Veckans värde

Nu har Martin Ljung fått en egen gata i Notviken där han växte upp. På teve hjular han på en hand och på min gamla ep-skiva ropar han efter "Ester" i sin mest kända monolog. Varje gång jag lyssnar får jag träningsvärk, i skrattmusklerna.

Musklerna använder våra friidrottare vid VM i Moskva, och hjärncellerna. På något sätt ville Emma  Green Tregaro och Moa Hjelmer protestera mot ryssarnas antigaylagar. Med hjälp av fem olika färger på nagellacket lyckades de nå ut. Nu vet hela världen att Putin och hans regering, och stavhopparen Jelena Isinbajeva inte står för allas lika värde.

Allas lika värde var nog det de flesta som deltog i den arabiska våren hoppades på. Men de sista dgarna denna vecka använde regimen till att döda, skada och stoppa alla protester mot att armén har tagit över makten i Egypten.

Makten över marken är inte ägarens. det vet alla som följer konflikten i Kallak. Här har aktivister byggt upp hinder för att inte Jokkmokk iron maning ska kunna provborra i renbetesmarkerna. Motståndarna mot gruvan upprör vd:n för gruvbolaget så mycket att han kallar dem "sjuka i huvudet".

På fredagen så kommer Kungen och Drottningen till Luleå för att möta medborgarna. Men först far de till Älvsbyn för ttt uppleva norra Europas största fors, Storforsen och för att äta lunch. Samtidigt invigs augustis musikfest i Luleå. En riktig krock.

Aldrig förr har en revisor fått ta ansvaret för vad hans revision av ett börsföretag har kostat ägarna, men på fredagen slog hovrätten fast att Öhrlings Pticewaterhouse Coopers ska betala sammanlagt 2 miljarder kronor inklusive räntor och juridiska omkostnader. Tingsrätten hade redan fastslagit att revisionen inte var gjord enligt god revisorssed, nu får bolaget betala skadestånd.

Ett bolag som Avanzas vd vill att en oberoende konsult ska undersöka är Northland. Han menar att aktieägarna inte har fått veta varför alla miljarder försvunnit och att bolaget var på obestånd. Ja, varför hade Northland hunnit få ett underskott på flera miljarder utan att ledningen slog larm i tid?

Hur ska unga människor som skickas till sina föräldrars hemländer för att inga tvångsäktenskap larma omgivningen? Det är en fråga som en av Storbritanniens frivilligorganisationer funderat på. Deras förslag är att de unga ska stoppa metall, en sked, i trosorna så att de får ett utslag på säkerhetskontrollen. Eftersom att metallan finns i trosorna förs den unga till ett rum där de utan föräldrarnas vetskap kan larma om att de inte vill fara iväg. Fiffigt?

Hon

De uttryck som skapade stormar är idag en del av vår identitet. Men synen på kvinnan har den förändrats lika mycket?

Den frågan hänger över Nike Saint Phalles hela konstnärskap där en del presenteras på Moderna museet. Redan innan vi hinner fram till utställningen syns det att den inte är lika viktig som de andras. Två salar med den permanenta samlingen står i vägen innan vi hittar de salar som hennes utställning finns i. 

Det finns en slarvighet i utförandet. En skissartad presentation, vilket gör att det är tur att hennes verk är så uttrycksfullt.

För ingen borde missa chansen att se denna kvinnas värld. 

Daggen, myggen, mörkret

Sommarens sista allsång från Skansen hörs genom de öppna fönstren när jag går ner mot älven. På bara några få minuter ändras ljuset. Potatisodlaren skramlar fram när han kör in traktorn vid tio. Då har nästan allt ljus försvunnit. Daggen,myggen och mörkret.

Morgondimman som dränker allt.

Det går inte att förklara bort att det inte är många dagar kvar till den första krispiga frosten.

Vad jag gör då? Jo, jag inser att blommorna från maj behöver kompletteras med några som inte blommat ut. Nyaste bekantskapen är en enkel Chokladblomma. Den är så mörkt röd att den ser svart ut i skuggan. Inte speciellt smart att plantera ut den men härligt att se hur den sträcker sig mot ljuset.

