Aldrig lika inför lagen

Såg ni teveprogrammet om Lundsberg och de andra riksinternatskolorna. Då såg ni att Lundsberg utmärkte sig genom att söka bidrag för elever som skolan inte hade rätt till. Skolan fick statliga skolpengar och kommunala, men egentligen var det helt fel.

Det visar sig att det är helt riskfritt för Lundsberg att göra så. Det finns ingen som kontrollerar skolans uppgifter. Det finns inga regler som gör att skolan kan tvingas betala tillbaka de för höga bidragen. Skolan kan lugnt behålla de över 3 miljoner kronor som de fått felaktigt.

Tänk er att en ensamstående mamma skulle ta emot 200 kronor för högt bostadsbidrag. Vad händer då? Jo, förutom att hon måste betala tillbaka pengarna direkt, kan hon dömas för bidragsbrott. Alla som tar emot bidrag måste kunna alla regler, annars begår de brott. Så står det i bidragsbrottlagen. En lag som gäller alla privatpersoner utan resurser att verkligen ta reda på vad reglerna betyder, ja, på det sättet som Lundsberg har ekonomer och jurister som kan tolka bestämmelser och regler.

Vad säger det om vår tid? Kanske att det spelar stor roll vem som kan bli brottsling när politikerna stiftar lagar. För inte är det rektorer på anrika internatskolor som blir åtalade. Inte ens när skolan blundar för de brott som eleverna begår på skolan.

Men de som behöver stöd av samhället för att överleva är potentiella brottslingar till de har bevisat motsatsen.

Bäst på mycket

"Fina Loreen! Minns när hon kom till KS och satt länge vid I:s säng och peppade henne att fortsätta sjunga när hon blev frisk."


Så skrev min fina vän när Loreen vann i Baku. Tänk att så många som minns innerliga möten med denna artist. Hon är bäst på mycket.


Men jag väntar på vad vår statsminister ska säga. Jag tänker inte upprepa hans groda igen. Bara rekommendera en bok som kommit ut i Frankrike. "Ils sont devenus francais. Dans les secrets des archives". Den berättar om alla franska ikoner som har en ickefransk bakgrund. Charles Aznavour, Serge Gainsbourg, Picasso, Zola, Sylvie Vartan osv


Visst blev de fransmän!  Boken recenseras i Svd. 

Grå arbetskraft

De tre ryska äppelträden ska vara härdiga. De kom till när tsaren styrde över folk och fä. När livegenskapen levde kvar. Då skapade trädgårdsmästarna utan för Sankt Petersburg arter som skulle stå emot både kyla, sjukdomar och hårda tider.

Hårda tider var det även här. Statarna fick inte lön i reda pengar förrän 1945.

Idag har vi fått en arbetsmarknad med uppdragstagare. Företag hyr in personal som får sämre villkor än de fast anställda. Utom inom de områden där det finns en stort brist.

Därför tjänar en läkare som hyrs in mer än en som är anställd. I bland mycket mer.

Läs om ortopeden Per Morberg här.

Det är inte alla läkare som vikarierar som gör så här. En del ser på sig själva som människor som borde leva upp till etiska och moraliska minimikrav. De vet att deras utbildning till största delen är betalad av skattebetalarna. De tycker konstigt nog att den vanliga lönen går att leva på.

Förr var privat arbetsförmedling olaglig. Det berodde på rädslan för att lönerna skulle dumpas. Idag vimlar det av olika "bemanningsföretag" som håller nere lönerna för de flesta, utom för dem som kan använda sig av bristen på speciell kunskap.

Det bidde en tumme

4 400 jobb på fyra år.Ja, så många jobb skulle skapas för utförsäkrade inom kulturarvssektorn. Det berättar TT idag. Hittills har 25 jobb blivit av. Ett jobb i Mölndal där allt administreras.

Årets 1 175 jobb står tomma.

Kommer ni ihåg glädjen över att dessa jobb skulle bli av? Alla skulle vinna. De som behöver ett jobb och institutionerna som behöver anställa.

