Numenius arquata

Äntligen hörs den. Storspoven låter så här vid älvens strand.Jag har lånat vårsången från Sveriges radio P2s fågelsida.

Äkta verklighetsflykt

Doftvioler. Äkta doftvioler. Det är en liten ljuvlig växt som jag längtar efter. Den lätta nästan omärkliga doften och de små  blåvioletta blommorna. Förfinat. Förflyttar mig in i en värld av frasande siden, mjukt silke och flaconer fyllda av dyra droppar med parfym. Långsamma promenader på avenyer kantade av plataner och kastanjer. Långt bort från björkar, rönnar och smältande snö.

Systrarna Mitford igen

140 miljoner kronor har Deborah, den yngsta, nu 90 år satsat på sin herrgård Chatsworth i Devonshire det senaste året. Renoveringarna och det faktum att hon fyller 90 år firas med hjälp av en utställning. Deborah visar sin samling med Elvisprylar inköpta i Graceland och kläder från sitt liv. Hennes dotter visar sin klänning från drottning Elisabeths kröning 1953. Chatworth är ett blomstrande livsmedelsföretag idag. Det började för 60 år sedan när Deborah sålde ägg i korgar.Nu ställer hon ut de första äggkartongerna. Deborahs känsla för affärer har räddat godset från ekonomiska svårigheter.


Labours politik har tredubblat de 1 000 rikaste familjernas förmögenheter de senaste tolv åren.

En bok som öppnar dörrar

I solen satt jag och tittade i Dilsa Demirbag-Stens FOSTERLAND. Jag fastnade med blicken och slukade 330 sidor. Sidor som är fyllda med smärta och livsvilja. Hon skriver om familjen som tvingas emigrera till Sverige på samma sätt som Mustafa Can berättar om sin mor.

Familjen Can sliter i Västergötland, familjen Demirbag i Uppsala och Karlstad. De sliter och arbetar, de slits mellan livet i det moderna och livet i tradition. Mest slits modern. Mamman som aldrig väljer eller får välja.


Dilsa Demirbag-Sten förskönar aldrig sina upplevelser, på det sätt som Mustafa Can väljer att göra. Hon berättar rakt och sakligt om obekväma känslor och händelser.


Det är summan av alla delar i berättelsen som får mig att förstå lite mer av livet. En del av livet. Hur livet kan bli. Hur livet bara blir när man hamnar mitt emellan. I korsvägen mellan vardagens vanlighet i två svenska städer och livet i Kurdistan.

Ur denna berättelse strömmar en röst till. Det är Dilbas sång som ackompanjerar Dilsas ord. Dilba som sitter vid sitt piano och övar när familjen förändras och blir en annan. FOSTERLAND gör livet begripligt på ett eget sätt. Läs ni också. Och lyssna till Dilba här under.

Om att alltid be om förlåt

I väntan på herr och fru Storspov

Idag sjunger så många olika fåglar vid stranden. Men jag vet inte vilka de är.

Väntar med spänning på Storspoven. Det är deras vecka. När familjen spov kommit fram till ängen och spatserar runt. Då är det riktig vår.

Då vet vi att vintern har tagit slut. Hur de låter minns jag utan att tänka.

Och tänk att skogsduvorna dök upp i strandskogen. Där sitter de och säger till varandra: Duu fåår inte det. Duu fåår inte det.


Nu har det hänt igen; våren bara dök upp med ljusa kvällar och värmande sol.

Växlande vindar

Lady Mary Clive

 Vacker som en dag. Rik som få. På ytan levde hon ett sagoliv. Titlar, slott och baler. Men...
när jag läser om Lady Mary Clive död efter ett 102 år långt liv är det de vassa hörnen och de brustna löftena om lycka som varit hennes liv.

Marys liv bestämdes av Winston Churchill. Ja, det var när han var minister under första världskriget och beslutade att ett regemente med unga män skulle inta Galipoli 1915. Trots att allt talade för att alla brittiska soldaterna skulle dö om de gick vidare, beordrade Winston Churchill att de skulle gå mot en säker död.