Vårt språk

Det är intressant med hierarkier. Ja, att vi så gärna vill att allt ska kunna rangordnas nerifrån och upp eller vise versa. Idag diskuterar finländarna för miljonte gången elevernas rätt att läsa svenska, eller tvångsvenska som motståndarna kallar språkundervisningen.

Vi som lever i Sveriges nordligaste län känner igen många av argumenten; både argumneten för och dem som är emot. I vårt län talas många modersmål som idag kallas minoritetsspråk. Vår region har flest minoritetsspråk i hela europa. Men det är först nu när det nästan är försent som rätten att läsa sig sitt modersmål är lagstiftad. Inte överallt som i Finland, men i de kommuner som ansöker att få vara med.

I Finland vill de unga mellan 15-25 år ha kvar den obligatoriska svenskan. De ser språket som en möjlighet att kunna studera och arbeta i Sverige, Norge och Danmark. I Sverige måste de elever som vill ha undervisning i sitt modersmål bevisa att de har sådana kunskaper att de faller inom den krets som får lära sig sitt första språk.

Det finns olika sätt att se på minoritetsspråket. Det är helt tydligt.

När jag gick i skolan för 40 år sedan kom mina klasskamrater från Finland och Tjeckoslovakien rätt in i klassrummet utan stöd. De fick sitta tysta fram till den dag när de kunde använda svenskan.

Då var hierarkin helt självklar.

Men hur är det nu när vi vet så mycket mer om hur språket fungerar?

Är engelska, amerikansk engelska eller kanske kinesiska finast? Eller kanske det döda språket latin?

Eller har vi förstått att alla språk, grundliga kunskaper i modersmålet ger en bättre start i livet?

Flyttande

. 

Jag vaknade före fem när en debattsugen gruppresa från norr slog sig ner i den stora rönnen. Jag såg dem inte, men de övertygade varandra, högljutt, om vikten av att fortsätta mot söder.

Flyttider.

Fardag för dem som inte vill uppleva höstens första frost.

Nu rullar flyttbussar, släp och fullpackade bilar ner mot söder. Och de möter en liten rännil med studenter som ska leva och bo norrut.

Det är på resan längs med E4:an som vi uppfattar hur långt vårt land är. Hur olika men ändå så likt. Just den där känslan av att vi alla är mer lika än olika är det som får oss att vara ett samhälle, en kultur. Därför gör det mig sorgsen när jag hör hur borgliga politiker framhåller vissa medborgare på bekostnad av andra.

I morse tänkte jag på en helt kort nyhet som jag hörde på Rapport. Det var en kvinna som sökt fösörjningsstöd som tvingats överklaga socialtjänstens beslut. Varför? Jo, hon bor i en bostadsrätt och reglerna i hennes kommun skulle tvinga hennes att sälja sin lägenhet om hon ville ha mat på bordet. Vilket hade gjort henne både bostadslös och pengalös. Men förvaltningsrätten sa stopp.

Deras dom innebär att fattiga med bostadsrätt får bo kvar om de inte ska ha stöd en längre tid.

Det är inte lätt det här när politiker tvingar alla att äga sin bostad. Det innebär att de lagar och regler som vi har haft måste anpassas till dagens verklighet. Annars kan väldigt många tvingas att uppleva sin fardag när något oväntat sker som kullkastar deras ekonomi.

Jordgubbsfinal

Sommarens sista jordgubbar kommer från Jämtland. Där växer de sötaste bären och de mognar sent. Igår när jag kom fram till jordgubbskiosken önskade försäljarna trevlig höst. Det är ett av de tecken som jag väljer att blunda för.

