av det han ser som vackert och skönt. Många fick sina liv förstörda. Många levde i bojor både bokstavligt och i tanken. Ingen norrman utom dem som följde i Quislings fotspår skulle beskriva Min kamp som vacker när den har A Hitler som upphovsman.

Denna debatt om hur vissa av parnassens män speglar sig i varandra och hur de uttalar sin rätt att se på unga flickor som objekt till för deras lustar gör mig så sorgsen.

Varför är deras blick på kön och drift viktig, varför är deras åsikt värd att vädras? Varför är inte offentligheten öppen för dem som är fria och utan behov av att kocketera med mörkrets ideologier och sliskighet? Det är så töntigt att det är svårt att ta in.

Ett lästips

Isa Chen beskriver med sin egen poesi hur det är att vara långt från barndomens stigar på våren.

Läs hennes fina text här.

Tankar i vintervårens tid

Idag vaknade jag ilsken som ett bi. Jag hade tyvärr läst tidningen i natt när jag inte kunde somna. Trots ilskan somnade jag om och nu tänker jag hela tiden på hur tydligt vårt klassamhälle är.

Ja, läste ni att Jimmie Åkesson får betala tillbaka 65 000 kronor av sin sjukpenning. Han hade inte rätt till den i och med att Sverigedemokraterna betalade ut hans lön när han var hemma och var sjuk.

Hur hade en vanlig familj med bostadsbidrag som fått ut 65 000 kronor för mycket på grund av en förändring i deras inkomster, blivit behandlad? Hade Försäkringskassan nöjts sig med att de hade betalat tillbaka de bidrag som var för höga?

Ja, hade de sluppit rättegång och böter?

Den andra tanken som mal i mitt huvud gäller storleken. Ja, hur stor plats en missnöjd man kan få på DN:s kultursidor när han ifrågasätts av en kvinna?

Kolla här!

Det riktigt humoristiska är att han faller på eget grepp och uppfyller alla homosociala normer som Ebba Witt Brattström berättade om i de två korta debattartiklar som DN har publicerat.

Kolla här!

Jag tänker på hur otänkt Karl Ove Knausgård förklarar sin kärlek till 17 maj. Han skriver som om det inte finns en historia av ultranationalism och ett främlingsfientligt parti i Norges regering. Inget beslut om att förbjuda tiggeri. Jag unnar honom att älska sitt land, flaggan och kungahuset, men inte oreflekterat som en ett barn. För han är inget barn. Han är en av makthavarna i nordiskt kulturliv och han har inte kvar chansen att kokettera med okunskap eller charmig barnslighet.

Så tänker jag här vid dimman och vintervåren.

Paraplyer för fler filmskapare som inte är medelålders män

Vissa regniga dagar fastnar den i mitt huvud. Ni vet den där sången om "Les parapluis de Cherbourg". Jag hör hur Catherine Deneuve plågar sig igenom replikerna när hon sjunger dem.

Här är kärlekens tema ur filmen.

Det passar bra att lyssna till den idag när filmfestivalen i Cannes pågår och himlen har öppnat sig över älvens strand. Det är 51 år sedan den vann guldpalmen. Och Catherine Deneuve fortsätter att spela in film. Regnet fortsätter att falla och i år är det Ingrid Bergman som ger festivalen glans. Det är inte normalt en filmfestival som låter kvinnor ta plats.

Två gånger har filmer skapade av kvinnor fått inleda festivalen.

Vi får hoppas att de homosociala vindarna vänder över Medelhavet och fler får chansen.

Musöron och strålande sol

Ibland behövs det bara lite färg för att kunna känna doften av vår. I morse var det rätt rått men mycket grönare än i går. Inte tyst en sekund, överallt är det fåglar som håller på att berätta om vad som hänt. Jag ser att det har hänt massor på de fyra dagar som vi varit borta.

Bladen har öppnat sig i den sibiriskaärthäcken, på Kirunarosen, rönnen, björken vid vägen och i pilarna. Bland lökarna har ganska många narcisser börjat blomma och ännu fler scillor. Vid husväggen står en liten armé med gröna liljekonvaljer och högst upp på kullen är det några veka kungsängsliljor som jag hoppas på.