Det bidde en tumme eller hur man ska sammanfatta.

Ska både flyktingar och läkare tvingas flytta?

Erik Ullenhag, folkpartistisk integrationsminister, i denna regeringen förkunnar stolt att de flyktingar som inte flyttar till jobben ska bli av med sina bidrag.

Jag undrar när arbetsmarknadsminister Hillevi Engström moderat kräver samma sak av läkare som vandrar runt i Stockholm och väntar på att få sin specialistutbildning eller ett fast jobb.

Har ni någon gång hört att den kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund har krävt att läkare ska ta de jobb som finns? Ja, så att våra skattepengar räcker till sjukvård över hela landet.

Berätta om ni hört någonting, för jag har inte hört ens en viskning, sedan Uppdrag granskning på teve visade att inte någon av de som gick ut för något år sedan från läkarutbildningen i Stockholm tänkte flytta. De skulle vänta ut de tjänster som de kunde tänka sig att ta.

I vårt län fattas 30 läkare. Det är dyrt. Det senaste året fick länsborna betala 145 miljoner kronor för stafettläkare. Läkare som missar information i journalerna, oundvikligt om man inte känner sina patienter, och som inte behöver ta något ansvar för att vården ska fungera i längden. Deras skyhöga avgifter betalas med att sjukhusen tvingas lägga ner verksamheter.

Jag vill verkligen veta om denna regering menar allvar. Ja, med att alla som kan ska lediga jobb.

En annan sak jag också vill veta; var finns de jobb som Erik Ullenhag talar om?


Läs mer om vad läkarbristen kostar i liv och hälsa i Torbjörn Eks och Mikael Nybergs reportage här.

Det är ett samarbete mellan Sveriges television och Norrländska socialdemokraten.

Siden på tork

Sidenkokeriet är avslutat och sjalarna hänger på tork. Är inte sjal nummer två lite blek? Skulle inte nummer tre behöva lite stuns?

Provar att fördjupa mönster och färg på en av sjalarna.

I väntan på att mönstret torkar far jag på en ateljérunda. Idag är det Öppen ateljé i hela vårt län.

Försommartankar och ett saftrecept

I maj 1980 fick jag mitt första recept på försommarsaft. Det var fina Birgitta i Bälgviken utanför Eskilstuna som visade mig hur hon varje år gjorde fläderblomssaft. Den saften är som att dricka hänryckningens tid mellan hägg och syren.

Vid älvens strand växer inte flädern. Den är inte kvistfri nog att klara av vårt klimat. Därför hittade jag på en egen försommarsaft  den första sommaren här.

Jag plockar två liter svartvinbärsblad, tar skalet från en citron och skivar två limefrukter. Jag häller över en och en halv liter kokande vatten och låter allt stå till nästa kväll. Jag silar bort allt ur vätskan och pressar ur saften ur limen. Sen rör jag i socker efter behag och något kryddmått citronsyra. Saften förvaras i kylen. Den håller dåligt om man inte fryser in den.


Nu till något helt annat.

Jag vill tacka alla er som skriver kommentarer till mina inlägg. Tack, Jane och Kajsa-Stina som kommenterat denna vecka. Jag hinner inte alltid att svara så fort som förr. Bry er inte om det fortsätt att kommentera för alla era åsikter är viktiga. Möjligheten att vi kan kommentera det vi läser i varandras bloggar är verkligen viktig. Den ger relief åt alla inlägg.

Jag är fortfarande glad över alla dessa fina möten som jag har haft med mina läsare, de bloggare som jag läser, och det gäller både fina möten på kafé och kommentarerna på nätet.

Tro, hopp och ...

Det gäller att hoppas och tro. På sommaren, på framtiden och på rättvisan.