Istället tar jag fram världens minsta tub med Kalles och minns sommarens fina resa. Kaviartuben följde med från årets tjusigaste hotell, Grand i Gävle. Men även om jag satsar hårt på att skrämma fram semesterkänslan så är det slut på lediga dagar. Nu har S och J tagit bilen med storsläp och rullat ner i mlle Renault till Uppsala. En resa på så där 13 timmar. Snart börjar återresan för J och bilen. Som tur är kan man lämna kvar släpet i söder. S ska fixa med sin pyttelilla lägenhet och plugga inför en tenta. Sen får vi se om hon hinner upp hit igen innan skolan börjar.

Igår var jag och Inger på Höslaget i Avan. Det har blivit en tradition. Hela byn på andra sidan älven fylls av fest med tusentals besökare. Det är loppis, lokalt odlade grönsaker, rypsolja och fina lammskinn. I år ställde en otroligt duktig florist ut sina brudbuketter. Den allra finaste var med en kronärtskocka i mitten. Tyvärr fick jag inga bilder med mig därifrån. Men fina minnen.

Presidenternas vecka

Veckan fick ett tema som inte är så oväntat. Just nu är tre olika presidenter aktuella. Två fullt närvarande i verkligheten. Även om rapporterna om Barack Obamas besök i Stockholm till stor del handlar om alla människor och alla fordon som ska skydda honom från hot. Presidenten i öster har ägnat sommaren åt att minska utrymmet för det fria ordet samtidigt som Vladimir Putin har visat sin styrka vid fiskeälvarna i Sibirien. Med en jättefångst i näven har han klargjort vem som är den störste fiskaren i den ryska republiken.

Den första republiken, kockarnas ursprungsland, Frankrike skildras i en film som handlar om presidentens kock. En häftig vinkel på detta mateldorado. I Stockholm pratas det franska på Arkitektur- och designcentrum, det gamla Arkitekturmuséet, grannen till Moderna. Där har den kanadensiska utställningen om modeskaparen Jean Paul Gaultier landat. En lyckad satsning  kopplad till de tekniska möjligheter som finns idag. Häftigt när de flesta skyltdockorna pratar.

Men ännu finns det inga tekniska möjligheter att stoppa de utsläpp som sker vid kärnkraftverket i Fukushima. Veckans nya innovation är att skapa konstgjord tjäle för att de radioaktiva vattnet inte ska sprida sig i grundvattnet och ut i Stilla havet. Mot Tsumamin och jordbävningen hjälper inga försäkringar. Men...

Vår utbildningsminister Jan Björklund vill förebygga de privata utbldningskoncernernas konkurser med en utbildningsgaranti. Det är meningen att alla privata utbildningsföretag ska ta försäkringar som skapa ekonomiska möjligheter för att eleverna ska kunna avsluta de utbildningar som de har påbörjat.

En vecka kvar av sommarlovet. Vi får hoppas att det är en vecka som rymmer massor med utomhusdopp.

Kyliga vindar viner

Det är klart och kyligt och så där underbart friskt. En helt ny årstid har börjat. Förhöst, eller ska vi kalla den sensommar. Dagar när inte fukten klistrar sig fast överallt. Nu är det uppbrottstid. Nya vägar ska röjas och andra idéer ska prövas innan vardagen tar över.

Då känns det konstigt och främmande att både Ryssland och USA tar på sig de gamla kostymerna från 1970-talet och börjar hota varandra som om vi levde i det kalla krigets dagar. Vi kanske gör det? Eller vad är det som händer när de stora strategerna talar om att Barack Obama inte unnar Vladimir Putin att fotograferas tillsammans med den amerikanske presidenten...Finns det inget reellt som vi kan förhålla oss till, utan bara bilden av vad som eventuellt sker?

Varför vill den amerikanska regeringen komma till Stockholm? Det får vi inte veta. Vad vill de ha från vår regering? Det är en fråga som jag är säker på att många ställer sig idag. Vad finns här som gör att Barack Obama väljer att stanna till här?

Välkommen är han av de flesta.

Ja som en symbol för frihet och fred. Jag hoppas att han lever upp till de förhoppningarna.

De här innehåller mycket smör, tror jag.