Mary som var sju år förlorade sin pappa i slaget och sin mamma i sorg. Hon och hennes syskon fick växa upp på familjens olika egendomar utan någon kontakt med sin mor. Modern kunde inte väckas till liv, berättade hennes syskon.

Mary arbetade som skribent och blev anställd som journalist på 1930-talet. Hon gav ut flera biografier och skrev om sin familj. Hennes mest kända bok "Brought up and brought out" beskriver livet som ung överklassflicka i England och på Irland under 1920-talet. "Vi fick lära oss att skämmas. Att gå omkring med skam", berättar hon. Ingen av syskonen fick någon omvårdnad och de fick klä sig i vad som fanns i förråden sedan tidigare generationer.

Hon mötte sin man i den yra av fester och resor som hon deltog i som societetsreporter på 1930-talet. Meysay Clive var lantadel från Heresford och lika intresserad som sin unga fru av att skriva sin familjs historia. Men det andra världskriget bröt ut och soldaten Clive dog i slaget om Nordafrika 1943.

Mary var nu en ung krigsänka med barn att försörja precis som sin mor.


Hennes svåger skrev i sin dagbok inför Marys 80-årsdag: Jag hoppas att hon inte ställer sig och diskar 100tals tallrikar som förr. Något som berättar om den gästfrihet och den kraft som Mary var känd för. Vid sin död 22 år senare var hon ensam kvar i sin generation.

Tycker ni också att det är skillnad?

Ibland finns det saker som man hoppas inte ska hända. Saker som man vet kommer att hända. Saker som man kan räkna ut av erfarenhet. Idag öppnade jag min tidning på morgonen och suckade och sa Jaha, nu har det hänt...igen. Egentligen så är det något som jag inte borde berätta. Ja, för det gäller en chef. En kvinna som arbetat sig igenom flera höga positioner. Hon är en mycket bestämd person som gör allt efter sitt eget huvud.
I veckans nummer av Veckans Affärer går hennes nuvarande arbetskamrater ut och säger att hon styr deras arbete med hjälp av hot. På två år har 25 procent av de anställda slutat.

Hon har börjat sin karriär här i länet. Varit revisor för ett bolag som anställde henne som VD. Hon arbetade i en organisation styrd av politiker efter det. Sen flyttades hon till en statlig arbetsplats där hon fick sitta och vänta på ett annat jobb. Flyttade till Stockholm där hon blev direktör inom landstinget. Något hände för rätt som det var hamnade hon på en Lobbyorganisation.

Det är där personalen säger att de är rädda.

Varför får vi sällan veta detta om män. Män som är dåliga chefer får nästan aldrig stå till svars på samma sätt som kvinnor. Varför får vi inte veta varför männen byts ut. Men om kvinnor läcker det ofta som ett såll. Jag säger inte att det är fel att dåligt ledarskap diskuteras. Jag säger bara att  mäns usla chefskap ska diskuteras lika öppet som kvinnors.

Tidvis soligt vid norra Norrlandskusten

Vi brukar slå vad. Ja, om solen i norra Norrland kommer med i väderleksprognosen. Det låter lite gnälligt. Men det är rätt ofta meteorologerna inte hinner med.

Ja, att de sammanfattar vädret norr om Örnsköldsvik. De berättar om hur vädret förändras var 20 mil ända till de kommer till landets mitt. Då sammanfattas fjäll, skog, malmfälten och kusten till norra Norrland. Där kan prognosen vara att temperaturen blir mellan plus fem och minus tio. Det blir molnigt och viss nederbörd i norr.

Chansen är inte stor om jag satsar på att solen här ska nämnas i nästa prognos. Men i morse då rörde sig molnen över kartan och en gul sol strålande mellan Skellefteå och Haparanda. Meteorologen han log och sa:

Tidvis soligt vid norra Norrlandskusten

Rosen är avklädd

Nu syns hela Rosa pimpinella folia poppius. Det var ett tag sen sist.