Solen, den solen som inte sken så mycket i söder lyser från en vårblå himmel. Värmen däremot är inte påtaglig. Det får vi tacka för nu när musöronen i björkarna får ett förlängt liv.

Nog med drama

Jag jagar Stella och hon springer upp och ner i björkarna. Först rusar hon över hela ängen och sen hänger hon i trädet till dess att hon tycker att nästa är mer spännande.

Jag blir lite uppskakad och tittar upp. Då ser jag detta.

Kul med ett drama på håll hinner jag tänka innan Stella rymmer till häcken mot vägen. Vad hon gör sen vill jag inte tänka på. Bara en halv meter från en bil som kör alldeles för fort springer hon över till grannen.

Varför råder största möjliga tystnad?

I väntan på en riktigt varm natt vilar alla knoppar nere vid det iskalla älvvattnet. Regnet räcker inte till så här nära kylan som stiger upp ur älven. Det är bara att vänta.

Här uppe vid vägen är det vår.

Uschligt regnigt, men vår.

Det är otroligt intressant hur olika vi uppfattar det vi läser. Och vilka som har tillträde till den offentliga arenan.

Ebba Witt-Brattström skrev om Stig Larsson och Karl Ove Knausgård på DN:s kultursidor. Denna artikel har nu spritts i alla sociala medier men inte hamnat på Sveriges televisions bord.

I en intressant frågeställning undrar Ebba Witt Brattström om hyllade författare av manligt kön kan säga vad som helst och hyllas för det. Som exempel tar hon bland annat Stig Larssons uttalande i dokumentären som SVT sände om att trettonåriga tjejer får skylla sig själva om de har bröst.

Vad är det som gör att inte andra kloka kulturarbetare skriver om hur dessa två författares uttalanden om att vi lever i en tid som hämmar deras sexuella drift efter småflickor?

Jag somnade till dokumentären om Stig Larsson. Den är skittrist och han är en överreklamerad övermogen gubbe. Glömmer aldrig när jag led mig igenom romanen Introduktion , Det gjorde jag för att jag verkligen gillade pjäsen VD som gick på Dramaten. Sen dess har jag inte lockats att öppna någon av hans böcker.

Knausgårds gestaltning av det egna egot är lika intressant som titeln på den evighetslånga romanen. Min kamp.

Jag vet inte vad som gör att dessa två geniförklarade män måste provocera genom att kladda på unga flickor.

Kan någon förstå det?

Lite vår som jag hittade

Sopsäcken är proppad med höstens försyndelser. Släpvagnen full med det borde slängts för länge sen. Då går jag en runda och ser vad som hänt. Hällregent i lördags och solen som skiner sen igår har fått massor av gröna små sköna blad att vakna till liv. Slänten vid syrenerna är blå av scilla. Och överallt hörs det att hänförelsens tid är här.

Försyndelser kan vara lätta att rätta till eller som kan det vara händelser som inte går att rätta utan ordentliga förändringar.

Idag läser jag Per Wirténs artikel om PISAdoktrinen. Ni vet de heliga skolundersökningarna som ett amerikansk konsultföretag, McKinsey, gör åt OECD. Ni läste rätt.

Det är inte de som har kunskap om hur vi ska utbilda våra barn som testar dem. Det är ett bolag som är känt för att vara bra på att rationalisera bort de delar ur ett företag som de inte anser är lönsamma.

Per Wirtén berättar att vi alla kan gå in på Sveriges Radios hemsida för att lyssna till de forskare som har kunskap om hur skolan kan bli bättre.

Idag är PISA ett mantra som genererar pengar till de som skapat undersökningen. Inte ett instrument för att ta reda på hur den bästa skolan ska byggas upp.

Gå in och lyssna på Vetenskapsradions undersökande program om vad vi varje gång skolan diskuteras tar upp som en sanning, utan grund.