Ja, bullarna innehåller 10 gram smör. Alldeles för mycket och alldeles för gott. De lever i vår familj sen en sommarresa runt vårt land. Vi tog vår gamla husvagn och körde 170 mil ner till Smygehuk. Vid stranden plockade vi kalkstenar och musselskal. Vi letade efter bärnsten och fick ett tips om ett fik. Då kallades det Systrarna Lundgren, eller Flickorna på Skäret. Istället för bärnsten fick vi med oss ett recept på  systrarnas bullar. Ett recept som vi bakade efter för att en dag tappa bort det. Vilken lycka när en av våra grannar varit på Skäret och hämtat ett nytt. Värt guld i våra ögon.

25 bullar från Skäret

2,5 dl mjölk
125 gram smör
1 dl socker
1 pkt jäst
1 tsk kardemumma
8 dl mjöl

Låt jäsa i 20 minuter,
baka ut degen och fyll den med
 100 gram smör, 1 msk vaniljsocker, 1 tsk kardemumma som du rört ihop.

Låt jäsa i 30 min och pensla bullarna med mjölk och strö över pärlsocker.

ugnen ska stå på 250 grader och det tar cirka 8 minuter att få dem klara.

De innehåller mycket för mycket smör så bullarna bakas inte så ofta nu när vi alla blivit allt rundare. Men en gång per sommar så har vi kalas på systrarnas bullar.

Plåster?

En miljard kronor fattas i konkursboet efter John Bauerskolorna. 1 000 000 000 kronor som flyttats från skolorna till koncernen? Koncernen som äger skolorna påstår att skolverksamheten har lånat 130 miljoner kronor från dem. 

Tack Kristina Lagerström på Sveriges television för att du lyckas hitta de viktiga nyheterna. Nyheter som visar hur fartblinda styrelser, regeringen och direktörerna är. Glöm inte att samma reporter visade hur Vattenfall tvingades att berätta om hur deras ledning slarvat bort 40 miljarder när de köpte NUON. 

En miljard  som försvann när direktörerna har fått tillgång till skattepengar i skolvärlden.

40 miljarder som gick upp i rök när regeringen och Vattenfalls ledning tog beslut inför framtiden.


Det är kaotiskt på direktionsvåningarna. Det är inte elever, lärare eller anställda som står för oredan. det är de bolag som äger stora skolkoncerner eller stora statliga bolag med pengar i kassan. JB-koncernen, eller John Bauerskolorna har varit ägda av ett danskt rikskapitalbolag, men bolaget ser en risk nu när barnkullarna är mindre, så de lägger ner och säljer sina skolor. Nu är det skattebetalarna som ska ordna gymnasie- och grundskoleelevernas utbildning med en ny omgång skolpengar och betala för konkursen.

Samma skattebetalare ska hitta nya miljarder för att rädda statsfinanserna. 40 miljarder som bara gick upp i rök och ingen får stå till svars. Lars G Josefsson hävdar att han har ökat värdet på Vattenfall. Och så plockar han ut sina miljoner.

För att minska risken för att skolor går i konkurs upprepas föreslår miljöpartiet och socialdemokraterna att ingen skola som drivs med skattepengar ska få ha vinst som syfte med företaget. Istället ska utbildning vara huvudsyftet för dem som får rätt att använda skolpengen.

Tror ni att det hjälper? Med ett snabbbandage?

Med sin frånvaro lyser

Dimman flyktar...och alldeles strax är det en helt vanlig solig morgon. Fylld av dagg och myggors surr. På vägen ner mot vattnet är snåren fyllda av skogshallon och bakom en sten lyser röda vinbär.Med sin frånvaro lyser blåbären. Var det för kallt och för få insekter när pollineringen skulle ske?

Sanningsdroger?

Nu börjar vardagen och vi påminns om att ganska mycket är sig likt. Det fattas fortfarande bostäder, skolan får kritik, vården har problem för att antalet tjänster och vårdplatser har minskat i år igen och inte många makthavare avbryter sin semester för att ta ansvar för sina beslut.