Denna vecka har Tommy Lundquist, Johan Håkansson och Nils Johansson berättat om hur en psykiatriker, en psykolog, en polis, en åklagare, en försvarsadvokat och en patient på Säter skapade myten Thomas Quick. Efter att ha läst deras reportage är det svårt att behålla tron på rättvisan men det finns ett hopp om att fru Justitia har lärt sig något och och i framtiden använder sig av de erfarenheter som hon borde gjort.


Eleverna på Lärkan som går estetisk-media på gymnasiet vill lära sig de ämnen som fanns på programmet när de började på gymnasiet. Nu drar rektorn in fördjupningskurser och slår ihop dem till en. Och de certifikat som eleverna på ljud är lovade känner rektorn inte till. Idag kräver reglerna att alla elever väljer rätt från början i gymnasiet, då finns det inget utrymme för vuxna som tar budgetansvar istället för ansvar för elevernas utbildning.

 Männen är dömda i både tingsrätt och hovrätt men deras skuld ifrågasätts. En facebookgrupp och en privatdeckare anser att domen är fel. Men de fick inte resning i Högsta domstolen. Istället är det brottsoffren som än en gång skändas. Hur ska någon våga anmäla en våldtäkt?

I en stad där både massmedia och politiker lägger ner en enorm kraft på att stötta och berätta om Elithockyn  tog kulturredaktören reda på hur många som går på matcher och hur många som  besöker Kulturens hus. Inte för att siffrorna är kompatibla, utan för att väldigt många tror att kulturintresset är marginellt.

Jo, det är svårt att jämföra publiksiffror. Jag undrar vad som utvecklar stan och får unga människor att vilja bo här? Redan för några år sedan visade befolkningssiffrorna att det är pensionärer som flyttar in nu när Luleå ökar sin befolkning. Födelsetalen är inte höga.


Vad ger hopp och tro på en framtid här uppe tio mil från polcirkeln? Vad gör att många vill återvända efter sina studier?

Inte kommunpoäng i alla fall. Ni vet de där poängen som kommunanställda får i vissa kommuner, som ger dem högre meriter än dem som jobbat i en annan kommun.

Jantelagens solist

 

 Två bilder som visar hur det är just nu vid älvens strand.

Himlen var så här spännande klockan fem. Den hann jag få med på bild. Men den eviga Jantelagens solist, skogsduvan, bara försvann. Det är bra för oss alla. Eller hur?

Vad Jantelagens solist sjunger?: "Du får inte det". I de flesta tonarter.

Fattigdom

Läs Kristian Lundberg, (Expr), här.

En stilla undran

I morse spatserade den största storspov som jag sett på stigen mot vägen. Men inte hade jag någon kamera. Jag tror att han var lika frusen som jag i den något kalla morgonen. Plus fyra.

Minus är det inte.

Minus är ju det enda som diskuteras. Minus i budgeten i EU. Minus i budgeten för flygbolagen. Minus på alla börser. Men det är minustecken som det ena könet styr över. Vi som inte ser meningen med livet som att vi ska vandra från budget till budget med ett enda mål; att anpassa oss till budgeten, vi ser en risk. Vad händer när människa efter människa får sina liv förstörda av budgetåtstramningar? Vad stramas det in på?

Demokratin?

Morgonljus och majmelodier

Alla och allt vaknar. Vaknar av fågelsång, solens morgonvarma sken och älven som kluckar mot stenarna vid stranden. Älvens egna melodier. Björkarna  uppe vid vägen har små ljusgröna musöron. Nere i Amandus skog har fåglarna fått fina nya holkar.

Nu är det maj. I vår hage.

Inte lika majlyrisk är Johan Croneman i sin tisdagskrönika. Men han är skarp. Han känner efter hur det är att för första gången säga etniska svenskar. De orden passar inte i någon mun, eller gör de det?(Äntligen ligger krönikan på nätet.)

Svårt för att fatta?

Författaren Susanna Alakoski skriver denna vecka om den känsla av otillräcklighet och allt för tungt ansvar som barn bär på i dagens Sverige. Ja, de barn som bor i familjer där månadens inkomster inte räcker till mat, hyra och nödvändiga utgifter. Artikeln finns i DN.