Sol, städning och reparationer

Nu drar jag fram lite sommar från vinterns gömställen och fixar ett rum mellan träden.

Våren spränger sig ut

Nu spricker våren. Alldeles tyst. Jag står där och kikar upp på rönnen som sakta slår ut. Alldeles intill står en hägg och tvekar. I lökhögen sträcker sig den första narcissen upp mot himlen, en humla murrar och sätter sig mitt i. Stella jagar på. Först är det en  fluga som surrar, sen är det ett bi.

Ja, det är pastoralt nu när våren spränger sig ut.

Men samtidigt är det en tid av stumhet. Varje timme lägger politiker omänskliga förslag. För att inte tala om de knäppa som samlade in pengar i Mönsterås för att se till tiggarna skulle svältas ut. Då var inte riksmedierna tysta så tysta som de har varit sedan en förtvivlad mamma tände eld på sig själv i sjukhuset här i Sunderbyn.

Nu ligger hon på brandskadekliniken i Uppsala och har 30 procentiga brännskador. Hon hade skadat sig ännu mer om inte alla  som hon mötte på sjukhuset slet av sig jackor, rusade efter vatten och brandsläckare.

Om denna händelse och andra skriver Nils Johansson här.

Är vi vakna nog att förstår hur viktigt det är att inte vara tysta? Det tänker jag på 70 år efter freden 1945. Den som skulle skydda oss från krigen. De som sen dess har pågått varje dag året runt.

Här är jag

Fika och ljus heter Takako Takeuchis installation som avslutade hennes tid i Luleå. Den är inspirerad av vårt fikande, våra ljus som vi tänder varhelst vi är och de stickkaféer som hon deltagit i.

Takako är en japansk textilkonstnär som återvände till Luleå fem år efter hennes succé i Konsthallen med sitt istempel i en japansk knytteknik.

Bussen snos av ledningen

Jag är uppväxt utan bil. Det gick eftersom att jag bodde i Stockholms förorter. Vi kunde ta bussen överallt hela dagen och kvällen. Vi kunde klara oss utan hjälp från familjen. Ja, vi tog tbanan ibland men för det mesta var det bussen som vi klev på.

Denna vecka protesterar de som åker buss för att SLs ledning har valt att förändra och lägga ner vissa busslinjer. Ofta är det linjer som de biloberoende är beroende av. 

Ja, ledningens beslut förändrar livet för dem som måste ta bussen för att klara sig.

En buss som jag känner till är den som gjorde mig oberoende och fri från sexan och framåt. Den går mellan fler än sex skolor, alla idrottsanläggningar, alla stadsdelar och all service på Lidingö. Den vill SL lägga ner, men politikerna lovar att den ska gå 7-9 och 13-16 på vardagar i höst.

Inte en chans för de ungdomar som vill ha en aktiv fritid att ta sig på egen hand till simhallen, volleybollhallen, ishallen eller tennisbanorna. Eller till golfbanan för den skull.

En annan linje var en god vän beroende av när hon flyttade upp till bostadsområde dit hon inte orkade gå. Nu ska alla som bor där klättrra istället för att bussen går trehundra meter upp till husen.

Man skulle kunna tycka att detta är ett lycproblem. Men om inte de som klarar sig utan bil kan fortsätta leva med bussen som transport så kommer ju inte det bli bättre precis. Om inte de unga människor om idag kan leva ett självständigt liv med hjälp av bussen kan åka var de behöver utan mamma oh pappa så får vi se om träningarna och lagen fylls på i framtiden.

Var vd:n för SL är? Jo, han sitter på flygplatsen i Hongkong misstänkt för snatteri.

Jag tycker att han och de andra ska sluta med att ta bort fungerande gemensam trafik och istället satsa ännu mera på att bygga ut den.

Nu klampar den fram

Det är något helt speciellt att stå på tå och sträcka sig upp för att få en första glimt av häggens knoppar. Känna den första doften av grönt och lyssna till alla fåglar.

En domherre flyger förbi. En storspov spatserar. Naturens muzak fyller varenda vrå med ljud. Nere vid vattnet kluckar vågorna vid den svaga isens kant. Uppe i skogen drar vagnarna med slabs förbi.