Det är tur att sommaren inte är sig lik. Äntligen har värmen återkommit. Till och med vattnet i älven är varmt och ute till havs badar sjöräddarna i 21 gradigt vatten.

Det finns en nyhet som jag har förvånats över, eller kanske inte förvånats, men blir illa berörd av. Det är att ingen av dem som vårdat Thomas Quick, som de kallade honom, kommer att ställas till svars. Det skrämmer mig. Det gör att de som experimenterar med tvångsvårdade patienter inte riskerar något. Det tycker jag att vi ska ändra på.

I litteraturen finns många skildringar av hur både Sovjet och USA använder tvångsvårdade patienter för att se vad som händer när man använder olika droger. Det skedde på 1950-talet och 1960-talet under det kalla kriget. Men att det sker här och nu i Sverige och att vi inte utkräver ett ansvar, det gör mig rädd.

Kalla vindar från kalla krig får vi vänja oss vid nu när det finns så många olika hotbilder. Frågan är vad som kommer att skada mest. Rädslan eller hoten?

Älvvatten

Årets första simtur i det ljumma älvvattnet har gett mig nytt liv. Sista semesterdagen och nu är det riktig högsommar. Myntan doftar från salladsskålen och snart är de första mandelpotatisarna klara. S far till Uppsala om en vecka och då är det vardag igen. Denna sommar som började tidigt och kom av sig en lång radda av dagar är nu räddad . Imorgon simmar jag vidare.

Värt att minnas

Sven-Harry längtade efter havet och flyttade ut ur sitt nybyggda guldskimrande hus vid Vasaparken. Kvar finns hans fantastiska konstsamling och en konsthall med intressanta utställningar. I sommar är det en bortglömd svensk sekelskifteskonstnär som fyller de flesta väggarna.

Hon heter Julia Beck och fick Frankrikes finaste ordern innan hon dog.

Hon for till Paris kring 1880. Målade i Grez-sur-Loing samtidigt med Karin Bergöö och de andra stora icke glömda. Carl Larsson, Richard Berg mfl. Men tillskillnad från dem stannade hon kvar. Hon målade och levde i en liten stad väster om Paris.

Det är nog därför ingen har undrat varför vi glömde att hon fanns. En av hennes samtida, Eva Bonnier, finns på Waldemarsudde. Där en av Julia Becks finaste bilder från Stockholm finns. Det ska bli spännande att se om Julias lätta nästan japanska landskapsbilder och Eva Bonniers verk talar med varandra.

Uppe på taket med utsikt över hela nordvästra Stockholm finns en skulpturpark där makarna Kraitz visar sin monumentala keramik. Deras skulpturer får en extra dimension tillsammans med Lena Cronquist flickor i brons.

Flickor, kvinnor och professionella yrkeskvinnor som inte kan försvinna ur vårt kollektiva minne på 2000-talet, eller kommer historien att upprepas?

Det overkliga folket

Det finns nätter och nätter. Det finns tid och något slags rum. Men så finns det människor som skapar sig ett rum eller kanske ett liv som bara existerar i deras hjärna. Personer som drömmer om att det liv som de lever är ett helt annat. Visioner är bra när det finns en tråd ner till verkligheten, men helt förödande när de svävar runt utanför. Ja, när de finns i ett parallellt universum dit ingen verklig tanke når. Då blir tio år som arbetslös dagdrivare ett liv som koncernchef för Europas största varumärken. Då  finns möjligheten att tillbringa dagarna på gym och spa istället för att försörja sitt barn. Det finns långa tomma dagar med absolut inget innehåll men som beskrivs som de är fyllda med olika viktiga avtalsskrivande och kontraktsmöten. Den ena ljuger och lever av lögner. Den andra beskyller alla andra för de stölder som de lever av. Sprider rykten om stora villor som de köper och lurar staten på bidrag.

Men ingen har gjort fel;  har gjort något som de kommer att få bära med sig till allt tar slut.