I år har våren hunnit längre

Laleh - Live tomorrow Onsdags-Laleh

Dimmvitt

Inbäddad i det vita. 

Den kalla luften,  möter markens ljumma yta.  Isen ruttnar. Fukten omfamnar kala träd, knoppande buskar och det gula fjolårs gräset.

Den blå timmen infaller klockan halv fyra.

Vi får vakna till vitheten.

Naturen mönstrar

I morse var det kalla grader igen. Fukten i dimman hade målat denna fina bild på en plåt.

Vad det är;

en korall,
grenar som rör sig i vinden,
ett askmoln,
en hjärna,
spår i sanden,
ett rabarberblad,
ett hjärta,
ett floddelta,
vintergatan...

Kalla grader och dimma tillsammans med slumpen ger mig chansen att se. Att titta efter.
Sucken över kylan, kommer av sig, när naturen skapar konstverk.

På min dörr

Eller hur?

Dagens Laleh Bjuröklubb

Tänk dig frisk och lycklig

Barbara Ehrenreich har åter hittat ett fenomen att skriva om. Lycklighetskulten. Jag blev alldeles lycklig när jag läser att hon har tagit sig an att gå igenom de lögner som sprids i kyrkor, företag och inom den alternativa vården.

Hon är journalisten som i ett halvår levde av de låglönejobb som gör livet outhärdligt för 25 procent av de som arbetar i USA. Hon städade medelklasshem med fuskmetoder, stekte hamburgare och stod i barer. Hade flera jobb för att kunna betala hyran på de sjaskiga rum som hon knappt hade råd med. Bodde i mögliga husvagnar och på lägenhetshotell.

Lika sjaskig är lögnen om att vi kan tänka positivt och därför bli friska från cancer, slippa fattigdom och vinna kärleken. Barbara Ehrenreich mötte den när hon fick bröstcancer. Hon upptäckte att hon skulle gosa med mjukisdjur, tänka på att cellgifter kan ge en bättre hy och tänka positivt. Annars...ja, annars var det väl hennes eget fel om hon inte blev frisk?

Läs mer i DN. Boken kommer på svenska i höst.

Laleh - Han tuggar kex (aukustisk)

Busplanteringar

Ler stort när jag läser DN:s kulturdel från igår.
(Den ska till pappersinsamlingen, enligt vårt sophämtningsmanual, och jag kunde inte låta bli att se om jag missat nå't igår.)

Lenas skriver om busplantering. Och då mår jag genast som den lilla flicka jag var 1965. Då när mormor Signe och jag började busplantera på Stiernhielmsvägen. Vi satte olika kärnor i krukor och väntade på resultat. Både apelsinkärnorna och äpplena kom upp. Krukorna fick stå i fönstret i ett helt år innan vi grävde gropar i rabatterna och satte ut de små plantorna.


På Stienhielmsvägen 29 frodades tre äppelträd och ett litet apelsinträd över sommaren. På hösten fick de en hög med löv över sig. Och nästa vår (1967) hällde vi kaffesump runt de 30 centimeter höga plantorna. De klarade sig och när vintern kom så blev det både grenar och löv till skydd. Några små plantor med andra äppelsorter fick också sova under lövtäcket.


På våren 1969 önskade sig min mamma ett frukträd till hennes nya gräsplätt. Då kunde mormor Signe och jag stolt plantera vårt största träd med äpplen. Nu är det 41 år gammalt och växer över alla gränser.

Vårt äppelprojekt gav mormor Signe och mig en lust att plantera mera. Vi sådde i hennes köksfönster och bar ut plantor lite var som helst i backen mot Holmia. Fanns det en plätt med jord då satte vi en lite pensé eller ringblomma till lyst.

Busplantering idag är att plantera växter som man kan äta. Bärbuskar, fruktträd och potatis i allmänna parker. Häng med och sätt en krusbärsbuske. Plantera ett päronträd och så en äng med dill och persilja. Sätt sallad i olika färger.

Det blir finare än när berberisbuskarna står där på rad och sticker.