Det spränger och drar i björkarna.

Diket som sorlar, spåren av sorkarna i sanden och gräset som spirar under allt det döda från i fjol. Nu tar den ett kliv framåt vår vår.

Från titlar till konsulter

Har du någon gång det senaste året varit på en järnvägsstation där alla tåg kommer i tid? Sist i Uppsala var det alltid minst ett tåg, det från Umeå som rullade in alldeles för sent, men för det mesta var alla sena på ett eller annat sätt. Elfel, växelfel, banfel, stopp i trafiken. Alla fel som du kan tänka dig upprepades i högtalarna.

Då tänkte jag på min svärfar.

Han var överbanmästare och stolt över järnvägen. Han var den som hela tiden sökte nya lösningar på de dagliga problem som uppstod när han och de som han arbetade tillsammans med skulle se till att banan höll högsta kvalitet.

Det fanns regler för hur ofta varje del skulle kontrolleras och bytas ut. Det var otänkbart att ett persontåg skulle stå stilla för att en reparation skulle utföras. Han och de andra på banavdelningen gjorde sitt bästa. Varje dag året runt. Hur skulle det annars ha sett ut?

Nu påstår banavdelningen, trafikverkets, att de inte känner till hur järnvägen ska skötas. De vill inte ta ansvar för att se till att pengarna går till banan och inte till konsulter. Ledningen har inte sett till att de som kan järnvägsunderhåll finns kvar i organisationen. de vill inte se till att tågen rullar men de vill ha de statliga anslagen.

Då var det titlar och lönegrader. Då var det en nästan militär organisation.

Då rullade tågen trots minus 38 grader, löv över spåren, snöfall och varma sommardar.

Nu finns det ingen ursäkt som är för dålig att ta fram när resenärerna får räkna med att vänta och vänta på att komma fram.

Priset får vi alla betala

Äntligen får vi veta det, som de flesta har anat, det nya sjukhuset vid Karolinska är en gökunge som inte kommer att tillföra sjukvård till dem som betalar skatt i Stockholms län. Det är ett projekt till för att forskare ska kunna utveckla nya metoder och nya projekt som de moderata sjukvårdspolitikerna hoppas ska ge ett nobelpris till huvudstaden.

Antalet vårdplatser minskar. Antalet invånare ökar med 40 000 per år och andelen äldre sjuka ökar. Men Filippa Reinfeldt och hennes partivänner satsade allt och flera gånger mer på detta statussjukhus som hjälper föga.

Nu får länsborna vårdas i det orenoverade gamla Karolinska och ha det nya som utsikt genom de dragiga fönstren.

Det är Svd som avslöjar att både sjukvårdspolitiker och ledningen vet att det blev fel. Det visste de redan innan de satte spaden i jorden. De lyssnade på visionärer från handelshögskolan när de som arbetar inom vården efterfrågade moderna sjukhus med fler vårdplatser. De satte sig vid samma bord som de forskare som ville slippa ta hand om de patienter som har vanliga sjukdomar.

Drömmar om ett samhälle där alla är friska och rika tog över.

Nu har de skapat ett slagfält där forskare kommer att slåss om tjänster på det nya huset för att vinna högst status.

Väljarna, de, ville ha ett sjukhus med fler sängplatser, fler sjuksköterskor med högre löner och vård inom rimlig tid. BBplatser och barnmorskor till alla som ska föda och cancervård direkt.

Hur det går? Jag är säker på att vi alla kommer att få betala. Nya Karolinska kommer att utses till ett statligt forskningssjukhus. Vi alla kommer att få se hur vår sjukvård blir sämre för att glashuset i Solna ska fungera.

Och det är ingen nyhet att vi kommer att få ett statligt sjukhus i Stockholms län, så var det till 1982.

Efterklok kan man vara

Det nöp i kinderna när vi gick ner till älven, Stella och jag. Det var frost på narcisserna och penséerna och jag kände mig lite dum. Hur kunde jag glömma dem ute igen, trots att jag visste om att det skulle bli riktigt kallt?