D

Väder

Vattnet i Mälaren är nästan ljumt och vi ser hur änderna tar över stranden. Varmare har det inte varit i år och nu hör vi hur åskan mullrar. Då ser vi hur himlen spelar upp ett riktigt drama. Det bli inget regn eller några blixtar, det blir i stället iskall lemonad med grapefrukt i skuggan.

Foto: Maria Rouaud

Smärtans blåvita ränder

Jean Paul Gaultier får mig att minnas en längtan. Vi hade sett Matrosen och stjärnan av Fassbinder. Ni vet den där filmen när Jeanne Moreau sitter i en bar i Brest och raggar upp en ung matros. Men matrosen ser bara en man.

Matrosen var klädd som Jean Paul Gaultier alltid var, i en randig bomullströja. Såg ut lite som dockan på bilden.

Men tillbaka till längtan. Hela filmen är fylld av drömmar som inte uppfylls. En smärta som liksom förflyttades till oss som såg filmen. Den dök upp som ett minne när jag såg alla sjömän på utställningen. Känslan när vi satt på pendeln och diskuterade om hur illa vi behandlade alla som inte var/ är som oss. Sen kom HIV och tvingade alla att se att det finns många olika sätt att leva sitt liv.

Marknadsmygg

Myggen och motorerna surrar i kapp när vi njuter på Brännvalls kafé. Det är marknad i Överkalix.

Massor med folk och mycket lokalt. Jag fastnar med blicken på Stinas fina kattmönstrade tyg. Sen hittar jag byxor för runda tanter hos Seth Engström. 

I Folkets hus finns det som är känsligt för regn, Lailas och Kerstins bilder och lokala författarskap. En grupp från Försvaret som låter barn leka med vapenattrapper, vilket gör mig spyfärdig, till Norrbottens nyaste kandidat till sossarnas euparlamentslista, Gustav U, samsas längs med marknadsgatan.

Tufft av Gustav att försöka ta sig till Strassbourg. Äckligt av Försvarsmakten att låta vapen tala.

Min vän Maria

Ett solgult fat med rötter i vår allra tidigaste keramiska tradition och en svällande modern frökapsel till lyst i trädgården. Det är två sidor av Maria Ekbergs keramiska produktion. Det moderna, och den traditionella kunskapen. Hon är keramiker och entreprenör med en lång erfarenhet av it.

I ateljén samsas ugnen, glasyrerna, leran och den modernaste laptopen. Här arbetar hon med att utveckla sin keramik och att utveckla nya möjligheter att nå ut med hjälp av datorn.

Maria Ekberg har arbetat i en keramisk verkstad sedan hon var tonåring. Hennes mamma, Ninnie Forsgren, är keramiker och hade då en stor verkstad i Blackeberg, (i västra Stockholm). Där växte Maria Ekberg upp med en lerklump i
handen. Hon har utbildat sig i England och utvecklat sin egen stil redan från början.

Idag finns verkstaden med ett galleri i Hammenhög . Här får utvecklingen av nya föremål ta sin tid.

- Jag gör den keramik som jag själv behöver. En enda kopp kan ta år att ta fram. Min temugg "Goodbye to social life" som rymmer nästan en halvliter te har jag arbetat med i två-tre år.

Varje säsong finns det något nytt i ateljén. En ny frökapsel, en ny teknik eller kanske en ny dekor.

- Jag vill utveckla mina föremål, mitt sätt att berätta med hjälp av leran. Den dag jag känner mig färdig,då jag inte har några utmaningar kvar, då lägger jag av.

Maria Ekberg har sedan många år studerat de gamla keramiska mästarna. De som gav oss vår svenska tradition på 1700-talet med lergods och de kraftfulla gula och gröna glasyrerna. Under lång tid var hon varje vecka på muséet i Jönköping för att forska vidare om hur de olika hantverkarna gjorde förr. Hon fick inspiration till att skapa egna föremål i 1700-talets stil.

-Jag vill fånga känslan i det 1700-talsmästarna gjorde. Ta tillvara deras kunskap och göra mitt eget lergods.