Hon liksom Malin Ullgren kan inte förstå att vanliga vuxna människor inte ser den djupa klyfta som öppnar sig allt mer. På fem år har många av våra socialförsäkringar urholkats. En ensamstående mamma som blir arbetslös får i bästa fall ut 50 procent i a-kassa dvs cirka 12.000 kronor per månad efter skatt. En pappa som får reumatism och som måste genomgå långa behandlingar med starka mediciner har skyldighet att söka ett nytt jobb innan han är frisk. Kan han inte, står familjen med hotet om att sälja allt de har innan de får försörjningsstöd. Alla systemen har urholkats under denna regering. Det skriver Svd om idag.


Jag kan långt därborta minnas hur det var att flytta från en förortskommun med normala inkomster till en där mina klasskamrater redan då kollade vilket märke min täckjacka hade. Hur det var att bära mina kusiners kläder som jag verkligen gillade och höra hur mina klasskamrater hela tiden pekade ut dem som årets fulaste. Det var då jag fick språket. Det gällde att argumentera för att gamla kläder är minst lika bra som nya. När vi klev in på högstadiet frågade en lärare killarna om de var samhällsintresserade. De teg och pekade på mig. Jag hade varit vid Drottninggatan och gått med gruvisarna när de strejkade vintern förut. Och nu hade jag en Palestinasjal köpt för nitton spänn. Då var jag annorlunda igen, men på ett sätt som jag hade valt. Utanför men med många andra i de grupper som jag var aktiv i. Det var amatörteatern, musikgruppen, antidrogrörelsen och mycket annat som inte kostade ett öre.



Men hur är det idag? Jag kan inte hitta igen någon enda fritidsaktivitet som inte kostar. Dessutom krävs det av alla föräldrar att de ska ha tid att dra in pengar, baka, skjutsa och se till att allt fungerar kring barnen.

Oöverstigligt för fler än de som är ensamma om ansvaret för barnen.

" De som tjänat på det fria skolvalet är därför de företag som i dag baserar sina vinster på skolpengen."

Skolorna blir allt sämre, skriver  Bo Malmberg, professor på den kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet tillsammans med Eva Andersson, docent och John Öst, universitetslektor. De arbetar med projektet Den svenska skolans nya geografi.
Eleverna väljer inte att byta skola för att komma till en bättre skola med fler möjligheter att få god utbildning. Istället har dessa tre visat i sin forskning att elever med goda hemförhållanden och utbildade föräldrar väljer bort skolor där det finns olikhet. Skolor med elever som inte är vit medelklass.


Ju högre utbildning och inkomst som föräldrarna har, ju längre resor till skolan för högstadieeleverna. Ja, om de bor i ett område där skolan har elever som är fattiga, invandrade, har föräldrar med låg utbildning osv.


Både Svenskt Näringsliv och Timbro hävdade att det fria skolvalet skulle leda till att skolorna blir bättre. De tre forskarna har i sin studie kunnat visa att inte någon har vunnit något utom de företag som driver friskolekoncernerna.


När de flyttar tillbaka de elever, på pappret, som valt en annan skola, till den skola som de hade gått i om de valt den närmaste skolan, visar betygen att inget hänt. 


Eleverna som åker långt för att få en bättre utbildning får samma resultat som om de hade stannat kvar i sin hemskola. Ja, om alla hade stannat kvar. Jämförelsen görs med de resultat som eleverna hade 1992 före friskolereformen.


Det enda som förändrats är att massor med skattemiljoner går till riskkapitalbolag. Bolag som inte betalar en enda krona i skatt. 

Med blommor och blad

Denna vecka fick vi besök av världens sötaste kut mitt i stan. Den låg i solen och njöt. På kajen stod alla vårglada på kö för att få uppleva en säl utanför djurparkerna.

Var den utmattad, sjuk eller bortstött av sin mamma? Vi hade många frågor som inte fick något svar. Den simmade sin väg och lämnade ett härligt minne kvar.