Att vara efterklok är i alla fall bättre än att inte upptäcka felen vi gör. Undrar om det finns fler som tycker så.

Värmen är på väg och solen strålar från en klarblå himmel. Kommer någon av lökarna i högen titta fram snart?

Vår är massor av förväntningar. Har vi andra förväntningar på vad som ska ske?

Det verkar så om man ska tro opinionsundersökningarna från förra veckan. Jag undrar om alla har klart för sig att regeringen sitter där med alliansens budget, samtidigt som att alliansen lägger fram nya förslag till utgifter varje dag. Förslag som alliansen avslog före valet. Kommer de fyra partierna att kunna slå ihop sina spretande förslag inför nästa val? Det har ju inte gått så bra när det gäller arbete och skola.

Denna vecka är ju speciell varje år då vi minns freden 1945. Får de som idag lever i mellanöstern en chans att fira fred någon gång i framtiden? Vill västmakterna att det ska ske? Jag önskar att vi skulle satsa på att stödja alla dem som vill verka för att det ska finnas en vardag längs med Medelhavets östra kust. Då skulle vi verkligen kunna ha en fest.

Fem v:n

Vila, vätska, vänlighet, vitaminer och värme behövs för att dessa fem gullvivor ska frodas, eller är det vi som behöver de fem v:na?

Stjärnorna i Krokträsk leder till de största och första upptäckterna

utsnitt ur Brita Weglins bild

Oops nu kommer det en debattartikel igen som innehåller samma lögner som de som redan publicerats på DNDebatt. Jo, denna gång har styrelsen för Iris utvecklingscenter med Mona Sahlin som styrelseledamot än en gång påstått att inga välfärdsföretag kommer att kunna investera om de inte får ta ut vinsten ur företaget.

Fel, fel, fel för att tala med Eva, Magnus och Brasse.

Alla företag investerar i sin verksamhet före det man räknar ut vad som är överskott. Det är där på sista raden efter nyanställningar, utbildningar, inköp och nybyggnader som vinsten finns. Och om företaget redan har använt sina pengar till att förverkliga sina planer inför framtiden då är det inte helt fel att det står noll där längst ner i resultaträkningen.

Varför skriver ledarna för Iris denna debattartikel?

Nästa feltänk som jag läser om är de bostäder som studenter erbjuds på 10 kvadratmeter. De får betala 2 500 kronor för att bo i baracker i små rum där de ska tillbringa sina dagar med att studera. Inte ha plats med att sitta ner och äta inte kunna ta hem ens de studenter som de ska samarbeta med under studierna. Men det är vad politikerna och byggföretagen trycker är en god idé.

De som lägger dessa förslag bor väldigt ofta på en yta som ger dem flera rum per person. I en bostad som vi skattebetalare har subventionerat genom att de fastighetskatter som fanns betalades ut som lån och subventionerade statligt garanterade lån till de hus som byggdes. De som köpte dessa radhus och villor fick dra av räntorna på lånen som de tog och inflationen åt upp skulderna.

Men de som växer upp idag ska trängas på tio kvadratmeter. Detta förslår dessa debattörer.

Josefin Söderpalm, ordförande, Göteborgs förenade studentkårer 
Sebastian Persson, vice ordförande, Lunds universitets studentkårer 
Teo Strömdahl Östberg, ordförande, Stockholms studentkårers centralorganisation
Henrik Krantz, vd, AF Bostäder 
Magnus Paulsson, vd, SGS Studentbostäder 
Ingrid Gyllfors, vd, Stockholms studentbostäder 
Martin Johansson, generalsekreterare, Studentbostadsföretagen 
Birgitta Hohfält van Dalen, regiondirektör, Akademiska hus region väst 
Tomas Ringdahl, regiondirektör, Akademiska hus region syd

Jag undrar vem av dem som skulle kunna tänka sig att leva på tio kvadratmeter under de fem och ett halvt år som det tar att bli lärare?