Maria Ekberg har gått i lära hos en av de äldre drejare som fanns i verkstaden hos hennes mamma. Martin lärde henne att göra allt perfekt. Varje föremål som drejades skulle vara exakt lika. Inte ett enda litet fel fick finnas på den färdiga produkten.

- Nu har jag fått lära mig att slarva snyggt. Ingen vill idag ha hantverksmässsigt tillverkade konstföremål som inte har spår efter hantverkaren, och dennes hand. Jag har gått varvet runt kan man säga.

I och med att Maria Ekberg är en så skicklig drejare har hon kunnat utveckla sina föremål på många olika sätt. Hon gör allt större och större skulpturer och fat. Hon gör allt mer komplicerade former.

- Vid drejskivan kan jag utforska lerans och stengodsets möjligheter.

I Hammenhög har hon hittat en ny egen form för sina skulpturer- frökapseln.

-Det är en hyllning till Hammenhög. En påminnelse om hur viktig trakten är för allt som vi odlar i våra trädgårdar. Frön som fruktbarhetssymboler och som handelsvara.

Maria Ekbergs trädgård är fylld med dessa kraftfulla skulpturer. I rabatterna syns frökapslar som placerats ut över hela gården. En del med en rostig stjälk av järn andra med betongfundament.

Trädgården är en osynlig oas från vägen. Granne med byns bensinstation göms en rosengård, en köksträdgård och galleriet tillsammans med verkstaden. I luften finns en doft från alla rosor och en doft av nybränd keramik. Rosorna är  nytt intresse som antagligen snart är en del av utvecklingen av Maria Ekbergs konstnärskap.

Galleriet och ateljén är öppen från påsk till jul. Under sommaren fylls gården av kunder från hela Europa. Många är de som återkommer.

- Jag har varit verksam i Stockholm, Gränna, på Öland och nu är jag här på Österlen. Det är så roligt att få möta mina gamla kunder som hittat hit. I Gränna arbetade jag i 20 år så många som återkommer är från den tiden. Andra har redan hunnit få min ateljé som ett självklart mål för sina utflykter i sydöstra Skåne.

Varje dag är en utmaning. Det är mycket som ska göras förutom arbetet i verkstaden. Då gäller det att hitta egna deadlines.

- Ska jag åka bort så har jag märkt att det är lättare att komma i gång. Då hamnar jag ofta i en egen tid. En plats där bara leran och mina visioner får utrymme. I ett flöde av idéer. Då är det inte lätt att sluta.

Arbetet med att skapa keramiska föremål tar tid. Det är långsamma processer som efter flera veckor ger ett resultat. Ingen vet vad som sker under de timmar som faten, skulpturerna och kopparna är inne i den glödheta ugnen.

- Varje ugnsöppning är som en spännande film. Det är alltid något oförutsett som händer i värmen. Det är som att öppna ett paket med en överraskning.

En alldeles speciell doft av bränd, torr jord sprider sig från ugnens ventiler. Men keramikern får vänta. Det är först efter många långa timmar som ugnens och föremålens temperatur är så låg att dörren kan öppnas. Då får Maria Ekberg och vi som kommer till hennes oas vid Ystadsvägen uppleva något traditionellt och något helt nytt, något i Marias egen design.

Vill ni ser mer av Marias keramik så far till Hammenhög. Där finns hennes galleri och verkstad på Ystadsvägen 53.

Poesi i Norra hamn

Vilken tur att solen skiner i Norra hamn när orden sjunger till en orkester med en ambulans och tre motorcyklar. En man joggar fram på Namnlösa gatan en ung tjej med den vackraste röda cykeln trampar förbi. Fyra ryska besökare flyr de starka orden på terassen. En skrivande Hakkasbo får oss att förstå den omvända ordföljden i de monologer som han med självklarhet läser. Hans kraftfulla röst tar loven av de mullrande motorerna.

Onsdagskväll med solen i ögon och poesi.