På Storgatan spelar en grupp killar in en film. Den handlar om allt det där som vi tar för självklart. Om hur det är att ha tillgång till vårt liv här i stan. Vi hemmablinda får chansen att se och delta. Ja, i det som sker nu inför våra ögon. Big Steve visar vägen.

Johan Håkansson som arbetat med Rättsskandalen Thomas Quick sedan mitten på 1990-talet har gjort en ny djupdykning i historien om seriemördaren som inte fanns. I NSD har han varit dömd för de brott som han tog på sig, men vi har flera gånger haft långa artikelserier som ifrågasatt hans skuld. Både Johan Håkansson och reportern Dan Larsson arbetade hårt med att ta fram fakta. Och de fann aldrig några bevis för att morden utförts av Thomas Quick. Sorgligast är det att de personer som han pekade ut som medhjälpare har hunnit dö innan bubblan sprack.

Varför provocerar dagens fattigdom

(Man behöver inte vara fattig för att leva av statliga bidrag. Även de som bor på Haga slott, en bostad som staten gav till kungahuset, är försörjda av skattebetalarna.)Igår läste jag Malin Ullgrens artikel om fattigdom nu finns den här på nätet. Hon sätter ord på vad som surrat i mitt huvud sedan jag lyssnade till Medierna. Det är ett radioprogram som görs av ett bolag utanför radiohuset och som utan tid eller noggrannhet granskar medierna. Denna gång liksom veckan innan skjuter programmet sig i foten.


Bakgrunden är att P1 har sänt flera radiodokumentärer om att vara fattig i dag. I en av dokumentärerna framträder en ung tjej som lever av tre olika timanställningar. Men hon får aldrig tillräckligt med timmar, inkomster, för att hon både ska kunna bo och äta. Hon är ung och kämpar på med att söka olika jobb och samtidigt ansöker hon om försörjningsstöd. Hon får varken det jobb som hon provas för eller några pengar från kommunen. Hela tiden oroas hon över att hon inte ska kunna betala sin hyra och bo kvar i sin etta.


Det dokumentären inte berättar är att ettan är en bostadsrätt i Malmö. Vilket är synd. För detta är en verklighet för många unga människor . Jo, att de tvingas köpa en bostadsrätt för att ha någonstans att bo. En lägenhet som räknas som en förmögenhet. När de inte har inkomster så att de kan klara sig måste de sälja sitt hem innan de kan få stöd av samhället. Och då är de bostadslösa.


Ett bra tips till kommuner som vill slippa betala ut försörjningsstöd är att bara ge bygglov till bostadsrätter och egna hem.


Men frågan är finns det fattigdom i Sverige? Ja, säger jag som lyssnat till min mammas minnen från 1930-talet under hela min uppväxt. Då ansågs familjerna fattiga om de inte kunde köpa scoutdräkter till sina barn. Vilket idag är, att föräldrarna inte kan låta sina barn vara med i den fritidssysselsättning, som grannbarnen deltar i.

För att ta ett exempel. Eleverna vid Kulturskolan på Lidingö måste betala 1 700 per termin för att delta i musikundervisningen. Varje familj måste betala 3 400 kronor och instrumenthyra på 700-1 000 kronor. Här i Luleå är musikundervisningen utan avgift, men instrumenthyran på 700 kronor.

Familjerna på Lidingö måste tjäna mer pengar än de i Luleå innan de kan klara av att betala för att barnen ska lära sig att spela ett instrument. Är en familj fattig på Lidingö, men inte i Luleå med samma inkomst?


En stor del av den fattigdom vi ser beror på att socialförsäkringssystemen inte har de pengar som krävs för att stödja alla dem som behöver det. Dessutom lever många familjer i det kaos som 1990-talskrisen skapade, än. Många betalar fortfarande på bostadsrätter och hus som banken lät sälja. De lånen har ingen låg ränta. Och så länge lånen finns kvar kan de oftast inte få varken ett förstahandskontrakt på en hyresrätt eller ett lån till en annan bostad.