Akvarell med broderi, Brita Weglin

Nu hoppar vi över till något mycket mer fascinerande. Idag skriver Maria Günter om Knut Lundmak atronomen från Älvsbyn som hittade det svarta hålet och rymden utanför Vintergatan före alla andra.

Nu har forskare hittat ett brev som visar att han var först med att upptäcka att universum expanderar. Han var en man som kom från mycket enkla omständigheter och som fick stöd från sin lärarinna att ta sig vidare till läroverket och universitet i Lund. Han var en folkbildare, professor och han samlade fulla aulor när han åkte runt och berättade om sina upptäckter.

Men han valdes inte in i vetenskapsakademin och han fick aldrig nobelpris för sina upptäckter. Det såg hans kollegor till. Knut Lundmark förändrade helt synen på hur universum är uppbyggt. Det gillade inte de andra som höll fast vid sina beräkningar som var fel.

Idag finns det ett litet museum i Älvsbyn som berättar om hans fantastiska liv.

emalj av Brita Weglin

Spanar efter konst och knoppar

Färgfest och papperstest. Morgonen börjar bra här i skuggan av alla knoppande träd. Syrenen, rönnen, björken, häggen alla är de på gång.

I backen syns det att lökarna kommer upp och vid Tsarens träd finns det fem gullvivor. Snart händer det, ja, att våren kommer och är över på en vecka. En vecka kvar är det till denna explosion enligt spanarna i Norrköping.

Vi ska spana i Piteå och kolla in deras nya kulturhus. En lagom utflykt när solen leker tittut med molnen.

"Vi vill sortera bort dem som inte är som vi!"

Inga vårvindar alls och en molnfri himmel. Idag får vi njuta av en ljum valborg vid älvens strand.

Vi sitter här vid köksbordet och undrar varför Beatrice ask och Thomas Tobé kommer undan med sin debattartikel i DN idag. Den de kallar Förbjud organiserat tiggeri. 

Varför är det ingen som frågar om varför dessa moderater skriver denna artikel? Vilka flörtar de med? Och varför ska de förbjuda tiggeriet ?

Vilka undantag ska vi ha? Frälsningsarmen? Skolklasser? För det enda organiserade tiggeriet som undersökningar kan hitta här i landet utförs av välgörenhetsorganisationer. Inget talar för att någon annan har organiserat något tiggeri.

Utom då de främlingsfientliga personer som vill hitta orsaker till att sortera bort de som dem inte vill se på våra gator och torg.

Viktigare är att hjälpa till för att minska deras fattigdom.

Svaret är inte någon rymdfysik

Ja inte är de tjusigare idag när det är varma grader. Det var frosten som fick mig att se något nytt i går när jag gick till brevlådorna och såg mönstren på sopsäckarna.

Ledtråd nummer två

Den andra ledtråden kommer här. Is, fukt och kyla. Och så en härlig ispannakak på utebordet. Den frös ihop i natt. Men vad var det på bilderna i inlägg nummer ett?

Första ledtråden

Här är morgonens äventyr, ett helt nytt landskap. Det fanns bara där vid vägen i gryningen.. En värld fylld av former och skuggor. En plats gnistrande och vit. Kan ni gissa var jag hittade denna speciella plats?

(En ledtråd är att den är av svart plast.)

Fler ledtrådar kommer.

Det blev inte en kopp på altanen

Vissa morgnar är det lite sömningare och lite tyngre att kliva upp. I morse var det mer än jobbigt. Snön föll, molnen var ovanligt mörka och Stella the cat hoppade från sänggaveln rakt ner på mig som bara ville ligga kvar och dra mig. Kort sagt inte veckans bästa.

Då kom en pilfink och drillade utanför fönstret. Ja, jag visste inte att det var en pilfink. Det fick jag veta av två kompisar på fejan. Då kunde jag söka upp lätet och se vilken av alla olika drillar som denna fint tecknade fågel står för. Lyssna ni också med hjälp av länken.

Ja, så var det snön. Inte kul när man har bespetsat sig på att sitta på ett fårskinn och njuta av dagens första kopp. Det brukar funka även om det är kallt. Men nu med både vind och våta flingor så tänkte jag bara stanna inne.

Glöm det, tänkte Stella och for ut som ett streck. Hon stack iväg och rusade upp i rönnarna, i granarna och under huset. Fram kom en grå tuss full med damm, barr och löv. Efter 20 minuter klev hon in och skakade av sig allt som fastnat i pälsen. Vad jag gjorde. Sprang och kollade att hon inte for över vägen. Försökte plocka upp  henne när hon klättrade och skakade på kattgodispåsen.  Men det var hon som bestämde när utflykten skulle ta slut.

Jag fick skaka av stolsdynan och servera ny kattmat.

Är vi lika nyfikna nu?

Det var stor dramatik ute när hagler föll och solen sken och isen sprack upp igen. Men det egentliga dramat i går var när vi fick se den fina filmen Varje ansikte har ett namn.

Magnus Gertten visar här med hjälp av en film från den 25 april 1945 hur lätt vi har att se de flyktingar som överlevde nazismens fasor i koncentrationslägren som människor med en egen historia. Han har en film som visar hur ett av fartygen lägger till i Malmös hamn. Med hjälp av passagerar listor lyckas han finna några av de kvinnor och en norsk man som kliver i land.

Barnen och kvinnorna finns idag spridda över hela världen. De som fortfarande finns i livet.

I filmen speglas vår tid i de gamla bilderna genom ett nedslag på Sicilien. En fiskebåt har kantrat  den 1 april 2014 och alla barnen som fanns under däck har drunknat. Vi får s den oroliga väntan när sjöräddning, polis och militär ska ta emot alla dessa familjer som nästan förlorat livet i medelhavet. Vi får möta några personer som velat berätta vilka de är.

Är vi lika intresserade av dem som kommer nu, lika nyfikna på deras öde? Det är en av de frågor som filmen ställer.

Ja, vill vi veta vilka de är som kommer hit?

Vårkänslor på fönsterbrädan

Nu är Kirunarosen på gång. De är de första knopparna som kommer när vintern dragit sin kos. Om den har det. I morse var det ruggigt kallt efter nattens regn. Tur att jag har min sjal från Österlen med varm och go alpacka ull. Den kom med posten i går. Egentligen är det otroligt att ett paket bara tar ett dygn från Skåne och hit.

Snön försvinner och vi kan flytta Signes bil upp till parkeringen. Träsgårdstraktorn är det bara att dra igång för att klippa sönder de vissna löven. En liten isig hög med snö finns det kvar bakom bron där det alltid är skugga.

Stella the cat har vårkänslor. I morse hade hon lyckats tränga sig ut genom springan mellan fönstret och karmen. Högt upp satt hon på brädet och ylade efter fåglar och flugor. Men så tittade hon ner och då kom hon in med ett snabbt hopp. Hon damp ner på golvet och började yla igen. Med av förvåning. Hyllan nedanför fönstret på insidan var inte så bred som hon hade räknat med.

Vi var nog de som blev mest nervösa när vi vaknade till hennes vårkänslor ute på fönsterbrädan.

Havet är inte problemet.

Så här ser det ut en tidig morgon vid havet. I alla fall så känns det så här.

Men det vi ser som skönhet är livsfarligt för andra. Verkligt dödligt. Och det har vi som EU-medlemmar varit med om att skpa genom alla hinder som flyktingar nu mera måste ta sig förbi.

Det började 1988 med att EU-kommissionen ville förhindra att flyktingar från krigen i mellanöstern skulle kunna ta sig på ett enkelt sätt in till EU. Vi var med på tåget genom ett samarbete mellan EU och EFTA. Sen kom Schengen. Ni vet reglerna om att alla som flyr in i EU ska få sin flyktingstatus prövad i det första EU-landet som de registreras i.

För varje krig, för varje år som går har reglerna om hur flyktingar ska kunna fly in i EU förändrats och nu är vi där alla kritiker sa att vi skulle hamna. Tusentals människor som dör på väg till EU.

Havet är inte problemet.