Blåögdhet krävs

Denna vecka har vi alla fått en kurs i nyspråk av statsminister Fredrik Reinfeldt och Maria Abrahamsson moderat riksdagsledamot.

Vad de talar om: Jo, när regeringens arbetslinje leder till allt högre arbetslöshet, från 6 procent 2006 då Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kallkade detta massarbetslöshet, till 8 procent 2011. Fredrik Reinfeldt bryter då ut en grupp som han kallar "etniska svenskar mitt i livet". Vilket enligt den moderata riksdagsledamoten, Maria Abrahamsson, betyder personer med föräldrar födda i Sverige som är mellan 25 och 54 år.


Ett begrepp som överhuvudtaget inte finns i vår offentliga statistik. Denna grupp ska enligt de två ha en arbetslöshet på över 4 procent. Vilket fortfarande är en mycket hög arbetslöshet om vi använder vanlig svenska.


Förra gången vi hörde talas om etniska svenskar var på 1930-talet. Det var högkonjunktur för det Rasbiologiska institutet . Och ingen ifrågasatte att en arbetsgivare nekade att anställa en person på grund av vilken härkomst eller religion den hade.


Idag kan vi se att trots våra lagar om jämlikhet och jämställdhet undviker arbetsgivarna att anställa människor med  minsta lilla olikhet. Men det är inte det vår statsminister säger. Han säger att vi blonda,  svenska utan brytning minsann inte har lika hög arbetslöshet som dem med en annan bakgrund.


Vi får allt vara väldigt blåögda om vi ska missa att arbetslinjen inte har minskat arbetslösheten i landet. Vill verkligen inte Fredrik Reinfeldt vara statsminister för alla som bor i Sverige?

Isbrytare i ide

Nu har isbrytarna gått i ide. Oden har farit till en vinter på den andra sidan jorden. Ymer och Frej vaggas av vårbrisen. Undrar om de får sova ända till jul i år igen?

På gränsen mellan snösmältning och sommar

Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod här med Esbjörn Svenssons trio och Nils Landgren på trombon.


 Alla fåglar kommit ren Eva Lagerheim och Karin Bjurvald spelar på en lergök tillverkad av Eva Lagerheim.

Vårvindar friska med Falconer.

Det är bara att sjunga med i knopparnas tid när vi står här på gränsen mellan snösmältning och sommar.

Med alla grå nyanser

Kommissarie Banks har jag endast mött mellan pärmarna i Peter Robinsons deckare från Yorkshire. Igår steg han fram på teveskärmen. Denna gång i en serie som är generös med de grå nyanserna i samhället.  De räcker  till de tre kvinnor som delar centrum med Banks och till honom själv.

Den vackra, är en polis som jobbar med internutredningar och som töjer på lagarna och reglerna, den hårt arbetande kan inte låta bli att skapa problem för ett vittne som gett information till tidningarna och den patrullerande hjältinnan har alkoholproblem och går över gränsen när hon ska freda en kollega. Ingen har bara en dimension utan de har flera. Det var antagligen därför jag fastnade och inte stängde av.

Peter Robinson skriver inte längre polisdeckare om kommissarie Banks.  I vårens bok, En förgiftad man,  berättar han om vad som gör att en empatiskt person kan drivas till att ta livet av en människa. Historien utspelar sig under det mest isande av kalla krigets år och berättar om vad människor kan göra utan att ifrågasätta. Varken målet, medlen eller makten.

Teveseriens första avsnitt innehåller en beskrivning av de onda krafter som förstör människor och som leder till katastrof. Små vidrigheter som travade på varandra blir till ett oöverstigligt berg av ondska. Jag minns inte att böckerna var så här implicita när det gäller våldet, men trots det skrämmande grisiga som finns med i bild är teveserien inte en våldsspekulation. Det beror på att det är en engelsk produktion. Allt ryms. Det är inte så där snålt som i de amerikanska serierna.